Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 1

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel I

Kapitel II  →

I.

Kristin fick icke fullt reda på vad som hänt mellan Erlend och Simon. Mannen omtalade för henne och Björgulf vad Simon hade sagt om sin färd till Dyfrin och att de sedan råkat i ett ordskifte som slutat med att de skildes i ovänskap. »Mera kan jag icke säga dig om detta.»

Erlend var litet blek, men hans ansikte fast och beslutsamt. Hon hade sett det sådant några få gånger förr, under de år hon varit gift med honom. Alltså visste hon att detta var saker som han icke ville säga mera om.

Hon hade aldrig tyckt om, när Erlend mötte hennes frågor med denna uppsyn. Gud visste, hon krävde ej att få gälla för mer än en enfaldig kvinna; helst hade hon sluppit allt ansvar för annat än sina barn och sitt husfrudöme. Men hon hade blivit tvungen att ta hand om så mycket som tycktes henne vara lättare för en man att sköta — och Erlend hade funnit det ganska rimligt att han lät detta ligga på hennes skuldror. Då klädde det honom illa att vara så övermodig och kort avvisa henne, när hon ville ha reda på vad han ställde till på egen hand som rörde allas deras välfärd.

Hon tog denna ovänskap mellan Erlend och Simon Darre tungt. Ramborg var hennes enda syster. Och när hon tänkte på att hon nu skulle sakna umgänget med Simon, märkte hon först riktigt hur hon fäst sig vid denne man och hur mycket tack hon var honom skyldig — det bästa stödet i sin vanskliga ställning hade hon haft i hans trofasta vänskap.

Och hon visste att nu fick då folk detta att skvallra om över hela bygden — de på Jörundgård hade blivit osams med Simon på Formo också! Simon och Ramborg voro avhållna av varenda människa. På henne själv, hennes make och söner sågo de flesta med misstro och ovilja, det hade hon märkt för länge sedan. Nu komme de att bli alldeles ensamma —.

Kristin tyckte att hon måste sjunka genom jorden av sorg och skam den första söndag hon kom in i kyrkvallen och såg Simon stå där, ett litet stycke bort inom en klunga bönder. Han hälsade på henne och hennes närmaste med en huvudböjning, men det var första gången han icke kom fram, räckte handen till hälsning och började samtala med dem.

Men Ramborg gick fram till sin syster och tog hennes hand:

»Illa är det, syster, att våra män råkat i osämja — men du och jag skola icke vara osams för det —», hon höjde sig på tå och kysste Kristin, så att folket på kyrkogården kunde se det. Men Kristin visste ej riktigt hur det var — hon tyckte, hon kände på sig att Ramborg i alla fall inte var så bedrövad. Hon hade ju aldrig tyckt om Erlend — Gud månde veta om hon ej retat upp sin man mot honom med eller mot sin vilja —.

Ramborg kom dock sedan alltid fram och hälsade på sin syster, när de möttes vid kyrkan. Ulvhild frågade högröstat varför mostern icke mera kom söderut till dem, så sprang hon bort till Erlend, klängde sig inpå honom och de äldsta sönerna. Arngjerd stod stilla vid sin styvmors sida, tog Kristin i hand och såg förlägen ut. Simon och Erlend och hans söner undveko varandra mycket noga.

Kristin saknade också smärtsamt sina systerbarn. Hon hade fäst sig vid de två flickorna. Och en dag då Ramborg hade tagit sin son med sig till mässan och Kristin efter gudstjänsten kysste Andres, brast hon i gråt. Den späda ömtåliga gossen hade blivit henne så kär — och hon rådde ej därför, men då hon själv nu icke hade några riktiga småbarn mer, hade det varit som en tröst för henne att få pyssla om den lilla systersonen och skämma bort honom, när föräldrarna tagit honom med sig till Jörundgård.

Av Gaute fick hon höra litet närmare om saken, ty han sade henne huru orden fallit sig mellan Erlend och Simon, den natten då de möttes vid Skinnfälls-Gudruns stuga. Ju mer hon tänkte på saker och ting, desto mer blev hon övertygad om att Erlend hade mest orätt. Hon hade varit förbittrad på Simon — så pass borde han nu ha känt sin svåger, så han kunde veta att svikit och bedragit sin frände på vanhedrande sätt hade Erlend icke — hur mångt och mycket underligt han nog kunde göra i tanklöshet och häftighet — och när han såg vad han ställt till, betedde han sig ofta mest likt en skygg hingst som har slitit sig och blir vild av skräck över vad den släpar med sig.

Men att Erlend aldrig kunde förstå — att ibland behövde andra människor tillvarataga sin fördel gentemot det ogagn Erlend hade sådan sällsynt förmåga att göra! Och då aktade Erlend varken på vad han sade eller hur han bar sig åt. Hon kom ju ihåg för egen del, från den tid då hon ännu var ung och vek till sinnes — gång på gång hade hon känt som om han trampat på hennes hjärta i sin hänsynslösa framfrart. Sin egen borr hade han skilt sig från — redan innan Gunnulv gick i kloster hade han dragit sig undan från dem, och hon hade förstått att det var Erlends skuld — så ofta som han kränkt sin fromma och värdiga bror, fastän Gunnulv aldrig gjort Erlend annat än gott, såvitt hon kunde begripa. Och nu hade han stött ifrån sig Simon, och när hon ville veta vad som vållat ovänskapen mellan honom och deras enda vän, satte han bara upp en högmodig min och svarade att det kunde han ej säga henne —.

Till Nåkkve hade han sagt mera, det märkte hon.

Modern blev sårad och orolig, när hon märkte att Erlend och den äldste sonen tego eller bytte samtalsämne, så snart hon kom in till dem, och det hände ej så sällan.

Både Gaute och Lavrans och Munan höllo sig mer till modern än Nikulaus någonsin gjort, och hon hade alltid talat mera med dem än med honom. Men likväl tyckte hon alltid att den förstfödde på ett vis stod hennes hjärta närmast av alla barnen. Och sedan hon kommit att bo på Jörundgård igen, hade minnena från den tid då hon bar denna son under sitt hjärta och från hans födelse blivit underligt levande och nära. Ty hon fick röna på många sätt att här i Sil hade folk icke glömt hennes ungdomssynd. Det var nästan som om man ansåg att hon besudlat hela hembygdens ära, då hon, dotter till den man som alla höllo för hövdingen här, hade kommit på villovägar. De hade icke förlåtit detta och ej heller att hon och Erlend fogat åtlöje till hans sorg och skam, när de narrade honom att skänka bort en förförd mö genom det ståtligaste bröllop som stått i mannaminne här i norddalen.

Kristin visste ej om Erlend hade reda på att folk nu åter tuggade om dessa gamla samtalsämnen. Men gjorde han det, så var det honom väl likgiltigt. Hennes sambygdingar räknade han bara för vadmalsbönder och torpare allihop — och han lärde hennes söner att tänka likadant. Det sved i hennes själ vid medvetandet att dessa människor, som hållit av henne och velat henne så väl, den tid hon hetat Lavrans Björgulfsons väna dotter, Norddalens ros, ringaktade Erlend Nikulausson och hans hustru och dömde dem hårt. Hon tiggde dem ej något, hon grät icke över att hon blivit en främling bland dem. Men det gjorde ont. Och det tycktes henne som om, själva de branta bergväggarna kring dalen, som hade hägnat hennes barndom, nu med en annan uppsyn sågo ned på henne och hennes hem — svarta av hot och stengrå av hård vilja att kuva henne.

Och en gång hade hon gråtit bittert — Erlend hade vetat om det, och han hade ej haft mycket tålamod med henne då! När han förstod att hon gått ensam de många månaderna med hans barn tyngande under sitt rädda, sorgsna hjärta, då hade han icke tagit henne i sin famn och tröstat henne med mildhet och ömma ord. Förbittrad och skamsen hade han blivit, då han såg att nu kom det i dagen hur ohederligt han handlat mot Lavrans — men han hade ej tänkt på att det måtte väl vara tyngre för henne, dag hon måste stå utskämd inför sin stolte och kärleksfulle far.

Och inte hade Erlend hälsat sin son med alltför stor glädje, när hon äntligen burit detta barn fram till livet och dagens ljus. Den stund då hon blivit förlossad efter ändlös själsångest och fasa och kval och hon såg sin hemska, oformliga syndabörda få liv under prästens starka böner och bli det älskligaste, fullkomligt friska barn — då hade det varit som om hennes hjärta smultit av ödmjuk glädje, och själva det heta, trotsiga blodet i hennes kropp blev till söt och vit, oskyldig mjölk. Ja, med Guds hjälp blir det väl folk av honom, sade Erlend, då hon låg där i sin säng och ville ha honom att glädja sig med henne över denna kostliga dyrgrip, som hon knappt kunde uthärda att släppa ur sina armar, medan kvinnorna skötte barnet. Sina barn med Eline Ormsdotter var han då kär i, det hade hon både sett och förstått. Men när hon bar Nåkkve till fadern och ville lägga honom på mannens arm, så rynkade Erlend på näsan och frågade vad han skulle göra med den ungen, som läckte både upptill och nedtill. År och dag gick Erlend och såg med ovilja på sin äldsta äktfödda son, kunde ej glömma att Nåkkve kommit till världen vid oläglig tid — ehuru pilten var ett så snällt och lovande barn att varje far måste fröjda sig som såg en sådan son växa upp för att träda i hans ställe.

Och Nåkkve hade älskat sin far så att det var rent underligt att se — allt sedan han var helt liten. Han hade lyst som solen över hela sitt lilla fagra anlete, när fadern tog honom mellan sina knän ett ögonblick och talade ett par ord med honom eller han fick hålla fadern i hand tvärsöver tunet. Troget hade Nåkkve giljat till sin fars ynnest, den tid då Erlend tyckt mer om alla de andra barnen än om detta. Björgulf hade varit faderns gunstling, medan gossarna voro små, och då hade Erlend stundom tagit sina småpojkar med sig upp på riddarloftet, när han hade ärende dit — där förvarades alla rustningar och vapen, som icke voro i dagligt bruk på Husaby. Medan fadern pratade och skämtade med Björgulf, satt Nåkkve alldeles stilla på en kista och suckade av idel välbehag, bara för att han fick lov att vara med där.

Men alltefter som tiden led och Björgulfs dåliga syn vållade att han icke kunde färdas ute med Erlend så lätt som de andra sönerna och Björgulf blev inbunden och fåmält även mot fadern, så blev detta annorlunda. Nu tycktes Erlend nästan vara litet skygg inför den sonen. Kristin undrade om Björgulf i sitt hjärta lastade fadern, för att han förspillt deras välgång och dragit sönernas framtid med sig i sitt fall — och om Erlend visste eller anade det. Hur det nu var, så tycktes Björgulf ensam av Erlends söner icke se upp till honom i blind kärlek och gränslös stolthet över att kalla honom sin far.

En dag hade de två minsta gossarna lagt märke till att fadern läste i Psaltaren om morgonen och fastade så när som på vatten och bröd. De frågade varför han gjorde detta — det var ju icke fastedag. Erlend svarade att han gjorde det för sina synder. Kristin visste att dessa fastedagar voro en del av den bot som blivit Erlend pålagd för hans äktenskapsbrott med Sunniva Olavsdotter och att i varje fall de äldsta sönerna också visste det. Nåkkve och Gaute tycktes ej tänka något vidare häröver, men hon kom att se bort på Björgulf i detsamma: svennen satt där och kisade närsynt ned i sin matskål och smålog för sig själv — på samma sätt hade Kristin sett Gunnulv le en och annan gång, när Erlend riktigt röjde sig. Modern blev illa till mods —.

Nu var det Nåkkve som Erlend alltid skulle ha hos sig. Och den unge levde liksom med alla sitt livs rötter fästa i fadern. Nåkkve tjänade sin far som en ung hirdsven sin herre och hövding: han ville nödvändigt själv sköta faderns häst, hålla hans riddon och vapen i stånd, han spände sporren kring Erlends fot och bar till honom hatt och kappa, när han skulle ut. Han skänkte i faderns bägare och skar för åt honom vid bordet, där han satt på bänken strax till höger om Erlends säte. Erlend skämtade litet om svennens kurteisi och höviska seder, men han tyckte om det, och han tog Nåkkve mer och mer helt för sig själv.

Kristin såg att nu hade han alldeles glömt bort hur hon fått strida och tigga för att vinna litet faderskärlek av honom åt den sonen. Och Nåkkve hade glömt den tid då det var till henne han kom och sökte bot för allt ont och råd i alla svårigheter, då han var liten och barnslig. Han hade alltid varit en öm son mot sin mor, och det var han ännu på sitt sätt, men hon kände att ju äldre gossen blev, desto längre kom han bort från henne och allt som rörde henne. Det som hon hade att stå i, saknade Nåkkve alldeles sinne för. Han var aldrig motsträvig, när hon satte honom till något arbete, men han var underligt tafatt och klumpig i allt som kunde kallas bondesysslor — han gjorde det utan liv och lust och blev aldrig färdig med något. Modern tänkte att han var ej olik sin döda halvbror, Orm Erlendsson, på mer än ett vis — liknade honom också till utseendet. Men Nåkkve var stark och sund, käck i dans och idrott, god bågskytt och ganska duktig också i andra vapens bruk, god ryttare och ypperlig skidlöpare. Kristin talade en dag med Ulv Haldorsson, Nåkkves fosterfar, om detta. Ulv sade:

»Ingen har mist mer genom Erlends vettlöshet än den svennen. Ty ypperligare ämne till en riddare och storhövding än Nåkkve växer ej upp i Norge i dessa dagar.»

Men modern förstod att Nåkkve aldrig tänkte på vad fadern omintetgjort för honom.

Vid denna tid rådde stor oro i Norge, och rykten foro och flögo uppåt dalbygderna, några rimliga och andra rent otroliga. Storhövdingarna söder- och västerut i riket voro så missnöjda med kung Magnus’ regemente — det sades att de rent ut hotat att gripa till vapen, resa allmogen och förmå herr Magnus Eriksson att härska efter deras råd och vilja, annars skulle de taga hans mosterson, den unge Jon Haftorsson av Sudrheim till kung — hans mor, fru Agnes, var dotter till salig kung Håkon Hålägg. Om Jon själv spordes ej stort, men hans broder Sigurd skulle stå i spetsen för hela företaget, och Bjarne, Erling Vidkunssons unge son, var med — folk sade att Sigurd utlovat att, om Jon blev kung, skulle han ta en av Bjarnes systrar till sin drottning, ty jungfrurna på Giske härstammade också från de gamla norska konungarna. Herr Ivar Ogmundsson, som förr varit kung Magnus’ bästa stöd, skulle nu ha gått över till dessa unga hövdingars läger och många fler av landets rikaste och mest ättstora män för övrigt — om Erling Vidkunsson själv och biskopen av Björgvin sade folk att de sköto på bakifrån.

Kristin lyssnade ej mycket till dessa rykten; hon tänkte bittert att de voro ju småfolk nu, rikets saker rörde dem icke mera. Men hon hade dock talat litet därom med Simon Andresson förra hösten, och hon visste att han också talat med Erlend om det. Men hon förstod att Simon ogärna nämnde något om dessa ting — i viss mån därför att han icke tyckte om att hans bröder inblandade sig i slika farliga ärenden. Gyrd blev i varje fall förd i ledband av sin hustrus fränder. Men han var också rädd för att det ej kunde vara till hugnad för Erlend att sådant omtalades, eftersom han var född till att taga säte där varest män rådslogo om Norges rike, men nu hade olyckan utestängt honom från hans jämlikars lag.

Men Kristin märkte att Erlend talade med sina söner om dessa ting. Och en dag hördes hon Nåkkve säga:

»Men vinna dessa herrar sin rätt mot kung Magnus, då kunna de väl icke vara så usla far, att icke de taga upp eder sak och tvinga kungen att gottgöra sin orätt mot er.»

Erlend skrattade; då återtog sonen:

»I visaden först dessa herrar vägen och minden dem om att det icke var norska hövdingars sed förr i världen att sitta i ro och tåla olaglig framfärd av sina kungar. Det kostade eder odal och län — de män som gått i samråd med eder sluppo undan utan en reva i skinnet — I allena fingen böta för dem alla —»

»Ja, då ha de ju ändå bättre grund till att glömma mig», sade Erlend leende. »Och Husaby har ärkestolen fått i pant. Jag tror icke herrarna av rådet vilja kälta på den fattiga stackaren kung Magnus att han skall lösa ut det —»

»Kungen är eder frände, och lika så Sigurd Haftorsson och de flesta av dessa män», svarade Nåkkve häftigt. »Icke kunna de utan skam svika den man av Norges adel som förde sin sköld med heder till landamäret norrut och rensade Finnmarken och Gandvikskusten från kungens och Guds ovänner — nidingar månde de då vara —»

Erlend visslade.

»Son — ett kan jag säga dig. Icke vet jag vad ända Haftorssönernas förehavande månde få, men jag vågar min hals på att de icke drista sig till att visa herr Magnus ett naket norskt svärd. Snack och dagtingan tänker jag det blir och icke ett pilskott. Och de karlarna komma icke att lägga sig ut för min skull, ty de känna mig och veta att jag är icke så kittlig för slipat stå! som några av de andre —

— Fränder, säger du — ja, de äro dina fyrmänningar, både Magnus och dessa Haftorssöner. Jag minns dem från den tid jag tjänade i kung Håkons gård — det var gott för min fränka fru Agnes att hon var kungadotter — annars hade hon fått gå på bryggorna och rensa fisk, om icke en sådan fru som din mor velat taga henne till hjälp i ladugården och gudfruktig misskund. Mer än en gång har jag torkat dessa Haftorssöner om snuten, när de skulle föras in till sin morfar och de kommo springande i hallen så snoriga som de krupit ned ur moderns knä — och klappade jag till dem av kärligt frändesinne, för att lära dem litet folkskick, så skreko de som stuckna grisar. Jag har hört sägas, det skall ha blivit folk av dessa Sudrheimsungarna till sist. Men väntar du frändehjälp från det hållet, så söker du stöd i hundens rumpa —»

Efteråt sade Kristin till Erlend:

»Nåkkve är så ung, käre husbord min — tyckes dig ej det är föga rådligt att tala så öppet om slika saker med honom?»

»Och du är så blidmält, kära hustru min», sade Erlend leende, »så jag märker du vill tillrättavisa mig. När jag var vid Nåkkves ålder, for jag norrut till Vargöy första gången. — Hade fru Ingeborg varit mig huld och trofast», brast han häftigt ut, »då skulle jag sänt Nåkkve och Gaute henne tillhanda — där i Danmark kunde det nu varit väg framåt för tu vapenglada svenner, som icke äro blödiga —»

»Jag tänkte icke», sade Kristin bittert, »då jag födde dessa barn, att våra söner skulle söka sitt bröd i främmande land.»

»Du vet att det tänkte ej heller jag», svarade Erlend. »Men människan spår, och Gud rår —»

Sedan sade Kristin till sig själv att det var ej endast så att hennes hjärta sårades, när hon märkte hur Erlend och sönerna, nu då de växte till, uppförde sig som om deras angelägenheter skulle ligga över en kvinnas fattningsgåva; men hon fruktade också Erlends tanklösa tal — han kom aldrig ihåg att sönerna ej voro stort mer än barn.

Det var också detta att så unga som deras söner voro — Nikulaus var nu sjutton vintrar gammal, Björgulf fyllde sexton och Gaute femton år till hösten — så hade de redan ett sätt i umgänget med kvinnor som vållade modern oro.

Det hade visserligen icke hänt något hon kunde peka på. De rände icke efter kvinnfolk, de voro aldrig råa eller ohöviska i sitt tal och tyckte ej om när tjänstfolket gjorde försök att komma med grovt skämt eller bära smutsiga rykten till gårds. Men så hade också Erlend varit, mycket hövisk och sedesam i det stycket — hon hade sett honom blygas över skämt som både hennes far och Simon skrattat hjärtligt åt. Men då hade hon oklart känt att de två andra skrattade som bönderna skratta åt uppdiktade berättelser om den enfaldige djävulen — under det lärda män, som bättre känna hans arga list, icke tåla slikt skämt.

Också Erlend kunde för visso frisäga sig från den synden att ha ränt efter kvinnor — bara folk som icke kände mannen kunde tro att han var lösaktig på det sättet, att han lockade kvinnor till sig och uppsåtligt vilseförde dem. Hon förnekade aldrig inför sig själv att Erlend hade fått sin vilja fram med henne utan att bruka giljarkonster, utan att öva svek eller våld. Och hon var viss om att de två gifta kvinnor med vilka han syndat var det ej Erlend som lockat. Men när lättfärdiga kvinnor mötte honom med kättjefulla och eggande later, hade hon sett att han blev som en nyfiken killing — det kunde stå som en doft av dolt och tanklöst lättsinne kring hela mannen.

Och med ängslan tyckte hon sig se att Erlendssönerna liknade sin far häri — de glömde alltid att tänka på folks omdöme, innan de handlade — efteråt lade de nog vid sig vad som blev sagt. Och när kvinnorna mötte dem med leende blidhet, så blevo de icke blyga eller tvära och förbehållsamma som de flesta gossar i deras ålder — de logo tillbaka och pratade och förde sig så fritt och otvunget, som om de varit i kungens gård och lärt hovmannaseder. Kristin blev rädd att de skulle komma på villovägar och skaffa sig svårigheter och olyckor av idel omisstänksamhet — såväl rika husfruar och deras döttrar som fattiga tjänstekvinnor tycktes modern alltför inbjudande i sin hållning mot dessa vackra ynglingar. — Men de blevo storligen förtörnade, de som andra unga män, om någon efteråt brydde dem för en kvinna. Särskilt Frida Styrkarsdotter gjorde ofta detta — hon var en gås, så gammal hon var, icke många år yngre än husfrun själv, och hon hade fått två frillobarn — till det sista hade hon rentav haft svårt att nämna fadern. Men Kristin hade hållit sin hand skyddande över den stackarn, och för det hon ömt och omsorgsfullt hade fostrat Björgulv och Skule, var matmodern mycket överseende mot denna tärna — ehuru hon förargade sig över att den gamla människan alltid skulle prata om flickor med de unga pojkarna.

Kristin tänkte nu att det bästa skulle vara om hon kunde få sina söner gifta i unga år. Men hon visste att lätt blev det ej — de män vilkas döttrar kunde vara jämgifte för Nåkkve och Björgulf, till börd och blod, skulle tycka att hennes söner icke voro nog burgna. Och den dom och kungens fiendskap som deras far ådragit sig skulle också stå i vägen, om sönerna ville försöka att bättra sina villkor i storhövdingars tjänst. Med bitterhet tänkte hon på de tider då Erlend och Erling Vidkunsson hade ordat om giftermål mellan Nikulaus och en av drotsens döttrar.

Hon visste nog en och annan uppväxande ungmö utmed dalarna, som kunde passa — rika och av goda ätter men vilkas fäder i något led hade hållit sig undan från hirdtjänst och stannat hemma i sin bygd. Men hon kunde ej tåla den tanken att hon och Erlend skulle få avslag, om de läto fria hos dessa storbönder. Här kunde Simon Darre ha varit den bästa taleman — nu hade Erlend berövat dem den hjälparen.

Kyrkans tjänst trodde hon ingen av sönerna hade håg för — utom kanske Gaute eller Lavrans. Men Lavrans var så ung ännu. Och Gaute var den enda av sönerna som hon hade någon riktig hjälp av på gården.

Storm och snö hade farit illa med gärdsgårdarna detta år, och snöfallet under dagarna kring korsmässan försenade arbetet, så att folk måste driva på duktigt för att bli färdiga i rättan tid. Därför gav Kristin en dag Nåkkve och Björgulf i uppdrag att laga gärdslet kring en åker som låg invid stora färdevägen.

Under midaftonsskiftet gick modern ditupp för att se hur sönerna redde sig med den ovana sysslan. Björgulf arbetade åt det håll där gårdsgatan gick — hon stannade en stund och talade med honom. Så gick hon vidare åt nordsidan. Då fick hon se hur Nåkkve stod och hängde över gärdsgården och pratade med en kvinna, som höll till häst vid vägkanten alldeles intill gärdsgården. Han smekte hästen, så tog han flickan om fotleden, och sedan flyttade han liksom tanklöst sin hand uppåt hennes ben under klänningen.

Mön såg husfrun först, hon rodnade och sade något till Nåkkve. Han tog hastigt bort handen och såg litet förlägen ut. Flickan ville nu rida vidare, men Kristin ropade en hälsning, sedan samtalade hon litet med henne och frågade efter hennes frändekvinna — den unga var systerdotter till hustrun på Ulvsvolden och hade nyligen kommit dit som gäst. Kristin låtsade ej om att hon sett något och talade litet med Nåkkve om gärdslet, sedan flickan givit sig av.

Inte långt därefter kom Kristin att vara på Ulvsvolden en två veckors tid, ty hustrun blev liggande i barnsäng och var mycket sjuk efteråt, Kristin var både hennes grannkvinna och gällde för att vara den duktigaste läkekvinna i bygden. Då kom Nåkkve ofta över med bud och ärenden till sin mor, och denna systerdotter, Eyvor Håkonsdotter, fann då alltid tillfälle att träffa honom och prata med honom. Kristin var föga nöjd med detta, hon tyckte ej om flickan och kunde inte heller se att Eyvor var vacker, så som de flesta män tyckte. Hon var glad den dag hon fick veta att Eyvor dragit hem igen till Raumsdalen.

Men hon trodde nu icke att Nåkkve hade brytt sig särskilt om Eyvor, i synnerhet som hon hörde hur Frida gick och pratade dumheter om dottern på Loptsgård, Åsta Audunsdotter, och retades med Nåkkve för hennes skull.

Kristin var i brygghuset en dag och kokade enrislag, då hörde hon att Frida omigen gick på med detta. Nåkkve var tillsammans med Gaute och fadern utanför på bakgården; de höllo på att bygga en båt, som de ville ha på fisketjärnen uppe i fjället — Erlend var en tämligen god båtbyggare. Nåkkve blev ond, men nu började också Gaute på att retas — Åsta kunde väl vara ett lämpligt gifte —.

»Spörj henne själv, om du menar det!» sade brodern häftigt.

»Nej, jag vill icke ha henne», svarade Gaute, »ty jag har hört att rött hår och furuskog trivas på ofruktsam jord — men du tycker ju rött hår är fagert —»

»Det ordet höves nu ej heller om kvinnor, sonen min», sade Erlend och skrattade. »De rödhåriga kvinnorna äro gärna vita och mjuka i hullet —»

Frida skrattade hejdlöst, men Kristin blev ond; detta tycktes henne lättsinnigt tal med sådana unga pojkar. Hon påminde sig också att Sunniva Olavsdotter hade haft rött hår, fast hennes vänner kallade det gyllene. Då sade Gaute:

»Var glad du, om icke jag säger jag törs ej för synden! Under vitsöndagsvakan satt du med Åsta i tiondeladan hela den tid vi dansade på kyrkbacken — så du måtte väl finna behag i henne —»

Nåkkve skulle till att flyga på brodern — i detsamma kom Kristin ut. När Gaute gått, frågade modern den andra sonen:

»Vad var detta, som Gaute sade om dig och Åsta Audunsdotter?»

»Jag tror icke, mor, att här blev något sagt som I icke hörden», svarade gossen — han rodnade och rynkade vredgat ögonbrynen.

Förargad sade Kristin:

»En osed är det att I unge icke kunnen hålla en vakonatt, utan att I skolen dansa och springa mellan gudstjänsterna. Vi plägade icke det, då jag var mö —»

»Själv haven I sagt, mor, att den tid då I voren barn plägade min morfar ofta sjunga för, när folket dansade på kyrkbacken —»

»Ja, det var ej slika visor och ej slik vild dans», sade modern, »och vi unga höllo oss beskedligt var och en hos sina föräldrar — icke gingo vi för oss själva och sutto i ladan —»

Nåkkve skulle till att ge ett häftigt svar. Då råkade Kristin se på Erlend. Han log så hemlighetsfullt, medan han plirade med ena ögat nedåt den planka han höll på att yxa till. Harmsen och bedrövad gick hon in igen i brygghuset.

Men hon tänkte åtskilligt på vad hon hade hört. Åsta Audunsdotter var ej så dåligt gifte — det var välstånd på Loptsgård och bara tre döttrar men ingen son, och Ingeborg, Åstas mor, var av mycket god släkt.

Hon hade nu aldrig tänkt sig att de på Jörundgård skulle kunna komma att kalla Audun Torbergsson släkting. Men han hade haft ett slaganfall i vintras och folk trodde ej han kunde leva länge — Och flickan var så behaglig och vinnande till sitt väsen, även duktig efter vad Kristin hade hört. Om Nåkkve var mycket fäst vid henne, så var det ej värt att sätta sig emot detta giftermål. De måste vänta med bröllopet två år till — så unga som både Åsta och Nåkkve voro — men sen skulle hon gärna välkomna Åsta som sonhustru.

Men en vacker dag mitt på sommaren kom Sira Solmunds syster in till Kristin för att låna något. Kvinnorna stodo utanför fatburen och togo farväl, då säger prästens syster: Nej men den Eyvor Håkonsdotter! Hennes far hade kört bort henne från sin gård, för hon var med barn — så nu hade hon tagit sin tillflykt till Ulvsvolden igen.

Nåkkve hade varit ett ärende uppe på burloftet — han hade stannat på nedersta trappsteget. När modern såg en skymt av hans ansikte, blev hon själv så illa däran att hon knappt kunde stå på benen. Pojken var röd ända bakom öronen, när han gick bort över tunet mot storstugan.

Men hon förstod snart av den andra kvinnans prat att det måste ha varit så med Eyvor, långt innan hon kom hit till bygden första gången på våren. Stackars menlösa pojken min, tänkte Kristin och andades ut — han skämdes väl nu för att han trott flickan om gott.

Ett par nätter senare låg Kristin ensam, ty Erlend hade begivit sig ut på fiske. Hon visste ej annat än att både Nåkkve och Gaute voro med honom. Då väcktes hon av att Nåkkve tog i henne och viskade att han måste tala med henne. Han kröp upp i sängen och satte sig vid fotändan:

»Mor — jag har varit borta och talat med den arma kvinnan, Eyvor, i natt — jag visste att de ljuga på henne — jag var så viss, att jag skulle gärna tagit ett glödande järn i min hand till vittne att hon ljuger, den där snattrande skatan från Romundgård —.»

Modern låg stilla och väntade. Nåkkve ansträngde sig för att tala i fast ton, men rätt som det var höll rösten på att slå över av upphetsning och sinnesrörelse:

»Hon skulle gå till ottesång sista dag jul — hon gick allena, och vägen från deras skog leder genom en skog ett långt stycke. Där mötte henne två karlar — det var ännu mörkt, hon vet ej vilka de voro, kanske skogsgångare inifrån fjället — Till sist kunde hon icke värja sig längre, det arma, veka unga barnet. För ingen tordes hon klaga sin nöd — då modern och fadern sågo hennes olycka, drevo de henne hemifrån med slag och hårdragan och svärjande. Hon grät, mor, då hon sade mig allt detta, så att stenen i berget kunde mjukas upp.» Nåkkve tvärtystnade och drog tungt efter andan.

Kristin talade om att det tycktes henne den största olycka att dessa nidingar undkommit. Hon hoppades att de skulle nås av Guds rättfärdighet och få sin rätta lön på stupstocken.

Då började Nåkkve tala om Eyvors far, hur rik han var, besläktad med både den ena och den andra ansedda ätten. Barnet ville Eyvor skicka bort att fostras i en annan bygd. Gudmund Darres hustru hade haft ett frillobarn med en präst hon — och på Kruke satt ju Sigrid Andresdotter god och hedrad — En man måste ju vara både hårdhjärtad och orättvis för att mena att Eyvor vore utskämd genom detta och ätt hon utan eget förvållande fått över sig sådan skam och olycka — hon kunde väl duga till hustru åt en ärekär man likafullt —.

Kristin ömkade flickan och förbannade våldsmännen — och tackade och prisade i sitt hjärta den goda lyckan att Nåkkve icke blev myndig på fem år ännu. Så bad hon honom med milda ord tänka på att han nu borde vara mycket försiktig och icke uppsöka Eyvor i hennes bur sent om kvällen, såsom nu i natt, och ej visa sig på Ulvsvolden, utan att han hade ärende till husbondfolket, eljest kunde han mot sin vilja vålla att folk talade ännu mera illa om det olyckliga unga barnet. Ja, det var gott och väl att säga att de icke skulle finna honom klen i armarna, de som sade sig tvivla på Eyvors ord och ej ville tro att hon oförskyllt kommit i olycka — det skulle i alla fall bli svårt för den stackars kvinnan, om det skvallrades ännu mera —.

Tre veckor därefter kom Eyvors far och hämtade hem dottern till fästningsöl och bröllop. Det var med en god bondson från hennes bygd; först hade båda fäderna satt sig emot giftermålet, för att de lågo i tvist om några gårdparter. I vintras hade männen blivit ense, och de unga skulle trolovas, men då ville Eyvor helt plötsligt icke — hon hade vänt sin håg till en annan man. Men efteråt märkte hon nog att det var väl sent hon vrakade sin första vän. Emellertid begav hon sig till sin moster i Sil och hade visst tänkt att här skulle hon få hjälp att dölja sin olycka, ty nu ville hon nödvändigt ha den andre mannen. Men då Hilleborg på Ulvsvolden såg hur det var fatt med flickan, skickade hon henne tillbaka till föräldrarna. Att hennes far blivit rasande och klappat om flickan några tag och att hon då rymt hit igen, det var sant nog. Men nu hade han kommit överens med den första friaren — och nu fick Eyvor hålla till godo med denne, hur litet hon tyckte om det.

Kristin såg att Nåkkve tog det tungt. I många dagar gick han och sade knappt ett ord, och modern tyckte så synd om honom att hon nätt och jämnt vågade se åt hans håll — ty mötte han moderns ögon, blev han så röd och såg så skamsen ut att det skar Kristin i hjärtat.

När tjänstfolket på Jörundgård ville prata om dessa händelser, sade husfrun skarpt att de skulle hålla munnen — den smutsiga saken och den usla kvinnan skulle icke nämnas i hennes hus. Frida förundrade sig över måttan: nu hade hon så många gånger hört Kristin Lavransdotter döma milt och med fulla händer hjälpa den mö som råkat i slik olycka — Frida själv hade två gånger funnit ett gott skydd i sin frus barmhärtighet. Men det lilla hon nu sade om Eyvor Håkonsdotter var så fult som någon kvinna kunde säga om en annan —.

Erlend skrattade, när hon talade om för honom hur illa Nåkkve blivit lurad — det var en kväll då hon satt ute på gräsvallen och spann och mannen kom och sträckte ut sig i gräset vid hennes sida.

»Det var ingen olycka skedd», sade fadern, »snarare tyckes mig att svennen lärt för gott köp att kvinnor skall en man icke lita på —.

»Säger du det?» frågade husfrun; hennes röst skalv av undertryckt vrede.

»Ja —», Erlend skrattade. »Om dig trodde jag då, den tiden jag mötte dig först, att du var så blid en mö, så du nändes näppeligen bita av en ostkant —. Böjlig som ett silkesband och mild som en duva — men då gäckade du mig skönt, Kristin —»

»Hur tänker du det hade sett ut för oss alla», sade hon, »om jag hade varit så blöt och blid?»

»Nej —», Erlend tog hennes händer, så att hon måste hålla upp med sitt arbete; han log upp mot henne, tindrande glad. Så lade han huvudet i hennes knä. »Nej, jag visste icke, sötaste min, hur god lycka Gud gav mig, då han förde mig dig till mötes — Kristin!»

Men därigenom att hon evigt och oavlåtligt måste lägga band på sig för att dölja sin förtvivlan över Erlends oföränderliga sorglöshet, kunde det hända att vreden fick makt med henne, när hon måste rätta sina söner: hon blev hård i handen och häftig i orden. Ivar och Skule fingo mest känna av det.

De voro i den värsta åldern nu, på trettonde året, och så vilda och självrådiga, att Kristin tänkte mången gång alldeles över sig given: månne någon mor i Norge fostrade maken till ribaldrar!^[1] Vackra voro de som alla hennes barn, med svart, silkeslent och lockigt hår, blå ögon under svarta bryn, smala och fint formade ansikten. De voro mycket högväxta för sin ålder, men ännu smalaxlade, med långa, magra lemmar — lederna sköto ut som stjälklederna på ett sädesstrå. De voro så lika att ingen utanför hemmet kunde skilja på dem, och ute i bygden kallade folk dem för Jörundgårdsrytingarna — det var icke menat som något hedersnamn. Simon hade först tilldelat dem detta vedernamn på skämt, ty Erlend hade givit dem var sin ryting, och dessa små svärd lade de aldrig ifrån sig, utom när de voro i kyrkan. Kristin tyckte inte om att de fått dem och lika litet att de alltid foro omkring med yxor, spjut eller båge; hon var rädd för att de hetsiga pojkarna skulle ådraga sig någon olycka härigenom. Men Erlend sade helt kort att de voro så gamla nu, så de måste vänja sig vid att färdas med vapen.

Hon levde i ständig ångest för dessa tvillingssöner. När hon icke visste var de voro, vred hon hemligt sina händer och tiggde Jungfru Maria och Sankt Olav om att föra dem hem igen, levande och oskadda. De gingo till fjälls genom klyftor och uppför stup, där ingen förr hade färdats, de plundrade örnnästen och kommo hem med fula, gulögda, väsande dunungar i tröjbarmen, de klättrade bland berghällarna utmed Lågen norrut i Rosten, där älven störtar utför i fors på fors. En gång hade Ivar släpats halvt ihjäl efter stigbygeln — han ville försöka att rida en halvtämd unghingst, som Gud allena månde veta hur pojkarna lyckats få sadel på. Utan något ärende, av bara nyfikenhet hade de vågat sig ända till lappkåtan i Tolstadskogen — av sin far hade de lärt sig några ord av samespråket, och då de hälsade lapphäxan med dessa, hade hon undfägnat dem med mat och dryck, och de hade ätit sig stoppmätta, fastän det var fastedag. Och Kristin hade alltid hållit så strängt på att när de vuxna fastade skulle barnen nöja sig med litet mat och sådant som de ej tyckte om — ty det hade hon själv blivit invand med hos sina föräldrar, när hon var liten. För en gångs skull tog nu också Erlend själv allvarligt i med sina söner och brände upp de godsaker lappgumman givit dem med till matsäck, medan han strängeligen förbjöd dem att någonsin mer gå så långt som till utkanten av den skog där lapparna höllo till. Men i alla fall roade det honom att höra om gossarnas äventyr; han berättade sedan ofta för Ivar och Skule om sina färder norrut och vad han där hade sett av dessa människors sedvänjor, och han talade med pojkarna på deras hemska hedniska tungomål.

Eljest rättade Erlend nästan aldrig sina barn och slog bort med skämt, när Kristin beskärmade sig över tvillingarnas vildhet. Hemma på gården gjorde de en massa ogagn, fastän de mycket väl kunde göra gagn också, när de blevo tvungna — tafatta som Nåkkve voro de ej. Men det hände att när modern hade satt dem till ett arbete och hon kom för att se hur det gick, så lågo redskapen där, och pojkarna stodo och sågo på fadern, som visade dem hur sjöfarande göra knutar och dylikt —

Lavrans Björgulfson hade, när han tjärade kors över ladugårdsdörren och på liknande ställen, gärna brukat fara omkring litet med borsten — draga en ring runt om eller dra ett streck över var korsarm. En dag funno tvillingarna på att skjuta till måls efter ett av dessa gamla korsmärken. Kristin blev utom sig av förtvivlan och vrede över ett sådant okristligt beteende, men Erlend tog barnen i försvar — de voro så unga, man kunde icke vänta sig att de skulle tänka på korsets helighet, var gång de sågo det tjärat över en fähusdörr eller på en korygg. Piltarna fingo gå upp till korset på kyrkbacken, göra knäfall och kyssa det, medan de läste fem Paternoster och femton Ave — »och drag då icke Sira Solmund till gårds för detta!» Men denna gång fick modern medhåll av Björgulf och Nåkkve, prästen blev hämtad, och han stänkte vigvatten på väggen och tillrättavisade de två unga syndarna med stor stränghet.

De gåvo Kristins oxar och baggar ormhuvuden att äta, för att de skulle bli stång-galna. De retades med Munan, för att han ännu hängde modern i kjorteln, och Gaute voro de nästan jämt osams med — eljest höllo Erlendssönerna ihop i den vackraste brödrakärlek. Men det hände att Gaute tog och klådde upp dem, om de blevo för svåra. Förmana dem med ord var som att tala till väggen — och blev modern häftig, så stodo de styva i kroppen, med knutna nävar, medan de tittade under lugg på henne med gnistrande ögon och rynkade ögonbryn, eldröda i ansiktet av vrede. Kristin tänkte på vad Gunnulv omtalat om Erlend — han hade kastat sin kniv mot fadern och lyft sin hand mot honom mer en än gång, när han var barn. Så slog hon tvillingarna och slog hårt, ty hon blev rädd: hur skulle det sluta med dessa hennes barn, om de ej tämdes i tid!

Simon Darre var den ende som hade någon makt över dessa två vildbasar — de älskade sin mosters man, och de blevo alltid spaka, när han förmanade dem, godmodigt och lugnt. Men nu, då de ej sågo honom mer, kunde modern inte märka att de saknade honom. Bedrövad tänkte Kristin att barnahjärtat är trolöst.

Och lönnligt i sitt hjärta visste modern att i alla fall var hon nästan mest stolt över dessa två söner. Kunde hon endast lyckas bryta denna hemska trotsighet och vildhet, så tyckte hon att ingen av bröderna var ett mer lovande mansämne än dessa båda. De hade hälsa och goda yttre gåvor, voro oförfärade, sanna, givmilda, snälla mot alla fattiga, och vid flera tillfällen hade de visat en raskhet och snarrådighet, som tycktes henne vida övergå vad man kunde vänta sig av så unga gossar.

En kväll under höanden höll Kristin sent på med något i eldhuset, då kom Munan instörtande och skrek att det brann i det gamla getstallet. Det fanns inga karlar hemma vid husen — några voro i smedjan och vässade sina liar, andra hade gått norrut till bron, där ungdomen brukade samlas om sommaraftnarna. Husfrun tog ett par ämbar och sprang, medan hon ropade på sina tärnor att de skulle följa efter.

Getstallet var ett litet åldrigt hus med ett tak som gick ända ned till marken, och det låg i den trånga gången mellan främre tunet och bakgården, mitt emot långväggen till häststallet och med andra hus byggda tätt intill på sidorna. Kristin spang in i eldstugusvalen och fick fatt i en bila och en brandhake, men när hon kom runt stallknuten, såg hon ingen eld utan endast en massa rök, som bolmade ut ur ett hål i getstallets tak. Ivar satt uppe på takåsen och högg i taket, Skule och Lavrans voro inne i huset och revo ned till sig stora flak av täckningen, trampade på dem och kvävde elden. Nu kommo också Erlend, Ulv och de män som varit i smedjan — Munan hade sprungit vidare dit och varskott, och det var nu snart gjort att släcka efter. Men här kunde lätt ha skett den största olycka — aftonen var stilla och kvalmig men med fläktar av sunnanvind emellanåt, och hade elden fått bryta ut i full låga i gethuset, så skulle helt säkert alla husen kring norra tunet, stallet, »burarna» och stugorna, ha strukit med.

Ivar och Skule hade varit uppe på stalltaket — de hade fångat en hök i giller och skulle nu hänga den i vindskedskorset — då kände de brandlukt och sågo rök från taket inunder. De hoppade rakt ned, och med de små yxor de hade i händerna började de hugga löst på den glödande torven, medan de skickade Lavrans och Munan, som lekte i närheten, den ene efter hakar och den andre till modern. Lyckligtvis voro bjälkar och takfot mycket murkna, men det var klart att denna gång hade tvillingarna räddat sin mors gård genom att strax börja riva ned taket och ej spilla tid med att först springa efter vuxet folks hjälp.

Det var ej gott att förstå hur elden uppkommit, om icke därigenom att Gaute gått den vägen en timme tidigare med glöd till smedjan, och han medgav att kärlet icke varit täckt — så hade väl en gnista flugit bort till det knustorra torvtaket.

Men det talades mindre härom än om tvillingarnas och Lavrans’ duktighet, när Ulv satte brandvakt och allt husfolket höll sällskap natten igenom, medan Kristin lät bära ut till dem starkt öl och mjöd. Alla tre pojkarna hade blivit något brända på händer och fötter — deras skodon voro stekta, så att lädret sprack i bitar. Ung Lavrans var bara nio år, så han hade svårt att bära pinan tålmodigt i längden, men från början var han den piggaste, där han gick med ombundna händer och lät sig prisas av gårdens folk.

Den natten tryckte Erlend hustrun hårt intill sig, sedan de lagt sig:

»Kristin min, Kristin min — jämra icke så över dina barn — ser du ej, kära min, vad för en kraft där är i våra söner. Jämt och samt låter du om dessa tu raska svenner, som om du väntade att deras väg skulle ligga mellan galgen och stupstocken. Nu tyckes mig du skulle njuta glädjen för all den värk och sveda och möda du led de år du hade barn under bältet och barn vid barmen och barn på armen jämt och samt — då gitte du ej tala om annat än de små skitsäckarna, och nu då de vuxit sig till vett och mandom, går du bland dem, som du vore både döv och dumb, och kommer dig med nöd för att svara, när de tala till dig. Gud hjälpe mig, det är som du skulle älska dem mindre, nu då du inga plågor har för barnens skull, men de fagra, välvuxna sönerna äro dig till gagn och glädje —»

Kristin kunde ej förmå sig till att svara ett ord.

Men hon låg och kunde ej falla i sömn. Och fram på morgonsidan steg hon stilla över den sovande mannen, gick på bara fötter bort till gluggen, som hon öppnade.

Himlen var gråmulen och luften sval — långt i söder där fjällen närmade sig till varandra och stängde dalen, sopade ett regnväder över den jämna vidden. Hustrun stod en stund och såg ut — det blev alltid så hett och kvavt här på nyburloftet, där de sovo om sommaren. Med det regndrag som var i luften bars hödoften, stark och söt, in till henne. En och annan fågel pep litet i sömnen därute i sommarhettan.

Kristin letade fram eldstålet och tände en ljusstump. Hon smög sig dit bort där Ivar och Skule sovo i fållbänken — lyste på de och kände med baksidan av handen på deras kinder — litet feber hade de nog. Sakta läste hon ett Ave Maria och gjorde korstecken över de två. Galgen och stupstocken — att Erlend kunde skämta med sådant — han som själv varit så nära —!

Lavrans gnällde och mumlade i sömnen. Modern stod en stund lutad över de två yngsta, som hade sin sovplats på en liten bänk bakom fotändan av föräldrarnas säng. Lavrans var het och röd och kastade sig häftigt, men vaknade ej, när hon rörde vid honom.

Gaute låg med de mjölkvita armarna under nacken, inne i de långa lingula håret — vad han haft överbrett, hade han kastat av sig helt och hållet. Han hade så hett blod, så han ville alltid sova naken, och han var så skinande vit i huden; den solbrända färgen på ansikte, hals och händer stack så skarpt av. Modern drog upp täcket ovan midjan.

Hon hade så svårt att bli ond på Gaute — han var så lik hennes far. Hon hade ej sagt mycket till honom om den olycka han så när hade vållat dem alla. Så klok och besinningsfull som den gossen var, trodde hon säkert att han tog lärdom av det i alla fall och inte glömde det.

Nåkkve och Björgulf hade den andra av de två sängarna som stodo på loftet. Längst stod modern och lyste på de två sovande unga männen. Svart fjun skuggade redan kring deras barnsligt röda och mjuka munnar. Nåkkves fot stack ut under åklädet, smal, högvristad, med djupt insvängd hålfot — och inte särdeles ren. Och så tycktes det modern inte så länge sedan denna mansfot var så liten att den alldeles försvann i hennes slutna hand och hon tryckte den in under sitt bröst och lyfte den till sin mun, bet i varje liten rund tåknopp, för att de voro så ljusröda och söta som blåbärsrisets blomklockor.

Det var väl så att hon ej nog förstod att skatta det Gud givit henne till lott och del. Minnet av den tid då hon gick med Nåkkve och av de skräcksyner hon då hade vridit sig under — det kunde gå flammande hett genom hennes själ: hon hade blivit förlöst som man vaknar från drömmens fasor och marans tyngd på ens bröst till dagens signade ljus — Men andra kvinnor hade vaknat och fått se att dagens olycka var värre än det värsta de drömt. Ännu när hon såg en krympling eller en vanskapt människa, kunde Kristin bli hjärtesjuk vid minnet av sin egen fruktan för det ofödda barnet. Då ödmjukade hon sig inför Gud och helge Olav med brinnande nit, hon fick brått med att göra goda gärningar, hon ansträngde sig för att framtvinga sann ångers tårar ur sina ögon, medan hon bad. Men alltid kände hon detta oupptinade knot i sitt sinne, och den friska regnbyn avkyldes, gråten sipprade bort i hennes själ som vatten i sand. Så slog hon sig till ro: hon ägde i alla fall ej den fromhetens grodd hon en gång hade hoppats var hennes farsarv. Hon var hård och syndig, men hon var väl ej värre än folk är flest, och som folk flest fick hon tåla att het eld i den andra världen måste till för att hennes sinne skulle kunna smältas och luttras.

Fast stundom längtade hon efter att vara annorlunda. När hon såg på de sju vackra söner som sutto vid hennes bord, när hon på mässodagarnas morgon vandrade upp mot kyrkan, medan klockorna tonade och kallade så skönt till glädje och Guds frid, och hon såg den lilla skaran av smidiga, välklädda unga gossar, hennes söner, gå framför henne i backen. Hon visste ej av någon annan kvinna som fött så många barn och aldrig behövt känna vad det var att mista ett — och alla voro de vackra och friska, utan lyte till kropp och själ — bara Björgulf var något närsynt. Hon önskade att hon kunde glömma bort sina bekymmer, bli mild och tacksam, frukta och älska Gud, som hennes far hade gjort — hon mindes att fadern sagt att den som med ödmjuk håg tänker på sina synder och böjer sig inför Herrens kors tarvar aldrig att böja sin nacke under någon timlig olycka eller orätt.

Kristin blåste ut ljuset, nöp av skaren och gömde stumpen på dess plats, under den översta timmerstocken i väggen. Hon gick till gluggen igen — det var redan ljust som på dagen ute, men grått och dött — på de lägre hustaken, som hon såg ned på, rördes det glesa, solsvedda gräset svagt av en vindpust, ett litet prasslande ljud gick genom lövet på björkarna bortom höganlofthusets tak mitt emot.

Hon såg på sina händer, som höllo om gluggens karm. De voro skrovliga och utarbetade, armarna voro bruna ända upp till armbågen, musklerna svällda och hårda som trä. I ungdomen hade barnen sugit blod och mjölk ur henne, tills varje spår av jungfruns jämna och friska rundning tärts bort från hennes kropp. Nu tog slitet varje dag något av den skönhetskvarleva som dock präglat henne såsom dotter och hustru och mor till män av adligt blod — de smala, vita händerna, de mjälla, mjuka armarna, den fina hyn, som hon omsorgsfullt skyddat mot solbränna och vårdat med konstfärdigt bryggda hudvatten. Nu hade hon längesedan blivit likgiltig för om solen gassade rätt på hennes arbetssvettiga ansikte och brände det brunt som en fattig bondkvinnas.

Håret var det enda hon hade kvar av sina flickdagars fägring. Det var lika yppigt och brunt, fast hon så sällan fick tid att tvätta och sköta det. Den tjocka, toviga flätan, som hängde ned över hennes rygg, hade ej varit upplöst på tre dygn.

Kristin slängde den fram över axeln, slog ut håret och skakade det. Ännu höljde det henne som en kappa och nådde nedanför knät. Hon fann en kam i sitt skrin, och under det hon allt emellanåt huttrade litet, där hon satt i bara linnet under öppningen ut till morgonkylan, redde hon varsamt de tilltrasslade massorna.

När hon kammat ut sitt hår och flätat ihop det igen till ett fast och tungt rep, var det som om hon kände sig litet bättre. Så lyfte hon försiktigt upp Munan, som sov, bar honom på sina armar bort till husbondsängen och lade honom innerst vid väggen, smög så själv ned mellan honom och mannen. Hon tog sin minste i famnen och lade hans huvud till vila mot sin axel, och så somnade hon.

Hon försov sig nästa morgon; Erlend och gossarna voro uppe, när hon vaknade. »Jag tror du suger mor din ännu, jag, när ingen ser det», sade Erlend, då han såg att Munan låg hos modern. Pojken blev ond, sprang ut och kröp över svalen ut på ett utskuret bjälkhuvud, på en av stockarna som buro svalen — han skulle visa att han var karl. »Hoppa!» ropade Nåkkve nedanför på tunet, han tog mot den lilla brodern i sina armar, vände upp och ned på honom och kastade honom till Björgulf — de två vuxna bröder tumlade om med honom, tills han både skrattade och skrek.

Men nästa dag, då Munan stod och grinade, för att han fått bakslag av bågsträngen över sina fingrar, togo tvillingarna och lindade honom i ett åkläde, och sådan buro de upp honom i moderns säng; i hans mun stoppade de en brödtugga, så stor att pojken när blivit kvävd.

1. Stråtrövare.