Min son på galejan (1960, modern uppl.)/1

Min son på galejan av Jacob Wallenberg Första finska tåget. Ifrå Göteborg till Norge

Andra finska tåget. Ifrå Norge till Godahoppsudden  →

FÖRSTA FINSKA TÅGET
IFRÅ GÖTEBORG TILL NORGE

---

KAP. I

Parturiunt montes…

I then tiden då L. vann mera ryktbarhet genom några pennedrag, än han all sin tid förtjänat pengar med mursleven; i then tiden, då överst P. förvärvade sig namn av ärlig man med ett rävestreck; i then tiden då Svedenborgske andarne uppenbarades uti tryckta protokoller i Göteborg; i then tiden då storvisirns papegoja tillika med hans hela frustuga erövrades av general Gallitzin vid Choczym och ryska örnen ärnade sig flyga till månan, eller, som är detsamma, segla till Konstantinopel; i then tiden då smutsen är djupast på Londons gator och engelska fruntimren slamra som mest med sina järnskor, med ett ord: i den gyllene korvetiden 1769 feck jag, som nu skriver, befallning att infinna mig på Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Finland, som låg segelfärdigt för Kanton, under kapten herr C. G. Ekeberg.

Mönstringen skedde, men vi fingo ännu en veckas anderum att öka våra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka med vännerna, ännu väta handen på en älskad Celinde med en avskedstår, ännu höra en sparlakansläxa. Våra gynnare och bekante bevärdigade oss hederligt, förmodeligen på bodmeri. Man fann överallt gode värdar och glada ansikten, ty de visste att de snart skulle slippa oss, och att den, som består en ostindiefarare två rus vid bortresan, kan få femton igen vid hemkomsten.

KAP. II
OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER

Vina bibant homines, animalia cetera fontes. Ovid.

Om morgonen den 8 december, innan ännu den vaksamme mäster N. uti grannskapet börjat med sina gesäller hamra ottesången på kopparpannorna, hade jag besök av kompaniets vaktmästare. Han kom, förande sina ben rätt vaktmästerligen, och berättade vinden vore god, man måste till sjöss. Väl, fader vaktmästare, skall så ske. Jag gäspade några gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjärtängslan, avsked utav mitt ensamma ungkarlsläger. — Vilken förmån, att vid dylika tillfällen icke brys av en gnällande hustru!

Utom porten råkade jag en svärm ostindiska vänner, som fått samma ordres.

Vi strax med långa steg åt Stibergsliden haste,
fast högar utav smuts på halva benet stå.
Åt staden då och då en sorgsen blink vi kaste,
Men ack! Dit klubban vill, dit måste viggen gå.
 Salopper, kappor, hjärtans ungar,
 Susanna, Cloris och Lisbet!

Farväl, aj, aj, farväl! Vart helst oss vågen gungar,
skall ni i våra bröst besitta all er rätt.
En slängkyss vi till slut åt edra hyddor sände:
vår trohet räcka skall till världens andra ände,
 åtminstone till Kap.

Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i överläggning, om man inte borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss. Han hade denne dagen gjort sig en besynnerlig möda till att uppsnappa ostindiefarare; tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med den oegennyttiga kompliment: ”Mine herrar! I ma icke före penger ur landet, that är mot kongens förordning. Ik hap god röd vin, kapuner, harer, pudding… What ye please, gentlemen… A toast for your sweethearts, before you are going away…”

Man måtte ju haft en björnasjäl för att kunna göra någon invändning mot ett anbud, som beledsagades av så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med ett ögnakast från the young mistress herself, who stood smiling behind; till förtigande av lilla Stinas nätte fot, vilken hade ställt sig liksom på försåt uppå kökströskelen. Vännerna bestormade dörren in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största salen, med det ädla beslut att kringskansa sig där bakom en oövervinnelig vall av bålar och buteljer. Jag, som genom argumenter a posteriori undfått i ungdomen av min skolmästare den läxan:

Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis, jag följde hopen efter och gick med. Jag förgäter aldrig, hur det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huru våra bestövlade aktertassar till hela sin längd, in Lebensgrösse, intrycktes på golvet vid varje steg.

Värden gjorde sitt bästa, värdinnan trippade lättare, stekvändaren feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet, efter kom en kapun, och mitt emellan presenterade sig hela jordgloben i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utav havet? En hel insjö med punsch sattes jämte jordklotet, och här och där såg man en ström av Röda havet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Göteborg lämnat några melankoliska skrynklor på vår panna, så visste Carnegie hemligheten att utplåna dem. Kort sagt:

Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
de korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulne skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
 Stor sak i släkt, i vän och flicka!
 Man glömmer allt så när som dricka.

 Buteljer spricka,
 brödren nicka,
 sjunga, hicka
 fullt till pricka.
Filebom, bom, bom, peteheja!

Men med allt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något illa, så härrörde det av den vingelvanan, som sjömän inte kunna annat än ådraga sig på ett skepp, varest de måste gå mycket ojämnt för slingringens skull. Nej, nej, ostindiefarare äro inte det värsta folket heller. Fråga på värdshus och i jungfruburar, så skall ni få höra de ha gott beröm om sig.

Finland, såväl som Prins Gustav, hade emellertid ankrat vid Älvsborg; dock utan skott, ty man hade för mycken hövlighet för sillen, att kunna visa någon för kommendanten. Vi gjorde oss därföre icke bråttom. Vår värd undfägnade oss till sent på aftonen, med samma förnöjda uppsyn som en krämare i Gränna säljer en fjärding rutten strömming åt en bondkäring för två styver stycket, och sedermera, för att intet äventyra våra ben, satte han oss ombord med sitt eget fartyg.

KAP. III
OM ETT BESYNNERLIGT SLAG SKEPPSRÅTTOR

…nascetur ridiculus mus. Horat.

Här blevo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn, i förväntan av god vind. Var det hett om öronen 1720, när Tordenskioldska flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det nu så mycket kallare. Julfrosten i det stora, stillastående Finland under norrpolen kunde väl aldrig vara starkare än den nu var på vårt flytande. Utan pälsar och brännvinskaggar hade det varit ute med oss. Bälgvantar gjorde ock god tjänst. Det var en ömkan att se matroserna vid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen och mellanåt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med samma min ungefär som en hungrig Reineke Fuchs tittar på ett halvt dussin feta gäss, dem han icke kan räcka.

Änteligen juledagen om aftonen begynte den efterlängtade vinden blåsa opp. Enligt befäl anställdes en sträng jakt efter skeppsråttor i anledning av ett inritat missbruk ibland besättningen att undansticka en hop gossar i skeppet, vederbörande oveterligen, vilka på sjön ligga kompaniet till last. Här handlas alltså intet om fyrfotade råttor, ty de höra under kattens lagsago, utan om tvåbenta. Man fann tre eller fyra, men till vår stora förundran hade de vita strumpor och kjortlar. Linnæus nämner dem inte, varken i förra eller senare upplagan av sitt system, icke heller har jag sett dem beskrivna hos Réaumur och Buffon. De likna alldeles fruntimmer, ända frå hjässan neder till fotabjället, ha ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycket tama och sova gärna på ryggen, som andra människor. I London är släktet ganska väl bekant under namn av Ladies of pleasure och på bulevarden i Paris har jag hört dem kallas Femmes d'amour, på svenska kärleksungar. Vår kapten fann dem icke nödvändiga till kompaniets tjänst, lät därföre strax bringa dem i land med jollen, mångom till en hjärtelig avsaknad.

KAP. IV
FULLT MED RIM

Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva. Virg.

Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga sjömusiken i vindspelet : ankaren lyftades; matroserna lupo runt liksom hästar ikring en kvarn, och hade infall i munnen likaså läckra som deras tuggebussar. Dagen syntes, seglen sattes till, farväl, fader lots!

 Farväl med lek och tidsfördriv!
Ren östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas.

De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky,
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila.
Jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.
 Farväl, min fosterjord, Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Karlars ärestoder!
O, gamla svenska bygd, din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig!
 Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva:
fast turken ville mig ett storvisirskap giva
samt hundra tusen man att bort till Mosco gå.
 Och sen en stor seralj bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
 och få så många läckre kyssar,
men jag är svensk och svensk jag blir.
Förlåt mig, herr sultan! Jag kan ej bli visir.
Och du som denna tid Europas statshjul driver
 med komplimenter och med livres,
herr Ludvig i Paris! Om du än säga vill:
”Tag ett av mina slott och buga dig därtill”,
så bugar jag igen, men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sveriges kära botten.
Dess frejd liksom dess luft är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!
 Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
 i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv:
 parti är fria staters liv.
 Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till.

De bägge svenska skeppen plöjde nu Kattegatt. Neptunus i sitt majestätiska åkedon, med sin stora treudd och sina lekande tritoner omkring sig, paraderar mindre på vattenytan än våre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stormagad Tunaprost, som inte brådskas efter något fetare fårahus, vaggar sig över vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, överdådig som en småsikter, när han upplupit fullmakt på en kronfogdesyssla, rullade snabbare fram, och var oss andre dagen ur sikte.

KAP. V
OM VOMERING, VIDBYXOR M.M.

Tjänligt att läsas av dem, som behöva kräkas. Devis har jag ingen denna gången, om ej min välborne läsare behagar hålla till godo följande:

…procumbit humi bos… Virg.

Fy! så ynglingarne skämma ut sig! Redan så fulla att de spy? Jaså, förlåt mig! Är det sjösjukan, som grasserar så stinkande? Jag tog det för helt annat.

Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade inom bord. Min mage var alltför ärbar till att följa exemplet, desto hellre skrattar jag åt de andras.

De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bärga deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad kadett och framstönte ett långsamt Ulrik, så att kindbenen utspändes som tvenne säckpipor. I den andra satt en frusen jungman med en pyts mellan benen, levererande med full hals hela sin ärtranson tillbaka. En stackare hade ställt sig vid relingen tvärsemot vind, så att halva hans dosis stannade honom på skinnpälsen. Vår arme kocksmat nedkom frå däcket med ett stycke kött och ärnade sig till kabyssan, men hade den olyckan att i brådskan snava över ända i en annans spyor (god svenska), varöver han svor erbarmligen och önskade att f—n måtte slå träpluggar i halsen på de otäta kanaljerna. Sedermera, då han skulle blåsa elden opp under grytorna, runno spyorna honom så stinkande in uti inbillningen, att han kalvade spiseln full och utsläckte var gnista.

Ett ännu bedrövligare äventyr hände vår ärbare hönsvaktare. Han satt i sin menlösa stillhet på sin kista, till att dricka kompaniets tevatten, ovetande att en sjösjukling låg oppöver honom i hängmattan. Med mycken begärelse förde han den kära stenskålen till sina törstiga läppar men råkade inte bättre ut, än att den andre i detsamma hostade honom kärilet fullt med bara gröna gallan och besprutade tillika hans filtmössa, så att dregelströmmarna fluto honom i femton bukter över ansiktet, vilke alla liksom efter överenskommelse stötte tillsammans i hans bägge mungipor. Vår olycklige hönsekung kände den vedervärdige smaken och begynte kräkas likså hjärteligen som den andre. Han ville svärja, men det blev intet annat än fragmenter. ”Fan sk… ska… aou, aou… t-t-a dig… din kan… aou, aou… ka… kan… kanalje, aou, aou.” Vi som sågo denne kräkdansen hade så när skrattat oss till sjösjukan, i synnerhet sedan en av matroserna kom att spela nachkomedien. Får jag berätta't? Väl, min herre, men ta er en pris havanna förut.

Denne gynnarn hade liksom de andra sin släng av skeppets kullbyttering, men n. b. genom den vägen som bommas till när man sitter. Han stod nu och besåg den fattige hönsvaktarns öde, varutöver han utbrast i ett så skakande löje, att hans skuta tog en stor läcka i akterluckan.^[1] Han ville bärga hemligheten, men hans otäta, skvallersamma vidbyxor förrådde densamma för alla ögon. Skall jag säga hur det rann? Nej, fy… Jag visade det svinet till gallion och gick bort, hämtande av det äventyret den moralen, att det är lika så osäkert gömma en hemlighet uti ett par vidbyxor, som uti en fruntimmersbarm.^[2]

När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanke till svenska flottan. Jag föreställde mig, hur illa det måtte stå till, när den vid ett hastigt uppbrott besättes med en svärm lusiga bondlymlar, vilka, ovane vid sjön, icke förmå besvara fienteliga kanoner med andra salvor, än deras vomerande aou. Min gamle Ovidius låg mig för ögonen, och visade mig en vers, som passar långt bättre här än en bonddräng på ett rangskepp.

Apta magis Cereri, quam sunt tua corpora Marti —

vilket jag sålunda översätter:

Sjömän fare på sjön men lantman plöje sin åker.

Huru kunde jag då annat än önska, det våra handelsflottor måtte så utvidga sig, att de vid åkommande tillfällen vore i stånd förse den förra med övade och befarne matroser. Så går det till i England.

KAP. VI
VARS INNEHÅLL VAR OCH EN KAN SE, SOM VILL LÄSA'T

L'amour vit dans les orages. Md-e de l'Enclos.

Den gynnsamme vinden, som blåst oss ut, fägnade oss icke länge. Knappt hade man sett en skymt av Hetland, förrän en storm jagade oss halva vägen tillbaka, varefter man åter arbetade sig opp, under ständiga urväder, inemot Färöarna, belägna uti 64 grader nord.

Man kan tänka, hurudane våra nyårsdagar voro i detta luftstrecket. Jag försäkrar er, solen bränner inte brämet bort på pälsarna, om ni komma mitt i januari. Vi hade all möda att skotta snön ifrån oss. Kölden var bister. Vatturören hade säkert frusit till uti matrosernas ”mig förlov”, så framt icke vårt lovvärda rederi dragit försorg däremot genom en hop välgörande medsände brännvinskaggar. Jag är ögonvittne till det, att näsorna på månge förlängdes hela sex, åtta tum genom fastfrusne istappar. Skäggstubben liknade en frostig enrisklasa på en skarp vintermorgon, och snökåvorna lågo kvar på ögonbrynen, som på ett par fönsterlister. Jag ljuger inte.

Kärleken är en seglivad skalk. Skulle man inte trott, att han, såsom van vid de varmare himlar, borde frysa fingrarne av sig i sextiofyra graders vinter? Men jag måste säga här, såsom de kärlige fransoserne, då de voro upp uti vårt kalla Lappland:

Pour fuir l'amour
en vain on court
jusq'à l'astre polaire.
Dieu! qui croiroit,
qu'en cet endroit
on trouveroit Cythere!

På svenska:^[3]

Att kärlekslag
må ha fördrag,
man fåfängt far åt polen.
Ty Fröja har
dock varme kvar,
fast ingen fås av solen.

Till att döma utav vad jag såg här, skulle jag tro, att kvicksilvret aldrig stiger till fryspunkten i en ung gosses hjärtbarometer. Kärndroppan hängde i näsan på mine vänner, men lilla Cloris låg dem lika fullt i munnen. De buro snödrivorna på ryggen och sötungen i barmen. Man drack och sjöng skålar för de sköna. Huru skulle då Färövinter kunna tränga igenom? Jag minns ännu några av gossarnas infall:

I luften kalla väder vina,
i hjärtat lika sommar är;
ty lilla S—a lever där.
Så länge hennes ögon skina,
jag solen i mitt sköte bär. :,:

Ett annat:

Rasa, vinter, som du vill;
du ej till ett hjärta hinner,
som för L—a evigt brinner:
henne dricker jag nu till.

En broder, vars hjärta kärleken aldrig vågat bestorma, av fruktan att drunkna i hans strupa, kallade de andre kammargrisar och begynte tralla:

Bort, Venus! — Lät oss glasen fylla,
jag supa skall, tills jag blir full,
och sen på skutans rulling skylla,
om någon ser mig ragla kull.

KAP. VII
FÖR DE LÄRDE

Non dubito fore plerosque. Corn. Nepos.

För att gagna den boksynte världen bör jag göra följande anmärkningar. Såsom hörande till svenska språket torde de kunna tjäna som bihang till herr kanslirådet Ihres ordabok. Sjömän äro store språkförvändare.

Hela världen vet vad det är, att ta sig en sup, men här på skeppen kallas det ta sig en Nisse eller Lasse. Det förra betyder en halv jungfru brännvin, det senare en hel. Här får man intet äta som annat folk, utan man måste skaffa. Purra en människa är i land detsamma som spela sin nästa ett puts. Här betyder det: öppna en dörr, stryka på foten och säga nu är det sju glas, vilket åter skall utmärka vad klockan är. Till att kasta en trekantig brädlapp akter ut, som hänger i ett snöre, bebundet här och där med röda klutar, det kalla de med ett ord logga. En fyrkantig kajuta bär namn av rundhuset, vilket är snörrätt stridande mot Euklides som bevisar, att en rund fyrkant är omöjelig. Likaså ha de en trolltingest med några påskruvade glasbitar, varigenom de kunna läsa i solen utan att vända ögonen åt henne, ty den häxar ned henne högst ifrån himmelen intill själva vattubrynen, varest hon ser ut nästan som en röd filtmössa. Denna tingesten har inte mer än tre hörn, men likafullt får han heta en åttkant eller oktant. Det är ju till att slå mathesen ideliga örfilar! Knop är ett fult ord i land, som fruntimmer åtminstone aldrig vill ha i munnen, men av sjömän brukas det dageligen och betecknar en engelsk mil. T. ex. man säger: Prinsen gör 9 knop i timman, Finland endast 8. Man hör här mycket talas om båtsmansmat, konstapelsmat, timmermansmat o. s. v. I början trodde jag, att det vore salt kött eller stockfisk, men när jag såg, att det var levande människor, misstänkte jag båtsman, timmerman och alla andra med mat i ändan för antropofager, kunde därföre i förstone intet annat än se surt på dem, såsom jag kom ihåg den store mänskofrätaren Polyfemus, om vilken Homerus berättar, att han uppslukade Ulyssis resekamrater, men lovade nådigt att äta hjälten själv allra sist. Kunna de förtära andra människor, tänkte jag, så lär väl börden komma till mig ock. Gick dem ej heller nånsin förbi på däcket utan en hemlig rysning, ända till dess jag märkte, att de inte mer än annat gott folk spisa kristet kött. Ty på skepp betyder mat i ändan detsamma som vice framför i land. Så att om jag skulle bruka sjömannaspråket hemma, borde jag förvandla en vice häradshövding till häradshövdingsmat, en vice borgmästare till borgmästaremat, en vice pastor till salig gubbensmat o. s. v. De små trinda et cætera, som samlas efter boskapen och fåren, tituleras här för plommon, varföre ock plomgravare svarar alldeles mot lagårdspiga. Kvartermästar M. sade för någre dagar sedan till matroserna: Gossar, ni skall hala efter, som jag sjunger. Därpå begynte han med: hoa, hoa, ho, vilket i naturlig svenska bör heta böla, men inte sjunga. Apa vet nu var bonde i Östergylln betyder ett ludet kreatur med fyra fötter. Icke dess mindre får ett litet mellansegel bära detta öknamnet här. Vakten frå kl. ett till fyra om natten kalla de hundvakten, men må ingen nykomling taga det efter bokstaven, ty då torde han på sina båda skuldrors bekostnad få lära, att man på skeppen esomoftast säger ett och menar ett annat. Dagg, vad är icke det för en välsignad Guds gåva på landbacken, helst under en lång torka? Här åter det bedröveligaste ting på hela skutan, den förfärligaste stump bland hela tågverket — fråga jungmännerna! Svampdosor, de artiga möblerna, som göra det täcka könet så mycket tjänst vid små fransyska mattheter, små välborna dåningar, de ha alldeles blivit vanhedrade här, ty så har jag hört dem kalla ett par beckiga vidbyxor,^[4] ehuru liten likheten är emellan dem, både i anseende till lukt och skamplun, till förtigande av den ofanteliga skillnad det kan vara mellan den skönas näsa och matrosens akterkastell.^[5]

Sådana och flera fördärvade talesätt förekomma på sjön, och det ömmar mig så mycket mera, och efter allt utseende samma missbruk lär inrita sig även på landet, ty jag har många gånger med bedrövelse hört talas om att hala till sig en flicka, reva en kjortel, brassa, äntra med mera.

KAP. VIII

Subsequitur clamorque virum stridorque rudentum. Virg.

Vi voro nu mitt i januari månad 1770, och hade hunnit förbi toppen av skottarnas land. Den ofanteliga sjögången började minskas något litet. Jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytta, högg en vak uti mitt tillfrusna bläckhorn, och tog pennan i handen; men ack! Det trolösa havet!

Jag skriver, aj jag föll, kom Björkman^[6] hjälp mig opp!
 Aj, aj, jag tog ett knävels hopp!
Vad felas? Ack, en storm! — Se hyttan står på ända!
Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan vända,
uti mitt lilla hus ett Babel målar av.
 Mitt bläck kring tio fingrar
 i femton svarta floder slingrar,
där alla mina rim bedrövligt gå i kvav.
 ”Fort, Björkman, luckan till!” Se sjön frå gluggen frusar.
Förskräckt och kall och våt jag ur min hytta rusar.
Ur vägen, skeppssikter! Aj, aj, det bär på sned.
Vi asa bägge två på ändan bort i led.
 Bevars, skrek vår sikter, så skutan börjar skaka!
Och ok så samma väg med samma skjuts tillbaka.
Två ben förmå ej mer att bära rätt en kropp.
Jag äntlig kröp på däck på alla fyra opp.
 Kapten ur en basun här ropar: bärga, bärga!
Matroser storma kring på däck, i vant och rår.
De skrika och de dra, de slinta kull och svärja.
Som piskor varje stump kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott av sletna segel höras,
och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.
Var våg som vältrar fram, tycks öppna oss en grav.
Än kastas vi åt skyn, än hotas vi med kvav.
 Vår uppsyn, luften lik, förkunnar skräck och fasa.
De grymma vädrens barn från alla världens rum

kring djupets vilda rymd med bistra läten rasa,
och spruta himmelshögt ett snövitt bubbelskum.
 Ett svart förfärligt moln, en faslig natt oss tyder.
Vårt skepp, i svallen vräkt, ej rodret mera lyder.
Var bjälka under oss ger svikt med långa brak,
och Finland vältras nu för vind och våg, som vrak.

Denna här beskrevna stormen förföljde oss hela 24 timmar och var så mycket vådligare som han bar gerad åt Skottlands klippor tillbaka. Stormbönen lästes om aftonen på våra knän och ordres utdelades, att intet öga skulle slutas den natten. Timmermännerna stodo städse färdige att lyfta yxan mot masterna. Stängerna hotades vart ögnablick att falla oss över huvudet, och man hade möda nog till att hålla sig fast på stället.

Följande middagen lindrades vädret något litet, men endast för att hämta nya krafter. Elementerna tycktes ha sammansvurit sig emot oss, Hela sex veckors tid ansågo vi en måttlig storm för en lycka, så vane voro vi vid de hårda. Skulle man hålla dagbok över denna vår oerhörda kryssning fram och tillbaka, kunde den intet annat än bli så här:

Måndagen storm.

Tisdagen storm.

Onsdagen dito.

Torsdagen dito o. s. v. hela veckan igenom, ända till mitten av februari, då vindarne likväl, ehuru mindre våldsamme, ännu fortforo att blåsa oss mitt i stäven. Det var vårt öde, att överrumplas här på dessa höjder av alla naturens förskräckelser, ty då havet förföljde oss med stormar, orkaner och starka strömsättningar, var himlen hotande över våra huvuden, med blodröda norrsken och stumma ljungeldar, till förtigande av långa, mörka och frostiga vinternätter. Att beskriva det allt, skulle vara evigt. Men en Orkan (handen darrar ännu av förskräckelse), en Orkan, som vi hade den 24 januari, lämnade alltför djupa intryck i skeppet och i våra hjärtan, till att kunna förgätas.

KAP. IX
OM JERUSALEMS JÄMMERLIGA FÖRSTÖRING

Monstrum horrendum, informe, ingens. Virg.

Orkan, förfärliga buse, näst den blodige segervinnarens tummelfält det ohyggeligaste spektakel, som dödligt öga kan se, huru skall jag kunna måla dig för andra? Konsten har än icke blandat färgor fula nog till att draga din bild. Men efter du en gång skrämt hjärtat så lågt ned uti mig, måste jag hämnas så gott jag förmår. Om jag lever, skall folket på landbacken få veta vad du är för en överdådig tyrann på sjön.

Om morgonen börjades han med en häftig blåst och var i stadigt tilltagande ända till aftonen, Seglen gjordes fast. Rår och stänger strökos. Tre gånger sattes apan till, och tre gånger slets hon i kras, Jag bjuder inte till att avmåla den dombådande horisonten, de tjutande vädren eller de dödshotande vattubergen, vilka liksom murbräckor anstötte sidorna, kastande oss ömsom opp och ned, ty det överträffar all föreställning, men jag är elak nog till att önska, att ett dussin av våra välmående puderhjältar där hemma varit här tre-fyra minuter bara, ty en hel dag hade de stackrarne aldrig uthärdat. Jag är säker då, att de mera skulle betraktat sin dödlighet än sina välkrusade hårlockar. Åtminstone töra de icke påstått, att Voltaire har en bättre religion än Luther. Det är visst det, att Finland understundom låg så begravet emellan skyhöga svall, att jag inte såg himlen över mitt huvud större än en av forntidens ordinära styvkjortlar. Detta lärde mig bäst förstå min älskvärde Naso, när han säger:

…totidemque videntur,

Quot veniunt fluctus, ruere atque irrumpere montes.

Den instundande mörka natten ökte vår fasa. Vi balanserade oss till bordet, fingo litet i magen och mycket på kläderna. Man skulle sagt, att de stekta hönsen vi hade för oss voro levande, ty de ville vart ögnablick flyga frå lovart i lä. Man befallte sig i den Högstas händer med den vanliga stormbönen och lämnade skutan åt vind och våg, förbidande i tysthet utgången härutav.

Klockan slår 10. — Ur vägen, ur vägen! — En störtsjö! En dödsförskräckelig buse, så hög ungefär som Otrillan, och så bred som Hisingen, rusade i detsamma in frå förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen, oaktat deras dubbla surringar, rasade akter ut, kastade över ända allt vad honom förekom, släckte lamporna vid kompasserna och spolade en hel klunga matroser, som packat sig ihopa uti rundhusgången ända bort till halvmånan. Vår vaksamme, gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket, och utom en välsignad tågstump, som lyckeligen föll honom i händerna, hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor. Andre och fjärde styrmännerne, doktorn med flera som sutto vid bordet under sundäck, kullbytterade huvudstupa över detsamma, baklänges bort i lä, varest de, mellan bänkar och matroser, summo flere minuter av och an, menande sig redan vara uti havsbottnen. Vad, utom vår Herres not, hade kunnat bärga desse fiskar, synnerligen som sjön hade utslagit luckorna på den sidan de fluto. Var och en kan tänka, huru mycket som var ovan vatten, när superkargen, assistenterne och jag uti rundhuset vadade opp till smalbenet i det våta. Mellandäck, trappan utför, nedrusade sjön med en fart, som icke kan liknas utan vid Trollhättans, krossade dörren på skeppsskrivarhyttan och lämnade efter sig en liten insjö i var vrå. Redan två timmar efteråt, när jag kom ned i min lilla studerstuga, befunnos sängkläderna ett skeppund tyngre än vanligt. Schenbergii stora lexikon flöt på golvet som en mudderpråm, efter seglade mina bägge röda tofflor liksom ett par sillbåtar, och det som värre var, min arme perukask var med i farvattnet, hade tagit läck och fördärvade hela laddningen. Ack, vi lät jag icke försäkra'n i Hamburg?

Händelsen är för allvarsam att med leende mun berättas, kunde man säga. — — Väl, jag medger det. Men vem vet icke, att faran fägnar, när hon är överstånden? Utom dess, i en så allmän förvirring, på ett skepp som hyser 150 personer ombord, kunna väl intet annat än några löjeliga uppträden blandas med de sorgeliga. Här ligger en stackare med en avbruten pipa i handen och ropar ett bedrövligt anamma min anda! Där ser jag en annan med stopet för munnen rulla hals över huvud bort åt andra sidan. Den tredje läser. Den fjärde letar efter sin mössa. Den ene gråter över sin krossade arm, den andre över sin krossade punschbål. Någre rida relingarna mellan på en soffa, och de övrige simma, som stora rockor, hela däcket runt.

Emellertid var det ingen på Finland, som icke trodde sig segla åt botten. Ty medan skeppet var under vatten, tog det i synnerhet tre förskräckeliga puffar, intet annorlundare än det skulle stött på en klippa, och av brakningen dömde vi, att det måtte rämnat i trenne stycken. Vart man vände ögat, såg man intet annat än levande lik, ända tills vår kapten själv hunnit skaka saltsjön utav sig och sade oss, att faran vore redan förbi, ett ord som gav oss likaså mycken glädje som störtsjön förskräckelse. Hurudan färgen var i mitt ansikte, skall jag ej kunna säga. Men det minns jag, att pulsen gick på mig ungefär som han lärer gå på en bukbror, vilken blir överraskad med påkslängar hos en annan mans hustru. Dock, ingen hare för det! Döden är bister, när han gapar ur djupet, och själve den orädde Karl, som log åt honom, när han rusade fram ur en dundrande kanonmynning, bleknade likväl, då böljorna frusade över båten under hans överfart frå det nedskjutna Stralsund till Ystad.

Pumparne gnisslade oss sömnen ur ögonen hela den natten. Vår välsignade skuta höll stånd mot den uppretade vågen och bar oss ännu allesammans i sitt trogna sköte. Slagsida feck hon likväl, ty då rummet undersöktes, befunnos kanonerna loss. Glasbruken ombord ledo ansenligen, och hela vårt China gick i kras. Vår opperstyrman blev sängliggande förmedelst ett fall, som han gjort under villervallan. Hovmästarn hade brutit armen av sig, och kvartermästar M. med likså stor smärta saknade en brännvinskagge. Någre av besättningen sade sig med sjöns framrusande blivit spolade över bord, men med densammas tillbakastudsande åter inkastade på däck, vilket dock låter mera otroligt, än det utkiken betygade, nämligen att vattnet steg ända opp till honom på förtoppen.

Dagranden tittade nu fram på himlen och glädjen på våra ansikten. Såsom jag aldrig haft bedrövligare natt, såg jag ej heller fägnesammare morgon. Hoppet upplivades i alla bröst. Like trojanerna, som efter grekernas avtåg med nöje betraktade de fält, varest deras hjältar stupat under fiendens klingor, gingo vi nu med fägnad på vår valplats, upphämtande mössor, vantar och peruker, vilka vår avtågande våta fiende lämnat efter sig. Änskönt rodret var skadat, och rämningar befunnos här och där i däcket, kunde vi dock icke annat än glädjas över vår egen bärgning.

Söndagen därpå hölls en tacksägelsepredikan över texten: Jesus sov i skeppet då det stormade, Matt. 8. Och kort därefter gjordes ett hederligt sammanskott åt en änka med trenne små barn, efter en matros, som i det hårda vädret hade blivit kastad ifrå fockmasten neder i sjön.

KAP. X
OLIKT ALLA DE FÖREGÅENDE

Nutu tremefecit Olympum.

Förenämnda hotande och långvariga motgång hade förlängt våra ansikten till en god del. De voro lika luften, tvära och kulna. Emellertid kunde man intet annat än se Guds finger, synnerligen i denna sista händelsen. Stora ofanteliga tyngder, häftade med dubbla linor, kastades över bord, och utav femtio personer, som gingo lösa och lediga på däcket, saknades dock ingen. Det var ju ett synbart underverk. Denna föreställningen uppryckte min själ till det Höga väsendet, som byggt himmelen till sin tron och jorden till sin fotapall. Jag lät min angenäma känsla flyta fram i följande så kallade sexfota versar. Min skaldemö må ju en gång göra mig en förnuftig tjänst.

Sångmö, var allvarsam, och tystnen, I lekande toner!
Andakt helge min sång! Ty jag vill kväda den Högste,
och min dödlige läpp framstamma den Eviges under.

Gack, min frälsade själ, och låna dig vingar av örnen!
Flyg bland stjärnornas här till himlens renare lufter,
att du må finna den tron, där den evige dundraren härskar,
makalös i majestät, kringglänsad av tusende solar,
delande liv åt allt, tillbeden av tallöse världar,
fruktad av helvetets troll och firad av himmelens söner.

Kasta dig här tillbedjande ned och tacka din Herra!
Tala med Gud — men sätt försoningsmantlen emellan,
ty din dödliga syn kan eljest ej bära dess anblick —
tala för oss, och säg: Se där i de lågare kretsar,
där på det ändlösa djup, i de sprutande valarnas hemvist,
flyter en bräckelig spån, med suckande mänskor i skötet,
kastad ikring uti skyhöga svall av tjutande stormar!

O du, som åker i skyn på dundrets rullande vagnar,
kallar ur hemliga rum de långväga, brusande vädren,
andar ikull de fastare slott och ljungar i molnen,
o, förskräcklige Gud, lägg bort ditt hämnande koger,
och var nådig igen! Ditt namn är ju Fader av ålder.
Sänd dock en ömmande blick ned på det bedrövade Finland.
Kasta ditt öga till oss! Ditt leende, mäktige Fader,
är all varelses liv, ditt hot all varelses ända.

Herre, du viste din arm, och håren restes av häpnad,
dagen slukades opp av nattliga, frostiga mörker,
djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
straffet bebådades oss ur stormarnas dödsbasuner,
och vi sågo vår grav — men din förbarmande godhet
lystrade till våra rop. Du näpste de trotsande böljor.

Väldige Gud, som synes i allt och fattas av ingen,
dödligt öga går ej ditt heliga dunkel igenom;

men en redelig suck, en bön kan hinna ditt öra.
Därföre tacke vi dig —

Härligit är ditt namn, du skyarnas evige konung!
Love dig himlarnas här! Allt levande kväde din ära,
ty du frälsar i nöd. — I djup, förkunnen hans allmakt!
Sjungen er skapares nåd, I luftens kvittrande söner!
Och du, frälsade folk, ack, vörda din härskande fader!

KAP. XI
SOM FÖRTJÄNAR ATT LÄSAS, EFTER DET ÄR SÅ KORT

Navita de ventis, de tauris narrat arator. N.N.

Stränge herrar regera icke länge, plär man säga. Vi hoppades nu att de västlige stormarna, som i denna sista tycktes förenat sin styrka, skulle med densamma upphöra; men förgäves. Vindarne, som i sin natur äro ostadige, voro nu till vår olycka alltför beständige. Hade vi någon gång vädret med oss i luften, så hade vi de förrädiske strömmarna mot oss i vattnet. Våra äldste sjömän tillstodo sig aldrig varit så illa utkomne. Underliga saker hända fuller på det djupa, men att ett så väl utrustat och visligen regerat skepp som vårt Finland blir tillbakaföst nästan ur Spanska sjön ända bort till Norge, tör vara ibland de händelser, som tilldraga sig en gång vart tusende år.

Emellertid anmärkte jag, att ingenting är så ont, att det ju har en smula gott med sig. Dess stormar förskaffade folket mången hjärtstyrkande extra-Lasse, ty så snart ovädren vinte i tacklen, klingade brännvinsklockan på däcket. Av deras glada uppsyn kunde man lätteligen döma, att de förras förfärliga bastoner förskräckte dem mindre än den senares ljuvliga diskantstämma fägnade dem.

Den som ser ostindiefarare de förste fjorton dagarna efter hemkomsten, tar dem gärna för oregerliga bockar, ty så länge hemkomstölet varar, får mången röd kappa stiga i rännsten för en raglande nankinströja, och jag minns själv, huru många gånger jag blivit armbågad ur vägen för dem i Masthugget. Men på sjön äro de spake som lamm och, det som synes otroligare, de äro även gudfruktige. Orsaken skall jag ej kunna säga, men förmodligen gör det mycket till saken, att det finnes dagg på skeppet och inga kjortlar eller krogskyltar. Att havet stormar då och då, torde ock bidraga härtill, ty jag hörde vår kapten säga en gång: Qui nescit orare, discat navigare.

KAP. XII
SAMMANLIKNELSE MELLAN STADEN KONGSBACKA OCH SKEPPET FINLAND

Humano capiti cervicem pictor equinam Jungere si velit… Horat.

Homerus liknar sin dristige Akilles vid en fluga. Holberg, med ännu mindre skäl, sätter Kristian IV i bredd med vår Gustav Adolf. En holländsk skeppare jämförde sin skönas näsa med rodret på sin skuta, och en präst i Norge sade, att människan är lik en skinnfäll, full med ohyra. ”Mine börn”, ropade han frå predikstolen, ”mennesket är lig et ludet skin det er oppfyldet med lus och gneder. Lusene kan de vel skrabe ifraa sig, men gnederne icke saa; thi de ere inbidne i det ludne haar alt for meget. Lige saa kan de vel blive utav med den görlige synd,^[7] men arvsynden formaa de aldrig blive kvitt.”

Kunna sådana liknelser vinna bifall, tvivlar jag icke, att min förtjänar förundran. Överensstämmelsen är åtminstone långt mera synbar mellan kongl. sjö- och stapelstaden Kongsbacka och Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Finland, Mycken boskap finnes där; så gör det här ock. I Kongsbacka äro två långgator; dylika ha vi på Finland, nämligen Babolsgatan och Styrbolsgatan. Räkna de många tvärgränder hos sig, så kunne vi uppvisa hos oss en Smedgränd, en Snickaregränd, en Repareban, en Båtmansgång m. m., allt eftersom våra särskilta verkstäder ge anledning. Överträffa de oss uti antalet av krogar, så överträffe vi dem uti konsten att dricka. Vårt rundhus svarar emot deras rådstuga, liksom ock vår mesanmast oskämmande kan jämföras med deras kyrkostapel, ty bägge äro av trä och rödfärgade. På torget i Kongsbacka ser man alltid en hög gamla timmer och brädstycken liggande, och på planken runt omkring hänga jungfruerna sina särkar att torkas. Samma utsikter har man här fram på backen, om jag annars får lov att likna matrosernas linne med de förenämndas. Uti finheten är väl föga skillnad, men jag fruktar det är obelevat av mig att så nära vilja undersöka mamsellernas neddelar och än mer att omtala't. Därföre tiger jag därmed. De ha en kåk där. Vi ha stormasten här. Vid den förre risas ho-r, Vid den senare daggas jungmän. Det ena sker efter landslag. Det andra efter sjöartiklarna. Större delen av invånarne där äro fattige och gå barfotade om sommarn; de fleste på Finland äga inte mer än tröjan och bruka i värmen allena deras naturliga skor. I Kongsbacka såg jag en puckelryggad skräddare; en dylik kamelunge ha vi här ock. I Kongsbacka göra de sitt tarv på knutarna, våre finnar värpa på gallion. Kan en storm riva bort vårt toppsegel, så kan deras stapelrättighet blåsa kull i ett annat riksdagsväder. Med ett ord, om jag undantar träskor, vilka jag hört slamra på deras gator men icke funnit i vårt samhälle, lär hela den seende världen medge, att svensk-ostindiska skeppet Finland alldeles liknar sjö- och stapelstaden Kongsbacka, och skulle bägge sättas under auktionsklubban, fruktar jag, att köpeskillingen för den senare bleve några tunnor guld mindre.

KAP. XIII
MED VILKET JAG HOPPAS FÖRTJÄNA VÄNSKAP AV DE SKÖNA, PÅKSLÄNGAR AV OFFICERARE OCH SYNEN FULL MED PUDER AV SPRÄTTHÖKAR

Nescis, quid femina possit. Ovid.

Jag börjar med vår kryssning på sjön. Om morgonen den 7 februari häpnade man över att se Hetlands klippor om babord. Man hade orsak att tro sig närmare Spanska sjön än dem, tog dem således i förstone för ett stående moln. Men den uppglänsande dagen öppnade oss snart ögonen. Man såg här mer än nånsin, i vad våda strömsättningar kunna bringa en seglare. Till att vidare baxas emot elementerna, hölls för orådeligt. Herrar vederbörande togo i övervägning, så väl att skeppet vore utan fartyg, som att provianten kunde brista i händelse av en långsam resa till den förordnade platsen, som var Kap. Det ena ansågs även så nödvändigt för skeppet som det andra för magen, varföre beslutet blev, att man borde söka någon säker hamn, och Norge befanns i det hänseendet allra bekvämligast.

Knappt vände vi näsan åt Norrpolen igen, förrän den föreställningen, att hela två månader ha slitit så mycket ont utan minsta nytta, gjorde mig helt harmsen, synnerligen som det bedröveliga norden-om snart måste åter plöjas igen. I förtreten kallade jag den dåre, som först byggde skepp och hissade förmätna segel på det stormande djupet. Den gamle vise Cato rann mig i hågen, vilken hade föresatt sig trenne saker: att aldrig förtro en hemlighet åt en kvinna, att ingen afton gå i säng utan att ha gjort en god gärning, och att änteligen aldrig resa till sjöss, när han kunde komma fort till lands. Jag eftergrundade orsaken, varföre människor, vilka naturen givit fötter att gå men inga fenar att simma, kunde ha hjärta nog till att sätta sig på några hopspikade plankor och med livsfara översväva fiskarnas rike, bort till andra ändan på jordklotet. Penningen, penningen föll mig strax i sinnet. Men jag frågade mig åter, varföre den kunde vara så begärlig? Och se, mitt hjärta svarade mig å alla sjöfarandes vägnar, att sötungen, ett litet välbyggt beläte, tio kvarter högt, med ett par eldiga ögon, med en rosenläpp, med en kärleksandande barm, med en nätt fot, med… med… ack, o eja!… en vacker flicka, med ett ord, är rätta drivfjädern både till det ena och andra. För vem släpe vi, arma gossar, om icke för en Cloris? Lilla vännen, lilla grynet, lilla sötögat är och blir medelpunkten av våra omsorger. Aldrig hade skuta gjort skeppsbrott i sjön, om intet ögat förut stött på de tvenne försåteliga blindklippor, som dölja sig ibland vågorna i den skönas hävande barm. Våra begärelser må taga så många bikrokar de vilja, så flyta de dock alla tillsammans i brudsängen, likså naturligen som floderna stöta till havet. Varföre seglade Grekland till det avlägsna Troja? — För Helena. Vem lånade vingar åt den store Gustav Adolf, när han på tjugufyra timmar flög ifrån armén vid Kalmar ända till Stockholm? — Kärleken och Ebba Brahe. För vad orsak utsatte sig den armstyve Herkules i så många blodiga livsfaror? — Jo, till att göra sin täcka Dejanira till nöjes. Vad var det som ansporrade ryssarna 1769 att fäkta så tappert vid Choczym? Månne ära? Nej… Månn turkiska silverbälten? Inte heller. — Än storvisirns seralj då? Ja, ack ja, för den skulle hela världen vilja ta en rispa. Omnia vincit amor, säger kyrkoläraren Ovidius.

Varföre rese vi då till Indierna? Svaret må läsas i ögonen på det svenska könet. För en talande blink av en vacker flicka löpe vi jorden omkring. Vi segle långt ifrå dem, för att en gång komma dem så mycket närare. Vem skulle våga sig på ett skepp, där döden sitter runt ikring på relingarna, utan för en så dyrbar belöning? Tänka på de sköna och bli poet, är allt ett. Jag känner redan versådran öppnas i mig, låter henne därför rinna papperet utföre — ding dong — — —

Ack, Svea rikes mör, I våra hjärtans kungar!
Tillbedjansvärda barn och Nordens skönsta bloss,
som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,

 det är för er, I stygge ungar,
 som vi stå ut så mycket ont.
Att I vid läckert te må jollra bort en timma,
vi på en bräcklig spån till andra världar simma.
För några lappriskärl, som leka i er håg,
 vi fånar trotse vind och våg,
 och löpe fara till att sjunka,
att I må på en bal med Kinas grannlåt prunka,
Och sen kanske en sprätt, frisörens händers verk,
 som utom lilla Lisas särk
har aldrig segel sett, och tror att skepp i sjön,
liksom en hyrkuskvagn på stora Dronninggatan,
av hästar dragna bli — en sådan pudrad satan
 hos dig, du otacksamma kön,
som oftast snattar bort vår dyrt förtjänta lön.
 En officer med tvenne rockar,
som mjöl frå knekten stjäl och strör i sine lockar,
som bygger på sin börd ett uselt övermod,
fast han på krogen dränkt sin stamfars ärestod;
 en sådan galonerad hare,
 som alltid tappar, när han slåss,
 en sådan segrar gör hos dig, du svaga skare,
änskönt han till sin rock har lånat mynt av oss.
Så ser man fårens ull på andras axlar bäras,
och biens trägna svett av lata humlor täras.
Ack, flickor, det är skam! Lät ingen er bedra!
En sjökarl krusar ej, men älskar hjärtans bra.
Med några lätta ack! står sprätten mjuk och buckar,
när vi med plåtars vikt ledsage våra suckar.
Tar officerarn fram en möglad ättelängd,
så lägge vi för er piastrars ädla mängd.
 Ack, flickor, löner då vår möda!
 Vad duga sprättens tomma ack,
 mot blomster, sidentyg och rack?
 Och anor ge ej heller föda.
 Lät då galonen med sin pik,
 omkring en trumma sig förskansa.

Med oss är bättre till att dansa.
Piasterns klang är vår musik,
piasterns klang är vår musik.

KAP. XIV
VÅR ANKOMST TILL NORGE

Trojæ sic fata ferebant.

Vi hade nu den 10 februari 1770. Förr hade jag trott himmelen skulle falla ned, än att vi den dagen skulle se Norges klyftor. Men det var så skrivet i stjärnorna. Det var vårt öde att frysa här just på den tid vi hade tänkt solbrännas under linjen. Vem kunde tro hemma, att vi efter två månaders resa på ett skepp, som var i stånd att på en gång utbreda 32 segel, icke hunnit mer än en dagsled frå Göteborg?

Naturen, liksom för att rätta de oredor, vilka den oroliga Nordsjön förorsakar, har byggt säkre hamnar överallt i norska skärgården och tillika planterat stränderna långs ett grovlemmat släkte, varibland finnas de bäste lotsar i världen. Knappt hade konstapeln anmält oss med en dundrande salva, förrän fyra-fem småbåtar kommo framkrypandes ur klyftorna. Luften var ganska tjock, men de luktade krutröken och anmälde riktigt ombord. Pine dö — god dag Fallille!

Den gråbaggen, vi fingo till vägvisare, var en lång reslig jätte med en näsa, som skulle rekommendera en friare hos de fruntimmer, vilka förstå sig på proportioner. Den stod ut lik en båga och intog åtminstone en tredjedel av hela ansiktet. Pipan, som efterträdde tuggebussarna uti hans bägge mungipor, hant icke passera spetsen utav henne, utan syntes gjord endast till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken av luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans övrige lemmar. Mannen var rask och kommenderade rodret med en trygghet, som röjde att han kände var sten i farvattnet. Klockan 4 om aftonen hade han bragt oss in uti Svinörsund, varest nu vårt utmattade Finland ankrade, sedan det blivit likt ett fruntimmer, som under en lustresa på vattnet iråkat en storm, tappat handskarne, förlorat kornetter, fått sönderrivna manschetter och hinner änteligen med utslagna hår och tårar i ögonen den räddande stranden.

Dyrbara Norge, förtrycktas såväl som bedragares yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskriva dig? Jämförelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis i våra ögon. Dina nakna berg förvandlade sig till lustgårdar, dina fiskarehyttor blevo palatser och dina paltiga döttrar undersköna prinsessor. Sjön hade uträttat på oss detsamma som romaner på riddaren av Mancha. Hans inbillning skapade gästgivaregårdar till kungaslott och väderkvarnar till resar. När han omfamnade den smutsiga Maritorna, vilken ännu stank efter Stallpelle och fähuset, trodde han sig hålla i armarna en änglaskön prinsessa, vars fina kläder luktade idel ambra och kostbara rökelser. Samma lyckeliga förtjusning intog vår landlöpande ungdom nu.

KAP. XV
VÅRT VISTANDE I SVINÖRSUND

Nos convivia, nos prælia virginum cantamus. Horat.

Våre herrar superkarg och kapten begynte strax med skeppets angelägenheter och förbättringar. De hade tagit sitt högkvarter hos en general-skipsmaler vid namn Galtrup, en berest, munter gubbe, som hade sett alla spökelser i naturen, ända till fanden själv och hans närmaste släktingar, de helige inkvisitionsfäderna i Spanien och Portugal. Han undfägnade sina gäster med sagor och stekta kråkor, vilka han kallade ”en smuk villebraad”. De förra roade öronen, ty gubben ljög artigt och var i stånd att utdraga en sex kvarters historiestump till en hel kabellängd, men de senare hade inte samma verkan på smaken, varföre herrarna nödsakades upphämta kajutkocken till att förestå herr generalens kök. Herr Galtrup själv såväl som hans måg Ferrö, en klotrund ölstomme, till ämbetet en skeppare, funno bägge vår svenska matordning mycket solid och bevisade det också med deras allslukande appetit.

De andre rakade emellertid alla närliggande byar ikring, släpande med sig bössor, fioler och vinbuteljer. Förmiddagarne lopp man på jakt i bergsskrevorna. Assistenten von Heland höll oss med vilt hela tiden. Vi spisade änder och vildgäss, medan kråkstekar vankades hos generalen. Bland annat fällde han en ofantelig örn (o, att det varit den ryska!), vilken satt högst på en klippa. Han stupade hällen utför, men syntes ännu vilja försvara sig, varpå följde ett lustigt handgemäng emellan bägge partierna, till dess änteligen den skjutne måste bita gräset under ett slag av skyttens bössestock. Hans pennor feck jag till att skriva detta kapitel med, och vår fintlige fjärde styrman har sedan utav hans bägge fötter låtit göra sig ett par ståtliga ljusstakar.

Eftermiddagarna bestormade man bondstugorna. Vart vi kommo blev ett gästabud. Töserna rycktes frå spinnrocken opp till slängpolskor och hulpo oss med mycken villighet att skaka skörbjuggen ur lederna. Var och en feck sig en dame de ses pensées. Här lektes gömme, här skiftades maka, här trallades Adam hade sju söner m. m. Då vår kapten hörde detta, drog han på axeln och sade: ”När fan är hungrig, så äter han lort”. Mördande infall, men sant intill minsta bokstav. Dock föregingo inga felaktigheter, ty vår skeppspastor var med och hotade oss med offentelig kyrkoplikt.

Får jag lov att beskriva våra norska gudinnor? Cui bono? kunde man inkasta. Men, min gunstige läsare, fall mig intet i talet med denna ledsamma frågan. Alltför få av mina kapitler uthärda henne, och vilken oräknelig svärm folianter skulle icke vräkas utur våra boksamlingar, om man mätte dem med denna måttstocken? Oroa mig därför inte med ert cui bono, jag ber en gång för alla.

Så stiger då hit, min sköna, lilla Gunnila, stora Gunnila, Martha, Åsele, Agnil. Jag skall som kortast avmåla er

Lilla Gunnila var vårt ”allas ögon lita till dig”, en snutfager, brunögd unge, med svarta extremiteter, nio kvarter hög och jämntjock, åtminstone så länge vi voro där. Skulle hon efteråt utvidgas på något ställe vare sak hennes. Stora Gunnila var en femtonpundig köttunna på två ben, vilka uppburos av ett par fötter, som tycktes uppsluka tiljan hon gick uppå. Den som ville jaga på spår kunde aldrig missledas, ty var hennes fot sattes ned i snödrivorna, tog den med sig en hel kvadrataln. Åsele rullade ett par vinda ögon, vilkas tjusande blinkar delades på flera tillika, och hade så när bragt ynglingarna hårihop, såsom var och en ville tillrycka sig meste strålarna utav detta irrblosset. Martha prunkade med tvenne alltför täcka händer: den högra hade ingen maka mer än den vänstra, och denna återigen kunde icke jämföras utan med dynggrepen. Älskvärda par, kysse dem vem som vill! — — Agnil däremot var ett litet nätt stycke, som man aldrig kunde se på, utan att harmas på det bedrövelige icke uti sjätte budordet. Hon var snygg, väl tecknad, munvig, sextonårig och rask, kort sagt, det felades henne inte mer än en smula kättja för att äga alla egenskaper av en väluppfostrad flicka, men i den delen var hon rätt bondsk. Fy de där lantlollorna! De voro inte bättre de andra heller. Piastrarnas språk, som så hjärtans väl begripes i Cadix och dito i Masthugget, slösades här lika så fruktlöst som ögonens. Landets vinter hade sträckt sig ända till deras hjärtan. De voro så dumma; de hade inte begrepp, de ville inte. Skade att de ej fått lära sig någon värld!

Frukter då icke, mina hemmavarande svenska mör! I som tron er äga rätt till några hjärtan på Finland! Jag kan säga er i förtroende, att gossarna här gjorde ingen erövring. Träffa de slika ogene Gunnilor på Kap och i Kanton, så bli de er aldrig otrogna.

Såsom i förvantskap med föregående vill jag här bifoga följande underrättelse om trenne brudepars hopavigning, som vi hade tillfälle bese uti Sprangry kyrka, söndagen den 18 februari. Brudefärden kom sakta intågande par om par uti trenne kolonner. Utom de kära föreställte, prunkade i hopen den ärbara fru Ferrö, utmärkt med en simmande, majestätisk gång och en fotsid kattunsrob, omgiven av socknens vackraste jungfrur. Min märkande inbillning målade Dido och hennes nymfer för mina ögon, och den kyliga gråstensmuren bragte tanken mycket naturligen på hennes svalande grotta. Vi svenske ynglingar, som uppställt oss i rad på sidorna, pillade kruset fram ur bröstet och satte hakpåsen uti god ordning, i hopp att åtnjuta ett ögnakast av Svinörs ankommande Dido. I själva verket rullade hon ock ett par nådiga ögon åt vår kant, men vi hade svårt vid att döma, vem som vore den lycklige, ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom hjältinnan i den delen liknade förenämnda Åsele. När prästen läste, trodde jag, att hennes blinkar stodo åt himmelen, men jag har uträknat sedermera, att det verkeligen var mig, som hon såg på.

Vad nu brudeparen angår, så var det första en ung dräng med en jänta utav samma ålder. Gossen steg fram med en triumferande uppsyn, men tösen hade en tår i ögonen, förmodeligen av medömkan över åskådarne, som inbillade sig att hon drog mödomen med sig till brudstolen. Det andra paret syntes vara en änkeman och en tjuguårig flicka, men det tredje var alldeles olika. En oppstuvad, ful käring, som hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar, sedan hon miste sista tanden, vars långe, skrunkne hals sviktade under ett darrande huvud, vars övra kindben voro försedde med tvenne knölar, vilka stodo ut liksom ett par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse, med ett ord, som aldrig bort nalkas kyrkogården utan för att samlas till sina fäder, hade fått en adertonåra dräng vid sidan och skulle nu bindas med kärlekens band. När prästen upprepade dessa orden över dem: Växer till i barn och blomma, blev det ett allmänt löje i bänkarna. Men jag satte hatten för ögonen och grät, ty mitt hjärta sade mig, att det endast förtjänte tårar. Den stackars brudgummen, bunden vid sitt gamla och alltför segslitna kärngeskrov, förekom mig i samma belägenhet som en del kristne martyrer, vilka berättas blivit fastsurrade vid döda, halvruttnade kroppar för att långsamt plågas ihjäl av stank och köld. Olycklig den, som tager trollet för guldet! Ödet vare lov, jag älskar inga antikviteter!

Orimligheten av sådana giftermål faller för mycket i ögonen till att behöva nämnas. Varför har lagen icke räknat dem till tidelag? Jag slutar med tvenne versar av Nicander:

Gummor vänte sig hugg, som taga orakade gossar;
gubbar vänte sig horn, som taga ostadiga flickor.

P.S.

Under predikan hade några barn börjat stoja, varöver den — nitiske läraren slog handen i predikstolen och sade: Börn, hvis I vil snakke, saa vil jeg tie. Det infallet följde oss tillika med prästmannen själv ombord, vilken ock spisade middag på skeppet.

KAP. XVI
SOM ÄR DET NÄSTA EFTER DET FÖREGÅENDE

Laudat mercator, quas vult extrudere merces. N. N.

Under detta var här en dagelig marknad på skeppet. De kringgränsande byar bragte landets läckerheter var morgon ombord. Matroserna köpte finkel och surt öl utan all ända, och kadetterna drucko så mycket mjölk, att man till slut kallade dem Die Ochs-madame ihre Herren Söhne, d. ä. kalvar. Fiskarebåtar flöto kring skeppet såsom ungar omkring en stor gås, och de nästliggande bergen voro vitmenade med skjortor, lakan och halvärmar, som kvinnfolken i nejden tvättat åt besättningen. Ferrö drev i synnerhet en dräktig handel på Finland. Han var färdig att utbjuda allt, utom sin smukke kone. Socker, sirop, oxar, får, hundar, brännvin, vantar, allting var falt. Jag förglömmer aldrig, hur han sölade ned bänkarna under sundäck med sina siropsfjärdingar, och med vad vältalighet han lockade till sig blanke piastrar… Det vore hans nöje att tjäna de svenske; han ansåge dem för sina värdaste landsmän; men jutarne, fy, de voro skälmar från huvudet neder till fotabjället… ”De maatte være betryggede paa, at han kuns sögte vare dem til tjeneste, men ikke at skinde dem… Varene vare gode. Jyderne vilde ej faa dem til saa godt pris; men svenskerne ære vores brödre.”

Trenne veckor blevo vi här liggande : en gyllene tid för hela grannskapet mitt i deras enväldiga järnålder. Ty våre kvarlämnade piastrar ha satt dem i stånd att undgå fogdens utmätningar, åtminstone i år. Norges klyftor äro en fristad för främmande flyktingar och ett träldomshus för landsens infödda barn. Skatter trycka dem, och sällan kommer någon norrman till en syssla utav värde i sin hembygd. De mäktige dricka allmogens tårar ur guldskålar, såsom en okänd författare uttrycker sig. Jag kunde icke höra deras suckar, utan att välsigna min stjärna, som låtit mig födas en frihetens son i det gamla Sverige.

Slaviskt uti tänkesätt,
frå sin barndom vant vid klavar,
Norges folk för pisken travar,
njuter endast oxerätt.

Mänsklighetens högsta pris,
frihet, stora dygders moder,
räknar inga ärestoder
under eneväldets ris.

Sant är det, här hörs ej kiv
utav styve folkpatroner,
men så saknas ock Catoner:
gnabb är fria staters liv.

Svenske bonden herre är —
denne rang med oxen äger.
Stackarn ock ej mycket väger
sedan fogden varit där.

Bröder norrmän, slår er då
till det svenska rikssamhället.
Jeres konge skall i stället
våra pomerinker få.

Där skall ni ett folk få se,
stort och sällt i frihetsdagen;

trälar endast under lagen,
vilken de sig själva ge.

Tryckfrihetens ädla rätt
står på vakt kring deras murar,
när en hemlig ovän lurar
efter annat styrselsätt.

Men jag ser, jag kommer alltför långt frå det målet, varåt min motto synes peka. Det händer mig inte första gången nu, lär ej heller hända den sista, ty varföre skulle jag följa reglor, när det jag skriver om har inga? Följande måste även intrugas här, fast det ock skulle ske med domkraft. Händelsen är egen.

När har man hört kristna mänskor vilja dansa på ett gravöl? Nog berättas det, att antropofagerne i Amerika löpa slängpolska kring elden, då de steka någon av deras medbröder. Men inte hade jag trott finna dylikt i lutherdomen. Vår första döde, som var en matros, feck kyrkogård i Norge mot en riksdalers avgift. En del av hans kamrater hade smugglat en fiol med sig i jollen då de skulle ledsaga'n till sitt vilorum, och voro icke förr komne i land, än de började trippa branicula med kvinnfolken. Hade inte prästen ryckt stråken ur handen på dem, räds jag att de dansat ännu. Vem känner här icke igen den s. k. ostindiska girn?

KAP. XVII
OM EN RAR FISK

Dictu mirabile monstrum. Virg.

Den 25 februari kryssade vi på själjakt i skärgården. Andre assistenten sände en rännkula efter en av desse sjöhundar, men förmådde icke dyka så snällt som han, varföre bytet gick oss ur händerna. Vi stego i land på en liten holme, och som tövädret här och där hade blottat gräsmarken för våra ögon, feck jag lust att bli naturforskare. Bland rara stenar fann jag här vår svenske gråsten. Utav fåglar flögo här skockvis de så kallade fiskmåsar, och den märkvärdigaste växt jag råkade var den evigt grönskande Juniperus eller enrisbusken, vilken hos turkarna förvaras i krukor såsom en helgedom. Vår lärgirige skeppssikter lättade mycket min möda. Han hade funnit ett stycke sten, stor som ett ägg och svartstrimmig, vilket han visade mig, sägande det vore den besynnerliga lapis petrificatus eller korpsten, varmed man kunde trolla fruntimmer till sig om nätterna. Han hade läst därom hos den lärde författaren herr Orbis Pictus. Likaledes hittade han en kristalliserad snäcka, vilken han stoppade i västfickan, men hade den harmen att däruti vara misstagen, ty då vi gått en stund, begynte den smälta och flöt låret utför, såsom det ej var annat än ett islupet koplommon. Han hade hanterat det med vantar på händerna, kunde således icke strax märka bedrägeriet. Vi vandrade vidare och blevo varse ett obekant spår i snön. Min skarpsynte följeslagare kallade på våre skyttar och ropade, att här vare ett älgstånd i nejden. De kommo och vi lupo strax alla tillsammans efter spårstrecket, men till vår stora förundran förvandlade sig dessa älgfjät allt mer och mer till fruntimmersskor. Dock blev icke jakten värre för det. Man klättrade berget utföre och upptäckte en liten stuga, omgiven av några nakna trän, vilka i förstone gjorde henne osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamma åbor för den spejande främlingens öga. Vår håg för naturalier lockade oss närmare. Men huru bestörte blevo vi ej, då två skygga nymfer, holmens endaste invånare, med häpna skrik lupo till skogs vid vår blotta åsyn! Vi sågo på varann, liksom för att utforska, vars uppsyn kunde vara grym nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Siktern skyllde på assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans stora näsa. Emellertid ville man bongré malgré uppjaga flyktingarna, Vår skeppspredikant, som var med i sällskapet, vann änteligen så mycket förtroende genom sin svarta rock, att den ena kom tillbaka, men systern rymde fältet utan att en gång se sig om, Hon gav oss litet mjölk, som vi begärde, men med så darrande hand att vi lätteligen märkte hon fruktade något; lopp även från en tillbjuden piaster med samma skygghet som en svensk dräng ifrå värvarepenningen; talade ock ingenting. Vår lots berättade sedermera, att det var ett par gamla jungfrur, av vilka den ena icke kunnat få och den andra icke velat ha fästeman, sedan hon blivit besviken i sin första kärlek. Två, tre gånger om året komma de till kyrkan; leva för övrigt ensamma i deras lilla koja, vilken släktingarna byggt åt dem. En ko och några kryddsängar skaffa dem livets förnödenheter, och en hatad mansfot översteg förmodeligen aldrig dessa vestalers tröskel förrän denna gången.

När alltså mine naturforskningar icke lyckas bättre, måste jag göra ett knäfall för hans majestät av örteriket, hertig över krokodiler och havsfruar m. m. samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekter, vår store riddare von Linné, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga exkursioner, både härstädes och på andra ställen, dit jag vidare kan komma. Jag högaktar hans ojämförliga insikter och trampar ogärna ihjäl någon av hans små krypande vänner, men kröker ock nödigt min rygg efter dem, ty min lust är med människors barn. Och så länge jag icke hatas av dessa, lär jag aldrig älska de andra. Dessutom känner jag mig född mer att åtnjuta än beundra naturen. Jag tycker mer om en välluktande blomma än en besynnerlig, och om min förundran skall stanna vid någon vacker ros, måste hon växa på en sextonårig flickas kind.

Emellertid vill jag dock denna gången fägna honom med en liten insekt, sådan som jag undfått densamma av Norges lotsar. Det är kraken, eller den så kallade krabbfisken, vilken understundom säges besöka dessa vatten. Han är icke stor, ty huvud och stjärt inberäknad lär han ej vara längre än vårt Öland utanför Kalmar. Alla fiskare veta här att tala om honom. Han håller sig på sjöbotten, städse omringad av en oräknelig skara småfisk, som tjäna honom till föda och födas av honom igen. Ty hans måltid, om jag minns rätt vad biskop Pontoppidan skriver, räcker inte mer än tre månader i sänder, och andra tre månader åtgå till att smälta den bort. Under denna tiden närer han hela arméer av smärre fiskar med sina ofanteliga exkrementer. För den orsaken uppleta landets fiskare genom lodning hans lägerställe och idka där med bästa fördel deras hantering. Efter hand höjer han sig mer och mer, och så snart han nalkas vattubrynen på tio—tolv famnar, är det hög tid för båtarne att flytta sig ur grannskapet. Ty i detsamma rusar han opp, lik en flytande ö, sprutar Trollhätteströmmar fram ur sina förfärliga näsboror och slår omkring sig, så att vattnet i stora utvidgande rundlar yrar hela milen ikring. Månne denna icke är Jobs Leviatan? Han vore ju artig att ha. Fördenskull, om herrar naturälskare behagade först tinga husrum åt honom, kunde man sedan med lämningarne av vår sista pommerska armé låta palma'n över till Sverige.

KAP. XVIII
FÖRETAL TILL DEN GUNSTIGE LÄSARN

Exul eram, requiesque mihi, non fama, petita est. Ovid.

Således har mitt bläckhorn redan ynglat sjutton ungar, alla älskvärda bytingar. Nu är det åter dräktigt, förmodeligen med den siste av denna kullen.

Tänk, min läsare, deras tokroliga uppsyn har så behagat mig, att jag fullt och fast beslutat erkänna dem för lagliga. I början hade jag ärnat försticka dem såsom oäktingar långt undan din ärbara åsyn, men jag har sedermera lystrat till naturens röst. Mitt ömma fadershjärta tillåter mig inte denna hårda medfart emot egna barn. Jag förklarar dem alltså för äkta födde och överlämnar dem till din bevågenhet.

Åtskillige ha före mig kastat dig i armarna dylika ostindiska foster, men vart och ett synes ärvt för mycket av sin faders allvarsamhet. Brelin står på Ascension och ljuger dig tårar ur ögonen. Osbeck, nyttig men trumpen, proppar dig händerna fulla med naturalier, och Torén, gladlyntare än de andre, hade kanske kunnat roa dig med sina småtäcka bekantskaper i Suratte och Kina, men du såg ju livet flyta ur honom, tillika med sista droppan i bläckhornet. Desse lära således ej lämnat efter sig andra intryck än tragiska. Tillåt då min jollrande avel utplåna dem. Jag är en fiende till rynkade pannor och önskar kunna sprida ungdom i allas ansikten.

Friboren i samhället, tål jag inte tvång i studerstugan. Scaliger är likaså mycket min buse i den senare som Machiavell i det förra. När det politiska oket icke trycker mina skuldror, vi skulle jag då bebörda min hjärna med det grammatikaliska? Nej, stanne Donater och Qvintilianer på skolbänken! Reglor äro intet annat än döda tyngder på ett levande snille, vilka nedtrycka tänkekraften och inskränka farten för en snällflygande föreställning. En järnkula om foten, hjälper den löparen löpa?

Vare då snillet sin egen vägledare! Känslan av det höga, det vackra, det naturliga, är den icke i din själ, så kan ej Aristoteles meddela dig den. Homerus hade icke varit Homerus, om han läst våra poetikor.

Plinius den yngre talar om en orator på sin tid, som var mycket noggrann och regelbunden men föga eldig och hög: ”Han har inte mer än ett fel”, sade han, ”och det är det, att han har alls intet.”

Ett ansikte, där naturens hand liksom i brådska utkastat små vårdslösa behagligheter, inkräktar flera hjärtan än den allra skönaste Venus, som är utpenslad efter cirkel och måttstock.

Var Helena en skönhet efter reglor, ack! vilke narrar voro då grekerne, som hela tio år hårluggades om henne!

En fläck här och där sätter våra fullkomligheter i klarare dag. Betrakta Celinde. Ni skall tvivla, vad som pryder henne mest, antingen den lilla svarta lappen på högra tinningen eller de två närgränsande flyttstjärnor, som skimra fram under bägge bågarna av hennes täcka ögonbryn.

Naturam ex pellas furca, tamen usque recurret, säger Horatius. Naturen flyter ovanpå, liksom skummet i ölbägaren. En författare kan icke dölja sig själv på papperet. Hans temperament sticker fram uti allt vad han skriver. Ni skulle snart tänka, att han doppar pennan i sin egen blod.

Vad under? Sonen liknar fadren, skriften skribenten. Ett tungsint huvud, huru kan det föra en lätt hand, eller en glättig tunga kväda melankoliska toner? Vad dag hörde ni korpen ropa kuku och göken kras?

Får icke då var fågel sjunga efter sin näbb? Jag är mera fallen till att skratta än gråta och härmar hellre en lustig Scarron än en djupsint Hobbesius. Orsaken till bägge delarna [lyter i mina ådror. Sådana vätskor, sådana infall. Jag låter mitt temperament regera min fjäder. Är det muntert i dag och sorgset i morgon, så har ni strax tvenne dylika kapitler.

Inspärrad nästan aderton månader på ett skepp och städse omgiven av ett tröttsamt enahanda, må jag inte få söka mig vederkveckelser uti snillespel? Den seglande staten bortmäter sin tid med logglinan, den handlande med sifferlängder. Var skulle jag göra utav min, om man förböde mig att bläcka bort honom?

Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig.

Lärd är jag inte, önskar ej heller att de latinska skyltar jag uthängt över ingången till varje kapitel måga därföre anses. Dock gör jag mig en heder utav att bruka dem, fast ock en nymodig liten Herr Puderparnass ville säga: de lukta utav skolan. Ty jag är icke lik en del förnäma hantverkare, vilka skämmas för att ha deras ämbetsmärken hängande över porten, sedan de börjat, med en blå kapprock över förskinnet, rådpläga om statens bästa vid ett kannstöparebord.

Ostindiska resebeskrivningar ha vi till överflöd; vi skulle jag trampa spåren efter hundrade? Nej, jag skall öppna mig en egen väg. Jag vill vara ny, och såsom ett prov därav slutar jag denna boken med det, varmed andra skulle börjat, jag menar med företal till den gunstige läsaren.

Tok jag skrivit hit intill,
tok lär även efterfölja,

Skriften passar sin skribent;
vädren lik, som han beskriver,
han sin egen målning giver,
när han sätter slikt i präst.

1. Jag hade så när förglömt, att tredje timmerman just i detsamma kom löpande med sin klubba och litet drev i handen, begärande mycket beställsamt att få dikta gluggen till, vilket ansenligen ökade vårt löje.
2. Detta infallet ångrar mig, och jag skulle stryka det ut, om det ej gåve mig anledning att säga ett annat efter Virgilius, Han hade länt åtskilliga kvicka tankar ur poeten Ennii ostädade versar, och sade sig därföre hämtat guld utur hans dynga. Vi skulle jag då icke få plocka denna moraliska juvelen ur matrosens besmutsade vidbyxor?
3. Översatt, om jag minns rätt, av Celsius.
4. Anledningen är tagen av den oangenäma andedräkten, som tränger utur dem, synnerligen då matroserna stå vid rodret.
5. Läckert uttryck, vilket jag länt ur Herr Prosten Lennæi Delsboa illustrata.
6. Författarens dåvarande dräng.
7. Verksynden.