Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 2
| ← Kapitel I |
|
Kapitel III → |
II.
Erlends huspräst på Husaby hade undervisat hans tre äldsta söner i boklig kunskap. De voro icke mycket flitiga lärjungar, men de hade god fattningsgåva alla tre, och deras mor, som själv blivit fostrad till slik lärdom, övervakade dem, så att de lärde icke så alldeles litet.
Och det året då Björgulf och Nikulaus voro med Sira Eiliv i klostret på Tautra, hade de »med eldhåg sugit fru Vitterhets bröst», som prästen sade. Läsmästaren där var en mycket gammal munk, som hela sitt liv, nitisk som ett bi, samlat lärdom ur alla böcker han kom över, på latin och norröna tunga. Sira Eiliv var själv en visdomsälskare, men under åren på Husaby hade han haft föga tillfälle att följa sin böjelse för bokliga sysslor. För honom var samvaron med Aslak lektor som säterbete för utsvulten boskap. Och de två unga gossarna, som bland munkarna höllo sig troget till prästen hemifrån, följde med öppen mun männens lärda samtal. Då funno broder Aslak och Sira Eiliv glädje i att nära de två unga sinnena med den kraftigaste honung ur klostret bokskatt, som broder Aslak själv hade ökat med många avskrifter och excerpter ur de yppersta böcker. Snart blevo gossarna så duktiga att munken sällan behövde tala till dem på norskt mål, och när föräldrarna kommo för att hämta dem, kunde båda svara prästen på latin, flytande och tämligen riktigt.
Denna lärdom vidmakthöllo bröderna sedan. Det fanns många böcker på Jörundgård — fem hade Lavrans ägt, och två därav hade visserligen vid arvskiftet tillfallit Ramborg, men hon hade aldrig velat lära sig att läsa, och Simon var ej så övad med bokstäverna att han gitte läsa för ro skull, ehuru han nog kunde både tyda ett brev och själv pränta ett. Därför bad han Kristin behålla böckerna så länge, tills hans barn blevo större. Tre böcker, som tillhört Erlends föräldrar, gav mannen åt Kristin en tid sedan de blivit gifta, och ännu en bok hade hon fått som gåva av Gunnulv Nikulausson; han hade själv låtit sammanskriva åt sin svägerska något ur boken om helge Olav och hans järtecken, några andra helgemannasagor och den skrift som franciskanerna i Oslo sänt påven om broder Edvin Rikardsson för att få honom förklarad sannhelig. Och äntligen hade Nåkkve fått en bönbok av Sira Eiliv, när de skildes. Nåkkve läste då mycket för sin bror — han läste flytande och vackert, med litet sjungande tonfall, så som broder Aslak lärt honom, men han tyckte bäst om de latinska böckerna — sin egen bönbok och en som varit Lavrans Björgulfsons. Allra högst skattade han dock en stor, övermåttan skönt skriven bok, som gått i arv i släkten ända från den namnkunnige ättefadern biskop Nikulaus Arnesson.
Kristin ville gärna skaffa också sina yngre söner någon lärdom, som det kunde hövas män av deras börd. Men det var ej gott att veta hur detta skulle ske: Sira Eirik var alltför gammal, och Sira Solmund kunde bara läsa i de böcker han begagnade vid gudstjänsten; mångt och mycket av vad han läste förstod han ej riktigt själv. Lavrans kunde nog en och annan kvällsstund finna nöje i att sitta hos Nåkkve och låta brodern lära honom att känna igen bokstäverna på vaxtavlan — men de tre hade alldeles ingen lust att förvärva sådan kunskap. En dag tog Kristin en norsk bok och bad Gaute försöka om han kom ihåg något av vad han lärt i sin barndom av Sira Eiliv, men Gaute lyckades icke stava sig igenom tre ord, och när han stötte på det första tecken som skulle lösas upp i flera bokstäver slog han skrattande igen boken och sade att denna leken gitte han ej leka.
Men detta var orsaken till att Sira Solmund kom bort till Jörundgård en kväll fram på eftersommaren och bad Nikulaus komma med honom hem. En utländsk riddare, som kom från Olavsfesten i Nidaros, hade lånat hus på Romundgård, men varken han eller hans svenner och fanter[1] kunde norskt mål, vägvisaren som hade följt dem hit förstod endast ett och annat ord av deras rotvälska. Sira Eirik låg sjuk — kunde ej Nåkkve komma med och tala med honom på latin?
Nåkkve tycktes ej så värst förtjust, att han så där eftersändes för att vara tolk, men han låtsade icke om det vidare och gick med prästen. Han kom hem mycket sent, och då var han upprymd och tämligen berusad — det var vin han hade fått, den främmande riddaren förde med sig sådant, och han hade skänkt i åt både prästen och djäknen och Nåkkve, så det förslog. Han hette något som herr Alland eller Allart av Bekelar, han var från Flandern och gjorde en pilgrimsfärd till helgedomar runt omkring i nordlanden. Han var övermåttan vänsäll, det hade gått ledigt med samtalet — Och så kom Nåkkve fram med sitt ärende. Härifrån skulle riddaren fara till Oslo och sedan till vallfartsorter i Danmark och Tyskland, och nu ville han äntligen att Nikulaus skulle rida med honom och vara hans tolk, åtminstone medan han vistades här i landet. Annars hade han nog också slagit fram, att ville den unge följa honom ut i världen, så var herr Allart man för att göra hans lycka — där han var ifrån tycktes det som om gyllne sporrar och halsked, tunga penningpungar och härliga vapen endast lågo och väntade på att en sådan man som unge Nikulaus Erlendsson skulle komma och ta upp dem. Nåkkve hade svarat att han var omyndig och måste ha orlov av sin far — men herr Allart hade i alla fall tvingat på honom en gåva, den skulle icke binda honom, sade han uttryckligen — en halvsid, plommonblå silketröja med silverbjällror på ärmsnibbarna.
Erlend hörde på nästan utan ett ord, med en egen, spänd min. När Nåkkve talat till slut, skickade han Gaute efter skrinet med hans skrivsaker och tog strax itu med att sätta upp ett brev på latin — Björgulf måste hjälpa honom, ty Nåkkve var icke i ett sådant tillstånd att han dugde mycket till, och så skickade fadern honom i säng. I brevet stod att Erlend bjöd riddaren hem till sig nästa dag efter primstid, så att de kunde få tala om herr Allarts anbud att taga den välbördige unge mannen Nikulaus Erlendsson i sitt bröd som väpnare. Riddarens gåva bad han honom ursäkta att han sände tillbaka, med anhållan att herr Allart ville ta hand därom, tills Nikulaus med sin fars samtycke edfäst sig i den främmandes tjänst, efter slik sed som gällde bland ridderskapet runt om i landen.
Erlend dröp litet vax nederst på brevet och tryckte sitt lilla signet — det på ringen — helt löst därpå. Så sände han omedelbart en tjänare bort till Romundgård med brevet och silketröjan.
»Husbonde — du kan då väl icke tänka på att sända din unge son ut i främmande land med en okänd, utländsk man?» sade Kristin darrande.
»Vi få se —», Erlend log så underligt. »— Men jag tror ej det likar sig därtill», sade han, då han såg hennes sinnesrörelse; han log ännu en gång och strök henne över kinden.
På Erlends bud hade Kristin strött golvet i högloftet med enris och blommor, brett de bästa hyenden på bänkarna och dukat bordet med linneduk och god mat och dryck i fina kärl och de sällsynta, silverbeslagna djurhorn som funnos på gården efter Lavrans. Erlend hade rakat sig omsorgsfullt, krusat sitt hår och klätt sig i en svart, rikt utsydd, sid kjortel av utländskt kläde. Han gick gästen till mötes vid gårdsgrinden, och när de tillsamman kommo över tunet, kunde hon ej annat än tänka att hennes man såg långt mera ut som en av de välska riddare sagan täljer om, än den feta, ljusa främlingen i de brokiga, praktfulla kläderna av sammet och sarcenit.[2] Hon stod på höganloftsvalen, vackert skrudad och prydd, med silkesduk om huvudet; flamländaren kysste hennes hand, när hon hälsade honom »bienvenu», och fler ord bytte icke hon med honom, de timmar han var hos dem. Hon förstod ingenting av herrarnas samtal, och det gjorde ej heller Sira Solmund, som var med sin gäst. Men prästen talade med husfrun om att här hade han nog gjort Nikulaus’ lycka. Hon sade varken ja eller nej.
Erlend kunde litet franska och talade flytande sådan tyska som soldenärer prata, ordskiftet mellan honom och den främmande riddaren gick ledigt och höviskt. Men Kristin märkte att flamländaren icke tycktes så väl förnöjd, när det led litet framåt, fast han bemödade sig om att dölja det. Sönerna hade Erlend sagt skulle vänta på nyburloftet, tills han sände dem bud att komma bit upp — men det sändes intet bud efter dem.
Erlend och husfrun följde riddaren och prästen till grinden. När gästerna försvunno bortom åkrarna, vände Erlend sig till Kristin och sade med ett leende, som hon ej tyckte om:
»Med den karlen ville jag icke sända Nåkkve så långt som söderut till Breidin en gång —.»
Ulv Haldorsson kom fram till dem. Han och Erlend växlade några ord som Kristin ej hörde, men Ulv svor otäckt och spottade. Erlend skrattade och slog honom på axeln:
»Ja, hade jag varit en slik hemmasittare som de goda bönderna här — men jag har då sett så mycket, så jag säljer icke mina fagra ungfalkar ur mina händer i pukens —. Sira Solmund hade icke märkt något han, det välsignade nötet —»
Kristin stod med hängande armar, färgen kom och gick i hennes ansikte. Fasa och skam grepo henne, så att hon fick kväljningar; hennes ben blevo liksom förlamade. Hon hade nog vetat om sådant — som något oändligt fjärran — men att detta onämnbara kunde våga sig ända fram till hennes egen tröskel —! Det var som den sista böljan, som hotade att stjälpa hennes stormdrivna, för tungt lastade båt. Heliga Maria, skulle hon behöva frukta sådant också för sina söner —!
Erlend sade med samma otäcka leende:
»Jag hade mina tankar för mig, redan i går kväll — herr Allart tycktes mig litet för kurteis, efter vad Nåkkve talade om. Jag vet nu att det icke är riddarsed någonstädes i världen att hälsa en sven, som en man vill taga i sin tjänst, med kyss på munnen eller giva honom dyrbara gåvor, förrän han sett prov på hans duglighet —»
Skälvande från hjässa till fot sade Kristin:
»Vi bjöd du mig strö mitt golv med rosor och breda mitt bord med linneduk för en slik —», hon sade det värsta ordet.
Erlend rynkade ögonbrynen. Han hade tagit upp en sten — höll ett öga på Munans röda katta, som gled platt på magen i höga gräset intill husväggen, fram mot kycklingarna vid stalldörren. Tjo! — slungade han stenen; katten som ett streck runt hörnet, och hönsflocken skvatt hit och dit. Han vände sig mot hustrun:
»— Tycktes mig, jag kunde då se på mannen; hade han varit en trovärdig karl, så — men då fick jag väl visa höviskhet — jag är icke herr Allarts skriftefader. Och så hörde jag ju, han aktar sig till Oslo.» Erlend skrattade igen. »Nu är att tänka att någon av mina trogna vänner och kära fränder från fordom kunde få reda på att vi icke sitta här på Jörundgård och plocka löss ur våra klutar och tära sill och havrebröd —»
Björgulf hade huvudvärk och låg till sängs, när Kristin vid aftonvardstiden kom upp på loftet, och Nåkkve sade sig icke vilja gå över till matbordet i storstugan.
»Det tyckes mig du är oglad i kväll, min son», sade modern till honom.
»Nej, kunnen I tänka slikt, mor?» — Nåkkve log hånfullt — »att jag synes vara ett större nöt än andra män och lättare att kasta sand i ögonen på, är väl ingenting att vara oglad för —!»
»Trösta dig», sade fadern, när de sutto vid bordet och Nåkkve ännu var mycket tystlåten. »Du kommer nog ut i världen och får pröva din lycka —»
»Det hänger på om Björgulf», svarade Nåkkve tyst, som om han menade att endast Erlend skulle höra det, »om Björgulf kan följas åt med mig.» Så log han stilla. »Men tala med Ivar och Skule om det som I nämnden — de längta visst efter att komma till ålder och få fara ut —»
Kristin steg upp och tog på sig en hättekappa. Hon ville gå åt nordsidan till den där stavkarlen i Ingeborgstorpet, sade hon, då de frågade. Tvillingarna erbjödo sig att gå med och bära säcken för henne, men hon ville gå ensam.
Kvällarna voro redan tämligen mörka, och norr om kyrkan gick vägen genom skog och i skuggan av Hammeråsen. Här drog det alltid kyligt från Rosten, och med dånet från älven följde en aning till fukt i luften. Svärmar av stora, vita malar foro fram och tillbaka på ett ställe under träden — ibland foro de rätt emot den vandrande kvinnan; det tycktes som om det blekt lysande linet kring hennes ansikte och bröst lockade dem till sig i mörkret. Hon slog efter dem med handen, medan hon skyndade uppåt, halkade på den glatta barrmattan och stötte foten mot de vridna fötter som krökte sig över stigen hon följde.
Det var en dröm som hemsökt Kristin i många år. Första gången hon haft den var natten innan Gaute föddes, men ännu hände det att hon vaknade våt av svett, med hjärtat hamrande som om det skulle slå sönder sig mot bröstkorgen, och hade drömt samma sak.
Hon såg en blomsteräng — en brant backe djupt inne i granskogen, som mörk och tät omslöt gräsvallen från tre sidor; men vid foten av sluttningen speglade en liten tjärn den dunkla skogen och den gröna, brokiga gläntan. Solen var bakom träden — överst i backen silade det sista, gyllne aftonljuset i långa strålar genom barrträden, och på tjärnen nere i bottnen summo lysande aftonskyar mellan näckrosbladen.
Mitt i backen, stående djupt bland brantens tjärblomster och smörbollar, mellan moln av angelikans grönvita blomfradga, såg hon sitt barn. Nåkkve måtte det väl ha varit första gången hon drömde detta — då hade hon bara de två, och Björgulf låg i vaggan ännu. Senare visste hon aldrig säkert vilket av hennes barn det månde vara — det lilla runda, solbrynta ansiktet under rundklippt gulbrunt hår tycktes henne likna än en och än en annan av sönerna, men alltid var barnet i två-, tre-årsåldern och iklätt en sådan liten mörkgul kolt som hon brukade sy åt sina småpojkar till vardagsdräkt — av hemvävt ylle, färgat med lav och kantat med röda band.
Själv tyckte hon sig ibland vara på andra sidan tjärnen. Eller också var hon alls icke på det ställe där det skedde, men såg likväl alltsamman —.
Hon såg sin lille son flytta sig hit och dit och vända på ansiktet, medan han repade av blommor. Och fast hennes hjärta tyngdes av en dov ångest, ett förebud om det onda som skulle ske, så följde alltid först med denna dröm en vemodigt ljuv känsla, medan hon såg på det väna barnet där på ängen.
Så varseblir hon att ut ur mörkret uppe i skogsbrynet lösgör sig en levande, luden klump. Den rör sig ljudlöst, det glöder i två små, onda ögon. Björnen kommer fram på översta delen av ängen, står och vaggar med huvudet och skuldrorna, väger över nedåt. Så tar den ett språng. Kristin hade aldrig sett en levande björn, men hon vet att de inte ta språng så där, detta är ingen riktig björn. Den här skuttar som en katt, den ljusnar i detsamma — som en ljusluden jättekatt flyter den i långa, mjuka skutt nedåt ängen.
Modern lider dödens skräck, och hon kan ej komma dit där den lille är och rädda honom; hon kan icke varna honom med ett ljud. Då märker barnet att det är någonting, det vänder sig halvt om och ser tillbaka över axeln. Med ett hjärtslitande, litet lågt ljud av skrämsel försöker det springa nedåt, lyfter på småbarns vis benen högt i det höga gräset, och modern hör tydligt de små smällarna av saftfyllda stjälkar som knäckas, medan det trampar igenom den hopsnärjda blomstermattan. Så snavar det över någonting nere i gräset, stupar framlänges, och i nästa ögonblick ligger odjuret ovanpå och skjuter rygg med huvudet djupt nere mellan framtassarna. Så vaknar hon —.
Och varje gång blev hon liggande vaken i timtal, innan det tjänade något till att hon försökte lugna sig själv: det var ju bara en dröm! Sitt minsta barn, som låg mellan henne och väggen, drog hon tätt intill sig — tänkte på att hade det varit verklighet, så kunde hon gjort så eller så — skrämt odjuret med rop och skrik och med en stör — och vid hennes bälte hängde ju alltid den långa, vassa kniven —.
Och bäst hon så hade talat sig själv till ro, brast det lös över henne på nytt, det outhärdliga kvalet, då hon i drömmen stod vanmäktig och såg sin lilles fattiga, fåfänga flykt från det obönhörligt snabba och starka, grymma djuret. Det kändes som om blodet kom i sjudning inom henne, det jäste, så att hennes kropp svällde därav och hjärtat måste brista, ty det kunde ej rymma en så stor blodvåg —.
Ingeborgstorpet låg uppåt Hammeråsen, litet nedanför stora
landsvägen, som här bar uppför. Det hade stått öde i många år, och
jorden var bortlejd åt en man som fått röja sig ett torp i närheten.
En stavkarl, som blivit liggande kvar efter ett tiggarfölje, hade
nu fått krypa in där. Kristin skickade mat ditupp och kläder och
läkemedel, när hon fick veta det, men själv hade hon ej haft tid
att gå dit förrän nu.
Det var snart slut med den stackaren, såg hon. Kristin lämnade sin säck till den tiggarkvinna som stannat hos mannen, gav honom sjukvård, det lilla som kunde göras, och då hon hörde att de skickat efter prästen, tvättade hon hans ansikte, händer och fötter, så att de skulle vara rena för att mottaga den sista smörjelsen.
Det var tjockt av rök och en förfärligt kvav luft med stank av smuts inne i det lilla hybblet. Då två kvinnor från stubbekarlen[3] kommo in, bad Kristin dem sända bud till Jörundgård efter allt vad de kunde behöva, sade farväl och gick. Hon hade en underlig, sjuklig rädsla för att möta prästen med Corpus Domini, och därför vek hon av på första sidostig hon kom till.
Det var bara en fästig, såg hon snart, hon kom ut på oländig mark. Vindfällen med hela rotnätet upp i luften sågo skrämmande ut; hon måste krypa över dem, där hon ej kunde leta sig väg runtom. Mossflak gledo ut under hennes fötter, när hon skulle klättra ned mellan stora stenar. Hon fick spindelväv i ansiktet, och kvistar slogo till henne och grepo fast i hennes kläder. När hon måste över någon liten bäck eller kom till en sumpig glänta i skogen, var det nästan omöjligt att finna ett ställe, där hon kunde slippa igenom de täta, våta busksnåren. Och den otäcka vita fjärilen var överallt, dansade under träden i mörkret, svärmade i hela skyar ur ljungtuvorna, när hon trampade ned i dem.
Men till sist kom hon då ut på hällarna nere åt Lågen till. Här var gles furuskog, ty här måste träden klänga med sina rötter utefter den magra berggrunden, och marken täcktes mest av torr, vitgrå renlav, som knastrade under hennes fötter — däremellan svartnade det också av en och annan ljungtuva. Barrdoften från furorna var mera het och torr och skarp än högre upp — här bortåt såg skogen alltid fläckvis gulsvedd ut ända från tidigt på våren. De vita malarna fortforo att förfölja henne.
Älvens brus lockade henne, Hon gick längst ut till kanten och såg ned. Djupt under skimrade det vitt av vattnet, som dånande sjöd ut över hällarna från det ena bäckenet till det andra.
Genom hennes alltför starkt spända kropp och själ dallrade det entoniga dånet från forsarna. Det påminde, evigt manande, om något — om en gång för oändligt länge sedan; redan då hade hon förstått att hon icke orkade bära det öde hon själv valt åt sig. Sitt hägnade, blida ungmöliv hade hon prisgivit åt härjande, köttslig älgskog — i ångest och ångest och ångest hade hon levat allt sedan dess, en ofri kvinna från första stund hon blev mor. Åt världen hade hon givit sig hän i sin ungdom, och ju mer hon sprattlat och flaxat i världens giller, desto hårdare kände hon sig snärjd av världen. Sina söner strävade hon att skydda med vingarna bundna av timliga omsorgers tvång. Sin ängslan, sin outsägliga svaghet hade hon ansträngt sig att dölja för alla människor, gått sin väg fram med rak rygg och lugn uppsyn, tegat och kämpat för att trygga sina barns välfärd, på alla sätt hon mäktade —.
Men alltid med denna hemliga, andlösa ångest — går det dem illa, så kan jag icke bära det. Och djupast i hjärtat kved hon vid minnet av sin far och mor. Så som de hade gått med ängslan och sorg för sina barns skull varje dag framåt mot döden — de hade mäktat bära sin börda, och det var ej för att de älskat sina barn mindre men de älskade med en bättre kärlek —.
Och skulle hon nu se sin strid ända med detta —? Hade hon avlat i sitt sköte en flock oroliga hökungar, som bara lågo i hennes rede och otåligt bidade den stund då vingarna orkade bära dem ut över de bortersta blåfjällen — Och deras far slog ihop händerna och skrattade: flygen, flygen, ungfåglarna mina!
Blodiga tågor av hennes hjärterötter skulle de draga med sig, när de flögo, och skulle ej veta av det. Och hon skulle bli sittande ensam kvar, och alla de hjärterötter som en gång bundit henne vid hennes gamla hem, hade hon själv förut slitit sönder —. Det måste bli så att det var som att icke leva och icke dö —.
Hon vände om, småsprang snavande in över den bleka,
förtorkade mattan av renmossa, med kappan tätt hopdragen kring sig,
ty det var så hemskt när den fastnade i grenarna. Till sist kom
hon ut på de små ängsmarker som lågo litet norr om gillestugan
och kyrkan. Hon sneddade över gärdet, då skymtade hon en man
på vägen. Han ropade: »Är det du Kristin?» — hon kände igen
sin make.
»Du stannade länge», sade Erlend. »Det nattas redan, Kristin. Jag började bli rädd.»
»Blev du rädd för min skull?» Hennes röst kom att låta mer hård och högmodig än hon velat.
»Icke rädd just. Men jag kom nu att tänka på att jag skulle gå och möta dig.»
De talade nästan icke alls med varandra, medan de gingo söderut. Det var tyst och stilla, då de kommo in på tunet. Några av de hästar de hade hemma lunkade betande invid stugväggarna, men allt folket var i säng.
Erlend gick raka vägen till burloftet, men Kristin styrde sina steg mot eldhuset. »Jag skall se efter något», svarade hon på hans fråga.
Han stod och hängde ut över svalen och väntade på hustrun; då fick han se henne komma ut från eldhuset med en tyresticka i handen och gå bort mot arenshuset. Mannen väntade en stund — så sprang han ned och gick efter henne ditin.
Hon hade tänt ett ljus och ställt på bordet. Erlend kände en underlig rysning av skräck, då han såg henne stå där bredvid det ensamma ljuset i den tomma stugan. I ljusskenet glänste det nötta trät, blottat och bart; härden var kall och rensopad, så när som att tyreblosset låg bortslängt på den och ännu glödde. De begagnade inte denna stugan, Erlend och Kristin, och det var nog ett halvår sedan eld varit tänd härinne. Luften var underligt kvav; de många blandade, levande lukterna av människors vistelse och sysslor saknades, och ljure och dörr hade ej varit öppnade på hela denna tid — och så luktade här av ull och skinn; några hoprullade hudar och säckar, som Kristin gallrat ut av sakerna i boden, voro uppstaplade i den tomma sängen, som varit Lavrans’ och Ragnfrids.
Utåt bordsskivan låg en mängd småhärvor — sytråd och garn att laga med, av linne och av ull, som Kristin tagit undan, när hon färgade. Hon stod och ordnade och plockade med dem.
Erlend slog sig ned i högsätet vid bordsändan. Det tycktes underligt rymligt kring den smärte mannen, nu då det visade sig naket och plundrat på hyenden och bonad. De två Olavskämparna med korsmärkta hjälmar och sköldar, som Lavrans själv hade snidat till högsätesstolpar åt sig, sneglade hoptryckta och tvära fram under Erlends smala bruna händer. Ingen man kunde skära ut lövverk och djur vackrare än Lavrans, men mänskliga gestalter hade han aldrig lyckats vidare med.
Det var så tyst mellan dem en lång stund, att det hördes ej annat ljud än det dova dunkandet i gräsvallen utanför, där hästarna gingo i sommarnatten.
»Skall du ej i säng snart, Kristin?» frågade han till sist
»Än du då?»
»Jag tänkte vänta på dig», sade mannen.
»Jag har ej lust att gå upp ännu — jag kan ej sova —»
»Vad är det som ligger dig så tungt på sinnet, Kristin, så att du icke tror du kan få sömn?» frågade han litet efteråt.
Kristin rätade på sig. Hon stod med en härva ljunggrönt ullgarn i händerna; hon drog och snodde den mellan fingrarna.
»Vad var det du hade ordat om med Nåkkve i dag?» hon sväljde ett par gånger, hon var så torr i halsen. »En utväg, som — den dugde icke för honom, tycktes han mena — men I talanden om att Ivar och Skule —»
»Åh — det!» Erlend smålog. »Jag sade endast till svennen — jag har ju en måg också, när jag rätt tänker efter. — Ehuru Getlak väl näppeligen hyser lika stark åstundan att kyssa mina händer och hjälpa mig av med kappa och svärd som han gjorde förr i världen. Men han har skepp i sjön — och rika fränder både i Bremen och i Lynn.[4] Han månde väl begripa det, mannen, att han är skyldig hjälpa sin hustrus bröder — icke sparade jag mitt gods, då jag var rik man och gifte bort min dotter med Gerlak Tiedekensson.»
Kristin sade ingenting. Till sist sade Erlend litet häftigt:
»Jesus, Kristin, stå då icke så och stirra, som om du blivit en stenstod —»
»Icke tänkte jag, den tid vi först kommo samman, att våra barn skulle behöva vanka världen runt och tigga födan i främmande gårdar —»
»Nej, så djävulen om jag har tänkt de skulle tigga! Men skola de skaffa sig maten här på dina gårdar alla sju, så blir det bondeförtäring, Kristin min — och jag tror mina söner duga föga därtill. Vildgaltar se de ut att bli, Ivar och Skule — och ute i världen finns det både vetebröd och kakor för den man som vill skära sin mat med svärdet.»
»Soldenärer och legosvenner aktar du låta dina söner bliva —?»
»Sold tog jag själv, den tid jag var ung och följde grev Jakob. Gud vare honom huld, säger jag — jag lärde åtskilligt på den tiden, som en man icke får lära sig härhemma i detta land — vare sig han sitter ståtlig i högsätet med silverbälte om magen och bälger i sig öl, eller han går bak plogen och luktar på horsaväder. Ett friskt liv levde jag i grevens tjänst — jag säger det, ehuru jag fått den stocken du vet länkad vid min fot, redan när jag var i Nåkkves ålder. — Jag fick då njuta något av min ungdom —»
»Tig!» Kristin blev svart i ögonen. »Skulle icke det tyckas dig den olidligaste sorg, att dina söner skulle snärjas i slik synd och olycka —?»
»Ja, Gud frälse dem från slikt — men det skulle nu väl icke tarvas heller att de gjorde efter alla sin fars galenskaper. En man kan då träda i herretjänst, Kristin, utan att fara i väg med slikt påhäng —»
»Den som drager sitt svärd, han skall mista sitt liv för svärdet, står det i Skriften, Erlend!»
»Ja, jag har hört det, kära min. Likaväl fingo de en god och kristlig död i sin säng, med oljan och annan själahjälp, de flesta både av dina och mina framfarna fäder, Kristin. Du behöver endast minnas din egen far — han hade då visat i ungdomen att han var man till att bruka sitt svärd, han —»
»Det var i ledung det, Erlend, på den konungs bud, som de hade gått till handa, och för att värja hemtomterna, som far och de andra togo till vapen. Likväl sade far själv att Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen mot varandra, döpta, kristna människor —»
»Nej, jag vet det. Men världen är sådan den är, allt sedan Adam och Eva åto av trädet — och det var före min tid; icke rår jag för att vi äro födda med synden i oss —»
»Skamlig talan för du —!»
Erlend avbröt henne häftigt:
»Kristin — det vet du väl — jag var aldrig ovillig att ångra och göra bot för mina synder, så gott jag förmådde. Någon from man är jag icke, det är sant. Jag såg för mycket den tid jag var barn och ungersven —. Min far var så kärlig vän med de stora herrarna i kapitlet — de foro ut och in som gråa grisar hos honom, herr Eiliv, den tiden han var präst, och herr Sigvat Lande och hela följet, och föga annat förde de med sig än kiv och trätor — hårdsinnade och omisskundsamma tedde de sig mot sin egen ärkebiskop — mer heliga och fredsälla voro icke de, som varje dag hade de högsta helgedomar om hand och lyfte Gud själv i brödet och vinet —»
»Icke skola vi döma prästerna — det sade far alltid, att vår skyldighet är att böja oss för deras dom som präster och lyda dem, men deras naturliga människa står under Guds den allsmäktiges dom allena —»
»Ja-a.» Erlend drog litet på det. »Jag vet, han sade det, och du har sagt så förr också. Jag vet du är mer from än jag mäktar vara — likväl, Kristin, kan jag näppeligen förstå att det skall vara rätt tolkning av Guds ord att du går på slikt vis och gömmer och aldrig glömmer. Svåra långt minne hade han också, Lavrans — ja — nej, jag säger ej annat om din far än att han var from och ädelsinnat god, och det är du också, det vet jag — men ofta när du talar så blitt och sött, som du hade munnen full av honung, så är jag rädd du tänker mest på gammal orätt, och Gud må döma om du är så from i hjärtat som i munnen —»
Plötsligt for hon framstupa över bordet med ansiktet dolt mellan armarna och skrek. Erlend sprang upp — hon låg och grät med hesa, sönderslitande snyftningar, som skakade hennes rygg. Erlend tog i hennes skuldra:
»Kristin — vad är det? Vad är det?» frågade han på nytt, satte sig bredvid henne på bänken och försökte lyfta upp hennes huvud. »Kristin — gråt då icke så — jag tror du har mist vettet —»
»Jag är rädd!» Hon satte sig upp, knäppte händerna hårt i knät. »Jag är så rädd — milda min fru, Maria! Hjälp oss allesamman — jag är så rädd för vad det skall bli av alla mina söner ——»
»Ja, Kristin min — men du får vänja dig vid det — du kan icke gömma dem under din kjortel längre — snart äro de vuxna män, alla våra söner. Och du är ännu som hyndan —», han satt med ena benet över det andra, händerna knäppta om knät, och såg litet trött på hustrun, »du gläfser blint mot både vän och fiende, när det gäller din avkomma.»
Hon reste sig tvärt, stod stum ett ögonblick och vred sina händer. Så började hon gå hastigt fram och tillbaka i rummet. Hon sade ingenting, och Erlend satt tyst och såg på henne:
»Skule —» hon stannade framför mannen. »Ett olycksnamn gav du sonen din. Men du ville det — du ville att hertigen åter skulle stå upp i det barnet —»
»Det namnet är gott nog, Kristin. Olyckor — det finns många slags olyckor. Jag kom ihåg, när jag reste upp min farmors far i min son, att lyckan svek honom, men konung var han likaväl, med bättre rätt än kammakarens avkomling
»I voren stolta nog, du och Munan Bårdsson, över att I voren kung Håkon Håläggs nära fränder —»
»Ja, du vet att Sverres ätt fick kungablod i sig genom min fars moster, Margret Skulesdotter —»
En lång stund stodo man och hustru och stirrade varandra in i ögonen.
»Ja, jag vet vad du tänker, min fagra husfru.» Erlend gick bort och satte sig i högsätet igen. Med händerna vilande på de två kämpahuvudena böjde han sig litet framåt; han smålog kallt och retsamt. »Men du ser, Kristin min — mig har det icke brutit ned att jag blev en fattig och värnlös man. Du kan gärna få veta det — jag är icke rädd för att mina fäders ätt störtar med mig för alla tider från makt och ära. Jag också blev sviken av lyckan — men hade mina anslag gått igenom, skulle nu jag och mina söner haft plats och säte vid konungens högra hand, vartill vi, hans nära fränder, äro bördiga. För mig är nu visserligen spelet kastat överända — men jag ser på sönerna mina, Kristin, att de töra få slika villkor som deras ätt kräver. Du behöver icke klaga så för deras skull, och du skall icke strida så för att binda fast dem här i din ensliga dal — låt dem få pröva sig fritt, så får du kanske se, innan du dör, att de fått igen fotfästet i sin fars odalbygd —»
»Åh, du kan snacka! Bittra, heta vredestårar ville fram i hustruns ögon, men hon tvang dem tillbaka och log med förvriden mun:
»Du tycks vara ännu barnsligare än piltarna du, Erlend! Sådant sitter du och säger — och det är ej längre sedan än denna dag som Nåkkve så när fått slik lycka att en kristen människa icke vågar nämna den, hade icke Gud skyddat oss —»
»Ja, det var nu jag, som fick den ynnesten att vara Guds verktyg den gången» — Erlend ryckte på axlarna. Men så sade han mycket allvarligt:
»Sådant behöver du ej frukta, Kristin min — är det detta som rent skrämt vettet ur dig, arma stackaren min!» Han såg ned, sade nästan förläget: »Du får minnas, Kristin — din salige fader bad för våra barn, liksom han bad för oss alla bittida och sent. Och jag tror visst och fast att det är frälsning från mycket — från det värsta — i en så god mans förböner —», hon såg att han i smyg, med tummen, gjorde korstecknet mot sitt bröst.
Men så utom sig som hon nu var, retade det upp henne ännu mer:
»Du litar på det, du Erlend, där du sitter i min fars högsäte, att dina söner skola skyddas av hans förböner, liksom de födas av hans gårdar —»
Erlend bleknade:
»Menar du det, Kristin — att jag är ovärdig att sitta i Lavrans Björgulfsons högsäte —»
Hustrun rörde läpparna men fick ej fram ett ljud. Erlend reste sig upp och stod:
»Menar du det? — för då säger jag, så sant Gud är över oss båda — jag sitter där aldrig mer!
Svara!) sade han åter, då hon stod som förut. Det gick en lång skälvning genom hustruns kropp.
»Han var — en bättre husbonde — han som — satt där före dig» — hon kunde knappt få fram orden hörbart.
»Vakta din mun nu, Kristin!» Erlend trädde hastigt ett par steg närmare henne. Hon rätade på sig med ett ryck.
»Ja, slå mig du — jag har burit det också förr, jag kan tåla det en gång till.»
»Slå dig — tänkte jag icke.» Han stod med handen stödd mot bordet; åter stirrade de på varandra, och åter hade hans ansikte denna underliga främmande ro, som hon sett där några sällsynta gånger. Nu gjorde det henne vild. Hon visste ju att hon var den som hade rätt, Erlends tal var vettlöst, ansvarslöst — men hans uppsyn kom henne att känna det som om hela orätten var på hennes sida.
Hon såg på honom, och under det hon själv kände sig sjuk av ångest över att hon sade det, yttrade hon:
»Jag är rädd att det icke blir i mina söner din ätt skall blomstra gen i Tröndelagen —»
Erlend blev brodröd:
»Du kunde ej avhålla dig från att påminna mig om Sunniva Olavsdotter, märker jag —»
»Icke jag nämnde henne, utan du.»
Erlend rodnade ännu mera.
»Har du aldrig tänkt på det, Kristin, att du icke var helt utan skuld till — den olyckan —?
Minns du den kvällen i Nidaros — jag kom och stod framför din säng. Mycket ödmjuk var jag och full av sorg, för att jag gjort illa mot dig, min hustru — jag kom för att be dig — förlåta mig min orätt. Du svarade mig med att du bad mig gå och lägga mig där jag legat natten förut —»
»Kunde jag veta att du legat hos din frändes hustru —?»
Erlend stod ett ögonblick. Han bleknade och rodnade igen. Så vände han helt om och gick ut ur stugan utan ett ord.
Hustrun rörde sig ej — länge stod hon fullkomligt stilla med de hopknäppta händerna under hakan, stirrande in i ljuset.
Så lyfte hon huvudet med ett ryck — drog djupt efter andan. En gång fick han tåla att höra det —.
Då märkte hon ljudet av hästhovar ute på tunet — hörde på
gången att det var en häst som leddes av en karl. Hon smög sig
till dörren och ut i svalen, stod bakom stolparna och tittade.
Natten hade redan börjat ljusna. Ute på tunet stodo Erlend och Ulv Haldorsson. Erlend höll sin häst, och hon såg att den var sadlad och mannen resklädd. De två talades vid en stund, men hon kunde ej urskilja ett ord. Så svingade Erlend sig i sadeln och började rida fot för fot norrut mot gårdsledet; han såg sig ej om men tycktes tala med Ulv, som gick bredvid hästen.
När de försvunno mellan gärdsgårdarna, smög hon sig ut, skyndade, så ljudlöst hon kunde, bort till grinden, stod där och lyssnade — nu hörde hon att Erlend lät Svarten trava uppe på stora vägen.
Strax efter honom kom Ulv tillbaka. Han tvärstannade, när han fick se kvinnan där vid grinden. En stund stodo de och sågo på varandra i gryningsdagern. Ulv var barbent i skorna och hade inneplagg under kappan.
»Vad är det?» frågade husfrun häftigt.
»Det må väl du veta — jag vet det icke.»
»Vart red han hän?» sade hon åter.
»Till Haugen.» Ulv stod tyst ett ögonblick. »Erlend kom in och väckte mig — han sade att han ville rida dit i natt — och brådskande ärende tycktes han ha; det var några saker han bad mig se till att han fick ditupp efter sig.»
Kristin teg länge.
»Han var vred då?»
»Lugn var han» Om en liten stund sade Ulv sakta: »Jag är rädd, Kristin — måtte du icke ha sagt vad du hellre skulle låtit vara osagt —»
»En gång måste väl Erlend kunna tåla att jag talar till honom som till en vettig man», sade hustrun häftigt.
De gingo långsamt nedåt. Ulv vek av mot sin egen stuga, då kom hon efter honom:
»Ulv, frände!» bade hon ångestfullt, »förr i världen var det du som sade till mig både bittida och sent att för mina söners skull måste jag göra mig hård och tala med Erlend.»
»Ja, jag har blivit klokare med åren, Kristin, och det har icke du», svarade han som förut.
»Du ger mig god tröst du», sade hon bittert.
Han lade ena handen tungt på kvinnans skuldra, men först sade han ingenting. De stodo där — det var så stilla att båda hörde det eviga älvbruset, som de icke brukade märka. Ute i byn golo tupparna, och Kristins gårdstupp svarade från stallet, så att det gav eko.
»Ja, jag har fått lära mig att fara varligt med trösten, Kristin — det har gått åt mycket av den varan nu på några år — nu få vi spara på den, ty vi veta icke hur länge det tarvas att den skall räcka ännu —»
Hon ryckte sig undan hans hand; med tänderna hårt i underläppen vände hon ansiktet åt sidan — så flydde hon nedåt, tillbaka till arenstugan.
Morgonen var isande kall; hon svepte sin kappa tätt omkring sig och drog ned hättan över huvudet. Hopkrupen, med de daggvåta skorna uppdragna under klänningen och armarna korslagda på knäna, satt hon på kanten av den kalla härden och grubblade. Emellanåt skalv hennes ansikte, men hon grät ej.
Hon måtte ha sovit — for upp med värkande rygg,
genomfrusen och tillstelnad. Dörren stod på glänt — hon såg att solen lyste
ute på tunet.
Kristin gick ut i svalen — solen stod redan högt, nere från beteshagen hörde hon pinglan på den hästen som blivit halt. Hon såg tvärsöver till den nya loftburen. Då varseblev hon att liten Munan stod uppe i svalgången och tittade fram i bågen mellan stolparna.
Sönerna — for det igenom henne. Vad hade de tänkt, när de vaknade och sågo att föräldrarnas säng var orörd.
Hon sprang över tunet och upp till barnet — Munan var i bara skjortan. Så snart modern kom upp till honom, stack han sin hand i hennes, som om han var rädd.
Inne på loftet var ingen av gossarna alldeles färdigklädd — de hade nog ej blivit väckta, förstod hon. Alla sågo de upp på modern och så ned igen. Hon tog Munans strumpor och ville hjälpa honom att dra på dem.
»Var är far någonstans?» frågade Lavrans undrande.
»Far red norrut till Haugen redan i ottan», svarade hon. De stora lyssnade, märkte hon, därför sade hon: »Du vet han har talat om det så länge, att han måste ditupp en gång och se hur det står till på hans gård.»
De två små sågo upp i moderns ansikte med vidöppna, förundrade ögon, men de fem äldre bröderna dolde sin blick för henne, när de gingo ut från loftet.