Gösta Berlings saga/Kapitel 37

←  Broby marknad

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Skogstorpet

Margareta Celsing  →

SKOGSTORPET

DET VAR MÅNGA ÅR före det, då kavaljererna styrde Ekeby.

Vallgossen och vallflickan lekte samman i skogen, byggde hus av flata stenar, plockade hjortron och gjorde al-lurar. Födda i skogen voro båda. Skogen var deras hem och sätesgård. Med allt där levde de i frid, såsom man lever i frid med tjänare och husdjur.

De små räknade lo och räv för sina gårdshundar, vesslan var deras katt, hare och ekorre voro deras storboskap, uvar och orrar sutto i deras fågelbur, granarna voro deras tjänare och ungbjörkarna gäster vid deras gillen. De kände nog hålan, där huggormarna lågo sammanslingrade under vintervilan, och då de hade badat, hade de sett tomtormen komma simmande genom det klara vattnet, men de fruktade varken orm eller rå, sådant hörde skogen till, och den var deras hem. Där kunde intet skrämma dem.

Djupt inne i skogen låg torpet, där gossen bodde. Dit ledde backig skogsväg, berg stodo runtom och skymde solen, bottenlös myr låg nära och utsände året om frostkall dimma. Föga lockande syntes slik bostad för slättfolket.

Vallgossen och vallflickan skulle en dag bygga hjonelag samman, bo där i skogstorpet och leva av sina händers arbete. Men innan de blevo gifta, kom krigets olycka över landet, och gossen tog värvning. Hem kom han åter utan sår eller skadad lem, men märke för livet hade han fått av den färden. Alltför mycket av världens ondska och människors grymma framfärd mot människor hade han skådat. Han blev ur stånd att se det goda.

Till en början såg ingen någon ändring på honom. Med sin barndoms käresta gick han till prästen och tog ut lysning. Skogstorpet ovan Ekeby blev deras hem, såsom de längesedan hade avtalat, men i det hemmet rådde ingen trevnad.

Hustrun gick där och såg på mannen som på en främmande. Alltsedan han kom ur kriget, kunde hon inte känna igen honom. Han skrattade hårt och talade litet. Hon var rädd för honom.

Han gjorde ingen förtret eller skada, och han var en flitig arbetare. Dock blev han föga avhållen, ty han trodde alla om ont. Själv kände han sig som en förhatad främling. Nu voro skogens djur hans fiender. Berget, som skymde solen, och myren, som sände dimma, voro hans ovänner. Skogen blir en hemsk bostad för den, som bär på onda tankar.

Ljusa minnen förvärve den, som vill leva i ödemarker! Eljest ser han blott mord och förtryck bland växter och djur, liksom han förut har sett det bland människor. Han väntar ont av allt han möter.

Inte kunde Jan Hök, soldaten, själv tyda vad som brast honom, men han märkte, att intet gick honom väl. Föga frid bjöd hemmet. Sönerna, som växte upp där, blevo starka, men vilda. Härdade och modiga män voro de, men också de levde i strid med var man.

Hustrun hans lockades i sin sorg att utforska ödemarkens hemligheter. I myr och snår sökte hon hälsobringande örter. De underjordiskas väsen begrundade hon, och hon visste vad offer som behagade dem. Hon kunde bota sjukdom och ge goda råd åt dem, som hade älskogssorger. Hon vann rykte som trollkunnig och blev skydd, fastän hon gjorde människor stor nytta.

En gång tog hustrun sig för att tala med mannen om hans bekymmer.

»Alltsedan du gick i krig,» sade hon, »har du varit som förbytt. Vad gjorde de med dig där?»

Då for han upp och var nära att slå henne, och sammalunda gick det varje gång hon talade om kriget. Han råkade då i vansinnig vrede. Av ingen tålde han höra ordet krig, och snart blev det känt, att han inte kunde fördraga talet därom. Så togo sig människorna i akt för det samtalsämnet.

Men ingen av hans krigskamrater kunde berätta, att han hade gjort mer ont än andra. Han hade kämpat som en god soldat. Det var blott allt detta förfärliga han hade sett, som skrämt honom så, att han sedan inte såg något annat än det onda. Från kriget härledde han all sin sorg. Han tänkte, att all naturen hatade honom, därför att han hade tagit del i sådana ting. De, som mer veta, kunna trösta sig med att de ha kämpat för fosterland och ära. Vad visste han om sådant? Han kände blott, att allt hatade honom, därför att han hade utgjutit blod och vållat skada.

Vid den tiden, då majorskan blev driven från Ekeby, bodde han ensam i sin stuga. Död var hustrun, och sönerna voro borta. Vid marknadstider fylldes dock skogstorpet av gäster. De svarthåriga, mörkhyade skojarna togo in där. De trivas bäst hos den, som de flesta sky. Små, långhåriga hästar klättrade då uppför skogsvägen, dragande kärror, lastade med förtennarverktyg, med barn och trasbylten. Kvinnor, tidigt åldrade, med dragen uppsvällda av rökande och dryckjom, och män med bleka, skarpa ansikten och seniga kroppar följde kärrorna. Då skojarna kommo till skogstorpet, blev där muntert liv. Brännvin och kortspel och högljutt glam bragte de med sig. Om stölder och hästbyten och blodiga slagsmål visste de att förtälja.

På fredag började Broby marknad, och då blev kapten Lennart dödad. Starke Måns, som gav dråpslaget, var son till gubben i skogstorpet. Då skojarna på söndags eftermiddag sutto tillsammans däruppe, räckte de därför den gamle Jan Hök brännvinsflaskan oftare än vanligt och talade med honom om fängelseliv och fångkost och rannsakning, ty sådant hade de ofta prövat.

Den gamle satt på huggkubben i spiselvrån och talade föga. Hans stora, glanslösa ögon stirrade ut över den vilda skara, som fyllde rummet. Skymningen var kommen, men torrvedsbrasan gav ljus. Trasor, elände och bister nöd belyste den.

Öppnades så dörren helt sakta, och in trädde två kvinnor. Det var den unga grevinnan Elisabet, följd av Brobyprästens dotter. Sällsam tedde hon sig för den gamle, då hon, älsklig och strålande i blid skönhet, trädde in i brasans ljuskrets. Hon berättade för dem därinne, att Gösta Berling inte hade varit sedd på Ekeby, alltsedan kapten Lennart dog. Hon och hennes tjänarinna hade gått upp i skogen och sökt honom hela eftermiddagen. Nu såg hon, att härinne funnos män, som mycket vandrat och kände alla stigar. Hade de sett honom? Hon hade kommit in för att vila och fråga om de hade sett honom.

Det var en gagnlös fråga. Ingen av dem hade sett honom.

De satte fram en stol åt henne. Hon sjönk ned på den och satt tyst en stund. Larmet i stugan hade förstummats. Alla sågo på henne och undrade över henne. Så blev hon skrämd av tystnaden, ryckte till och sökte en likgiltig sak att tala om.

Hon vände sig till gubben i vrån. »Jag tycker mig ha hört, att ni har varit soldat, gamle far,» sade hon. »Tala om något från kriget!»

Skogstorpet.

Än mer förstenande tyst blev det. Gubben satt, som om han intet hade hört.

»Det skulle mycket roa mig att höra talas om krig av en, som själv har varit med,» fortfor grevinnan, men hon avbröt sig tvärt, ty Brobyprästens dotter skakade på huvudet åt henne. Hon måtte ha talat opassande ord. Alla de församlade människorna sågo på henne, som om hon hade brutit mot det passandes enklaste lag. Plötsligt höjde en skojarhustru sin skarpa röst och frågade:

»Det är visst hon, som har varit grevinna på Borg.»

»Det är det.»

»Det var annat, det, än att löpa kring skogen efter den galna prästen. Tvi för så'nt byte!»

Grevinnan reste sig och bjöd farväl. Hon hade vilat nog. Kvinnan, som hade talat, följde henne ut genom dörren.

»Grevinnan förstår,» sade hon, »jag fick lov att säga något, för det går inte an att tala med gamle far om krig. Han tål inte höra det ordet. Jag mente väl, jag.»

Grevinnan Elisabet skyndade bort, men hon hejdade sig snart. Hon såg den hotande skogen, det skymmande berget och det rykande träsket. Hemskt måtte det vara att bo här för den, vars sinne fylldes av onda minnen. Hon kände medömkan med den gamle, som satt därinne med de mörka skojarna till sällskap.

»Jungfru Anna Lisa,» sade hon, »låt oss vända om! De voro goda mot oss därinne, men jag uppförde mig illa. Jag vill tala med den gamle om gladare ting.»

Och lycklig över att ha funnit någon att trösta, gick hon åter in i stugan.

»Det är så,» sade hon, »att jag tror, att Gösta Berling går här i skogen och tänker på att ta livet av sig. Det är därför viktigt, att han snart blir funnen och hindrad därifrån. Jag och jungfru Anna Lisa ha trott oss se honom ibland, men så har han försvunnit för oss. Han håller sig i trakten av berget, där Nygårdsflickan slog ihjäl sig. Jag kom nu att tänka på att jag väl inte behöver gå ända ner till Ekeby för att skaffa hjälp. Här sitta många raska män, som lätt skulle kunna fånga honom.»

»Ge er i väg, karlar!» utbrast skojarkvinnan. »När grevinnan inte håller sig för god att be skogsfolket om en tjänst, skall ni genast gå.»

Männen reste sig genast och gingo att söka.

Den gamle Jan Hök satt stilla och stirrade framför sig med glanslös blick. Skrämmande dyster och hård satt han där. Den unga frun fann inte ord att säga honom. Då såg hon, att ett barn låg sjukt på en halmkärve, och märkte, att en kvinna hade ont i en hand. Genast började hon ansa de sjuka. Hon var snart god vän med de sladdrande kvinnorna och lät visa sig de minsta barnen.

Om en timme kommo männen tillbaka. De förde Gösta Berling bunden in i stugan. På golvet framför spiselden lade de ned honom. Hans kläder voro rivna och smutsiga, anletsdragen avtärda och ögonen vilda. Förskräcklig hade hans färd varit under dessa dagar: på den fuktiga marken hade han legat, han hade borrat ned händer och ansikte i mossjorden, släpat sig fram över stenhällar, trängt genom de tätaste snår. Godvilligt hade han inte följt männen, men de hade övermannat och bundit honom.

Då hans hustru återsåg honom sådan, vart hon vred. Hon löste inte hans bundna lemmar, utan lät honom ligga kvar på golvet. Med förakt vände hon sig från honom.

»Så du ser ut!» sade hon.

»Inför dina ögon hade jag inte mer ämnat komma,» svarade han.

»Är jag då inte din hustru? Är det inte min rätt att vänta, att du kommer till mig med din sorg? Med bitter ängslan har jag väntat på dig i dessa två dagar.»

»Jag hade ju vållat kapten Lennarts olycka. Hur kunde jag våga att visa mig för dig? Hur kunde jag?»

»Rädd var du sällan, Gösta.»

»Den enda tjänst jag kan göra dig, Elisabet, är att befria dig från mig.»

Outsägligt förakt ljungade under hennes sammandragna ögonbryn ned mot honom.

»Till en självmördares hustru vill du göra mig!»

Hans anletsdrag förvredos.

»Elisabet, låt oss gå ut i den tysta skogen och tala samman!»

»Varför skulle inte dessa människor kunna höra oss?» utbrast hon, talande i gälla tonfall. »Äro vi bättre än någon av dem? Har någon av dem vållat mera sorg och skada än vi? De äro skogens och landsvägens barn, de hatas av var man. Låt dem höra hur synd och sorg också följa härskaren över Ekeby, den av alla älskade Gösta Berling! Tror du din hustru håller dig för bättre än någon av dem — eller gör du det?»

Han reste sig mödosamt på armbågen och såg på henne med uppflammande trots. »Jag är inte så usel, som du tror.»

Då fick hon höra dessa två dagars historia. Första dygnet drev Gösta omkring i skogen, jagad av samvetskval. Han kunde inte uthärda att möta en människas blick. Men han tänkte inte på att dö. Han ämnade draga till fjärran land. På söndagen steg han dock ned från höjderna och gick fram till Bro kyrka. Än en gång ville han se folket: Lövsjö härads fattiga, hungrande folk, som han hade drömt om att tjäna, då han hade suttit vid Brobyprästens skamhög, och som han hade kommit att älska, då han hade sett dem draga bort i natten med den döda Nygårdsflickan.

Gudstjänsten var börjad, då han kom till kyrkan. Han smög sig upp på en läktare och såg ned på folket. Grymma kval grepo honom då. Han hade velat tala till det, trösta det i dess fattigdom och hopplöshet. Hade han blott fått tala i Guds hus, han skulle, så hopplös han var, ägt ord av hopp och frälsning för alla.

Då lämnade han kyrkan, gick in i sakristian och skrev den kungörelse, som hans hustru redan kände. Han hade lovat, att arbetet skulle återupptagas på Ekeby och säd där utdelas till de mest behövande. Han hade hoppats, att hans hustru och kavaljererna skulle uppfylla hans löften, då han vore borta.

Kommen ut, såg han en kista stå framför sockenstugan. Den var grov, i hast tillyxad, men prydd med svart krusflor och kransar av lingonris. Han förstod, att det var kapten Lennarts. Folket hade väl bett kaptenskan att påskynda begravningen, så att den stora mängden av marknadsbesökande skulle kunna övervara jordafärden.

Han stod och såg på kistan, då en tung hand lades på hans axel. Sintram hade kommit fram till honom.

»Gösta,» sade han, »om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg dig att dö! Det finns intet knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar en ärlig man, som intet ont anar. Lägg dig att dö, säger jag!»

Förfärad lyssnade Gösta till vad den elake talade. Denne klagade över väl lagda planers förolyckande. Öde bygd hade han velat se vid Lövens strand. Därför hade han gjort kavaljererna till traktens herrar, därför hade han låtit Brobyprästen utarma folket, därför hade han framkallat torkan och hungersnöden. På Broby marknad skulle det avgörande slaget hava stått. Hetsat av olyckor skulle folket ha hängivit sig åt mord och stöld. Sedan skulle rättegångar ha kommit och utarmat det. Hungersnöd, upplopp och alla slags olyckor skulle ha härjat. Så styggt och förhatligt skulle till sist landet ha blivit, att ingen hade kunnat bo där, och allt detta skulle ha varit Sintrams verk. Hans glädje och stolthet skulle detta ha varit, ty han var ond. Han älskade öde trakter och obruten mark. Men denne, som hade vetat att dö i rätta stunden, hade fördärvat allt för honom.

Då frågade honom Gösta vartill allt detta skulle ha tjänat.

»Det skulle ha behagat mig, Gösta, ty jag är ond. Jag är slagbjörnen på fjället, jag är snöstormen på slätten, jag tycker om att mörda och förfölja. Bort, säger jag, bort med människor och människors verk! Jag tycker inte om dem. Jag kan låta dem löpa mellan mina klor och göra sina krumspång — det kan också vara lustigt för en stund —, men nu var jag mätt på lek, Gösta, nu ville jag hugga till, nu ville jag döda och fördärva.»

Han var galen, helt galen. Han började för längesedan på lek med dessa helveteskonster, och nu hade ondskan tagit överhand, nu trodde han sig vara en ande från avgrunden. Nu hade han närt och fostrat det onda inom sig, så att det hade tagit väldet över hans själ. Så kan elakhet göra människor galna liksom kärleken och grubblet.

Han var rasande, den elake brukspatronen, och i sin vrede började han rycka i kistans kransar och krusflor, men då ropade Gösta Berling:

»Rör inte kistan!»

»Se, se, se, skall jag inte röra den? Jo, jag skall kasta min vän Lennart på marken och förtrampa hans kransar. Ser du inte vad han har gjort mig? Ser du inte i vilken fin, grå kalesch jag kommer åkande?»

Och Gösta Berling såg då, att ett par fångkärror med länsman och häradstjänare stodo och väntade utanför kyrkogårdsmuren.

»Se, se, se, skall jag inte sända kaptenskan på Helgesäter ett tack, därför att hon i går satte sig ned att läsa i gamla papper för att finna bevis mot mig i den där krutsaken, du vet? Skall jag inte låta henne veta, att hon hellre borde ha sysslat med brygd och bak än skicka länsman och häradstjänare efter mig? Skall jag inte ha något för de tårar jag har gråtit för att beveka Scharling att låta mig komma hit och läsa en bön vid den gode vännens kista?»

Och han började åter rycka i krusfloret.

Då stod Gösta Berling tätt bredvid honom och fattade om hans armar.

»Allt vill jag ge, för att inte brukspatron skall röra kistan!» sade han.

»Gör vad du vill!» sade den galningen. »Ropa, om du vill! Något hinner jag dock, innan länsmannen kommer. Slåss med mig, om du det vill! Det blir en glad syn här på kyrkbacken. Låt oss slåss bland kransar och bårkläden!»

»Jag vill köpa ro för den döde till vad pris det vara må, brukspatron. Ta mitt liv, ta allt!»

»Du lovar stort, gossen min.»

»Brukspatron kan pröva.»

»Nå, så döda dig då!»

»Det kan jag göra, men först skall kistan vara säkert under jord.»

Så blev det. Sintram tog ed av Gösta, att han inte skulle finnas till, tolv timmar efter sedan kapten Lennart hade jordats. »Så vet jag, att du aldrig kan bli en bra karl,» sade han.

Detta var lätt att lova för Gösta Berling. Han var glad över att få ge sin hustru friheten. Samvetskvalen hade jäktat honom dödstrött. Det enda, som förfärade honom, var, att han hade lovat majorskan att inte dö, så länge Brobyprästens dotter var tjänarinna på Ekeby. Men Sintram sade, att hon nu inte kunde räknas som tjänarinna, sedan hon hade ärvt sin fars rikedomar. Gösta invände, att Brobyprästen hade gömt sitt gods så väl, att ingen hade kunnat finna hans skatter. Då log Sintram och sade, att de voro gömda bland duvnästena i Broby kyrktorn. Därmed gick han. Därpå gick Gösta åter upp till skogen. Bäst syntes det honom att dö på den plats, där Nygårdsflickan hade slagit ihjäl sig. Däruppe hade han irrat hela eftermiddagen. Han hade sett sin hustru i skogen, därför hade han inte genast mäktat döda sig.

Detta berättade han för sin hustru, medan han låg bunden på golvet i skogstorpet.

»O,» sade hon sorgset, då han hade slutat, »vad jag väl känner igen detta! Hjältefasoner, hjälteståt! Alltid färdig att sticka händerna i eldbrasan, Gösta, alltid redo att kasta bort dig själv! Vad sådant en gång syntes mig stort! Vad jag nu prisar lugn och besinning! Vad nytta gjorde du den döde med ett sådant löfte? Vad, om nu Sintram hade hunnit att stjälpa kistan och riva av den krusfloret? Den hade väl blivit upplyftad, det hade väl funnits nytt krusflor, nya kransar. Om du hade lagt din hand på den gode mannens kista, där inför Sintrams ögon, och svurit att leva för att hjälpa detta fattiga folk, som han hade velat fördärva, det skulle jag nu ha prisat. Om du hade tänkt, då du i kyrkan såg folket: ’jag vill hjälpa det, jag själv vill använda alla krafter på att hjälpa det,’ och inte lagt denna börda på din svaga hustru och på gamla män med svikande krafter, så skulle jag ha prisat också detta.»

Gösta Berling låg tyst en stund.

»Vi kavaljerer äro inte fria män,» sade han slutligen. »Vi ha lovat varann att leva för glädjen och blott för glädjen. Ve oss alla, om en sviker!»

»Ve dig, sade grevinnan med harm, »att du skall vara den fegaste bland kavaljererna och senare till bättring än någon av dem! I går på eftermiddagen sutto de alla elva i kavaljersflygeln, och dystra voro de. Du var borta, kapten Lennart var borta, Ekeby glans och ära voro borta. Toddybrickan lämnade de orörd, för mig ville de inte visa sig. Då gick jungfru Anna Lisa, som står här, upp till dem. Du vet, att hon är en nitisk liten kvinna, som i åratal har kämpat intill förtvivlan mot vanvård och slöseri.

’I dag har jag återigen varit hemma och sökt söta fars pengar,’ sade hon till kavaljererna, ’men jag har inget kunnat finna. Alla reverser äro överkorsade, och lådor och skåp stå tomma.’

’Det var synd om henne, jungfru Anna Lisa,’ menade Beerencreutz.

’Då majorskan drog från Ekeby,’ fortsatte Brobyprästens dotter, ’så bad hon mig se till hennes hus. Och om jag nu hade funnit söta fars pengar, så skulle jag ha byggt upp Ekeby. Men då jag inte fann något annat att ta därhemma, så tog jag med mig av söta fars skamhög, ty stor skam väntar mig, då min matmor kommer igen och frågar mig vad jag gjort av Ekeby.’

’Ta sig inte så nära av det, som hon inte har förskyllat, jungfru Anna Lisa’ sade åter Beerencreutz.

’Men jag har inte tagit med skamhögen för mig ensam,’ sade Brobyprästens dotter. ’Jag tog också därav för de goda herrarnas räkning. Var så goda, kära herrar! Söta far är väl inte den ende, som har vållat skam och skada i denna världen.’

Och hon gick från den ena till den andra av dem och lade ned några av de torra stickorna för var och en. Somliga svuro, men de flesta läto henne hållas. Till sist sade Beerencreutz med en hög herres lugn:

’Det är bra. Jungfrun skall ha tack. Jungfrun kan gå nu.’

Då hon var borta, slog han knytnäven i bordet, så att glasen hoppade.

’Från denna stund,’ sade han, ’absolut nykter! Något sådant skall inte brännvinet än en gång bringa över mig.’ Därpå steg han upp och gick ut.

De följde honom så småningom, alla de andra. Vet du vart de gingo, Gösta? Jo, ner till älven, till näset, där Ekeby kvarn och smedja stodo, och där började de arbeta. De började släpa på stockar och stenar och röja platsen. De gamla ha haft en svår tid. Sorg har gått över flera av dem. Nu kunna de inte längre uthärda vanäran av att ha förstört Ekeby. Väl vet jag, att ni kavaljerer blygs för arbetet, men nu ha de andra tagit denna skammen på sig. Än mer, Gösta, de ämna sända jungfru Anna Lisa upp till majorskan och hämta henne. Men du, vad gör du?»

Han fann ännu en sak att svara henne.

»Vad begär du av mig, av en avsatt präst? Förkastad är jag av människor, förhatlig för Gud.»

Också jag har i dag varit i Broby kyrka, Gösta. Hälsning har jag till dig från två kvinnor. ’Säg Gösta,’ sade Marianne Sinclaire, ’att en kvinna inte vill blygas över den, som hon har älskat!’ ’Säg Gösta,’ sade Anna Stjärnhök, ’att jag nu har det bra! Jag regerar själv mina gårdar. Folk säger om mig, att jag blir en andra majorska. Jag tänker inte på kärlek, bara på arbete. Också på Berga ha de övervunnit sorgens första bitterhet. Men vi sörja alla över Gösta. Vi tro på honom och bedja Gud för honom — men när, när blir han en man?’»

»Ser du då, är du förkastad av människor?» fortfor grevinnan. »För mycken kärlek har du rönt, det är din olycka. Kvinnor och män ha älskat dig. Bara du har skämtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, ha de förlåtit dig allt. Vad det har behagat dig att göra, har varit dem gott. Och du vågar kalla dig en förkastad! Eller är du förhatlig för Gud? Varför stannade du inte och såg kapten Lennarts jordafärd?

Som han hade dött på en marknadsdag, hade ryktet om honom blivit fört vida omkring. Efter gudstjänsten kommo tusentals människor upp till kyrkan. Hela kyrkogården och muren och fälten däromkring voro betäckta av människor. Liktåget ordnade sig framför sockenstugan. Man väntade endast på gamla prosten. Han var sjuk och hade inte predikat. Men till kapten Lennarts begravning hade han lovat komma. Och så kom han, gående med sänkt huvud och drömmande sina egna drömmar, såsom han plägar nu på sin ålderdom, och ställde sig i spetsen för liktåget. Ingenting ovanligt märkte han. Han hade gått i många liktåg, den gamle. Han gick fram på den kända vägen och såg inte upp. Han läste bönerna och kastade mull på kistan och märkte alltjämt ingenting. Men så tog klockaren upp en psalm. Inte vågade jag tro, att den grova rösten, som annars alltid brukade sjunga ensam, skulle kunna väcka prosten ur hans drömmar.

Men klockaren fick inte sjunga ensam. Hundratal och åter hundratal av röster stämde in. Män, kvinnor och barn sjöngo. Då vaknade prosten ur sina drömmar. Han strök sig över ögonen och steg upp på den uppkastade jordhögen för att se. Aldrig hade han sett en sådan skara sörjande. Männen hade på sig de gamla, slitna begravningshattarna. Kvinnorna hade de vita förklädena med de breda fållarna. Alla sjöngo, alla hade de tårar i ögonen — alla hade de sorg.

Då började gamla prosten darra och ängslas. Vad skulle han säga till detta folk, som hade fått sorg? Det var nödvändigt, att han sade dem ett ord till tröst.

Då sången hade tystnat, sträckte han ut armarna över folket.

’Jag ser, att folket har fått sorg,’ sade han, ’och sorgen är tyngre att bära för den, som länge skall trampa jordens stigar, än för mig, som snart skall skiljas hädan.’

Han tystnade förfärad. Hans röst var för svag, och han tvekade i valet av ord.

Men snart började han på nytt. Hans stämma hade återfått sin ungdoms kraft, och hans ögon strålade.

Han höll ett härligt tal för oss, Gösta. Först berättade han så mycket han visste om Guds vandringsman. Sedan påminde han oss om att ingen yttre glans eller stor förmåga hade gjort denne man så ärad, som han nu var, utan blott det, att han alltid hade gått Guds vägar. Och nu bad han oss för Guds och Kristi skull handla sammalunda. Envar skulle älska den andre och vara hans hjälp. Envar skulle tro gott om den andre. Envar skulle handla som denne gode kapten Lennart, ty därtill behövdes inte stora gåvor, blott ett fromt sinne. Och han uttydde för oss allt, som hade skett i år. Han sade, att det var en förberedelse till den kärlekens och lyckans tid, som nu helt visst vore att vänta. Mänsklig godhet hade han i år ofta sett bryta fram i spridda strålar. Nu skulle den framträda som en hel, lysande sol.

Och det var oss alla, som om vi hade hört en profet tala. Alla ville älska varandra, alla ville vara goda.

Han lyfte sina ögon och händer och lyste frid över nejden. ’I Guds namn,’ sade han, ’må oron upphöra! Må frid bo i edra hjärtan och i all naturen! Må de döda tingen och djuren och växterna känna lugn och upphöra att skada!’

Och det var, som en helig ro hade sänkt sig över trakten. Det var, som om höjderna hade strålat och dalarna lett och höstdimmorna hade klätts i rosenfärg.

Sedan kallade han på en hjälpare för folket. ’Någon skall komma,’ sade han. ’Det är inte Guds vilja, att I nu skolen förgås. Gud skall uppväcka någon, som mättar de hungrande och leder er på hans vägar.’

Då tänkte vi alla på dig, Gösta. Vi visste, att prosten talade om dig. Folket, som hade hört din kungörelse, gick hem, talande om dig. Och du gick här i skogen och ville dö! Folket väntar dig, Gösta. Runtom i hyddorna sitta de och tala om att då den galna prästen på Ekeby nu vill hjälpa dem, så skall allt bli bra. Du är deras hjälte, Gösta. Allas deras hjälte är du.

Ja, Gösta, det är visst, att den gamle talade om dig, och detta tör väl nu locka dig att leva. Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att du helt enkelt skall gå bort och göra din plikt. Du skall inte drömma om att vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du skall arbeta utan hjältedater, du skall inte glänsa och förvåna, du skall laga, att ditt namn inte alltför ofta ljuder på folkets läppar. Betänk dig dock väl, innan du återtar ditt ord till Sintram! Du har nu skaffat dig ett slags rätt att dö, och livet torde inte bjuda dig mycken fägnad hädanefter. Det var en tid min önskan att dra hem till södern, Gösta. Mig, skuldbelastade, syntes det för mycken lycka att vara din hustru och få följa dig genom livet. Men nu skall jag bli kvar. Om du vågar leva, skall jag stanna. Men vänta dig ingen glädje av det! Tunga plikters väg skall jag tvinga dig att vandra. Aldrig vänte du av mig glädjens och hoppets ord! All sorg och olycka, som vi båda ha vållat, skall jag ställa som vakt vid vår härd. Kan väl ett hjärta, som har lidit så som mitt, älska mer? Tårlös och glädjelös skall jag vandra bredvid dig. Betänk dig väl, Gösta, innan du väljer att leva! Det är botgöringens väg vi skola vandra.»

Hon väntade inte på svar. Hon vinkade åt Brobyprästens dotter och gick. Då hon kom in i skogen, började hon bittert gråta och grät, ända till dess hon nådde Ekeby. Kommen dit, mindes hon, att hon hade glömt att tala om gladare ting än krig med Jan Hök, soldaten.

I skogstorpet blev stilla och tyst, då hon var borta.

»Herren Gud vare pris och ära!» sade plötsligen den gamla soldaten.

De sågo på honom. Han hade rest sig och skådade ivrigt omkring sig.

»Ondska, ondska har allt varit,» sade han. »Allt jag har sett, sedan jag fick mina ögon öppnade, har varit ondska. Onda män, onda kvinnor! Hat och vrede i skog och mark! Men hon är god. En god människa har stått i mitt hem. Då jag sitter här ensam, skall jag komma ihåg henne. Hon skall vara med mig på skogsvägen.»

Han böjde sig ned över Gösta, löste hans band och reste upp honom. Sedan tog han högtidligt hans hand.

»Förhatlig för Gud,» sade han och nickade, »det är just saken. Men nu är han det inte mer, och inte heller jag är det, sedan hon har stått i mitt hem. Hon är god.»

Nästa dag kom gamle Jan Hök till länsman Scharling. »Jag vill ta mitt kors,» sade han. »Jag har varit en ond man, därför fick jag onda söner.» Och han bad att få gå i häkte i stället för sin son, men detta kunde ju inte ske.

Den yppersta av gamla historier är den, som handlar om hur han följde sin son, vandrande bredvid fångkärran, hur han sov utanför hans fängelse, hur han inte övergav honom, förrän han hade lidit sitt straff. Den finner väl ock sin skildrare.