Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 6
| ← Kapitel V |
|
Kapitel I → |
VI.
Varje år i påskveckan höll Simon Andresson ölgille för folk ur bygden. Man drog till Formo tredje dagen efter mässan och stannade tills torsdagen.
Kristin hade aldrig känt någon vidare trevnad vid dessa gästabud. Gällde det skämt och gamman, så tycktes både Simon och Ramborg mena att ju mer buller och bråk det blev i laget, desto bättre var det. Simon bad alltid gästerna ta med sig barn och tjänstefolk och tjänarnas barn, så många som kunde komma hemifrån. Första dagen gick det stilla och lugnt till; då fördes samtalet endast av storfolket och de äldre, medan ungdomen hörde på och åt och drack, och småbarnen voro för det mesta i ett annat hus. Men nästa dag gick värden alltifrån morgonstunden och eggade upp de tanklösa ungdomarna och barnen till att dricka och göra sig glada, och då blevo gärna inom kort skämten så vilda och otyglade, att kvinnor och ungmör togo sin tillflykt bort i vrårna, där de stodo och fnissade, färdiga att rymma ut, men många av de mera ansedda husfruarna drogo sig tillbaka till Ramborgs frustuga, dit mödrarna redan räddat sina minsta barn undan uppståndelsen i storstugan.
En lek som männen särskilt hade förkärlek för var den att de höllo ting — läste upp stämningar, buro fram klagomål och kungjorde lagar, pålagor och lättnader, men de skulle vränga orden och tala bakfram. Audun Torbergsson kunde läsa upp kung Håkons brev till köpmännen i Björgvin — hur mycket de finge begära för manshosor och hur mycket för att sätta överläder på kvinnoskor, och någonting om dem som tillverkade svärd och små och stora sköldar — men han rörde ihop orden, så att det blev bara tvetydigt och liderligt snack. Denna lek slutade nu alltid så att till sist frågade ingen efter vilka ord han tog i sin mun. Kristin mindes från sin barndom att visserligen hade hennes far aldrig tålt att skämtet vändes i hån mot gudstjänst och kyrka, men eljest tyckte Lavrans själv att det var god gamman när han och hans gäster kappades om att hoppa upp på bord och bänkar och med munter röst skräna allehanda grovkorniga galenskaper.
Annars föredrog ju Simon sådana lekar som att någon fick ögonen förbundna och skulle leta i askan efter en kniv, eller också skulle två personer med munnen fiska upp bitar av en honungskaka ur en stor ölbolle. Under tiden narrade de andra gästerna dem att skratta, så att ölet sprutade åt alla håll. Eller de skulle med tänderna ta upp en ring ur en mjölhög. Stugan kom då snart att se ut som en svinstia.
Men detta år blev det ett sådant, rent förunderligt vackert vårväder under påsken. Om onsdagen var det alltifrån tidiga morgonstunden sådant solsken och värme, och redan efter dagvarden drogo alla sig ut på tunet. I stället för att bråka och föra oväsen, började då ungdomarna på med bollspel, sköto till måls och drogo i rep, sedan blev det hindlek och stabbedans,[1] och därefter fingo de Geirmund av Kruke att sjunga och slå harpan — då kommo snart alla, både unga och gamla, med i dansen. Snön låg ännu på åkrarna, men alskogen stod brun av blom, och solen sken varmt och vackert på varje bar backe; när folk kom ut efter kvällsvarden, var det sådan fågelsång överallt — och så gjorde de upp bål på gärdet bakom smedjan och sjöngo och dansade till långt fram på natten. Morgonen därpå blev folk liggande länge och bröt senare än eljest upp från gillegården. Jörundgårdfolket brukade vara de sista som drogo bort — och nu lyckades Simon övertala Erlend och Kristin att stanna över nästa dag — de från Kruke skulle stanna på Formo veckan ut.
Simon hade följt den sista skaran av gäster upp till färdevägen. Kvällssolen sken så vackert över hans gård, där den låg i backsluttningen; han var varm och upprymd av dryck och gästabudsglam, och medan han gick nedåt mellan gärdesgårdarna, hem till den lugna och trevliga samvaro som följer när en liten krets av fränder stannar tillsammans efter ett stort gästabud, kände han sig så lätt om hjärtat och så glad som han ej varit på länge.
Nere på gärdet vid smedjan höllo de på och brände ett bål igen — Erlendssönerna, Sigrids äldsta barn, Jon Dolks söner och hans egna döttrar. Simon hängde över gärdsgården en stund och såg på. Ulvhilds scharlakansröda helgdagsklänning sken så grann i solen — hon for hit och dit och släpade ris till bålet — och där låg hon, så lång hon var! Fadern ropade skrattande dit bort, men de hörde honom ej.
På tunet sutto två tärnor och skulle vakta de minsta barnen — de sutto intill frustuguväggen och solade sig, och över deras huvuden brann kvällsljuset som smält guld på den lilla glasrutan. Simon tog liten Inga Geirmundsdotter, hissade henne högt i luften och satte henne på sin arm: »Kan du sjunga för din morbror i dag, Inga-Lill väna viv?» — så satte hennes bror och Andres åt honom och ville bli kastade upp i luften, de också —.
Visslande steg han uppför trappan till höganloftssalen. Solen lyste in så vackert — de hade ställt upp dörren. Människorna därinne sutto så lugnt och trevligt. Uppe vid bordsändan lutade Erlend och Geirmund sig över harpan, som de höllo på att sätta nya strängar på; de hade mjödhornet bredvid sig på bordet. Sigrid låg på sängen och gav sin yngsta son bröstet, Kristin och Ramborg sutto hos henne; en silverkanna stod på fotbrädan mellan systrarna.
Simon hällde sin egen förgyllda bägare full med vin, gick bort till sängen och drack Sigrid till:
»Här få alla törsten släckt, ser jag, utom du, syster min!»
Hon reste sig leende på armbågen och tog bägaren. Spädbarnet gav till ett vredeskrik, för att det blev stört.
Simon satte sig på bänken, fortfor att småvissla och hörde halvt på de andra. Sigrid och Kristin talade om sina barn, Ramborg teg och fingrade på en väderkvarn, som Anders ägde. Männen vid bordet knäppte på harpan och prövade den — Erlend sjöng halvhögt en folkvisa, Geirmund letade sig till melodien på harpan och sjöng efter — de hade så vackra röster båda två.
Om en stund gick han ut på svalen, stod lutad mot den snidade stolpen och såg ut. Från ladugården ljöd det eviga hungriga råmandet. Kunde detta väder hålla sig, så blev kanske icke »vårknipan» så lång i år.
Det var Kristin som kom. Han behövde ej vända sig — han kände igen hennes lätta steg. Hon trädde fram och stod vid hans sida i aftonsolen.
Så fager och fin, att hon aldrig synts honom fullt lika fager. Och med ens kände han det som om han lyfts upp på något vis och själv sam i detta ljus — han drog ett djupt andetag: plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva! En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen —.
Hans egen ljuva vän var hon — och alla tunga och bittra tankar han tänkt voro bara som halvglömda dårskaper. »Arma vännen min — kunde jag allenast göra dig gott! Bleve du allenast glad igen — jag skulle gärna lägga ned mitt liv, kunde det hjälpa dig —»
Åh ja, ty han såg nog hur hennes tjusande ansikte blivit åldrat och tärt. Hon hade fått fullt av små rynkor under ögonen, hyn hade mist sin skära fägring; den hade blivit mycket grövre och solbrynt, och hon var blek under solbrännan. Men för honom kom hon nog att alltid vara lika fager, ty hennes stora grå ögon och den fina, stilla munnen och lilla runda hakan och så hennes lugna, dämpade väsen — voro det vackraste han visste på jorden.
Och så gjorde det gott att en gång igen få se henne klädd så som det hövdes en högboren fru. Den lilla tunna sidenduken täckte endast halvt de gulbruna hårmassorna — flätorna voro uppfästa så, att de stucko fram över hennes öron — det var gråa strimmor i håret nu, men det gjorde ingenting. Och så hade hon på sig en praktfull blå överklänning av sammet, kantad med hermelin — den var så djupt urringad och ärmhålen voro så stora att överbarm och skuldror var det endast som bröstremmarna på ett seldon — det såg vackert ut. Därunder smög sig något sandgult, en underklänning, tätt efter henns kropp, upp till halsgropen och ned till handlederna. Den var knäppt med många små förgyllda knappar, och de rörde honom så innerligt — Gud tillgive honom det, men alla dessa små gyllne knappar gladde honom som åsynen av en änglaskara!
Han stod och kände sitt eget hjärtas starka, lugna slag. Något hade glidit av honom — liksom bojor. Onda, förhatliga drömmar — det var bara nattens bländverk, och nu såg han sin kärlek till henne vid ljusan dag, i full sol.
»Du ser så underligt på mig, Simon — vi ler du så —?»
Mannen log stilla och skälmaktigt men svarade ej. Framför dem låg dalen, fylld av kvällssolens varma guld, fågelflockar kvittrade och läto som ett gnidande på metall däruppe i skogsbrynet — så ljödo taltrastens fylliga, klara toner någonstädes inifrån skogen. Och här stod hon, blev varm av solen, lyste i sin förnäma ståt — utsluppen ur mörka, kalla hus och grova, tunga kläder, som luktade av svett och arbete — Kristin min, det gjorde gott att se dig sådan igen —.
Han tog hennes hand, som låg framför honom på svalens räcke — lyfte den mot sitt ansikte: »Den ringen, som du har där, är fager.» Han vred litet på fingerguldet och lade ner hennes hand igen. Den var skrovlig och röd nu, och han visste ej hur han skulle kunna få det gottgjort mot den — så fager som den varit, hennes långa, smala hand —.
»Det är Arngjerd och Gaute», sade Kristin. »Nu träta de tu igen —»
Under loftsvalen ljödo rösterna ditupp, gälla och vredgade. Nu gav flickan till ett rop av harm:
»Ja, påminn mig om det, du — det tycks mig vara större heder att heta far mins hordotter än äktfödd son till din far!»
Kristin vände sig tvärt om och sprang nedför trappan. Simon följde efter och hörde smällar av två, tre örfilar. Hon stod under svalen och höll sin son i axeln.
De två barnen sågo ned, röda i ansiktet, tigande och trotsiga.
»Jag märker, du vet att bete dig vid gästabud — vi ha heder av dig, din far och jag —»
Gaute såg ned i marken. Lågmält och med vrede svarade han modern:
»Hon sade något — jag vill icke säga det omigen —»
Simon tog sin dotter under hakan, tvang hennes ansikte uppåt. Arngjerd blev rödare och rödare och klippte med ögonen under faderns blick.
»Ja» — hon slet sig från honom — »jag påminde Gaute om att hans far blivit dömd niding och drottsvikare — men först hade han nämnt eder, far — I, sade han, I voren svikaren, och Erlend kunden I tacka för att I sutten rik och fredad här på eder gård —»
»Jag tänkte, du var vuxen mö nu — skall du låta reta dig av barnaord, så du glömmer både folkskick och frändeheder» — han sköt vredgad flickan från sig, vände sig mot Gaute och frågade mycket lugnt:
»Huruledes menar du, Gaute vän, att jag svikit din far? Jag har märkt förr också att du är harmsen på mig — nu får du säga vad det betyder.»
»Det veten I!»
Simon skakade på huvudet. Då skrek pojken, gnisslande av förbittring:
»Det brevet de satte min far å hjul för — för att han skulle tala om vilka som hängt sitt insegel under det — jag har sett det, jag! Det var jag som for med det och brände det —»
»Du tiger!» Erlend kom störtande in mellan dem. Han var likblek i ansiktet ända ut på läpparna, hans ögon lågade.
»Nej, Erlend — nu är det bättre vi få reda på detta. Var mitt namn nämnt i det brevet då?»
»Du tiger!» Rasande grep fadern Gaute i bröst och skuldra. »Dig trodde jag på — du, min egen son! Du vore värd att jag drap dig —»
Kristin sprang fram, Simon också. Pojken kom loss och tog sin tillflykt till modern. Alldeles utom sig av upphetsning skrek han med rasande fart, medan han gömde sig bakom hennes arm:
»Jag tog upp det och såg på sigillen, förrän jag brände det — far! Jag tänkte den dag kunde komma då jag kunde tjäna eder med det —»
»Gud fördöme dig —» Hela Erlends gestalt skakades av en kort, torr snyftning.
Simon hade också blivit blek, sedan mörkröd i ansiktet av blygsel för den andres skull. Han vågade ej se ditbort där Erlend stod — mannens förödmjukelse var nära att kväva honom själv, tyckte han —.
Kristin stod som fjättrad — ännu med armarna beskyddande kring sonen. Men inne i hennes hjärna fogade sig blixtsnabbt tanke till tanke:
Erlend hade haft Simons signet i sin värjo en kort tid den våren — svågrarna sålde samfällt Lavrans’ sjöbod på Veöy till klostret på Holm. Erlend hade själv nämnt att detta visst var olagligt, men det blev nog ingen efterräkning. Han hade visat henne signetet och sagt att Simon kunde gärna kostat på sig ett insegel som var mer »fagerlika grävt» — alla tre bröderna hade låtit göra efter sin fars sigill, endast omskriften var olika. Men Gyrds var mycket finare stucket, sade Erlend —.
Gyrd Darre — från honom hade Erlend bragt henne hälsning båda de sista gångerna han kom sunnanfjälls ifrån. Hon kom ihåg att hon undrat över att Erlend gästade Gyrd på Dyfrin — de hade sett varandra den enda gången vid Ramborgs bröllop — Ulv Saksesson var Gyrd Darres svåger, Ulv hade varit med i sammansvärjningen —.
»Du har sett fel, Gaute», sade Simon lågt och fast.
»Simon!» Ofrivilligt grep Kristin sin makes hand. »Kom ihåg — det är fler män än du som föra det märket i sitt sigill —»
»Tig! Skall också du —», Erlend slet sig från sin hustru med ett slags jämmerrop, rusade nedöver tunet mot stallet. Simon började springa efter:
»Erlend — var det min bror —?»
»Och sänd efter piltarna — kommen efter mig I —» ropade Erlend tillbaka åt sin hustru.
Simon upphann honom i stalldörren, grep honom i armen:
»Erlend — var det Gyrd —?»
Erlend svarade ej, försökte vrida sig från honom. Hans ansikte var underligt sammanbitet och dödsblekt.
»Erlend — svara mig — var min bror med dig i de rådslagen?»
»Kanske du vill mäta ditt svärd med mitt också —?» Erlend morrade fram det, och Simon kände att den andre skalv i hela kroppen, medan de brottades.
»Du vet att jag icke vill det —», Simon släppte och sjönk bakåt mot dörrkarmen. »Erlend — så sant Gud led döden för oss — säg om det är så!»
Erlend ledde ut Svarten, så att Simon måste stiga åt sidan i dörröppningen. En tjänstivrig huskarl kom med sadel och betsel, Simon tog det och skickade bort mannen. Erlend tog det från Simon.
»Erlend — du kan väl säga det nu! — till mig!» Han visste ej själv varför han skulle tigga så här, som om han bad för sitt liv. »Erlend — svara mig — vid Kristi pinomärken äskar jag det av dig — säg det, människa!»
»Du kan framhärda i att tro det du trodde!» sade Erlend lågt och bitande.
»Erlend — jag trodde — ingenting —»
»Jag vet vad du trodde.» Erlend svingade sig i sadeln. Simon grep hästen vid huvudlaget, den kastade sig oroligt och dansade.
»Släpp — eller jag rider ned dig!» sade Erlend.
»Då spörjer jag Gyrd — jag rider söderut i morgon dag — vid Gud, Erlend, du skall säga mig —»
»Ja, du får nog svar av honom», sade Erlend hånfullt och sporrade hingsten, så att Simon måste ta ett språng åt sidan. Så jagade den förre ut från gården —.
Halvvägs uppe på tunet mötte Simon Kristin; hon hade kappan
på. Gaute gick bredvid henne och bar deras klädessäck. Ramborg
följde systern.
Gossen såg upp ett ögonblick, rädd och förvirrad. Så vände han bort blicken. Men Kristin fäste de stora ögonen fullt på honom — de voro mörka av sorg och av vrede:
»Kunde du tro det om Erlend — att han skulle svika dig så!»
»Jag trodde ingenting», sade Simon hetsigt. »Jag trodde att han där, odygdsdrängen din, for med snack och i fåvitsko —»
»Nej, Simon — jag vill icke att du skall följa mig», sade Kristin sakta.
Han såg att hon var outsägligt kränkt och sorgsen.
Om kvällen, då han blivit ensam med sin hustru i storstugan —
de gingo och klädde av sig och döttrarna sovo redan i den andra
sängen — frågade Ramborg med ens:
»Visste du ingenting om detta du, Simon?»
»Nej —! Visste du?» frågade han spänt.
Ramborg kom fram och stod mitt i skenet från ljuset på bordet. Hon var halvt avklädd — i linne och snörkjortel; håret låg upplöst, i lockar, kring hennes ansikte.
»Visste? — Jag tänkte ett och annat. Helga var så underlig» — hennes drag förvredos till ett slags leende, och hon såg ut som om hon frös. »Hon talade om att nu skulle det bli andra tider i Norge. Storhövdingarna» — Ramborg drog munnen på sned i ett krampaktigt leende — »skulle få slik rätt här som i andra land. Riddare — och baroner — skulle de få heta igen —.
— Sedan, då jag såg att du tog dig an deras sak med slik iver att du var hemifrån mest hela året — icke såg dig någon råd att komma norrut till mig på Ringheim, medan jag gick där i en främmande mans gård och skulle föda ditt barn — jag tänkte att — kanske visste du det gällde fler än Erlend —»
»Ah — riddare och baroner!» Simon skrattade kort och vredgat.
»Var det allenast för Kristins skull du gjorde det?»
Han såg att hennes ansikte var blekt, liksom frostbitet; det var omöjligt att låtsa som han ej förstod hennes mening. I förtvivlan och trots utbrast han:
»Ja!»
Så tänkte han — hon var ju galen — och han själv var galen. Erlend var galen — alla människor hade mist vettet i dag. Men nu fick det vara slut.
»Jag gjorde det för din systers skull ja», sade han lugnt, »och för de barns skull som icke hade närmare man i ätt eller frändskap att värja dem än jag var. Och för Erlends skull, eftersom vi skulle vara varandra trogna som bröder. — Och börja nu icke du också att bära dig vettlöst åt — ty slikt har jag sett mera än nog av på gården i denna dag —», brusade han upp och slängde skon, som han tagit av sig, bort i väggen.
Ramborg gick och tog upp den — såg på timmerstocken, där den träffat:
»Skam är det att Torborg icke kunde finna på det själv — att tvätta av sotet härinne till gästabudet — jag glömde att tala om det med henne.» Hon torkade av skon — det var Simons bästa, med långa snablar och röda klackar — tog också den andra och lade ned paret i hans klädkista. Men han såg att hennes händer skälvde starkt, medan hon sysslade härmed.
Då gick han bort och tog henne i sin famn. Hon slingrade de spensliga armarna kring mannen, medan hon skakade av undertryckt gråt och viskade tätt intill honom att hon var så trött —.
Sjunde dagen därefter redo Simon och hans sven nordvägen genom Kvam. De stretade sig fram mot snöyra med stora, hopklibbade flagor. Vid middagstiden kommo de till den lilla gården vid allmänningsvägen där det var tavern.
Hustrun kom ut och bad Simon stiga in i deras egen stuga — till krogrummet visades endast småfolk. Hon skakade av hans våta ytterplagg och hängde dem till tork på tvärbjälken bredvid eldstaden, medan hon pratade: Sådant slaskväder — synd om hästarna — han hade väl måst rida hela vägen runt också — tvärsöver Mjösen kunde man väl icke komma nu?
»Åh jo, är livet en nog lett, så —»
Hustrun och de barn som voro inne hos henne skrattade villigt. De större hade gjort sig ärende in med ved och med öl, de små stodo i en klunga nere vid dörren. De fingo oftast slantar av Simon bonde på Formo, när han tog in här, och hade han med sig från Hamarköpung något gott åt sina egna barn, så fingo de gärna en smakbit. Men i dag besvärade han sig inte med att se dem.
Han satt på bänken, framåtlutad, med händerna hängande över knäna, stirrade in i elden på härden och svarade då och då något ord på kvinnans ordström. Så nämnde hon att Erlend Nikulausson var på Granheim i dag — det var denna dag odalmännen skulle lämna de förra ägarna första delen av vederlagssumman i handom. Skulle hon skicka ett av barnen till hans svåger och säga besked, så att de kunde följas åt hem?
Nej, sade Simon. Hon kunde ge honom litet mat, och sedan ville han lägga sig och sova en stund.
Erlend träffade han tids nog. Vad han ärnade säga, det ville han ha sagt så att Gaute hörde det. Men han ville helst slippa tala om saken mer än en gång.
Svennen, Sigurd, hade slagit sig ned i eldhuset, medan kvinnan
lagade maten. Ja, strävsam resa — och så hade husbonden varit som
en folkarg stut mest hela vägen. Annars ville Simon Andresson
gärna höra allt nytt från hembygden, som hans svenner kunnat snappa
upp, när de varit på Dyfrin. Han hade oftast en eller flera karlar
från Raumrike i sitt bröd: folk kom och ville gärna bli stadda av
honom, när han var på besök i hembygden, ty han var känd som
en vänsäll och rundhänt man, munter och icke högdragen mot sina
tjänare. Men »håll käft» var nästan det likaste svar som han,
Sigurd, hade fått av husbonden på denna resa.
Han hade nog blivit rent osams med bröderna sina — hade icke ens legat över natten på Dyfrin; de hade lånat hus på en legogård längre bort i bygden. Herr Gyrd — ja, kungen hade gjort hans husbondes bror till riddare nu i julas, skulle hon veta — herr Gyrd hade kommit ut på tunet och hade bett Simon så vackert att han skulle stanna — Simon hade knappt svarat brodern. Och de hade bölat och skrikit och vrålat, herrarna i högloftet — den där herr Ulv Saksesson och Gudmund Andresson hade varit i gården — så fä kunde rädas åt det. Gud månde veta vad de blivit sådana ovänner för —.
Simon kom förbi eldhusdörren, stod ett ögonblick och stirrade in. Sigurd sade i en hast att nu skulle han skaffa sig en syl och ett spänne och ordentligt laga det som hade gått sönder på sadelns remtyg i morse.
»Ha de slikt i eldhuset här i gården —?» slängde Simon åt honom och gick igen. Sigurd ruskade på huvudet och nickade åt kvinnan, när han var utom synhåll.
Simon sköt från sig matfatet och blev sittande. Han var så trött
att han knappt gitte resa sig. Så gick han i alla fall bort och kastade sig på sängen med stövlar och sporrar på — men tyckte det var
skada: bädden var ren och god för att vara hos småfolk. Han satte
sig upp, drog av sig skoplaggen. Styv i lederna av trötthet som han
var, så måtte han väl kunna få sova nu — han var genomvåt och
frös, men hans ansikte brände efter den långa ritten mot blåsten i
ovädret.
Han kröp in under täcke och fäll, snodde och vände på huvudkuddarna — de luktade så underligt fisk. Så blev han liggande i halvrest ställning, stödd på armbågen.
Tankarna började gå i kretsgång igen. Han hade tänkt och tänkt under dessa dagar, så som ett tjudrat djur trampar runt pålen.
Om nu också Erling Vidkunsson hade vetat att även för Gyrd och Gudmund Darre kunde det gälla deras välfärd, ifall Erlend Nikulausson lät tvinga sig att tala — ja, så blev det väl därför icke värre att han hade prövat alla medel att vinna Bjarköriddarens hjälp. Snarare tvärtom — sina egna bröder var väl en man skyldig att bistå, in i döden, om så behövdes. Men han önskade nog att han vetat om Erling visste det. Simon vägde för och emot. Alldeles ovetande om att ett uppror var i görningen, kunde Erling omöjligen ha varit. Men vad han visste — Gyrd och Ulv tycktes i varje fall ej veta huruvida den mannen kände till att de varit med. Men Simon mindes att Erling hade nämnt Haftorssönerna, rått honom att söka hjälp hos dem, ty det var snarare deras vänner som behövde vara rädda — Haftorssönerna voro syskonbarn till Ulv Saksesson och Helga. Näsan sitter nära ögonen —!
Men om nu Erling Vidkunsson verkligen hade trott att han också tänkte på sina egna bröder, så blev vad han hade gjort väl icke värre för det. Och Erling kunde också gott ha begripit att han var omedveten om sina bröders fara. Dessutom hade han ju själv sagt — han mindes att han sagt det till Stig — att han trodde icke de kunde pina någonting ur Erlend.
I alla fall kunde där ju vara skäl att frukta Erlends mun. Sedan han tegat under kval och fångenskap, var han just man till att röja sig efteråt genom att försäga sig. Det skulle varit likt honom —.
Fast — han tyckte, det var det enda han kunde vara säker om att Erlend icke skulle göra. Han teg som muren, var gång samtalet kom in på denna sak, just för det han var rädd att bli frestad att försäga sig. Simon märkte att Erlend i detta fall hade en våldsam, nästan barnslig skräck för att bryta sitt ord — barnslig, ty att han ju själv hade röjt hela företaget för sin »horaV, det tyckte Erlend tydligen icke var något så särskilt vanhedrande. Sådant trodde han visst kunde hända den bäste. Så länge han själv höll munnen, ansåg han sin sköld ofläckad och sin trohet oförvitlig — och Simon hade märkt att Erlend var öm om sin heder, så långt som han själv förstod vad heder och ära var. Han hade ju blivit alldeles utom sig av förtvivlan och vrede vid blotta tanken på att någon av hans medskyldiga skulle röjas — nu, så långt efteråt, och på sådant sätt att det omöjligt kunde göra något till eller från för de män han skyddat med sitt liv och sin heder och sin egendom — röjas genom barnets ord till honom, som var dessa mäns närmaste frände —.
Han skulle sköta saken så att, gick det galet, skulle han komma att böta för dem alla — det hade Erlend svurit på krucifixet inför alla sina medansvariga i denna sak. Men att vuxna, vettiga män kunde lita på en sådan ed — Erlend rådde då väl icke själv ensam för det. Nu då Simon visste allt om sammansvärjningen, tyckte han det var det mest vanvettigt enfaldiga han hört talas om. Erlend hade varit villig att låta bryta sönder sig, lem för lem, för att hålla sin ed efter orden. Under tiden låg hemligheten i en tio års pojkes händer — Erlend hade själv sörjt för det. Och icke var det då heller hans förtjänst att icke Sunniva Olavsdotter visste mer än hon visste — Kunde någon människa bli klok på en sådan karl —!
Så att, om han ett ögonblick hade trott — nåja, det som Erlend och hans hustru tänkte att han hade trott — Gud skulle veta att den tydningen låg mycket nära till hands, då Gaute kom med detta talet om att han hade sett hans sigill under förrädarbrevet. Och de två kunde nog minnas att han visste ett och annat om Erlend Nikulausson, så han mindre än de flesta män hade grund att alltid tro det vackraste om den utbördingen. Men de hade väl glömt för länge sedan hur han en gång tog dem på bar gärning och fick skåda djupet av deras skamlöshet —.
Nej, det var föga mening i att han låg här och skämdes som en hund, för att han gjort Erlend orätt i sina tankar. Gud visste, det var ej för att han önskade tro sin svåger om ont — han hade endast känt sig olycklig vid den tanken. Men han visste själv att det var en vanvettigt dum misstanke — det skulle genast efteråt ha fallit honom in — även utan Kristins ord — att så kunde det icke hänga ihop. Nästan lika fort som misstanken — att Erlend skulle ha missbrukat hans signet — kom känslan: nej! Erlend kunde omöjligt ha gjort något dylikt. Erlend hade aldrig i sitt liv gjort någon vanhedrande gärning — som det låg omtanke bakom, eller fanns någon mening i —.
Simon vältrade sig runt i sängen och stönade. De hade fått honom själv halvfnoskig med all denna fånighet. Han pinades så, när han tänkte på att Gaute hade gått här i åratal och trott detta om honom — det var orimligt att ta det så tungt. Om han nu också höll av pojken, höll av alla Kristins söner — de voro ju bara barn nästan, då behövde han väl ej ta det så nära, vad de tänkte om honom!
Och att han skulle bli så sjudande vred, när han tänkte på de män som lagt sina händer på Erlends svärdshjalt och svurit att följa sin hövding! Hade de varit sådana får att de kunnat låta blända sig av Erlends talförhet och djärva väsen och tro den mannen vara ett hövdingsämne — så var det ej annat att vänta än att de betedde sig som skrämda får, då det gick galet med hela företaget. Ännu var det som det svindlade för honom, när han tänkte på vad han fått veta nu på Dyfrin — så många män hade vågat lämna landsfreden och sin egen välfärd i händerna på Erlend — och Haftor Olavsson och Borgar Trondsson —! Och icke en hade haft mod att stiga fram och kräva av konungen att han unnade Erlend hederlig förlikning och lät honom behålla sitt odalgods. De voro så många att hade de hållit ihop, så kunde de lätt ha tilltvungit sig detta. Det fanns nog mindre både av vett och av mannamod bland herremännen i Norge än han hade trott —.
Harmsen var han också över att han själv hållits alldeles utanför dessa rådslag. Icke för att de kunnat få honom med i ett sådant huvudlöst företag. Men att både Erlend och Gyrd gått bakom hans rygg och dolt detta —! Han var väl lika god adelsman som någon av de andra och gällde icke litet i de bygder där folk kände honom —.
På sätt och vis gav han Gyrd rätt: Så som Erlend skött sitt hövdingskap, kunde han ej rimligtvis kräva att hans medsammansvurna skulle framträda och vidgå sitt förbund med honom. Simon visste att, hade han träffat Gyrd ensam, så hade han ej kommit att skiljas från sina bröder på detta sätt. Men där låg den där riddar Ulv och sträckte ut sina långa ben och utbredde sig över Erlends vettlöshet — nu efteråt! Och så tog Gudmund till orda. Varken Gyrd eller han själv hade någonsin förr låtit den yngsta brodern få göra gällande någon mening mot dem. Men sedan han gift sig med prästfrillan, hade svennen blivit så uppgödd och stursk och självgod — Simon hade setat där och sett sig riktigt ilsken på Gudmund — han snackade så viktigt, och hans runda röda ansikte liknade till den grad ändan på en unge att det kliade i händerna på Simon att få ge honom en klatsch —. Till sist hade han näppeligen själv vetat vad han sade till de tre männen.
Så nu var det brytning mellan honom och hans bröder. Det kändes som om han skulle förblöda, när han tänkte på det — som om ett band av kött och blod slitits av. Han blev fattig genom detta. Bar är broderlös bak —.
Men hur det nu var eller icke var, så hade han mitt under det hetsiga ordbytet med ens förstått — han visste ej själv på vad sätt — att Gyrds slocknade, valna väsen icke endast berodde på att det satt hårt åt för brodern att få litet husfrid. Gyrd bar ännu kärlek till Helga, det hade han sett i ett ögonkast; det var detta som gjore brodern så underligt bunden och kraftlös. Och på ett obegriplig, hemligtsfullt sätt väckte det Simons raseri över — ja, över hela 1ivet.
Simon gömde ansiktet i händerna. Ja, de hade varit goda, lydiga söner i det stycket. Det hade fallit sig lätt för både Gyrd och honom själv att fatta kärlek till de brudar fadern kom och sade att han utvalt åt dem. Den gamle hade talat med dem en kväll riktigt vackert, så till sist hade de suttit där rent blyga bägge två — om giftermål och vänskap och trofasthet mellan hederliga, höviska äkta makar, ja, slutligen nämnde fadern bön om förböner och mässor. Det var illa att deras far ej också kunnat visa dem någon utväg att glömma — när vänskapen brustit och hedern är död och trofasthet en synd och en lönnlig, skändlig pina, och det icke finns annat kvar efter bandet än ett blödande sår, som aldrig kan läkas —.
Sedan Erlend blivit fri, hade det fallit ett slags ro över honom själv — bara för det en man väl icke kan härda ut att lida så som han gjort den sista tiden i Oslo. Antingen händer det något — eller det blir bättre av sig självt.
Väl till mods hade han ju icke känt sig, då hon flyttade in på Jörundgård med mannen och alla deras barn och han måste sammanträffa med dem, vidmakthålla vänskap och frändskap. Men han tröstade sig — det hade varit så mycket värre, när han måste bo tillsammans med henne, så som det är olidligt för en man att bo med en kvinna, som han älskar, då hon icke är hans hustru och icke hans köttsliga fränka. Och det som hade hänt mellan honom och Erlend den kväll de firade svågerns frigivning ur tornet — han slätade över det: Erlend hade antagligen ej förstått mer än till hälften, och han tänkte nog ej vidare på det. Erlend hade en sådan sällsynt förmåga att glömma. Och han själv hade sin gård och sin hustru, som han höll av, och sina barn.
Han slog sig till ro på ett vis. Han rådde ej själv för att han älskade sin hustrus syster. Hon hade en gång varit hans fästmö — det var ej han som brutit sin tro mot henne. Den tid han vände sin håg till Kristin Lavransdotter, hade det bara varit hans plikt att göra det, eftersom hon var ämnad att bli hans hustru. Att han fick systern — det var Ramborgs vilja — och hennes fars. Lavrans, så klok man han än var, hade icke tänkt på att spörja om han glömt. Han visste för övrigt att icke ens av Lavrans skulle han ha tålt att bli tillspord om den saken.
Han hade ringa förmåga att glömma. Det vållade han icke själv. Och han hade aldrig sagt ett ord, som han bort tiga med. Han rådde icke för att djävulen hemsökte honom med hugskott och drömmar, som kränkte blodets band — godvilligt hade han aldrig givit sig syndiga älskogstankar i våld. Och handlat hade han som fras bror mot henne och hennes anhöriga. Det visste han med sig.
Till slut hade han lyckats känna sig ganska tillfreds med sitt öde.
Så länge han visste att det var han som gjort tjänster åt de två därborta — Kristin och den man hon föredragit framför honom. Alltid hade de nödgats ta emot hans stöd.
Nu hade detta blivit annorlunda. Kristin hade vågat liv och själahälsa för att rädda hans sons liv. Det var som om alla gamla sår rivits upp, sedan han låtit detta ske.
Och sedan hade han kommit därhän att ha Erlend att tacka för sitt liv.
Och så hade han kränkt honom till tack — ofrivilligt, i sina tankar bara — men ändå!
»— et dimitte nobis debita nostra, sicut et nos dimittibus debitoribus nostris.» Det var underligt att Drotten icke lärt oss att också bedja: »sicut et nos dimittibus creditoribus nostris.» Han visste ej om det var gott latin — hade aldrig varit stark i det språket. Men han visste att »de honom skyldige voro» hade han alltid haft råd att förlåta på något sätt. Honom syntes det mycket svårare att förlåta den som bundit en skuld på hans nacke —.
Och nu, då de kunde sägas vara kvitt — han och dessa båda — kände han varje gammalt agg, som han trampat under sina fötter i åratal, spritta upp och kvickna till.
Han kunde ej längre skjuta undan Erlend i sina tankar — som en fåvitsk gäck den där intet kunde se eller lära eller minnas eller tänka. Nu gjorde den andre hans sinne beklämt, just för det ingen kunde veta vad Erlend såg och tänkte och kom ihåg — han var fullkomligt oberäknelig.
— Mången man får det som ärnats åt en annan, men ingen får en annans lott —.
Det var sant sagt.
Han hade hållit av sin unga fästmö. Hade han fått henne, så skulle han förvisso ha blivit en fullt tillfredsställd man; de hade nog kommit att leva lyckligt med varandra. Och hon skulle ha fortfarit att vara som hon var när de först möttes: blid och sedesam, förståndig, så att en man gott kunde rådföra sig med henne även i större ting, litet egensinnig i småting, men annars foglig, van som hon var under sin fars händer att låta leda och stödja och värna sig — Men så fick denne man väldet över henne — en som icke dugde till att styra sig själv, aldrig hade kunnat vara något värn. Hennes ljuva jungfrulighet hade han härjat, brutit ned hennes stolta sinnesfrid, sprängt denna kvinnosjäl, tvungit henne att till det yttersta tänja och spänna varje gåva hon ägde att utnyttja. Hon hade måst träda fram till försvar för sin älskare, som småfågeln värjer sitt rede med skälvande kropp och gälla skrik, när någon närmar sig boet. Hennes ljuvliga, slanka gestalt hade synts honom som skapad för att bäras på armarna och ömt skyddas av en man — han hade fått se den spännas av en vild vilja, medan hjärtat dunkade i henne av mod och ångest och kamplust och hon stred för man och barn, så som själva duvan kan bli vild och orädd, när hon har ungar.
Hade det varit han själv som varit hennes make, hade hon rönt hans ärbara ömhet i femton vintrar — så visste han nog att hon
014 skulle ha trätt fram för hans sak, om han råkat i olycka. Med klokhet och mod skulle hon stått vid hans sida. Men aldrig skulle han fått se det stenansikte hon vände mot honom den där kvällen i Oslo, då hon talade om att hon varit borta och sett sig om i det huset. Sitt eget namn hade han nog aldrig fått höra henne ropa i sådan vild nöd och jämmer. Och det var icke hans ungdoms ärbara och hederliga kärlek som svarat i hans hjärta. Den tygellöshet som rest sig och ropat sitt svar på hennes vilda känslor — han skulle aldrig ha vetat att där kunde bott något slikt inom hans eget sinne, om det gått med honom och henne som deras fäder uppgjort —.
Hennes ansikte då hon gick förbi honom ut i natten för att skaffa hjälp åt hans barn —! Hon hade ej torts göra den vandringen, hade hon ej varit Erlends hustru, som måst vänja sig att handla oförskräckt, om också hjärtat skalv av ångest. Hennes tårfyllda leende, när hon väckte honom och sade att sonen ropade på sin far — så bristande ljuvt ler endast den som vet både vad det är att förlora och att vinna en kamp —.
Erlends hustru var det han älskade — såsom han älskade henne nu. Men då var väl hans kärlek syndig, och då måste det väl vara som det var — att han var olycklig. Ty han var så olycklig att ibland erfor han blott en enda stor förundran — att det var han själv som kände så här och som icke såg sig någon väg ut ur sin olycka.
När han trampade på sin heder och adeliga ära och påminde Erling Vidkunsson om ting dem ingen hederlig man skulle antytt att han visste — det hade han icke gjort för bröder eller fränder utan endast för henne. Endast för hennes skull hade han kunnat förmå sig till att tigga den mannen så — som de spetälske tigga inför kyrkodörren i köpstäderna och visa fram sina vederstyggliga sår —.
Han hade tänkt — att en gång skulle hon få veta det. Icke allt, icke hur djupt han förödmjukat sig. Men när de båda blivit gamla, hade han tänkt sig, då skulle han säga till Kristin: Jag hjälpte dig så gott jag kunde, ty jag kom ihåg hur innerligt kär jag hade dig den tid jag var din fästman —.
Ett var det som han icke vågade sig in på med sina tankar. Hade Erlend sagt något till Kristin —? Ja, han hade ju tänkt att en gång skulle hon få veta det — av hans egen mun: jag har aldrig glömt att jag höll av dig då vi voro unga. Men var det så att hon visste det och det var av sin man hon hört det — nej, då tyckte han icke han orkade uthärda längre —
Till henne ensam hade han ämnat säga det — en gång, långt härefter. När han tänkte på den stund då han själv prisgav sin hemlighet — på att Erlend hade snubblat rakt på vad han trodde gömt längst inne i hågen! Och Ramborg visste det — fast han icke förstod hur hon hade märkt det —.
Hans egen hustru — och hennes man — de visste det —.
Simon skrek till, vilt och kvalfullt, kastade sig våldsamt över på andra sidan —.
Hjälpe honom Gud! Nu var det han själv som låg här, flådd, naken, våldförd, blödande av marter och skälvande av blygsel —.
Kvinnan gläntade på dörren, möttes från sängen av Simons heta,
torra vasst glittrande ögon: »Fingen I icke sova? — Nu red Erlend
Nikulausson förbi själv tredje — det var visst två av sönerna hans
som voro med.» Simon mumlade något till svar, vresigt och
obegripligt.
Han skulle unna dem gott försprång. Annars så måste han väl
snart tänka på hemfärden han också —.
Strax han kom in i stugan och lade av sig ytterplaggen, skulle Andres ta hans skinnluva och sätta på sig. Medan pojken satt grensle över bänken och red till farbror Dyfrin, gled den stora luvan ned, än över den lilla näsan, och än bakåt över hans vackra ljusa lockar — Men det halp icke stort att han försökte minnas sådant nu — farbror på Dyfrin månde Gud veta när pilten fick gästa hädanefter —.
Och i stället kom minnet av den andra gossen — Halfrids barn. Erling — det var ej så ofta han tänkte på honom. Ett litet blåblekt barnlik — de dagarna Erling levat hade han knappt sett honom — han måste sitta hos den döende modern. Hade det barnet blivit vid liv, eller hade det åtminstone fått överleva sin mor — så hade han haft kvar Manvik. Då hade han väl sökt sig ett gifte där söderut i landet. En och annan gång hade han kommit norrut för att se till sin gård här i dalen. Då skulle han väl ha — nej, icke glömt Kristin — hon hade lett honom i en alltför underlig dans, för att han skulle kunnat det. För djävulen — en man måtte väl ha lov att minnas som ett märkligt äventyr att han behövt hämta sin fästmö — en ättstor ungmö, fostrad till kristendom och sedlig vandel — från porthus och en annan mans säng. Men då hade han väl icke fortsatt att minnas henne så, att det var honom till plåga och tog bort all god smak från det goda som livet eljest bjöd honom —.
Erling — han skulle ha varit fjorton vintrar nu. När Andres en gång kom så nära mannaåldern, var han själv gammal och orkeslös.
Håhå, jaja — Halfrid — du hade det icke för gott med mig, du. Så oförskyllt är det väl icke jag fått det så —.
Då hade Erlend Nikulausson för visso fått böta med livet för sin lättsinnighet. Och Kristin setat som änka på Jörundgård nu —.
Och han själv hade gått och knotat över att han var gift man. Det fanns ingenting så oförnuftigt att han icke trodde sig själv om det nu —.
Blåsten hade stillnat, men stora, våta flingor av vårsnö föllo ännu,
när Simon red från taverngården. Och nu mot kvällen togo
fåglarna till att vissla och drilla i skogssnåren trots snöfallet.
Som en reva i hullet spricker upp igen vid en häftig rörelse, sved ett litet minne till. Nyss — under hans påskgille — hade de stått ute och låtit sig stekas av middagssolen — en liten skara. Högt i björken över dem satt en rotgel och sjöng mot den ljumma, blå luften. Geirmund kom haltande runt husknuten, släpande sig fram vid sin stav och med handen på sin äldsta sons skuldra. Han såg upp, stannade och härmade fågeln. Gossen spetsade också munnen och visslade. De kunde göra efter nästan all fåglalåt, Kristin stod ett stycke därifrån bland några andra kvinnor. Hon Iog så vackert, medan hon lyssnade.
Fram emot solnedgången lättade skyarna i väster — vällde gyllenfärgade in mot de vita fjällväggarna, fyllde klyftor och smådalar likt grå dimma. Älven glittrade matt som mässing — den brusade öppen och mörk kring stenarna i strömdraget, och på varje sten låg en liten vit kudde av nysnö.
Det gick ej fort med de trötta hästarna i det tunga väglaget. Det var mjölkvit natt med fullmåne, som tittade fram mellan drivande dis och skyar, när Simon red nedåt branterna vid Ulaån. När han kommit över bron och ut på de jämna furumoar där vintervägen gick, sträckte hästarna ut bättre — de visste att det bar mot stallet. Simon klappade Digerbeins ångande våta hals. Han var i alla fall glad att denna färd snart var till ända. Ramborg sov väl för länge sedan.
Där vägen plötsligt svänger ut ur skogen, låg en liten stuga. Han var alldeles inpå den, då han varseblev att några män till häst höllo framför dörren. Han hörde Erlends röst ropa:
»Är det avtalat då — du kommer första dagen efter helgen — jag kan säga det till min hustru —?»
Simon ropade en hälsning. Det skulle sett alltför underligt ut att icke stanna och färdas vidare i sällskap med dem, men han sade åt Sigurd att rida i förväg. Så red han bort till de andra: det var Nåkkve och Gaute. Erlend kom fram från stugdörren i detsamma.
De hälsade varandra åter — de tre andra något tvunget. Han kunde se deras ansikten, men icke alldeles tydligt i den skumma dagern. Det tycktes Simon att deras miner voro osäkra, forskande och ovilliga på en gång. Så sade han genast:
»Jag kommer från Dyfrin, svåger.»
»Ja, jag hade sport att du skulle ha rest söderut. Erlend stod med handen på sadelbågen och såg ned. »Du har färdats raskt då», lade han till, som för att tystnaden blev pinsam.
»Nej, vänta litet», sade Simon till de unga gossarna, då de skulle till att rida. »I också skolen höra detta. Det var min brors sigill du såg på brevet, Gaute. Och jag förstår det måste synas dig att de illa höllo tro och loven mot din far, han och de andra herrarna, vilka beseglat det brev till junker Håkon, som din far skulle föra till Danmark —»
Gossen såg ned och teg. Erlend yttrade:
»Ett tänkte du väl icke på, Simon, innan du for för att komma till tals med din bror. Dyrt köpte jag trygghet för Gyrd och mina andra medståndare — med allt vad jag ägde förutom mitt namn som en ordhållig och trofast man. Nu menar väl Gyrd Darre att icke ens det namnet har jag bärgat —»
Skamsen böjde Simon huvudet. Detta hade han ej tänkt på.
»Det kunde du ha påmint mig om, Erlend, när jag sade att jag ville fara till Dyfrin —»
»Du måtte väl själv kunnat se att jag var så vild och rasande, så jag icke dugde till att tänka eller råda, när jag red ut från din gård —»
»Jag var ej vid full besinning, jag heller, Erlend —»
»Nej, men det tyckes mig, du kunde haft tid att stilla dig på den långa vägen. Icke kunde jag heller gärna bett dig låta vara att spörja din bror utan att röja ting som jag svurit dyrt att förtiga —»
Simon teg litet — först tyckte han den andre hade rätt. Men så slog det honom — nej, nu var Erlend rent orimlig. Skulle han gått här och låtit Kristin och gossarna tro så illa om honom. Han framställde den frågan ganska häftigt.
»Jag har aldrig sagt ett ord om det, frände, varken till mor eller till mina bröder», sade Gaute och vände det vackra, ljusa ansiktet mot sin mosters man.
»Ja, till sist fingo de veta av det i alla fall», svarade Simon envist. Jag menar att efter allt vad som hände den dagen hos mig, måste vi reda ut saken. Och jag förstår icke att det kunde komma så oväntat för din far — stort mera än ett barn är du icke, Gaute min, och helt liten var du, då du blev inblandad i dessa — lönnliga anslag.»
»Min egen son måste jag väl tro jag kunde lita på» stötte Erlend häftigt fram. »Och jag hade icke två utvägar att välja mellan, om jag skulle bärga undan brevet. Det var att giva det åt Gaute eller låta sysslomannen finna det —»
Det föreföll Simon fåfängt att tala vidare om saken. Men han kunde ej avhålla sig från att säga:
»Föga likade det mig, när jag förstod vad svennen har gått och trott om mig i fyra år. Jag har alltid tänkt gott om dig, Gaute.»
Gossen drev sin häst några steg framåt, räckte fram handen, och Simon såg att hans ansikte mörknade, som om han rodnat:
»I får förlåta mig, Simon!»
Simon tryckte hårt barnets hand. Stundom kunde Gaute vara så lik sin morfar i anletsdragen att Simon blev underlig till mods. Han var något hjulbent och liten till växten — när han gick — men han var en ypperlig ryttare, och till häst såg han ut som det fagraste mansämne någon far kunde glädja sig åt.
Nu redo de norrut alla fyra, gossarna först, och när dessa kommit utom hörhåll, återtog Simon:
»Du förstår, Erlend — jag menar du icke med rätta kan lasta mig för att jag sökte upp min bror och bad honom säga mig sanningen om denna sak. Men jag vet att I haden orsak att vredgas på mig, du och Kristin. Ty först då dessa» — han famlade efter orden — »underliga tidender framkommo — detta som Gaute sade om mitt sigill — jag kan icke neka till att jag tänkte — jag förstår att I trodden jag tänkte — det jag skulle haft vett nog att veta var otänkbart. Så jag säger ej annat än att du har grund att vara harmfull —», sade han omigen.
Hästarna plaskade genom snösörjan. Det dröjde litet, innan Erlend svarade, och då ljöd hans röst helt blid och saktmodig:
»Icke vet jag vad annat du kunde tänka heller. Det låg väl närmast till hands att tro —»
»Åh nej, jag kunde nog vetat det var omöjligt», avbröt Simon utpinad. Strax därefter frågade han:
»Har du trott att jag visste detta om mina bröder? Att det var för deras skull jag försökte hjälpa dig?»
»Nej?» sade Erlend förundrad. »Jag förstod ju att det kunde du icke veta. Jag hade ingenting sagt, det visste jag ju. Och att dina bröder icke skulle försäga sig, det menade jag mig tryggt kunna lita på», han skrattade sakta. Så blev han allvarsam. »Jag visste väl», sade han vekt, »du gjorde det för vår svärfars skull — och för att du är god —»
Simon red en stund och sade ingenting.
»Du har varit beskt vred, kan jag tänka?» frågade han så.
»Åh! — Då jag fick tid att tänka mig för — jag förstår ju, det var icke någon annan uttydning du kunde gissa på —»
»Och Kristin?» frågade Simon ännu lågmältare.
»Ja, hon —!» Erlend skrattade som förut. »Du vet, hon kan icke lida att någon pekar åt mig — utom hon själv. Hon tänker väl hon reder sig gott därmed allena. Det är som med våra barn. Gud nåde mig, om jag lastar dem med ett ord! Men du må veta, jag talade henne till rätta —»
»Gjorde du —?»
»Ja, med tid och lämpor skall jag få henne att förstå. Du vet, Kristin är sådan att, när hon får tänka sig för, så måste hon komma ihåg att du har visat oss så trofast vänskap att —»
Simon kände sitt hjärta skälva krampaktigt och häftigt. Det föreföll honom outhärdligt — den andre tycktes ju mena att nu kunde de slå denna sak ur hågen. Hans ansikte i det bleka månljuset såg så innerligen fredsällt ut. Simons röst skalv av sinnesrörelse, då han tog till orda:
»Förlåt mig, Erlend, jag begriper icke hur jag kunde tro —»
»Du hör ju», avbröt den andre litet otåligt, »att jag begriper det. Det tyckes mig, du kunde näppeligen tro annat —»
»Gud give, de två vettlösa ungarna aldrig hade talat!» utbrast Simon häftigt.
»Ja — Gaute har aldrig fått slika hugg förr i sitt liv — Och allt kom sig av att de trätte om sina förfäder — den där Reidar Birkebein och kung Skule och biskop Nikolas.» Erlend skakade på huvudet. »Men tänk nu ej mera på det, svåger — bäst vi glömma det, så hastigt vi kunna —»
»Jag kan icke!»
»Nej, Simon!» Det kom som en invändning, vänligt förundrat. »Det är då ej värt att tagas så tungt —!»)
»Jag kan icke, hör du! Jag är icke så god man som du. Jag kan icke så lätt förlåta dem som jag gjort orätt.»
»Jag förstår icke vad du menar?» sade Erlend som förut.
»Jag menar» — Simons ansikte var alldeles förvridet av smärta och lidelse; han talade lågt, som om han pressade tillbaka en lust att skrika ut. »Jag menar — jag har hört dig tala välvilligt om Sigurd lagman på Steigen, den gamle man från vilken du rövade hustrun. Jag har sett och förstått att du älskade Lavrans med full sonlig kärlek. Och aldrig har jag märkt att du bar harm mot mig, för det du — lockade från mig min fästmö — Jag är icke så storhågad som du tror, Erlend — jag är icke så storhågad som du — jag — jag bär harm mot den man som jag gjort orätt —»
Blekfläckig i kinderna av spänning stirrade han den andre in i ögonen. Erlend hade lyssnat till honom med halvöppen mun.
»Detta har jag aldrig märkt förrän nu! — Hatar du mig, Simon?» viskade han överväldigad.
»Tyckes dig icke jag har orsak till det —?»
Ofrivilligt hade båda männen hållit in sina hästar. De sutto och stirrade varandra i synen: Simons små ögon glittrade som stål. I det disvita nattljuset såg han att Erlends smala anletsdrag arbetade, som om något bröt fram inom honom — ett uppvaknande —. Han såg upp under halvt fällda ögonlock, bet sig i den darrande underläppen.
»Jag orkar icke möta dig mera!»
»Människa! — Det är nu tjugu år sedan —», utbrast Erlend överväldigad och förvirrad.
»Ja. Tyckes dig icke att — hon — är värd att minnas i tjugu år?»
Erlend rätade på sig i sadeln — mötte Simons blick fast och fullt. Månljuset tände en blågrön gnista i hans stora, ljusa ögon.
»Jo. Gud — Gud signe henne!»
Ett ögonblick satt han så. Sen sporrade han sin häst och jagade framåt stigen, så att den våta sörjan stänkte om honom. Simon höll in Digerbein — han hade så när blivit avkastad, så plötsligt hejdade han hästen. Han dröjde där i skogsbrynet, tumlande det otåliga djuret, så länge han kunde urskilja hovslagen i snövällingen.
Ångern överväldigade honom, så snart han sagt det. Han ångrade sig, och han blygdes, som om han skulle ha slagit det värnlösaste — ett barn — eller ett fint och milt, oskäligt djur — i vettlös vrede. Han kände sitt hat som en splittrad lans — han hade splittrats själv av sammanstötningen med denne mans vanvettiga oskuld — så föga förstod den olycksfågeln Erlend Nikulauson, så det var som han skulle vara både hjälplös och menlös —.
Han svor och förbannade halvhögt, medan han red. Menlös — karlen var långt över det andra tjugutalet år — han fick snart tåla att tilltalas som man av man. Hade Simon sårat sig själv, så fick det, djävulen anamme honom, räknas för gott köp, om han bara en gång kommit åt att klämma Erlend!
Nu red han hem till henne — Gud signe henne, lät han! Och sedan var det slut med att gå där och stampa i denna syskonkärlek — de två därborta och han och de som tillhörde honom. Han slapp mötas mera med Kristin Lavransdotter —
Den tanken gjorde honom andlös — Lika gott, för djävulen! Om ditt öga är dig till förargelse, så riv ut det, sade prästerna. Mest hade han gjort detta, sade han till sig själv, för att undslippa denna bror- och systerkärlek med Kristin — han stod inte ut längre —.
En enda önskan hade han nu — att Ramborg icke måtte vakna, när han kom hem.
Men då han red mellan gärdsgårdarna, såg han att där stod någon i mörk kappa inne under asparna. Det blänkte vitt om hennes huvudkläde.
Hon hade gått där och väntat, sade hon, alltsen Sigurd kom hem. Tärnorna voro i säng, och Ramborg öste själv upp ur grötgrytan, som stod i ugnsmynningen och höll sig varm, bar fram fläsk och bröd och hämtade nytappat öl.
»Skall du icke lägga dig nu, Ramborg?» frågade mannen, medan han åt.
Ramborg svarade ej. Hon gick bort till sin väv och började träda de små brokiga nystanen ut och in genom ränningen. Hon hade satt upp en bildvävnad före jul, men hon hade ej kommit långt med den ännu.
»Erlend red norrut för en stund sedan», sade hon. Hon stod med ryggen till. »Jag hade trott, efter vad Sigurd sade, att I skullen komma i följe.»
»Nej — det föll sig icke så —»
»Erlend längtade mera hem till sängen än du?» Hon skrattade litet. Då hon ej fick svar, sade hon åter: »Han längtar visst alltid hem till Kristin, när han haft ärende bort —»
Simon teg en god stund, innan han svarade: »Erlend och jag skildes ej som vänner.» Ramborg vände sig tvärt om — han berättade då vad han hört på Dyfrin och om första delen av sitt samtal med Erlend och hans söner.
»Det synes mig nu föga rimligt att I bleven ovänner om detta — då I ända tills nu kunnat hålla vänskapen vid makt.»
»Kanske — men nu gick det så. Men det tar för lång tid att tala om allt detta i kväll.»
Ramborg vände sig mot väven och sysslade åter med arbetet.
»Simon!» — frågade hon med ens. »Minns du en saga, som Sira Eirik läste för oss en gång — ur Bibeln — om en mö, som hette Abisag av Sunem?»
»Nej.»
»Då kung David var gammal och väl till ålders kommen, kunde han icke varda varm», började hustrun, men Simon avbröt henne:
»Ramborg min, det är alltför långt lidet på natten; det är icke tid att börja berätta sagor nu. — Nu minns jag också hur det var med henne som du nämnde —»
Ramborg slog ett tag med vävskeden, teg litet, så talade hon igen:
»Minns du den sagan då som far kunde — om ’Tristan hin fride[2] och Isodd bjarte[3] och Isodd svarte’?»
»Ja, den minns jag.» Simon sköt ifrån sig matfatet, strök sig om munnen med baksidan av handen och steg upp. Han ställde sig framför eldstaden; med ena foten uppe på kanten, armbågen på knät och hakan i handen stod han och såg in i elden, som höll på att brinna ut inne i den murade öppningen. Ur hörnet borta vid väven kom Ramborgs röst, spröd och bristfällig:
»Jag tänker alltid, när jag hör de sagorna, att sådana män som kung David och herr Tristan — det tyckes mig oförnuftigt — och grymt — att de ej älskade dessa unga brudar, som buro till dem sin mödom och sitt hjärtas älskog med blidhet och täckelig heder, mera än sådana kvinnor, fru Batseba eller Isodd bjarte, som hade kastat bort sig i andra mäns våld. Jag tänkte, att hade jag varit man, icke skulle jag varit så föga stolt — och så hjärtlös» — hon teg överväldigad. »Det tyckes mig de hårdaste villkor — så som de fingo det, Abisag och den arma Isodd av Bretland —», hon vände sig häftigt om, kom fort bort över golvet och stod framför sin man.
»Vad är det åt dig, Ramborg?» Simon talade lågt och med ovilja — »Jag förstår ej din mening med detta —»
»Jo, det gör du», sade hon häftigt. »Du är sådan du, som denne Tristan —»
»Det kan jag aldrig tro», han försökte skratta, »att jag skulle likna — Tristan den fride —. Och de två kvinnor du nämnde — minns jag rätt, så levde och dogo de som skära mör, orörda av sina män —», han såg på sin hustru, hennes lilla hjärtformiga ansikte var vitt, och hon bet sig i läpparna.
Simon flyttade ned foten, rätade på sig och lade båda händerna på hennes axlar:
»Ramborg min, vi ha ju två barn tillsammans», sade han stilla.
Hon svarade ej.
»Jag har med all flit försökt visa dig att jag var tacksam för den gåvan. Jag trodde själv att jag — jag har frestat vara dig en god husbonde —»
När hon ändå ingenting sade, släppte han henne och gick bort och satte sig på bänken. Ramborg följde efter, stod framför honom och såg ned på mannen: de breda låren i våta, nedstänkta benkläder, hans väldiga kropp, det tunga, rödbruna ansiktet. Hon förvred läpparna i motvilja:
»Ful har du blivit också, Simon.»
»Ja, jag har aldrig trott om mig själv att jag varit någon fager man», sade han lugnt.
»Och jag är då ung och vän —», hon satte sig på hans knä, tårarna störtade ur hennes ögon, medan hon tog om hans huvud med båda händer: Simon — se på mig — varför kan du icke löna mig för det — ingen utom dig har jag unnat att äga mig — jag tänkte det alltifrån jag var liten mö, att sådan som du var, skulle också min husbonde vara — Minns du att vi fingo gå vid din hand, både Ulvhild och jag — du skulle gå med far västerut i hagen och se på hans fålar — du bar henne över bäcken, och far ville ta mig på armen, men jag skrek att du skulle bära mig också. Minns du?»
Simon nickade. Han påmnde sig väl att han hade pysslat mycket med Ulvhild, för att han tyckte det var så synd om det väna barnet, som var krympling. Om den yngsta hade han ej kommit ihåg något annat än att det fanns en som var yngre än Ulvhild.
»Du hade det fagraste hår —», hon trädde sina fingrar genom den ljusbruna, vågiga luggen, som föll ned litet över mannens panna. »Du har icke ett grått hårstrå ännu, du — Erlend är snart lika vit som svart i huvudet. — Och så likade det mig så väl att du fick de djupa groparna i dina kinder, när du log — och att du var så gladmält —»
»Ja, jag såg väl litet bättre ut på den tiden, än jag gör nu —»
»Nej», viskade hon häftigt — »när du ser blitt på mig —. Minns du första gången jag sov på din arm? — Jag låg och kved för tandvärk — far och mor hade somnat, det var mörkt på loftet, men du kom bort till bänken, där vi lågo, Ulvhild och jag, och frågade varför jag grät. Du bad att jag skulle vara stilla och icke väcka de andra. Och så tog du upp mig i dina armar, och så tände du ljuset och skar en trästicka och stack omkring den onda tanden, tills det kom blod. Så läste du över stickan, och så blev jag lugn igen, och så fick jag lov att sova i din säng, och du höll mig i dina armar —»
Simon lade sin hand på hennes huvud och tryckte det intill sin axel. Nu, då hon nämnde det, kom han ihåg: det var då han kommit till Jörundgård och sagt till Lavrans att bandet mellan honom och Kristin helst borde lösas igen. Han hade sovit föga den natten — och nu mindes han att han hade stigit upp en gång och skött om liten Ramborg, som låg och jämrade sig för tandvärk —.
»Har jag varit sådan mot dig, Ramborg min, någon gång — att det tyckes dig du har rätt att säga jag icke håller dig kär —?»
»Simon — tycker du icke, jag kunde vara värd att du hölle mig mera kär än Kristin? Ond och falsk var hon mot dig — jag har gått efter dig som en liten knähund alla dessa år —»
Simon lyfte varsamt ned henne ur sitt knä, reste sig upp och tog hennes händer i sina:
»Tala icke mer om din syster nu, Ramborg — på det viset. Jag undrar om du själv förstår vad du säger. Tänker du icke att jag fruktar Gud — kan du tro om mig att jag skulle vara så orädd för skam och den värsta synd, eller att jag icke skulle komma ihåg mina barn och alla mina fränder och vänner? Jag är ju din make, Ramborg — glöm icke det, och tala icke så till mig —»
»Jag vet att du icke har kränkt Guds lag eller heder och ära —»
»Aldrig har jag talat ett ord till din syster eller rört vid henne med min hand annorlunda än att jag kan svara därför på domens dag — det vittnar jag inför Gud och Sankt Simon apostel —.»
Ramborg nickade tyst.
»Tror du, din syster skulle umgåtts med mig, så som hon gjort alla dessa år, om hon tänkte som du, att jag älskar henne med syndig åtrå? Då känner du icke Kristin!»
»Åh, hon har aldrig tänkt på om någon annan man burit åtrå till henne än Erlend. Hon märker näppeligen att vi äro av kött och blod, vi också —»
»Nej, det är visst sant sagt det, Ramborg», sade Simon lugnt. »Men då kan du väl själv förstå hur vettlöst det är att du plågar mig med din svartsjuka.»
Ramborg drog sina händer till sig.
»Jag menade icke så heller, Simon. Men aldrig har du hållit mig så kär som du höll henne. Ännu leker hon dig ständigt i hågen — på mig tänker du föga, när du icke ser mig.»
»Det vållar icke jag, Ramborg, att en mans hjärta är skapat på det viset, att det som skrives därpå, när det är ungt och friskt, står ingrävt djupare än alla runor som ristas senare —»
»Har du aldrig hört det ord som säger att mannens hjärta är det första som kvicknar i moderlivet och det som sist dör i honom?» sade Ramborg sakta.
»Nej — Finns det ett ordstäv som säger så —? Ja, det kan väl vara sant också.» Han strök flyktigt över hennes vita kind. »Men skola vi i säng i natt, så få vi nu lägga oss», sade han trött.
Ramborg somnade om en stund, och Simon smög undan sin arm från hennes nacke, flyttade sig längst ut mot sängkanten och drog upp fällen tätt under hakan. Hans skjorta var alldeles våt uppe vid axeln av hennes tårar. Det gjorde honom innerligt ont om hustrun — och på samma gång kände han med en ny förtvivlan att han ej längre kunde reda sig i samlivet med henne genom att behandla henne som om hon vore ett blint, oerfaret barn. Nu måste han finna sig i att veta att Ramborg var en fullvuxen kvinna.
På rutan ljusnade det redan — majnatten höll på att lyktas. Han var så dödstrött — i morgon var mässodag. Icke ville han fara till kyrkan i morgon — ehuru han väl kunde behöva det. Han hade lovat Lavrans en gång att han aldrig skulle försumma en mässa utan fullgiltig orsak — men det hade ej hulpit honom stort att han hållit det löftet i alla dessa år, tänkte han bittert. I morgon red han icke till mässan —.