Wildheim (Romans)
|
WILDHEIM.
(Romans.)
1.
Ej dagen, lik en yppig våg,
Man ibland lätta guldmoln såg,
I färger skifta, färger bryta;
Och solen, lik en svana, låg
Ej gungande på flammig yta;
Men med sin sänkta slöja satt
På svarta skyn den dunkla natt:
En nunna lik uti ett tempel,
Der månen lyste fram ibland,
Ett helgonskrin uti dess hand,
Försegladt som med silfverstämpel;
Och här och der, på gränslöst hvalf,
En stjerna i dess radband skalf;
Och fjellets höjd, hvars snöspets flammar,
Och klippornas och skogens stammar,
Liksom pilastrar tyckas stå,
Med bilderverk af silfver på. —
Hvad taflor dock, som strålen väckte
I nattens skymning! Skuggan låg
Och, med sin breda mantel, täckte
Så hvarje dal som hvarje våg,
Att ögat der blott mörker såg.
2.
Hvad är det då som fierran skallar,
Längs stranden utaf Donau;
Kanske det är dess våg som svallar,
Mot någon enslig klippa nu;
Kanske en nordanvind, som gungar
Från träd till träd, från topp till topp,
Och väcker fjellets örnar opp;
De vingade naturens kungar,
Från thronerna på Alpens topp?
Dock, nej! ur mörka skogen tränger
Också en stråle, klar och ren;
Och lyst af blekrödt fackel-sken
Framåt en riddarskara spränger;
Och snabbt det går som vindens il,
Som bågafskjuten neger-pil.
Med ljuset, af hvar facklas stråle,
De dela natten midt i tu;
På frustande och fraggig fåle
De rida kapp med Donau.
3.
Uti en båge floden rullar;
Men norr om den, bland gröna kullar,
Ett Borgtorn skjuter opp, just så
Som om det himlen ville nå.
Och djupt derunder — foten hvilar:
En Jätte lik bland gyldne pilar,
Ett bålverk ibland blanka spjut,
Som peka från hvar ringmur ut.
Om dagen stannar vandrarn gerna
I trakten, blott för borgens skull;
Der brinner ju, så underfull,
På tornets spets en gyldne stjerna,
Och bister blickar döden ur
Hvarenda glugg i rundhvälfd mur.
Nu syns den likväl icke vida,
Svartögda skuggor stå och strida
Med ljusögdt månsken kring dess rund;
Det är ej dag, men midnatts-stund.
4.
Portvakten var en frejdad hjelte,
Fast grånad nu; uti sitt bälte
Han manligt bar sin hela verld:
En dödens runestaf — ett svärd.
Med silfverskägg han satt på vallen,
Och hörde ren, af återskallen,
Att hof vid hof allt närmre kom,
Men brydde sig ej stort derom.
Han flamman såg mot skogens kransar,
Som glödande hvar fackla spred,
Och räknar väl till hundra lansar,
Som skimra från dess kullar ned;
Men satt orörlig, endast föga
Han med en blick åt borgen såg,
Der vakten uppå sköldar låg.
De kände att den gamles öga,
Mångpröfvadt som dess svärd också,
Var säkert till att lita på.
De kände, att då faran körde
Sin åskvagn fram med dubbelt spann,
Att ingen som den gamle hörde,
Att ingen såg så väl som han.
5.
Men nära re’n var Riddar-skaran,
Ett pilskott ifrån borgen blott;
Portvakten dock den vanan fått
Att vilja se i ögat — faran.
Då griper han sitt vaktar-horn,
En ton deri, och skyhögt torn
Tycks som en orgelpipa klinga;
Och kämparne från marken springa,
Hvar en, fast väpnad, glad och fri,
I kapp med hvarje ton deri.
Re’n stå de man vid man kring muren,
Mörkskäggig stod hvar en som fure’n,
Skarpblickande: hvart öga föll
Som om ett svärd det innehöll.
Der striden sina faror hvälfva
De voro vana till att stå,
Det syntes klart, som murar sjelfva;
Men murar dock med båge på,
Hvars bågsträng har en blixt också.
6.
Portvakten vandrar mellan dessa.
Liksom en högväxt ålderman
I krigets yrken blickar han,
Liksom en vis med grånad hjessa.
Hans gång var fast, hans läpp var stum;
Men hvart han kom gaf krigarn rum.
7.
Då stormas utanför med makt,
Med hurrarop och dragen klinga,
Knappt dånar så ett katarakt,
Knappt hafvets vågor, då de springa,
Med silfversköld, till storms emot
En klippig mur vid strandens fot.
Men hastigt, hur man äfven stormat,
Med sköldars och med klingors gny,
Man åter, lätt som åskans sky
Sig nu uti en fyrkant format;
Och på en gång är allt så lugnt,
Som om man talat re’n till punkt.
Dock midt utur den fyrkant ljungar
En hög gestalt mot Borgen då;
En kolsvart plume på hjelmen gungar,
Och kolsvart är dess häst också;
Och tung, men blank — med koppar-bygel,
Bredvid hans sida, svärdet hang.
Det skimrar ifrån hästens tygel;
Det dånar för hvart steg han sprang.
Men som han snabbast framåt spränger
Han hästen invid porten svänger,
Och stannar der, och talar då:
Hans röst är skarp men djup också.
”Hell! kämpar, Hell! Men Borgherrn sägen:
Att han, vid solens första glöd,
Utmanas uppå lif och död.
Vill han det ej, då vet jag vägen,
Och straxt till honom hasta skall,
Den går blott öfver borgens vall,
Dertill man knappt sin häst behöfver,
Ty högre har jag sprungit öfver.
$äg honom det. Hans svar jag vill
Afvakta här. Lägg det dertill.”
För hvarje ord, som Riddarn sade,
Portvakten till sitt öra lade;
Men när det sista utsagdt var
Mer högt än förr han pannan bar.
Han var bland dem, som ögat sluter
Då friden står på höjd och fjell,
Så rosig som en Junii qväll;
Men lik raketen åter skjuter,
Djerfsinnad, opp då striden står
På kopparbucklig sköld och slår.
Det finns ett mod, hvars kraft förklingar
Vid brasans och vid bordets glam;
Men bryter som ett Drakskepp fram,
Då stormen far på lösta vingar,
Och jagar öfver vredgad sjö,
Der böljor tumla om och dö.
Och fastän Harald re’n i locken
Snart nog ett sekel kanske bar,
Inom den fasta vapen-rocken
Bor ynglingshjertat ännu qvar.
8.
Allena gamle Wildheim sitter,
Vid lampan i sin pelar-sal,
En vålnad af sitt eget qval;
Ty mörk är pannan, läppen bitter,
Och ögat står som döden still.
Det tyckes som han tala vill,
Men tanken, i dess anlet stannad,
Bief kanske af en an’ förbannad,
Och dog, just som den ville ut,
Se’n den uppå hans tunga sväfvat,
Och alla åldrar genom-lefvat
I seklet utaf en minut.
I sinnets verld, i andens strider,
Der skiljes lif och död ej stort,
Man genomlöper alla tider,
Som en elektrisk gnista fort;
Och som dess blommor skönast dofta
Står döden närmast, mörk och kall,
Och himmelsfärden slutar ofta,
I sinnet, med ett syndafall.
Den djerfva anden, då den skjuter
Starkvingad som en hafsörn högt,
Sitt öga med ett hånskratt sluter,
Just när den funnit hvad den sökt.
Dock ingen tyngd den tanken skänker,
Som du förmår att säga än;
Men dör ditt ord för hvad du tänker,
Då må du darra djupt för den.
Då sitter du allre’n vid randen
Utaf en afgrund, utan hopp,
Och fryser hän till döds i anden,
På samma gång du brinner opp.
Då har din fot ej någon bana,
Ditt hopp ej någon ärestol,
Din framtid ingen segerfana,
Och hjertat ingen vänlig sol;
Dock hvad har hit dig mäktat föra?
Hvem kan väl svara deruppå? —
Dock se på Wildheim: och ditt öra
Förnimmer kanske svaret då.
Hans hår är grått, och blek är kinden;
Men rastlöst skiftar pannans hy,
Oroligt som när nordan-vinden
Gör spe utaf en vintersky;
Men se en nordan-vind det hvilar
Också uti hans eget bröst,
Med hånskratt i de kalla ilar,
Med domsbasunen i sin röst;
Och som den ljuder eller tiger
Och som den faller eller stiger,
Så skifta äfven pannans drag,
I ljus och mörker, natt och dag.
Och som ett träd med vissnad kärna,
Vid stranden af det döda haf,
Der hvarje ros, hvar bladens stjema,
Re’n fallit ifrån kronan af;
Lik en vulkan, som, högt i lågor,
Sitt hjerta slungat fjerran sig;
Men än omätlig hotar dig,
Med nya svall af lava-vågor;
Så synes Wildheim der han satt,
I natten sjelf en värre natt.
Hans blickar rundt kring honom falla,
Själ-lösa stundom, men ibland
De skjuta såsom stjernskott alla,
Och brinna som en sky i brand.
Det tycks som, mot en dunkel skepnad,
Dess tanke brottades beväpnad:
Ty då står midt i ögats verld
En cherubim med draget svärd.
Men hvilken syn hans öga blickar,
Vet ingen dock att nämna än:
Ty många syner natten skickar,
Och många andar bo i den.
Hvad andra se, han märker föga,
Hvad ej de se, han märker väl;
Men uti djupet af hvar själ
Der ligger också menskans öga.
9.
Ej Riddarskarans fackel-sken,
Som brann liksom en vårkas ren,
Ej hur hvar lans i natten prålar,
Som vore den af idel strålar,
Han sett ännu, fast salen stod
Som lyst utaf en sol af blod;
Fast stålblå sköldarne på väggen
Som månar glänste, och fast eggen,
Af klinga jemte klinga, brann
Som gyldne blixtar vid hvarann;
Fast af hans fäder hvarje hjelte,
I nischens djup, stod solskensklar,
Med flammande och snöhvitt bälte,
Och mantel, som ett eldsvall var;
Fast hvarje pelare, med bruten
Och kretsad stam, stod under rik:
En blank kolonn af silfver gjuten,
En glödande metall-stam lik.
Han såg det ej — ej hörde heller
Hvad som förgick derutanför;
Han blott sin egen tanke hör,
Som kanske nu hans döds-dom fäller,
Och honom på schavotten ställer,
Der bödeln, fast hans egen själ,
Den värsta är, som finns likväl.
Han hör, en gång, ej hur de tunga
Och dubbla dörrar springa tu,
Ej huru pelarhvalfven runga,
För Haralds steg, som kommer nu.
Det är en annan verld, som fattat
Dess hela väsen, som beskattat
Minutens kraft af dess natur.
En annan makt tillhör det ur,
Som Wildheim i sitt inre äger:
Hvars pendel uti bröstet väger;
Och visarn pekar endast der
På tid som gått, men ej som är.
10.
Men Wildheim lider ej allena,
En ungdoms vän han äger qvar,
Och samma minnen dem förena,
Och minnet samma hjerta har.
Det var den gamle. Blott på blicken
Han kände lidandet igen;
Hur vågen skjuter, synes pricken
Dock nog för vanda seglaren.
Det fanns en känsla i dess sinne,
En vingad Engel i dess bröst,
Den talade alltjemt derinne,
För Riddaren med mäktig röst.
Och Ridarns purpur, väpnarns kappa
Ej skillnad ägde inför den:
Dess verld var den som hjertan klappa,
Dess dag var midt i himmelen
De vuxit upp, som på en kulle
Två ekar stundom synas stå,
Liksom hvarann de famna skulle
I fröjd och motgång, båda två.
Och såg man re’n två hjeltar skjuta
I Bondeman och Riddar-son:
Utaf hvarandras kraft de njuta
Som hafvets svall af åskans dån.
Fast icke samma rot dem bära,
De stödde troget dock hvarann:
Det finns en örn, som kallas ära —
I dubbel krona bodde han.
Dock stunden flyktar fòrr’n J veten;
Men hvad den handlar, det består:
Minuten vandrar blott i têten
För kommande, för drömda år.
Och högt i skyn, der dagens stjerna,
Ljuslockig som en nordens tärna,
Bär glödande sitt gyldne bloss:
Ett horoskop står öfver oss;
Och ödets dunkla genius ställer,
Hvar vingad stund och timma, det;
Men stunden blott det icke gäller,
Det gäller för en evighet.
Och se en våg, af vattendragen
Hvaraf hvar menskas verld är full,
En ljungeld midt på ljusa dagen,
Ifrån en sky af idel guld,
En annan Judas lik med pungen,
Midt ur en stund af glädje sprungen,
Ett skumt förräderi, som han,
Stal tvenne vänner från hvarann.
Och fjerran hä’n gick Wildheims hana,
Mot vester och mot öster land;
Men Harald satt vid borgens fana
Alltjemt ännu med svärd i hand.
Hvad Wildheim kände — det vet ingen
Och hvad han lärde — ingen vet;
Men hem han kom: en hemlighet,
Ty örnen hade mistat vingen,
Och uppå lansen saknas ringen
Som stång och ståludd sammanhöll,
Och inom sig den sönderföll.
Från dessa tider Harald föga
Sin Herre sett: dess dörr stod stängd.
Allt mätes väl med samma längd,
Allt mätes väl med samma öga,
Sa länge man är yngling än:
Ty ynglingar ä lika höga;
Men verkligheten kräfver se’n,
Omedelbart sin rätt igen.
Och Harald såg till slut, ty värr!
I Riddar Wildheim blott sin Herre;
Men vännen, så af honom tros,
Med värlig ungdom flytt sin kos.
Dock nu då han — se’n många år —
Ånyo vid dess sida står,
Hvad strid i bröstet! — Gerna sute
Han nu på vakt å vall’n derute,
Bland stridens dån och stormens köld,
Halflutad mot sin blanka sköld.
Att se en ovän i sitt öga,
Att skakas utaf nordans arm,
O! det är ringa, det är föga,
Emot att skakas i sin barm.
Och hur man kämpa må och strida,
Man kan förlora endast blod;
Men ser man den man älskar lida,
Förlorar man dock mer — sitt mod.
Man stannar vid den mörka panna,
Som blickar från en åsksky ned;
Men här man tvingas ej blott stanna,
Man tvingas att förtvifla med.
11.
Men Harald har ej tid att vänta.
Hvar stund är dyr: i krigarns hand
Ett mäktigt kapital ibland,
Som kan ge segren sjelf i ränta.
Derför han nu, en kämpe god,
Sin hand på Wildheims skuldra lade;
”Herr Riddare”, dervid han sade,
”Sitt icke som en frusen stod,
Då striden upp sin härsköld höjer,
Ännu en gång här utan för,
Och undrar hvarföre Wildheim dröjer
Hvad yfverboren hjelte gör”?
Vid dessa orden snabbt som björnen,
Af hunden träffad, rusar opp;
Så snabbt som, vid ett jagtrop, örnen
Slår vingen ut på fjellets topp;
Så snabbt liksom en båge springer,
Nyss böjd af senan, ut igen,
Blott rörd vid trycket af ett finger;
Så snabbt som pilen far från den,
For Wildheim opp och yrar se’n.
”Hvad är det? Se, re’n dagen randas,
Med stråle hvit och stråle röd,
Jag lefver än, mitt väsen andas,
Var jag ej nyss på stunden död?
Jag tyckte — dock se der står anden
Med blodig panna, svärd i handen
Och ser på mig. Hvad vill du, säg?
Har så du gått den långa väg
Från flod till flod, från fjerran landen,
Och droppat blod i hvarje steg?
Nu vet jag att den dag, som flammar,
Ifrån ditt brustna öga stammar,
Derför så är den hvit och röd,
En strid emellan lif och död.
Men tro ej att för dig jag bäfvar
Fast ordet darrar, målet sväfvar;
Du är välkommen! här, min hand!
Ett handslag är så skönt ibland.
Dock se, jag tror att sjelf du darrar!
Hvad fruktar du? Du är hos mig.
Och säkra äro husets sparrar,
Det skall ej störta in på dig”.
”Herr Riddare”, hörs Harald svara,
”Vak upp! vak upp! Ni drömmer blott.
I drömmen har ni vilse gått,
Bland dikter af en forntid bara.
Ej någon ande finnes här,
Det endast gamle Harald är”.
12.
Härvid sitt öga Riddarn spänner
Üti den gamle; denna blick
Ej flammar blott, men äfven bränner:
Lik blixten ur ett moln den gick.
Ej någon förr så vildt har stirrat,
Hvem an’ än Harald det förvirrat;
Men gammal vänskap stod så lugnt,
Orubbligt som en medelpunkt.
Dock se, som blicken vildast skjuter,
Så eldröd som på nattlig hamn;
Han hastigt likväl ögat sluter,
Och faller uti Haralds famn.
”Ha, var det du ock ingen annan!
Jag tyckte mig se blod på pannan.
Välkommen till mig! — Ödets hand
Har tändt min inre verld i brand.
Jag är förvirrad. Mörka minnen
Ha hemgång gjort bland mina sinnen;
Förlåt mig dock, för fordna dar,
Hvad än till dig jag ordat har.
Jag har mig sjelf ej rätt i handen:
Min tanke födes väl af anden,
Men som den föds, den äfven står
Och vingen ut på tungan slår.
Besinning, Harald! själens lycka,
Förståndets visdom, sinnets krycka,
Har fallit bort för mig allre’n,
Och tanken raglat fram alltse’n.
Uti mitt hufvud är ett hvimmel,
Snart sagdt af allt — blott ingen himmel.
Dock se du känner mig ej mer,
Så klart jag i din blick det ser;
Men många år ha’ ock flytt hädan,
Mån det ej är ett sekel redan,
Se’n sist vid stodo vid hvarann,
Som ek vid ek, som man vid man.
Dock andra tider hafva stundat,
Min arm har domnat, ögat blundat;
Men ungdomsåren komma än
Med gamla Harald dock igen.”
”På molnet, Riddare, som ilar
Från rymd till rymd, en ande hvilar;
Den styr hvar en: och hvad ni gjort
Ni endast handlat som ni bort.” —
”Men ser ni ej hur strålen brinner,
Så rik och full: med solskens drag,
Att hvarje nattens spår försvinner;
Det är ej skyns, men stridens dag.
En Riddare, med väpnad skara,
Utmanat er på lif och död,
Vid morgon-strålens första glöd.
Han fordrar svaret straxt, vid fara,
Så hotade med djerfhet han,
Att blifva hela Borgens man.
Får Herre! våra klingor svara?
Det svaret hoppas jag kan bli
Ej just så godt att bita i.
Re’n står er vakt med koppar-pansar
Kring muren, stödd på säkra lansar,
Fullgod att emot döden gå;
Men Riddare, af gammal vana,
Gif oss allenast sjelf er fana,
Och om ej det, kom ner ändå!
Der striden rullar som en lafva,
Der är för krigarn skönt att hafva
En man som han kan se uppå,
På samma gång han ses också.” —
”Står strid för dörren? Godt, jag stridit
Hvar stund i många år allre’n,
Min själ har ibland dödar ridit,
Men såsom döden sjelf allen.
Och har jag ock förluster lidit
Har ingen vetat derutaf:
Mitt hjerta varit deras graf.
Men striden ock ej någon rörde,
Mitt eget väsen den tillhörde;
Den rör också ej någon än:
Ty jag står utan bror och vän.
Dock småningom så van jag blifvit
Vid striderna som stå i lifvet
Att blod må flyta hur som helst,
Den döde är från lifvet frälst;
Och hjertan brista, hufvud falla
I jorden är det rum för alla.
Det rör mig ej. Det sins ej slut
Förr’n alla väsen stridit ut.
Dock tyst! en dröm jag en gång drömde,
Då vesterns Gud sitt guldhorn tömde,
Med rosor fyldt af eld och ljus;
Det var vid östan vindars sus.
Jag låg bredvid Jordan. Mot handen
Jag stödde pannan. Österlanden
En tafla tycktes, underfull,
I ram af horisontens gull.
Men matt och trött af dagens strider,
Jag slumrar slutligt, från hvar syn,
Den första gång se’n många tider;
Då klingar det en röst ur skyn:
”Hur du än kämpa må och strida,
Och hur du döden söker än,
En ande vandrar vid din sida,
Och hvarje hugg ta’s upp af den;
Men inom dig bo dina öden,
Med stormarna af lifvets dag,
Der skall din valplats stå, tills döden
Står väpnad opp: ditt andra jag.” —
Nu stundar striden. Jag vill pröfva
Om domens ord stå fasta än;
Jag kunde väl också behöfva
Att vandra hän till himmelen.
Kanske också att domen springer
Fullkomnad ut med Riddarns svärd:
Ty ingen skådar Herrans finger,
I skyn det styr hvar Men’skas verld.
Mig må du derför vapen bringa,
De rostat, men det gör ej stort,
Dess lättare de sönderspringa;
Spring du blott ock, du dödens port!
Låt sedan Borgens bryggor falla,
För honom — hör du, Harald — alla!
Det är det enda svar han får,
Jag vill väl tro han det förstår.
Se’n må han komma, jag är färdig.
Min klinga är hans klinga värdig:
På Palæstinas fält jag skref,
Ratt ofta det ett Riddarbref.
Och kommer han, J honom skolen
Med sänkta spetsar hälsning ge:
Tv det är döden, det är solen,
Som kommer med sin dag kanske.
13.
Nu öppnas portar, slottsbro faller,
Med flätverk och med dubbla galler;
För ovän mer ej motstånd fanns,
Men hela borgen stod som hans:
Ett marknads-torg för skilda öden,
Att ära, hvar man mistat den,
Utaf den stora handlarn, döden,
Få köpa med sitt blod igen.
14.
Vid porten, på sin svarta fåle,
Högburen Riddar-yngling satt,
Som på en stormsky dyster natt,
Beväpnad med en ljungelds-stråle.
Mot honom nu hvar kämpes blick,
Från Borgen, som ett kastspjut gick;
Men han satt still, liksom han tänkte
På någonting, som lugn ej skänkte;
Men hastigt opp han pannan bar,
Och långsamt in i Borgen drar.
15.
Han föres upp. I pelarsalen
Han mötes utaf Wildheim sjelf,
Som vandrar der, liksom i dalen
En ensam, klar, högvågig elf;
Ty var han nu ej mer densamma,
Förändrad på ett pendels-slag,
Men lugnare brann läppens flamma,
Och klarare brann kindens dag.
I ställning var han som en hjelte,
Från Grekens saga. Medjans bälte
Slöt till så väl; man såg derpå
Att det var vandt att sitta så.
Och detta öga, denna panna,
De komma lätt hvaren att stanna;
Men det var ock med denna blick
Leonidas mot döden gick.
"Välkommen hit! Ditt bud jag känner;
Din arm vill strid; din klinga bränner.
Men fast du, midt i nattens fred,
Har slagit såsom falken ned;
Du än dock ingen seger vunnit,
Rotfasta murar blott du funnit,
Och upp till mig du aldrig gått,
Om jag ej öppnat sjelf mitt slott.
Och fast du gallerhjelm behöfver,
Tätt sluten omkring kinden till,
Hur du, hur du den sluta vill,
Dock intet till att yfvas öfver:
Ty det är jag, och icke du,
Som vunnit denna seger nu.
Jag vill dock ej om lagrar tvista,
Jag hoppas denna är min sista.
Mitt hjerta längtar till att dö,
Som svalan på det veka rö.
Dock hvad ditt svärd på mig vill hämnas
Kan väl utaf din tunga nämnas.
Hvad klingan uti handen gör,
Skall tanken dock ansvara för.
Mitt sinne lyster till att känna
Hvarför mot mig en falk ses spänna
Senstarka fjäder-vingen ut;
Kanhända blott af nyck till slut"! —
"Eggskarpa ord från tungan falla;
Men jag vill svara på dem alla.
Kanske du än från fordom minns,
Att vester ut en fjelltrakt finns;
Mins ock en Borg, af brutna hällar,
En krans af torn, en krans af vallar;
På klippan hänger kransen än,
Ett diadem utöfver den.
Och kanske bär det något minne,
Blekkindadt från din ungdoms dag,
Med mörk förtviflan i ditt sinne:
Det minnets hämnare är jag,
Hvad du förbröt skall jag försona;
Ett Riddarmord, det hör dig till;
Men blodröd blir också den krona,
Jag på ditt hufvud sätta vill.
Min klinga tillhör hämdens ära,
Och hämdens pligt i bröstet bor,
Det var det första jag fick lära,
Det första hvarpå tungan svor.
Jag är blott född dertill. Jag ärfde
Den Riddarns borg, men hämd också,
Och hvad min födelse förvärfde,
Så godt som ondt, förvaltas må.
Ej natten dock tillhör min gerning,
Men dagen sjelf, med solens bloss,
Skall ifrån himlen se på oss
Hur den än faller: ödets tärning.
Jag älskar icke natten, jag
Har vuxit på den ljusa dag.
Min hämd är ren, och böljans vatten
Ej mera ljus i bröstet har;
Dock att jag kommit midt i natten;
Ha, se en makt, så underbar,
Som ej jag mäktat från mig skilja,
Emot min önskan, mot min vilja,
Till dig mig ständigt dragit har.
Jag hört, af Borgens gamle, mången
Högättad bragd utaf ditt svärd,
Som lefvat upp en himmelsfärd
På Troubadourens vinge: sången.
Så månget äfventyr af dig,
Jag hört förtäljas; mången ärlig
Bedrift, der du stod hög och härlig:
Att nästan du uppfostrat mig.
Likväl ju högre jag dig tänkte,
Dess mera fröjd det hopp mig skänkte
Att du dock skulle stånda stämd
För domstoln af min klingas hämd;
Att du, hvad än om dig jag sporde,
För mig dock en gång darra borde;
Att denna baljan var just den,
Som med sin blanka stålblå skifva,
Med blod uppå din panna än,
Din storhets svansång skulle skrifva.
Så växte jag inom mig opp,
Tills eden skulle fyllas opp;
Och öfver flod, der vågen klingar,
Och öfver dal, der blomma gror,
Jag flyger, på min längtans vingar,
Fast hämden uti svärdet bor;
Din Borg jag midt i natten hinner;
Men när till slut hvar port jag finner
Stå öppen, drar jag in i den;
Men rider, när du vill, igen.
Jag kom att se dig. Midnattstiden
Tillhör ens hjerta och ens barm;
Men dagen tillhör menskans arm;
Den tillhör hämden, tillhör striden:
Då all din ära, i sitt fall,
För mig sitt hufvud böja skall;
Då allt hvad pligt och ära ordat,
Jag med min Riddar-ed fullbordat.
Nu Wildheim har jag svarat dig;
Kanske du ej kan svara mig.
Orörlig Wildheim stod. Man tyckte
Att någon tanke honom tryckte.
Ej någon kände tanken, men
Man bief orolig dock för den.
"Tag af din hjelm,” till slut han sade
"En vän i yngre år jag hade,
Du är ej den, jag vet det nog,
Ty vännen i sin ungdom dog
Men ack dess röst, den ljufva frida,
Den tyckes bo i din ändå
Liksom uti en gröfre slida
Ett svärd af guld, med stjernor på.”
”Min hjelm, den hvilar som en klyfta,
Orubblig på mitt hufvud den,
Och fast min arm kan svärdet lyfta,
Med hjelmen mäktar icke den;
Först då min ed jag löst, då faller
Ifrån min panna hjelmens galler,
Då är jag fri som hafvets vind,
Som klippans och som skogens hind.”
Vid detta svar sig Wildheim vände:
Man vet ej hvad dess hjerta kände;
Och hastigt, ifrån Riddarn, han,
Liksom en molnstod, nu försvann.
16.
”Hör Harald jag har kallat dig,
Så underlig jag känner mig.
Jag tror min stund är när: Min tunga
Vill tala, vill sin svansång sjunga;
Men sätt dig ner, från fordna dar
Du är den enda, jag har qvar.
Jag for från hemmet; sinnet glödde,
Blott segrar mina tankar födde;
Mitt hjerta brann; min arm var fast,
I striden ej min klinga brast.
Blott mod jag andas, örnar bodde
Uti mitt ord, mig sjelf jag trodde!
Och aldrig jag för faran vek
Min kind förstod ej att bli blek.
Så hann jag Wesern, och dess bölja.
Jag tänkte till dess källor följa;
Men kom ej långt. På venster hand
Det sågs ett berg vid himlens rand,
Och underfullt dess käggla skiner,
Det stod liksom i skyn i brand,
Ett torn af flammande rubiner.
Det lockar mig — — — — — —
Hur blixten far
Från moln till moln i tusen kretsar
Åskledaren med sina spetsar
Den slutligt på sig sjelf dock drar. —
Nu ser jag ibland bergets schakter,
En yppig borg: En krona lik,
På under och på smycken rik,
I händerna på djerfva makter.
Jag nalkas. Ifrån trakt till trakt,
För lätta vestanvindar, vagga
Regnbågar, uti mången flagga;
Och från hvar klippa, från hvart schakt
Krumböjda valdhorn mäktigt ljuda,
De tyckas mig på högtid bjuda;
Och då jag frågte: hvad det var?
Tornerspel var en Bondes svar. —
Min häst jag sporrar i detsamma;
Dess hofvar och dess ögon flamma.
Och hjelm-omsluten står jag fort
Vid skrankets slutna — Kors-verks-port.
Jag släppes in. Re’n lansar springa,
Och hästar gnägga, sköldar klinga;
Men jag uppbjuder dem till strid,
Och mångens kind bief blek dervid.
Jag strider, segrar — dock i striden
Fans ingen fara, men den står
Framför mig nu, med lockigt hår,
Och gördel utaf guld och siden;
Med mörka ögon, snöhvit barm,
En jordens och en himmels tärna,
sill hälften sky till hälften stjerna,
Men dock som solen, blid och varm.
Jag darrar. — Ha! de friska kinder,
Der Amor sig en blomkrans binder;
Den mörka lock, som kolsvart natt,
Se'n hvarje dagens spår försvunnit,
På Frejas rock helt säkert spunnit,
Då drömmande i skyn den satt:
Dem kan min tanke ej förglömma,
Jag måste börja sjelf att drömma,
Ack! blott jag tänker än derpå,
Utaf allt skönt vi drömmar få.
Hon var minutens skönsta smycke,
Naturens fröjd och mästerstycke;
En Drottning, med sin kronas krans,
Men kronan var dess egen glans.
För henne föll jag ned. Det första,
Det enda knäfall, som jag gjort,
För mig den skönsta stund, den största:
Först kärleken gör lifvet stort.
Och hennes öga ned sig sänkte;
Det föll i mitt, och med dess blick
En himmel genom hjertat gick,
Med stjernor af hvad sjelf jag tänkte.
Det var den första gång, som då
Ett öga blickat på mig så.
Och då hon rörde vid min panna,
Med lagerkransens gröna gren,
I bröstet alla pulsar stanna,
Fast Englar lågo i hvaren.
Det är det första blott i verlden,
I ögats syn och synens prakt,
Som lyster dig till himmelsfärden,
Utaf ditt eget väsens makt;
Men bilden af det första hvilar
I evighet för ögat qvar.
Minuten genom seklet ilar,
Och solen genom rymden far.
Här fins ej slut, men helgedomen
Vidöppen står; här fins ej slut;
Och lifvet hvilar i den domen,
Som födselstunden talar ut.
Och dagar gingo, dagar flydde,
Men blott om henne jag mig brydde.
Mig var ej skölden mera klar,
Jag såg blott hennes ögonpar.
Och klingan rostar i sitt bälte,
Jag var i kärleken blott hjelte.
Min ära rörde mig ej, den
Var nu blott hennes vapensven.
Då morgonen slår gyldne vingar
Utöfver höjd, utöfver dal,
Och skogen som en harpa klingar,
Och lunden som en näktergal,
Då vandra vi, bland bergens spetsar,
Hvaröfver örnen ensamt kretsar,
Då stodo vi på klippors höjd,
Två väsen utaf idel fröjd;
Men sågo ej, hur solen glödde,
Hvad taflor, som dess stråle födde,
Vi voro, huru der vi stått,
Hvarandras morgon-stjernor blott.
Och när som dagen ned sig sänkte,
Och silfverbleka molnen blänkte,
Vi stodo ännu ofta qvar,
För oss det icke afton var.
Högbröstad fröjd, kring jordens himmel,
Vi sökte ej bland sångers ljud;
Men i hvar stund det låg en himmel,
Och i hvart ord det låg en Gud,
Minuten af hvarann vi fatta,
Med hoppets värsång deruti,
Vi ögonblickets fröjd beskatta,
Guld i hvar urknäpp varsna vi.
På höjden dock, af milshög klippa,
Ej lifvet syns på samma vis,
Som ibland ros och ibland sippa
I dalens stängda paradis.
Der uppe snart allt stort försvinner,
Af mensko konst och mensko lag;
Naturens egna der man finner,
Stå tecknade med djerfva drag.
För hjelte blir man der i stället,
Ett enda hjerta öfver fjellet,
Af salighet af fröjd och tro
För kärleken ett dufvo bo.
Der snöhvit den mot höjden ilar,
Sin vinge midt i himlen hvilar,
Tills den står högst på solens klot,
Med öppna ögon sänkta vingar,
Och verlden ligger vid dess fot,
Och rymden som en lyra klingar.
Men äfven detta flyr sin kos,
Allt flyktar bort, långt förr’n det tros.
Och vildare bief bröstets flamma,
Snart bor en afgrund i den samma,
Hvars enda mått, hvars enda gräns,
Utgöres blott af skapelsens.
Och vildare blef sinnets tankar,
Som en Corsar låg hvar och en,
Vid hennes barm och läpp allre’n,
Och flaggade med kastadt ankar.
Och vildare min känsla bief,
Ett eden, ack! så skönt och präktigt,
Och i det minsta rikt och mägtigt,
Hvarur dock Engeln — Adam dref.
Hvad nu jag gjorde, ej jag kände.
Ett Etna i hvar ådra brände;
Och en Vulkan var hvarje tum,
Utaf mitt väsens tid och rum.
Ej brott jag såg, till att förakta,
Ej oskuld heller, att betrakta;
Men i en flamma, vild och varm,
De lågo vid hvarandras barm.
17.
Då kommer någon. Se der svingar
Ett solblankt svärd, hvars skifva klingar,
Mitt väsen skälfver, svindeln står,
Och kring min blick sin skymning slår.
Mitt öga ser blott stjernor falla,
Mitt öra hör blott toner svalla,
Det är ett hvimmel, hvart jag ser
Af verld som uppgår och går ner.
Jag störtar fram. Min fot ej stannar,
Fast hvarje steg mig sjelf förbannar;
Och svärdet, i min höjda hand,
Som nattens Norrsken står i brand.
18.
O, om ett tillstånd kunde vara
Blott evigt, evigt! Harald! då —
Då vore detta godt också;
Men stunderna som vindar fara,
Som bilderna i drömmens syn,
Som skugg-gestallerna i skyn,
Ett tillstånd, af ett jemt detsamma,
I svindelfärden af min kraft! '
O, godt! jag hade då ej haft
Den bilden för mitt ögas flamma,
Som ännu blodig står för den,
Blekkindad som förbannelsen.
Från segersången af min styrka,
Då drömmarne på knä mig dyrka,
Och jag bars upp af allihop,
På silfversköld med hurrarop;
Uppå en gång mig ruset flyktar,
Och styrkan ebbar som en flod,
Mitt mod sitt vilda öga lyktar,
Men på min klinga ser jag blod,
Och för min fot . . . . . Ha, arma hjerta!
Du drar dig hop och ordet dör
Bland lågorna der innanför,
Att födas åter om med smärta:
Ty fram det skall, hur det må gå,
Vi blifva qvitt hvarann först så. —
Och för min fot, med blodig panna,
Med blick, som tyckes mig förbanna,
Med kind så kall som drifvans is,
Och barm med bortdödt paradis,
Der låg — hör, Harald, gif mig handen,
Förfärlig är min hemlighet,
Der låg Mathildas far i sanden.
Ett fadermord, förstår du det?
Och när jag vände mig tillbaka,
Mitt väsens hälft, mitt hjertas maka,
Med bleknad kind, och rifven lock,
Som död mot klippan hvilar ock.
Med slagen själ och fallna händer
Jag står som störtad ned från skyn,
Hvartut min egen blick sig vänder,
Förbannar mig min egen syn.
Och ifrån klippan, full af smärta,
Full af förtviflan äfven så,
Åskträffad i mitt eget hjerta,
Jag störtar från dess höjder då.
Och natten kommer, dagen lyktar
Sitt öga uti blånad sky,
Från dal till dal alltjemt jag flyktar,
Det var mig sjelf jag ville fly.
Jag tycker ständigt att en skepnad
Förföljer mig i hamn och häl,
Med blixtar och med hånskratt väpnad,
Men spöket var min egen själ.
Och hur jag plågas, hur jag lider
Passionen, med sitt kopparspjut,
Bakom mig som en skugga rider,
Och jagar mig alltjemt förut.
Der stormen far på örnevingar,
Doft susande från fjell till fjell,
Och floden brusar, vågen klingar,
Och åskan slår ned skräll på skräll,
I flammor upp sitt molnkapell;
Der stod jag ofta, i dess hvimmel,
Och trotsar jord och trotsar himmel
Men huru nära döden var,
Den på en blixt förbi mig far. —
Bland härars gny, bland tusen dödar,
Der blodet som en fjellström flödar,
Och striden vandrar fram sin ban.
Förfärlig med sin Lejonman.
Jag sökte döden äfvenledes,
Men fann den likväl ingenstädes.
Den brotslige har ingen graf,
Förrän han bötat brottet af.
Och fastän tusen kring mig falla,
Som kanske önskat lefva alla:
Jag lefde blott: ens själ begär.
En tvilling med minuten är,
Som himlen vill den mäktig vara,
Som örnen genom rymder fara.
Men den är svag, förmår ej mer
Än falla från sin drömverld ner.
Det är ej värdt att hoppas, önska —
De blommor som stå opp och grönska
De trampas ned af skogens hind,
Om de ej brytas af en vind.
Se’n har jag ock hvart hopp föraktat
Och inom mig, det jemt betraktat
Såsom en andens meteor
Som föds, som flammar och förgår.
19.
Så kom jag åter hem. På vägen
Besökte jag Mathildas borg;
Men fann om henne blott en sägen:
Om oförrätt och liden sorg,
Den sägen låg på mången tunga:
En svartalf i en rosenknopp.
Ack, purpurläppar gerna sjunga,
Om bruten kärlek, sviket hopp.
Förgäfves ock hvar en jag spörjer
Om intet minne ännu fanns.
Med ögon utaf ljus och glans
Som sitter och sin moder sörger,
Men fick ej svar derpå likväl — —
Då bief det mörkt uti min själ. —
I natt — dock nej! Du skumma sinne
Kom icke fram och narra mig! —
Det var en dikt blott, intet minne,
Det var en dikt, en lögn af dig.
Det var ej hennes röst mitt öra
Förnam i hans, nej. Haralds, nej!
Ack hennes var så mild att höra
Som suset kring en glöm mig ej;
Men skarp var Riddarns; skarp som vinden,
Som tonar i den nakna linden;
Ej någon enda slägtskap fanns
Emellan hennes röst och hans.” —
20.
Så talar han och tror det ordet
Så gerna såsom fordomdags;
Hvar spådom ifrån offerbordet,
Som gick hvar offrare till lags;
Han tror det gerna, ty han brinner
Af fara för en motsats nu.
Ack, silkes-masken lik man spinner
Sig in i sina drömmar ju!
Dock sanningen på lifvet tränger,
Gör hemgång i den sköna verld,
Säg, hvar är då din himmelsfärd
I hjertats fröjd? Sin borg det stänger,
Och borgen öppnas aldrig se’n:
Vid dödens gördel nyckeln hänger,
Och tomhändt lifvet står igen;
Hvad döden har, behåller den.
21.
Men morgondagen redan stundar;
Än ligger den i skyn och blundar,
Men pannan ljusnar, läppen ler,
Och kinden rodnar, mer och mer.
I lunden rör sig fogelns vingar,
Och här och der en stämma klingar,
Och rosen slår sitt öga opp,
Af kärlek full och full af hopp.
Och bäcken, som i dalen hvälfver
Sin silfverbro, så klar och ren,
Som vore den af månans sken,
Står glittrande ibland, och skälfver
Hvar gång som vinden, lätt och snar,
Med vingad fot deröfver drar.
All verlden klarnar. — Se då skjuter
Med kind, som glöder, blick, som njuter,
Just solen fram ur östan vik:
En konung på ett drakskepp lik.
22.
Ej fjerran ifrån Borgens vallar
Sig Riddarskaran, rad vid rad,
Byggt upp af tält en liten stad,
Omgördlad utaf skogens tallar;
Och här och der, från mången stam,
Ett vaksamt öga skymtar fram.
På en gång hörs dock vaktlur klinga,
Med dån utöfver skog och fält,
Då faller på en gång hvart tält,
Och portarne till Borgen springa:
Och ifrån båda hållen så,
Ombrynjade gestalter gå,
Och som två strömmar, silfver-rena,
Som sist sig i en dam förena,
Förenas äfven de, och slå
En sluten spetsgård båda två.
Uti den spetsgård, böjd med armen
Emot sin klinga, Wildheim står:
Ett gyldne pansar täcker barmen,
En gyldne hjelm det hvita hår.
Och midt för honom nu sig ställde
Den unga Riddarn, fullt betäckt,
Man såg då väl hvad striden gällde,
Han tycktes som med döden slägt.
Men ingen närmar sig: måhända
Som tvenne bomber, re’n antända,
De brinna innanför, fastän
På samma punkt de hvila än.
Ett ögonblick! än rör sig ingen —
Som Falken hvilar sig på vingen
Förrän den slår på rofvet ned,
Så tyckas de sig hvila med.
Dock svärden höjas — se der brinna
Två blixtar mot hvarandra nu;
Men i den stund hvarann de hinna —
Sprang Wildheims klinga midt i tu.
Dock Ynglings-svärdet ej sig sänkte,
En urknäpp än dess skifva blänkte;
Men nu försvann dess spets — och hvar?
Der Wildheims hjerta klappat har.
Ack, lif och död, de rymmas båda
I bubblan af minutens svall,
De hinna blott hvarann att skåda,
Och hviska: njut och lid och fall!
Och Wildheim föll: han hjerta blöder,
Men rör sig än; än Wildheim har
En blick för sina vapen-bröder; —
Då Riddarns svärd ånyo glöder,
Som striden vild, som vinden snar,
Utöfver honom blank och klar.
All hämd uti den stund den segrar
Är tygellös som nyfödd flod,
Och stegrar sig alltjemt och stegrar,
Från öfvermod till öfvermod.
Ej måtta och ej gräns den känner,
Se’n den en gång spänt vingen ut,
Förr’n vingen den i solen bränner,
Och faller dit den stod förut.
Dock i detsamma, brynjom-gjordad,
Der skyndar fram en åldrig man,
Och skarpt omkring sig blickar han.
”Håll, Richard! Eden är fullbordad:
Håll upp”! — man honom ropa hör —
”Du segra, men ej mörda bör.”
”Men Wildheim och J kämpar, lyssnen!
Jag tala vill: min läpp är fri.
Sen J ej skyn deroppe, tystnen!
Sanct Petrus sjelf står midt deri.
Han vinkar mig: min dag är nära
Att tömma ut sin urnas våg;
Men tron på honom var min ära,
Jag honom jemt för ögat såg. —
Och Wildheim! för din hand förblödde
Mathildas far — och sjelf hon dödde -—
Sanct Petrus stod den natt för mig,
Och sade: ”hämden tillhör dig.”
Nu har jag hämnats. Lifvets hvimmel
Må andas ut, jag redo är:
I anden bor det dock en himmel,
Af det som man fulländat här.
Och min är ej den hämd jag öfvat,
Men öfver mig, af Guda ätt!
Dock det jag sjelf har gjort, jag pröfvat —
Och tror mig i min själ gjort rätt.
Nu är det slut: fullkomnadt är det:
Din bragd var mörk som dyster natt;
Men ock derför jag hämde-svärdet
I handen på din son har satt.”
23.
Då drog sig som en månskens flamma
Utöfver Wildheims anletsdrag,
Och ögat lyste i detsamma.
Som tändes der en annan dag.
Men handen hastigt ut han sträckte,
Åt Richard den till handslag räckte;
Men tyst var läppen; derifrån
Man hörde dock till slut: ”min son”!
Och dofva ljödo likväl orden,
De kommo som från under-jorden;
Och sagda, föll hans panna ned;
I jorden först får menskan fred.
24.
Men, Richard, är han död? Der hvilar
Man vet ej hvad i hans gestalt;
Men ögat stirrade så kallt,
Som döden från Huronens pilar.
Det var som om en iskall arm
Gjort inbrott i hans egen barm,
Och stulit bort dess friska hjerta:
Blomfodret till hvar fröjd och smärta,
Den rot hvarpå som blomma står
Hvart uttryck som ens väsen får.
Ett drag af lif han icke äger,
Hans läpp ett enda ord ej säger,
Det var som till en stod han fryst,
Just som hans själ af fasa ryst.
Skall äfven han, som fadren fläckad
Utaf ett mord, kring verlden gå?
Af sina ungdoms drömmar gäckad,
Bedragen utaf dem också?
Skall han från strid till strid blott vandra,
Med brådjup afgrund i sin själ,
Föraktad af sig sjelf och andra,
Men hjelte i sitt svärd likväl?
Dock, nej! hvar tanke har sin fana,
Och hvarje menniska sin bana,
Och tvenne gånger lifvet går
Ej framåt uti samma spår.
25.
Den starke djupt sin ställning fattar:
Kan liflös af hvart intryck bli;
Men hvarken gråter eller skrattar,
Ty ingen känsla bor deri.
Men när som själen hvarje gnista
Urladdat af sin hela kraft,
Han återkommer med den sista,
Från drömmen af den strid han haft.
”Min Far — var det ej så du sade,
På stunden nyss — du Foster-Far? —
De orden dock ej hjertan hade;
Det var ett uselt tvillings-par.
Om slika ord din tanke födde
Hvar gång du talade — kanske,
Långt förr’n de dagen fingo se,
Du sjelf af föddselverk förblödde.
Dock föd dem du: var viss dock på
Att de oäkta bli ändå.
Af hjertat bli de ej förlöste.
Af känslan icke vattenöste,
Och aldrig blir och aldrig var
Förståndet deras enda far.
Men dig jag tackar för hvar lära,
Du skänkte gossen; för hvart ord,
Om tro och kraft och Riddar ära:
Deri fanns intet faders-mord.
Dig tackar jag för hvar uppriktig
Och ädel sanning, Riddar-pligt,
Ty sanningen är alltid vigtig:
Den har ej någon biafsigt.
Men eden, som du tungan lärde,
Den lemnar jag dock åt sitt värde;
Uppfylld den är: du sjelf det ser.
Jag vet ej att den kräfde mer. —
Haf tack! haf tack! allt är fullbordadt;
Men än till slut jag icke ordadt;
En enda handling är blott qvar:
Den hämd jag skyldig är min far.
Der ligger han; men mördarn lefver. —
Jag känner hvad naturen kräfver,
Hvad äran kräfver, äfven det
Är ej för mig en hemlighet.
Men denna stund min hämd bebådar.
Hur solen än kring verlden skådar,
En sådan hämd hon aldrig sett;
Ty mördarn är med sonen ett.
Förskräckens ej dock, vapenbröder!
Ett sjelfmord ej min klinga föder:
Ty se det finnes i min själ
Två väsen — Ack, jag vet det väl!
Det ena är så rent som månen,
På himlens rund — och det är sonen;
Men blodigt är det andra dock,
Men hören, det är mördarn ock.
Det är den förra som vill hämnas,
Den andra skall med jorden jemnas.
Och icke rår väl jag derför
Att sonen sjelf med mördarn dör.
Och nu, farväl! farväl så kända,
Som icke kända, faren väl!
Vi träffas än en gång kanhända,
Der Far och Son ha' samma själ.
Der evighetens stjema brinner,
Försoningsrik utöfver min;
Och ej, som spindeln, men'skan spinner
Sig sjelf i sina trådar in.
Farväl också du sol, som flammar
Af moderskärlek öfver mig,
Och verIdar med din stråle ammar:
I himlen återser jag dig!
Farväl du jord: der väpnad smärta
Tornerar i hvart enda hjerta,
Med men’skors ve och men'skors väl,
Ännu en gång, farväl! farväl”! —
Och knappast ordet, silfvervingadt,
På läppen i en ton förklingadt,
Förr’n hjelten föll på svärdets spets:
Ett stjernfall i den mannakrets.
Och som två marmorbilder lågo,
Af snöhvit klippa: man vid man,
Nu far och son, och på hvarann,
Med brutna ögon, endast sågo.
Men folket se’n den platsen gaf
Det djerfva namnet: manna-graf;
Och så om dagen, som om natten.
Hvar vandrare från by till by,
Tog af sig der med vördnad hatten
Och blickade på himlens sky.
