Fionnuala
| ← Nyblom, C. R. |
|
Strandberg, C. W. A. → |
FIONNUALA.
Efterföljande dikt är spunnen kring en af Thomas Moore’s Irländska melodier, benämd ”The song of Fionnuala”, hvilken i öfversättning återfinnes i midten af dikten, och vid hvilken i originalet finnes bifogad följande anmärkning, som utgör grunden till uppränningen af sagan: ”Fionnuala, Lirs dotter, hade genom någon öfvernaturlig makt blifvit förvandlad till en svan och dömd att vandra många hundrade år öfver vissa floder och sjöar i Irland, till dess christendomen kom, då det första ljudet af kyrkklockan var tecknet till hennes befrielse.”
TILL TONERNA.
J milda väsen, som vi toner kalla,
Med kropp af luft och själ af melodi,
Som Gud har låtit från den himmel falla,
Der sången klingar evigt klar och fri,
Må edra röster ned från höjden svalla
Att gjuta lif i sagans poesi!
I diktens stund er trollmakt höll mig fången,
Och derför helgas er den enkla sången.
Er höll jag kära från min barndoms stunder,
Ty himlen var så klar i sångens verld,
Och anden följde gerna edra lagar,
När ut han drog på någon pilgrimsfärd.
Då hjertat jublar och då hjertat klagar,
Sin förstling offrar det på eder härd;
Ty känslans skiftning J så troget läsen,
Som källan speglar blommorna och gräsen.
Så kommen då, J döttrar af naturen,
Med konstens diadem kring pannans snö!
Af eder trollsång är min själ besvuren,
I edra armar vill jag lefva, dö.
O, skänken mig, på edra vågor buren,
Ett echo blott från sångens gyllne ö!
O, öfver dikten eder slöja hängen,
När svagt jag rör den helga harposträngen.
FIONNUALA.
I.
Ur vestervågor stiger en ö
I grönskande sommarskrud;
Hon ligger famnad af stormig sjö,
Så fager och vän som en brud.
Ett namn, som klingar af sång och bragd
Hon äger den bruden så skön,
Ty Erin,[1] «vågornas gröna smaragd»,
Så kallas den blida ön.
Med dunkla böljor dess strömmar gå
Bland kullar i rosig dal
Och spegla i djupet himmel blå
Mellan pilar och mörkhvälfd al.
Och tusen sjöar i ljuflig nejd
Der gunga med vattrad våg;
Och sagan täljer så mången fejd,
Som mossiga vallen såg.
Der herrskade Lir, den ädle kung,
I töckniga forntids dar,
Då Erin stod som en vår så ung
Och fri som en fågel var.
Förr drog han i mången vapenfärd,
Som lefver i skaldens sång,
Och lekte så stolt med lans och svärd
Vid blodiga stridens gång.
Nu satt han högt i sin kungasal
Med silfver i lockar och skägg,
Och kämpar stodo i hundratal
Kring den vapensmyckade vägg.
Han lyssnade stum till harpans klang
Som ljöd i det stolta lag;
Han mindes, hur svärdet ur skidan sprang
För Erin på kampens dag.
Nu bjöd han tystnad i kämparnes ring
Och reste sig upp, så hög,
Och sorlet tynade rundt omkring,
När hans blick öfver salen flög.
Och kungen fyllde sitt horn med mjöd
Och drack ett drag eller två,
Och lutad sedan mot svärdets stöd,
Han började tala så:
Konungen.
Erins söner, min lefnads dagar
Luta ned mot den kalla graf.
Dock mitt hjerta ej ödet klagar,
Mången glädje mig lifvet gaf.
Segerjublet i fordna tider
Klang så skönt för min unga själ.
Nu blott minnet sin månglans sprider,
Ungdomskraften har sagt farväl.
Varma vindar likväl mig smeka,
Erins kärlek ännu är min,
Och de fredliga kransar leka
Äfven ljufligt för gubbens sinn’.
Dock min dotter, Fionnuala,
Bästa smycket i kronan blir;
Hon, min stolthet, skall ock hugsvala
Snart den döende gamle Lir.
Men dernäst — uti kämparingen,
Conor, du är min sköld, min hand,
Ty så troget som du har ingen
Tjenat konung och fosterland.
Famna gubben, du tappre hjelte,
Till mitt värn af Allfader sänd!
Erins ädlaste starkhetsbälte
Spände gudarne kring din länd.
Chör af kämpar.
Han, den förste i vapenbragd,
Alltid buren på segerns vingar, —
Erin, hafvets gröna smaragd,
Högt af hans ära klingar.
Konungen.
Hören derför, J kämpar alla,
Innan orden på tungan dö!
Till min måg det mig lyster kalla
Förste hjelten på Erins ö:
Conor, tapprast bland frie männer,
Fruktad vida som skogens björn; —
Hvem är den, som i nord ej känner
Stridens väldige kungaörn?
Chör af kämpar.
Hell dig, Conor, hvars stolta namn
Väckt vår ö ur sin dvala!
Hell dig, blomma i Erins famn,
Ädla Fionnuala!
Konungen.
Så min sista, min högsta vilja
Nu jag eder förkunnat har.
Ve den djerfve, som vågar skilja,
Hvad jag bundit som kung och far!
Svenner, kallen Fionnuala,
Medan hornet sin vandring gör!
Hon skall sjelf för sin fader tala,
Som en konungadotter bör.
Chör af kämpar.
Hell dig, konung, hvars glada hopp
Jagar sorgen ur dunkla hågen!
Hell dig, Erin, hvars sol går opp
Ur den glimmande vågen!
Men konungens dotter, hon sitter så huld
I sin ensliga jungfrubur;
Hon sömmar i silke, hon sömmar i guld
Allt under en tåreskur.
Åt Morni, den vilda skogens son,
Hon gifvit sitt hjerta, sin tro.
Hon sjunger de stolta bragdernas dån,
Hon sjunger om kärlekens ro.
Men den, som hon älskar, hon ej kan få:
För ringa är bardens lott.
Och derför hon ville på bergen gå
Och vara en vallflicka blott.
Och derför flyter tåren så het;
Hennes hjertas glädje är all.
Men kämparne drucko, och jungfrun gret
Och sjöng under tårars svall.
Fionnuala.
Jag mins en qväll så varm,
Då himlen till sin barm
Den gröna jorden kärleksdrucken tryckte,
Då trasten ljufligt slog,
Och aftonvinden dog,
När dagen trött sitt klara öga lykte.
Jag mins en strand så skön,
Der pilen hängde grön
Sin lätta krona öfver flodens vågor.
Så härlig ängen var,
Och böljan sken så klar
Och lekte tyst med månens silfverlågor.
Jag mins en vän så kär,
Som satt i gräset der
Och sjöng så sköna sånger för den lilla.
Han var så vek, så vild, —
Men bardens fagra bild,
Den grodde fast i flickans hjerta stilla.
Och årens ström förrann,
Och trogen kärlek brann
Som förr så mången gång på gröna ängen.
Han var så vild, så vek,
Han sjöng vid harpolek,
Och underbar sprang tonen fram ur strängen.
Jag mins — i hvarje ljud
Han sjöng sitt hjertas brud; —
Ack, här ännu ett stilla echo svarar.
Nu har han vunnit, han,
Allt hvad han vinna kan,
Nu är jag hans, så länge lifvet varar.
Jag mins — ack nej, ack nej!
Jag älskar minnet ej.
Dess ljufva trolldryck blott mitt hjerta dårar.
Nej, gråt din flydda frid!
Kanhända skall dervid
Dess blomma knoppas, vätt af ångrens tårar.
Nu tystna så brådt de sorgsna ljud,
Som från hennes läppar gå.
Der kommer från kungasalen ett bud:
Hon skall för sin fader stå.
Hon torkar stilla sitt ögas tår
Och lemnar silke och söm;
Hon slätar med handen sitt gyllne hår
Och gångar liksom i en dröm.
Då hör hon de jublande kämpars sång:
En aning betar hennes håg.
Hon styr till sin faders tron sin gång,
Men önskar i grafven hon låg.
Der står hon så hvit, der står hon så skön
Som liljan i frostig jord.
Med händerna knäppta liksom till bön,
Hon lyssnar till kungens ord:
Konungen.
Dotter, matt är gubbens öga,
Vår och värme båta föga;
Snart jag skall hos gudar höga
Lägga ned mitt herrskarsvärd.
Men förr’n grafvens fläktar svala
Kylt mitt blod, Fionnuala
Skall som Conors brud betala
Omt sin faders vänskapsgärd.
Dotter, svara!
Låt mig fara
Utan sorg min sista färd!
Chör af kämpar och tärnor.
Låg en blixt i de vänliga orden?
Månn’ af döden hon träffad är vorden?
Som en lilja så blek,
Som en snödroppe vek,
Se, hon sänker sin blick emot jorden!
Konungen.
Dotter, hvarför bleknar kinden,
Som när kalla nordanvinden
Stänker rimfrost öfver linden?
Hör du ej din faders bud?
Skulle Lir förgäfves fråga?
Kan mitt ord du trotsa våga?
Eller har en brottslig låga . . . ?
Nej, nej! — Bort, du hemska ljud!
Svara, flicka!
Vill du dricka
Ur mitt horn som Conors brud?
Chör af kämpar och tärnor.
Se, de vissnade läpparne bäfva!
Hvarje ljud henne hotar att qväfva.
Är det menniskotal
Eller suckar af qval,
Som i rymden förvirrade sväfva?
Fionnuala.
Ditt bud, o fader, är grymt som döden.
Din dotters öden
De höge gudarne smidt likväl.
Hvad skall jag svara? Hur skall jag tänka?
Kan dock ej skänka
En enda tanke utur min själ.
Hvart må jag blicka? Hvar kan jag finna
De ord, som brinna
Så varmt, så klart som mitt hjertas glöd?
Jag är ej min och får din ej vara;
Hans blick, den klara,
Mig evigt binder för lif och död.
Nog såg du källan i floden falla
Med alla, — alla
De klara vågor ur bergets häll; —
Nog har du sett deras vatten blandas,
När natten andas
Sin första suck i en sommarqväll.
Fionnuala var bergets källa,
Hvars vågor välla
I flodens sköte med evig lust,
Och han var floden, den stolta, djupa,
Hvars forsar stupa
Med evigt dån emot hafvets kust.
Hvad skall jag svara? Hur skall du känna
De qval, som bränna
Med afgrundslågor min själ i dag.
Du är mig kär, — men den enda vännen,
Som J ej kännen,
Långt mer än gudarne älskar jag.
Han är mig mer än allt guld på jorden,
Han är mig vorden
Långt mer än lifvet, som Gud mig ger.
O, må min kärlek mitt brott försona!
O fader, skona!
Jag kan blott älska, — jag kan ej mer.
Chör af kämpar och tärnor.
Hvilken eld i Lans öga nu lågar!
Ofver offret sin vrede han rågar.
Skall hon blöda och dö,
Den konungsliga mö?
Så det bäfvande hjertat sig frågar.
Skall hon stupa för blixten, som krossar?
Skall hon täras af lågan, som blossar?
Ja, förinta han skall
Som en ek i sitt fall,
När från roten en storm henne lossar.
Konungen.
Min styrka är bruten,
Mitt hjerta är kallt.
Min tid är förfluten, —
Förgånget är allt.
Kämpar och tärnor.
Mins flyktade tider!
Förlåt hennes brott!
Förglöm, hvad du lider!
Hon älskade blott.
Konungen.
Hur sälla de döde!
Jag trodde, på höjden af lycka jag stod; —
O, menniskoöde!
Blef sviken till slut af mitt eget blod.
Kämpar och tärnor.
Förlåt henne, kung!
Din dotter är ung.
Gråt, medan i hjertat det svider!
Det blödande sår,
Som väcker din tår,
Skall helas af döden omsider.
Konungen.
Dock — tyst i min sal! An äger jag kraft
Att skilja stammen en gren utan saft.
Förrädiska dotter, förbannad du vare
Och han, som förfört dig! Kring jorden du fare
Så fridlös och arm, som din fader var god.
Mitt svärd är för ädelt att dricka ditt blod.
Tillbaka, tillbaka,
J kämpar, som bugtiga sköldarne skaka!
Träd fram till min tron, du mörke Druid,
Och skräna en trollsång, att himlen dervid
Må störta i brinnande spillror tillsamman,
Och Erin förgås i den frätande flamman.
Druiden.
O, hören, J Gudar,
En far, som förbannar
Det barn, honom föddes! —
Du brutit din tro.
Kring ödsliga vågor
Du fridlös skall sväfva
Och klaga i svanhamn
Din flyktade ro.
Men när öfver Erin
Den östliga stjernan
Förklarande strålar
I kärlek och tro,
När ringande klockor
Du hör öfver vattnen, —
Då stundar försoning,
Då finner du ro.
Det vardt så tyst i den höga sal
Som under en midnattssky;
Fast kämpar der stodo till hundratal,
Det hördes ej knäpp eller kny.
Kung Lir den gamle på tronen satt,
Så kall som en marmorbyst.
Då gömde sig solen i molnens natt
Och gret öfver jorden tyst.
Men konungadottrens kraft var slut,
Hon sjönk, som hon velat dö.
Då växte vingar från skuldran ut,
Så hvita som nyfälld snö.
Och halsen af fjädrar täcktes snart.
Nu bleknade barmens ros,
Och ut från salen i pillsnabb fart
Hon flög med ett skri sin kos.
II.
Kring himlens hvalf sig natten sänker:
I vester blänker
Ännu en purprad strimma blott.
Ur dalens sköte dimman stiger,
Och vinden tiger:
I vassen han till hvila gått.
Och Moyle, den mörka floden, rullar
Bland fagra kullar
Igenom hvalf af dunkel al.
Så sakta sorlar fram hans vatten
I tysta natten
Ocli sjunger doft i löfvad sal.
Och månen genom löfven silar
Små silfverpilar,
Som brytas lätt mot krusig yåg.
Och y&ttensländan sitter däfven
I mörka säfven
Och undrar på det ljus, hon såg.
Nu sofva björk och al och pilar;
Naturen hvilar,
Af vindens sista suckar kysst.
Allt är så stilla — skogen sofver,
Och gräset sofver.
Allt är så tyst, så tyst, så tyst.
Men djupets lätta väsen stiga
Med lust och fröjd ur bölja blå.
Den lugna nattens stunder viga
Till festlig dans de fagra små.
De buga för hvarann, de niga
Så underbart, men skönt ändå.
Kring pannan blomsterkransar smyga
Och silfverskir kring barmens snö.
I lätta danser fram de flyga
Och flodens perlor kring sig strö,
Och sköna former skymta blyga
Ur slöjan, vätt af daggens tö.
Der svingar en, så lätt i gången,
Som vinden på en sommardag;
Der löser en, i säfven fången,
Sitt silfverdok med ljuft behag;
Och genom luften tonar sången,
Så len som vågens tysta slag.
Chör af vattenandar.
Svinga, svinga,
Lätta skara!
Klinga, klinga,'
Sång, du klara!
Böljan stiger,
Böljan faller.
Fängslets galler
Bröt jag nyss.
Natten tiger,
Glädjen stundar,
Jorden blundar,
Värmd af solens afskedskyss.
Stjernans öga
Från det höga
Kan ej störa,
Intet öra
På den stilla sången lyss.
Gunga, gunga,
Klara bölja!
Hjertan unga
Lätt dig följa.
Nattens stjerna
Visar vägen,
Och förlägen
Ej jag är.
Vattnets tärna
Följer vågen,
Glad i hågen,
Bort till hoppets vilda skär.
Stormens fläktar
Stänka nektar
Kring min panna,
När den granna
Störtsjön upp mot skyn mig bär.
En ensam röst.
Men tyst! Ifrån land
Ett ljud jag hör.
Ur vassen vid strand
En båt sig rör.
Ett menniskobarn!
Var tyst! Pass på!
Vårt glittrande garn
Vi lägga må!
Alla.
Hvar är han?
Der är han!
Framåt, framåt!
Men sakta!
Dig vakta
För blindt försåt!
På farlig stråt
Du styr din båt,
Och böljan är våt, —
Der hjelper ej gråt.
Men träffar du mig,
Pass på, pass på!
Då lockar jag dig
Dit ned i det blå.
Då glider en båt öfver flodens våg
Vid vattenandarnes dans,
Och Morni sitter mörk i sin håg
Och lyssnar i månens glans.
Han smyger så tyst, han smyger så lätt
Framåt på sin dunkla stig,
Han tyckes speja, men vet icke rätt,
Hvarthän han skall vända sig.
Men flodens andar de fly sin kos,
Så snabba som skogens djur.
I vattenliljans förgyllda ros
De lägga sig tyst på lur.
Nu hvilar båten på böljornas säng,
De vagga kring stäfven matt;
Och Morni griper i harpans sträng
Och sjunger i ljuflig natt.
Morni.
I aftonens lönliga stunder
Då flyger jag fram på våg,
O Moyle, mellan slumrande hinder
Och frågar, om henne du såg.
Då frågar jag böljornas vatten
Och stjernan och skymmande natten,
Då frågar jag vinden, som far,
Man finner dock aldrig ett svar.
Ty svanen på skiftande vingar
Har styrt bort i fjerran sin gång,
Men sakta kring stränderna klingar
Ett ljud af den flyendes sång.
Då flyger jag fram på din bölja
De lockande toner att följa,
Då ser jag en skymt af min mö, —
Men tonerna tyna och dö.
Ack, här under björkarnes krona,
Här var det, hon smög till mitt bröst
Och lärde min harpa att tona
Om kärlekens ljufliga tröst.
Då tämdes mitt brusande sinne,
Och allt, hvad jag gömde derinne,
Bar kraftens och mildhetens drag, —
Men nu som ett barn är jag svag.
Hvi sökte du, skogarnes harpa,
Det bullrande konungahof?
Hvi glömde du sjunga de skarpa,
De blodiga lansarnes lof?
Förgäfves jag skakar min boja:
När kämpar i salarne stoja,
Då flyr jag, o Moyle, till din våg
Och frågar, om henne du såg.
Ty allt, du min älskade tärna,
Allt offrar jag villigt för dig,
Om blott du vill le som en stjerna
Ibland öfver sångarens stig.
Då strömmar den lifvande saften
Till hjertat, och domnade kraften
Väcks upp ur sin dvala på nytt.
O, kom till det hjerta, du flytt!
O kom, låt mig finna dig åter
I lundernas skuggiga sal,
Der pilen kring blommorna gråter
Och vågorna sjunga sitt qval.
Jag löser den boja dig binder,
Ty kärleken vet inga hinder,
Och sist bortom vaggande haf
Vi finne i fjerran en graf.
Röster ur vassen.
Vi veta nog
Hvad han klagar
På våg, i skog
Alla dagar.
Hans hjertas vän
Vi känna igen.
Så mången natt
Ibland oss lion satt,
En svan så hvit. —
Se dit, se dit!
Hon kommer hit,
På sorlande ström
Hon drömmer sin dröm,
Hon sjunger sitt sorgliga öde
Ocli önskar, hon låg hos de döde.
Då glider fram under löfvadt tak
I hast den förtrollade mö.
Och månen der från sitt blåa gemak
Ock glänser på vingens snö.
Hon simmar så tyst, hon simmar så lätt
Framåt på sin dunkla stig;
Hon tyckes speja, men vet icke rätt,
Hvarthän hon skall vända sig.
Men vattensylferna börja ett spring
Ur blommor och vass vid strand;
Nu svinga de alla i munter ring,
Nu dansa de hand i hand.
Då sänker svanen sitt hufvud till ro
Och skakar sin vinge matt
Och drömmer om kärlek och drömmer om tro
Och sjunger i ljuflig natt:
Fionnualas sång.[2]
Sakta, o Moyle, frambruse ditt vatten,
Stilla, o vind, i din hvila förblif!
Hör, Lirs dotter med suckar i natten
Täljer för stjernan sitt sorgliga lif.
När skall svanen, med dödsljud klingande,
Höja sin vinge till himmelsfärd?
När vill himlen, sin klocka ringande,
Kalla min själ från den stormiga verld?
Vattenandarne.
Följ, lätta dans,
Den skönas spår!
I stjerneglans
Det lustigt går.
På jorden ej
Du hvila får, —
Nej, o nej!
Du är vår, du är vår!
Fionnuala.
Dystert, o Moyle, i din dimmas slöja
Odet mig binder, en tynande hamn.
Länge ännu skall dagningen dröja,
An slumrar Erin i skuggornas famn.
När skall morgonens sol uppspringande
Värma vår ö med kärlek och tro?
När vill himlen, sin klocka ringande,
Kalla min själ till sin eviga ro?
Vattenandarne.
Ditt öde glöm
Och göm din tår!
Din ljusa dröm
Du aldrig når.
I tiden ej
Du hvila får, —
Nej, o nej!
Du är vår, du är vår!
Morni.
Hör, o hör de milda ljuden
Genom natten, hör, o hör!
Det är svanen, sorgebruden,
Som mitt hjertas strängar rör.
Nu går solen upp ur hafvet,
Nu blir Morni man igen,
Och det hopp, som låg begrafvet
Under snön, det lefver än.
Fionnuala.
Hör, o hör, du trötta sinne,
Mornis stämma, hör, o hör!
Det är flydda fröjders minne,
Som min tysta hvila stör.
Arma hjerta, klappa stilla!
Ingen sol skall le för dig.
Det är blott en fager villa,
Som ur vågen höjer sig.
Morni.
Kom, o kom till ljufva stranden,
Låt oss drömma natten lång!
Varma blomstersuckar, blanden
Edert doft med bardens sång!
Under björkens ljusa krona,
Som en gång din brudpell var,
Vill jag allt, ja, allt försona,
Som mot dig jag brutit har.
Fionnuala.
Glöm, o glöm förgångna tider!
Våren kom och våren gick.
Minnets bleka måne sprider
Knappt ännu en sorgsen blick.
Allt förgår, och björkens krona
Vissnar dock till slut en gång,
Men när skall på vågen tona
Trötta svanens sista sång?
Morni.
Länge, länge jag dig sökte, —
Ve mig, att jag så dig fann!
Fionnuala.
Om du än mig evigt sökte,
Intet, intet dock du vann.
Morni.
O, jag ville himlen bedja
Om ett slut på dina qval.
Fionnuala.
Lösa ödets dunkla kedja
Kan ej Gud uti sin sal.
Morni.
Skall ej din förtrollning brista?
Fionnuala.
Jo, en gång i tidens slut.
Morni.
Hoppet dog, det enda, sista.
Fionnuala.
Mitt har redan slocknat ut.
Morni.
Dröj, o dröj, Fionnuala!
Fionnuala.
Hvarför, hvarför dröja qvar?
Morni.
O, låt Morni dig hugsvala.
Fionnuala.
Glöm, ja, glöm att till jag var!
Morni.
Hjertat sjuder,
Domen ljuder
Som ett thordön i min själ.
Fionnuala.
Låt oss drömma,
Gråta, glömma,
Hoppas, dö — ja, dö! — Farväl!
Vattenandarne.
Tårar strömma.
Själar ömma
Skiljas åt, och allt förgår.
Hjertat lider.
Natten skrider!
Låt oss dansa! Hon är vår!
Då höjde jungfrun sin vinge med hast
Och flög öfver vågen igen.
En brännande tår ur ögat brast,
När hon såg på sitt hjertas vän.
Men Morni satt uti båtens stam
Och såg den älskade fly;
Och månen glänste så sorgligt fram
Ur himmelens brustna sky.
Då slet han af sitt lockiga hår
Och harpans dallrande sträng,
Och han slungade henne bland buskar och snår
Långt bort på den gröna äng.
Och vattensylfernas lätta dans
Gick fram emot båtens stäf. —
Men Morni i morgonsolens glans
Låg död ibland flodens säf.
III.
Tiden kommer och den försvinner,
År förrunnit i hundratal.
Moyle, den skuggiga floden, rinner
Lugnt dock än i sin dunkla dal.
Lir med Conor i grafven hvilar;
Vredens pilar
Veknade sist vid dödens port.
Men under töckniga himlabågen
Ån öfver vågen
Svanen simmar, som förr hon gjort.
Mildt i aftonens stillhet tonar
Ån som fordom dess sorgsna ljud;
Längtar efter den stund, som sonar
Tröttad ande med himlens Gud.
Dagar flyta som sekler långa; —
Många, många
Smidas väl än på ödets härd.
När skall svanen ur stoftets slöja
Jublande höja
Hvita vingen till himmelsfärd?
Nu är strid i de gröna dalar.
Gamle gud ar ne gå till ro,
Och den lära, som kärlek talar,
Börjar segra i frid och tro.
Der en kyrka man byggt på kullen,
Och ur mullen
Sträcker hon spiran högt mot skyn.
Se då glädes Fionnuala,
Upp ur sin dvala
Väcks hennes själ vid den ljufva syn.
Templets vänliga ljusning röjes
Midt i vårliga grönskan der.
Hvarje spets, som mot himlen höjes,
Korsets heliga tecken bär.
Genom rymliga fönsterbågar
Solen lågar
Som en blick ur en högre verld.
Nu får svanen ur stoftets slöja
Jublande höja
Hvita vingen till himmelsfärd.
Dock, än har icke templets klocka
Kring nejden sjungit Herrans frid,
Ty mörka moln ännu sig skocka
Kring Erins sol i stormig tid.
An blänka hjelmar, glimma lansar,
Och stridens vilda låga dansar
Från hvarje bergtopp, hemsk och röd,
Och bådar blod och död.
Nu ligger helgdagsfrid kring nejden;
Naturen fy lies sjelf af den.
Nu hvila svärden, slumrar fejden,
Men glimmar under askan än.
Vid Moyle församlad är en skara,
Den tycks som sanden tallös vara:
Man fira skall Guds- dag med sång
Och bön den första gång.
Men många bistra blickar glöda
Från hednagudars kämpar der.
Ännu en gång skall Erin blöda,
Förr’n ljusets blomma frukter bär.
Och mången hotfull stämma ljuder,
När fridens härold tystnad bjuder
Med korsets bild uti sin hand
Bland kämparne på strand.
Så lugn, så mild och så allvarlig
Ur tempelporten träder han.
För honom syns ej lansen farlig,
Och svärdets egg han trotsa kan.
Ej täcks hans bröst af jern och kyller,
Men himlens starkhet honom fyller.
Med blicken lyft mot himmel blå
Han börjar tala så:
Presten.
Guds frid, J vänner alla
Ifrån Avocas dal!
Må stridens lansar falla
Med jordens lumpna qval!
I edra hhjertan glöder
Guds kärleks milda lag:
Vi mötas må som bröder,
Ty nu är Herrans dag.
Skall hafvets Erin dränkas
I sina söners blod?
Skall som ett rof hon skänkas
Åt Saxers öfvermod?
Skall hatet eder skilja
Och släcka himlens nåd?
Bort det! en arm, en vilja,
En själ i råd och dåd!
Må mörkrets gudar stiga
I sina grafvar ner!
Åt ljus och tro vi viga
Ett rum, der solen ler.
En blodig törnekrona
Vårt rikes konung bär,
Förlåta och försona
Hans enda vapen är.
Din unga hand han stödde,
Han gaf din ålder frid,
På korsets träd han blödde
För dig i dödens strid.
Att i hans famn sig sluta
Ar menskans högsta lott: —
Ilvem vill dess sällhet njuta?
0, följen, följen blott!
Chör af Hedningar.
Säg, hvad du menar,
Svartklädde man!
Döden förenar
Oss med hvarann.
Blodiga öden
Möte du nöjd
Och efter döden
Gudarnes fröjd!
Chör af Christne.
Tyst, var tyst, förmätna skara,
Se och känn din syndabrist!
Låt de falske gudar fara,
Böj ditt knä för Herrans Christ!
Han är kärleken och friden,
Han har frälsat oss förvisst,
Han är den, som skapat tiden,
Han som lefver först och sist.
Hedningarne.
Makter jag känner
Många på jord,
Sol, som mig bränner,
Storm ifrån nord.
Svagast af alla
Fann jag likväl
Den, du vill kalla
Fram för min själ.
De Christne.
Hör, de smäda den evige Guden!
Må förstummas de syndiga ljuden!
Må de, dränkte i strömmar af blod,
Slungas neder i afgrundens flod!
Alla.
Låt oss pröfva de hämnande glafvar!
Hellre dö än att skymfas af slafvar!
Ingen nåd, ingen frid,
Förr’n vi slutat vår strid,
Och den tappre dervid
Trampar stolt på fiendtliga grafvar!
Vid en straffande himmel vi svärja:
I ert blod skola svärden vi färga.
Hvarje lif, hvarje lem
Skall förgöras af dem, —
Edra barn, edra hem
Skola frossande lågorna härja!
Nu brakade sköld, nu blixtrade lans
På grönskande kyrkovali,
Och solen gömde sin milda glans
Vid smattrande hornens skall.
Men plötsligt dånade klockans ljud
Så klart ifrån kyrkans torn.
Hon ljöd som en röst ifrån himlens Gud
Genom bullret af vapen och horn.
Då hörde svanen på flodens våg
Dess väldiga högtidssång,
Der stilla i strandens vass hon låg
Och drömde om ödets tvång.
Nu glänste ögat af saligt hopp,
Hon skakade vingen med fröjd
Och lyfte sig sakta ur floden opp
Och sjöng öfver dal och höjd:
Fionnuala.
Himmelska toners tröst,
Klingen för mig, o klingen!
Upp ur mitt qvalda bröst
Lyfter min ande vingen.
Bryt dina band, min själ!
Slut är din långa dvala.
Hviska ett tyst farväl,
Arma Fionnuala!
Skinande vinge, spänn
Kraften den sista gången!
Bär genom rymden än
Ljufligt den lösta fången!
Klappande hjerta, brist!
Himmelens tungor tala.
Straffet är slut förvisst,
Frälsad Fionnuala.
Sorla, du mörka flod!
Må dina stränder dofta!
Tårar af hjerteblod
Gret i din famn jag ofta.
Snart skall jag slumra sött,
Döden min själ hugsvala.
Nu är vid lifvet trött
Arma Fionnuala.
Dansa i nattens sus
Muntert, du lätta skara!
Snart till Gud Faders hus
Skall jag försonad fara.
Vill du mig följa, säg, —
Hän öfver dödens smala,
Skuggiga skiljoväg
Följa Fionnuala?
Susa, du ljumma fläkt,
Stråla, du dagens stjerna!
Prunken i blomsterdrägt,
Vänliga ängar, gerna!
Grönska, du fagra höjd,
Q, vittra du luftens svala!
Eviga lifvets fröjd
Vinkar Fionnuala.
Och svanen sakta i luften sam
Under tonernas jublande färd;
Då störtade mången kämpe fram
Med sköld och med blixtrande svärd.
Och sången gick öfver skummig flod,
Den gick öfver grönklädd lund;
Då strömmade mången kämpes blod
Deruppe vid templets grund.
Men plötsligt stannar den lyftade arm
Med svärdet höjdt emot skyn,
Och blodet stelnar i kämpens barm:
Han ser en förunderlig syn.
Förtrollad är lansens blodiga spets,
Nu sjunker den ned mot jord.
Men klart i de häpna kämparnes krets
Ljöd prestens manande ord.
Presten.
Håll upp, håll upp! I himlens namn jag bjuder.
Må svärden hvila från sin vilda gång!
Hör, tempelklockan öfver nejden ljuder:
Hon sjunga må i frid sin tysta sång.
Se, flodens svan på sträckta vingar sänker
Till oss sig ned att bedja till sin Gud.
En himmelsk glans kring hvita halsen blänker,
Och sången blandar sig med klockans ljud.
Se dit, se dit, du tvifvelsamma skara!
Hvem är den svagaste på jordens ring?
Månn’ luttens vindar, som i rymden fara,
Dig visat förr så- underfulla ting?
Böj knä i stoftet under trogna böner
Och hviska fromt, på hvem ditt hjerta tror!
Må Erins kämpar varda himlens söner, —
Då vill jag falla nöjd, — ty Gud är stor!
Hvad härlig syn!
Ur öppna skyn
Den ädla fogeln svingar.
I ståtlig flygt
Den seglar tryggt
På silfverhvita vingar.
För hvarje ljud,
Ur malmen går,
De sköna former växa ut.
Se, hvitklädd brud
Jungfrulig står
Ur svanens fjädrar fram till slut.
Fionnuala, skön som förr,
Förklarad syns vid templets dörr.
Bland Erins folk,
En fridens tolk,
Hon vandrar, blek som döden.
För Erins män
Hon täljer än
Sin lefnads dunkla öden.
Och hvar hon går
Med tröstens ord,
Ej stridens lansar glimma mer.
I hennes spår,
Mot blodig jord
Blott fromma knän sig sänka ner.
Till templet sist hon styr sin gång
Och sjunger der sin svanesång.
Fionnuala.
Nattens mörka dimmor falla,
Solen ler kring Erin klart,
Och för hennes söner alla
Himlens ljus är uppenbart.
Tack för sanning och försoning,
Fader i det blåa loft!
Här uti din helga boning
Vill jag åter varda stoft.
Jordens oro är förgången,
Grafvens hvila återstår.
Redan klingar englasången,
Redan vinkar evig vår.
Lifvets fröjder äro tomma
Mot det hopp, min ande fått
Ack, på jorden glädjens blomma
Spirar fram ur tårar blott.
Erin, hafvets väna dotter,
Vandra trygg på ljusets stig!
Tro mig, ödets dunkla lotter
Skiftar ej en slump åt dig.
Nyckeln till din framtids gåta
Bär du i ditt eget bröst.
O, må ej min ande gråta
Öfver dig i tidens höst!
Skydda troget fridens vårar,
Att ej splitet dem förgör!
Hur de flyta, ångrens tårar, —
Det som skett dock aldrig dör.
Må mitt dystra öde tala
Varningsord i hvarje strid!
Tro, ja, tro Fionnuala!
Hon har kämpat — hon har frid.
Det vardt så tyst i den gröna dal
Som under en midnattssky.
Fast kämpar der stodo till tusental,
Det hördes ej knäpp eller kny.
Blott klockorna sjöngo i darrande rymd
Om himmelens ljufliga frid,
Och solen, ej af en molnfläck skvmd,
Kring templet strålade blid.
Men jungfrun så lätt till altaret flög,
Af fröjd hennes hjerta slog.
Till heliga korset hon sakta smög
Och kysste dess fot och dog.
Der låg hon hvit, der låg hon så skön,
Nu hade hon funnit ro,
Ty solen sken öfver fagra ön
Med strålar af kärlek och tro.