Högadals prostgård/Del I/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
Nionde kapitlet.
Arbete samt åtskilliga små kaffebjudningar och i synnerhet den goda Charlottes sällskap hade ganska angenämt uppfylt tiden för Maria.
Stadens borgmästare, den unge, omtyckte Brenner, hade nu gjort sitt första besök hos fru Wendler och hade, som han sjelf yttrat, för deras skull anstält en liten sjöfärd och gifvit Maria så många utmärkelser, att stadens tärnor, det vill säga de, som stodo i det anseende, att de vågat blicka upp till det lysande perspektivet att blifva stadens borgmästarinna, voro i häftigt uppror.
— En landtflicka utan verld och uppfostran, skulle hon blifva borgmästarinna i vår stad, der man har både bildning och lefnadston! — sade den ena, under det de andra försäkrade, att det på hela prestmamsellen icke funnes något, som kunde kallas vackert.
— Om ej det hvita håret, — invände en tredje ironiskt.
— Ja, kära flickor, lita ni på mig, — svarade den fjerde med siareblick, — det blir ingenting af. Det är bara käringen Wendler, som vill koppla i hop den vackre borgmästaren med det lilla sjåpet. Männer bländas lätt när andra fått prata in dem; men de få dock snart sin syn igen, och det blir ändå, som jag spått, ingen annan än du, Thilda Berggren.
— Åh, hvarför just jag, — svarade Thilda förnöjd men blygsamt; — du passade väl bättre, Clara lilla, du, som är så qvick och glad.
— Ja, kära ni, hvem som passar bäst, det kan hvarken ni eller jag bedöma, — inföll förnekerskan af Marias skönhet. — För mig skall han då få ta hvem han vill, bara det ej blir den der himlande gåsen.
— Kanske att hon dock kan vara så god som någon annan, — svarade den, som talat om hvita håret, stött öfver att ingen gissat på henne; — ty det får jag säga, att hvarken Thilda eller Clara passa till borgmästarens fru.
Med dessa och dylika samtal fördrefvo stadens fröknar sina små sammankomster, medan Maria knappt märkte borgmästarens hyllning, långt mindre anade, att de ansågo henne som deras rival.
Några af dem voro en dag bjudna att sticka på Charlottes brudtäcke, då Marias enkla och hjertliga väsende så mot deras vilja intog dem, att den, som verkligen mest tyckte om borgmästaren, djupt suckade, då de andra följande dagen öfver henne utgöto sina smädelser.
— Söt är hon dock, — sade hon nedslagen, — och ingen i hela staden är så vacker som hon.
Brudtäcket var ännu icke färdigt, då fästmannens kusin, Johanna Landers, tidigt en morgon kom till fru Wendler för att hjelpa flickorna dermed.
De blefvo alla glada öfver denna lilla öfverraskning, men i synnerhet Maria, som alltid fann sig väl i hennes sällskap.
— Från Axel! — utropade Maria med oförstäld glädje, då frå Wendler räckte henne ett bref; och hon sprang hastigt upp från bågen och satte sig vid fönstret för att läsa brefvet.
Rosor och liljor vexlade på Marias kind under läsningen af de kära raderna.
— Var det roligt, Maria? — frågade Charlotte, som med systerligt deltagande obemärkt skådat de många skiftningarne i Marias anlete.
— Ja, Gud vare lof, de må alla väl hemma och helsa så hjertligt till moster och dig. I slutet af nästa vecka kommer Axel och hemtar mig, — tillade hon; och sedan hon ännu en gång omläst några små älsklingsställen, satt hon åter vid bågen, men tyst och drömmande.
— Nå, men i ett så långt bref måtte väl stå mera än om helsa och helsningar? — sade moster Lovisa, liksom litet stött öfver Marias tystnad.
— Åh ja, moster lilla, — och nu började Maria omtala åtskilliga små nyheter, bland hvilka voro kyrkoherdens utnämnande till prost.
— Se så, då är Hedda prostinna! — utbrast Lovisa och släppte strumpan; ty de unga gillade henne ej bland brudtäckets rosor.
— Nå, än mer, kära Maria?
— Pappa har för närvarande rest till biskopen för att tacka honom.
— Då får han min sann lösa på pungen i fall icke bästa oxen stryker. Men, hjertandes, hvad jag tycker Hedda skall vara glad att få heta prostinna.
— Åh, söta moster, icke bryr mamma sig om det.
— Jo, kära du, för till och med som barn hade Hedda en hög själ, så bra hon annars är. Men hvad mer, kära Maria?
— Just ingenting mer.
— Axel måtte väl ha nämnt om brukspatronen? Åh, kära du, se icke så förlägen ut, och låt icke Johanna lägga band på din tunga; ty hon tiger som muren och höll af dig långt innan hon sett dig.
En svag rodnad uppsteg på Johannas kind, och nära var det, att en tår nedfallit på det gröna sidentäcket.
Maria bemärkte det; men huru gerna hon än velat smyga till Johannas hjerta och smeka bort detta vemod, låtsade hon dock som hon ingenting sett. Hon trodde, att ett djupt minne bodde i Johannas själ, och att något hade vidrört dess mjuka strängar.
— Nå, kära Maria, du svarar icke. Hvad skrifver Axel om brukspatronen; ty, hjertandes, min flicka, har han icke nämt honom?
— Jo, han säger, att brukspatronen nu återkommit från Göteborg, samt att han varit hos oss i söndags.
— Nå … och att han friat till dig? Det kom ej förgäfves en ros uppå kindfager mö! — deklamerade fru Wendler, som, då hon såg den höga purpurn på Marias kinder, ihågkom denna lilla visstump från ungdomstiden.
— Åh, söta moster!
— Skäms ej för det, du! Större heder kan icke hända dig, och spotta du Lovisa Brumander midt i synen, om du icke heter brukspatronessan Lemner nästa år så här års; ty jag vet, hvad syster Hedda skrifvit till mig, och jag vet också, att det blir bra.
— O, min Gud! — utropade Maria, som såg Johannas hufvud likfärgadt och sanslöst nedsjunka, och hastigt, liksom tanken, stod hon hos henne och kom alldeles lagom för att mottaga den neddignande i sina armar.
— Svindel, mina vänner! — skrek moster Lovisa, och Charlotta ilade genast efter en eau-de-cologneflaska, hvilken hon nästan sköljde öfver den afdånade.
— Hjertandes, tror jag icke, att det är menniskans sista stund! — utbrast fru Wendler och slog händerna till sammans. — Ättika, kära Lotta, och så skall hon bäras på soffan, annars faller Maria med!
Johanna låg blek och liflös utsträckt på sängkammarsoffan. Alla möjliga medel användes; men det var förgäfves, intet ville lyckas. Maria gret, Charlotte var tröstlös, och Lovisa, stackars gumma, sprang yr och förtviflad omkring i rummet.
— Kära Lotta! — utropade hon, stannande, — mins du, att hon höll på att dåna för en tid sedan, just som jag höll på att läsa upp syster Heddas bref?
— Ja, det mins jag visst; men det hjelptes strax med ett glas vatten, ehuru hon sedan några dagar icke mådde rätt väl.
— Nå, hjertandes, klädningen är ju ej uppknäppt, — utbrast Lovisa; — gör det strax!
Johanna upprestes sakta; klädningen uppknäpptes, och allt, som på minsta sätt kunde plåga henne, lossades. Charlotte försökte ännu en gång att genom gnidningar och öfvergjutningar återkalla henne till lifvet, och härunder uppdrog hon omedvetet en svart snodd, som Johanna alltid bar om halsen. Den föll mot Marias bröst. Ett utrop var nära att undfalla henne, då hon på den såg ett miniatyr-porträtt och en ring.
Charlotte och moster Lovisa blefvo varse Marias häpnad äfvensom orsaken dertill.
— Se der ha vi hemligheten! — utropade Lovisa tillfredsstäld, — och der är den slyngelns porträtt, som öfvergifvit Johanna; ty så hänger det ändå i hop, ringen sitter ju der? Länge har jag gissat; men nu vet jag allt, utom namnet, och det har jag väl lust att se, — fortfor gumman och påsatte glasögonen. J. L. står här — det är ju hennes eget namn.
— Söta moster! bad Maria och höll porträttet hårdt inneslutet i sin hand.
— Tror du icke, att jag kan gömma hemligheter så väl som du? Jo, lita du på mig, och jag släpper ej snodden förr än jag sett den i ansigtet, som öfvergifvit en sådan flicka som Johanna.
Johanna uppslog det matta ögat och tycktes, efter några djupa andedrag, småningom återhemta sig. Med innerlig tacksamhet såg hon på de omkringstående; men hastigt förde hon handen till snodden, och då hon märkte porträttet utom klädningen, uppgaf hon ett svagt anskri.
— Johanna, söta Johanna, sade Maria tröstande.
— Har ni sett det; svara, Maria? frågade hon med synbar oro.
Maria visste ej hvad hon borde svara. — Nej, hjertandes, om jag har sett en enda skymt af den der bedragaren, — utbrast moster Lovisa, — Maria har ju klämt karlen mellan fingrarne, som det skulle vara hennes fästman, — tillade hon förargad.
En djup suck klagade ur Johannas bröst. — Maria! Såg du honom? — frågade hon och fäste en genomträngande blick på den oroliga flickan.
— Ja, Johanna! — svarade Maria och tryckte innerligt hennes hand,
— Hur i all verlden kom det till, att du dånade, kära Johanna? — frågade nu fru Wendler. — Du måtte ha mycken fallenhet för dåningar; ty mins du, att en gång i våras hos Landers höll det på att bli på samma sätt?
— Ja, jag är icke så stark — svarade Johanna, och ögonen fyldes af tårar.
— Men, mitt kära barn, hvad var nu orsaken? Ty en orsak måste allting hafva.
— Ack, söta mamma, dessa frågor bara plåga Johanna! — sade Charlotte bedjande.
— Jag skall visst icke fråga; det är bara en ting jag vill veta, och det är icke svårt att svara på. Var det din fästmans porträtt, som satt på svarta snodden?
— Han var det en gång, — svarade Johanna med svag, nästan darrande röst.
— Herre Gud, du arma barn! Hvad du måtte lidit mycket för honom! Vet du, att jag allt förut har hört något ditåt; men jag vet ej hvad den skurken heter.
— Kalla honom icke så! — bad Johanna med klangfull stämma, och en svag rodnad lifvade de bleka anletsdragen. — Han var så god, ack, så god!
— Det säger jag, att om salig Wendler hade öfvergifvit mig, så hade jag icke kallat honom god. Men, kära Johanna, hvad heter den der, som kunde bära sig så gement åt?
— Herre Gud, mamma, hvartill gagnar oss hans namn?
— Åh, det vore roligt att veta.
— Förlåt mig, tant, det gömmer jag, och ber tant af hela mitt bjerta att icke låtsa om något för farbror Landers.
— Kära du, jag har ingenting att tiga med. Visste jag hvad han hette, då skulle jag lofva dig att tiga.
— Mamma tiger nog; lita du på det, — sade Charlotte lugnande. — Hon hvarken nämner, att du dånat eller hon sett något porträtt.
— Är det så, tant lilla? — frågade Johanna bedjande.
— Jag borde det icke, då du är så förbehållsam; men som veta och föra nyheter aldrig varit min sak, så kan du vara lugn.
Emellertid hade Johannas dåning skakat hela hennes varelse, ehuru hon gjorde allt för att synas starkare än hon var.
— Du får ej gå hem i afton, — sade Charlotte och fäste sina milda ögon på Johanna.
— Nej, det sker då rakt icke; du får ligga uppe i Marias kammare, och Charlotte i stället nere hos mig.
Johanna antog gerna förslaget, och bud skickades genast till rådman Landers, att de ej skulle vänta henne.
— Det var roligt, Johanna, — sade Maria och räckte Johanna handen öfver bågen.
Landers kom som vanligt på aftonen till Charlotte, och som Johanna visste, att dessa de förlofvades aftonstunder sällan slutades förr än mot midnatten, lemnade hon sällskapet så fort de kommit från bordet, Maria hade velat gifva mycket för att få åtfölja Johanna; men hon kunde ej föreslå det, och först sedan nära tvenne timmar förflutit i samtal med moster Lovisa, stod hon utanför den lilla kammaren.
Sakta öppnade hon dörren, af fruktan att väcka Johanna; men till hennes stora förvåning fann hon henne sittande i soffan, med hufvudet nedlutadt i handen. Ljuset brann.
— Är du ännu uppe, Johanna lilla? — sade Maria. — Jag var så glad i tanken, att du redan länge skulle njutit lugn och hvila.
— Lugn, — upprepade Johanna sorgligt. — O, Maria, det får jag först i grafven.
Maria svarade icke. Några ögonblicks tystnad inträdde.
— Maria, — började Johanna — tror du, att kärleken är en lifvets vårblomma, som faller med de första ungdomsrosorna, eller tror du, att han kan öfverlefva dem?
— O, nej, Johanna! Jag vet, att kärleken, denna härliga själsblomma, är ett evighetens barn, som ler åt förgängelsen; ty den är starkare än döden, — svarade Maria, och ögat vittnade, att hon uttalat hjertats innerligaste tankar.
— Då skall du ej fördöma min kärlek, derför att han lefver i ett bröst, härjadt af sorgerna och tiden. Verldens dom är grym och känslolös — jag har derför gömt mitt hjerta för hennes gissel. Du, Maria, tillhör ej i detta afseende verlden. Du skall, ehuru ung och obekant med den försmådda kärlekens qval, med din själs medfödda mildhet döma hvad jag har att säga, och det skall blifva allt hvad ett hjerta kan säga. Du har sjelf i dag funnit nyckeln, den bufvudnyckel, som uppläser hvarje vinkel af min själ. Sätt dig nu hos mig, Maria, och vet, att jag älskar dig mycket, när jag för dig tillstår allt.
— Min far, — började Johanna, — var officer vid Helsinge regemente. Min mor hade dött vid min ende brors födelse, och som jag då var blott två år gammal, eger jag intet minne af hennes älskade bild, ehuru min far, genom sina lifliga och ömma beskrifningar om hans oförgätliga Johanna, liksom gifvit min själ ett slags åskådning af henne. Min bror dog vid tre års ålder; och som jag nu mera var den enda återstoden af hvad min far innerligast älskat, blef jag hans enda sällhet, ja, nästan hans afgud. Mina barndomsår försvunno ljuft och snart, och de käraste minnen från denna tid äro min älskade fars kärlek och det lilla vänliga hemmet på en björkbeklädd kulle vid stranden af den bugtande Dalelfven.
Min sällhet var kort; vid elfva år förlorade jag mitt enda stöd, mitt allt på jorden.
Kyrkoherden i församlingen, en god, hederlig man, tog mig i sitt hus; men snart kom jag derifrån till en bruksinpektor, hvilken sade, att min far på sin dödssäng ålagt honom att blifva min förmyndare och mitt stöd. Han försålde min lilla förmögenhet och sade mig alltid, att, om jag vore snäll och lydig mot dem, så skulle de gifva mig kläder och föda, och då skulle mina penningar sparas tills jag blef stor; men eljest skulle jag då ega intet.
Min förmyndare var en dålig, obildad menniska, men icke att jemföra i elakhet med hans hustru. Då främmande voro tillstädes, smektes jag, hette ’mitt söta englabarn’, och hörde fru Erger upprepa sin moderliga ömhet mot mig; men de voro icke väl borta, förr än jag öfverhopades af bannor och de rysligaste öknamn. Jag gret, och då förvärrades mitt lidande.
Ergers hade en enda son, fullkomligt värdig sina föräldrar, men vildare än de. Han var sjutton år, kunde ingenting, men regerade med en despots tyranni så väl öfver hus som föräldrar. Bland hans nöjen var att sätta halsband på mig, som han kallade det, och det bestod deruti, att han nöp mig en blå ring omkring halsen.
På detta sätt hade tvenne år förflutit; jag hade ingenting lärt, endast att lida. Då kom kyrkoherdens fru dit en eftermiddag. Vi voro i trädgården, då Erger ropade sin hustru.
— Huru är det med dig, Hanna lilla? Du ser så blek och tårögd ut, — sade vänligt den goda prestfrun, då vi blifvit ensamma.
Jag började häftigt gråta och ärnade bedja henne hjelpa mig derifrån, då fru Erger, hvars samvete säkert fruktade vår ensamhet, hastigt återkom. En förfärlig blick sade mig, att mina tårar blefve mig dyra, och sedan den främmande rest, kämpade jag förskräckelsens dödskamp. Ett befallande ’Johanna’! kallade mig genast, och mera död än lefvande inträdde jag för den uppretade tigrinnan, som med dundrande röst befalde mig att berätta hvad jag sagt för prestfrun; och då jag svarade, att jag ingenting sagt, steg hennes raseri till den yttersta höjd, och det skulle vara rysligt att beskrifva alla utbrott deraf. Hade ej hennes man kommit och tagit mig ifrån henne, hade hon knappast släppt mig lefvande.
Att du så oförskämdt kan uppreta din goda mamma, — sade Erger och bad mig gå ner och lägga mig.
Rifven och nästan sargad, inkom jag i pigkammaren, der min säng stod. Utan att afkläda mig, kastade jag mig framstupa på henne. Alt blef snart tyst i huset, men icke mitt stackars hjerta. Som det var söndagsafton, voro alla pigorna ute, och jag således ensam i rummet.
Jag steg upp, sköt sakta upp den blott tilldragna förstuguporten, och ilade ned till floden med det rysligaste beslut, som kan uppstå i en menniskosjäl, ett beslut, för hvilket endast himlen kan ega förlåtelse. Jag knäföll och bad Gud innerligt taga min själ till sig, och att jag måtte få se pappa och mamma, och med ett, ’herre Jesus!’ hoppade jag ner i den klara böljan.
Nu vet jag ej mera om mig, förr än jag vaknade på stranden i en karls armar. Jag igenkände snart i honom en bokhållare, som varit några veckor på bruket. Nu blygdes jag mera än jag kan beskrifva; men hans vänlighet lugnade mig.
Han omtalade då, att han legat nära stranden, väntande på en kamrat, med hvilken han skulle göra en liten sjöfärd i den vackra sommarnatten, samt att han blifvit varse och igenkänt mig, och med förvåning följt alla mina rörelser utan att kunna gissa min afsigt, hvilken dock snart blef honom tydlig, då han genast kastat sig i vattnet och lyckats uppfånga mig.
Jag gret. ’Ack, om jag fått vara qvar!’ snyftade jag, återkommande till tanken på min olycka.
Nu började han föreställa mig det syndiga i en sådan önskan och påminna mig om den, som ensam är herre öfver lif och död. Jag ryste, när jag hörde honom tala, och ångrade djupt mitt fel. Han uppmuntrade mig och bad mig så vänligt att omtala allt för honom. Jag gjorde det; han gret med mig och bad mig att alltid säga honom hvad som hände mig, och anse honom för min bäste vän, hvarefter han påskyndade min hemgång, på det jag skulle få af mig de våta kläderna. Han följde mig till trappan, der han förnyade löftet om sin vänskap, bad mig vara tålig och för all del icke omtala saken för någon.
Efter denna märkvärdiga, på hela mitt lif inverkande afton kände jag mig icke mera så olycklig som förut. Jag tyckte mig hafva en så stor synd att afbedja. Jag blef mera ödmjuk, tålig och nöjd. Ack, jag var ej mera ensam i verlden; jag hade någon att älska, jag hade en vän, och jag tyckte, att alla voro bättre mot mig.
Tiden framskred småningom, och med hvarje dag te sig mitt hjerta innerligare vid mitt lifs räddare, som blifvit min vän, min bror, mitt allt. Hans välvilja för mig framlyste uti allting, ja, i den minsta småsak, ehuru vi icke vågade visa vår ömsesidiga tillgifvenhet. Min mesta och roligaste tid, utom de stunder, jag såg Lemner; ty Maria, det var han, — sade Johanna och föll gråtande i Marias armar. — —
— Hvar slutade jag? — återtog hon efter några ögonblicks tystnad, och sedan Maria upprepat de sista orden, återtog hon sin berättelse:
— Min roligaste tid var i väfstolen. Jag var då ensam och fick tänka på honom, och fick då sällan bannor; ty jag var stark och väfde mera än de andra.
Jag var sexton år och skulle beredas till min första nattvardsgång; men denna sällhet, hvarefter mitt hjerta länge klappat, minskades mycket genom den gode kyrkoherdens död. Jag saknade honom mycket, ehuru den tillförordnade vice pastorn med värma och nit förrättade det heliga kallet. Aftonen efter min första nattvardsgång, denna sköna, oförgätliga dag i menniskans lefnad, hade jag gått ut till samma björklund, der jag uppslagit ögat i min räddares armar.
Hvem minnes ej de rena himmelska känslor, hvarmed en sådan stund uppfyller det lycksaliga hjertat? För mig fans ej verlden; det enda kära, jag der egde, hade jag tagit med mig upp till hemmet, till fadern; men — Lemner stod framför mig, och snart märkte jag, att vi båda åter voro i verlden.
Han satte sig hos mig, talade så ömt, så broderligt, och utan att jag sjelf visste det, hade mitt hufvud nedsjunkit mot hans axel. Ack, det var länge sedan det hvilat sig mot ett menskligt hjerta!
Sedan han talat länge, tryckte han mig i sin famn med ett heligt: ’Gud välsigne dig, min Johanna!’
Nu uppgick en annan salighet i mitt hjerta, och jorden försvann äfven för den eller jag bygde der min himmel. Jag visste intet namn på den känsla jag kände för min Johan, ty så kallade honom nu mitt hjerta; men att han med hvarje ögonblick blef mig dyrbarare, det kände jag.
Fru Erger, ehuru alltid elak, var det dock mindre i samma mån som jag kunde vara henne nyttig. Jag pinades dock altid i hennes sällskap, der osanning och bitterhet voro ständiga tjensteandar; men oaktadt detta och den gränslösa ilska, hvarmed hon öfverhopade mig, så var dock detta det ställe, på hvilket jag ville vara.
Ergers son, hvilken farit till sjös, hade nu varit borta i fyra år, och ingen visste om han var död, eller hvarest han fans. En afton hemkom han helt oförmodadt. Föräldrarnes glädje var outsäglig.
Arnold, så hette han, tycktes ha vunnit mycket på sin resa. Han var ej mera så vild och visade mig en vänlighet, som på en gång förvånade och gladde mig, men hvilken snart bytte sig till en af mitt lifs svåraste plågor. Han sade sig älska mig; men ack, huru olika var ej den känsla, som han gaf namn af kärlek, mot den rena, varma, som lågade i min Johans bröst! Jag säger min; ty sedan ett år voro vi i hemlighet förlofvade. Arnolds förföljelser undföllo icke Lemner. Han led mycket deraf, men talade vid mig och blef lugn, åtminstone lugnare.
Slutligen friade Arnold. Han var då tjugusju, jag tjuguett år. Genom ett samtal mellan Ergers, hvilket jag af en händelse fick höra, fick jag veta, att de önskade vår förening, men endast derför, att jag, som fattig och värnlös och van vid beroende och ödmjukhet, skulle vara den enda, som passade till hans hustru. ’Om han sparkar henne, så skriker hon ej’, sade min så kallade mamma, ’och sådan måste den vara, som skall blifva Arnolds hustru’, tillade hon skrattande.
Naturligtvis blef mitt svar en vägran. Det blef uppror i huset; jag stod fast. Jag bad, hotades, förolämpades, och slutligen sade gubben, att han som min giftoman nog skulle tvinga mig, om intet annat hjelpte. Under dessa grufliga dagar, i hvilka rysliga uppträden icke ens Johan fick intränga, ankom ett bref från en sjökapten, som nu stod färdig att afgå till Amerika, med förfrågan, om icke Arnold ville åtfölja honom dit. Modern ville det för ingen del; men fadern, som såg, huru stora summor Arnold förslösat på det år, han varit hemma, och kände många, tid efter annan upptäckta utsväfningar, som orsakat gubben oupphörliga utgifter, önskade det, och som Arnolds egen vilja instämde med faderns, blef resan afgjord.
’Jag kom bra ifrån giftermålet’, sade han försmädligt till mig vid afskedstagandet, ’och reser till varmare och vackrare flickor, än dem jag lemnar här; men en kula kunde icke skadat att hafva lemnat som minne i bokhållarens hjerna.’
Han var borta, och det blef åter lugn i mitt hjerta, kanske ändå mer i Johans.
Nu, såsom mera utvecklad, ehuru jag icke egde någon bildning mer än den, ett någorlunda godt förstånd gifvit mig, började jag inse, att Johan saknade mycket af det behag och de egenskaper, som jag såg hos många andra karlar; men ack, han var så god, han älskade mig så ömt, han hade varit hela min ungdoms enda glädje och stöd, han hade växt fast i mitt hjerta, och ingen var eller kunde blifva för mig hvad han, den ende, var.
Några år hade åter förflutit, då den pastor, som beredde mig till nattvarden, friade till mig. Det gjorde mig mycket ondt, ty jag såg och hade länge sett, att han älskat mig; men jag sade honom upprigtigt, att mitt hjerta tillhörde en annan, och som Erger, så väl af fruktan att förlora mig ur huset, som i den tanken, att jag en gång skalle tillhöra Arnold, icke önskade partiet, så blef saken snart afgjord.
Johan började nu allvarligt längta att få ett eget hem och att för verlden få visa den kärlek, som han nu af fruktan för mitt misshandlande måste fördölja, ehuru han nog misstänktes af många. Alla år ärnade han flytta; men brukspatronen, som såg, att allt under hans förvaltning gick driftigt och väl — ty Erger gjorde nästan ingenting — bad honom alltid vänta tills gubben dött, då han skulle få inspektorsbefattningen efter honom.
Mången gång hade Lemner talat om en rik farbror i Vestergötland, men som vore så snål, att han aldrig ville höra talas om honom, samt att han, ehuru den ende laglige arfvingen, likväl ej skulle få ärfva något af dennes egendom, hvilken, såsom förvärfvad, skulle tillfalla hans enda naturliga dotter.
Johan, som, ehuru fattig, dock i hög grad älskade prakt och ett lysande lif, omtalade alltid detta med bekymmer, och endast min ömhet och mina föreställningar kunde i detta fall lugna honom.
Helt oförmodadt ankom ett bref från den rike farbrodern, hvilken af en händelse fått veta Johans duglighet, med anhållan, att han skulle flytta till gubben och mottaga öfverinseendet så väl öfver det bruk, hvarest han sjelf bodde, som ock öfver ett annat, beläget längre upp i landet.
Icke ett ögonblicks tvekan uppsteg i Johans själ. ’En genväg till vår sällhet, Johanna!’ utropade han och slöt mig hänryckt i sina armar.
Innan vår skilsmessa ville Johan omtala för Erger vår kärlek och bedja dem om deras tillåtelse till vår förbindelse.
De båda gamla rasade förfärligt vid denna underrättelse. Saken tål att tänka på, sade gubben något lugnad; men Lemner fordrade utan dröjsmål hans samtycke, och efter de trägnaste böner och föreställningar vexlades i Ergers närvaro de af oss för sex år sedan endast i himlens åsyn vexlade ringarne, och med outsäglig glädje såg jag det blanka inseglet på mitt länge tillredda finger.
Afskedet var svårt. Hela lifvet mörknade; men det ljufva, bedrägliga hoppet, att snart få tillhöra honom, upplifvade och tröstade mitt hjerta.
Sedan nu gumman måste uppgifva hoppet att någonsin se mig tillhöra Arnold, och då hon äfven fruktade att snart se sig beröfvad min, som hon tyckte, nästan oumbärliga hjelp i de husliga göromålen, så utbröt hennes forna elakhet till den grad, att jag endast genom Lemners ömma, trägna bref tyckte mig kunna uthärda all den tomhet och ofrid, som omgåfvo mig. Ack, huru mången gång har jag ej sedan önskat mig dessa dagar till baka, då hans bref och hans kärlek ännu återstodo mig.
— Min farbror tillåter mig icke att gifta mig så länge han lefver — skref min Johan; — ty i sådant fall skulle hans dotter bli min hustru.
Med blödande hjerta föreslog jag honom att glömma mig, uppfylla sin farbrors önskningar och gifta sig med den rika arftagerskan.
— Intet ord om den saken, Johanna, — svarade han, och försäkrade, att vi utan hennes förmögenhet skulle till öfverflöd ega allt hvad vi behöfde, emedan han nu var nästan säker att blifva egare till det stora Lundafors, hvilket gubben några år förut köpt, både med inre och yttre inventarier. Och så följde en lysande beskrifning på den framtid, jag med honom skulle dela, i hvilken prakt och verldens omdöme upptogo en betydlig del. Jag igenkände dessa hans svagheter, hvilka alltid uppstått som stridigheter i våra begrepp om sällhet; men jag tänkte: han är så god, och kärleken skall nog ändå utgöra hans högsta fröjd.
Tvenne år hade framskridit sedan vår skilsmessa, då Lemner helt oförmodadt underrättade mig om både farbroderns och dotterns död. En svår nervfeber hade hastigt bortryckt dem begge. Brefvet var kort och således icke så rikt på ömhet som de andra.
— Ack, han är nu för rik för den fattiga Johanna! — suckade jag och nedsjönk nästan vanmägtig på en stol.
I detta tillstånd öfverraskade mig fru Erger. Det smärtande brefvet låg öppet framför mig.
— Se så, ja! Hvad sade jag, Johanna? — utbrast hon, sedan hon genomläst de få raderna. — ’När han blir rik, är du glömd. Du kunde hafva trott mig förr! Men, kära du, sörj icke så mycket; du är ju ändå icke på bara backen. Är detta ett bref från en fästman?’ — tillade hon och kastade brefvet föraktligt ifrån sig.
— Hvad skulle han skrifva i ett sådant ögonblick? inföll jag med sårad känsla. — Skulle han jollra om kärlek i dödens hus.
— Ah, icke jollra, kära du! Men några ömma ord, något om att han nu snart kunde gifta sig. Säg, skulle du icke i hans ställe gjort det?
— Icke vid ett sådant tillfälle, svarade jag; men hjertat ville brista, ty jag tänkte som hon, och i öfversvallningen af mina känslor beslöt jag att genast skrifva till honom.
Jag skall ej tvinga honom, tänkte jag, och sade honom, att han var fri från alla sina löften, och att han nu skulle välja sig en ung, rik brud, som bättre passade till fru i de stora, höga salarne, än den fattiga Johanna, van endast vid enkelhet och arbete. Jag bad honom, att aldrig mera visa sig för mig. Jag bad, Gud vet allt hvad, och jag iklädde uttrycken en kall anda, för att icke röra honom till medlidande, medan mitt hjerta ville söndersprängas af kärlek och förtviflan. Liksom af fruktan att ångra mitt beslut, förseglade och afskickade jag genast brefvet; men nu öfverföll mig en outsäglig förtviflan, ty jag vaknade som från ett anfall af vansinne. Jag var färdig att skrifva ett annat bref på det vanliga ömhetsspråket; men jag blygdes. ’Älskar han mig rätt, o, hvad betyder då hvad jag skrifvit?’ utropade jag lugnad. ’Han ser ju lätt, att det blott är hans rikedom, som föreskrifvit mig denna grannlagenhet. Är jag honom kärare än hans skatter, så skall han dubbelt värdera mig’, och vid denna tanke slog åter hjertat af hopp och lycksalighet.
Jag väntade; min väntan blef lång — från honom kom aldrig mera till mig en rad, ett ord.
— Maria! — återtog slutligen Johanna och uppreste det sänkta hufvudet, — sådant var mitt öde och du skall säkert ana hvad det kostade mitt hjerta. Jag sjuknade. Ack, hvad jag innerligt bad Gud att få lemna ett lif, i hvilket numera intet återstod mig; men Han ville det ej så. Jag behöfde uppfostras, pröfvas, och mången gång har jag sedan innerligt tackat Gud, som fann min själ värdig den frid, de många glädjelösa åren sedan gifvit henne. Jag plef frisk; aldrig hade Ergers varit så goda mot mig, som de nu blefvo. Väl flödade smädelser från hennes läppar, hvarje gång jag ej kunde gömma mitt lidande; men hon var åter snart vänlig. ’De behjerta min olycka’, tänkte jag och försökte vara tacksam.
För det lugn, som följde på den häftiga stormen, har jag, näst Gud, mest att tacka den förr omtalade pastorn. Han var nu kyrkoherde i församlingen. För honom öppnade jag min själ.
Han talade om nyttan af våra pröfningar, om det lugnande i den barnsliga förtröstan, som böjer sig ödmjuk och stilla under den gode Faderns vilja. Han talade med hela själens värma och stadfästade kraften af de tröstande orden med våra stora religionsförfattares härliga skrifter.
Inom mig uppgick ljus, och lifvets stora sköna ändamål blef mig klart och tydligt. Väl bodde den älskade bilden ännu i mitt hjerta; men en annan hade dock intagit hans skönaste rum. Väl fuktades mitt öga mången enslig stund af varma tårar, då själen genomvandrade minnets rymder eller uppsmälte i böner för honom, hvars namn endast natten hörde mig utsäga; men jag var lugn, jag väntade intet mera af jorden, utan allt af himlen. Jag trodde mig i säker hamn för hennes stormar; men lugn räcker ej länge på fridlös jord. Arnold hemkom och med honom stormen. Nu förnyades de gamla fordringarne. Det fans intet val; jag skulle tillhöra honom.
Kyrkoherden, hvilken nu gift sig med en ung, älsklig prestdotter, som äfven med vänskap omfattade mig, hade föresatt sig att rycka mig från det stormiga hemmet och erbjudit mig att med dem besöka Gefle marknad.
Vid ett stånd såg jag en äldre man, så lik min far, att tårarne kommo mig i ögonen. Likheten förklarades snart — det var min farbror — och innan aftonen hade Jag hvilat i hans famn.
Sedan min fars död hade han ingenting vetat af mig, mer än att Erger var utsedd till min förmyndare, och att jag som eget barn vistades i hans hus. Han hade icke sedan min far lefde besökt Norrland; men nu hade en besynnerlig längtan att ännu en gång återse denna trakt och sin brors barn, i förening med affärer, afgjort hans resa till marknaden.
Nu omtalade jag för min farbror det af min lefnad, som icke stod i förening med Lemner. Han erbjöd mig sitt hus och det på ett sätt, som visade huru hjertligt han önskade det.
Min farbror följde mig hem, och Ergers, huru missnöjda de än voro, kunde icke sätta sig emot hans önskan att som eget barn föra mig till sitt hem. Ack, ett sådant hem, Maria, för hvilket jag aldrig kan vara nog tacksam, hvarken mot Gud eller de goda, som der skänkt mig den ömmaste föräldrakärlek och vård.
Glädjen, eller hvad vi vanligen kalla så, återkom väl aldrig i min själ; men jag var lugn, lugn tills det ögonblick då Lemners namn åter nådde mitt öra. Han bodde ej så långt från mig. Han skulle gifta sig. Dessa underrättelser skakade min själ. Jag såg dig, ljuf och mild som en engel. Jag älskade dig, men många minnen vaknade i min själ. Nu, Maria, vet jag, att du ej vill och att du med Guds hjelp aldrig skall tvingas att uppoffra ditt hjerta.
Min dåning i dag förrådde min hemlighet, och sedan jag visste, att du ej ville tillhöra honom, var det mig ljuft att ännu en gång tala om honom, som ingen tid, intet afstånd, intet förhållande kan rycka ur mitt hjerta.
Johanna tystnade och satt några ögonblick djupt eftersinnande. — Maria, — sade hon slutligen, liksom uppvaknande, — du förvånar dig, att Lemner någonsin kunnat vara föremålet för så mycken kärlek, men gör icke det, Maria! Få menniskor passa väl i ett förhållande, till hvilket de ej blifvit uppfödda eller till hvilket de icke gradvis uppstigit! åtminstone fordras det dertill ett ljusare hufvud än Lemners. Jag sade dig ju, att jag redan under min lyckliga kärlekstid såg honom hafva fel, och det största af dem: en öfverdrifven smak för rikedom och prakt. I en hast tillföllo honom dessa hans hjertas afgudar. Han öfverlemnade sig deråt med hela sin själ, der nu mera ingen ädlare känsla besegrade deras dyrkan. Han har bortbytt sitt enkla, naturliga väsende mot en antagen lefnadston, som aldrig kan blifva honom naturlig.
— Ack, Maria, hade du sett honom i min ensamma, öfvergifna belägenhet, du skulle älskat honom som jag; ty, Maria, den första kärleken är dock lifsanden i vårt väsende, han upphör först med hjertats sista slag.
Maria suckade djupt, och en hastig blinkning krossade de tårar, som voro färdiga att nedfalla.
— Men han är god, välgörande, älskad af sina underhafvande, är det icke så? — fortfor Johanna med stigande känsla.
— Jo, det är han, goda Johanna! — svarade Maria med öfvertygande ömhet; — fattigdomen och behofvet ega alltid i honom en vän, en hjelpare, och mången tyst, men varm välsignelse uppstiger för honom ur sorgens och nödens boningar.
— Ack ja, hans hjerta, detta ömma, goda hjerta, det kan ingen tid, ingen lycka förändra! Du skulle nog blifvit lycklig med honom, Maria! Dock nej, icke du, med din ungdom, din uppfostran, din själsutveckling; men han skulle med dig blifvit en annan menniska. Ack, att han blifvit så lycklig! Men du älskar en annan, och han, den arme, skall gå sin bana ensam. Ingen skall älska honom, ingen göra hans lif sällt! — Ack!
— Jag behöfver ej bedja dig att aldrig till honom nämna den fattiga, glömda Johanna, men ett ber jag dig Maria, blif hans vän. Gör det, Maria, och himlen och jag skola välsigna dig.
Månen var nu uppgången och kastade sitt milda sken på de båda qvinliga varelser, hvilkas själar tycktes sammansmälta i en innerlig omfamning. Maria, den unga blomstrande Maria liknade dalens sköna violblomma, som, i skygd af den omhuldande grönskan, knoppats och nu fullt uppslagit det blå ögat mot det smekande vårljuset, utan aning att stormen eller den brännande solen snart kunna förhärja hennes späda lif. Johanna deremot liknade vattenliljan, hvars bleka blomkalk uppbäres af den höga stängeln, och som, danad och närd af tårar, står lugn, om än svigtande, under stormens och böljornas ras.