←  Slottet
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Frukosten
Krigaren  →


[ 32 ]

FJERDE KAPITLET.
Frukosten.

Barmhertige himmel! hvilka fråssare! hvilket bröd!

Yoricks resor.

Vi lemnade vår unge främling i Frankrike, i en behagligare belägenhet än som hittills varit hans lott, allt sedan han beträdde de urgamla gallernas område. Efter hvad vi i slutet af föregående kapitel läto förstå, var frukosten förträfflig. Der fans en Paté de Périgord, för hvilken en gastronom skulle velat lefva och dö, lik de homeriska lotofagerna, glömsk af slägt, fädernesland och alla möjliga medborgerliga förpligtelser. Dess härliga omhölje af pastejdeg höjde sig likt murarne omkring någon stor hufvudstad, en sinnebild af de rikedomar, de äro bestämda att beskydda. Der fans ytterligare en läcker ragout, med just denna petit point de l'ail, som gascognare tycka så mycket om och som skottar ej hata. Der fans dessutom en förträfflig skinka som en gång tillhört en ädel vildgalt i den angränsande skogen vid Mountrichart. Brödet var af den utsöktaste hvithet, bakadt i form af små runda bullar, kallade boules, (hvaraf fransmännen hafva tagit ordet boulanger), hvilkas skorpa var så aptitlig, att det varit en läckerhet, äfven med endast vatten till. Men det fans annat än vatten att skölja ned det med; ty man varseblef på bordet en läderflaska, en så kallad bottrine, som innehöll ungefär ett stop af det yppersta vin de Beaulne. Så många goda saker kunde hafva återgifvit aptiten åt en död; men hvilken verkan måste de då ej hafva åstadkommit hos en tjugu [ 33 ]års yngling, som (ty sanningen måste fram) under de två sista dagarna ej förtärt mer än de halfmogna frukter, han händelsevis kommit öfver, och en ganska måttlig portion kornbröd? Han kastade sig öfver ragout'n, och fatet var i ett nu tomt. Derefter anföll han den väldiga pastejen, inträngde djupt i landets inre och förnyade, till värdens förvåning och mäster Pierres förlustelse, gång på gång sitt anfall, emellanåt nedsköljande sitt ofantliga mål med en bägare vin.

Den senare, som fann sig hafva gjort en mer menniskoälskande handling än han trott, tycktes isynnerhet förtjust öfver den unga skottens aptit, och då han sluligen märkte, att dennes ansträngningar började mattas, sökte han egga honom till nya kraftyttringar genom att tillsäga om konfektyrer, strufvor och alla möjliga sliskrätter, som han kunde upptänka för att förmå ynglingen att fortsätta sin måltid. Medan mäster Pierre sålunda var sysselsatt, uttryckte hans ansigte en ända till välvilja gränsande godlynthet, som tycktes vida skild från dess vanliga stränga och hånande karakter. Gammalt folk finner nästan alltid ett nöje i ungdomens njutningar och sträfvanden, så länge åskådarens sinne bibehåller sin naturliga jemnvigt och ej rubbas derur genom afund eller fruktlös täflan.

Medan Quentin Durward var upptagen på ett så angenämt sätt kunde han ej låta bli att märka, att ansigtet på mannen, som inbjudit honom, ett ansigte, som han i början funnit så frånstötande, vann mycket, då det betraktades under Beaune-vinets inflytande, och det var med en vänlig ton han förebrådde mäster Pierre, för det han skrattade åt hans aptit, utan att sjelf äta något.

»Jag är stadd i botgöring», sade mäster Pierre, »och får före middagen ej äta något annat än litet sylt och en dryck vatten — »Säg åt fruntimret der uppe att komma hit till mig dermed», tillade han, vändande sig till värden.

Sedan denne lemnat rummet, fortfar mäster Pierre: »nå, har jag intet hållit ord med frukosten, som jag lofvade er?»

»Jo, det har ni visst; ty detta var det bästa mål jag ätit, alltsedan jag lemnade Glen-houlakin», svarade ynglingen.

[ 34 ]»Glen — hvad?» frågade mäster Pierre; »ni vill väl inte framkalla den onde, efter ni kommer fram med sådana der långsvansade ord?»

»Glen-houlakin», upprepade Quentin godlynt, »det vill säga Myggdalen, är namnet på vårt gamla stamgods, käre herre. Ni har förvärfvat er rätt att skratta deråt, om er lyster.»

»Vare det långt ifrån mig att vilja förolämpa någon», sade den gamle mannen; »men efter frukosten smakat er så bra, ville jag blott nämna, att de skotska bågskyttarne alla dagar äta den som är lika bra, om ej bättre.»

»Det kan väl behöfvas», sade Durward, »ty om de hela natten äro uppspetade i de der svalbona, så måste de ha en rasande god aptit på morgonen.»

»Och fullt upp att tillfredsställa den med», sade mäster Pierre. »De behöfva ej, som burgundarne, taga rocken af kroppen för att mätta magen — de kläda sig som grefvar och smörja kråset som abboter.»

»Det är bra för dem», sade Durward.

»Och hvarför vill ni ej taga tjenst här, unge man? Jag är nästan säker på, att er onkel skulle kunna få er inskrifven i rullorna, så snart någon ledighet yppar sig och, oss emellan sagdt, så lär jag ej alldeles utan inflytande och kunde möjligen vara er till något gagn. Jag gissar ni kan rida, lika väl som spänna en båge?»

»Bättre ryttare än dem, vår slägt har att uppvisa, ha aldrig satt stålskodd fot i stigbygel, och det kan väl hända, att jag får lust att antaga ert vänskapliga anbud; men, ser ni, föda och kläder äro visst mycket bra, men i min ställning tänker man äfven på ära, utmärkelse och djerfva bragder, och er konung Ludvig — hvilken Gud bevare, ty han är Skotlands vän och bundsförvandt — han bara ligger i det här slottet, eller rider omkring från den ena befästade staden till den andra, och vinner städer och provinser genom politiska beskickningar och ej i öppen strid; och hvad nu mig beträffar, så håller jag med Douglasarne. som alltid voro i fält, emedan de hellre hörde lärkan sjunga än råttan pipa».

»Unge man», sade mäster Pierre, »döm ej förhastadt om furstars handlingar. Ludvig söker skona sina

[ 35 ]
Quentin Durward, Jacqueline (Isabelle de Croye) och mäster Pierre (Ludvig XI) på värdshuset i Plessis.

[ 36 ]undersåtars blod och bryr sig ej om sitt eget. Vid Montlhéry visade han, att han hade hjertat på rätta stället».

»Ja, men det är ett dussin år se'n dess, eller derutöfver», svarade ynglingen, »och jag skulle helst vilja tjena en herre, som vill hålla sin ära lika fläckfri som sin sköld och alltid är främst i slagt-tumlet».

»Hvarför blef ni då inte qvar i Brüssel hos hertigen af Burgund? Han skulle nog lagat, att ni hvar dag fått bryta hals och ben af er, och förr än ni skulle gått miste derom, skulle han nog bestyrt om det sjelf, isynnerhet om han råkat få höra, att ni slagit hans skogvaktare».

»Ja, jag vet nog, att min olyckliga stjerna har stängt den utvägen för mig», sade Quentin.

»Nå, så fins det nog andra våghalsar, hos hvilka en sådan der ung stridstupp, som ni, kan få tjenst», sade hans rådgifvare. »Till exempel, hvad skulle ni säga om Wilhelm de la Marck?»

»Hvad!» utropade Durward, »han med skägget — Ardennernas Vildgalt! Jag tjena under en stråtröfvarkapten, som kan taga lifvet af en menniska blott för värdet af hans kappa. och som slår ihjel prester och pilgrimer, liksom de vore lansknektar och soldater? Nej, det vore en outplånlig skamfläck på min familjs vapensköld».

»Nå väl, ni unga vildhjerna», genmälde mäster Pierre, »om ni anser Vildsvinet vara alltför samvetslöst, hvarför går ni då inte till den unge hertigen af Geldern?»[1]

»Förr ville jag väl gå till den lede satan sjelf», sade Quentin. »Oss emellan sagdt, är han en för tung börda för jorden att bära på, och helvetet står redo att mottaga honom. Det påstås, att han håller sin egen far fången och att han till och med slagit honom. Kan ni väl tro, att det är sant?»

[ 37 ]Mäster Pierre syntes något förlägen vid den unge skottens oförstälda afsky för barnslig otacksamhet och svarade: »unge man, ni känner ej, huru spröda blodsbanden äro emellan de högt uppsatte», derpå förändrade han den djupt allvarliga ton, hvarmed han begynt att tala, och tillade glädtigt: »och dessutom, om hertigen slagit sin far, så kan jag trygt försäkra, att hans far för långt tillbaka slagit honom, så att det blott är betaldt som qvitteras».

»Jag är verkligen förvånad att höra er tala så», sade skotten, rodnande af harm, »och jag tycker att era grå hår kunde välja mer passande ämne för skämt. Om den gamle hertigen slagit sin son som barn, så slog han honom inte nog; ty det hade värit bättre att han dött under riset, än att han skulle lefva för att komma kristendomen att blygas öfver, att ett sådant missfoster någonsin förts till dopet».

»Såsom ni bedömer furstars och fältherrars karakterer», sade mäster Pierre, »så tror jag ni gör klokast i att sjelf bliva general; ty hvar skall väl en så vis man finna någon, som är värdig att anföra honom?»

»Ni gör narr af mig, mäster Pierre», sade ynglingen godlynt, »och kanske har ni rätt; men ni har ej nämnt en dugtig härförare, som har en liten, men tapper här under sitt befäl, och under hvilken man med heder kan tjena».

»Jag kan ej förstå, hvem hvem ni menar».

»Håh, han, vet jag, hvilken, liksom Mahomets likkista (Gud fördöme Mahomet!) hänger mellan de två magnetstenaren, och som man hvarken kan kalla för fransman eller burgundare, och som håller vågskålen jemnt mellan dem båda, håller dem båda i schack och låter dem båda frukta och tjena sig, så mäktiga furstar de än äro».

»Jag kan ändå ej gissa, hvem ni menar», sade mäster Pierre tankfullt.

»Åh kors, hvem skulle jag väl kunna mena, om ej den ädle Ludvig af Luxemburg, grefve af Saint-Pol och storkonnetabel af Frankrike, som i spetsen för sin lillla tappra här bär sitt hufvud lika högt, som både konung Ludvig och hertig Carl, balanserande mellan dem båda, [ 38 ]lik en gosse, som står midt på ett bräde, medan två andra sväfva upp och ned på ändarne»[2].

»Han äfventyrar att göra det svåraste fallet af alla tre», sade mäster Pierre. »Men hör på, min unge vän, ni som anser plundring för ett så stort brott, vet ni väl, att er politiske grefve af Saint-Pol var den, som först gaf exemplet att ödelägga landet under krig, och att före hans skändliga härjningar alla partier skonade obefästade städer och byar, som ej gjorde något motstånd?»

»Nå, vid min heder», sade Durward, »om det står så till, så börjar jag på att tro, att ingen af dessa stora män är stort bättre än den andra, och att, om man skall nödgas välja mellan dem, det just är detsamma som att välja ett träd att hängas i. Men denne grefve af Saint-Pol har ändå lyckats att genom hederlig öfverenskommelse sätta sig i besittning af den stad, som fått sitt namn efter mitt ärade skyddshelgon, Sankt Quentin (här korsade han sig) och jag tycker, att om jag vore der, så skulle min helgade skyddspatron nog vaka öfver mig — han har inte, såsom de mera omtyckta helgonen, så många, som äro nämnda efter honom — och dock måste han hafva glömt mig, den stackars Quentin Durward, sin andlige gudson, då han den ena dagen låter mig gå utan mat och den andra öfverlemnar mig åt Sankt Julians’ beskydd och en främlings tillfälliga gästfrihet, förvärfvad genom ett bad i den ryktbara floden Cher eller någon af dess tillflöden».

»Häda icke helgonen, unge man», sade mäster Pierre. »Sankt Julianus är alla resandes trogne skyddspatron, och kanske har den välsignade Sankt Quentin sörjt bättre för dig, än du möjligen anar».

Vid dessa ord öppnades dörren, och en flicka, snarare öfver än under femton år, kom in med en med en damastduk betäckt bricka, hvarpå stod en assiett med de torkade plommon, hvarför staden Tours alltid stått så högt i ropet, och en bägare af det slags konstrikt drifna silfver, som denna stads guldsmeder af gammalt voro ryktbara för [ 39 ]att tillverka med en fulländad finhet, som utmärkte dem framför deras yrkesbröder i Frankrikes öfriga städer, Paris icke undantaget. Bägarens form var så prydlig, att Durward ej så noga gaf akt på, om den var af silfver, eller, liksom den, man framsatt för honom, af ett sämre ämne, men så väl polerad, att den liknade en dyrbarare metall.

Men åsynen af den unga flickan, som inbar brickan, ådrog sig långt mer Durwards uppmärksamhet, än enskildheterna af den tjenst, hon förrättade.

Han upptäckte genast, att en mängd långa svarta hårflätor, hvilka hon, liksom flickorna i hans hembygd, bar utan någon annan prydnad än en lätt hopflätad krans af murgrönsblad, bildade en naturlig slöja omkring hennes ansigte, som med dess regelbundna drag, mörka ögon och tankfulla uttryck liknade Melpomenes, ehuru det låg en svag rodnad på kinden samt någonting förståndigt på läppen och i ögat, som tycktes antyda, att om glädtigheten ej just utgjorde det utmärkande draget i detta uttrycksfulla ansigte, så var den likväl ej alldeles främmande derför. Quentin trodde sig till och med märka, att betryckta omständigheter voro den orsak, som gåfvo detta unga och älskliga ansigte det allvarliga utseende, som eljest tillhör en ung skönhet, och som ungdomens romantiska inbillning genast är färdig att draga slutsatser af de allra obetydligaste anledningar, så behagade det honom, att af det följande sluta till, att denna sköna uppenbarelses öde var insvept i hemlighet och mörker.

»Hvad vill det säga, Jacqueline?» sade mäster Pierre till den inträdande. »Sade jag ej till, att fru Perette skulle bära in hvad jag begärt? — Pasques-dieu! Är hon, eller tror hon sig för god att passa upp på mig?»

»Min franska mår ej rätt bra», svarade Jacqueline i en brådskande, men likväl ödmjuk ton; »hon kände sig dålig och önskade derför få hålla sig på sitt rum».

»Hon är väl ensam, hoppas jag?» genmälde mäster Pierre med tonvigt. »Jag är en gammal praktikus, som ej mottar föregifna opassligheter som giltiga ursäkter».

Jacqueline bleknade och till och med vacklade vid dessa ord, ty det måste erkännas, att mäster Pierres ton och blickar, som alltid voro sträfva, bitande och obehag[ 40 ]liga, blefvo både hemska och hotande, när de uttryckte vrede eller misstanke.

Quentin Durwards högländska ridderlighet vaknade genast, och han skyndade fram till Jacqueline för att befria henne från sin börda, hvilken hon passivt öfverlemnade åt honom, i det hon med en skygg och ängslig blick gaf akt på den vredgade borgarens ansigte. Det var ej möjligt att motstå det bevekliga uttrycket i dessa om medlidande bedjande ögon, och det var ej blott med en min af minskadt missnöje, utan äfven med all den vänlighet, han kunde inlägga i sitt ansigtsuttryck, som mäster Pierre fortfor: »jag tadlar ej dig, Jacqueline, ty du är ännu för ung att vara, hvad du, tyvärr, dock måste blifva — en falsk och trolös varelse, lik hela ditt lättsinniga kön. Ingen har ännu uppnått mannaåldern, som ej fått lära känna er alla. Här är en skotsk kavaljer, som kan säga dig detsamma».

Jacqueline kastade ögat på den unge främlingen, liksom till åtlydnad för mäster Pierres befallning; men ehuru hastig denna blick än var, förekom den likväl Durward som ett rörande vädjande till hans ädelmod, och med den beredvillighet, som hans ungdomliga känsla och den honom genom uppfostran ingifna vördnaden för könet förestafvade honom, svarade han genast, »att han ville kasta sin handske till hvarje motståndare, som vore honom jemnlik i ålder och rang och vågade säga, att ett sådant ansigte, som det, hvarpå han nu blickade, kunde lifvas af annat än den renaste och mest trofasta själ».

Den unga flickan blef dödsblek och kastade en förfärad blick på mäster Pierre, hos hvilken den unge skottens utmaning blott tycktes framkalla ett skratt, som snarare uttryckte hån än bifall. Quentin, hvars andra tanke merendels rättade den första, ehuru detta ofta skedde först sedan den senare klädt sig i ord, rodnade djupt öfver att inför en gammal man af ett fredligt yrke hafva yttrat något, som kunde tydas som ett tomt skryt, och beslöt att, som ett rättvist straff derför, tåligt underkasta sig det åtlöje han ådragit sig. Han räckte derför bägaren och brickan åt mäster Pierre med en rodnad på kinden och en förödmjukelse i ansigtsuttrycket, som han fåfängt sökte dölja sig under ett förläget småleende.

[ 41 ]»Ni är ett ungt brushufvud», sade mäster Pierre, »och förstår er lika litet på qvinnor som på furstar, hvilkas hjertan» — härvid korsade han sig andäktigt — »Herren håller i sina händer».

»Och hvem håller qvinnornas då?» frågade Quentin, besluten att, om han kunde undvika det, ej låta qväsa sig af den sjelftagna öfverlägsenheten hos denne märkvärdige gamle man, hvars högdragna och vårdslösa sätt på honom utöfvade ett inflytande, hvaröfver han kände sig förödmjukad.

»Det är jag rädd för, ni får höra er om efter på nägot annat håll», sade mäster Pierre kallt.

Quentin blef åter afsnäst, men förlorade likkväl ej alldeles fattningen. »Inte är det för den lumpna förbindelsen af en frukost, den måtte nu vara aldrig så kraftig och närande, som jag visar denne borgare från Tours så mycken undfallenhet», sade han för sig sjelf. »Hundar och falkar fäster man vid sig med föda — mot menniskor måste man visa vänlighet, om man vill fästa dem vid sig med kärlekens och tillgifvenhetens band. Han är likväl en ovanlig menniska, och denna tjusande syn, som nu håller på att försvinna — det är ej möjligt, att någonting så skönt kan tillhöra detta simpla ställe, eller ens denne penningsamlande köpman, ehuru han tyckes utöfva ett inflytande öfver henne, såsom han troligen gör öfver alla, hvilka slumpen för inom hans lilla krets. Det är förunderligt, hvilka begrepp om betydenhet dessa flamländare och fransmän fästa vid rikedom, så vidt utöfver hvad den verkligen förtjenar, att jag nästan skulle vilja slå vad om, att den här gamle köpmannen tror, att den höflighet, jag visar hans år, bevisas hans penningar — jag, en skotsk adelsman af börd och med sköldmärke, och han, en handtverkare från Tours».

Sådana voro de tankar, som hastigt efterföljde hvarandra i unga Durwards själ, under det mäster Pierre sade till Jacqueline, i det han leende klappade hennes hufvud, hvarifrån de rika hårflätorna nedhängde: »den unge mannen här kan passa upp på mig, Jacqueline — du kan derför gå; men jag skall vid tillfälle säga din försumliga fränka, att hon gör orätt i, att onödigtvis blottställa dig för att blifva begapad».

[ 42 ]»Det skedde ju bara för att passa upp på er», sade flickan, »och jag hoppas, att ni ej skall bli missnöjd med min slägting, då — — —»

»Passques-dieu!» utropade köpmannen, afbrytande henne, men utan någon hårdhet, »vill du byta ord med mig, din flickbyting, eller stannar du för att se på junkern här? — Gå — han är adelsman, och hans uppassning är tillräcklig för mig».

Jacqueline aflägsnade sig, och Quentin Durward var så upptagen af hennes plötsliga försvinnande, att det afbröt tråden af hans föregående tankegång och han mekaniskt lydde mäster Pierre, då denne, vårdslöst kastande sig i en stor ländstol, med tonen af en man, som var van att befalla, tillsade honom: »sätt den der brickan bredvid mig».

Köpmannen lät derefter sina mörka ögonbryn nedfalla öfver de skarpa ögonen, så att de knappast blefvo synliga och endast emellanåt framljungade en snabb och bländande stråle, lik solen, då den framgår bakom ett mörkt moln, hvars täckelse den då och då, men endast för ett ögonblick, genombryter.

»En förtjusande varelse», sade den gamle mannen, i det han, upplyftande sitt hufvud, länge och forskande blickade på Quentin. »Är hon inte», sporde han derefter, »en bra söt flicka, för att vara uppasserska på ett värdshus? Hon skulle pryda en rättskaffens borgares bord, men — dålig uppfostran, låg härkomst».

Det händer ibland, att ett tillfälligt skott krossar ett vackert luftslott, och byggmästaren är vid sådana tillfällen sällan välvilligt stämd mot den, som affyrat det, om ock denne alls icke hyst någon afsigt att göra någon skada. Quentin var förbryllad och, utan att veta hvarföre, benägen att bli ond på den gamle mannen, derför att han underrättat honom, att den älskvärda varelsen var hvarken mer eller mindre än hennes sysselsättning angaf, nämligen en värdshusflicka, ehuru sannolikt af det bättre slaget och troligen en brors- eller systerdotter till värdshusvärden eller något dylikt, men dock alltid en tjenande person och såsom sådan nödgad att foga sig efter gästernas lynnen och isynnerhet efter mäster Pierres, hvilken tycktes [ 43 ]hafva en tillräcklig mängd nycker och vara nog rik för att förskaffa dem kraft af lag.

Den tanken — en tanke, som han icke kunde göra sig fri ifrån — upprann åter hos Durward, att han borde låta den gamle herrn förstå skilnaden mellan deras stånd och göra honom uppmärksam på, att, huru rik han än måtte vara, hans rikedom dock ej satte honom i jemnbredd med en Durward af Glen-houlakin. Men så ofta han med denna föresats såg på mäster Pierres ansigte, låg der alltid något, som, oaktadt den mot golfvet sänkta blicken, de tunna anletsdragen och den torftiga drägten, afhöll honom från att göra gällande det anspråk på öfverlägsenhet, som han trodde sig ega öfver köpmannen. Tvärtom, ju oftare och nogare Quentin betraktade honom, desto starkare blef hans nyfikenhet att få veta, hvem och hvad denne man verkligen vore, och inom sig höll han honom minst för en syndikus eller hög magistratsperson i Tours, eller för en person, som, på ett eller annat sätt, var van att kräfva och erhålla vördnad.

Emellertid tycktes köpmannen åter försänkt i tankar, ur hvilka han endast uppvaknade för att andäktigt göra korstecknet och äta litet af den torkade frukten jemte en bit skorpa. Han gaf derefter Quentin ett tecken att räcka sig bägaren och frågade honom, i det han framräckte den: »ni sade ju, att ni var adelsman?»

»Visst är jag det», svarade skotten, »åtminstone om femton anor kunna göra mig dertill — jag har ju sagt er det en gång förut. Men låt inte det besvära er, mäster Pierre; ty man har alltid lärt mig, att det är de yngres pligt att bistå de äldre».

»En förträfflig grundsats», sade köpmannen, i det han mottog den af ynglingen framräckta bägaren och fylde den med vatten ur en kanna, som tycktes vara af samma metall som bägaren, utan att, såsom Quentin möjligen väntat sig, dervid yttra några slags skrupler rörande tillbörligheten deraf.

»Hin anamma den här gamle borgaren, så obesvärad han är!» sade Durward för sig sjelf. »Han krusar lika litet för att låta betjena sig af en skotsk adelsman, som jag skulle göra, om det vore en bondlurk från Glen-isla».

Köpmannen, som emellertid druckit ur sin bägare [ 44 ]vatten, sade nu till sin följeslagare: »att döma af den smak, ni tycks hysa för Beaune-vinet, gissar jag ni ej skulle ha någon synnerlig lust att dricka mig till i denna simpla vätska. Men jag har ett elixir hos mig, som kan förvandla sjelfva klippvattnet till det förträffligaste vin».

Vid dessa ord framtog han ur rockbröstet en rymlig börs af utterskinn och lät en skur af små silfvermynt strömma ned i bägaren, tills kärlet var mer än till hälften fyldt.

»Unge man, ni har större skäl, än ni nyss trodde, att vara tacksam både emot er skyddspatron Sankt Quentin och Sankt Julianus», sade mäster Pierre, »och jag skulle råda er, att i deras namn utdela almosor. Dröj qvar här i värdshuset, tills ni råkat er frände Le Balafré, som i afton blir aflöst från sin vakthållning. Jag har göromål på slottet och skall laga, att han kan träffa er här».

Quentin Durward ärnade säga några ord till ursäkt för det han ej kunde mottaga sin nye väns slösande frikostighet, men mäster Pierre rynkade sina mörka ögonbryn, och rätande ut sin hopsjunkna gestalt med en värdighet, som Durward hittills ej sett honom antaga, sade han i en befallande ton: »ingen invändning, unge man, utan gör hvad er blifvit bjudet».

Med dessa ord lemnade han rummet, i det han gaf Quentin ett tecken att ej följa sig.

Den unge skotten stod helt förvånad, utan att veta hvad han skulle tänka om saken. Hans första, naturligaste, om också ej värdigaste ingifvelse var att titta i silfverbägaren, som var mer än till hälften fyld med silfvermynt, uppgående till ett antal af flere tjog, en stor summa för Quentin, hvilken kanske aldrig i sitt lif kunnat på en gång kalla tjugo sina egna. Men tillät honom hans värdighet såsom adelsman att mottaga den rike plebejens penningar? Det var en kinkig fråga; ty ehuru han fått en god frukost, så var det ingen synnerlig reshjelp för att antingen komma tillbaka till Dijon, i fall han skulle vilja äfventyra hertigens af Burgund vrede och inträda i hans tjenst, eller till Saint-Quentin, i fall han bestämde sig för konnetabeln af Saint-Pol; ty åt en af dessa maktegande var han besluten att erbjuda sin tjenst, om han ej antoge konungens af Frankrike. Slutligen stannade [ 45 ]han vid det beslut att följa det råd, hans morbror komme att gifva honom, hvilket under så beskaffade omständigheter kanske var det klokaste han kunnat göra. Emellertid stoppade han penningarna i sin sammetsväska och ropade på värden för att återlemna silfverbägaren och med detsamma göra honom några frågor om den frikostige och befallande köpmannen.

Värden inkom genast, och om han också ej var meddelsammare än förut, så var han åtminstone språksammare. Han nekade bestämdt att taga tillbaka silfverbägaren. Det var ej hans, sade han, utan mäster Pierres, som skänkt den åt sin gäst. Han hade visserligen fyra silfverbägare, hvilka han ärft af sin mormor, salig i åminnelse, men den hade ej mer likhet med den konstrikt arbetade pjes, hans gäst höll i sin hand, än en persika hade med en rofva. Denna bägare var en af de ryktbara bägarne från Tours, arbetade af Martin Dominique, hvars make sjelfva Paris ej kunde uppvisa.

»Men var god och säg, hvem är då den här mäster Pierre, som bortgifver så dyrbara skänker åt främlingar?» sade Durward, afbrytande honom.

»Hvem mäster Pierre är?» sade värden, och lät orden dervid droppa så långsamt ur munnen, som om han distillerat dem.

»Ja, hvem är denne mäster Pierre?» sade Durward häftigt och bestämdt, »och hvarför strör han på det här sättet omkring sig med sina håfvor? Och hvad för en är den der karlen med slagtarefystonomien, som han skickade hit för att beställa frukosten?»

»Hvad det beträffar, käre herre, hvem mäster Pierre är, så borde ni ha frågat honom sjelf om det, och hvad den herrn vidkommer, som tillsade om frukosten, så må Gud bevara oss från hans närmare bekantskap».

»Det ligger någonting hemlighetsfullt under allt det här», sade den unge skotten. »Denne mäster Pierre sade mig, att han var en köpman».

>Och om han sade er det, så är han helt säkert en köpman», sade värdshusvärden.

»Hvad slags handel drifver han då?»

»Ah, han handlar med mångahanda slags vackra saker», sade värden, »och bland annat har han här anlagt [ 46 ]silkesfabriker, hvilkas tillverkningar kunna täfla med de dyrbara väfnader, som venetianarne hemföra från Indien och Cathay. Under vägen hit, kunde ni se de stora mullbärsplanteringarna, hvilka blifvit anlagda på mäster Pierres befallning för att föda silkesmaskarne».

»Och det der unga fruntimret, som bar in brickan, hvem är hon, min vän?»

»Min hyresgäst, herre; hon bor här med sin beskyddarinna, en tant eller något dylikt; jag har ej så noga reda på det der», svarade värden.

»Är det vanligt, att era gäster passa upp på hvarandra?» sade Durward; »ty jag märkte, att mäster Pierre ej ville mottaga något ur era och era medhjelpares händer».

»Rikt folk har sina infall, ty de kunna betala för dem», sade värden, »och detta är ej första gången, som mäster Pierre förstått att få förnämt folk att dansa efter sin pipa».

Den unge skotten kände sig något stött öfver denna hänsyftning; men döljande sin förtrytelse, frågade han, om han i detta hus kunde få ett rum på en eller annan dag.

»Det kan visst fås», svarade värden, »och det för så lång tid ni behagar befalla».

»Är det då tillåtet», frågade han vidare, »att betyga min vördnad för de båda fruntimmer, med hvilka jag nu kommer att bo under samma tak?»

Värden visste i början ej, hvad han skulle svara, men slutligen sade han: »de gå inte ut, ej heller mottaga de några besök hemma hos sig».

»Undantagandes mäster Pierres, förmodar jag?» sade Durward.

»Jag eger ej rätt att nämna några undantag», svarade mannen bestämdt, men vördnadsfullt.

Quentin, som hade en temligen hög tanke om sin egen betydenhet, då man besinnar, huru blottad han var på medel att göra den gällande, och kände sig litet stött öfver värdens svar, drog ej i betänkande att begagna sig af ett på den tiden temligen allmänt bruk. »Bär till damerna», sade han, »en flaska Vernât jemte min ödmjuka komplimang, och säg, att Quentin Durward, af huset Glenhoulakin, en skotsk kavaljer och adelsman, för till[ 47 ]fället boende på samma ställe som de, anhåller om lof att personligen få hembära dem sin hyllning».

Budbäraren aflägsnade sig och återkom nästan genast med damernas tacksägelse för den erbjudna förfriskningen, hvilken de funno sig nödsakade att afslå, hvarjemte de beklagade, att de ej kunde emottaga hans besök, emedan de önskade lefva der i tillbakadragenhet.

Quentin bet sig i läppen, och tagande sig en bägare af det försmådda vinet, som värden stält på bordet, sade han till sig sjelf: »detta är mig just ett lustigt land, der köpmän och handtverkare likna ädlingar i manér och frikostighet, och små vandrande mamseller, som hålla hof på ett värdshus, bete sig, som vore de förklädda prinsessor! Om inte den onde sitter emellan, så skall jag likväl återse flickan med de mörka ögonen», och sedan han fattat detta kloka beslut, bad han att blifva förd till sitt rum.

Värden förde honom genast uppför en vindeltrappa till ett långt galleri, försedt med en mängd dörrar, liksom till cellerna i ett kloster, en likhet, hvilken vår unge hjelte, som med mycken ledsnad erinrade sig den försmak, han i sin tidigare ungdom haft af klosterlifvet, var långt ifrån att beundra. Värden stannade vid galleriets bortersta ända, utvalde en nyckel från en stor knippa, som han bar vid sin gördel, öppnade dörren och visade sin gäst det inre af en tornkammare, hvilken, ehuru liten, likväl var snygg och låg för sig sjelf, så att den med sin tältsäng och sina i ovanligt godt skick varande möbler på det hela tycktes honom ett litet palats.

»Jag hoppas, min herre, ni skall finna rummet i er smak», sade värden. »Jag är pligtig att göra alla mäster Pierres vänner till nöjes».

»O, lyckliga doppning!» utropade Quentin Durward, görande en kapriol på golfvet, så snart hans värd aflägsnat sig. »Aldrig har väl lyckan kommit i en våtare gestalt. Jag har blifvit riktigt öfversvämmad af min goda tur».

Vid dessa ord gick han fram till det lilla fönstret, hvarifrån man, då tornet framsköt ansenligt utom byggningens hufvudlinie, öfversåg ej allenast en värdshuset tilhörande, rätt vacker trädgård af temligt omfång, utan äfven, der bakom, den vackra mullbärsplantering, som [ 48 ]mäster Pierre låtit anlägga för silkesmaskarnas underhåll. Bortvände han åter blicken från dessa aflägsnare föremål och blickade längs muren, så befann sig ett annat litet torn midt emot Quentins torn, och från det lilla fönstret, hvarvid han stod, hade han utsigt till ett dylikt litet fönster i ett motsvarande utsprång på byggnaden. Nu skulle det nog varit svårt för en man, som varit tjugo år äldre än Quentin, att förklara, hvarför denna lokalitet intresserade honom mer än den vackra trädgården och mullbärsplanteringen; ty ack, ögon, som varit nyttjade i sina fyratio år eller så der bortåt, blicka med likgiltighet på små tornfönster, om de än stå halföppna för att insläppa friska luften, medan fönsterluckan är till hälften tillsluten för att utestänga solen eller möjligen ett alltför nyfiket öga — ja, äfven om på ena sidan af fönsterförötfningen hängde en luta, till hälften dold af en sjögrön silkesslöja. Men vid Durwards lyckliga ålder utgöra dylika bagateller tillräcklig grundval att derpå bygga hundratals luftslott och hemlighetsfulla gissningar, vid minnet af hvilka den stadgade mannen ler under suckar.

Som vi kunna antaga, att vår vän Quentin önskade lära känna något mer om sin vackra granne, egarinnan af lutan och slöjan — och som vi äfven kunna antaga, att han åtminstone var intresserad i att få veta, huruvida hon ej möjligen vore samma unga fruntimmer, som han sett så ödmjukt passa upp på mäster Pierre, så är det lätt begripligt, att han ej stälde sig rakt framför sitt eget fönster och helt obesväradt stirrade in i rummet midt emot. Dertill var Durward för god fogelfängare, och det var endast genom att hålla sig händigt dold på ena sidan om fönstret, medan han tittade fram med yttersta nästippen, som han fick nöjet att se en hvit, rund, vacker arm nedtaga instrumentet och hans öron strax efteråt fingo sin andel af belöningen för hans skicklighet.

Flickan af det lilla tornet, af slöjan och lutan sjöng just en sådan der liten romans, hvilken, som vi vanligen föreställa oss, flöt från riddartidens högborna damers läppar, då riddare och trubadurer lyssnade och smäktade. Orden voro ej nog sinnrika eller nog fantastiska att draga uppmärksamheten från musiken, och musiken ej nog konstlad att beröfva orden all betydelse. Det ena tycktes [ 49 ]afpassadt efter det andra, så att om romansen blifvit deklamerad utan ackompagnementet eller melodien spelad utan orden, ingendera skulle varit värd någonting. Vi göra kanske derför orätt i att här intaga en sång, som blifvit skrifven endast för att sjungas; men dylika profbitar på gammaldags poesi hafva alltid haft en viss tjusningskraft för oss, och som melodien är förlorad för evigt — så vida ej Bishop[3] lyckas att finna på noterna, eller någon lärka lär Stephens[4] att drilla dem — så vilja vi för en gång äfventyra vårt anseende och damens af lutan smak genom att meddela verserna i deras okonstlade enkelhet.

Gref Guy, nu är ju tiden när,
Sol flytt från fästets loft.
Af qvällens vind smeks vågens kind;
Ljuft käns orangens doft.

Till makans bo, till stilla ro,
Ses trötta lärkan fly,
I kärleks frid flyr allas tid —
Men hvar är grefve Guy?

Byflickan går i skuggrikt snår
Att lyss till herdens spel.
Till sin balkong vid riddarns sång
Hans fagra brud sig stjäl.

Allt kärleks makt i bojor lagt,
Ej dold af någon sky,
Dess stjerna ser på jorden ner —
Men hvar är grefve Guy?

Hvad helst också läsaren må tänka om denna enkla visa, gjorde den likväl ett mäktigt intryck på Quentin, som hörde den sjungas af en ljuf, melodisk röst, hvars toner sammansmälte med susningen af en svag vindfläkt, som doftande kom från trädgården, medan sångerskans figur blott dunkelt framskymtade ur bakgrunden och kastade en slöja af mystisk förtrollning öfver det hela.

Vid slutet af sången kunde lyssnaren ej afhålla sig ifrån att mera dristigt än förut visa sig, i det han gjorde ett obetänksamt försök att få se mer, än han hittills [ 50 ]varit i stånd att upptäcka. Genast upphörde musiken, fönstret tillslöts, och en på inre sidan nedfäld mörk gardin gjorde ett slut på alla vidare iakttagelser från grannens i det angränsande tornet sida.

Durward öfverraskades öfver följderna af sitt förhastande, men tröstade sig med den förhoppningen, att damen af lutan hvarken lätt kunde afstå från bruket af ett instrument, hvarmed hon tycktes så förtrogen, ej heller vara nog grym att afsäga sig njutningen af frisk luft och ett öppet fönster i det ovänliga uppsåtet, att blott för egna öron bevara de ljufva toner, hon frambragte. Kanske var det ej heller alldeles utan, att en svag portion personlig fåfänga blandade sig med dessa trösterika betraktelser. Om, som han skarpsinnigt förmodade, en vacker, mörklockig jungfru bebodde det ena tornet, så kunde hon ej vara okunnig om, att en ung, vacker, ljuslockig vandrande riddare innehade det andra, och romanserna, dessa ungdomens visa lärarinnor, hade lärt honom, att om unga damer också vore blyga, så saknade de derför hvarken nyfikenhet eller deltagande för sina grannars angelägenheter.

Medan Quentin var försänkt i dessa djupsinniga betraktelser, anmälte en af värdshusets uppassare, att en officer vore der nere och önskade tala med honom.


  1. Adolf, son af Arnold, hertig af Geldern och grefve af Zütphen, och af Katarina af Bourbon. Denne Adolf, en af de vederstyggligaste karakterer på sin tid, förde krig mot sin far, tillfångatog honom och misshandlade honom. Fadern förklarade honom sedermera för arflös och sålde sina besittningar åt Carl af Burgund. Dennes dotter, Maria, återstälde nyssnämnda provinser åt den onaturlige Adolf, som dödades år 1477.
  2. Denne kronvasall sträfvade efter oberoende och inlät sig samtidigt i falskt spel med England, Frankrike och Burgund. Slutligen ådrog han sig genom sina ränker allmänt hat, utlemnades af hertigen af Burgund åt konungen af Frankrike och afrättades för högförräderi 1475.
  3. En i England ryktbar kompositör.
  4. En utmärkt sångerska på Walter Scotts tid.