Trollhätte canalfartens historia/8

←  1742 års projekt

Trollhätte canalfartens historia av Per Adolf Granberg Deputationen för Trollhätte-Canalen

Under Gustaf III  →

Riksdagen 1756 gjorde icke blott en Epok i Sveriges politiska ställning, dess verkningar sträckte sig ända till de minsta delar af hushållningen. Ett nytt parti hade tillvällat sig styrelsen, och likt alla partiregeringar, ville det visa sin klokhet på sina företrädares bekostnad. Trollhättan kunde således icke undgå dess upmärksamhet, hvartill många omständigheter bidrogo. Vi hafva flera gångor hört att allmogen klagat öfver Wenerns flödande; samma klagan förnyades vid denna namnkunniga Riksdag, och jämte den gjordes en föreställning om icke Wenerns vattenhorizont kunde sänkas en eller flera alnar genom något ansenligt utvidgande af dess utlopp. Det sednare ansågs nog äfventyrligt. Denna sjö är förut så full af bankar och klippor, och inloppen till flera hamnar äro så grunda att djuptlastade fartyg antingen alldeles icke, eller endast med högt vatten kunna komma in. Dessa hamnar skulle genom en sådan sänkning blifvit obrukbara, och segelfarten på alla sätt lidit därvid. I det stället beslutades att företaga Canal-arbetet, men det var icke fortsättningen af det gamla: lika så säker man förut varit om den förra planens värkställighet, lika så öfvertygad var man nu om motsatsen. Hemliga utskottet stadgade därföre att en Deputation, bestående af alla fyra ståndens ledamöter, och biträdd af någre i sådane slags arbeten kunnige och förfarne män, skulle sammanträda på stället, och utarbeta en plan, som sedan med all möjlig skyndsamhet kunde verkställas^[1]

Deputationen för Trollhätte-Canalen sammanträdde i Wennersborg, i Aug. 1757. Åtskilliga förslag framställdes, alla gamla planer granskades; men man sökte tillika att bibehålla så mycket som var möjligt af det förra arbetet, på det hela kostnaden därvid icke skulle vara aldeles förlorad. Således uplifvades det förslaget som Baron Hårleman och Elvius haft, att undvika helfvetesfallen genom en eller två slussar i berget bredevid dem; hvarefter en canal skulle utsprängas i stranden utmed Olidehåla för att leda fartygen in i slussen Elvius.

Man vet icke hvilken väg Deputationen antagit, om hela planen varit anförtrodd åt dess ombestyrande; men Hemliga utskottet hade i Stockholm föreskrifvit det hufvudsakeligaste af hvad dess committerade vid Trollhättan skulle besluta. Ifrån den ena ytterligheten hade man gått till en annan; ifrån en canal där man egenteligen icke kunde framkomma utan med båtar, ville man nu hafva en hvarigenom man skulle kunna segla med fregatter, och Utskottets magtspråk hade afgjort att fartyg af 100 alnars längd och 17 alnars bredd skulle passera canalen. För att således kunna nyttja de förra slussarne hade fordrats att de blifvit ansenligen utvidgade; men vid en större bredd skulle äfven deras portar känna en större vattentryckning, så att hvarje sluss nödvändigt måste förvandlas till flera. Utom den odrägliga kostnaden härvid, funnos åtskilliga höga och sköliga berg som fordrade mycken undansprängning på sidorne, isynnerhet vid Polhems slussarne, hvarest eljest blifvit väggar af 300 alnars längd och ifrån 16 till 32 alnars höjd, som alldrig kunnat bära sig. De sänkverk som skulle nedsättas i Hojoma varp och Olidehåla voro icke mindre äfventyrliga, och man kunde med skäl tvifla på deras varaktighet.

Ändteligen inkom en plan som vann Deputationens bifall. Directör Thunberg hade gifvit första andledningen därtil, men Directör Sohlberg hade närmare, och med åtskilliga förbättringar, utarbetat den ^[2]. Efter denna plan hade man nytta af Kafvelströms dammen och uprensningen i Carls graf. Slussen Gref Tessin, ehuru den flera år varit nyttjad, svarade likväl icke emot den anbefallda storleken, man ville nu, i det stället, betjena sig däraf för att afhjelpa Allmogens klagan öfver Wenerns stigande, emedan dess utlopp genom denna sluss ökades till 124, och man hade uträknat at 1,512000 tunnor vatten kan på en timma gå därigenom.

Tvänne nya slussar skulle däremot anläggas, bredevid den gamla, på Säteriet Onsjös ägor, likaledes skulle en sluss göras vid Åkerström, och den vid Edet utvidgas.

Sedan Comittéen uphört började man att verkställa de nya stadgar som på Riksdagen blifvit beslutade och hvilka nu först röjdes. Det första var att afskeda Wiman; emedan, såsom orden i protocollet lyda, arbetet torde komma att fortsättas i en annan idée än tillförene. Säkert trodde icke Hemliga Utskottet att en spådoms ande talade i dessa orden; utgången bekräftade det likväl. Wiman hade arbetat med drift och sparsamhet; han hade vid slussverket upoffrat sin hälsa och sin ägendom; och så sällsam denna obetänksamhet må synas händer det likväl icke ofta att den blir ostraffad. Det var nu äfven den rådande tonen att man ville hämnas på Wiman den misslyckade plan man tvingat honom att följa, och trodde sig hafva gifvit honom tillräckelig ärsättning i en pension af 1000 Daler, hvilken skulle svara emot de vilkor han förut ägde vid Sahlberget innan han flyttades till Trollhättan. Länge behöfde han icke denna nådegåfva, dåden befriade honom snart ifrån en otacksam verld, och Grefve Tessin, som högaktade hans förtjenster, föreslog att vid Trollhättan låta upresa en minnesvård öfver honom.

Från denna perioden började man först att öka utgifterne genom löner, douceurer, o. s. v. Trollhätte slussverk fick sin egen stat, af extraordinära medlen, och utgjorde den, för 1757. 8779 Dal. 2223 styfver, utom räntor. Directör Sohlberg antogs till verkets Mekanikus, och man beviljade honom nästan allt hvad han begärde; således felades nu till verkets fullbordan icke mer än en liten omständighet: — penningar. Denna brist var icke så lätt afhulpen. Riket var inveckladt i ett mera kostsamt än blodigt krig; statsverket, långt ifrån att kunna förskjuta flera summor till sluss-arbetet, fordrade ärsättning för de förskott det redan gjordt; Deputationen hade upgifvit omkostningarne till 1112 tunna guld, och Directionen fordrade 70000 Dal. för åren, 1758, 59 och 60.

Man nyttjade nu samma utväg som förut blifvit brukad, att genom subscriptioner samla ett lån under Kronans och Statsverkets Garanti^[3]. Räntan utsattes likväl icke denna gången högre är 6 procent, ett bevis att man redan nedslagit en grad ifrån sina förra inbillningar. På detta sättet inflöto 180000 Dal. men statsverket afdrog genast 119000 Dal. som blifvit förskutne de föregående åren, och således återstod icke mycket för slussarbetet.

Regeringen fann snart att detta afdrag icke var rimligt, och att den minskning som skedde i slussbyggnadsmedlen skulle nödvändigt genom andra utvägar ersättas. Af detta skäl anbefalldes Statscontoret att på trenne år återbetala hela Summan; 1762 och 63 skedde äfven desse betalningar, men den ena tredjedelen blef 1764 indragen för Statsbrist. Hela fonden skulle dessutom blifvit obetydelig, emedan löner, pensioner, o. s. v. borde tagas härutaf, och dessa stego till omkring 6000 Dal.; men man hade (1762) inrättat ett Lotteri, hvars Direction skulle, på vinst och förlust, betala de 10 första åren 75000 Dal. och de 10 följande 100000 Dal. årligen, samt för sista qvartalet af 1762, 12000 Dal. — Detta arrende var nog drygt, men svenska allmänheten var nu i en ställning då lotterier tycktes böra göra bästa lyckan. Ett ouphörligt förslagsmakeri, både vid och emellan riksdagarne, hade blifvit Nationens käpphäst, och man hoppades kunna draga en betydelig fördel af vinningslystnaden. Utgången svarade likväl icke emot förhoppningen; antingen att idogheten ännu kände säkrare utvägar för att rikta sig, och yppigheten icke hunnit fördärfva de flesta, eller att andra missräkningar störtade förslaget. Lotteri Directionen måste med 1765 upsäga sitt contract, och slussverket förlorade sin nästan enda fond.

Innan en ny Lotterientreprenad kunde åstadkommas, måste Statscontoret således, 1766, förskjuta 40000 Daler, hvilka skulle afdragas på de medel som i framtiden kunde blifva utsedde till byggnaden. Trollhätte slussverks Directionen, som imedlertid blifvit förstärkt med nya ledamöter, uphörde nu aldeles, och Riksrådet Baron Hjerne tillförordnades att ensam föredraga dess angelägenheter. Lotteriet utböds på auction, men det nya arrendet kunde ej bringas högre än till 35103 Dal. och härutaf anslogs likväl halfva summan till Gustaf Adolfs ärestod. Med dessa 17551 Dal. 16 styfver skulle nu arbetet fortsättas, ehuru löner, arfvoden, och pensioner minskade 5200 Dal. af capitalet, och sjelfva fonden var så osäker att utgifterne måste rättas efter de penningar som hvarje qvartal inflöto; ty man hade gifvit tillkänna att i fall Lotteriarrendet upsades skulle äfven löner och pensioner uphöra.

Denna stadga var billig; men samma dom kan icke, med sträng rättvisa, fällas om alla de författningar som togos vid Riksdagen 1766, i anseende till Trollhätte sakerna. Man har nämt att enskildta personer, så väl som publika verk, hade, enligt kungörelsen af 1738, subscriberat till slussverket, att Ständerna hade gått i borgen för dessa penningar, och att subscribenterne skulle, oafkorrtadt, få 12 procents årlig ränta. Man medgifver gärna att denna ränta var öfverdrifven, till och med, om man behagar, obillig; men man kan svårligen medgifva att Ständerna borde bryta 1766 det contract de slutat 1748; och då nu 3 procent årligen, genom denna Riksdagsbevillningen, blefvo afdragne, voro visst de insatte summorne ännu ganska fruktbara, men allmänna förtroendet förlorade sin helgd, och förluster af det slagit kunna sällan ersättas.

Att följa ordningen af tiden, borde man redan hafva nämt den ärsättning som beviljats för de ägor hvilka lidit vattenskada; men man har dröjt därmed, för att på en gång gifva historien därom. Genom Prästskeds-fallets fördämning vid Trollhättan hade vattnet i Elfven, ofvanföre fallen, stigit. Närgränsande jordägare klagade öfver vattenskada, deras klagomål undersöktes, och omsider beviljades dem 22045 Daler för sitt lidande. Denna summa torde förmodeligen varit nog dryg, och förminskade på intet sätt de klagandes antal; tvärtom växte deras fordringar, så att ärsättningen beräknades 1757 till 77665 Daler^[4]. Man var likväl icke så snar att betala som att bevilja. De mest behöfvande, kanske äfven de mest tilltagsne, gjorde beständiga påminnelser hos Directionen, och Directionen hos Regeringen^[5]; men emedan ingen fond blifvit anslagen till Trollhättan, upfördes endast de ofvannämde 22045 Daler i requisitions förslagen, hvilka förgäfves inkommo ända till 1760, då de insamlade subscriptions medlen lämnade en något större tillgång.

Men hvad man hitintills försummat ersattes öfverflödigt 1768, då det stadgades: att de hemman som lidit af vattenskada skulle årligen, efter markegång, ersättas för sin förlust. Denna ersättning, som allt sedan fortfarit, ansågs likväl icke tilräcklig för andra än Kronohemman, hvars åboer sjelfva icke voro jordägare; man beviljade således skattehemmanen en särskild betalning för sjelfva jorden, hvilken uträknades efter ofvannämde markegång, på det sättet, att den årliga bevillningen svarade emot 6 procents ränta, och capitalet godtgjordes därefter. Denna dubbla ersättning ansågs ändå icke göra tillfyllest för Säterier och Frälse; i anseende till dem stadgades således, att de borde få Kronohemman i ersättning både för jord och ränta; de kunde således upgifva hvilka af dessa sednare de behagade, och som förut icke voro disponerade. Härvid bör ännu anmärkas, att de hemman som valdes förlorade sin egenskap af Krono, och blefvo Frälse eller Säteri efter omständigheterne.

Trollhätte slussverks Lotteri var underkastadt flera hvälfningar; ehuru ganska få voro till Kronans förmån; 1769 skedde en ny utbjudning däraf, och arrende man steg nu icke högre än til 25050 Daler årligen. Men emedan endast 2666 Dal. 2113 st. blefvo nu anslagne til ärestoden, och slussverket således fick behålla 22383 Dal. 1023 st., voro arbetsmedlen likväl förökade, ehuru nåstan fjerdedelen åtgick til ordinära aflöningar.

Man började sluteligen tro att fondens litenhet var ordsaken till arbetets långsamhet; ett verksamt steg togs äfven att afhjelpa denna förseelse, och 1769 anslogs 100000 Dal. årligen till slussverkets fullbordande. Dessa penningar skulle betalas af Bankens inflytande intressen på privata lån, och emedan byggnaden nu skulle fortsättas med ny drift, tillsattes en ny Direction. Imedlertid hade Hemliga Utskottet redan gifvit befallning om nya undersökningar, angående de trenne vägar som varit föreslagne imellan Wenern och Östersjön; nämligen åt Mälarn, åt Hjelmarn och åt Norrköping.

Läsaren torde fordra att man nu lämnar honom en underrättelse om slussarbetets framskridande; men ifrån 1757 till 1770 hade man verkeligen arbetat så litet att det icke förtjenar anmärkas. Det är sant att penninge tillgångarne varit nog knappa, och ännu mer, att deras osäkerhet sällan tillåtit sådane arbetsförslag som fordrats, om fortsättningen skulle ske med drift; men så måste man äfven erkänna att styrelsen icke alltid varit den mest hushållssamma som kunnat användas. En öfverdrifven sparsamhet i småsaker klagas rätt ofta öfver i de memorialer som ingåfvos af Mekanici, ehuru man hade öfverflöd på arbetare, och till ett bevis på den oreda som stundom herrskade vid styrelsen, behöfver man ehdast anföra, att de bergsprängare som i början af Aprill 1764 kommo ned till slussverket, måste gå syslolösa tills i Maji, af brist på svafvel till svafveltrådar. Kännedom af arbetet röjdes icke eller när man borrtsprängde bergstycken hvilka sedermera måste ersättas genom murning^[6].

Denna senfärdighet tröttade omsidor Regeringens tålamod; det beslöts att ett sammandrag öfver omkostningarne skulle författas, och i et Konunga bref af 1772 klagas öfver att arbetet ifrån 1758 redan kostat 551313 Dal. 25 styfver, då man likväl icke gjort hälften så mycket som imellan 1750 och 1758, och de årens utgifter endast stigit till 338833 Dal. 1023 st.^[7]. Det är sant att man nedlagt mycket penningar i klinkertslagerier och andra biverk; men äfven det återstående tycktes vara vida för mycket, då man betraktade det obetydliga som blifvit gjordt.

Men ehuru man icke skyndade särdeles med arbetets fullbordande vid Trollhättan, voro Ständerna likväl beständigt syslosatte med förslager till nya canalfarter. Man har nyss, i förbigående, nämnt därom, och skall här endast tillägga, att Kongl. Directionen öfver Trollhätte slussfart fick 1764 under sitt öfverinseende: uptagningen och uprensningen af den canal som går genom Södertelge; den faststälda segelfartens öpnande från Östersjön vid Norrköping, genom Glan, Roxen, Norby sjön, Boren och Motala ström till Wettern; samt tillika en båtleds inrättande, ifrån Småland förbi Linköping, som i sjön Roxen borde möta den större canalen. Penningar härtill skulle samlas af enskildta, genom subscriptioner emot 6 procents ränta, likasom sista insamlingen för Trollhätte arbetet; den blef ock verkeligen utlyst i posttidningarne, men inställdes emedan man fann att statsverket därigenom skulle betungas med för många räntor.

Under denna perioden inkom äfven ett nytt förslag för arbetet vid Trollhättan, och en provisionel byggnad af trädslussar; hvarvid segelfarten skulle ske genom en slags ränna af träd, dragen öfver Olidehåla till 52 alnars höjd öfver dess vattenhorizont. Det är bekant, att i England finnas canaler som äro byggde icke allenast öfver vägar, utan öfver segelbara strömmar; men dessa efterdömen kunna icke framställas då frågan är om en så betydelig höjd, öfver ett djup hvars rätta beskaffenhet man aldrig varit i stånd att utröna. Således hade omständigheterna gjort detta förslag til en omöjlighet, om man ock icke funnit att kostnaden därvid skulle öfverstiga, eller åtminstone svara emot, den summan som var uträknad till byggnadens fullföljande på det vanliga sättet.

1. Nästan på en gång ville man nu hafva alla de betydeligaste Canal-inrättningarne färdiga, isynnerhet den åt Wettern, samt ifrån Wettern åt Östersjön. Hvad den sednare canalen angick hade man tvänne vägar i förslag: en ifrån Roxen genom Aspelången till Söderköping; den andra ifrån Roxen genom Glan till Norrköping. Man ansåg den förre vida kostsammare och besvärligare än den sednare; men ehuru det afgjordes att Norrköpings vägen borde äga företrädet, skulle sedan tagas i öfvervägande huruvida den åt Söderköping kunde tillika bli företagen.

   Likaledes beslutade Ständerne att Canalen vid Södertelge, emellan Mälarn och Saltsjön, skulle fullbordas.

   Äfven föreslogs en båtleds inrättande från Sjöarne i Kinde härad till Labbnäs viken, som ligger ¾ mil ifrån Linköping; och man fann, vid nogare öfvervägande, att denna båtled skulle med drägelig kostnad kunna fortsättas ända fram till Linköping och sjön Roxen, antingen igenom Stångåens uprensning, förbi Tannefors, eller ock ett annat vattendrag ifrån Labbnäs viken, hvarigenom communication sjöledes kunde vinnas med Norrköping, genom sjön Glan, och den Canal som skulle företagas från Wettern (Se Riksdags Tidningarne för 1756).

2. Denna plan finnes utförligt beskrifven i det förut åberopade Presidii talet af Jennings. Vägen är nästan lika med den som sedan af bolaget blifvit tagen, endast med den skildnaden att canalen gick mera rak, att den öfversta slussen skulle vara 520 alnar ofvanför de 4 medlersta; emellan hvilka och de tvänne nedersta slussarne åter var 320 alnars afstånd, att vid det stället som kallas Ahlemaderne canalen gjorde en lätt krökning up åt Olidan hvarefter den genast drog sig ned åt elfven i en rät linea. Utloppet är några hundrade alnar nedom Elvii sluss, vid ett ställe kalladt Jordsten. Genom sju slussar skulle fartygen sänkas 5623 alnar.
3. Statscontorets kungörelse härom är af d. 16 Jan. 1760. Lånet skulle återbetalas om 20 år, eller förr, om slussverkets tillstånd, och förmodade afkastning, sådant medgaf.
4. Enligt Riksens Ständers Deputerades betänkande af 1757. I denna summa var likväl uptagen all slags ersättning som jord- och varu ägare fordrade, både för vattenflod och andre olägenheter hvartill Trollhätte arbetet kunnat vara bidragande.
5. 1759 blefvo likväl ur Landtränteriet i Wennersborg anslagne 2462 Daler att betalas til dem som lidit mesta vattenskadan.
6. Olyckor hände nu som förra gången. Den lösa lerbacken, vid utgångscanalen i Carls graf, nedstörtade vid flera tillfällen; den betydeligaste skadan skedde likväl 1765 i September, då mer än 400 cubik famnar jord nedrasade, hvarvid upfordrings bryggorne samt det redan utlagda rustverket, bestående af tjocka, 30 alnars långa, master, dels sönderbröts, dels kastades i oordning; 11 af Wästgötha Dahls Regemente, jämte andra handtverksmän, blefvo vid detta tillfället sönderkrossade.
7. I dessa båda omkostnings summor finnes likväl inga andra penningar uptagne, än de som Kronan sjelf utgifvit eller, såsom lån, förbundit sig att återbetala. Således är i den sednare summan icke inberäknade de 60000 Dal. som Ost-Indiska Compagniet gaf till slussbyggnadens understöd; hvilket läsaren kan finna då han erindrar sig det som ur Riksdags relationen för 1756 blifvit anfördt Icke eller är i den sednare summan inberäknade de 100000 Dal. som Banken årligen betalt ifrån och med 1770. Ojämnheterna i talen upkomma isynnerhet genom aflöningarne imellan 1756 och 1760, som de åren betaltes endast ur statsmedlen, emedan ingen annan fond gafs. Alla de tillgångar slussverket hade, sedan den tiden, hafva blifvit anförda. Men för att göra sig ett begrepp om detta verks rätta kostnad bör man erindra sig den fortfarande räntan af 12 proCent för 200000 Dal. ifrån första subscriptionen, och 6 proCent af de sednare 180000 Dal. som årligen utgått ur statscontoiret, och icke bland de andre omkostnings summorne blifvit uptagen.