Grannarna/Kap 01
|
Andra brevet → |
FÖRRA AVDELNINGEN
Fransiska W. till Maria M.
FÖRSTA BREVET.
Här är jag nu, kära Maria, i mitt eget hus och hem, vid mitt eget skrivbord, med min egen björn. Och vem är björn? frågar du väl. Vem skulle han vara, om ej min egen man? Jag kallar honom björn, emedan — det vill ej falla sig annorlunda. Jag sitter nära fönstret. Solen går ned. Två svanor simma i sjön. Tre kor — mina kor — stå på gröna stranden. Vad de äro trevliga! Nu kommer pigan med pall och stäva. Den härliga mjölken på landet! Men vad är ej gott på landet! Luft och människor, mat och känslor, jord och himmel, allt är friskt och upplivande där. Nu måste jag föra dig in i mitt bo, nej! jag måste börja längre bort, upp på backen, varifrån jag för första gången såg dalen, där Rosenvik ligger. Backen är några mil in i Småland. Ser du en dammig vagn på höjden? I den sitta björn och hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty framför henne ligger i aftonlugnet en dal så skön. Där nere stå lundar gröna och omsluta klara sjöar, sädesfält gå i silkesvågor kring gråa berg, och vita gårdar skymta vänligt fram mellan träden. Runtomkring från de skogbeväxta höjderna stiga rökpelare rakt upp mot den klara aftonhimmeln. Det ser ut som vulkaner, men är blott fredliga svedjor. Lika mycket; det är vackert, och jag är förtjust, lutar mig fram, tänker något om en lycklig naturfamilj, om paradiset, om Adam och Eva, då hastigt björn lägger sina stora tassar omkring mig och kramar mig så, att jag är nära att uppge andan, under det han kysser mig och ber mig ”trivas här”! Jag blev litet illa vid, men då jag såg andemeningen i denna omfamning måste jag bli nöjd. Här i dalen var då mitt blivande hem; här levde min nya släkt; här låg Rosenvik; här skulle jag leva med min björn. Vi kommo utför backen, och vagnen rullade raskt fram på den jämna vägen. Björn nämnde för mig gårdarna, som vi sågo när och fjärran. Jag hörde som i drömmen, men blev plötsligt väckt ur mina tankar, då björn sade med en viss accent: här bor ma chère mère! och vagnen körde in på en gård och stannade framför ett stort och vackert stenhus. ”Vad, skola vi stiga ur här?” — ”Ja, min vän!” Det var mig en ingalunda kär surpris. Jag hade först velat fara till mitt eget hem och där något bereda mig på mötet med min mans styvmor, för vilken jag var litet rädd efter de berättelser, jag hört om denna fru, och den respekt, som jag visste att björn hade för henne. Detta besök syntes mig ganska mal à propos, men björn har sina egna idéer, och jag såg på honom, att det nu ej var värt att spjärna emot.
Det var söndag, och då vagnen stannade, hörde jag ljudet av en fiol. ”Aha!” sade björn, ”så mycket bättre!” hoppade tungt ur vagnen och lyfte mig ur. Askar och paketer var ej att tänka på. Björn tog min hand, förde mig uppför trappan in i den präktiga förstugan och drog mig fram mot dörren, där man hörde musik och dans. Se så! tänkte jag, nu skall jag väl även dansa i den här kostymen. Jag ville gå in någonstädes, där jag kunde få se mig i en spegel. Omöjligt! Björn förde mig vid armen och försäkrade mig, att jag såg ”allrakäraste ut”, och bad mig spegla mig i hans ögon. Jag måste vara så ohövlig att säga honom, att de voro ”alltför små”. Han försäkrade, att de voro desto klarare och öppnade dörren till balsalen. I en slags munter förtvivlan sade jag till honom: ”Nå, efter du för mig på bal, så skall du även dansa med mig, din björn!” — ”Gärna, för tusan!” skrek björn, och med detsamma voro vi inne i salen.
Min förskräckelse minskades snart, när jag i det stora rummet blott såg en mängd snyggt klädda pigor och drängar, som svängde lustigt om med varann. De voro så upptagna av dansen, att de knappast märkte oss. Björn förde mig upp till övra ändan av salen, och där såg jag sittande på ett högt säte ett mycket stort fruntimmer, vid pass femtio år, som med en viss allvarsfull iver spelte på en stor fiol och stampade takten med kraft. Hon hade på huvudet en besynnerlig och hög mössa av sammet, som jag vill kalla kask, efter det ordet rann mig i hågen, då jag såg den, och jag vet ej något bättre. Hon såg bra, men besynnerlig ut. Det var generalskan Mansfelt, det var min mans styvmor, det var ma chère mère! Hon kastade snart sina stora mörkbruna ögon på oss, slutade genast att spela, lade bort fiol och stråke och steg upp med en stolt hållning, men glad och öppen min. Björn förde mig fram. Jag darrade litet, neg djupt och kysste ma chère mères hand. Hon kysste mig på pannan och såg på mig en stund så skarpt, att jag måste nedslå ögonen, varefter hon ånyo kysste mig mycket hjärtligt på mun och panna och omfamnade mig nästan lika duktigt som björn. Nu kom ordningen till björn; han kysste vördnadsfullt ma chère mères hand, hon räckte honom sin kind och de sågo mycket vänliga ut. ”Varen välkomna, mina kära vänner!” sade ma chère mère med hög manlig röst, ”det var beskedligt att ni kom till mig, innan ni for till ert eget. Det tackar jag er för. Jag skulle väl tagit bättre emot er, om jag varit prevenerad, men i alla fall vet jag, att ’välkommen är bästa rätt’. Jag hoppas, mina vänner, att ni stanna kvar till kvällen?”
Björn ursäktade oss, sade att vi önskade snart komma hem, att jag var trött av resan, men att vi ville dock ej fara förbi Carlfors utan att betyga vår vördnad för ma chère mère.
”D'ä bra, d'ä bra!” sade ma chère mère nöjd, ”vi skola snart talas vid där inne, men först måste jag säga ett par ord till folket här. Hör på, go vänner!” Och ma chère mère knackade med stråken på fiolens rygg, till dess allmän tystnad uppstod i salen. ”Mina barn”, fortfor hon högtidligt, ”jag har att säga er — för böveln vill du vara tyst där borta? Jag har att säga er, att min kära son Lars Anders Werner nu hemfört som sin hustru denna Fransiska Burén, som ni här se vid hans sida. Giftermål beslutas i himmelen, mina barn, och vi vilja be himmelen välsigna sitt verk i detta äkta par. Vi skola allesammans i afton dricka en skål för dess välgång. Se så, nu kunnen I dansa, barn! Olof, kom hit, du, tag fiolen och spela så gott du kan!”
Under det att ett sorl av jubel och lyckönskan gick genom församlingen, tog ma chère mère mig i handen och förde mig jämte björn i ett annat rum. Här befallde hon in punsch och glas. Emellertid stödde hon båda armbågarna mot bordet, satte knytnävarna under hakar och såg på mig stint, med en blick snarare dyster än vänlig. Björn, som såg att ma chère mères utkik brydde mig, började tala om gröda och lantsysslor. Ma chère mère suckade ett par gånger så djupt att det liknade ett stånkande, varefter hon tycktes göra våld på sig, svarade på björns frågor, och när punschen kom in, drack hon oss till, i det hon med allvar i blick och ton sade: ”Son och sonhustru, er skål!” Sedan blev hon vänligare och sade med en skämtsam ton, som mycket klädde henne: ”Lars Anders, jag tror ej att man kan säga, att du köpt grisen i säcken. Din hustru ser alls icke bortkommen ut, och har ett par ögon att köpa fisk med. Liten är hon, bra liten, det är sant, men ’liten och käck stoppar ofta den store i säck’.”
Jag skrattade, ma chère mère även; jag började finna mig i hennes sort och sätt. Vi språkade en stund muntert, och jag berättade några små resäventyr, som mycket roade ma chère mère. Om en stund stego vi upp för att ta avsked, och ma chère mère sade med ett mycket gott leende: ”Jag vill ej uppehålla er i afton, så kärt det är mig att se er. Jag kan väl tänka mig att hemmet drar. Bliv hos er i morgon om ni vill, men kom i övermorgon och ät middag med mig. För övrigt vet ni väl, att ni äro välkomna när som helst. Fyll nu era glas och kom och drick folket till. Sorg må man behålla för sig, men glädje skall man njuta tillsammans.”
Vi gingo ut i danssalen med fyllda glas och ma chère mère till härold. Man väntade oss med fyllda glas, och ma chère mère talte för folket så här: ”Man bör väl ej ropa hej, innan man kommer över bäcken, men när man satt ut i äktenskapets farkost med gudsfruktan och klokhet, så gäller ordspråket: väl begynt är hälften hunnet; och därpå, mina vänner, vilja vi dricka en skål för det äkta par, som I här sen framför er, och önska, att detsamma och deras efterkommande må ’sitta i vår Herres kålgård alltid’! Skål!”
”Skål! Skål!” genljöd från alla håll. Björn och jag tömde våra glas och vi gingo omkring och skakade händer med en mängd folk, till dess jag var alldeles yr i huvudet. Sen detta var över och vi resfärdiga, kom ma chère mère efter oss i trappan med ett paket eller knyte i handen och sade vänligt: ”Tag med er den här kalvsteken, barn, för frukosten i morgon. Sen får ni göda och äta era egna kalvar. Men kom ihåg, sonhustru, att jag skall ha min handduk igen. Nej, hon skall ej bära den, kära vän, hon har nog att göra med sin påse (pirat) och med sin kappa. Lars Anders skall bära kalvsteken.” Och liksom Lars Anders ännu varit liten gosse, pålade hon honom knytet och visade honom huru han skulle bära det, och björn — gjorde som hon sade. Hennes sista ord voro: ”Kom ihåg att jag skall ha igen min handduk!” Jag såg litet förvänd på björn; han log och lyfte mig upp i vagnen. Inom mig var jag nu till freds att så impromptu ha gjort ma chères mères bekantskap. Jag kände, att om det skett på ett mera förberett och högtidligt sätt, skulle hennes hållning och blick verkat förtryckande på mig.
Rätt glad var jag åt kalvsteken, ty jag visste ej i vad tillstånd skafferifinanserna voro på Rosenvik. Rätt glad var jag även att få komma hem, att få se en pigas ansikte och en bäddad säng, ty vi hade rest tio mil denna dag och jag var ganska trött. Jag smålurade under den fjärdingsväg, som vi hade från Carlsfors till Rosenvik. Det var så skumt när vi kommo fram kl. 11 om aftonen, att jag ej kunde se hur mitt Eden såg ut. Huset syntes något grått och något smått i jämförelse med det varifrån vi nu kommo. Men det gjorde ingenting; björn var så hjärtligt god och jag så hjärtligt sömnig. På en gång blev jag ganska vaken, ty det gick mig som det går i fesagor. Jag trädde in i ett vackert och väl upplyst rum och såg i dess mitt ett uppdukat tebord, skimrande av silver och porslin, och vid bordet stod den allra täckaste lilla piga, klädd i den vackra högtidsdräkt, som är bondflickorna egen på denna ort. Jag gjorde ett utrop av förtjusning och all sömn for utur mig. Inom en kvarts timme satt jag i ordning som värdinna vid tebordet, beundrande den vackra drällen, tekannan, kopparna, teskedarna, på vilka jag läste initialbokstäverna till björns och mitt namn, och serverade te åt min björn, som syntes hjärtinnerligt förnöjd.
Och vart morgon och afton den första dagen.
När jag om morgonen upplät mina ögon, såg jag att min Adam redan var klart vaken och riktade sin blick med ett visst andäktigt uttryck mot fönstret, där en stråle av solen gjorde sitt inträde genom ett hål i den blårandiga rullgardinen. En katt hördes jama.
”Min älskade gemål!” började jag högtidligt, ”jag tackar dig för den sköna musik, som du beställt till mitt välkomnande. Jag förmodar att du även förordnat om en tropp vitklädda, unga bygdens flickor, som skola strö granris för mina fötter. Jag skall snart vara färdig att emottaga dem.”
”Jag har tillställt något bättre än det gammalmodiga upptåget”, sade björn muntert. ”I samråd med en stor artist har jag anordnat ett panorama, som skall visa dig hur det ser ut i — öde Arabien! Du behöver blott dra upp denna gardin.”
Du kan föreställa dig att jag snart var vid fönstret, och med hemlig förskräckelse drog jag upp gardinen. Ack, Maria! Där låg framför mig i morgonglans en spegelklar sjö, gröna ängar och lundar lågo däromkring och mitt i sjön var en liten holme med en hög ek på, och solen sken klart över allt detta, allt var så lugnt, så paradisiskt skönt! Jag blev så betagen av denna syn, att jag i början ej kunde få fram ett ord. Jag blott knäppte ihop mina händer och tårar fyllde mina ögon.
”Bliv lycklig här!” viskade björn och slöt mig till sitt hjärta.
”Jag är lycklig… för lycklig!” sade jag djupt rörd och tacksam.
”Ser du holmen — lilla Svanö? Dit skall jag ofta ro dig i sommar. Vi skola ta vår kvällsvard med oss och förtära den där.”
”Varför icke frukost?” utropade jag plötsligen inspirerad. ”Varför icke i dag — på den här sköna morgonstunden — dricka vårt kaffe där! Jag skall strax…”
”Nej, icke på morgonen”, sade björn leende åt min iver. ”Jag måste till staden och se om mina sjuka.”
”Ack, att ej folket skall kunna hålla sig friskt!” utropade jag förtretad.
”Och vad skulle jag då ta mig för?” sade björn med komisk förskräckelse.
”Fara med mig till Svanö!”
”Jag kommer igen till middagen kl. 3, och i afton kunna vi… det fördömda hålet där oppe! Jag kunde ej tro att gardinerna skulle vara så trasi…”
”Hålet skall vara där, så länge jag är här”, ropade jag ivrigt. ”Aldrig skall jag glömma, att jag genom detta första gången såg solen på Rosenvik. Men säg mig, vad är det för ett gammalt fäste, som skymtar fram så grått på denna sidan, längst bort över sjön, där skogen är så svart?”
”Det är Ramm. En stor herrgård.”
”Och vem bor där?”
”Ingen nu. För femton år sedan tillhörde den ma chère mère. Men hon vantrivdes där, flyttade till Carlsfors och sålde Ramm. Godset köptes av bönder, som väl odla jorden, men låta det sköna huset och parken förfalla. Nu säges det, att de för sommaren äro hyrda av en utlänning, som vill jaga här i trakten. Och ett skönt tillfälle har han därtill inom själva parken, som är över en mil i omkrets, och där rådjuren länge fått föröka sig i ostörd ro. Vi skola se oss om där någon gång. Men nu, min lilla hustru, måste jag ha frukost och sen säga dig farväl på några timmar.
Sedan kaffet var drucket och björn på trillan, började jag orientera mig i min lilla värld. Men om hus och uthus senare; jag måste först tala om herrn i huset, ty du, Maria, känner ju ej min egen björn! Jag har ditt brev framför mig, ditt kära brev, som jag fick några dagar efter mitt bröllop. Tack, söta, älskade Maria, för alla ömma ord, alla visa råd! De äro väl gömda, där de aldrig bli glömda.
Och nu till dina frågor, dem jag vill söka att rätt ordentligt svara på. Först till björn. Här har du hans porträtt. Medelmåttigt lång, men tillräckligt — ej obehagligt — tjock och bred. Vacker ljuslockig peruk, gjord av vår Herres egen hand. Stort ansikte couleur de rose, ljusa ögonhår och små ljusgrå ögon, som ha en viss genomträngande blick under duktiga buskar av grågula ögonbryn. Näsan bra, ehuru något tjock, gapet stort, försett med goda tänder, bruna — o ve! — av tobaksrökning, stora tassar, men väl skapade och vårdade, stora fötter, gången lik björnens; men med allt detta får du intet begrepp om björns utseende, om du ej ser i hans ansikte ett uttryck, gott, öppet, fryntligt, som genast ingiver glatt förtroende. Det talar, när munnen tiger, vilket är den senares vana. Pannan är klar, huvudets ställning sådan man tänker sig den hos en astronom, rösten är grov bas och tar sig ej illa ut i sång. Där har du björns yttre. Det inre, bästa Maria, det har jag ännu själv att studera på. Sedan två månader fästmö, sen fjorton dagar fru, hade jag ej hunnit komma särdeles på djupet med en man, som för det mesta är tyst och som jag ej känt över ett halvt år. Men jag hoppas och tror allt gott.
Du frågar ”om jag har kärlek, verklig kärlek till honom”, och sätter, halvt på allvar, halvt på skämt, fram så underliga tecken för att låta mig pröva detta. ”Om jag känner en odräglig tomhet när han är borta? Om jag som fru L. blir blek och betagen när han kommer in i ett sällskap, där jag är förut? Om han har någon brist, någon ovana, som hos en annan skulle plåga mig, men som hos honom behagar mig?” Nej, Maria, allt detta känner och tycker jag icke.
Kärlek, Maria… ser du — nog tyckte jag om honom, fann honom hygglig, eljest hade jag ej gift mig med honom, men kärlek… hm!… Först och främst är han mycket äldre än jag. Han är nära 50 år och jag är ännu tre år under 30. Sedan — har han länge varit ungkarl, han har sina vanor och ovanor, och dessa senare finner jag alls icke vackra. Men de skola ej störa vår husliga sällhet, det har jag satt mig före. Somliga av dem skall jag vänja honom ifrån. T. ex.
1:o. Har han en vana att småspotta överallt omkring sig, såväl på vackra mattor, som på gråa golv. Det skall han vänja sig ifrån, men han skall få spottlådor i alla rummen.
2:o. Han röker mycket tobak. Det skall jag vänja mig vid, ty jag vet hur nödvändig och kär pipan är för den, som länge haft den till sällskap genom livet. Men vi skola göra ett kontrakt, så lydande: ”Jag skall gärna se den tända pipan, likväl — sällan i förmaket och aldrig i sängkammaren.” Björn kan ju fritt pusta ut röken i sitt eget rum och i salen.
3:o. Björn har en underlig vana att, under det han tiger, göra de förfärligaste grimaser, ibland till egna tankar, ibland till andras ord. Med detta skola vi träffa en kompromiss. Ibland skall jag få säga åt honom: ”Björn, grina ej så avskyvärt ” Men oftast skall jag låta honom grina i fred, ty det vore honom plågsamt och troligen omöjligt att arbeta emot detta minspel, som en gång kommit såväl i gång. Det utgöra dessutom ett slags språk, ofta rätt uttrycksfullt, och ser snarare lustigt än ledsamt ut.
4:o. Han har en liten snickarvurm, och sitter gärna om aftnarna och täljer och limmar och skräpar ned golv, bord och stolar. Det skall jag av allt hjärta vänja mig vid och blott låta sorgfälligt sopa alla mornar. Det är trevligt, tycker jag, att en herre, har något litet handarbete, och sen björn hela dagen strävat sig trött i sitt läkarekall, är detta honom en muntrande förströelse. Medan han täljer, skall jag läsa högt för honom romaner, vilket särdeles roar honom.
5:o. Han har en viss vana vid grova ord. Det skall jag så sakta och smått vänja honom av med, men vad jag framför allt är fast besluten att vänja honom vid är — att känna sig lycklig, att finna nöje och trevnad i sitt hem. Ty, ser du, Maria, jag var fattig, måste förtjäna mitt bröd i mitt anletes svett — musikundervisning är ej ett lätt arbete — jag var ej ung mer, jag hade ej skönhet eller talanger — utom den smulan musik — och han, av en ansedd släkt, i en förmånlig levnadsställning, han, så allmänt aktad för karaktär, kunskap och duglighet, han valde mig ändå framför andra rikare, vackrare, bättre än jag. Han skötte mig under min svåra frossa med så mycken godhet, och när min mor ville erkänna hans möda med det sista av våra hopsparade pengar, nekade han dem och begärde — min hand. Sedan var han så god mot de mina, gav mina bröder skänker och lät välmåga komma i mitt fattiga hem. Skulle jag ej vara tacksam, ej hålla av honom, ej söka att göra honom lycklig efter min bästa kraft och förmåga? Ack, jo! Det vill jag, det skall jag, med dygd och med odygd, i lek och i allvar, i godo och ondo vill jag göra honom lycklig, och en röst inom mig säger, att jag skall lyckas.
Tisdags morgon den 3 juni.
Vi arma människor! Vad äro våra goda föresatser, när vi ej ha makt över oss själva? I förrgår satt jag och primade mig över huru lycklig jag skulle göra min man; i går… för att straffa mig, vill jag berätta allt för dig. Jag återvänder till i förrgår afton, då jag var så nöjd med mig själv. Björn var då borta på ett sjukbesök i grannskapet, och jag skrev, han kom igen, jag skrev ej mer, jag talte allvar och tok för honom, vi gjorde upp åtskilliga små husliga anordningar, och i allvar och tok uppsattes och underskrevs kontraktet angående tobaksrökningen. Så långt bra. Och så slutade den dagen.
Den andra dagen, d. v. s. i går, skulle vi vara till middagen hos ma chère mère. Jag hade litet ont i huvudet, och hur jag satte mössan och hur jag lade lockarna, så passade de ej, och jag såg gammal och förfallen ut, tyckte jag. Jag tror att björn tyckte detsamma, ehuru han såg på mig utan att säga något. Det gjorde mig litet modfälld. Ty jag fruktade att ej kunna behaga ma chère mère, och jag visste väl huru mycket björn önskade det. Vädret var ruskigt, jag hade en gruvlig lust att bli hemma. Men då jag gjorde en liten invit härtill, gjorde björn en så förskräcklig grimas, att jag genast avstod från försöket. Jag hade dessutom mera olust än ont. Vi foro i trillan under paraply i duggregn.
Ma chère mère tog vänligt emot oss, men tycktes ej vara vid gott lynne. Det var främmande till middagen: några gamla herrar och fruar, som jag ej kände och som föreföllo mig särdeles tunga. Middagen var präktig, men jag orkade ej äta.
På eftermiddagen, strax efter kaffet, gick björn med herrarna ner i biljardsalen. Jag blev allena med ma chère mère, de gamla fruarna, som språkade mest mellan sig, och en viss lagman Hök, en lång och gammal vän av ma chère mère, som satt bredvid henne och snusade. Ma chère mère teg, lade patiens och såg allvarsam ut. Jag sade då och då ett ord, men blev allt tystare, ty mitt huvud värkte, regnet slog mot fönstren, och sanningen att säga, var jag missmodig över björn, som jag tyckte väl hade kunnat under den långa eftermiddagen litet se till sin lilla hustru och ej helt och hållet överlämna sig åt sina gamla otäcka ungkarlsvanor, spela biljard, röka och dricka.
I denna mulna sinnesstämning led det fram på eftermiddagen. Vid tetiden bad ma chère mère mig göra litet musik. Jag satte mig till fortepianot, preludierade och började sjunga det lilla vackra stycket Ungdomen. Men hettan, huvudvärken och missmodet hade gjort mig alldeles ostämd. Jag sjöng först darrande, sen falskt, och kom slutligen av mig i det stycket, som jag hade sjungit väl hundra gånger. Det var dödstyst i rummet, och jag var nästan färdig att gråta, men så sjåpig ville jag dock vid min ålder icke synas. Jag gjorde ett par slutackord och lämnade pianot med en ursäkt och ett par ord om min huvudvärk.
Nu blev ma chère mère innerligt god mot mig, satte mig bredvid sig i soffan, lät giva mig en stor pokal starkt te och behandlade mig som man behandlar ett sjukt barn. Jag hade nu verkligen kommit på tvären, ty även detta samt den goda lagman Höks artighet misshagade mig. Jag tyckte att det var en fullbordan på den ömkliga roll jag spelat hela dagen, och tänkte att ma chère mère inom sig skulle tycka, att Lars Anders gjort ett dåligt val, som fört hem en hustru, på en gång gammal och barnslig, sjåpig och sjuklig. Jag var rätt olycklig. Äntligen kom björn och vi fingo fara hem. Vädret hade blivit vackert, och teet hade gjort mitt huvud gott, men det onda hade satt sig i min själ. Jag var ledsen på mig själv, på björn, på hela världen. Och björn satt tyst under hela vägen och gruvade sig ej det ringaste över min huvudvärk. Sen han frågat: ”huru är det?” och jag svarat: ”bättre!” talte vi ej ett ord.
Sen vi kommit hem, hade jag litet att se om i köket, och då jag åter gick in i förmaket, satt björn planterad i soffan och blåste ut tobaksröken i långa virvlar, under det han läste avisorna. Han hade just icke valt den förmånligaste stunden för sitt kontraktsbrott. Jag gjorde alarm häröver, väl i en munter ton, men i botten var jag ej god. Det låg i mig en slags ond lusta att låta björn umgälla, det jag haft en så ledsam dag. Björn ropade muntert ”pardon”, men ville likväl sitta kvar med sin pipa. Det ville jag ej, jag tyckte att den gamle ungkarlen hade fått fritt nog grassera denna eftermiddag. Björn bad ”blott för denna gång” om pipfred i förmaket, men jag ville ej veta av någon underhandling, utan hotade att, om ej pipan genast lades bort, gå och sätta mig ute i salen hela aftonen. Björn hade i begynnelsen bett skämtande att få vara i ro, nu blev han allvarsammare, han bad mig innerligt, hjärtligt, bad mig ”för hans skull”! Jag såg att han ville pröva mig, såg att han verkligen av hjärtat önskade att jag denna gång skulle giva efter, och jag — otäcka kräk! — gjorde det ej; jag förblev bestämt, ehuru allt med munter ton, vid min föresats och tog slutligen mitt arbete för att gå.
Då lade björn bort sin pipa. Om han ändå hade varit ond och snäsig, ja, om han ej hade lagt bort pipan, utan marscherat ut med den, stolt som en nabob, och slagit hårt igen dörren efter sig och ej återkommit på hela aftonen, ja, då hade det kunnat vara någon uppkomst för mig, någon tröst, något ”betalt och kvitterat”, och jag hade kunnat låta vara och fara hela den fatala historien. Men han gjorde intet av allt detta. Han lade bort pipan och satt tyst kvar, och jag började strax få samvetskval. Han gjorde inga grimaser heller utan såg i sina tidningar med en viss allvarsam, stilla min, som gick mig till hjärtat. Jag bad honom läsa högt; han gjorde det, men där var något i hans röst, som jag ej rätt stod ut med att höra. I en slags kvävande förbittring mot mig själv blev jag ännu mera tyrannisk emot honom. Jag ryckte tidningsbladet ifrån honom — det skulle vara lek, förstår du — och sade, att jag ville läsa själv. Han såg på mig och lät mig råda. Jag började nu med en kapabel och munter ton att läsa om någon debatt i engelska underhuset. Men länge stod jag ej ut härmed, jag brast i tårar, smög mig till björn, tog honom om halsen och bad honom förlåta mitt elaka lynne och min orimlighet. Utan att svara, höll han mig blott stilla och tryckt till sig, så ömt, så förlåtande. Jag såg ett par tårar rinna helt sakta nedför hans kinder. Så har jag aldrig älskat björn som i denna stund, i denna stund kände jag för honom verklig kärlek.
Jag ville begynna en liten förklaring, men björn tystade min mun. Nu bad jag honom, ”om han höll av mig”, ånyo tända sin pipa och röka den ut, just här vid min sida. Han ville ej, men jag bad så länge och innerligt, bad därom som ett tecken, att jag var förlåten, att han slutligen gjorde som jag bad. Jag höll min näsa så mycket i röken som möjligt. Den var nu för mig försoningens offerdoft. En gång höll jag på att pusta, men jag förvandlade det i en suck och sade: ”Ack min egen björn, hustrun hade ej varit så stygg, om du ej hade glömt henne hela eftermiddagen. Hon tappade tålamodet vid att längta efter dig.” Björn tog pipan ur munnen, såg på mig gott, men halvt förebrående, och sade: ”Jag hade ej glömt dig, Fanny, men jag var vid en smärtfull dödsbädd i närmaste bondgård. Det hindrade mig att vara hos dig!” Jag satte händerna för ansiktet och blygdes in i själen.
Älskade, goda björn! Hellre än att förorsaka dig en ledsam stund, må du röka alla dagar i förmaket, i sängkammaren, ja, i sängen, om du så vill! Dock ber jag till Gud att du ej måtte få denna lusta.
Fredag den 6 juni.
Det blir bra med ma chère mère och mig, gudskelov! Huru olika kan ej den ena dagen vara den andra! I tisdags så tungt, i går så roligt. Jag föreslog björn i går eftermiddag att vi skulle hälsa på ma chère mère. Han var mycket nöjd därmed. Det var stök i huset. Alla människor voro i gång, ma chère mère var som fjädern och hjulet i rörelsen. Hon höll på att ställa i ordning rummen för sina båda rätta styvsöner — björn är blott en halv sådan — och deras unga fruar, som väntas inom kort och skola bo i huset, det ena paret för några veckor, det andra för alltid.
Ma chère mère tog mycket vänligt emot oss, försedde björn med Virginiatobak och tidningar, och utnämnde mig till sin hjälpreda för eftermiddagen. Jag sade några bon-mots, som behagade ma chère mère. Hon klappade mig, nöp mig i öronen, skrattade och svarade roligt. Det är något högst eget och mycket friskt i hennes lynne och sätt att vara. Utan tvivel har hon ett gott förstånd och mycken naturlig kvickhet. Sitt husfolk behandlade hon på en gång som slavar och som barn. Emellertid tycktes alla vara henne mycket tillgivna och lydde på minsta vink.
En enda gång höllo ma chère mère och jag på att komma litet osams. Det var i anledning av de unga fruarnas toalettbord, som jag ville ha litet mindre tarvliga. Ma chère mère blev därvid ond, började svära över våra tiders ”fördömda lyx”, över ”unga fruars pretentioner”, och förklarade, ”att toalettborden skulle stå just som hon ställt dem, med samma dukar och samma speglar, de voro goda nog” m. m. Som jag teg till allt detta, blev allt snart gott igen, och jag är ej viss på om icke toalettdukarna bli ombytta, ty ma chère mère gick snart därpå i sina linklädskåp. På dessa anordningar i rummen följde åtskilliga grövre hushållssysslor, om vilka ma chère mère bjöd mig att vara med, ”ty det kan göra henne gott, lilla vän, att se hur det går till i ett ordentligt hus. Det flyger inga stekta sparvar i halsen, man måste se till att det finns något i källaren, om man vill se något på bordet” o. s. v.
Jag följde ma chère mère i källaren, dit hon gick med ett stort stycke rödkrita i handen och gjorde åtskilliga för mig något kabbalistiska streck och tecken på sillfjärdingar och strömmingstunnor. Men ma chère mère förklarade allt och lät mig titta i var vrå av de underjordiska och väl försedda valven. Sedan gingo vi upp på vinden. Här var jag med om att revidera brödlårar, utösa anatemer över råttor och att väga åtskilliga mjölsäckar; slutligen måste jag låta väga mig själv, och ma chère mère skrattade ordentligt ut mig, när det befanns att jag ej vägde fullt fem pund, samt försäkrade mig, att en kvinna under Karl XI:s tid skulle blivit bränd som häxa, om hon befunnits väga under fem pund. Jag tog allt detta ganska filosofiskt, men sparade däremot ej att utgjuta min beundran över ma chère mères hushållning och ordning. Denna beundran kom av hjärtat. I sanning, ett sådant hus, fullkomligt utrustat och ordnat, från det största till det minsta, där allt är på sin vissa plats och under sina nummer, en sådan liten värld är värd att betrakta och beundra, ävensom husmodern, vilken är den levande promemorian över allt detta och känner sina saker likasåväl, som någon general känner sina stridskrafter.
Sedan stök och sysslor voro slut, satte vi oss att vila i en soffa, och ma chère mère talade så: ”Det är blott då och då, min kära Fransiska, som jag håller en sådan här räfst i mitt hus. Det sätter folket i respekt och saker i ordning. Drar man upp klockan i rättan tid, så går den sen av sig själv, och man behöver ej själv gå omkring ticktack, som en pendel. Kom ihåg det, min kära Fransiska. Somliga fruar göra sig till och skola vara så beställsamma med nyckelknippan, och springa i köket och i skafferiet — allt slarv, Fransiska, allt hams och tafatthet. Det är bättre att en fru sköter sitt hus med huvudet än med händerna: det trivs en man bäst vid, och gör han det ej, så är han ett dumhuvud och husfrun må då i Herrans namn slamra med nyckelknippan i hans öron.
Somliga fruar äro jämt sina tjänstehjon i hack och häl. Det duger ej. Tjänstefolket måste också ha sin frihet och sin ro. ”Man skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar.” Låt ditt folk få ansvara för vad de göra. Det är för dem bra, ävenså för matmodern. Håll dem fast vid hjärtat eller vid hedern, och giv dem rikligt vad dem tillkommer. Arbetaren är sin lön värd. Men tre à fyra gånger om året, och på obestämda tider, kom över dem som yttersta domen och rannsaka alla vrår och njurar, bullra som en åska och slå ner här och där i rättan tid — det rensar huset för många veckor: ’om ej åskan vore, så finge man ingen frid för småtroll’.”
Detta var ma chère mères hushållslära. Sedan förde hon samtalet på björn och sade: ”Ja, hon kan väl säga, min kära Fransiska, att hon fått en man, som är karl hela dagen, men ’han är också bra envis på sitt vis’ och hon får väl sin dust med honom, såväl som jag haft den. Nå, nå, vi få väl se hur hon tar sig fram. Liten är hon, men jag ser att hon kan svänga sig, och det kan jag säga henne, att hur hon må svänga med sin man, så får hon aldrig fram annat än en hedersman, och därför vill jag giva henne detta enda råd: sväng sig aldrig med en osanning emot honom, vore den aldrig så liten, för att komma ur en svårighet, vore den aldrig så stor. Osanningen förer alltid i en ännu större, ty den jagar förtroendet ur huset.”
Jag yttrade livligt till ma chère mère vad jag tänkte i detta avseende, och nöjda med varandra gingo vi ut i vardagsförmaket, där björn satt och gäspade över sina avisor. M:lle Tuttén — som av ma chère mère kallas ”adjutant Tuttén” — ställde i ordning tebordet. Ma chère mère bad mig sjunga (hon hade således alldeles glömt mitt sista mästerprov), och jag sjöng — jag kände själv att det gick bra. Ma chère mère skrattade hjärtligt åt flera små lustiga visor, och jag såg björns ögon glo helt förnöjligt åt oss över ett tidningsblad. Efter teet gjorde vi med Tuttén ma chère mères bostonparti, som var ett det muntraste jag varit med om. Ma chère mère och björn voro särdeles muntra med varandra och gjorde sig lustiga över mig, som begick dumheter i spelet. Men det var bättre för mig, än om jag spelat som mästare, och vi skrattade och skreko som barn.
När vi efter kvällsvarden togo avsked, klappade mig ma chère mère duktigt på axeln, kysste mig och tackade mig för ”en rolig dag”. Då björn och jag kommo ut på trappan, var vädret så vackert, att vi beslöto göro en del av vägen till fots, och trillan blev skickad förut till en viss station. Promenaden var munter, och efter åtskilliga små spratt lyckades det mig äntligen att få björn ner i ett dike. Jag måste skratta däråt ännu, när jag tänker därpå. Han var så lik en verklig björn, där han låg på fyra fötter. (Emellan oss sagt, är jag ej viss på att han ej lät sig falla omkull.) Goda björn!
Men jag vill ej evigt tala med dig om björn och hans hona. Du måste även veta något om bostad och släkt. Denna sista är något krånglig att taga reda på. Försök du, goda Maria, att begripa vad jag vill försöka att reda.
General Mansfelt var i första giftet förmäld med en änka, som tillförde honom två styvsöner. Den äldste var min björn, den andre — Adolf Werner — är död för några år sedan. Med denna fru fick generalen två egna söner, de nu levande Jean-Jacques och Peter Mansfelt. Dessa voro ännu barn, då deras mor dog. Ett år därefter gifte sig generalen med den rika och stolta fröken Barbara B., vår nu levande ma chère mère. Björn, som då var tretton år gammal, var föga nöjd att få en tjuguårig styvmor. Denna skickade sig emellertid exemplariskt och blev en förträfflig, ehuru sträng mor för de fyra styvsönerna, vilkas kärlek och vördnad hon snart tillvann sig, oaktat en viss knapphet och sparsamhet, som hon höll dem vid. Denna hade dock ett skäl i generalens slöseri, vilket hade bragt hans affärer i största oordning, och blott genom paktum lyckades det ma chère mère att freda sin egen förmögenhet. Av den bestridde hon kostnaden för sönernas uppfostran och sparade aldrig något härvid. Sönerna höllos i sträng respekt inom föräldrahemmet.
General Mansfelt var en vacker karl och tapper krigare, men för övrigt rustande, våldsam och lättsinnig; han frågade föga efter sina barn och förspillde sin förmögenhet. Ma chère mères äktenskap med honom var föga lyckligt. När han dog hade sönerna intet efter honom. Ma chère mère gjorde nu, utan allt pjunk, en ganska ädelmodig handling. Utan att göra någon åtskillnad på sin mans söner och styvsöner utfäste hon sig att till vardera av dem, sen de kommit till myndiga år, betala en viss betydlig årlig ränta, under det hon själv övertog förvaltningen av sina stora, men skuldbelagda gods. Björn, som då redan hade gjort sin väg och genom skicklighet och flit förvärvat sig en hederlig post, avslog, ehuru vördnadsfullt, den tillbjudna gåvan, ty han ville icke gärna bero av någon, och allra minst av ma chère mère, vars despotiska lynne ej fördrog sig väl med hans självständighetslust. Detta samt några duktiga tag som björn och ma chère mère vid åtskilliga tillfällen haft med varandra, hava verkat, att han är på en oberoende och mycket god fot med henne, då de andra sönerna måste mer eller mindre kuscha för hennes vilja. Björn och hon äro liksom litet rädda för varandra, men ha synbart den allra största ömsesidiga aktning. Hon har likväl förklarat, att hon aldrig vill se honom som doktor hos sig; hon ger fanken alla medikamenter och doktorer, vill aldrig ha att göra med sådant, och stöder sig på ordspråket: ”Det blir ingen god läkare, förrän han fyllt en kyrkogård.”
Efter jag börjat skriva ma chère mères historia, så vill jag även teckna hennes porträtt. Ser du en mycket stor fru, av en stark, men vacker växt, vars former ännu behålla ungdomens kraft och rundning, mycket rak, något stel, nästan med en generals min och hållning. Ansiktet vore skönt, om ej dragen vore så starka och hyn så grå, även är hakan för stor och framskjutande. Kring munnen, som är försedd med stora och vita tänder, är ofta ett mycket gott och hyggligt leende, men vid mindre vänliga känslor stiger den nedre läppen upp, lägger sig över den övre och bildar då ett drag av sträng beslutsamhet, som — ej behagar hos en kvinna. Men ma chère mère är någonting apart. Håret är alldeles grått och sticker stundom fram under kasken, vilken, som jag nu fått veta, är av ma chère mère kristnad till slurka. Inga lockar. Slurkan tronar ensam över den stränga, höga, ofta molnhöljda pannan. I hela klädseln ingen grannlåt, ingen prydlighet, men mycken snygghet, någonting särdeles passande och bekvämt.
Händerna äro stora, skönt formade, vita, men grova, och nyttjas, som det säges, icke alltid i fredliga värv. Hon går med stora steg, ofta i stövlar, slänger med armarna, kan dock när som helst ha något högst artigt och belevat. Man beskyller ma chère mère för snålhet, för att lägga sig i andras affärer, för att icke bry sig om konvenansen; man har många historier om henne. Icke dess mindre har man i hela trakten en duktig respekt för henne, och hennes ord gälla som kungsord. Mig påminner hon om Götz von Berlichingen. Men det förekommer mig ibland, som om ömmare känslor kunde bo inom denna stränga yta, och då — tycker jag, att jag skulle kunna hålla av henne. Hittills har hon ensam skött sina gods (och därunder förträffligt ordnat sina affärer), men nu önskar hon, att Jean-Jacques skall hjälpa henne därmed. Denne har studerat lanthushållning utomlands, har nyligen gift sig och skall med sin unga fru sätta bo på Carlsfors. Björn runkar på huvudet åt kompaniskapet: ”ma chère mère et Jean-Jacques”.
Omöjligt kan man tala om ma chère mère, utan att även tala om hennes piga, Elsa. Dessa två leva tillsammans sedan fyrtio år och tyckas icke kunna leva utan varandra. Elsa är för ma chère mère på en gång en slav och en tyrann. Hon är så snål, att hon knappt unnar sin fru att nyttja sina egna kläder, och smågrälar för var ren näsduk, som hon måste ta fram. Men sin like i ordning, snygghet och trohet har hon ej, och det gör, att ma chère mère har en viss respekt för henne, och i mången tvistefråga är det Elsas vilja som rår. Därjämte arbetar hon för ma chère mère natt och dag, om så fordras. Utan sin fru är Elsa intet. En gång fick hon tillstånd att hälsa på sin släkt och vara borta i åtta dagar. Innan två voro tilländalupna, var Elsa tillbaka hos sin fru, ”emedan hon vantrivdes borta”. Det säges, att hon samma afton fick örfilar av ma chère mère för någon försumlighet vid hennes toalett. Men Elsa tog och teg, och avlägsnade sig aldrig mer efter detta försök. Elsa är torr och stel, hennes former äro idel kanter. Man säger, att hon vet mer om ma chère mère, än någon annan dödlig, men Elsa är tyst som en mumie. Hon förtjänar att balsameras.
Mitt älskade hem, mitt lilla Rosenvik, måste du nu ha en liten teckning av. Rosenvik är en farm under Carlsfors. Rosenvik ligger en god halv mil från W., där björn är den förnämste och mest älskade läkaren. Han har arrenderat det lilla stället av ma chère mère, emedan han, ävensom jag, mycket älskar landet. Vi ha således Rosenvik mera för nöje än för nytta. Huset är litet, men trevligt inrett. Vi ha fyra rum och kök på botten. Björn har möblerat dem mycket hyggligt. I synnerhet är förmaket med sin blå kattunsmöbel och vita muslinsgardiner ett allra käraste sött rum. Ovanpå äro tvenne hyggliga gästrum.
En innerlig glädje gör mig den lilla piga, som björn skaffat mig här, och som skall vara min egen piga. Det är en ung bondflicka med ett utseende så glatt, oskuldsfullt och även vackert, att det gör gott att se på henne.
Min första angelägenhet blir nu att ordna mitt hus, så att trevnad och lugn kunna bo där inne. Jag vill söka vara en klok lagstiftare i min lilla — men ej ringa värld. Och vet du vilken lag jag framför allt tänker stifta och handhava med sträng noggrannhet? En lag för djurens behandling. Denna skall innehålla följande:
Alla djur vid gården skola vårdas med största omsorg samt bemötas vänligt och ömt. De skola leva lyckligt.
Slaktandet skall så tillgå, att djuret så litet som möjligt plågas därav.
Intet djur får pinas i köket, ingen fisk rensas levande eller sprattla i grytan, ingen fågel flaxa halvdöd hängande på en spik. Ett knivstyng skall genast ge dem döden och frälsa dem från tortyren.
Dessa och några mer utförda föreskrifter kommer min lag att innehålla. Huru mycken onödig grymhet utövas icke alla dagar, endast därför att man icke tänker på vad man gör!
Här kommer björn, som bereder mig på att vi snart skola göra besök hos grannarna — vi ha en mängd därav — och påstår, att det finnes folk, som längtar att se mig, mycket gott och förståndigt folk, påstår han. Bered dig således, Maria, att snart göra nya bekantskaper. Jag kunde få lust att skriva en roman däröver. Farväl! Tänk vänligt på din romaneska och tillgivna
Fransiska.