Gösta Berlings saga/Kapitel 38
| ← Skogstorpet |
|
Category:Illustrations from 'Gösta Berling's Saga' by Georg Pauli → |
MARGARETA CELSING
DAGARNA FÖRE JUL kom majorskan resande ned till Lövsjö härad, men först på själva julaftonen kom hon till Ekeby. Under hela resan var hon sjuk. Hon hade lunginflammation och svår feber, dock hade man aldrig sett henne gladare eller hört flera vänliga ord av henne.
Brobyprästens dotter, som hade vistats hos henne på bruket i Älvdalsskogarna alltsedan oktober månad, satt vid hennes sida i släden och ville gärna påskynda resan, men hon kunde inte hindra den gamla från att hejda hästarna och kalla varje vandringsman fram till släden för att spörja om nyheter.
»Hur går det er härnere i Lövsjö?» frågade majorskan.
»Oss går det väl» fick hon då till svar. »Bättre tider stunda. Den galna prästen därnere på Ekeby och hans hustru hjälpa oss alla.»
»En god tid är kommen,» svarade en annan. »Sintram är borta. Ekeby kavaljerer arbeta. Brobyprästens pengar äro funna i Bro kyrktorn. De äro så många, att Ekeby ära och makt kunna upprättas med dem. De räcka också till att skaffa bröd åt de hungriga.»
»Vår gamla prost har vaknat upp till nytt liv och ny kraft,» sade en tredje. »Varje söndag talar han med oss om Guds rikes tillkommelse. Vem kan vilja synda mer? Det godas välde tillstundar.»
Och majorskan åkte långsamt vidare, frågande vem hon mötte: »Hur går det med er? Lider ni inte brist här på orten?»
Och feberhettan och den stickande smärtan i bröstet stillades, då de svarade henne: »Här finnas två goda, rika kvinnor, Marianne Sinclaire och Anna Stjärnhök. De hjälpa Gösta Berling med att gå ur hus i hus och se till, att ingen behöver svälta. Och numera kastas ingen säd i brännvinspannan.»
Det var, som om majorskan hade suttit där i släden och hållit en lång gudstjänst. Hon var kommen till ett heligt land. Hon såg gamla, fårade ansikten klarna, då det talades om de tider, som voro komna. Sjuklingarna glömde sina smärtor för att prisa glädjens dag.
»Vi vilja alla vara sådana, som den gode kapten Lennart,» sade de. »Vi vilja alla vara goda. Vi vilja tro alla om gott. Vi vilja inte skada någon. Sådant skall påskynda Guds rikes tillkommelse.»
Hon fann dem alla gripna av samma ande. På herrgårdarna hölls fri spisning för de mest behövande. Den, som hade ett arbete att utföra, lät det nu ske, och på alla majorskans bruk var verksamheten i full gång.
Aldrig hade hon känt sig friskare, än då hon satt där och lät den kalla luften strömma in i sitt värkande bröst. Ingen gård kunde hon resa förbi utan att stanna och fråga.
»Nu är allt gott,» sade då husfolket. »Här var stor nöd å färde, men de goda herrarna från Ekeby hjälpa oss. Majorskan skall komma att förundra sig över allt, som har blivit utfört där. Nu är kvarnen nästan färdig, och smedjan är i gång, och det brända huset är upptimrat till takåsen.»
Det var nöden och de hjärteskakande händelserna, som hade förvandlat dem alla. Ack, det skulle väl bara räcka en liten tid! Men det var ändå gott att vända åter till ett land, där den ene tjänade den andre, och där alla ville göra det goda. Majorskan kände, att hon kunde förlåta kavaljererna, och hon tackade Gud därför.
»Anna Lisa,» sade hon. »Jag, gamla människa, sitter här och tror, att jag redan färdas in i de saligas himmel.»
Då hon äntligen kom fram till Ekeby och kavaljererna skyndade till för att hjälpa henne ur släden, kunde de knappt känna igen henne, ty hon var lika god och blid som deras egen unga grevinna. De äldre, som hade sett henne som ung, viskade till varandra: »Det är inte majorskan på Ekeby, det är Margareta Celsing, som kommer tillbaka.»
Stor var kavaljerernas glädje över att se henne komma så god och så fri från alla hämndtankar, men snart byttes den i sorg, då de funno hur sjuk hon var. Hon måste genast bäras in i gästrummet i kontorsflygeln och bäddas ned. Men på tröskeln vände hon sig om och talade till dem.
»Det har varit Guds storm,» sade hon, »Guds storm. Jag vet nu, att allt har varit till det bästa.»
Därmed stängdes dörren till sjukrummet, och de fingo inte se henne mer.
Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, då man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart skall stängas för alltid. »Ack, min vän, min vän,» vill man säga, »kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig, trots allt? Hur kunde det dock bliva så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje du har skänkt mig!»
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.
Men majorskan låg i brinnande feber, och kavaljerernas röst kunde inte nå henne. Skulle hon då aldrig få veta hur de hade arbetat, hur de hade upptagit hennes verk, hur de hade räddat Ekeby ära och glans? Skulle hon aldrig få veta det?
Kort därpå gingo kavaljererna ned till smedjan. Där var allt arbete avstannat, men de kastade nya kol och nytt tackjärn i ugnen och redde till en smälta. De kallade inte smederna, som hade gått hem för att fira jul, utan arbetade själva vid härden. Kunde blott majorskan få leva, tills hammaren komme i gång, då skulle den tala deras sak hos henne.
Det blev kväll, och det blev natt under arbetet. Flera av dem tänkte på hur underligt det var, att de nu åter kommo att fira julnatt i smedjan.
Den mångförfarne Kevenhüller, som hade varit smedjans och kvarnens byggmästare under denna bråda tid, och Kristian Bergh, den starke kaptenen, stodo framme vid härden och skötte smältan. Gösta och Julius drogo kol. Av de övriga sutto några på städet under den upphissade hammaren, och andra hade slagit sig ned på kolkärror och tackjärnshögar. Lövenborg, den gamle mystikern, talade med farbror Eberhard, filosofen, som satt bredvid honom på städet.
»I natt dör Sintram,» sade han.
»Varför just i natt?» frågade Eberhard.
»Bror vet väl, att vi i fjol ingingo ett vad. Nu ha vi intet gjort, som inte har varit kavaljersmässigt, och därför har han förlorat.»
»Bror, som tror på sådant, vet väl då också, att vi ha gjort mycket, som inte har varit kavaljersmässigt. För det första hjälpte vi inte majorskan, för det andra började vi arbeta, för det tredje var det inte fullt riktigt, att Gösta Berling inte dödade sig, då han hade lovat det.»
»Jag har också tänkt på detta,» yttrade Lövenborg, »men jag förmenar, att bror inte uppfattar saken rätt. Att handla i tanke på egna, småaktiga fördelar var oss förbjudet, men inte att handla så, som kärleken eller äran eller vår eviga salighet fordrade. Jag tror, att Sintram har förlorat.»
»Bror kan ha rätt.»
»Jag skall säga bror, att jag vet det. Jag har hört hans bjällror hela kvällen, men det är inga riktiga bjällror. Snart ha vi honom här.»
Och den lilla gubben satt och stirrade fram mot smedjeporten, som stod öppen, och mot det av glesa stjärnor besatta stycke blå himmel, som syntes genom den.
Om en stund for han upp.
»Ser bror honom?» viskade han. »Där kommer han nu insmygande. Ser inte bror honom i dörröppningen?»
»Ingenting ser jag,» genmälde farbror Eberhard. »Bror är sömnig, det är hela saken.»
»Jag såg honom så tydligt mot den ljusa himlen. Han hade sin långa vargskinnspäls och pälsmössan. Nu är han inne i mörkret där, och jag kan inte se honom. Se, nu är han framme vid ugnen! Han står tätt bredvid Kristian Bergh, men Kristian ser honom visst inte. Nu lutar han sig fram och kastar något i elden. Å, vad han ser stygg ut! Akta er, vänner, akta er!»
Som han sade detta, sköt en eldkvast ut ur ugnen och överhöljde smederna och deras hjälpare med slagg och gnistor. Det skedde dock ingen skada.
»Han ville hämnas,» viskade Lövenborg.
»Bror är för galen!» utbrast Eberhard. »Bror borde ändå ha haft nog av sådant.»
»Sådant kan man väl tänka och önska, men det hjälper föga. Ser inte bror hur han står där vid stolpen och grinar åt oss? Men sannerligen tror jag inte, att han lossar hammaren!»
Han for upp och ryckte Eberhard med sig. Ögonblicket därpå slog hammaren dånande mot städet. Det var bara en krampa, som hade lossnat, men Eberhard och Lövenborg hade med nöd undkommit döden.
»Ser bror, att han ingen makt har över oss!» sade Lövenborg triumferande. »Men det syns, att han vill hämnas.»
Och han ropade till sig Gösta Berling.
»Gå dit upp till kvinnorna, Gösta! Kanske visar han sig för dem också. De äro inte så vana som jag att se sådant. De torde bli rädda. Och ta dig i akt, Gösta, för han har mycket agg till dig, och kanske han har makt över dig för det där löftets skull. Kanske han har det.»
Sedermera fick man nog höra, att Lövenborg hade haft rätt, och att Sintram hade dött julnatten. Somliga sade, att han hade hängt sig själv i fängelset. Andra trodde, att rättvisans tjänare i all hemlighet hade låtit döda honom, ty rättegången syntes gå väl för honom, och det kunde ju inte gå an att åter släppa honom lös över folket i Lövsjö. Ännu andra var det, som trodde, att en mörk herre hade kommit resande i en svart vagn, dragen av svarta hästar, och tagit honom bort ur fängelset. Och Lövenborg var inte den ende, som såg honom under julnatten. Även på Fors vart han sedd och i Ulrika Dillners drömmar. Många berättade om hur han hade visat sig för dem, ända tills Ulrika Dillner flyttade hans lik till Bro kyrkogård. Hon lät också driva bort de onda tjänarna från Fors och införde där ett gott regemente. Sedan spökar där inte mer.
Det sägs, att innan Gösta Berling hann upp till gården, hade en främmande kommit till kontorsflygeln och där avlämnat ett brev till majorskan. Ingen kände budbäraren, men brevet blev inburet och lagt på bordet bredvid den sjuka. Strax därpå blev hon helt oväntat bättre; febern stillades, smärtorna avtogo, och hon blev i stånd att läsa skrivelsen.
De gamla ville gärna tro, att denna förbättring berodde av mörka makters inflytande. Sintram och hans vänner kunde ha fördel därav, att majorskan läste detta brev.
Det var en urkund skriven med blod på svart papper. Kavaljererna skulle nog ha känt igen den. Den författades förra julnatten i smedjan på Ekeby.
Och majorskan låg där nu och läste, att eftersom hon hade varit en häxa och sänt kavaljerssjälar till helvetet, så dömdes hon att förlora Ekeby. Detta och annan dylik dårskap läste hon. Hon granskade datum och underskrifter och fann följande anteckning bredvid Göstas namn: »Därför att majorskan har begagnat sig av min svaghet för att locka mig bort från ärligt arbete och behålla mig som kavaljer på Ekeby, därför att hon har gjort mig till Ebba Dohnas mördare genom att förråda för henne, att jag är en avsatt präst, skriver jag under.»
Majorskan vek långsamt tillhopa papperet och lade in det i omslaget. Sedan låg hon stilla och begrundade vad hon hade fått veta. Hon förstod med bitter smärta, att sådan var folkets tanke om henne. En häxa och trollpacka var hon för alla dessa, som hon hade tjänat, som hon hade givit arbete och bröd. Detta var hennes lön, sådant skulle hennes eftermäle varda. De kunde inte tro en äktenskapsbryterska om bättre.
Men vad räknade hon på dessa okunniga? De hade dock stått henne fjärran. Men dessa fattiga kavaljerer, som hade levat av hennes nåd och kände henne väl, även de trodde det eller låtsade tro det för att få en förevändning att rycka till sig Ekeby. Snabba gingo hennes tankar. Vild vrede och hämndlystnad lågade i hennes feberheta hjärna. Hon lät Brobyprästens dotter, som jämte grevinnan Elisabet vakade över henne, sända bud till Högfors efter förvaltaren och inspektoren. Hon ville göra sitt testamente.
Åter låg hon tänkande. Hennes ögonbryn sammandrogos, hennes anletsdrag förvredos hemskt av lidandet.
»Majorskan är mycket sjuk,» sade grevinnan sakta.
»Det är jag, sjukare än någonsin förr.»
Det blev åter tyst, men så talade majorskan med hård, sträv röst:
»Det är underligt att tänka, att även ni, grevinna, ni, som alla älska, skall vara en äktenskapsbryterska.»
Den unga kvinnan ryckte till.
»Ja, om inte i handling, så dock i tankar och begär, och det gör ingen skillnad. Jag, som ligger här, känner, att det inte gör någon skillnad.»
»Det vet jag, majorska.»
»Och dock är grevinnan nu lycklig. Grevinnan får äga den älskade utan synd. Det svarta spöket skall inte stå mellan er, då ni möts. Ni får tillhöra varandra inför världen, älska varandra på ljusan dag, gå sida vid sida genom livet.»
»Å, majorska, majorska!»
»Hur kan grevinnan våga stanna hos honom?» utropade den gamla med stigande häftighet. »Gör bot, gör bot i tid! Res hem till er far och mor, innan de komma och förbanna er! Vågar ni räkna Gösta Berling för er make? Res ifrån honom! Jag skall ge honom Ekeby. Jag skall ge honom makt och härlighet. Vågar ni dela detta med honom? Vågar ni ta emot lyckan och äran? Jag vågade det. Minns ni hur det gick mig? Minns ni julmiddagen på Ekeby? Minns ni häktet i länsmansgården?»
»Å, majorska, vi skuldbelastade gå här sida vid sida utan lycka. Jag går här för att vaka däröver, att ingen glädje skall bosätta sig vid vår härd. Tror ni inte jag längtar hem, majorska? Å, bittert längtar jag efter hemmets skydd och stöd, men jag skall aldrig mer njuta det. Här skall jag bo i fruktan och bävan, vetande, att allt, vad jag gör, leder till synd och sorg, vetande, att om jag hjälper en, stjälper jag en annan. För svag och dåraktig för livet här och ändå tvungen att leva det, bunden av en evig botgöring.»
»Med sådana tankar dåra vi vårt hjärta!» utbrast majorskan. »Men detta är svaghet. Ni vill inte bort från honom, detta är enda orsaken.»
Innan grevinnan hann svara, kom Gösta Berling in i rummet.
»Kom hit, Gösta!» sade majorskan genast, och hennes röst blev än skarpare och hårdare. »Kom hit, du, som alla i Lövsjö prisa! Kom, du, som skall få ditt eftermäle som folkets räddare! Du skall nu höra hur det har gått din gamla majorska, som du lät föraktad och övergiven gå kring landet.
Jag vill först säga dig hur det gick i våras, då jag kom hem till min mor, ty du bör känna slutet av den historien.
I mars månad kom jag vandrande upp till bruket i Älvdalsskogarna, Gösta. Föga bättre än en tiggarkäring såg jag då ut. Man sade mig, då jag var framme, att min mor var i mjölkkammaren. Dit gick jag då in och stod länge tyst nere vid dörren. Runtom rummet gingo långa hyllor, och på dem stodo blanka kopparbunkar, fyllda med mjölk. Och min mor, som var över nittio år, tog ner bunke efter bunke och skummade av grädden. Hon var rask nog, den gamla, men väl märkte jag hur det kostade på henne att räta upp ryggen för att nå bunkarna. Jag visste inte om hon hade sett mig, men om en stund talade hon till mig med besynnerlig, gäll röst.
’Så har det gått dig, som jag har velat det!’ sade hon. Jag ville tala och bedja henne förlåta mig, men det lönade inte mödan. Hon hörde inte ett ord av det: hon var stendöv. Men om en stund talade hon igen: ’Du kan komma och hjälpa mig,’ sade hon.
Då gick jag fram och skummade mjölken. Jag tog ner bunkarna i rätt ordning och satte allt på sin plats och tog lagom djupt med skumsleven, och hon vart nöjd. Till ingen tjänare hade hon kunnat anförtro att skumma mjölken, men jag visste ju av gammalt hur hon ville ha det.
’Nu kan du åta dig det här arbetet’, sade hon. Och därmed visste jag, att hon hade förlåtit mig.
Och sedan var det med ens så, som om hon inte hade mäktat arbeta mer. Hon satt stilla i sin länstol och sov mest hela dagarna. Så dog hon ett par veckor före jul. Jag skulle gärna ha velat komma förr, Gösta, men jag kunde inte fara ifrån den gamla.»
Majorskan höll inne. Hon började åter få svårt att andas, men hon bemannade sig och talade vidare:
»Det är sant, Gösta, att jag gärna hade dig här hos mig på Ekeby. Det är så med dig, att alla glädjas åt att vara i ditt sällskap. Om du hade velat bli en stadgad man, skulle jag ha givit dig mycken makt. Mitt hopp var alltid, att du skulle finna en god hustru. Först trodde jag, att det skulle bli Marianne Sinclaire, för jag såg, att hon älskade dig, redan då du levde som vedhuggare i skogen. Sedan trodde jag, att det skulle bli Ebba Dohna, och jag for en dag över till Borg och sade henne, att om hon toge dig till man, skulle jag låta dig ärva Ekeby. Om jag handlade illa i detta, må du förlåta mig det.»
Gösta låg på knä vid sängen med pannan mot sängkanten. Han uppgav ett tungt stönande.
»Säg mig nu, Gösta, hur du ämnar leva! Hur skall du försörja din hustru? Säg mig det! Du vet ju, att jag alltid har velat ditt bästa.» Och Gösta svarade henne leende, medan hans hjärta ville brista av sorg:
»I forna dagar, då jag försökte bli arbetare här på Ekeby, gav mig majorskan ett eget torp att bo på, och det är ännu mitt. I höst har jag gjort allt i ordning där. Lövenborg har hjälpt mig, och vi ha kritstrukit taken och klätt väggarna med papper och målat dem. Det inre, lilla rummet kallar Lövenborg för grevinnans kabinett, och han har sökt i alla bondgårdarna häromkring efter möbler, som ha kommit dit från herrgårdsauktionerna. Dem har han köpt, så att därinne nu finnas högkarmade länstolar och dragkistor med glänsande beslag. Men i det yttre, stora rummet stå unga fruns vävstol och min svarvstol. Husgeråd och allehanda saker finnas där, och där ha Lövenborg och jag redan suttit många kvällar och talat om hur unga grevinnan och jag skola ha det i torpstugan. Men min hustru får först nu veta detta, majorska. Vi ville säga henne det, när vi fingo lämna Ekeby.»
»Fortsätt, Gösta!»
»Lövenborg talade alltid om hur väl det kunde behövas en piga i huset. ’Om sommaren är det välsignat vackert här på björknäset,’ brukade han säga, ’men på vintern blir här för ensamt för unga frun. Du får lov att ha en piga, Gösta.’
Och jag höll nog med honom, men inte visste jag hur jag skulle få råd att hålla en sådan. Då kom han en dag och bar ner sina noter och sitt bord med de målade tangenterna och ställde det i stugan. ’Det är nog du, Lövenborg, som skall bli piga,’ sade jag då till honom. Han svarade, att han nog skulle komma att behövas. Menade jag, att unga grevinnan skulle laga mat och bära ved och vatten? Nej, jag hade inte menat, att hon skulle göra någonting alls, så länge jag hade ett par armar att arbeta med. Men han tyckte ändå, att det vore bäst, att vi vore två, så att hon kunde få sitta dagen om i sitt soffhörn och sy tambursöm. Aldrig kunde jag veta hur mycken uppassning ett sådant där litet kvinnfolk behövde, sade han.»
»Fortsätt!» sade majorskan. »Detta lindrar mina plågor. Trodde du, att din unga grevinna skulle vilja bo i en torpstuga?»
Han undrade på hennes hånfulla ton, men fortsatte:
»Å, majorska, inte vågade jag tro det, men det skulle ha varit så härligt, om hon hade velat. Här är ju fem mil till någon doktor. Hon, som har en lätt hand och ett ömt hjärta, skulle få arbete nog med att sköta sår och stilla febrar. Och jag tänkte, att alla bedrövade skulle finna vägen till den fina frun i torpstugan. Det är så mycken sorg bland de fattiga, som goda ord och ett vänligt hjärtelag kunna hjälpa.»
»Men du själv, Gösta Berling?»
»Jag skall ha mitt arbete vid hyvelbänken och svarvstolen, majorska. Jag skall hädanefter leva mitt eget liv. Om min hustru inte vill följa mig, så får det bli därvid. Om man nu skulle bjuda mig all världens rikedomar, skulle de inte locka mig. Jag vill leva mitt eget liv. Nu skall jag vara och förbli en fattig man bland bönderna och hjälpa dem med vad jag kan. De behöva någon, som spelar polska för dem på bröllop och julgillen, de behöva någon, som skriver breven till de bortresta sönerna, och det får väl bli jag, det. Men fattig måste jag vara, majorska.»
»Det blir ett dystert liv för er, Gösta.»
»Ånej, majorska, det skulle det inte bli, om vi bara vore två, som hölle ihop. De rika och glada skulle nog komma till oss likaväl som de fattiga. Vi skulle ha muntert nog i vår stuga. Gästerna skulle inte bry sig om, att maten lagades till mittför deras ögon, eller stöta sig på att de måste äta två och två på samma tallrik.»
»Och vad skulle du då göra för nytta med allt detta, Gösta? Vad beröm skulle du vinna?»
»Stor vore min berömmelse, majorska, om de fattiga ville minnas mig ett par år efter min död. Nytta nog hade jag gjort, om jag hade planterat ett par äppleträd vid husknutarna, om jag hade lärt bondspelmännen ett par av de gamla mästarnas melodier, och om vallbarnen hade fått lära några goda sånger att sjunga på skogsstigen.
Majorskan kan tro mig, jag är densamma galna Gösta Berling, som jag fordom var. En bondspelman är allt jag kan bli, men det är nog. Jag har mycken synd att gottgöra. Gråta och ångra är inte för mig. Jag skall göra de fattiga glädje, det är min botgöring.»
»Gösta,» sade majorskan, »detta är för ringa liv för en man med dina krafter. Jag vill ge dig Ekeby.»
»Å, majorska,» utbrast han med förskräckelse, »gör mig inte rik! Lägg inga sådana plikter på mig! Skilj mig inte från de fattiga!»
»Jag vill ge Ekeby till dig och kavaljererna,» upprepade majorskan. »Du är ju en dygdig man, Gösta, som folket välsignar. Jag säger som min mor: ’Du får åta dig det här arbetet.’»
»Nej, majorska, vi kunna inte ta emot sådant. Vi, som ha misskänt majorskan och vållat majorskan sådan sorg!»
»Jag vill ge er Ekeby, hör du.»
Hon talade strävt och hårt utan all vänlighet. Han greps av ångest.
»Ställ inte fram en sådan frestelse för de gamla, majorska! Detta skulle ju omigen göra dem till lättingar och drinkare. Gud i himlen, rika kavaljerer! Vad skulle det bli av oss?»
»Jag vill ge dig Ekeby, Gösta, men då skall du lova att ge din hustru fri. Ser du, en sådan fin liten kvinna är inte för dig. Hon har fått lida för mycket här i björnlandet. Hon längtar åter till sin ljusa hembygd. Du skall låta henne gå. Det är därför jag ger dig Ekeby.»
Men nu kom grevinnan Elisabet fram till majorskan och knäböjde vid sängen.
»Jag längtar inte mer, majorska. Han, som är min man, har löst gåtan och funnit det liv, som jag kan leva. Inte mer skall jag behöva gå sträng och kall bredvid honom och påminna honom om ånger och bot. Fattigdomen och nöden och hårt arbete skola fullgöra det värvet. De vägar, som leda till de fattiga och sjuka, skall jag kunna gå utan synd. Jag fruktar inte mer för livet häruppe i norden. Men gör honom inte rik, majorska! Då vågar jag inte stanna.»
Majorskan reste sig i bädden.
»All lycka fordrar ni för er,» ropade hon och hotade dem med knutna nävar, »all lycka och välsignelse! Nej, må Ekeby bli kavaljerernas, på det att de må fördärvas! Må man och hustru skiljas, så att de må fördärvas! En häxa är jag, en trollpacka är jag, till ont skall jag hetsa er. Sådan, som mitt rykte är, skall jag själv vara.»
Hon grep brevet och slängde det i Göstas ansikte. Det svarta papperet fladdrade ut och sjönk till golvet. Gösta kände det nog.
»Du har synd mot mig, Gösta. Du har misskänt den, som har varit en andra mor för dig. Vågar du neka att ta ditt straff av mig? Du skall ta emot Ekeby, och detta skall fördärva dig, ty du är svag. Du skall sända hem din hustru, så att ingen skall kunna rädda dig. Du skall dö med ett namn lika förhatat som mitt. Margareta Celsings eftermäle är en häxas. Ditt skall varda en slösares och bondeplågares.»
Hon sjönk åter ned på kuddarna, och allt vart tyst. Genom denna tystnad ljöd då ett dovt slag, så ett och ännu ett. Stångjärnshammaren hade börjat sin vitt dånande gång.
»Hör!» sade då Gösta Berling. »Så ljuder Margareta Celsings eftermäle! Detta är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, uppstämd till ära för en god gammal arbeterska. Hör majorskan vad hammaren talar? ’Tack,’ säger den, ’tack för gott arbete, tack för brödet, som du har gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har brutit! Tack för glädjen, som du har låtit råda i dina salar!’ — ’Tack,’ säger den, ’och sov i ro! Ditt verk skall leva och bestå. Din gård skall alltid vara en fristad för det lyckobringande arbetet.’ — ’Tack,’ säger den, ’och döm inte oss, som ha farit vill! Du, som nu anträder resan till fridens ängder, tänk blida tankar om oss, som ännu leva!’»
Gösta tystnade, men stångjärnshammaren fortfor att tala. Alla röster, som gott och vänligt hade talat till majorskan, blandades in i hammarklangen. Så småningom försvann spänningen ur hennes drag. De blevo slappa, och det var, som om dödens skugga hade fallit över henne.
Brobyprästens dotter kom in och underrättade därom, att herrarna från Högfors voro komna. Majorskan lät dem gå. Hon ville inte sätta upp något testamente.
»Å, Gösta Berling, man av många bragder,» sade hon, »så har du då segrat än en gång! Böj dig ned och låt mig välsigna dig!»
Febern kom nu tillbaka med fördubblad styrka. Dödsrosslingarna begynte. Kroppen släpades hän genom tungt lidande, men själen visste snart intet därom. Den började skåda in i de himlar, som öppnas för de döende.
Så gick en timme, och den korta dödskampen var slut. Då låg hon där så fridfull och skön, att de omkringstående djupt rördes.
»Min kära gamla majorska,» sade Gösta då, »sådan såg jag dig en gång förr! Nu är Margareta Celsing kommen åter till livet. Nu skall hon aldrig mer vika för majorskan på Ekeby.»
Då kavaljererna kommo in från smedjan, mötte dem budskapet om majorskans död.
»Hörde hon hammaren?» frågade de.
Det hade hon gjort, och därmed fingo de vara nöjda.
De fingo sedermera veta, att hon hade ämnat skänka Ekeby åt dem, men att testamentet aldrig hade blivit uppsatt. Detta höllo de för en stor ära och berömde sig sedan därav, så länge de levde. Men ingen hörde dem någonsin klaga över de rikedomar de hade förlorat.
Det säges också, att denna julnatt stod Gösta Berling vid sin unga makas sida och höll sitt sista tal till kavaljererna. Han var bedrövad över deras öde, då de nu alla skulle draga bort från Ekeby. Ålderdomens krämpor väntade dem. En kall välkomst möter den gamle och trumpne hos gästvännen. Den fattiga kavaljeren, som har blivit tvungen att inackordera sig i bondgårdarna, har inga glada dagar: skild från vänner och äventyr, förtvinar den ensamme.
Och så talade han till dem, de sorglösa, de mot alla lyckans omkastningar härdade. Än en gång kallade han dem för gamla gudar och riddersmän, som hade uppstått för att införa glädjen i järnets land och järnets tid. Dock klagade han nu över att den lustgård, där den fjärilvingade glädjen svärmar, uppfylles av förstörande larver och att dess frukter förkrympas.
Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn, och att den måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan. Nu ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt det under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år.
Ack, ni goda herrar kavaljerer, även för mig ligger avskedets bitterhet över denna stund! Detta är den sista natt vi tillsammans ha genomvakat. De lustiga skratten skall jag inte mer höra och inte de muntra visorna. Från er och alla de glada människorna på Lövens strand skall jag nu skiljas.
Ni kära gamla! I forna tider gåven I mig goda gåvor. Till den i stor ödslighet levande bragten I det första budskapet om livets rika växlingar. Väldiga Ragnaröksstrider såg jag er utkämpa runtom mina barndomsdrömmars sjö. Men vad har jag givit er?
Kanske det dock skall fröjda er, att era namn åter ljuda i samband med de älskade gårdarnas? Må all glans, som har tillhört ert liv, åter falla över den trakt, där I han levat! Ännu står Borg, ännu står Björne, ännu ligger Ekeby kvar vid Löven, härligt omkransat av fors och sjö, av park och leende skogsängar, och då man står på de breda altanerna, svärma sägnerna omkring en som sommarens bin.
Men på tal om bin, låt mig berätta ännu en gammal historia! Den lille Ruster, vilken som trumslagare gick i spetsen för svenska arméen, då den 1813 ryckte in i Tyskland, kunde sedan aldrig tröttna att berätta historier om det underbara landet i södern. Människorna där voro höga som kyrktorn, svalorna voro stora som örnar, bina som gäss.
»Nå, men bikuporna då?»
»Bikuporna voro som våra vanliga bikupor.»
»Hur kommo då bina in i dem?»
»Ja, det fingo de se sig om,» sade den lille Ruster.
Kära läsare, måste jag inte säga detsamma? Här ha nu fantasiens jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur de skola komma in i verklighetens kupa, det få de sannerligen se sig om.