Don Quijote förra delens förra hälft/27
| ← Tjugusjätte Kapitlet |
|
Tjuguåttonde Kapitlet → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Huru kyrkoherden och barberaren verkställde sin afsikt, jämte andra saker värda att omtalas i denna märkliga historia.
Barberaren fann kyrkoherdens påfund icke oäfvet, utan fastmer så förträffligt, att de genast satte det i verket. De bådo värdshusvärdinnan att få låna en kjol och en slöja, hvarför de lämnade henne prästens nya kaftan till pant. Barberaren gjorde sig ett väldigt skägg af en gråbrun eller röd oxsvans, i hvilken värden plägade ha sin kam hängande. Värdinnan frågade dem, hvad de ville ha dessa sakerna till. Kyrkoherden berättade henne i korthet D. Quijotes galenskap och hurusom denna utklädsel vore lämplig för att få honom bort från bergstrakten, där han då vistades. Värden och hans hustru förmodade genast att galningen vore deras gäst med balsamen och den hissade vapendragarens herre, och de berättade för prästen allt hvad som i deras hus hade tilldragit sig med honom, utan att förliga det som Sancho så sorgfälligt förteg.
Värdinnan klädde därefter kyrkoherden, så att man ej kunde vilja se något ypperligare: hon satte på honom en klädeskjol alldeles fullsatt med handsbreda och utuddade remsor af svart sammet och ett grönt sammetslifstycke med besättning af hvitt siden, hvilka båda plagg sågo ut att ha varit gjorda på kung Orres tid[1]. Kyrkoherden tillät icke att man utstyrde honom med fruntimmersslöja, utan tog på hufvudet en liten vadderad linnemössa, som han brukade ha om nätterna, och lindade öfver pannan cen svart sidenbindel, och med ett annat stycke gjorde han ett slags slöja, som fullkomligt dolde hans ansikte och skägg; ofvanpå alltsammans satte han sin hatt, som var så stor att den kunde tjäna honom till solskärm[2], tog så på sig kappan och satte sig efter fruntimmerssed tvärsides upp på mulåsnan. Barberaren satte sig äfven upp på sin, med ett skägg som räckte honom till midjan och skiftade mellan rödt och hvitt, enär, som sagdt, det var gjordt af en skäckig oxes svans.
De togo afsked af alla, äfven af den beskedliga Maritornes, som lofvade att, fastän hon vore en synderska, läsa ett radband, på det att Gud måtte förläna dem framgång i ett så svårt och kristligt värf som det de företagit sig. Men knappt hade kyrkoherden lämnat värdshuset, förr än han kom att tänka på att han hade gjort orätt i att kläda ut sig på sådant vis, emedan det vore opassande för en prästman att styra ut sig så, äfven om mycket berodde däraf. Han sade detta till barberaren och bad honom, att de måtte byta dräkter, ty det vore riktigare att denne föreställde den hjälpbehöfvande damen; han å sin sida ville spela vapendragaren, och sålunda skulle han mindre blottställa sin värdighet. Men ville barberaren ej gå in därpå, så vore han besluten att icke gå vidare, om också hin onde skulle taga D. Quijote.
Härunder kom Sancho fram, och, när han fick se de två så utstyrda, kunde han ej hålla sig från skratt. Barberaren gick emellertid in på allt hvad kyrkoherden begärde, och, medan de bytte förklädnad med hvarandra, undervisade prästen honom huru han skulle bära sig åt och hvad han skulle säga åt D. Quijote, för att förmå honom eller snarare tvinga honom att komma med sig och lämna den älsklingsplats han utvalt åt sig för sin fåfänga botöfning. Barberaren svarade att han nog skulle sköta bra om saken utan särskild undervisning. Just då ville han emellertid ej kläda om sig, utan först när de vore mera i D. Quijotes närhet; han lade därför ihop sin dräkt, kyrkoherden tog på sig sitt skägg, och de fortsatte sin väg under Sancho Panzas ledning. Denne berättade dem under tiden hvad som hade händt honom och D. Quijote med den vansinnige, som de träffade i bergen, hvarvid han likväl förteg fyndet af kappsäcken och allt som fanns i den, ty, fastän enfaldig, var den gynnaren ändå tämligen sniken.
Följande dagen ankommo de till det ställe, där Sancho hade lämnat de utströdda kvistaraa som märken för att återfinna platsen, där han kvarlämnat sin herre; han kände genast igen sig och sade dem, att här vore ingången och att de gärna kunde taga på sig de andra kläderna, i fall så vore att det kunde göra något till hans herres befriande. De hade nämligen förut sagt honom, att på detta uppträdande och denna förklädnad berodde alltsammans, om man ville få hans herre ifrån det sorgliga lefnadssätt han utvalt, och de ålade honom nu strängeligen att icke för sin herre omtala hvilka de voro eller att han kände dem, och, om D. Quijote frågade honom, som han väl komme att göra, huruvida han framlämnat brefvet till Dulcinea, skulle han jaka därtill och säga, att, eftersom hon ej kunde läsa och skrifva, hade hon gifvit honom muntligt svar af innehåll, att hon befallde honom vid äfventyr af sin onåd att genast på ögonblicket infinna sig hos henne, emedan det vore för henne af stor vikt. Ty härigenom och genom det de ämnade säga honom ansågo de sig säkra om att kunna återföra honom till ett bättre lefnadssätt och förmå honom att genast bryta upp för att bli kejsare eller monark; hvad det anginge att han skulle bli ärkebiskop, vore ingenting att befara.
Allt detta åhörde Sancho uppmärksamt och inpräglade det noga i minnet samt tackade dem mycket för deras afsikt att tillråda hans herre att göra sig till kejsare, och ej till ärkebiskop; ty han hade nu för sig, att i fråga om att bete nådebevisningar åt sina vapendragare förmådde kejsare mera än vandrande ärkebiskopar. Han sade dem äfven att det vore så godt att han ginge förut för att söka rätt på D. Quijote och framföra till honom hans härskarinnas svar, ty redan det skulle nog vara tillräckligt för att få honom därifrån, utan att de behöfde göra sig så mycket besvär. Sanchos förslag behagade dem väl, och så beslöto de att vänta på honom, tills han komme tillbaka med underrättelse om att han funnit sin herre.
Sancho begaf sig in i bergsklyftorna och kvarlämnade de båda andra i en af dem, där en liten bäck rann fram med sakta lopp, medan andra klippor och några kringstående träd spridde en sval och behaglig skugga. De inträffade där en dag i augusti månad, och hettan var, som den plägar vara vid den tiden och i den trakten, mycket stor; klockan var tre på eftermiddagen; allt detta gjorde platsen så mycket trefligare, så att den inbjöd dem att där invänta Sanchos återkomst, såsom de ock gjorde.
Medan de båda nu lågo där i allsköns lugn och skugga, nådde till deras öron en röst, som, utan att ackompanjeras af något instrument, ljöd ljuft och behagligt. De förvånades icke litet däröfver, enär de tyckte att detta icke var ett ställe, där det kunde finnas någon som sjönge så väl; ty, om det också plägar sägas att i skog och mark finnas herdar med utmärkta röster, är sådant tal mera skalders öfverdrift än verklighet. De styrktes häri, när de märkte att det som de hörde sjungas var verser icke af obildade herdar, utan af personer med fin uppfostran, såsom det framgick af versernas lydelse, hvilken var som följer:
Ett kallt förakt.
Hvad ökat min sorg i min ensliga dal?
Ett svartsjukt kval.
Hvad pröfvar mitt tålamod hårdare än?
En fjärran vän.
Så hvarje dag, till plåga vaknad,
jag fåfängt väntar hoppets stund;
mig döda, i ett grymt förbund,
förakt och svartsjuka och saknad.
Ack, kärlek blott!
Hvem vållat mitt lifs och min iras betryck?
Blott lyckans nyck.
Hvem skådar min smärta, hvem sänder mig den?
Själf himmelen.
Hur lätt en dödlig så förtrycka
och döda honom alla dar!
ty hvarest finner han försvar
mot himmel, kärlek och mot lycka?
Ack, blott min död!
Hvad hindrar i kärleken allt svärmeri?
Att trolös bli.
Och sedan, hvad bortjagar all dess förtret?
Vansinnighet.
Ack nej! passioner ge ej vika
för andra läkemedels tvång.
Här nämnas alla på en gång:
död, otro, galenskap tillika.
Timmen och årstiden, ställets enslighet, sångarens röst och skicklighet, allt väckte förvåning och nöje hos de båda åhörarna, som höllo sig stilla och väntade att få höra ännu mera; då de märkte att tystnaden räckte en stund, beslöto de emellertid att gå och uppsöka konstnären, som sjöng med så förträfflig röst. Men just som de skulle sätta det i verket, kom dem samma röst att stanna, ty den trängde på nytt till deras öron, sjungande följande sonett:
du redan lämnat jordens låga klot,
i himmelen man tagit dig emot
bland saliga, där kerubsharpan klingar.
skönt ombeslöjad tröst vid kvalens hot;
men ofta ligger Afund vid dess fot
och mången suck från ädla hjärtan tvingar.
och jaga bort ett fräckt bedrägeri,
som i din dräkt till vårt fördärf ses vaka.
skall världen, fjättrad af dess tyranni
och sänkt i tvedräkt, aldrig lugnet smaka.
Sången slöt med en djup suck, och de två lyssnade ånyo
uppmärksamt, om något mer skulle sjungas; men, när de
förnummo att tonerna hade förvandlats till snyftningar och
smärtsamma kvidanden, enades de om att taga reda på hvem den
olycklige var, hvars röst var lika vacker som hans klagan
rörande. De hade icke gått långt, när, vid det de veko om
ett klipphörn, de fingo se en man af samma växt och utseende
som Sancho skildrat för dem, när han berättade dem
Cardenios histora; men i stället för att spritta upp, när han
vardt dem varse, blef han lugnt sittande med hufvudet
nedlutadt öfver bröstet, likt en som är försjunken i sina tankar,
utan att slå upp ögonen för att betrakta dem mer än första
gången, när de kommo oförvarandes. Kyrkoherden, som hade
ett värdigt sätt att yttra sig och som redan hade kunskap om
hans olycka, emedan han känt igen honom på beskrifningen,
gick fram till honom samt bad och öfvertalade honom i korta,
men förståndiga ordalag att upphöra med detta eländiga lefnadssätt, på det han ej måtte sätta lifvet till därpå, hvilket
dock af alla olyckor vore den största.
Cardenio var just då vid sitt fulla förstånd och fri från dessa anfall af raseri, som så ofta bragte honom utom sig; när han såg de båda i en bland dem, som färdades i dessa ödemarker, så obruklig dräkt, kunde han därför ej annat än förvånas något, isynnerhet när han hörde dem tala om hans förhållanden som om något allbekant, ty det kunde han väl förstå af kyrkoherdens yttranden. Alltså svarade han på följande vis: »Väl ser jag, mina herrar, hvilka I än mån vara, att Himlen, som låter sig angeläget vara att hjälpa de goda och ofta äfven de onda, utan min förskyllan till dessa så aflägsna och från den vanliga samfärdseln med människor så afsöndrade ställen sänder mig män, som genom att med lifliga och mångfaldiga skäl förehålla mig det oförnuftiga i mitt lefnadssätt bemöda sig att föra mig från denna stråt in på en bättre; men, som de icke veta hvad jag vet, nämligen att i samma ögonblick jag kommer ur detta elände, jag måste falla i ett annat och större, så skola de törhända nödgas hålla mig för en man med svaga själsförmögenheter eller, hvad som vore ännu värre, för att icke ha något vett alls. Och det vore ej underligt om så skedde; ty jag inser att den makt, som föreställningen om mina olyckliga öden har öfver mig, är så stark och förmår så mycket till mitt fördärf, att jag stundom alldeles motståndslöst blir som en sten, beröfvad all känsel och allt medvetande. Men att så är begriper jag först, när folk berättar och visar mig märken af hvad jag gjort, medan det förskräckliga anfallet har makt öfver mig, och då återstår mig endast en fåfäng klagan och ett gagnlöst förbannande af mitt öde samt att till ursäkt för mitt vansinne omtala dess orsak för så många som vilja höra det. Ty, när förståndiga människor höra orsaken, skola de ej förvånas öfver dess verkningar, och, om de ej kunna gifva mig något botemedel, skola de åtminstone ej tillräkna mig dem, utan deras harm öfver mina galna tilltag skall förbytas till medlidande med min olycka. Och om nu så är, att I, mina herrar, kommen med samma afsikt som andra hafva kommit, så beder jag eder, innan I gån vidare med edra förståndiga föreställningar, att lyssna till berättelsen om mina lidanden utan tal; ty, när I hört den, skolen I kanske spara eder mödan att vilja bjuda tröst för en olycka, som är otillgänglig för all tröst.»
De båda andra, som ingenting hellre önskade än att af hans egen mun erfara orsaken till hans olyckliga tillstånd, bådo honom att omtala den, hvarvid de själfmant försäkrade sig icke skola till hans hjälp och tröst göra annat än hvad han själf åstundade. Därpå började den stackars herren sin ömkliga historia nästan med samma ord och vändningar som han få dagar förut hade berättat henne för D. Quijote och getherden, när, med anledning af mäster Elisabat och D. Quijotes ömtålighet om att upprätthålla riddarväsendets beder, berättelsen vardt ofulländad, såsom ofvanför är omtaladt. Men nu ville lyckan att vansinnighetsanfallet uteblef, så att han kunde - berätta den till slut. När han då hade hunnit till omständigheten med brefvet, som Fernando hade hittat i boken om Amadís af Gallien, sade Cardenio att han hade detsamma fullkomligt i minnet och att det lydde på följande vis:
Lucinda till Cardenio.
»Hvarje dag upptäcker jag hos eder förtjänster, som förbinda och nödga mig att allt mera högakta eder. Vill ni alltså befria mig från denna skuld utan att taga betalning därför i min ära, så kan ni mycket lätt verkställa det. Jag har en fader, som känner eder och hjärtligt håller af mig; han skall, utan att ålägga min vilja något tvång, uppfylla de önskningar som ni med rätta bör hysa, om ni verkligen skattar mig så högt, som ni säger och jag tror».
»Genom detta bref föranläts jag att begära Lucinda till maka, såsom jag redan berättat; detta bref var det som kom Lucinda att i Fernandos ögon framstå som en af sin tids förståndigaste och klokaste kvinnor; och detta bref var det som hos honom väckte önskan att fördärfva mig, innan min önskan hunne uppfyllas. Jag yppade för Fernando hvad Lucindas fader gjorde afseende på, nämligen att min fader skulle hos honom anhålla om henne, hvilket jag åter icke vågade meddela honom, af fruktan att han ej skulle gå in därpå, icke för att han ej fullkomligt väl kände Lucindas stånd, förträfflighet, dygd och skönhet och att hon ägde tillräckliga egenskaper för att adla hvarje annan släkt i Spanien, utan emedan jag visste att han önskade att jag ej skulle förmäla mig så snart, tills man finge se hvad hertig Rikard ämnade göra med mig. Kort sagdt, jag yttrade för honom att jag icke dristade omtala saken för min fader, på grund såväl af nämnda svårighet, som af många andra, som gjorde mig modlös, utan att jag visste hvilka de voro, blott att jag trodde att hvad jag önskade aldrig skulle gå i uppfyllelse. Till allt detta svarade mig Fernando, att han själf åtoge sig att tala med min fader och förmå denne att i sin ordning tala med Lucindas fader.»
»Ha, du äregirige Marius! du grymme Catilina! skändlige Sulla! bedräglige Ganelon! förrädiske Vellido! hämndlystne Julian! snikne Judas![3] Förrädiska, grymma, hämndlystna och bedrägliga människa, hvilken otjänst hade han väl gjort dig, den arme som så öppenhjärtigt yppade för dig sitt hjärtas hemligheter och fröjder? Hvilken förolämpning hade jag tillfogat dig? Hvilka ord hade jag väl sagt dig, hvilka råd hade jag gifvit dig, som ej alla gått ut på att främja din ära och din fördel? Dock, hvaröfver beklagar jag mig, olycklige? efter som det är en afgjord sak att, enär olyckorna få sitt lopp från stjärnorna, så att de komma ofvanefter hit ned och med våld och raseri störta öfver oss, så finnes ingen jordisk makt som kan hejda dem, intet mänskligt bemödande som kan förekomma dem. Hvem kunde föreställa sig att D. Fernando, en adelsman af så hög rang, förståndig, mig förbunden för visade tjänster, mäktig nog för att ernå allt hvad han i kärleksväg kunde åtrå, hvar det så måtte vara, att denne man skulle äflas att, som man säger, beröfva mig ett enda litet lamm, som jag ännu icke ens kallade mitt eget? Men må alla dessa betraktelser lämnas i sitt värde såsom onyttiga och gagnlösa, och låt mig återknyta den afslitna tråden af min sorgliga historia.»
»Jag säger således att, då Fernando tyckte min närvaro vara honom hinderlig för utförandet af sitt falska och onda uppsåt, beslöt han att skicka mig till sin äldre broder, under förevändning att bedja honom om penningar för att betala sex hästar; dessa hade han med flit och endast i afsikt att aflägsna mig, på det han så mycket bättre måtte kunna lyckas i sitt nedriga anslag, köpt samma dag han erbjöd sig att vidtala min fader, och därför ville han att jag skulle fara bort och hämta penningarna. Kunde jag hindra detta förräderi? Kunde det väl ens falla mig in att tänka något dylikt? Nej för visso; tvärtom erbjöd jag mig mycket gärna att genast afresa, nöjd som jag var med det afslutade köpet.»
»Samma kväll talade jag med Lucinda, berättade för henne aftalet med Fernando och uppmanade henne att hysa fast hopp om att våra redliga och rättmätiga önskningar skulle uppfyllas. Hon, lika trygg som jag för något förräderi af Fernando, bad mig att söka komma snart tillbaka, emedan hon trodde att våra önskningars fullbordan ej skulle töfva längre än hvad min fader töfvade att tala med hennes. Jag vet icke huru det kom sig, men, när hon sagt mig detta, fylldes hennes ögon med tårar, och hennes strupe vardt liksom tillsnörd, så att hon ej kunde få fram ett ord af det myckna som hon tycktes vilja säga mig. Jag vardt helt förvånad öfver detta ovanliga, aldrig förr hos henne bemärkta anfall; ty, så ofta som lyckan och mitt bemödande tilläto oss att språkas vid, hade vi alltid gjort det med allsköns gamman och glädje, utan att i våra samtal inblanda tårar, suckar, svartsjuka, misstankar eller farhågor. Allt gick för mig ut på att prisa min lycka att Himlen gifvit mig henne till hjärtanskär; jag höjde hennes skönhet till skyarna, beundrade hennes förträfflighet och goda förstånd; hon gengäldade mig det med ränta och berömde hvad hon, som en förälskad flicka, tyckte sig hos mig finna beröm värdt. Härunder kunde vi berätta hvarandra tusen barnsligheter och små historier om våra grannar och bekanta, och den största frihet jag tog mig var att nästan med våld fatta en af hennes vackra hvita händer och föra den till mina läppar, så godt det trånga järngaller medgaf, som skilde oss. Men den natt, som föregick den ledsamma dagen före min afresa, grät, kved och suckade hon och aflägsnade sig, lämnande mig full af förvirring och bestörtning samt förskräckt öfver att hos Lucinda hafva skådat så ovanliga och sorgliga tecken till ångest och smärta; för att dock icke själf förstöra mina förhoppningar, tillskref jag alltsammans häftigheten af hennes kärlek till mig och den smärta skilsmässan plägar förorsaka hos dem som älska hvarandra.»
»Nedslagen och tankfull afreste jag ändtligen med hjärtat fullt af aningar och farhågor; ehuru jag ej rätt visste hvad jag anade eller befarade, voro de dock tecken, som tydligt förebådade mig den sorgliga utgången och den olycka som bidade mig. Jag anlände till det ställe, dit jag blifvit skickad, och framlämnade brefvet till Fernandos bror; jag vardt väl emottagen, men ej lika väl affärdad, ty till mitt stora missnöje befallde han mig att vänta i åtta dagar, och det på ett ställe där hans fader hertigen ej såge mig, emedan hans broder skrifvit till honom att skicka en viss summa penningar utan dennes vetskap. Allt detta var ett påfund af den falske Fernando, ty hans broder saknade visst icke penningar, så att han genast kunnat affärda mig. Detta var ett åläggande och en befallning, som nästan gåfvo mig lust att icke lyda honom, enär det tycktes mig omöjligt att så många dagar uthärda lifvet skild från Lucinda, isynnerhet som jag lämnat henne i den sorgsna stämning jag nyss skildrat; men det oaktadt lydde jag som en trogen tjänare, ehuru jag insåg att det komme att ske på bekostnad af min välfärd.»
»Men på fjärde dagen efter min ankomst anlände en man, som sökte mig och lämnade mig ett bref, hvilket jag på utanskriften igenkände att vara från Lucinda, emedan stilen var hennes. Jag öppnade det med bäfvan och fruktan, då jag förmodade att det måste vara någonting viktigt som förmått henne att skrifva till mig, när jag var bortrest, efter hon sällan gjorde det, när jag var på samma ort som hon. Innan jag läste brefvet, frågade jag mannen hvem som hade gifvit honom det och huru länge han hade varit på vägen; han svarade mig att, när han vid middagstiden händelsevis gått på en viss gata i staden, hade en mycket vacker dam anropat honom från ett fönster samt med tårfyllda ögon och med stor hast sagt till honom: ’Käre vän, om ni, såsom edert utseende visar, är en kristen, så beder jag eder för Guds skull att genast, ja på ögonblicket skaffa detta bref till det ställe och den person som utanskriften anger, hvilket allt är väl bekant, och ni skall därmed göra ett Vår Herre välbehagligt verk. Och på det ni ej må sakna nödiga medel att uträtta det, så tag hvad som finnes i denna näsduk.’ Därmed kastade hon till mig genom fönstret en näsduk, i hvilken voro inknutna hundra realer och denna guldring, jämte brefvet som jag lämnat er. Och utan att afbida mitt svar aflägsnade hon sig genast från fönstret, men såg först huru jag tog brefvet och näsduken och med tecken sade henne att jag skulle fullgöra hennes uppdrag. Då jag således fann mig så rikligt belönad för mit besvär med brefvets frambärande och af utanskriften såg att det var ställdt till er, — ty jag känner er ganska väl, nådig herre, — och då jag äfven genom den sköna damens tårar kände mig förpliktad därtill, beslöt jag att icke lita på någon annan, utan resa själf för att lämna er det; och på sexton timmar, som förflutit sedan det gafs mig, har jag tillryggalagt vägen, hvilken, som ni vet, är aderton mil.»
»Medan den tacksamme och ovanlige brefbäraren sade mig detta, slukade jag hans ord, hvarunder mina ben darrade så att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Omsider öppnade jag brefvet och såg att det innehöll hvad som följer:
»Det ord som D. Fernando gaf er att tala med eder fader på det denne måtte vidtala min, har han hållit mera för egen räkning än till er fromma. Vet att han själf begärt mig till maka, och min fader, förledd af det företräde som enligt hans mening D. Fernando har framför er, har villfarit hans önskan så beredvilligt att förmälningen skall äga rum om två dagar härefter, så hemligt och tyst att endast Himlen och några af husfolket skola vara vittnen. Min belägenhet kan ni föreställa er; om det är lämpligt all ni kommer hit, må ni själf öfverväga; och om jag älskar er eller ej, skall sakens vidare förlopp visa er. Gifve Gud att detta bref må komma er tillhanda, innan jag blir tvungen att lägga min hand i dens, som så illa håller den trohet han lofvat!
»Detta var i hufvudsak hvad brefvet innehöll och som bestämde mig att strax begifva mig på väg, utan att invänta annat svar eller andra penningar; ty nu insåg jag klart, att icke inköp af hästar, utan förvärfvet af föremålet för hans lusta hade varit det som förmått Fernando att skicka mig till sin bror. Den harm som jag kände mot Fernando och därtill fruktan att mista den skatt jag genom så många års hyllning och längtan hade vunnit, gåfvo mig vingar, ty nästan liksom i flygande inträffade jag följande dagen i min hemort just i lagom tid för att gå och tala med Lucinda. Min ankomst skedde i största tysthet, jag lämnade min mulåsna hos den hedersmannen, som sökt upp mig med brefvet, och lyckan ville att jag då hade så god tur att jag träffade Lucinda vid gallret, som varit vittne till våra kärliga samtal. Lucinda igenkände mig genast, och jag henne, dock icke så som hon bort känna igen mig, och jag känna igen henne. Men finnes väl någon i världen, som kan berömma sig att hafva utrannsakat och förstått en kvinnas orediga tankegång och ombytliga lynne? Förvisso ingen.»
»Således vidare. Så snart Lucinda fick se mig, utbrast hon: »Cardenio, jag är klädd till brud; redan vänta mig i salen förrädaren D. Fernando och min snikne fader jämte andra vittnen, som förr skola bevittna min död än förmälning. Fatta dig, min vän, och sök att öfvervara detta offer; kan det icke afvändas genom mina ord, så bär jag på mig en dolk, som skall kunna hindra bestämdare våldsåtgärder genom att göra slut på mitt lif och så låta dig komma till insikt om den kärlek jag hyst och ännu hyser för dig.» Jag svarade henne bestört och brådskande, emedan jag befarade att ej få tid nog till ett svar: »Må dina gärningar, min älskade, besanna dina ord! Och bär du på dig en dolk för att skaffa dig aktning, så har jag här ett svärd att försvara dig med eller döda mig själf med, om lyckan är oss oblid.»
»Jag tror ej att hon hörde mitt svar, ty jag märkte att man ifrigt ropade på henne, emedan brudgummen väntade. Därmed inbröt mitt eländes natt, min glädjes sol gick ned, det vardt ett mörker för mina ögon och för mitt förstånd. Jag förmådde ej gå in i huset, jag kunde ej röra mig ur stället; men, besinnande huru nödvändig min närvaro var med hänsyn till det som under dessa omständigheter kunde förefalla, bemannade jag mig efter bästa förmåga och trädde in, och, som jag fullkomligt och väl kände alla husets ut- och ingångar, märkte mig ingen, isynnerhet som där, fastän i hemlighet, rådde en allmän uppståndelse. Sålunda fann jag tillfälle att osedd ställa mig i själfva bröllopssalen i en fönstersmyg, som undanskymdes af ett par gardiner med sina besättningar och fransar, mellan hvilka jag, utan att själf ses, kunde iakttaga allt som föregick i salen. Hvem skulle väl kunna beskrifva de känslor som bestormade mitt hjärta, medan jag stod där! de tankar som uppstego inom mig! de betraktelser jag anställde! De voro så många och så beskaffade, att de icke kunna utsägas, ja att det icke ens vore rätt att utsäga dem. Nog af att brudgummen inträdde i salen utan någon högtidsdräkt, endast i sina hvardagskläder; i faders ställe medförde han en kusin till Lucinda, och i hela salen fanns ingen främmande, utan endast husets tjänare. Efter en stund inkom från påklädningsrummet Lucinda, åtföljd af sin moder och två tärnor, klädd och smyckad så ståtligt som det öfverensstämde både med hennes stånd och skönhet och såsom den där var idealet af fint behag och prakt. Min ängslan och förvirring tilläto mig icke att stycke för stycke se och lägga märke till hvad hon hade på sig; jag kunde endast fästa mig vid färgerna, som voro högrödt och hvitt, samt vid gnistrandet af ädelstenar och juveler från hennes hårklädsel och hela dräkt, hvilket allt dock öfverträffades af hennes underbart vackra blonda hår, som vid täflan med ädelstenarna och ljuset från fyra facklor, som brunno i salen, lät hennes skönhet stråla med ännu högre glans. O minne, du dödsfiende till mitt lugn! hvad båtar det att nu återkalla för mig min tillbedda fiendes oförlikneliga skönhet? Är det icke bättre, grymma minne, att du erinrar mig om och framställer för mig det som hon då gjorde, på det att, eggad af en så uppenbar förolämpning, jag må sträfva, om ej efter hämnd, åtminstone efter att få ett slut på mitt lif? Och I, mina herrar, tröttnen ej att höra dessa afvikelser från ämnet; mitt lidande är ej af dem, som kunna eller böra berättas kort och flyktigt, ty hvarje omständighet därvid synes mig förtjäna en utförlig framställning.»
Härtill svarade kyrkoherden att, långt ifrån att tröttna på att åhöra honom, de tvärtom roades af de enskildheter han berättade, enär de voro sådana att de förtjänade att icke förbigås med tystnad, utan åtnjuta samma uppmärksamhet som hufvudinnehållet i berättelsen.
»Välan då, fortsatte Cardenio; när de alla voro samlade i salen, inträdde kyrkoherden i församlingen och, fattande bådas händer för att fullgöra det vid sådana tillfällen erforderliga, sade han: Vill ni, fröken Lucinda, hafva denne här närvarande D. Fernando till eder äkta make, såsom vår heliga moder Kyrkan föreskrifver? Vid dessa ord framsträckte jag helt och hållet hufvudet och halsen mellan gardinerna och lyssnade med spändt öra och bäfvande hjärta till Lucindas svar, af hvilket jag väntade min dödsdom eller bekräftelse på mitt lif. Ack, den som hade vågat träda fram och ropa högt: Ha, Lucinda, betänk hvad du gör, besinna hvad du är mig skyldig, betänk att du är min, och icke får tillhöra en annan! öfverväg väl att ett ja från din mun i samma ögonblick beröfvar mig lifvet! Ack trolöse Fernando, du min sällhets röfvare, du mitt lifs död! hvad åstundar du? Betänk att du icke som god kristen kan nå målet för dina önskningar, ty Lucinda är min maka, och jag är hennes man. O jag dåre! Nu, då jag är skild från henne och fjärran från fara, nu säger jag att jag hade bort göra hvad jag ej gjorde; nu, då jag låtit min dyra skatt frånröfvas mig, förbannar jag röfvaren, på hvilken jag kunnat hämnas, om jag då haft mod därtill, liksom jag nu har mod att beklaga mig! Kort sagdt, emedan Jag då var feg och utan besinning, är det ej mer än rätt åt mig att jag nu dör i blygsel, ånger och vansinne.»
»Prästen väntade på Lucindas svar; hon dröjde därmed en god stund och, när jag just började tro att hon skulle draga fram dolken för att utföra ett hjältedåd eller lösa tungans band och omtala något af verkliga förhållandet, som kunde lända till min fördel, hör jag henne med svag och matt stämma säga ja. Detsamma sade D. Fernando, han gaf henne ringen, och så voro de med oupplösliga band förenade. Brudgummen närmade sig för att omfamna sin maka; men hon tryckte handen mot hjärtat och föll afsvimmad i sin moders armar.»
»Det återstår mig nu att säga hurudan jag vardt till mods, när i och med det ja-ord jag hört jag såg mina förhoppningar gäckade samt att Lucindas ord och löften voro falska. Beröfvad möjligheten att någonsin återvinna den skatt jag i detta ögonblick förlorat, stod jag rådlös, öfvergifven, som jag tyckte, af Himlen och ett föremål för fiendskap af den jord som bar mig, medan luften nekade mig andedräkt för mina suckar, och vattnet tårar för mina ögon; endast elden tilltog, så att jag var idel lågande raseri och svartsjuka.»[4]
»Alla kommo i bestörtning öfver Lucindas svimning, och, när modern snörde upp hennes klädning för att skaffa henne luft, fann man i hennes barm ett hopviket papper, som Fernando genast tog och började läsa vid skenet från en af facklorna. När han slutat läsa det, satte han sig på en stol och stödde handen mot kindbenet, med alla tecken till djupt begrundande och utan att hjälpa till med de åtgärder, som vidtogos för att väcka hans maka ur hennes vanmakt. När jag såg allt husfolket i sådan förvirring, dristade jag mig till att gå fram, antingen man såge mig eller ej, fullt besluten att, i fall jag blefve bemärkt, ställa till ett sådant spektakel att alla människor af den falske Fernandos bestraffning skulle förstå mitt hjärtas rättmätiga harm så väl öfver honom som öfver den afsvimmade trolösas föränderlighet; men mitt öde, som måtte ha velat spara mig till ännu större lidanden, — i fall det är möjligt att det finnes större, — fogade så att jag i det ögonblicket hade för mycket af det förstånd, som sedan dess fattats mig. Utan att taga någon hämnd på mina värsta fiender, hvilket varit lätt att göra, emedan de icke det minsta tänkte på mig, ville jag alltså hämnas på mig själf och på mig verkställa det straff, som de andra förtjänade, och kanske till och med på ett grymmare sätt än som skulle hafva användts mot dem, om jag då hade dödat dem; ty den död, som lides plötsligt, gör pinan kort, men den som går långsamt och åtföljes af kval, den dödar oupphörligt utan att göra slut på lifvet. Kort sagdt, jag gick därifrån och begaf mig till den mannens hus, hos hvilken jag hade lämnat min mulåsna; jag tillsade honom att sadla denna åt mig; utan att taga afsked af honom satte jag mig upp och red ut ur staden, och såsom en annan Loth vågade jag icke se mig tillbaka efter densamma. Och när jag märkte mig ensam på fria fältet, när nattens mörker omhöljde mig och dess tystnad inbjöd mig att utgjuta min klagan, utan att jag behöfde lägga band på mig eller befara att kunna höras eller igenkännas, då upphof jag min röst och lät min tunga löpa fritt till så många förbannelser öfver Lucinda och Fernando, som om jag därmed hade skaffat mig upprättelse för den skymf de tillfogat mig. Jag kallade henne grym, otacksam, falsk och känslolös, men framför allt sniken, eftersom min oväns rikedom hade så förblindat hennes kärleks ögon, att den kunnat taga henne ifrån mig och öfverlämna denne åt den, mot hvilken lyckan visat sig bevågnare och gifmildare. Och dock, midt under alla dessa förbannelser och smädelser sökte jag urskulda henne och intala mig att det ej vore så underligt, om en flicka, strängt hållen i sina föräldrars hus och alltid uppfostrad och vand till att lyda dem, velat foga sig efter deras önskan, då de gåfvo henne till gemål en så förnäm, så rik och ståtlig adelsman, att, i fall hon icke velat taga honom, man kunnat tro antingen att hon icke vore vid sitt fulla förstånd eller att hon hade något annat tycke, hvilket skulle ländt hennes goda namn och rykte till synnerligt men. Sedan sade jag åter att, om blott hon hade sagt att jag vore hennes make, så skulle föräldrarna hafva insett att, när hon tog mig, hon ej gjort ett så dåligt val, att de icke kunnat ursäkta henne; ty, innan D. Fernando gjorde sitt anbud, kunde de själfva, om de mätte sina önskningar med förnuftets måttstock, icke hafva önskat någon bättre än mig till sin dotters make. Nog hade hon således, hellre än att utsätta sig för den påtvungna och ytterliga nödvändigheten att bortgifva sin hand, kunnat säga att jag redan hade gifvit henne min, så skulle jag hafva gått med på och instämt i allt hvad hon i sådant fall hade gittat uppdikta. Omsider kom jag till den slutsatsen, att för liten kärlek, för ringa omdömesförmåga, för mycken ärelystnad och åtrå efter höghet vållat att hon glömt de löften, med hvilka hon på samma gång bibehållit, invaggat och svikit mig i mina fasta förhoppningar och redliga afsikter.»
»Under sådana klagorop och kval färdades jag det återstående af natten och stötte vid gryningen på en infart till denna bergsbygd, hvilken jag genomströfvade i tre dagar utan väg eller stig, tills jag hamnade vid några ängsmarker, som ligga jag minnes ej rätt hvar här i bergen, och där frågade jag några herdar hvar den vildaste trakten i nejden voro belägen. De sade mig att det vore åt det här hållet; genast begaf jag mig hit i afsikt att här sluta mitt lif, och knappt hade jag inträdt i denna vildmark, då min mulåsna störtade död till marken af trötthet och hunger eller, såsom jag snarare tror, för att göra sig kvitt den onyttiga börda hon bar i mig. Jag befann mig sålunda till fots, uppgifven af mattighet, plågad af hunger, utan att hafva eller gitta söka någon, som kunde hjälpa mig. På sådant vis låg jag utsträckt på marken, jag vet ej huru länge; därefter reste jag mig utan att känna mig hungrig och fann bredvid mig några getherdar, hvilka utan tvifvel måtte hafva varit de, som hulpit mig i min nöd, ty de omtalade i hvilket tillstånd de funnit mig och huru jag pratat så många dumheter och galenskaper, att jag gaf tydliga tecken till att hafva kommit från vettet. Sedan dess har jag också själf märkt, att jag icke alltid är rätt klok, utan så svag och klen till förståndet att jag begått tusen dårskaper, såsom att slita kläderna från kroppen, ge till höga rop här i ödemarken, förbanna mitt öde och till ingen nytta upprepa min sköna oväns älskade namn; då har jag ingen annan tanke och afsikt än att söka skria mig till döds, och, när jag åter kommer till sans, finner jag mig så trött och sönderbråkad att jag knappt kan röra mig. Min bostad är vanligtvis i ett korkträd, som har en hålighet tillräckligt rymlig att inhysa denna eländiga kropp. Herdarna och getvaktarna, som färdas i dessa berg, känna medlidande med mig och gifva mig uppehälle, i det de framsätta maten åt mig på de stigar och klippor, där de förmoda att jag tilläfventyrs kan gå förbi och finna den; och, äfven om jag då ej är vid mina sinnen, så kommer dock naturkrafvet mig att känna igen födan och väcker hos mig begär efter densamma och lust att taga den. Däremellan, när jag är vid mitt förstånd, säga de mig att jag öfverfaller herdarna, som komma med mat från byn, och med våld tager den ifrån dem, fastän de vilja gifva mig den godvilligt.»
»På detta sätt tillbringar jag mitt ömkliga och eländiga lif, tills det behagar Himlen att göra ett slut därpå eller också på mitt minne, på det jag ej längre må ihågkomma Lucindas skönhet och förräderi och Fernandos brottslighet. Gör Himlen detta utan att taga mitt lif, skall jag vända mina tankar till en bättre riktning; hvarom icke återstår mig endast att bedja honom ändtligen vara min själ nådig, ty jag känner mig hvarken hafva mod eller kraft att taga min kropp ur detta elände, hvari jag af eget val har försatt honom.»
»Detta, mina herrar, är den bittra historien om min olycka! Sägen mig nu om den är sådan, att den kunnat skildras med ringare känslorörelser än dem I märkt hos mig, och bryn eder ej om att intala eller tillråda mig hvad förståndet säger eder vara tjänligt till mitt botande, ty det skulle gagna mig lika litet som ett af en förträfflig läkare föreskrifvet läkemedel gagnar en sjuk, som ej vill intaga det. Jag önskar mig ingen hälsa utan Lucinda; och eftersom det behagat henne att tillhöra en annan, ehuru hon är eller borde vara min, så må jag få lof att tillhöra olyckan, ehuru jag kunnat vara lyckans utvalde. Hon ville genom sin föränderlighet göra mitt fördärf ohjälpligt; så vill jag då söka min egen undergång för att uppfylla hennes önskan. Men för efterkommande skall det blifva ett varnande exempel, att jag ensam saknat det som alla olyckliga eljest hafva till öfverflöd, ty för dem plägar just omöjligheten att varda tröstade lända till tröst, under det den förorsakar mig ännu större smärtor och lidanden, emedan jag tror att de ej skola lyktas ens med döden.»
Här slutade Cardenio sin långa berättelse, sin lika sorgliga som kärleksglödande historia. Och just som prästen beredde sig att säga honom några tröstande ord, afbröts han af en röst, som trängde till hans öron och hvilken de hörde i klagande toner säga det som skall förtäljas i nästa kapitel af denna berättelse; ty den vise och sorgfällige historieskrifvaren Sidi Hamet Benengelí gjorde här slut på detta.
- ↑ I spanskan står: en tiempo del rey Wamba. Denne Wamba var verkligen en fullt historisk person, som under åren 672—680 regerade öfver Västgötariket i Spanien, hvilket utom detta land äfven omfattade Portugal och en del af södra Frankrike. Wamba var en duktig konung, och hans öden hafva gifvit anledning till många skaldestycken (bland dem ett drama af Lope de Vega: El Rey Wamba); men genom en egen skickelse har hans namn blifvit brukadt, såsom här i texten, till betecknande af en längesedan förfluten och förgäten tid.
- ↑ Enligt en kommentators anmärkning buro damerna då för tiden likadana filt- eller sammetshattar som herrarna. Kyrkoherden blef således i detta stycke trogen den valda förklädnaden.
- ↑ Ganelon är den redan i första kapitlet omtalade, för D. Quijote så förhatlige förrädaren, som enligt sagan hade stämplat Rolands undergang. — Om Vellido, med tillnamnet Dolfos för Ataulfos (= Adolfsson), förtäljes att, när den ärelystne konung Sancho II af Kastilien beröfvat sina bröder deras riken och ej ens hade försyn för att anfalla sin syster Urraca i den henne af deras fader förlänade staden Zamora, försvarade sig prinsessan och stadsboarna hjältemodigt, så att belägringen blef långvarig; utgången hade väl ändock varit tvifvelaktig, om icke denne Vellido en dag spelat öfverlöpare från staden och vid ett samtal, som han utverkat med föregifvet ändamål att visa fästningens svagaste punkt, stött en dolk i konungens hjärta, så att denne ögonblickligen dog (1072). — Om grefve Julian berättar ärkebiskop Rodrigo Jiménez af Toledo i sin krönika, att han af den siste gotiske konungen Rodrigo blifvit bortsänd i något dennes ärende, och under hans frånvaro kränkte konungen hans maka eller, enligt andra, hans dotter, med hvilken konungen varit trolofvad, eller, enligt ännu andra, båda; till hämnd skall då Julian hafva inkallat Araberna till Spanien. Ungefär så framställes saken äfven i folkvisorna, som därjämte gifva namnet Florinda eller la Cava åt flickan, hvilken ensam de anse som offer för konungens lusta. En grefve Julian har otvifvelaktigt funnits på den tiden; men den nyare historiska forskningen gör det sannolikt att han varit en det byzantinska rikets ståthällare i Ceuta (norra Afrika), hvilken själfbevarelsens nöd tvungit att göra gemensam sak med Araberna. — Beträffande Judas’ snikenhet må här anmärkas, att Johannis-evangeliets framställning (i dess 12:e kapitel) af hans förhållande vid det tillfälle, då Maria i Bethanien smorde Frälsarens fötter med dyrbar smörjelse af oförfalskad nardus, i den katolska legenden utvidgats på det sätt, att Judas där säges hafva haft en tiondedel af allt hvad som inflöt; att således, när smörjelsen uppgifves hafva varit värd 300 penningar, Judas ansåg sig sig hafva gått miste om 30 penningar, som han skulle fått om Maria lämnat honom kontanter i stället för nardus, och att det var för att hålla sig skadeslös för denna förlust som han sålde Jesus för just sistnämnda belopp. Se Le Saint Graal (ed. E. Hucher, Le Mans 1885, I: 211, 12).
- ↑ De gamles fyra elementer luft, jord, vatten och eld spela här sin roll liksom i medeltidens rhetorik.
| ← Tjugusjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjuguåttonde Kapitlet → |