Min son på galejan (1960, modern uppl.)/2

←  Första finska tåget. Ifrå Göteborg till Norge

Min son på galejan av Jacob Wallenberg Andra finska tåget. Ifrå Norge till Godahoppsudden

Tredje finska tåget. Ifrå Kap till Java  →

ANDRA FINSKA TÅGET
IFRÅ NORGE TILL GODAHOPPSUDDEN

---

KAP. I

Redit in tumidas naufraga puppis aquas. Ovid.

Den 6 mars 1770 lyckönskade vi varannan till god vind och satte till alla våra vingar. Vid middagen flögo vi norska näset förbi, och två dagar därefter summo vi, med glädje i hjärtat och frisk vind i seglen, fram mellan Hetländska klipporna, kommande den 11 Rocol i sikte, vilken reser sig opp såsom en fyrbåk mitt i öppna sjön. Den Högste tycktes enkom ha befallt vädren blåsa för oss, på det vi måtte förgäta vår förste motgång.

Emellertid hade vår föregående långsamma kryssning planterat döden i skeppet. En rötfeber hade innästlat sig under däck, varutinnan vi, oaktat vår doktors väl använda skicklighet, förlorade sju personer på mindre än tjugu dygn. Jag minnes en dag, då trenne lik på en gång stöttes över relingen, Detta bragte oss med bedrövelse till hugkomst utav Finlands olycka under dess förra resa, då en sort sjöpest bortryckte snart sagt halva besättningen på några veckors tid och nödsakade vederbörande att förhyra i Cadix ett hopskrapat pack av allehanda färgor, vita, svarta och blackota, för att ersätta de avgångne. Men denna soten upphörde, Gud ske lov, med de sju förenämnde, vilkas mistning likväl var oss kännbar nog, såsom lotten hade drabbat de dugligare bland våre matroser.

Till att bota förlusten av våra fartyg, vilka orkan den 24 januari borttagit, hade man i Svinörsund tillhandlat sig det bästa som fanns, ett stycke tjärat baketråg, vilket, sedan det blivit förstärkt med nya pålagda relingar, gjorde oss en drägligen god jolle. Men slup felades ännu. Gumman Finland måste därföre yngla, och till alles vår förundran bar hon inom fyra veckor fram en alltför vacker simmande skeppsunge. Vår kapten, som ej allena förstår regera en seglare utan ock bygga en, om det gäller på, lät upprätta ett litet skeppsvarv mitt på däcket. Tjänliga knän och plankor hade han medbragt ifrå Norge. Arbetet begyntes under hans inseende av våre fyra timmermän, och inom 8 dagar hade vi en slup på stapeln.

Medan de således hamrade på det nya fartyget, hade vi uppseglat de stående vindarna, tillika med sommaren. Brämet korrades redan på våra svenska pälsar, och västarna voro knappt drägeliga. Den 22 började man andas Maderas eviga vår, och den 25 följande åtnjöto vi sikte av öarne Palma, Gomera, Teneriffa och Picos himmelshöga spets. Den som icke räckte dem med ögat, kunde lukta dem med näsan, så vidlyftigt spridde sig dessa klimaters välsignelse runt ikring.

KAP. II
FÖR FRÄMLINGAR, SOM ÖNSKA BESE FINLAND

…Vento nunc fertur amico…

Uti dessa farvatten är resan angenäm som själva luften och kan anses för en lustfärd. En leende himmel över oss, ett jämt småkokande hav under oss, en lätt susande kulning som underhåller buken i våra segel och hälsan i våra lungor, ett luftstreck där man varken kväljes av hetta eller hackar tänderna för köld — vilka förmåner på ett ställe! När jag nu tillägger, att vi ha kalvstekar för magen och maderaviner för strupen, ack, vad kan en dödlig önska sig mer?

En äregirig tyrann som med fulla segel svävar fram på lyckans hav, en samvetslös våldsverkare som vadar opp till välde och rikedom uti de undertrycktas tårar, en tilltagsen ränkspelare som ställer kosan åt en båtande beställning och på vägen seglar förtjäntare medsökande över ända, ett gäldbundet familjehuvud som under en god riksdagsvind upphinner latituden av subsidiebordet, en ung präst som med hovpassaden skjuter hela femton knops fart till ett fett pastorat och blåser kalotterna utav hundrade gråhåriga kapellaner — alla dessa kunna väl tycka sig ha en fägnesam seglats, men jag bedyrar att min glädde mig ändå mer uti desse behagliga nejder.

Jag frågade mina vänner, om de nånsin haft en nöjsammare lustresa, och de voro obilliga nog till att svara mig ja. ”Detta är roligt”, sade de, ”men huru föga betydande mot det nöjet att ta sig en vintertripp i Sverige efter en äppelkastad slädtravare och stjälpa kull i snödrivorna med en liten Cloris.” Jag gick ifrå dem och mumlade sakta fram Boys will have toys.

Man glömmer bort att man är på sjön, när allting fogar sig så väl. Skeppet flyter stadigt som jorden och visar mig en mängd omväxlande föremål inom själva relingarna. Fram på backen ser jag tvenne sotiga cykloper, släggande på ett smedjestäd, så att gnistrorna regna ned frå det röda järnet, och hammarslagen fördubblas av ett skallande eko frå kopparkittlarna i kabyssan. Vänder jag mig åt akter, så finner jag ärbara segelmakare krökte över deras arbete under musik av en kacklande orkester höns, gäss, kalkoner och ankor. Spatserar jag till stormasten, ser jag ett litet fartyg växa opp mellan händerna på drivande timmermän, och en smula längre fram spinnas tåg och garn, historiestumpar, lögnändar, skvallerhärvor samt understundom slängpolskor.^[1] Lutar jag huvudet över relingen, så råkar mitt öga en hop hungrige hajar i vattubrynen, blandade med dolfiner och tumlare. Tittar jag ka opp åt bramtoppen, får jag skratta åt utkiken, vilken ropar att han ser en seglare babol om solen eller styrbol om näsan.^[2]

Men här är fuller mer att anmärka. Behagar min herre följa mig under däck? — Väl. — Si här akter ut bor herrskapet på Finland. I denna hyttan mötes Vitterhetssällskapet två gånger i veckan.^[3] Näst intill drickes på namnsdagar. — Där tvärs över bor den som mördar folk, och tätt utmed den som begraver dem. Denna kistan^[4] med segelduken över förvarar döden och livet, tjänar på en gång till apotek och predikstol. — Men vidare. — Lät oss först gå Babolslånggatan utföre. — Akta er likväl för hängmattorna, ty de äro levande. Ni kan råka i fejd med jungmännernas krypande kustbevarare. — Detta är andra bordet, varest herr D. pliktat fem piastrar, efter han ej förmådde sluka tre höns i ett mål, såsom han lovat i vad. — Bakom står ett mindre, där kadetterna äta ärter och hårluggas. — Här på höger räknar ni 50 stycken får, vilka tid efter annan ryckas ur denna mödosamma världen för att hederligen jordfästas uti våre magar. Mitt emot härbärgeras deras käre anhöriga, getterna, samt allehanda svinkreatur. — Si här står vår ärliga skeppsamma, en ärbar komatrona från Hisingen och syster till den viktige oxebrodren, som häradshövdingen feck av dannemannen välförståndig J. P. på det han skulle befordra'n till herrdagsman 1765. Hennes siste son har redan gått igenom kockens händer i evigheten. Hon ger os dageligen mjölk, därföre skone vi ock hennes kött. — Dessa runda småsakerna kallas plommon om skeppsbord — flera dylika finner ni uti D:s naturaliesamling. — Stig nu litet längre fram fast det ryker. Detta är köket — främsta spiseln är för herrarnas bord, och i det stora kopparhavet där bakom kokas ransonerna för alla backslagen. — Håll, håll, min herre, gå inte dit, det är gallion. — Lät oss nu vandra Styrbolsgatan tillbaka. Där inunder stå tre stycken oxar. Betrakta dem — med vad tålamod bära de icke sina horn! Vill ni se vårt pliktankartåg, så är det här. Kan ni göra't fast i månan, så är jag man för att vi kunne hala ned honom därmed. — Hör ni något bullra under däck, liksom kistorna voro levande? Det är två jungmänner, som supit ur brännvinet för varann och nu luggas på saken. — Den där med de dreglande mungiporna, som skrattar åt dem, är vår snickare, och den andre med stopet i näven är en finne, som dansar björndansen, bara ni ger honom en sup. När ni går förbi här, så håll för öronen, ty där bor en som lär sig spela. Förlåt mig, k. herre, jag kan ej följa er längre : mina lungor fordra friskare luft, liksom ock min törst erinrar mig, att någon namnsdag måtte sökas opp i min almanack till att släcka'n.

KAP. III
SOM BÖRJAS MED 11 000 JUNGFRUR OCH SLUTAS MED SLAGSMÅL

Fecundi calices, quem non fecere disertum? Horat.

God dag, mina herrar bibancer, riddare till rackflaskan och ölkannan! Vad ha vi för en namnsdag nu? Vad säger almanackan? Elva tusen jungfrurs dag — ha, ha. Så många jungfruliga varelser finnas knappt i hela påvedömet. Det måtte vara en munkelögn. Lika gott! De berättas alla blivit martyrer på denna dagen — kom lät oss dricka gravöl. Första skålen är för dem:

Legender säga oss, o Bacchi kamerater,
att elva tusen mör ha fallit denne dag,
för svärdsegg menar man, men jag tror för soldater,
ty munkars vittnesbörd tål litet undantag.
När jungfrur falla ned, så stå de opp mamseller,
Det är just ingen död, fast det kan kosta blod.
Fördenskull, ordens-brö'r, slår ögat ur bouteller
och fukter dessa lik med druvors tåreflod!
 Gråt, båle, gråt oss glasen fulla
 på denna dagens sorgefest,
 Den sörjer bäst, som dricker mest.
 Skål för hela vår martyrrulla,
Som jungfrur dött i dag och stått mamseller opp!

Vad skall det nu bli? — Finlands välgång!

Finland, du vår hedersgumma,
ingen bör din skål försumma.
Var man, för din välgångs skull,
dricker sig med nöje full.
Vinden följe dine vingar,
när du över djupet svingar!
Strömmar, sjöar, väderkast
hote aldrig mer din mast!
Hunger, törst och sjukdom vike
ur ditt lilla finska rike! N
Men för allting, kära mor,
för oss ej till Pul-candor.^[5]

Vad nu, mine herrar? Inte skall ni toasta.^[6] Fy, det är ett gement bruk, uppfunnet allra först av den otuktiga Circe, vilken därigenom förvandlade Ulyssis kamerater till svin, förnyat sedermera under Wilkiska oroligheterna utav Londons koldragare, och nu övligt allena på stinkande nattmöten i Wapping och Westminster.

Emellertid är det antaget i Göteborg av de fleste, till och med det vackra könet.

Osant, osant, mine herrar! Förnedra inte våra sköna så djupt! Ni lär säkert mena endast vederbörande rasphusämnen. Ty huru skulle jag inbilla mig, att en hederlig flicka genom söliga toastar vill förvandla blommorna på sina täcka kinder till rödfrasiga kopparmärken eller omskapa ett par söta rosenläppar till dreglande vinpipor?

Vem har sagt de skola dricka så mycket? Men två till tre glas kunna ej skada, helst göteborgska fruntimren äro till större delen bleklagda, och en droppa vin, naturen till trots, kan framlocka rosor, där annars inga finnas.

Vackra rosor! Sådana kallar jag brännvinsrunor. Men efter ni änteligen vill ha purpur på deras ansikten, behöver ni bara framtoasta edra skotska artigheter: pr— and purse never failing — black c— and white tighs, m. m. Ty vilken flicka skulle icke rodna vid sådana grovheter.

Varföre så rodna? — Jag har sett dem le däråt. — Och jag är i stånd att nämna både fruar och mamseller, som toastat för mig, t.ex. — —

Inga exempel, slyngel! Sanningen kan sägas vid alla andra tillfällen, men när det rör ett fruntimmers heder, förtjänar minste andedräkt därutav ett par örfilar. — Örfilar? — Ja, rätt, örfilar. — Å, vet hut! Den och den skall — Håll! Akta punschbålen — Far i huvut på dig. — Se där ligger hela glasbruket. — Ha, ha, ha, vacker marknad!

Vilken har rätt, min läsare? Böra ej dessa dryckesdueller straffas lika med dem som ske på klingan? Jag vet inte vilken syn är mest ömkansvärd: en slagen vältande i sitt blod eller en drucken i sina spyor. Jag har sett en toastande hjälte kunna sluka tjugu till trettio glas utan att vila mellan någotdera, och detta skall vara flickan till heder! Vem är mera ursinnig, en sådan eller Don Quixote, som fastar fyra dygn under bar himmel för sin Dulcinée de Toboso? Ack, om jag vore Celinda och min Damon sålunda bestormade sin hälsa under mitt namn; jag bedyrar han skulle ej åtnjuta en enda nådig blink, förrän alla tjugu glasen runnit tillbaka ur hans ögon i uppriktiga bättringstårar. För min del skall jag ej vända igen att smäda på detta bruket, så länge det finner försvarare, Åtminstone skall det ej äga fred här på skeppet.

KAP. IV
BÖRJAN TILL EN HÄRLIG NATURALIESAMLING

Ridetur, chorda, qui semper oberrat eadem. Horat.

Åtskilliga slag, såväl av simmande som flygande släkter, vore här i överflöd att anmärka, men vi skulle jag beskriva det som inte duger att äta? Bondens ladugård är i min tanke den vackraste naturaliekammare, ty vilken gagnar mer, oxen eller krokodilen, fåran eller tigern? Tårarna stodo mig i ögonen, då jag uti djurhuset vid Versailles såg en slukande skara lejon, björnar och strutsar underhållas på kungens bekostnad, medan hundrade svultna fransoser lupo efter allmosa på gatan i Paris. Och det förtretade mig i London, att jag mer kunde beundra en mängd oppstoppade sällsamheter på Brittiska Museum än den närande oxhären, som dageligen föstes mina fönster förbi till slaktarhusen. Ty då jag föreställte mig, huru denne mättade en million hungriga magar, medan de förra endast fägnade några nyfikna ögon, syntes mig, att jag otacksamt hade försyndat mig på själva naturen, i det jag nogare betraktat det sällsamma än det nyttiga.

De lärde resa på Ostindien för att samla naturalier, de sluge till att förtjäna penningar, men jag, som är varken det ena eller andra, reser allena för kroppsens uppehälle. Önskar jag mig en raritetsamling, så är det bondens. En ladugård full med kor, får, hästar, svin, höns m, m., den håller jag mödan värd att lägga sig till.

Icke dess mindre (Se huru lätt jag sadlar om! Man kunde ta mig för riksdagsman.), icke dess mindre tänker jag bygga mig ett litet djurkabinett, dock helt olika mine herrar föregängares, ty jag ärnar beskriva själen hos mina små kreatur, då de hållit sig endast vid kroppen. Jag skall undersöka deras moraliska egenskaper, då de stannat vid deras naturliga. Med ett ord: jag vill gå till kärnan av saken; lät andra hänga vid fenan och stjärten, så länge de behaga. Alltså öppnar jag här ett nytt lärdomsfält och hoppas följakteligen tillocka mig uppmärksammare ögon.

Så ser flygfisken ut, broder till systren flädermus i land. Båda två misslyckade i naturens hand. Jofur, säger sjökrönikan, satte sig ned att skapa dem och ärnade göra bägge till fåglar, men hans gemål, den svartsjuka Juno, nöp honom i örat just under detsamma. Hola, hola! skrek den överraskade gubben och släppte arbetet halvgjort ur händerna. Den ene föll i havet, den andre stannade på landbacken.

Flygfiskens moraliska karaktär är yrhet och överdåd, ty han spelar allehanda skälmstycken i vattubrynen och dristar sig stundom högt opp i luften. Vid dessa tillfällen kunna vi få honom på däck, såsom han faller ned och dör, så snart vingfenarna bli torra.

Denna tänker jag föra hem med mig, först till att visa huru litet poeternas ed är bindande, när de försäkra en egenkär Mæcenas, av vilken de hunnit tillsmickra sig en välgärning,

Förr skall fisken lära flyga,
än jag glömmer denna nåd, m. m.,

och sedan till att erinra en del av mine pudrade medborgare i Sverige, synnerligen unge handlande, att icke flyga högre än vingarna bära. ”Se"!” skall jag säga till dem och peka på min fisk. ”Detta lilla djuret hade levat än, om det hållit sig närmare vid jorden.”

Här har ni en booby, den dummaste förmodeligen uti hela i fågelriket, något större än en glada och full med svart ohyra. Matroserne kunna fånga honom med blotta nävarna. En afton hade någon av jungmännerna tagit en dylik akter på vår stora lanterna.

Jag undersökte strax hans moraliska egenskaper och fann honom allra likast en mäster Förskinn i land, vilken löper frå lästen och synålen till politiska dryckesmöten. Ty dumdristig är han, vårdslös är han, lusig är han, skriker mycket och lämnar smuts efter sig på stänger och rår, där han sitter, alldeles som en välsupen kannstöparebroder, då han med pipan i ena handen och Posttidningen i andra vilar en lappad armbåga på bordet uti finkel och tobaksaska.

Huru väl skulle denna fågel icke passa till skylt över ingången till våra små statskloka ölklubbar? Det vore åtminstone mera naturligt än att se tvenne grymma förgyllta lejon hålla en skräddaresax emellan sig med denna underskrift: ”Die Schneider-gesellen ihre Herberge.”

Denne åter kallas malefit eller illgörare, ett öknamn som han fått av vidskepelige matroser, vilka beskylla honom till att vara en stormbådare. Men fåglen är ganska oskyldig, ty jag har anmärkt att han även så ofta har solsken med sig som urväder.

Jag intager honom i min samling, icke till att beskriva dess dygder eller laster, ty han äger ingedera, utan att kasta en anmärkning på fördomar och övertro. När tuppen gal om kvällen finnes merendels någon ålderstegen gumma, som förespår en olycka i grannskapet, och söta mormor drömmer aldrig, att hon mister en tand, utan att någon skall dö i släkten. ”Hör, kärngar!” skall jag säga till dem, då de vilja se min fågel. ”Edra tuppar gala, när de ej orka sova, och edra ruttna tänder falla bort, när ni ha skvallrat för mycket. Men inte betyda de varken olyckor eller dödsfall, ty min malefit hade god vind med sig, oaktat matrosernas inbillning gruvade sig för en storm.”

Detta är en bidevindseglare, märkvärdigt kräk. Förenämnda sjökrönika förmäler om honom, att han i början var skapad till en ordinär fisk, men har sedermera begärat en annan nymodigare skepelse, förtretad över att likna den gemena fiskepöbeln. Därutöver blev Jofur så förtörnad, att han slungade honom tillbaka i sjön, sådan som han här föreställes, varest han ännu, regerad av sin forna smak för besynnerlighet, seglar städse mot väder och våg. Han är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem.

Naturen, som stundom tyckes leka i sina verk, har förmodeligen alstrat denne, för att ha någon varelse på vattnet, som kunde likna våra så kallade starke andar på landet, vilke av en ursinnig klåda till att vara nye och besynnerlige städse simma mot strömmen. Biblen är för gammal, därföre duger han inte. Själen begripa de intet, alltså är det kroppen som tänker: Helvetet är en tusenårig fabel till att skrämma en vidskeplig allmoge. Och varföre skulle de gå i kyrkan, så länge det är så allmänt? En Gud vilja de väl ha, men kunna ej tåla den som folkhopen dyrkar. Härliga filosofi!

Om någon av dessa behagar hedra mina naturalier med ett nygirigt ögonkast, skall jag rycka på axeln, gråta en tår och sucka: O, du bidevindseglare!

KAP. V
BIHANG TILL DET FÖREGÅENDE.
OM HAVSVARGEN

Escarum horrenda vorago	Ovid.
Poscit quod pontus, quod terra, quod educat aer.

Vilket obäkligt skrov! En haj tyngre än den viktigaste smålandsoxe, Med möda kunna trettio man hala honom på däck. Hela min hytta är inte större än hans hiskeliga svalg. Säkert var denne profetens valfisk.

Sådane tankar stormade mig in i huvudet, då jag första gången såg denne havsbusen. Björnen är mindre ohygglig i skogen än hajen i sjön. Den vi nu hade fångat höll sex alnar i längden, och tjockleken var nästan samma. Han syntes kunna sluka en dragon hel, ty gapet utgjorde en tredjedel av kroppen. Fyra timmermän gingo på honom med yxor och öppnade stora styckegluggar, både babol och styrbol, varutur bloden strömmade däcket runt i långa, otäcka krokar. Åtskilliga mindre ha vi sedan tagit men ej råkat dennes maka. Följande teckning visar honom vidöppen.

En mindre haj på sidan

Hajen är det glupskaste rovdjur i vatturiket. Lik en lurande dykerikommissarie håller han sig akter i kölvattnet och anammar allt vad som kastas över bord: avsomnade höns, självdöda svin, livlösa koplommon, oxeräntor, fårbogar, vidbyxor med mera, varföre holländarn ock kallar honom Struntfreter. Men i synnerhet skall han göra sig en glad måltid, när någon människa passerar relingen. Hans ankomst, säga våre matroser, betyder att någon skall dö i skeppet. Han går och väntar på kristet kött, mena de, äro alltså hans bittraste fiender och sätta med nöje deras egen fläskranson på kroken för att ta honom. Lyckas det dem — vilket sällan slår felt, ty så snål är han, att han löper efter lockmaten, oaktat han redan flere gånger blödat för järnet — då kapa de stjärten och fenorna frå honom, snöpa stackarn och välta honom sedan tillbaka i sjön, varest han slingrar såsom en stormslagen Algiergaleja utan åror och styre. Stundom surra de ett gammalt båtsfat eller dylikt vid honom, skrattande hjärteligen åt hans fruktlösa bemödande till att dyka. Engelska sjömän sträcka hämnden ännu längre: de hantera hajar efter jus talionis och äta opp dem igen, när de få några.

Jag har sett denna fisken leva, sedan han blivit flådd. Huden, opptorkad, brukas till raspar och filar. Gapet, som är beläget under själva huvudet, har trenne rader vassa tänder, och den som råkar sticka foten dit, kan vara säker att han får vandra sin värld igenom på träben, ty ingen rakekniv biter bättre. Hajen lägger ock ingen rom, såsom allmänna fiskar, utan ynglar på samma sätt som fyrfota djur. Vår doktor behöll hans hjärna och visade mig tillika ett järtecken, som jag tror icke finnes annorstädes i hela naturen, jag menar tvenne penes på en kropp.

Härutav kan man inhämta hajens moraliska karaktär. Hans rovlurande lovar akter om skeppet visa dess obarmhärtiga lystnad efter haverier. Räckte jag dykerifogdarna på jutska sidan, skulle jag slå dem över ansiktet med hans stjärt och säga: ”Sandeligen, I jydske mænd, I ere kuns ugudelige hajar.” Ty då de bedja Gud välsigna deras stränder, mena de icke torsk, sill och långor utan stora, riklastade skutor, vilka de kunna skövla, under det täcka namnet av kristelig bärgning. Dykareklockan är deras dräktigaste not. På min återresa frå London 1769 såg jag strandade på Skagern tvenne fartyg, en rysk örlogsman och en liten handelsfarare. Prospekten av den senare smärtade mig. Men när jag fäste ögat på den förre, rann det mig i minnet, vad Diogenes sade, då han betraktade kvinnan, som hängt sig i skogen: ”O, att alla trän bure sådan frukt!” — Lät dem ha överdådiga bullerbasar, men komme aldrig någon fredsam köpmannaflagg uti deras allgripande faggor!

Vidare om hajens karaktär. — Hans förnyade anlopp på den utsatte kroken röja en otamd begärelse till vällust. Bloden frusar honom redan ur svalget; ändå skyr han icke faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; likafullt kommer han tillbaka och blir änteligen ett olyckligt offer för sin glupskhet. — Huru lik i den delen våra vällustige lättingar! Känner ni den isterstinne herr von Vielfrass och hans morbror Ölberg med den stora kopparfärgade näsan? Hundrade gånger har den enas maga vurkit under bördan av överflödiga måltider, och den andres huvud likaså ofta sviktat av plågande nattrus. Men menar ni, de frossa och supa mindre fördenskull? Nej, de äga en hajnatur. — Huru gick det med den stackars Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje? Han ville resa. Modrens tårar ledsagade hennes avskedskyss, och fadren sade: ”Min son, hav Gud för ögonen!” — Corydon kom till Cadix, for därifrån med svidande brännemärken av en oförsiktig kättja, blev återställd, anlände i Kina, försyndade sig ånyo. Skall jag säga't? — Corydon dog — Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje, träffade döden i en hednisk famn, lik en täck blomma, vilken, rotstungen av en giftig aspis, falnar utav och försvinner mitt i dess hoppfullaste morgonstund.

Uslingar! Ömkansvärde hajbröder! Vi plocken I rosor på en buska, där I nyss fingen sönderrivna händer? Vällusten undergraver livet såsom mullvaden trädet. Betrakter hajens ändalykt och bäver!

Sluteligen vill jag anmärka om min grymhjärtade fisk, att han även lärt sig konsten att leva på andras död. Hans ovanstående beskrivning intygar detta, ty man ser därutav, att ett lik icke förr hinner över relingen, än han gör sig därpå ett fägnesamt gästebud.

Glupske arvingar som med leende mun skifta en länge efterlängtad rikedom på fädernas gravhög, en lägre ämbetsman som triumferande uppstiger på den högres likkista, sedan han hunnit vänta själen ur honom, en tjuguårig änka som med förställda tårar tillsmickrat sig ett stort testamente av sin döende gubbe och nu delar detsamma med en gammal galant, ack, säg mig, M. L., om dessa äro en hårsmån bättre än min havsvarg?

KAP. VI
MÄRKVÄRDIG TRÄFFNING MELLAN SKEPPET FINLAND OCH EN SJÖRÖVARE

Arma virumque cano… Virg.

Medan jag sålunda samlade naturalier, upplupo vi grannskapet av linjen, Jag gitter ej beskriva de särskilte främmande seglare, vilka vi under vägen haft i sikte, ty märkvärdigheter allena böra sysselsätta min fjäder. Alltså förfogar jag mig strax till valplatsen för att blanda mitt bläck med de kämpandes blod.

Långfredagen 1770 visade oss den uppgående solen en obekant seglare, vilken kryssade fram och tillbaka, kommande oss efter hand närmare och närmare, Vi tänkte på ingenting mindre än krig, utan ärnade fredsamligen börja gudstjänsten, när hans konstiga lovar, än på den ena sidan, än på den andra, satte oss i en billig misstanka. Vi hissade svensk flagg, hoppandes därigenom framlocka hans, men förgäves. Jag tog honom i ögnablicket för en sjörövare, ty kocken hade drömt föregående natt, att någon slog honom i synen med potäter, och snickaren svor på att de blodröda norrsken vi sågo nordenom kunde inte betyda annat än orlog.

För att icke överraskas av en lurare, gjordes Finland klart till motvärn. Psalmboken lades bort, och laddstocken togs i stället. Redan stå 140 kämpar i gevär, redan ser man döden färdig att rusa fram ur sexton gluggar på varje sida. Bindlar och plåster lågo i ordning för de sårade, och mina oförskräckte landsmän till heder bör jag tillstå, att allesammans med karolingiska uppsyner avbidade ordres till angrepp.

För min del hade jag länge önskat mig krigiska äventyr, kunde alltså ej utan glädje mottaga detta tillfället att mätta min längtan. Försäkrad att kulan snarast träffar den huggrädde, beslöt jag att icke stanna i krutdurken. Jag hade aldrig läst vår nyare svenska historia, begrep således icke, huru man uti träffningar kunde få sina skråmor i ryggen, ty jag såg min farfar, en gammal, gråhårig karolin, bära dem alla frammantill. Om jag lever i hundrade år, förgäter jag ej, vad gubben erinrade mig sista gången jag besökte honom här i världen. Jag var en gosse av tio år: ”Hör, pojke”, sade han och fattade mig i skuldran med en hand som syntes uppsluka hälften av min lilla varelse, ”hör, om du nånsin kommer i fara, så se henne stint i synen, ty hon vördar en djärv uppsyn. Du är förlorad, om du vänder ansiktet bort. Kong Karl, Gud fröjde hans själ!” — här torkade gubben sina ögon — ”När han gick för oss i fält till att tukta ryssar” — här strök han sina knävelborrar och såg grym ut — ”så slaktade vi dem såsom oxar” — här åter log han rätt hjärteligen — ”och gingo i bloden opp till stövelkragarna. Minsta delen stupade i själva slaget. Nej, det skall du veta, min gosse, att största nederlaget alltid sker ibland de flyktande. Ju mera du löper undan, ju närmare hänger dig döden på hälarna: därföre statt som en karl!”

Denna hans erinran kom jag nu ihåg och föresatte mig att följa densamma. Stackars gubbe! Han mådde väl ända till 1742, då han läste i Posttidningen, att ryssarne hade skjutit victoria med svenska kanoner uti Helsingfors, varutöver han feck slaget och dog.

Så snart jag såg krigsanstalterna börjas med allvar, påminte jag mig forne fältherrars maner att ansporra sina kämpar med något uppmuntrande tal. För att i nödfall ej vara ett sådant förutan, gick jag ned och skrev följande i största hast:

Opp, Finlands raske barn, lät modet icke falla,
när ära, frihet, liv ert svärd ur skidan kalla!

Opp, dragom pansar på, och klädom oss i järn,
till våra kistors hägn och brännvinskaggens värn!
Sku’ skälmar utan näpst oss nalkas på det djupa,
förtära vår ranson och allt vårt brännvin supa?
Sku’ vi som slavar dras till någon okänd ö,
från hembygd, flicka, vän? Nej, lät oss hellre dö!
Jag ler åt tusen skott, jag ler åt tusen dödar,
blott oväns blod med min på tummelplatsen flödar.
Min anda i triumf skall fly ur mina sår,
om jag en rövarsjäl i resesällskap får.^[7]
 Betänk er svenska börd! I dag, o folk, man finner,
om fädrens tappra blod i barnens ådror rinner.
Slåss nu på gammalt vis, ej i vår nya smak;
tar rispan frammantill, men icke på er bak!
Som hjältar låtom oss den lönske kaparn möta
och i hans snåla blod en rättvis klinga blöta!
Tar muskedundrar fram! Konstaplar, ruster er
att knalla detta pack till havets avgrund ner!
Lät hela luften runt kanoners åskor braka,
att skräck må både dem och djupets bottnar skaka!
De djärve skifta rov, när feghet intet har,
och den plär segren få, som först sin klinga drar.

Själen hoppade i mig över de storverk vi skulle göra. Säkert, tänkte jag, släpar denne skälmen någon bortrövad skönhet med sig, som suckar efter sin frihet. Vem vet, om det ej är en afrikansk prinsessa, vilken i aftonens ensamma tystnad antingen badat sig med sina lekande tärnor i någon stilla flod eller suttit under en lummig palm vid den sakta sorlande sjöstranden, sorgsen över sin älskares frånvaro, stundom blandande sina suckar med turturduvans klagande toner, stundom begärande medömkan av skogens härmande eko. Jag meddelade vännerna min gissning, och vi hoppades alla få oss en Banise. Vilken ära, sade vi till varannan, att rädda den lidande oskulden, höra en prinsessa kalla oss sine beskyddare och hennes knäfallande nymfer hälsa oss för hjältar, medan vi stoppe den ene rövaren efter den andre in i våra kanoner och slunga dem hela neder till dödsens rike!

Plan till en hjältesång rullade mig redan omkring uti inbillningen. Åtminstone, tänkte jag, skall denna de svenskas bragd icke begravas i glömska. Voltaire skriver i Henriaden:

Les François savent vaincre et chanter leurs victoires.

Jag har alltid funnit, att vi brustit i det senare, ehuru vi i det förra överträffe alla andra folkslag, ty vilket land kan uppvisa flere Akiller och mindre Iliader än vårt?

Full av dessa föreställningar hörde jag med fägnad ordres givas till anfall. Efter lovligt krigsbruk gjorde man kaparen en hövlig fråga, om han ville ge sig eller slåss, vilket skedde förmedelst en kula, som sändes honom för bogen. Vi voro honom nu så nära, att vi med små kikare kunde se fiendernas ansikten på däck. Däribland upptäckte man även sex eller sju kjortlar. Strax hade vi vår afrikanska prinsessas kammarjungfrur. Vilken sporre för ynglingarnas mod! Vår knallande hälsning jagade fuller dessa hals över huvud ned i botten på skeppet, men deras anblick hade emellertid haft den verkan, att alla med en mun ropade : Giv fyr! I ögnablicket vändes bredsidan till med hela glatta laget, varpå fienden (far i honom, så måtte han haft lust att slåss!) strax hissade engelsk flagg, strök segel och höll utav, skickande oss, i stället för de väntade länkekulor, några hundrade potäter, såsom kocken hade drömt.

Ack, min läsare! Döm nu om min flathet av din egen. Hela min roman, prinsessa, nymfer, seger, byte, hjältesång, allt förlorades i en handvändning. Freden utblåstes överallt. Lik en snål, som i sömnen hittat en dukatpung, men vaknar med tomma nattmössan i näven, kröp jag ned i min hytta, och tyckte näsan tog emot allestädes, Min penna är således den enda, som blödat i detta kriget.

Vår sjörövare var en kapten Laner frå London, destinerad till månan ty den ort han nämnde finns icke på jordklotet. Hans rätta avsikter kunde man ej få veta, men vi gissade, att han kryssade på dessa höjder för att uppbida engelska ostindiefarare; budo honom därför ombord till att spisa middag i hopp att kunna skriva med honom till Europa. Han kom, tog emot våra brever och feck en fjärding sill i utbyte mot sina potäter. Hans fruntimmer voro några hjärtungar frå Westminster, vilka förmodeligen hellre velat peuplera kolonierna än spinna på Bridewell. Se kapitlet om skeppsråttor. Svart eller vitt, något måste engelsman ha.

KAP. VII
VILKET TJÄNAR DET FÖLJANDE TILL FÖRSTUGA

Inter Sauromatas ingeniosus eram. Ovid.

Elva dygn solbrändes vi under linjen i en smäktande hetta. Förr i världen regerade hundstjärnan, här i huvudet på ostindiefarare, ty de plägade döpa varannan, spela gäck och supa sig fulla, men denna gången fingo de befallning att behålla sitt vett och äro ännu allesammans vid sunt förstånd.

Till att ersätta förlusten av dessa taskspelerier hade jag börjat utgiva veckotidningar under namn av Svedenborgska Posten. De bestodo uti varjehanda politiska och historiska underrättelser från Europa, vilka meddelades mig av några tjänstfärdige andar, som stundom uppenbarade sig uti en hytta på Finland, fordom bebodd av herr sekretarien E. Men det synes, att allt som utkommer under detta namnet nödvändigt borde misslyckas. Varken herr assessorn i Sverige eller hans andar här på skeppet njuta skrivfrihetsförordningen till godo. Verket måste stanna vid de två första papperen.

Emellertid gick det här som i Campio: Harlekin drar alltid någon med sig. Mitt exempel satte pennarna i gång. Bläckslussarna öppnades, och hela floder av vitterheter översvämmade både bänkar och bord. Den ene utgav en Neptuni Spion; den andre fägnade oss med Finska Posten. Somlige brevväxlade på rim, somlige började skriva romaner. Ingen namnsdag, ingen födelsestund undslapp hoss utan lyckönskningar. Skaldeådran flöt så mycket ymnigare, som hon uppspäddes med racksafter. Kort sagt, var och en hjärna gick yngelstinn. Pluggen rycktes icke förr ur bläckhornet, än en bel-esprit kröp därutur.

Men barn tröttna snart vid enahanda leksaker. Våra lärda förrådshus ramlade inom tre veckor över ända. Dock likväl uppväxte ur deras grus en ny fenix. Samtelige herrar författare överenskommo att ingå ett Vitterhetssällskap, under namn av Runio Sacrum, såsom denne svenske skalden syntes allra tjänligast till att bli deras patron. En estampe till sällskapets sigill utkastades av dess värda medlem, herr Ad. Burtz, varest bemälte Runius föreställes drucken, liggande i en rännsten, medan trenne damer visa sig ur ett fönster och be honom rimma. Oppöver dem står följande infall:

O, vilket vackert mönster!
Tre ho-r i ett fönster.

Jag hade den äran att bliva vald till sekreterare uti gillet. Sammankomsterna borde ske två gånger i veckan, då en av ledamöterne ömsom tagen præses hade att öppna sittningen med en skål till Runii åminnelse samt låta densamma gå bordet omkring. Sällskapets arcana vågar jag ej upptäcka, men dess övriga historia skall korteligen meddelas i mina nästa kapitler.

KAP. VIII
OM DET VITTRA SÄLLSKAPET RUNIO SACRUM

Adsit lætitiæ Bacchus dator…

Vid första sammankomsten framställtes såsom preliminärfråga, om det ej vore ett nödvändigt sammanhang emellan hjärnans nerver och halsfibrerna? Undersöktes och befanns, att dessas torrhet hindrar de förras utspänning, följakteligen sätter dem utur stånd att verka tillbörligen; förklarades genom liknelse av en kvarn, vilken utan vatten icke kan mala, och bevisades vidare med Runii och fleras exempel. Avgjordes alltså, att snillet oumgängligen tarvar punschbålens bistånd.

Härutav flöt naturligen det andra spörsmålet, om herrarne samteligen äga förråd av citroner, socker och arrak? Större delen svarade Ja. De övrige förklarades oduktige till ledamöter uti vårt vittra gille och togo avträde,

Detta skett, frågades ytterligare, om alla funno sig vid att skriva eller låta skriva i de ämnen, som framdeles uppgivas kunde? Bejakades allmänt, varpå sällskapet satte sig att överenskomma om lagarne, av vilka jag nämner allena de huvudsakligaste.

§ III. Nu är bordet fullsatt. Uppgifve tå præses ett ämne, till nästa sittning. Therutöfver skrifve sedan en och hvar. Bundit eller obundit, vare val theras. Tredskas någor, plikte för sin tredskhet en båla punch.

§ V. Må ingen uteblifva, tå han af vaktmästaren kallad är, vid två boutellers vite första gången, och dubbelt opp den andra. Är han sjuk, böte en topp socker för sin sjukdom.

§ VII. Pröfve præses, ho priset tillkommer. Bästa afhandlingen lönes med åtta, den närmaste där intill med fyra glas.

§ X. Nu smädar en ledamot en annan. Sker thet i prosa, plikte som för uteblifvande $ V. Sker thet i vers, vare saklös … m. m.

§ Sista. Såsom dryckekaret med influtna böter underhållas bör, alltså åligger hvarjom och enom föreskrefne punkter stundom att öfverträda. Gifvet Finland å mötesplatsen den 1 april 1770.

Johan Krogskylt	Adam Flaskenfält
Peter Kallsup	Jöns Dregelström
L. S.
Truls Bläckhorn Sikter

Ett så visligen inrättat samfund kunde intet annat än frambringa vackra saker, och jag skulle utvidga mig i samtelige herrarnas beröm, om ej lovsånger över levande kunde anses för smicker. Icke dess mindre bör jag anföra ett eller annat vitterhetsprov efter dem, synnerligen de som vunnit priserna.

Första uppgivna ämnet var Kärleken i sin linda, varöver skrevs allehanda. Jag meddelar de kortaste bara.

Första Devisen.

Pedibus calcamus amorem.

Vad är kärlek i sin linda?
Ägget till en skorpion,
snara till att oskuld binda,
märke på ett dårhushjon.

Raggen plågas för en flicka!
Möter Astrild mig i land,
så skall jag med Bacchi svicka
piska bågan ur hans hand.

Andra Devisen.

Var fågel sjunger efter sin näbb.

Jag kan väl ej så noga veta,
vad kärlek i sin linda är.
Men det minns jag, då jag var kär,
så kände jag en faslig heta,
och ville gärna se min Greta,
men längre gick ej mitt begär.
 Då gissar jag, att kärlek min
 gick som ett barn i lindan sin.
Men sedan blev jag snål allt mer,
min hand i barmen ville ner,
min mun på Gretas ville hänga;
mitt hjärta börja häftigt dänga,

med ticka, ticka opp och ned.
Jag skalv uti varenda led.
 Då gissar jag, att kärlek min,
 gick som en karl i byxor sin.

Harmas icke, min läsare. Jag smakar dessa infall likaså litet som du, men min plikt såsom historieskribent förbinder mig att införa dem. För att ställa dig till freds skall jag nu visa dig en annan, som på ett mästerligt sätt hårluggat equivoquen i den uppgivna frågan. Hans valspråk var:

Vad skulle min son på galejan?

I Cadix hände sig en gång,
att Crispin höll sin aftonsång
hos lilla donna Teodora,
Han svor han haft en rolig natt,
men kort därefter, blek och matt,
fördömde han varenda h-a.

Hör, doktor! viskar han så smått,
jag har en liten skade fått,
kanske man borde den förbinda.
Jag sporde doktorn vad det var,
och feck i tysthet detta svar,
att det var kärlek i sin linda.

Sällskapet, ehuru det väntat sig detta ämnet annorledes avhandlat, kunde dock icke annat än anse sig författaren mycket förbunden för hans läckra uttryck i en oläcker sak, tilldömde honom alltså priset, som bestod uti åtta glas bischoff, vilka vår dåvarande præses överräckte honom med ett efter tillfället lämpat lovtal. Poeten tog dem emot med bugning och följande sång:

 Skall en vagn
 göra gagn,
bör man ofta smörja hjulet.

 Annars går
 varje spår
krokugt, tungt och illa vulet.

 Likså bör
 strupans rör
läskas i ett vittert gille.
 Ty jag svär,
 bischoff är
bästa smörja för ett snille.

En annan hade samma gång skrapat ihop några Rochesterska smutsigheter och ville bevisa, att kärleken icke var annat än en häftig hunger efter ett stycke vitt vackert womanflesh. Skriften var kvick nog i sin väg, men sällskapet fann sig icke föranlåtet att förvara bland dess övriga papper några lispund grovheter för två, tre kvintin snilles skull, ådömde författaren följakteligen att försona sig med ärbarheten förmedelst erläggande av två bålar punsch till nästa sammankomst.

KAP. IX
FORTSÄTTNING OM RUNIO SACRUM

Sive recta, sive crum,
tamen est latinicum.

Jag har läst igenom mitt föregående kapitel och tycker ej om det, ty det ser mig så liderligt ut; hade därför tänkt indraga detta, om icke det skälet kommit emellan att supa är ett likaså oumbärligt ont på sjön som giftas i land. Det ena måste skaffa mod uti faror, det andra trevnad i näringar. Intetdera kan mistas. Vad är det som gör engelsmän till dristige sjökarlar? Intet annat än deras bumbertar och ölmuggar, Ser ni någon kapten ibland dem med en blekmager hy, så tro säkert att han uträttar inga underverk på djupet, men har han en näsa, så stor och rödfrasig att ni tycker hon kunde bli en reputerlig krögareskylt, då må ni ta honom för en äkta hjälte på Neptuni botten. Såsom svenskarne icke hunnit ännu att upparbeta sig till deras höjd i dryckeskonsten, alltså stå de även efter dem uti vidlöftig sjöfart. Ho kan således undra på att ostindiefarare söka styrka i bålan?

Saken är bara den att kunna dricka med smak. Förr i världen söp man sig full på gammal ren bondska. Nu finner ni, det sker vittert och belevat. Mycket vunnet på den goda sidan! Ett ont, som icke kan avskaffas, må man åtminstone göra så drägeligt som möjligt är. Denna ädla föresatsen ansporrar vårt hedervärda gille Runio Sacrum.

Vi skulle jag då blygas att skriva dess historia? Men min läsare, jag har två starkare skäl till att icke fullfölja henne.

1:mo har jag intet att dricka, 2:do ides jag ej. Du får alltså icke mer än på det högsta en sida till, och den tör bli så usel, att du räknar din mistning för en lycka.

Följande vann priset vid tredje sittningen. Frågan var: Huru skall min fästemö se ut?

Devisen:

Chacun a son goût

 Om jag skall nånsin bliva kär,
 hör på, vad flicka jag begär:
En medelsitsig växt, med fri och hurtig gång,
behag förutan konst, manerer utan tvång.
En fin och fyllig hy, där hälsans färgor pråla,
där snö med purpur mängd tycks vårens fägring måla.
En liten rosröd mun, en mun som ljuvligt ler,
som drillar väl en ton, men bättre kyssar ger.
Därtill ett ögonpar, där munter oskuld lågar
utur ett vackert valv av smala, svarta bågar.
Sist tvenne höga bröst, som hävas i en barm,
vars marmor städse är av kärlekseldar varm.
 En sådan kropp med värdig själ
 skall endast göra mig till träl.
 Det är mitt tycke uti kvinna.

 Och när jag kan en sådan vinna,
 så offrar jag min frihet opp.

Stackars gosse! När vill du bli gift? — Vid femte sammankomsten skulle var och en säga sin huvudböjelse. Penningen hade månge anhängare, äran en, lärdom ingen. Tvenne förklarade sig för något i allt, men den, som rimmat till vällustens beröm, erhöll denna gång belöningen. Han kallade sig:

Epicuri de grege porcus

 Kom, vällust, du är min gudinna,
 kom, överströmma all min själ!
 För dig skall blott mitt rökverk brinna,
 ty annat allt är bara gräl.
 Begraven i din ljuva famn
jag ler åt Croesi guld och Alexandrers namn.
Lät ärelystnans folk på lyckans branter klänga,
sorg, avund och besvär på deras hälar hänga.
Lät Harpax ha sin skatt, den är en mager tröst,
han rugar själv den orm, som tär hans usla bröst.
Nej, vällust, du är den, som nöjets rosor strör
 på livets tistelvuxna hedar.
Jag sorgfri kuskar fram på dina glada medar.
Ju mer min tid är kort, ju mer han nyttjas bör.
 I andra världens tysta slätter
 oss ingen Cloris kysser mer.
 Där vankas inga läckra rätter,
 ej heller pressas druvor där.

Dessa rim, påminte sekreteraren, kunde aldrig vara foster av en nykter hjärna, underställte alltså præsidis nogare omprövande, huruvida man borde understödja författarens yrande snille med nya tillökningar på det gamla ruset, kunnande han för sin del ej annat än anse det för vådeligt. Tillstyrkte fördenskull, att de honom tillfallna punschpremier måtte förvandlas till en lika stor dosis vatten, såsom tjänligast för hans vimmerkantiga huvud. — Denna ömhet för en krank medbroder uttyddes såsom en grov bespottelse. Sekreterarn jagades ifrå protokollet och nödsakades värja sig bakom ett bröstvärn av tre pålagda buteljer rött vin, som till prompt utmätning överlämnades.

På detta sättet fortsatte sällskapet sina möten inemot Kap, då dess vitterheter tillika med kvarstoderna utav rack och socker upphörde. Handlingarne avslutade jag med följande svanesång:

O, coup fatal pour les buveurs
de notre heureuse compagnie!
Adieu bouteille, adieu ma vie!
Voici ton secrétaire en pleurs,
Bacchus, tous tes sujets fidels,
dont le courage et la constance
furent l'appui de ta puissance,
ne brûlent plus sur tes autels. —

Nog kunde jag här tillägga berättelsen om ett par urtima tingsrätter, som under samma tid höllos över några brottmål rörande umgång med Norges döttrar m. m., men jag orkar ej. Utom dess vet jag icke, huru jag skulle utbreda ett ärbart täckelse över så mycket naturliga saker.

Claudite jam rivos, pueri, sat prata bibere. Virg.

KAP. X
VARS INNEHÅLL JAG SKALL SÄGA, NÄR DET ÄR SKRIVET

Qualis rex, talis grex.

Jag erinrar mig, att någon i Stockholm per anagramma förvandlade Sällskapet Vitterlek till Spetälska Källri-vett. Detta anförer jag för att spara en hårklyvare den mödan att lämpa detsamma på vårt. Ha vi skrivit slätt, så ha vi ock skrivit kort, en hövlighet som läsaren icke finner hos alla pappersmånglare.

Emellertid hade vår kapten nyttigare använt sina lediga stunder i passaderna med översättning av en täck engelsk bok kallad Henrietta. Värdig ledamot av svenska vetenskapsakademien borde han väl icke nämnas så nära på våra bönhaserier, men det tjänar till bevis, att snillet, som annars plär kastas i skamvrån bland Neptuni söner, var denna gången i någon aktning. Drucko vi, så skedde det av egen drift. Övade vi oss med pennan, så var det en följd av hans exempel. Huru ängsligt att vältas på ett skepp, där hela förståndet är inskränkt i nakterhuset! Där man nödsakas klaga, med min Naso: Derident stolidi verba latina Getæ! —

En engelsk sjöofficer, hjärtlig hatare till all lärdom, satt på ett värdshus i London uti sällskap med några bedröveliga dito. Talet rullade på det uppgivna förslaget att förmedelst ett ur utfinna longituden på havet. Därmed drev han gäck en stund och angrep sedan Euklider, astronomer, geögrafer. Newton själv var en vurm. ”Där sitta de skolfuchsarna”, skrek han till, så rågan dansade ur alla ölmuggarna, ”där sitta de bakom en kakelugn och vill lära er segla världen omkring. De lova er det och det, prata om nya upptäckter, nya instrumenter m. m., men tro dem inte. T. ex. de inbilla er jorden är rund — God damn their block heads! Jag har rest med Amiral Anson frå dess ena ända till den andra och funnit henne, by God, as flat, as this table (så platt som detta bordet).” O, att denna paddan ej måtte ha några syskon i livet!

Jag vore otacksam, om jag icke prisade min lyckliga belägenhet på ett skepp, där de bägge ypperste både älska och äga vetenskaper. Jag är inte nog liten till att kunna sjunga ur en krypande smickerton, men till min egen förnöjelse måste jag säga, att den ene är likaså bevandrad i lärdomsriket som den andre på vitterheternas fält. Vi behöve ej öva tungan med nötta historier om gamle ostindiefarare, om kompass och väderlek, efter vanligheten. Våra umgängesämnen kunna stiga frå Linnæi plantor ända opp till Cartesii virvlar. Man är hemma hos Hårleman, man känner Newton, man skäms icke heller för att ha bekantskap med Curtius och Virgilius. Huru långt ifrå den allmänna skepparekretsen! Hade Osbeck och Torén varit här, skulle man icke läsit i deras resor, att de den eller den gången ej kunde gagna naturvetenskapen, i brist av frihet att komma i land.

Detta må bli ett kapitel för sig självt. Jag har ögnat det igenom och finner det vara det sannfärdigaste av alla hitintill.

KAP. XI
ANKOMSTEN TILL KAP

Crebrescunt optatæ auræ, portusque patescit. Virg.

Den 15 maj mötte oss första gången de så kallade Kapska duvor, fåglar som förebåda sjöfarande grannskapet av Hoppsuddan, likasom svalornas ankomst hemma utmärker sommarens. Den 24 hade man banken inne och följande morgon sikte av det höga, bekanta Taffelberget.

Denne årstiden, som börjar vintermånaderna i Kap, utsätter den vanlige, så kallade Taffelbayen för de aller våldsammaste väderilar. Okunnigheten därom kostade portugiserna snart sagt en hel flotta 1500 och gav anledning till deras dädanflyttning, ty desse voro de första européer som här nedslagit sina pålar. Fördenskull fann man orådeligt att så sent inlöpa där, utan ställde kosan öster om udden till Bay Falso, belägen 5 mil frå själva staden, ehuru svensk köl aldrig varit där förr.

Men till att komma Kap förbi utan storm är likaså sällsynt som att slippa Cadix utan älskogskrämpor, Allra bäst vi fägnade oss över en snar landstigning, mötte oss en tjutande buse i luften, vilken satte hela vårt finska furstendöme i bestörtning, så mycket mera som han så när hade blåst alla våra förmodade förfriskningar bort med sig. Ty såsom han bar bus ifrå landet och man fruktade han kunde bli långvarig, stod man på vägen att länsa förbi utan vidare påhälsning. Men då han på tolfte timman började lägga sig, tog man i övervägande såväl de sjukas skorbutiska tillstånd som resans ofanteliga längd frå Norge till Java och beslöt att förfriska något litet.

Dygnet därefter blåste vinden god, men vid krökningen inåt bayen kom han oss mer och mer emot, så att man måste lovera bergen emellan långt in på natten, utan att upphinna Simons Bay, annars rätta ankarstället; nödsakades alltså stanna ett stycke därutanföre till följande morgonen, då vi åter kunde bruka ögon och segel.

Fjärde styrman avsändes med jollen att utkunskapa belägenheterna, försiktighet så mycket mer angelägen, som vi på en obekant plats utan lotsar måste vägleda oss mellan klipporna efter oriktiga holländska kort, vilka liksom allmogens lyktegubbar i land synas visa rätte stråten, men föra i själva verket på villostigar. Bedragne av dem, styrde vi ock högre opp i bayen än ske borde, till dess man på sidan upptäckte husen och ett därstädes liggande vaktskepp, då man strax genom en liten vänstersväng kom på stället och lät ankaret dundra i botten, medan konstapeln avlade vår hälsning med fyra skott, vilka besvarades med ellova utav förenämnda vaktskepp.

KAP. XII
SOM HAR KOSTAT MIG MER MÖDA TILL ATT SKRIVA, ÄN DET KAN KOSTA ER TILL ATT LÄSA

Versus inopes rerum nugæque canoræ. Horat.

Således hade vi nu på en tid av ellova veckor seglat frå Norge till hottentotternas land. Den som känner vägen, lär säga, att vi kuskat med dubbel skjuts ända igenom. — Holländarne ha innästlat sig här stränderna långs och bo välbehållne mellan de klyftor, som klemiga portugiser kallade Promontoria Diaboli.

De skyhöge bergsryggar, som omfamna Bay Falso runt omkring, kunde intet annat än tillrycka sig min poetiska förundran, helst Finland var det första svenska skepp som nånsin vilat emellan dem. Jag såg dem och begynte strax uppsvälla:

I, jordens äldsta barn och Taffelbergets bröder,
vars himmelshöga spets det tunga fästet stöder,
I, afrikanska berg, som städs orörda stå,
fast alla djupets svall mot edra bottnar slå,
och vädrens grymme kung på edra höge kullar
sin stormbeklädda vagn i dundervirvlar rullar,
ack, tager mot ett folk från Bores kalla bygd,
som nu i edert sköt, har sökt en stilla skygd!
 Opp, hottentottska släkt, att svenska flaggen ära!
Förfriskning, hamn och fred med godo vi begära.
Vår reling, vidrigt fall, skall tolka vårt beslut,
skall spruta död och eld ur sexton gluggar ut.

 Vi Karl den tolftes landsmän heta,
 och äro av Gustavers ätt;
 eho, som dristat desse reta,
 har alla tider stått sig slätt.

 Därnäst I, Hollands barn, I, havets djärve söner,
vars världbekanta flagg en evig framgång kröner,
vars köpmän större land med siffror vunnit ha,
än Alexander själv med vapen kunde ta,
hör, snälle handelsmän, som dessa berg bebyggen
och edert vardagsöl av bara druvor bryggen,
ack, ruller ned till oss två tusen åmar vin,
samt hundra hästelass citron och apelsin!
 I oss I finnen ej fransoser utan pengar,
ej buttra engelsmän, ej snåla danska drängar,
nej, redeliga män av götisk moderstam,
som nu gått första gång bland dessa klyftor fram.

Geld, Mijne Heeren, Geld! Se bara vilket sympati; knappt hade jag ordet ur munnen, förrän vi ha holländare ombord: — De Posthoulder eller ortens kommendant, herr Kirst, en född sachsare, besökte oss strax, tillika med tvenne andra och böd herrarne till middag. — Man klädde sig och for i land under 8 skott, nyttjande den nya slupen, som nyss blivit färdig.

KAP. XIII
EN HASTIG BLINK PÅ KAP OCH SVERIGE TILLIKA

Nescio, qua natale solum dulcedine cunctos
Ducit et immemores non sinit esse sui. Ovid.

Norges utsikter voro bedröveliga, denne bayens likaså. Det förra föll mig ej underligt, ty jag hade icke förmodat bättre, men det senare förlängde mig näsan en god del, såsom jag väntat ett Kanaan. Höga, hotande och skoglösa klippor, ljungbeväxta och till hälften överpudrade med torr sand, skulle snart inbilla en främling, att han här hamnat i Steniga Arabien. Landets vinter, som närmast liknar vår höst, ehuru man stundom ser snödrivor på bergstopparne, erinrade mig fuller, att de icke buro sin sommardräkt, men denne kan dock intet ändra mer än färgen, och gröngräset utgör ju ej alla behagligheter i ett land?

Ögat älskar ombyten. Jag har rest i Holland, Frankrike och England, men ingenstäds åtnjuter jag en så mångfaldig natur som i Sverige. Än möter mig en angenäm flod, som bågar sig fram mellan klyftorna och sätter allehanda sågar, kvarnhjul och hamrar i gång. Än ser jag ett forsande vattufall stupa berghöjderna utför, än åter en stilla insjö, där stränderna runt omkring visa mig upphängda fiskedon, bärande fällor eller feta betesmarker. Har jag på ena sidan ett slätt åkergärde, så susar på andra en gammal, vördig skogsdunge. Stiger jag ned i dälden, finner jag en intagande omväxling av ängstycken, lövträn och åkerfält. Backarne, som omsluta desamma, prunka med evigt grönskande tallar eller granar, och själva gråbergen, större delen klädda med småskog, uppte mig en hundrafaldig förändring av sluttande avsättningar, bråddjupa stalp, hängande stenvalv, grottor, strömrännlar med mera. Den resandes öga plågas aldrig av ett tröttsamt enahanda, ty allt detta träffar, han ofta inom ett enda skjutsbyte. Naturens hand har danat svenska jordytan ojämn, liksom för att bespara oss en ständig omväxling av utsikter. I Frankrike kan man resa hela sjuttio milar utan att råka ett berg, en brink, en skog, en sjö. Allting är slättmark. Vilken dödande enhet! Hos oss däremot upphinner man ej förr på en ny kulla, än man har en ny cirkel av prospekter. Om vägarna ej äro så bekvämliga som de franskas, förtjäna de likväl att beundras, alldenstund de äro bättre än deras backiga och svårarbetade läge synes tillåta. Går det långsamt oppföre, rullar man så mycket snabbare utföre. — Med ett ord: den store byggmästaren har utmätit våra boplatser på det bästa stycket av hela jordklotet. Dyrbara fosterbygd! Var har jag täckare somrar? Var andas jag sundare luft? Var finner jag flera välsignelser ovan grund eller under? Äge vi inga vinpressar, så ha vi dock goda sädeslogar, och om en frusen utlänning med hackande tänder tadlar våra hälsosamma vintrar, så förgäter han, att vi ha skogar till bränsle och pälsverk till kläder, liksom han ock aldrig smakat det makalösa nöjet att kuska fältet omkring på en glänsande is eller ett gnistrande åkföre, efter en bjällerselad, prustande slädtravare.

Sverige, säger jag till slut,
är det bästa Gud har skapat;
jag ej andra land begapat,
om jag vetat det förut.

Den, som reser hemifrån
efter lärdom eller seder,
efter föda eller heder,
hämtar vattnet över ån.

Nej, bliv vid din födselort,
föd dig på din torv med ära,

ty vad du kan borta lära,
är allena lite lo- lo- lodning.

Vad skulle jag på Kap? Liksom man inte kunde se nakna klyftor närmare! Jag har rest något litet inuti landet. Det är fullt av långa, kala bergsryggar, ännu bebodde av tigrar och lejon, ehuru mycket holländarn bemödat sig att utrota dem. Däremellan äro fuller vackra, vidlöftiga slätter, vars bärande jordmån lönar arbetarens nedlagda svett femtiofalt. Men utom det att större delen av dem ännu ligga oupptagne och följakteligen se vilda ut, saknar man här naturens förnämsta prydnader, skogar och floder. Holländska idogheten har väl sökt ersätta denna bristen genom konstens åtgärd, jag menar med vattuledningar och trädplantering, men detta visar sig allena kring husen där de bo och är föga betydande. Så att den Godahoppsuddan, varest jag inbillade mig finna allt så utomordentligt, som Constantiavinet, äger få utvärtes behagligheter för en resandes ögon. Annat har jag med detta icke velat ådagalägga.

Emellertid, när man besöker holländarn på sina lantegendomar, finner man hälsa i hans ansikte, snygghet i hans hus, välmåga i hans vingård. Uti seder, tänkesätt och penningegirighet liknar han sin europeiska stam, är likväl mera gästfri än denna. Jordtorvan han sitter på har han tillskapat efter sin egen smak, och när jag betraktar hans mödosamma uppodlingar, tror jag mig känna igen här, vad baron Holberg skrev om deras fäder hemma:

Jordens Kreds er gjort af Gud,
 Men de Nederlænder
Deres Jord-Plet dannet ud
 har med egne Hænder.

Hamnen i Simons Bay befanns för övrigt både säkrare och bekvämligare än Taffelbayen, varföre herr kapten Ekeberg, jämte fjärde styrmannen, herr Ad. Burtz, såväl under inseglandet med lodning och pejling som sedermera genom observationer från höjden av de kringliggande bergen, satt sig i stånd att däröver förfärdiga fullständiga sjökort, till förekommande av de olägenheter, som genom de äldres missledande förorsakas kunde, och för vilkas skull en engelsman så när blivit borta på den så kallade Romansklippa.

Den 21 juni voro vi åter segelklara och gingo härifrå med god vind.

KAP. XIV
ETT ORD TILL HÄCKLARE

Gens inimica mihi Tyrrhenum navigat æquor. Virg.

Ödmjuke tjänare, mine välvise herrar! — Vad har ni emot mig? Ni axlar er. — Vad skall det betyda? Jag har väl inte skrivit så slätt heller. — Men tör hända, ni vill jag skall tilltala er på latin? — Väl. — Miltiades, Cimonis filius, Atheniensis. — Grammatica est ars loquendi et scribendi. — Ni är inte nöjda ännu? — O mihi trux pecudum genus!

Frågorna i ordning. — Jag är en tok, säger ni först? — Det skadar inte, ty tokar lyckas mest. Jag har studerat smaken hos min samtid och funnit att älskvärda galenskaper behaga mer än den allra sundaste visdom: är alltså för mycket klok till att vara klok. En del författare nöja sig med några få kännares lovord och förakta den olärdare hopens: skriva fördenskull idel djupsinta saker, men jag, som skattar det största partiet för det säkraste, söker mer de senares bevågenhet än de förras, kan således, efter naturligt förhållande mellan bådas antal, icke skriva mer än var tjugonde sida förnuftigt.

Visheten hjälper ingen fort. Det ser ni på den stadige Leander. Med allt sitt vett får han förgäves buga sig hos Camilla, medan den jollrande, platte Puderkamp triumferar. Stig in uti Erasti boksamling: Reineke Fuchs träffar ni helt utsliten, men Wolffen hänger ännu bladen ihop efter pressen. Sådan är smaken i våra tider. Cervantes skrev en Theologia Moralis: ingen läste Cervantes. Cervantes skrev sin Don Quixote: alla människor läste honom. Cajus hade studerat, gick på predikstolen och feck inga åhörare. Cajus sticknade, gick på teatern, och hela världen lopp efter honom. Vilka kvädas oftare: Sions sånger eller Bellmans visor? — Vad förmån är det då ej att vara tok!

Jag är en smädare, säger ni därnäst? — Väl, då ha vi samma syssla. Lät oss därföre tiga med varann. När hörde ni en tullbroder förråda en annan eller domare tala om att domare ta mutor?

För övrigt, vem rår för att sanningen är bitter? Gnälle den som slaget känner! Min penna, uppriktig som mitt hjärta, kan icke kalla mormors katt en tiger eller Per Perssons oxe kammarherre. Vore det ej ett Danviksarbete, om jag firade den yra Lisbetta såsom kysk, medan hon bär synden framför sig, så stor som en regementstrumma?

Tadles alltså vad tadlas bör! Lasta påfågelns fjädrar är orätt, berömma hans fötter icke mindre. Vare fördenskull varken lasten skyddad eller dygden ofredad! Båda urskiljas bäst, då de stämplas med deras naturliga bomärken.

Jag stöter ärbarheten, säger ni vidare; jag är smutsig och plump, t. ex. kapitlet om vomering med flera. — Men, mine läckre herrar, lät oss rätt utreda begreppen om plumphet, ty det är skillnad på Kansler och butler. Plumphet ä-ä-är plumphet — det är när man är plump. — Ack, jag fruktar jag kan icke försvara mig! Store Donatus, statt mig bi!

Jo, naturalia non sunt turpia. Kan jag kalla vidbyxor svampdosor eller säga matrosen levererar grädda, när han spyr bara gröngallan? Om jag meddelat er hajens tvenne födslolemmar under namn av bramstänger, hade ni då förstått min mening? Det är ju inte mitt fel, om vårt fattiga modersmål ej äger annat ord på maitresse än hora eller nödsakar mig försvenska latinernas Politicus rent ut med skälm. Er barberare sätter er ett klistir och begär hövligen att ni skall vända ansiktet opp: är han då icke rätt ärbar? Sådant räknar jag för överdrivna finheter. Det är att vara oanständig av alltför mycken anständighet.

Hel annan sak är det när frågan rör fruntimmer. Orenliga grovheter försvarar jag likaså litet som ni, Där är man på förbuden grund, åtminstone bör man icke lyfta på täckelset, utan ganska varsamt. Jag skall ge er ett exempel. Ej behöver en målare skämmas för att visa er Evas blottade bröst, men dristar han låta penslen löpa ned ända till hennes midja, så måste han kasta henne en fikonagördel om livet, ty här heter det: procul hinc, procul este, profani! Vad åter Adam angår, fordrar jag fuller detsamma, men om det händer att löven äro så glest bundna baktill, att ni ser en skymt av hans övre lår, synes mig man bör icke vara nogräknad.

Utom dess, min kräsmagade häcklare, ger jag alltid till känna med några ovanskrevna ord, vad i varje kapitel innehålles. När jag pekar på buskan, där taggarne sitta, så är det ju inte min förseelse, om du löper dit och blir stungen?

Emellertid, om någon förflugen plump drupit mig ur pennan, varigenom ett ärbart fruntimmer kunnat bringas till rodnad, ber jag aller ödmjukast om ursäkt, icke hos er, mine herrar, utan hos den sköna förolämpade. Hennes spegel tör visa henne, att det lyte hon funnit på mitt papper förvandlat sig till en fullkomlighet på hennes ansikte, ty huru täck är icke en flicka då blygsamhetens färg purpurerar hennes kinder! Jag hoppas fördenskull, att hon förlåter mig ett undsluppet fult ord, som haft så vacker verkan.

Vad ha ni nu mer att förebrå mig? Jag är för mycket piltaktig, tör ni säga, och icke alltid ortodox? Jag svarar: det förra är en följd av mina år och min hälsa, och vad det senare angår, så har jag ej lovat er en postilla.

Kallar ni mig dum, gör ni mig orätt, kvick, likaså, lärd, ävenledes. Ty mitt bomärke är: aliquid in omnibus, och skulle ni vidare få veta, vem jag är, så vore hela verket skämt. Alltså sker oss en inbördes tjänst, om vi städse förblive varannan obekante.

Men ni kunde med mera skäl förevita mig, att jag inblandar så mycket kvinna uti mitt kram, liksom jag vore en klemig kjortelkyckling. Men vem vet icke, att denna varan är den säljbaraste? Med detta vackra godset är man aldrig förlägen, änskönt man ock hade hela skeppsladdningar därutav, när däremot det lärda läsvirket, liksom stora brädstaplar, ligger oefterfrågat på boklådorna. Lät mig därför ofredag få idka min lilla minuthandel därmed. Jag bör ock utom dess göra mine härvarande vänner till nöjes, ty deras vanliga fråga är: har du något om flickor? Och när jag svarar nej, så gå de bort långa i synen, som detta kapitlet, och vilja ej läsa mitt papper.

1. Fram på backen, vilken kan kallas Finska skvallertorget.
2. Styrbol och babol svarar mot höger och vänster.
3. Se följande 7, 8, 9 kapitler.
4. Medicinkistan, där predikan hölls på utresan.
5. Kinesiska sjön, varest detta skeppet måste ligga över förleden resa.
6. Toast, en sort dryckesduell, införd av engelsmännen, varuti 2 eller flere tävla om vem som skall ha den äran att vara mest full för en viss flicka.
7. Två rader ur min Viborgska smäll.