Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Giftermåls- och Ärfdabalk 1690

←  Förslag till Konungabalk 1696.

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 7 Utlåtanden öfver lagkommisionens förslag. Wilhelm Sjögren (red.)

Förslag till Jordabalk 1695.  →

Förslag till Giftermåls- och Ärfdabalk 1690.

1. Svea hofrätts utlåtande.

Kongl. Maj:ts Swea Håfrättz underdånige påminnelser wijd Gifftomåhla och Erfdebalckerne.

Till underdånigt föllje af hans Kongl. Maij:ttz allernådigste breef och ordres af den 18 Novemb. 1690 har den Kongl. Rätten sig företagit at igenomsee Gifftomåhla och Erfdabalckerne af nya lagboken, som den af Kongl. Maij:tt tillförordnade Commissionen opsatt, och Kongl. Rätten fådt communication uthaf, sampt befallning at gifwa sitt underdånige betänckiande öfwer, och där wijd funnit nödigt at giöra dhe påminnelser, som här effter föllja, nembl.

1:o angående det memorialet som framför Gifftomåhlabalcken är bijfogat^[1], så påminnes underdånigst:

Ad 1:m punctum, där som förmäles, at Landz- och Stadzlagen dragas här tillsammans uti ett corpus, etc. att ehuruwähl sådant är skilljachtigt ifrån gambla lagen, däräst Stadz- och Landzlag uti twenne särskilte wärk fördeelte äre, så kan dock Kongl. Rätten. intet annat giöra, än häruthinnan conformera sig med Kongl. Commissionen, och tyckia det wara nyttigt och gagneligit, at dhe nu, på det sättet, som här förmäles, uti ett wärk sammanfogas.

Ad 2:m punctum, såsom Kongl. Commissionen förmäler sig nu mäst haft afseende på sielfwa materien, och intet så mycket på stylen, uthlåtandes sig därjempte, att willja framdeles, när Håffrätterne med dheras betänckiande öfwer materien äre inkombne, sielfwa stylen elaborera och förbättra; så kan Kongl. Rätten om orde-formerne sig nu eij heller något yttra. Men tycker lijkwähl sin underdånige plicht wara, här wijd att påminna, det mycket nödigt och angelägit är, at alt med klare och conveniente ord blifwer exprimerat och uthsatt, effter som orden uti lags stiftande äre mycket essentielle och det delicateste.

Ad 4:m punctum, hwad det anbelangar, at Kongl. Commissionen icke hållit sig aldeles stricte effter den förra lagen, uthan något gådt därifrån; så lärer Commissionen bäst weta, hwad dem i detta måhl af hans Kongl. Maij :tt allernådigst kan wara befalt, tyckiandes dock

Kongl. Rätten sin skyldigheet wara, at nembna hwaräst någon förändring finnes skiedd, sampt sine tanckar därom i underdånigheet wijd handen gifwa.

Gifftmålabalck.

Cap. 1. Om rätta gifftoman och laga ålder till gifftermåhl.

Ad 1 §. 1:mo Ehuruwähl här giörs någon förändring i Landzlagen, i det moder erkennes för gifftoman med näste skyldemans rådh; lijkwähl emedan bemälte lag förmår, att dottren intet må giffta sigh uthan med modrens råde, så kan den Kongl. Rätten intet annat giöra än bijfalla denne förändring, men påminner där hoos underdånigst, om icke näste skyldemäns så wähl samtycke som rådh här till bör fordras, så at meningen blifwer uthsatt på detta sättet: moder med nästa skyldemäns rådh och samptycke, emedan Landzlagen, som förnembligast seer på familiens heder och conservation, för det qwinliga kiönetz swagheet skull gådt modren förbij, och det är at befruchta, det modren, sedan hon trädt i annat gifftermåhl, torde af stiuffadren eller andra, låta intahla sigh, att giffta sin dotter med den persohn, af hwilcken slächten föga heder hafwa kunde, warandes detta een rättigheet, som i synnerheet näste skyldemän, effter fadrens dödh competerar, hwilken i sådant måhl præsumeras bäst see på det, som länder den omyndige och hennes slächt till heder och nytta.

2:o Angående at den skall wara gifftoman, när fader och moder äre döde, som fader wijd fult förstånd med wittnen eller modren med näste skyldemäns råde där till förordnat hafwer: så ändock detta synes hafwa sin grund i Stadzlagen, tycker icke desto mindre största deelen af Kongl. Rätten, att emedan denne respect och wördnat för nästa skyldemän flyter icke så mycket aff wärdslig som af Gudz och naturlig lag, det Landzlagen häruthinnan är billigare, och för den skull är af den tanckan, at näste skyldemän böra gå för dem, som fader eller moder förordnat hafwa, dock så, at hans rådh, som af dem förordnat är, intet förbijgåås. Men een eller annan äre af den meningen, at den fadren eller modren således förordnat hafwer, bör äga förträdet, doch med det willkohr, at neste skyldemäns rådh och samptycke iembwähl inhämptas.

Ad 2:m §. Såsom opräcknandet af skyldemännen i denne § är laghenlig, så haar den Kongl. Rätten där wijd intet at påminna, så frampt hans Maij:tt i nåder behagar at gilla Kongl. Commissionens mening i nästföregående §, at den giftoman, som af fader eller moder är förordnat, bör sättias för nästa skyldemän; men skulle H:s Maij:tt i nåder finna bättre, at näste skyldemän præfereras, så kommer denne § där effter at ändras.

Och hwad den meningen angår, som wid ändan af denne § införes, at der någon annan än rätta gifftoman skulle wara förordnat till förmyndare, tå bör och hans rådh och samptycke tagas; så är Kongl. Rättens oförgrijpelige mening, att samptycke kan uthslutas, och stå allenast, at hans rådh bör tagas, emedan det är een rättigheet, som skyldemän förnembligast competerar, och åthskillige förmyndare af olijka stånd torde finnas, som däruthinnan sins emillan differerade.

Ad 3:m §. Wijd dhe orden i denne §, at hennes frije willje och behag tillbörligen skall ansees och af domaren skilljas, där någon twist kommer emillan gifftoman och henne om gifftermålet, som i 4 cap. wijdare förmäles, kan Kongl. Rätten intet opåmint låta, om icke i lagen dhe orsaker och så kunde blifwa anförde, som een domare wijd sådane tillfällen till at ogilla gifftermålet bör ansee, som kan wara främmande religion, elakt nampn och rychte, smittosam siuukdoom, slöösachtigheet, olijkheet i ålder, stånd och willkohr, och sådane flere, på det domaren må hafwa någon wiss regel och rättesnöre i slijke måhl at föllja.

Ad 4:m §. Här wijd tycker Kl. Rätten, propter rationes politicas, mycket wähl wara, at ingen trädde i echtenskap, förr än han kommit till den ålder som här omtahlas, men propter rationes theologicas, weet intet Kongl. Rätten, om det så wähl låter sigh giöra, och därföre håller större deelen af rätten för rådeligare, at sluta denne § aldeles uth, efftersom därom i förra lagen intet något är förordnat: men the öfrige äre af den tankan, at een sådan ålderstermin, för samma orsaker skull, med nytta wäll allom kan föreskrifwas, allenast det intet skier absolute, uthan med någon limitation, nembl. så frampt icke stoore och wichtige orsaker annat kunna råda och medgifwa; och där Hans Kl. M:tt skulle finna rådeligare at lembna denne § aldeles uth, så kommer och rubriqven af detta capitlet där effter att

Cap. 2. Om troolåfningar.

Ad 1:m §. Ehuruwähl Landzl. cap. 2 Gifftmålab. i detta fall fordrar twenne wittnen på hwardera sijdan, och Stl. cap. 2 ejusdem tituli, sex wittnen på hwar sijda; så haar dock Kongl. Rätten intet wijdare häruthinnan at påminna, emedan Hans Kl. M:tt om wittnens antahl i detta måhl redan i Kyrkiolagen allernådigst behagat giöra een förändring.

Ad 2:m § påminnes underdånigst, om icke wijd den meningen, uthfäster någon annan än rätta gifftoman een möö, bör tillsättias desse ord: ware såsom ogiordt, och böte han som uthfäste 40 dahler etc.

Dessuthan är een af assessorerne i den meningen, at efftersom åffta kan hända, det möö, sedan hon blifwit uthfäst af den, som intet är hennes rätta gifftoman, straxt giffter sig med sin fästeman, eller låter lägra sigh af honom, förrän rätta gifftomannen får om gifftermåhlet någon kundskap, hwilket sedan intet står at reparera, så skola dhe böter, hwarom i denne § förmäles, wara för ringa, när man anseer dhe böter, som lagen i slijke måhl determinerar, emedan dhe 40 marker, hwarom uti det 2:dra capitlet Gifft.b. tahlas, hafwa belupit sig till ett anseenligit, som det 37 cap. Byggb. uthwijsar, och således tycker, att böterne i sådant måhl kunde af domaren proportioneras effter personernes stånd och willkohr, som uthfäste, och den skada. som af slijkt uthfästande kan wara tijmad.

Ad 4:m § kan Kongl. Rätten eij mindre, än giöra den underdånige påminnelsen; om icke wijd slutet af denne § desse ord kunna annecteras: så frampt det icke skier för några wichtige och i Kyrkiolagen tillåtelige orsaker skull.

Cap. 3. Om barn, som aflas under warande troolåfling, eller i lönskeläger, när man henne sedan ächtar.

Ad 1:m §. Påminnes underdånigst, om icke för större fullkombligheet skull torde wara nödigt, at fölljande meningar blefwo här tillagde, och capitlet där af begyntes på detta sättet:

§ 1. Ingen bör sin troolåfwade häfda, förr än echtenskapet med kyrckians band och wahnlige ceremonier fullbordat warder, giör det någon, och ächtar henne sedan, så förhålles som i Kyrkiolagen, sampt hwars och eens ståndz privilegier förmält är; men hwad hälst wijgzlen därpå föllier, eller eij, så warde hon dock hållen för hans ächta hustru, och niute, jempte sin mårgongåfwa, hustrurätt; och dhe barn som man under troolåfning, eller etc.

Cap. 4. Om möö tager man emoot faders, moders eller rätta gifftomans willia.

Ad 1 §. 1. Blifwer underdånigst påmint, om icke första orden af denna § kunna införas på detta sättet: Giffter sig dotter eller möö emoot faders, eller effter hans dödh, emoot moders willja, eller låter lägra sigh, etc.

2. Såsom här blifwer stadgat, at dotter eller möö, som giffter sig moot faders eller moders willja, skall hafwa förwärckat tijonde deelen af sin då hafwande egendoom, och således skrijdes ifrån förre lagen, i förmågo af hwilcken hon allenast hafwer förgiordt fäderne och möderne, men intet annat arf, så kan Kongl. Rätten eij underlåta det samma at påminna, och tycker oförgrijpeligen bäst wara, om här uthinnan blifwer wijd det, som förr har warit, effter som man intet seer någre wichtige skiähl till at gå där ifrån.

Ad 2 §. Ehuruwähl i denne § iembwähl något nytt indrages, i det här förmäles, att samma lagh skall wara om sohn eller änckia, som i förra lagen intet fins infördt: så tycker doch större dehlen af Kongl. Rätten sigh intet finna någre skiähl at ogilla det samma; men een eller annan hålla för wara noog, om förälldrarne macht hafwa, at då giöra son eller änckia, som äre i dheras huus och brödh, arfwelöse, när dhe emoot dheras willja och dem till förtreet giffta sig med oanständige och waanfrägdade personer, men elliest intet.

Ad 3 §. Såsom här förmäles, at möö som giffter sigh uthom rätta gifftomans samptycke, skall böta 20:de deelen af sin egendoom, så kan Kongl. Rätten eij annat giöra, än häruthinnan påminna, hwad som wijdh 1 § 2:do af detta capitlet anfördt är.

Ad 4 §. Aldenstund intet twijfwelsmåhl synes wara, at möö af adeligit stånd ju böör draga samma respect och wördnat för sin fader och moder, som een af annat stånd för sine föräldrar; så tycker Kongl. Rätten oförgrijpeligen, att prius membrum af denna § är öfwerflödigt; och wijd posterius membrum, där desse orden stå: hafwe och förwärckat sin frällse-rätt och förmån; påminnes underdånigst, at här synes det statueras om fadren, som i privilegierne är stadgat om barnen.

Ad 5 §. Tycker Kongl. Rätten bäst wara, at denne § för större fullkomligheet skull blifwer således inrättat: hindra föräldrar eller någon annan gifftoman oskiähligen, etc.

Cap. 5. Om wijgselen oskiäligen wägras, eller uppehålles.

Ad 1 :m §. Såsom det synes wara nödigt, at domaren, så mycket möjeligit är, hafwer i alla måhl een wiss regel att rätta sig effter, så påminnes wijd denne § underdånigst, om icke här borde tillsättias orsakerne, hwarföre wijgselen antingen må aldeles wägras, eller och opskiutas, som kunde skiee på detta sättet: att wijgselen intet må wägras uthan för dhe orsaker skull, som i Kyrchiolagen äre opräcknade, för hwilcka troolåfningen kan ryggias och återgå; eij heller opskiutas uthan wichtige skiähl, som kan wara hennes siukdoom eller andra sådane laga hinder; item, om icke wijd ändan af denne § kan tillsättias, at wederbörande executor bör honom handen räckia, at wijgselen må ofördröijeligen winna sin fortgång och fullbordan.

Cap. 6. Om förord, som man och hustru giöra emillan sigh, förrän dhe träda i echtenskap.

Här wijd kan Kongl. Rätten eij underlåta at påminna, at detta capitel är heelt och hållit nytt, och fins intet i förra lagboken, men kan dock intet annat finna, än denne lagen är både nyttig och nödig.

Ad 1 §. 1:mo. Den meningen, som i denne § införes, och så lyder: hålles i krafft och wärde, när dhe äre uthan någens förfång, som den tijden till egendomen någon rättigheet hafwa kan; tyckes någon strijdigheet kunna förorsaka, och således håller Kongl. Rätten bättre wara, at det blifwer inrättat på detta sättet: hålles i krafft och wärde, när dhe allenast där igenom afsäija sigh den rättigheet, som dhe genom gifftermålet i hwars annars egendoom kunna fåå och icke bewisas kan, at den ena, igenom gåfwa, eller på annat sätt, något af den andra för uth bekommit creditoren till förfång.

Ad § eundem. 2:do. Om icke för dessa orden: sampt med oprättat inventario och oppsatz; kunde sättias: sampt öfwer den egendoom dhe då äga inventarium upprättas, och hwad dem sedan kan tillfalla, med laga skiähl bewijsas.

Ad 2 § är denne påminnelsen at bij foga, om icke denne § kunde författas således: Giöres sådane förord uthom landz emillan man och hustru, som willja, at dhe här i rijket giälla skola, så böra dhe inom 6 månaders dag, sedan dhe uprättade äre, dem här inteckna låta på orth och ställe, som åfwan till förmält är; men äre personerne främmande, så skola dhe det giöra låta inom 6 weckor, sedan dhe här inkomma.

Cap. 7. Om mannens måhlsmansrätt för hustrun, och om morgongåfwor.

Ad 1 §. Såsom här skrijdes ifrån förra lagen, i det här stadgas och förordnas, att mannen skall wara hustruns rätta måhlsman, när dhe wijgde äre, men effter förre lagen blifwer han intet hennes måhlsman, förr än dhe hafwa natt sammanlegat; så haar Kongl. Rätten intet bordt sådant opåmint låta, warandes elliest des oförgrijpelige mening, at i detta måhl wore säkrare at blifwa wijd förra lagen, som förmår, at man intet blifwer hustruns måhlsman, förr än dhe hafwa natt sammanlegat, effter som af Kyrkiolagen synes, som skulle gifftermålet intet förr wara aldeles fullkomnat.

Ad 2 §. 1. Såsom 9 och 10:de cap. Gifftomåhlb. L.L.. förmäla, at morgongåfwa eij böör gifwas, förrän å rättan hinderdag, när dhe hafwa natt sammanlegat, så finner wäl Kongl. Rätten, att här förordnas något nytt, i det morgongåfwan skall uthfästas samma dag och förr än wijgselen skier, men har dock intet wijdare där wijd at påminna, efftersom lagen i detta måhl redan genom praxin är förändrat; tyckiandes i det öfrige meningen af denne § blifwa klarare, om nest effter ordet morgongåfwo desse orden inflöte: hwilcket om det skier i aflinge och löösörer, bör han intet högre gifwa än en siettedel af etc.

Ad 2 §. 2:do. Wijd desse orden: dock icke högre än till een siettedeehl af sin, wijd hans dödzfall, behåldne egendoom i aflinge och löösören, äre wähl någre af Rättens ledamöter eense med Commission om den uthsatte proportionen af een siettedehl, men tyckia där hoos, at det intet kan räcknas effter som egendomen fins wijd hans dödh, uthan wijd des inträde i echtenskapet, och det i anseende så till Gudz som andre republiqvers, sampt Sweriges lag, och at hustrun må wara om något wist försäkrat, sampt mannen, som skyldig är henne morgongåfwo gifwa, icke måtte lembnas frijtt den samma genom sin disposition, uthan hennes förwållande igen at förgiöra, kunnandes mannen, i fall han wijd inträdet i ächtenskapet intet stoort skulle äga at gifwa morgongåfwa uthaf, den samma sedermehra på något sätt förbättra, när han kommer till större förmögenheet; een deel åter förmehna underdånigst det wara billigt och nyttigt, at een wiss summa i lagen föresätties, den dhe wijd inträdet i ächtenskapet, effter hwars och eens stånd och willkohr i morgongåfwa, och intet där öfwer, men wähl under, må gifwa, för hwilken summa hustrun såsom een creditrix må hafwa sin rätt i mansens boo at åthniuta; dhe öfrige äre i detta måhl aldeles eense med Kongl. Commissionen.

Ad 3 § påminnes underdånigst 1:mo, om icke för större klaarheet skull, nest effter dhe orden, på landet: kan tillsättias: i löösöron och aflinge, och 2:do, om icke wijd dhe orden: ingentheras arfwinge, bör i stället för theras stå hennes, item, 3:o wijd ändan desse ord tilläggias: så frampt han icke däröfwer, som sitt aflinge, annorledes disponerat hafwer; dessuthan giörs och wijd denne § den underdånige påminnelsen, at i anseende till adelsståndet, trädes jembwähl häruthinnan ifrån förra lagen, eller 1644 åhrs stadga, i det här statueras, at morgongåfwa, som gifwes på landet i aflinge, skall räcknas barnomen för möderne, där lijkwähl i stadgan är förordnat, at morgongåfwan adelige personer emällan skall räcknas för fäderne, uthan at giöra någon åthskildnat emillan arfwe- och aflingejord, warandes Kongl. Rättens oförgrijpelige tanckar, at häruthinnan wore rådeligare blifwa wijd stadgan och det som däruthinnan är förordnat.

Ad 4 § gifwes underdånigst wijd handen, om icke wijd dhe förste orden kan tillsättias det ordet, aflinge, så at meningen blifwer denne: gifwes morgongåfwa i staden uti aflingejord, huus etc., och det för den orsaken skull, som här effter wijd 6 § påminnes.

Ad 5 §. 1:mo. Såsom i denne § förordnas, at morgongåfwa i arfwejord på landet eij må gifwas högre än till een tridiung, och eij till ewärdelig egendom, uthan allenast till nyttan och bruket, så finner Kongl. Rätten, at häruthinnan något nytt statueras, så wähl i anseende till adelsståndet, i det här sättes ett annat qvantum än 1644 åhrs stadga innehåller, som till bondeståndet, aldenstund dem effter förra lagen warit effterlåtit at gifwa i morgongåfwo af sin arfwejord icke allenast mehra, än här statueras, uthan och det till ewärdelig egendoom; tyckiandes Kongl. Rätten intet orådeligit wara, om uti det, som adelståndet anbelangar, blifwer där wijd, som för detta warit, och 1644 åhrs stadga förmår, och hwad bondeståndet anbelangar, så kan wäl Kongl. Rätten intet annat see, än det är nyttigt, at dhe af bondeståndet intet få gifwa morgongåfwa i sin fasta arfwejord wijdare, än till nyttan och bruket; men om qvanto är Rätten af åthskillig mening, hållandes een deel före, att een tridiung är altför lijten, men tyckia där hoos intet rådeligit wara, at dhe skola få gifwa högre än till halfparten; een deel äre af den tanckan, at om dem af bondeståndet blefwo i lagen effterlåtit at gifwa af sin arfwejord i morgongåfwo effter dheras willja, rådh och lägenheet, skulle det intet wara onyttigt, men dhe öfrige äre med Commissionen om een tridiung aldeles eense.

Ad 5 §. 2:do. Påminnes underdånigst, om icke för dhe orden: där han förnötter är: kunde sättias: och hwad förnött är, kortes på hennes andeel, och 3:o om icke dhe sidste orden i denne § så lydandes: om dhe till äro, kunna kallas för öfwerflödiga, och därföre uthslutas, och i des ställe insättias denne mening: där hon icke tillförende annorledes där öfwer lagligen disponerat hafwer. Ad 6 §. Aldenstund i denne § finnes något nytt, och giörs, i anseende till morgongåfwan, distinction och åthskildnat emillan arf- och aflinge jordh och huus i staden, men i nästfölljande 8 cap. 3 § är ingen sådan distinction, i anseende till gifftorätten giord, så skulle Kongl Rätten, i betrachtande af dhe stoore orsaker skull, som därtill äre, at een sådan åthskildnat i gamble lagen intet giord är, oförgrijpeligen tyckia denna distinctionen intet wara nödig, på hwilken händelse denne § aldeles kunde utheslutas, och i detta måhl förblifwa wijd det, som i 4:de § är förordnat, hwilken och då tyckes blifwa den - 5:te i ordningen, och föllja näst på den §, som handlar om morgongåfwa, som å landet gifwes i arfwejord; men huru stoor morgongåfwan effter stadzrätt skall wara, äre Kongl. Rättens ledamöter intet alle af een mening, uthan större deelen tycker den kunna determineras till een siettedeel af hans egendom, när han inträder i echtenskapet; een eller annan åter at den effter hwars och eens profession, willkor och lägenheet proportioneras till een wiss summa, och det aldrahögst till 2,000 dahler silfverm:t, hwar öfwer ingen må gifwa, men wäl under; och någre äro wähl eense, at det blifwer een siättedeel, men intet efftersom egendomen wijd inträdet i echtenskapet, uthan som den wijd mansens dödzfall funnen warder.

Ad § 7. Såsom hustrun på denne händelsen sielf welat lembna sin rätt uti owissheet, så tycker een deel af Kongl. Rättens ledamöter, at een tålfftedeel kan wara noog till morgongåfwa för henne i detta fall; men somblige hålla tålfftedeelen wara för lijten och påminna, om det icke kunde blifwa een nijondedeel.

Cap. 8. Om gifftorätt.

Till den frågan, som Kongl. Commissionen här in margine behagat tillsättia, nembligen huru jord, som för ächtenskapet är aflat, böör considereras, i anseende till gifftorätt?

Swaras: Att såsom dhe orden adul och odal bemärckia uti wårt gambla swänska tungomåhl egentligen det, som är eens egit och enom med fullkomblig ägande rätt tillkommer, som af Wästgiötelagen jordb. fl. 2, Östgiötalagen, Egnasahl. fluck 16, item 2 cap. Giffmb. L.L.. och Stl. är att inhempta, warandes sådane godz, som mannen sielf för echtenskapet lagligen hafwer aflat, des egendoom, som honom med fullan rätt tillkommer; altså och emedan Landzlagen uti 5 cap. Gifftmb., 28 cap. Jordb. och 31 cap. Edzöresb. § 1 tydeligen förmälar, at hwarken man gifftes i adul eller odal jord, huus eller wattuwärcka hustru sina, och hon eij heller i hans, uthan i alla andra löösörer, så sees klarligen där af, at mannen eller hustrun ingen gifftorätt hafwa uti hwars annars godz, som dhe för echtenskapet hafwa aflat och förwärfwat, hwarmed och praxis wijd doomstoolarne öfwereenskommer.

Ad 1 §. 1:mo. Dhet, som i denna § införes, at hustrun blifwer deelachtig af mannens heeder och wärde, finnes wähl intet i förra lagen; men som därom i Kongl. Maij:ttz stadga om rangen redan är förordnat, så haar den Kongl. Rätten intet wijdare här wijd at påminna, uthan i underdånigheet ställer till Kongl. Maij:ttz nådigste behag och omdöme, om een hustru, som gifft sig i ringare stånd, än hon är åkommen, eller tillförende warit uti, skall sedan få behålla titul af det förra ståndet, eller allenast niuta den, effter sin då warande mans stånd och willkohr.

2:do påminnes här wijd underdånigst, om icke moot ändan af denne § i stället för dhe orden: som om andre löösörer, etc. kan tillsättias: som om annat aflinge och löösörer.

Ad 2:m § påminnes underdånigst, om icke denna § för den naturlige ordningen skull, synes bättre kunna sättias effter den 3 § eller och wijd ändan uti den 3:die inneslutas, på detta sättet: desslijkest blifwer med huus, gårdar, tompter och jord, som den, hwilken under landzrätt hörer, i städerne äger, effter stadzrätt.

Ad 5 §. Det är wähl något nytt, som här statueras, at den sig wijgselen undandrager skall wara sin gifftorätt i den andres egendoom förlustig, men tyckes likwähl intet wara oskiäligit.

Cap. 9. Huru wijda mannen må sin hustrus jord eller gård bortskipta, förpanta, eller försällia, eller i giäldz betahlning gifwa, och huru wijda hustrun må hafwa macht sigh i handel at inlåta.

Ad 1:m §. Såsom i denne § utheslutes hustruns arfwingars samptycke, som 19 cap. Gifftb. L.L.. i sådant fall fordrar, och wijd slutet af § förmäles om nödfall, dock utan at dhe specificeras, som i 27 och 28 cap. Jordb. L.L.. skiedt är; altså och emedan det synes wara angelägit, at nödfallen specificeras, så frampt något därom skall nembnas, och där dhe specificeras, tyckes och, at nästa arfwingens samptycke intet wähl kan uthslutas, emedan det måste wara någon, som haar rätt att tahla på det kiöp och skipte, eller förpantning, som af hustruns jord skieer annorledes än i rätt nödfall, som ingen annan kan wara än hennes nästa arfwingar; ty äre den Kongl. Rättens ledamöter öfwer den frågan: om det skall wara nyttigt och rådeligit, at i denna § införes så om hustruns arfwingars samptycke, som om nödfall och dess opräcknande, eller ock, at det alt sammans eller något dhera gåås aldeles förbij, och utheslutes? råkade uti differente meningar. Hållandes een deel före, at som redan genom Kongl. M:ttz förordning om testamenten är förekommit det, som här befaras; nembligen at mannen uthan laga orsaak skall sällja, förbyta eller förpanta hustruns jord, hennes arfwingar till præjudice och förfång, i det högstbem:te Kongl. förordning innehåller och förmår, at så mycket och så godh jord af aflinge jord eller penningar, där dhe wijd dödzfallet äre att tillgå, böra sättias i stället igen, så skall det hwarken behöfwas, at här insätties om arfwingarnes samptycke, eller och om nödfallen. Men een deel tyckia, att som genom praxin redan är ändrat det, som i 19 cap. Gifftmb. L.L.. är stadgat om hustruns arfwingars samptycke, så skall och här intet behöfwas, at något där om införes, uthan är noog, at den, som således sin hustrus jord med hennes samptycke will föryttra eller gravera, detsamma i rätten angifwer; men at om nödfallen icke allenast nembnes, uthan och dhe samma specificeras och upräcknas, hålla dhe för wara rådeligit.

Ad 3 §. 1:mo. Påminnes underdånigst, om icke i begynnelsen i stället för hustruns jord, woro bättre att sättia: hustruns egendoom på landet etc., emedan sådant är conformt med 1669 åhrs stadga, och hennes löösörer synas intet mehr än jorden böra angrijpas, till mansens för echtenskapet giorde giäldz betahlning.

2:do. Om icke wijd dhe orden: är och giälden giord under warande echtenskap, wore nödigt för större fullkomligheet skull at till- eller till bröllopet, efftersom sådant i 1669 åhrs stadga considereras som giord giäld under warande echtenskap.

3:tio. Synes och här wijd kunne komma i consideration det, som i 6 cap. ad 1 § 1:mo är påmint, när den ena makan genom gåfwa

eller på annat sätt något af den andra föruth bekommit creditoren till förfång.

4:to. Om icke wijd dhe orden: än at sedan mannens och hustruns löösören och aflinge, bör tillsättias: som i ächtenskapet förwärfwat

Ad 4 §. Kan Kongl. Rätten eij underlåta at påminna, om icke denne § till att undwijka inconvenientier torde kunna på det sättet inrättas, at hustrun intet måtte sällja någon fast egendoom uthan mannens fullmacht, och i dhe fall, som i gambla lagen ähre uthsatte, eij heller löösörer uthan mannens samptycke, så at löösörer komma at stå i stället för boolagz saker, och at hustrun i staden äger rätt at sällja det, som till sahlu satt är, item, där annars skieer, om icke då, föruthan det at mannen hafwer wåld sådant kiöp att ogilla och återkalla, hustrun och så borde med något straff ansees.

Cap. 10. Om afwittring för inträde i annat giffte.

Ad 1 §. Hwad detta capitel anbelangar, så tycker Kongl. Rätten eenhälligt mycket wähl wara, at wijd anseenligit wijte förbiudes, det änckling och änckia intet måge begifwa sigh i annat giffte, förrän dhe sine barn afwittrat hafwa, warandes och någre aldeles af den tanckan, at straffet för den, som där emoot bryter, må wähl wara een tridiedeel af des andeel i boet, men större deelen heemställa Hans M:tts nådiga omdöme, om icke samma straff skulle synas wara för hårdt, tyckiandes een eller annan af dem, att een tijonde deel wore noog, men dhe öfrige hålla sigh wijd een fierdedeel, dock är sampteliges mening, at under samma 3:die eller fierdedeel intet begrijpes arfwegodz, uthan allenast löösörer och aflinge.

Cap. 11. Hwad rätt man eller hustru förbryter, som giör hoor etc.

Ad 1 §. Kan Kongl. Rätten i underdånigheet eij onämbt låta, at i denna § statueras något nytt, i det den, som förseer sig genom hoor, eller öfwergifwer den andra, skall hafwa förbrutit halfparten af den deel, som den eller des arfwingar elliest i boet hafwa borde, men effter 10 cap. Gifftm.b. Stl. warder genom sådant eij mehr än mårgongåfwan och fördeelen förwärkad, tyckiandes större deelen af Kongl. Rättens ledamöter bäst wara, at i detta måhl blifwa wijd det gambla, men 3 eller 4 äre häruthinnan eense med commissionen, dock så, at där dheras mening får bifall, påminna dhe oförgrijpeligen, om då icke denne § skulle i begynnelsen kunna således inrättas, nembligen: när skildnad skieer ächta folck emillan, eller den ena makan elliest af onsko och argheet öfwergifwer och förlöper den andra, hafwe då den skyldige förbrutit till den oskyldige halfparten af den deel, den eller dess etc.

Ad 2 § Synes dhe orden: jemte sin egen: wara här öfwerflödige, och sedan frågas, effter här förmäles, at när den oskyldige går till annat giffte, skall den förbrutne deelen falla till barnen, eller där dhe döde äre, till dheras med-arfwingar; huru där med förhållas skall, när den, som brutit hafwer, är barnens närmaste arfwinge?

Ad 3:m § påminnes oförgrijpeligen, om intet i stället för dhe orden: så ware han plichtig anten af sine godz räntor, eller sin åhrlige förtienst och löhn låta etc. wore rådeligit at sättia: ware begge plichtige, at anten af sine godz räntor eller åhrlig förtienst och löhn låta så mycket komma barnen till nödtorfftig födo och upfostring, som domaren effter dheras rådh och ämbne skiäligt finner; item: om hustrun bryter, wari lag samma.

Ad 4 §. Såsom det synes wara något hårdt, at den qwinna, som for troolåfningen har försedt sigh, och det effter wigselen uppenbahras, skall icke allenast bestå all på bröllopet anwänd omkåstnad, och mista så wähl dhe förähringar hon bekommit, som dhe hon uthgifwit, uthan och där till med förlora en fierdedeel af sin egendoom, så heemställes Hans Kongl. Maij:ttz nådigste ompröfwande, om icke dhe sidste orden, som angå fierdedeelen af hennes egendoom, aldeles kunde uthslutas.

Ad 5 § giörs sammaledes påminnelse, om icke det skulle falla för swårt, at den, som i detta måhl sine feel förtijger, skal derföre hafwa förwärkat något af sin inbrachte egendoom i boet, och om icke i stället för dhe orden: hafwe förwärckat samma rätt i boet som här 1 § förmält är, kunde sättias: då hafwe den samma ingen rätt till sin makas egendoom, uthan ware alt såsom ogiordt och betahle den andra all skada och omkåstnadt etc.

Cap. 13. Huru förhållas skall med boet och barnens underhåld, när skildnad skeer emillan ächta folck till umgänge, bordh och sång.

Ad 2 §. Påminnes oförgrijpeligen, om icke i detta måhl, när så mycket af inkomsten i boet är aftagit, som till barnens nödige underhåld behöfwes, skiäligt wore, at det, som sedan är öfrigit, kommer så wäll den ena som den andra makan till godo proportionaliter effter hwars och ens andeel i boet.

Item: om icke wijd dhe orden: förordne domaren wisse män: kunde tilläggias desse ordh: hälst af närmaste slächten, at förestå egendomen etc.

Ad 3:m § wijd dhe orden: emoot försächring och borgen: kan Kongl. Rätten eij underlåta detta at påminna, at efftersom wijd desse tijder är swårt at få borgen, om då här icke kunde tillsättias: och där borgen intet kan bekommas, giöre då åhrligen för sig räckenskap, lijkmätigt 15 cap. Gifftmb. Stl. och 20 cap. ejusd. tit. L.L..

Cap. 14. Om medgifft, som föräldrar gifwa sina barn wijd dheras gifftermåhl.

Ad 1 §. Blijfwer oförgrijpeligen påmint, om icke för dhe orden: dock stånde wijd samma tillfälle föräldrarne frijtt att gifwa barnen etc. torde för större fullkombligheet skull wara nödigt at sättias: stånde föräldrarne, som höra under landzrätt, frijtt at gifwa barnen af dheras aflingejord och löösören, och de i staden af huus och löösörer owillkorligen etc. Item, om icke den meningen: allenast det skieer uthan någons förfång, som i dheras egendoom allareda den tijden någon rättigheet hafwa kan: kunde således införas: allenast det icke skier af något, hwaruti een annan sig redan någon laga rättigheet förwärfwat hafwer.

Cap. 15. Om mannens eller hustruns fördeel af boo oskipto.

Wijd detta capitel kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, om icke nyttigt wara torde, at i det ställe här in specie nembnes pertzedlar, hwaruti mansens och hustruns fördeel skall bestå, såsom gångkläder, sängkläder etc. blefwo satt, att den makan, som effterlefwer, bör hafwa sin fördeel af oskipto uti det, som han helst åstundar, dock så, at den intet öfwerstijger tiugonde deelen af egendomen i boo oskipto, som till deelningz gå böör.

Erfdabalck.

Såsom fram för denne balck bijfogas een arftafla, hwilken Kongl. Rätten tycker wara nyttig och wähl fattad, så heemställes Kongl. Maij:ttz nådige ompröfwande, huruwijda den samma kan infattas i sielfwa lagboken, när den kommer af trycket at uthgå; och på den händelsen giörs i underdånigheet där wijd fölljande påminnelser, såsom

1:o. Om icke de latinske orden, hwarmed dhe nederstijgande, opstijgande och sijdolinierne uthmärckias, böra förswänskas.

2:o. Om icke de öfwerste annotationerne sub signo NB. kunna så inrättas, at på eene sijdan dhe orden: werldslig rättz uthräckning, och på andra sijdan de orden: slächträckning efter Kyrckiolagen, aldeles uthslutas, och i det stället införas, på hwad sätt det böör räcknas, uthan att nembna werldslig rätt eller Kyrckiolagen. Då och

3:o dhe swarta ziphrerne, som stå öfwerst in cellulis, kunna uthslutas, äfwensom det och

4:o synes rådeligit wara, at den annotationen, som på taflan står nederst wijd högra handen om ordine succedendi blifwer uthelycht, at där igenom icke må yppas något tillfälle och anledning till scrupler och disputer.

Cap. 2. Om bröstarf.

Ad 4:m §. Såsom det förra membrum af denne § synes tahla allenast om löösören och aflinge, så påminnes i underdånigheet, om icke för större klaarheet skull wore nödigt, at näst effter dhe orden: löös eller fast egendoom är; tillades, i aflinge, och emedan det i senare membro något tyckes strijda ifrån det, som här till warit waanligit, så haar Kongl. Rätten sådant, såsom hela prästeståndet angående, eij kunnat onembt låta.

Ad 5:m § påminnes, om icke det ordet, färre, kan uthelyckias och i dess ställe meningen således inrättas: ehwad dhe äro een, eller flere.

Cap. 3. Huruledes ärfwas skall emillan fader och moder, och den dödas samsyskon etc.

Ad 1:m § blifwer i underdånigheet påmint, at här wijkes ifrån 2 cap. Erfdb. L.L.. så wäll som och ifrån praxi och den bijfogade arftaflan, och fölljes simpliciter Stadzlagen, i det här statueras, at när fader och moder lefwa begge, skola samsyskonen intet få taga något arf.

Ad 2:m §. I lijka måtto trädes här ifrån förra lagen, idet när allenast eendera af fader eller moder lefwer, skola samsyskonen bekomma den deel af arfwet, som fader eller moder niuta bordt om dhe lefwat, men effter förra lagen haar halfparten af arfwet emoot fader eller moder samsyskonen tillfallit.

Ad 5:m §. Sammaledes skrijdes och här ifrån gambla lagen, hwareffter halfsyskonen fådt fierding af arfwet, men här deelas det effter stamtahlet, dock tycker Kongl. Rätten, at uti denne senare proportionen och deelningen är större æqvitet, än i den förra.

Dessuthan påminnes oförgrijpeligen, om icke i stället för dhe orden i denne §, som så lyda: Lefwer efter föräldrarnes dödh både sam- och halfsyskon: kunde för större tydeligheet skull sättias: Äre eij föräldrar till, och den dödas både sam- och halfsyskon lefwa, gånge tå halfsyskonen till arfs etc. "

Ad 6 §. För större fullkombligheet skull synes något wijd begynnelsen af denne § böra tillsättias, at meningen kan blifwa klarare, och på detta sättet inrättad: I städerne skall uti arftagande ingen åthskildnat wara emillan man och qwinna etc.

Ad 7 §. I begynnelsen af denne § synas dhe twänne orden: eller alle, kunna uthslutas och således begynnas: äre någre af samsyskonen döde, och hafwa dock barn effter sigh, etc.

Cap. 4. Huru längre i slächten ärfwas och deelas skall å fädernet, eller mödernet, etc.

Ad 4 §. Såsom i denne § synes statueras, at half farbroder och half morbroder etc. skall uti arftagande lijka concurrera med heel farbroder och heel moorbroder, etc. så haar een deel af Kongl. Rättens ledamöter hållit nödigt här wijd at påminna, om icke half farbroder och half moorbroder i detta fall af heel faarbroder och heel moorbroder ifrån arfwet böra uthslutas, äfwen som i nest föregående capitel och des 9 § halfsyskons barn af sam- och halfsyskon sampt samsyskone barn utheslutas, så at denne § effter dheras mening kunde således inrättas: äre eij the till, då är heelfarbroder och faster, heel moderbroder och moster till, och äre eij the till, då är halffarbroder och halffaster och half moderbroder och moster till; den öfrige deelen håller åter före, at det kan wäll blifwa ståendes som commissionen uppsatt, allenast tillagt blifwer, at halffaderbroder intet får meer än een deel, när heel faderbroder tager twå, effter det principium, som uti nest föregående capitel och des 5 § tagit är, angående deelningen emillan samsyskon och halfsyskon, emedan häruthinnan synes wara samma beskiedh.

Ad 5 §. Effter som intet gierna händer, at någon af dhe pehrsoner och heldst dhe sidsta, som här upräcknas, kan öfwerlefwa den döda, så påminnes, om icke wijd ändan af 1:en kan tilläggias desse ordh: om dhe till äre.

Ad 6 §. Giörs den oförgrijpelige påminnelsen, om icke denne § kunde sättias på detta sättet: äro eij the till, då är samkulla barnebarn, och äre eij the till, då är sunderkulla barnebarn.

Ad 7 §. Gifwes i underdånigheet wijd handen, om icke här borde tillsättias denne mening: dock at syslingar eij taga mehra än halfft emoot bryllungar.

Ad 11 §. §. I stället för det at här införes, at när een äger alle tree af de här uppräcknade förmånner, skall densamma hafwa åtta låtter emoot den andras ena lått, tyckies böra sättias, at han emoot den ena lotten skall allenast få sex låtter, effter som 3 gånger 2 eij blifwer mehr än sex.

Cap. 6. Om det barns arfwerätt, som födes dödt eller effter och förr 40 weckor, etc.

Ad 1:m §. Aldenstund dhe orden: faller något annat arf, medan barnet ännu i moderlijffwet är etc. synas wara således til förståendes, at oansedt samma barn intet blifwer lefwandes födt, men kan lijkwähl bewijsas, at det i moderlifwet lefwadt den tijden arfwet föll, så skall det hafwa rätt till samma arf, och modren sedan effter barnet komma det at åthniuta, så kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, at uti det fallet skrijdes ifrån förra lagen, som fordrar, at barnet skall wara lefwandes födt.

Ad 1:m § 2. Påminnes allenast, at i wår lags 5 cap. Gifftb. L.L.. och 4 cap. ejusdem tit. Stl. är intet den distinction giord, angående dem, som warit tillstädes, när barnet föddes, om dhe warit af hennes slächt, eller intet.

3. Tahlas jembwähl i bem:te capitel om christendomb, som här dock aldeles förbijgås.

Cap. 7. Om den må ärfwa, som annan dräper.

Ad 1:m §. Wijd den åthskildnad, som här giörs uti arftagande, när dråpet skieer med willja, och när det skieer med full wåda, kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, at wår förra lagh i det måhlet, när dråpet skiedt med wåda, synes wara skilljachtig, och det eena lagsens rum strijda emoot det andra, som serdeles sees af 12 cap. Erfdab. och 3 cap. Högmb. L.L.., item 10 cap. Eedzöresb. och 2 cap. Högmålsb. StL, så at den exception, som i denna § giörs, när dråpet af wåda tillkommit, är således eenligit med ett eller annat af ofwan bemälte lagsens rum, men med dhe öfrige kommer det intet öfwereens.

Ad 3:m § 1. Såsom i denne § wijdlyfftigt förmäles, huru i anseende till boetz tillstånd deelas skall, när mannen dräper sin hustru, men altsammans synes gå där på uth, at det hustrun inbracht i boet, skall först undantagas till hennes arfwingar allena, och det som sedan är öfwer, deelas emillan dem och mannen effter lagh, så påminnes underdånigst, om icke detta kunde sammandragas och giöras något kortare, på sådant sätt: Dräper mannen sin hustru, ware sigh med willja eller uthan opsåth at dräpa, men dock igenom grofft förwålande, då tage hennes arfwingar först undan alt det, som hon med sigh i boet inbracht, och gånge jembwähl sedan med mannen uti det, som öfwer är, till skiptes, effter lagh.

2:o. Påminnes wijd denne § sammaledes, om icke emoot ändan näst effter dhe orden: som samma barn effter sin dräpne fader eller moder niutit: synes nödigt at tilläggia denne mening: uthan falle då den dräpnes slächt och dess arfwingar till.

Item 3:o. Om icke närmare emoot ändan, wijd dhe orden: så hafwe då dhe: i stället för, dhe, kunde för större klaarheet skull, sättias, slächten, och orden således inrättas: så hafwe då slächten där uti sin rättigheet icke förwärkat.

Ad 5 §. Wijd dhe orden: och hafwer han honom öfwerlefwat etc., giörs den påminnelsen, at fast han honom intet öfwerlefwat, tyckes ändå wara billigt, at den oskyldige eller hans arfwingar niuta arfwet effter den brottzlige.

Cap. 8. Om dem som genom grofwa missgärningar sin arfwerätt förwärka etc.

Ad 1:m §. Emedan dhet, som i denne § stadgas, differerar ifrån privilegierne, och angår ett heelt ståndh; så har Kongl. Rätten skolat sådant nembna och till Kongl. Maj :ttz egit nådiga behag heemställa.

Ad 2:m § blifwer underdånigst påmint, om icke rådeligit wore, at näst effter dhe orden: om dhe full borgen därföre sättia willja, kunde tilläggas, och den fölljande meningen således inrättas: på det om han frijd får i sine dagar, och konungen will honom arfwet förunna, det samma då måtte honom och hans barnom fullkomligen tillbakars gifwas.

Ad 3 § påminnes 1:o om intet barn eller arfwingar hemma till äre, huru då med räntan och afgiälden skall förhållas, och 2:o där dhe finnas, om då icke denne sidste meningen skulle tyckias stå bättre på detta sättet: men af räntan och afgiälden niute han i medlertijd eij mehr än hwad öfwer är, sedan hans hustru och barn sitt nödige underhåld där af bekommit hafwa, dock all annors rätt, som elliest något laga tilltahl till hans egendomb hafwa kunde, förbehållen.

Ad 4:m § kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, om icke, wijd ändan af denne §, där som förordnas, at barn, som af sine föräldrar uppfostras i förbuden gudztienst, icke skola niuta arf eller burskap i Swerige, skulle wara billigt och skiäligit, at een sådan clausel tillades: så frampt dhe icke wijd sine mogne åhr till den rätta gudztiensten sigh omwända.

Cap. 9. Om uthrijkes arfwinge och dens arfwerätt, som öfwergifwer sitt fädernesland, etc.

Ad 1:m § gifwes wijd handen, om icke bättre torde wara, at begynna denne § således: Döör någon, som hafwer hwarcken in- eller uthrijkes arfwingar, då tage konungen det arf; hafwer han uthrijkes arfwingar å den orthen boendes, hwarest swänsker man intet arf niuter, så niute eij heller dhe något arf i Swerige; är samma uthrijkes arfwinge etc.

2. Om icke wijd den meningen: Boor uthrijkes arfwinge å den orth, hwarest swänsker man arf niuter, så niute och han arf här i Swerige; kunde i stället för orden: niute och han arf, sättias:niute och han heela arfwet här i Swerige.

3:o. Om icke i stället för desse ord: så tage eij mehr än hälften, kunde sättias: så tage så mycket som swänsker man niuter där uthe.

Ad 2 §. 1. Till dhe orden: öfwergifwer någon sitt fädernesland Swerige, tyckes wara nödigt att tilläggia desse ordh: och där under begrepne landskaper.

2. Widh dhe orden: Aflar han barn uthländes, tyckes och kunna tilläggias fölljande, nembligen, på dhe orter, där swänskom eij tillåtes arftaga.

Cap. 10. Huru och för hwad orsaker skull, fader eller moder måge sitt barn arflöst giöra.

Ad 1:m § påminnes 1:o därsom står: treggia manna wittne, om icke tweggia manna wittne kan giöra tillfyllest.

2. Om icke i stället för dhe orden: ett otillbörligit föracht wijsar, woro bättre att sättia: grofweligen handterar och bemöter.

3. Det som uti denne § införes om dhem, som uthan all med otijdige processer omföra sine föräldrar, eller obewijsligen för någon groof saak, som dheras heder och ähra angår, anklaga, hålla wäll somblige af Kongl. Rättens ledamöter rådeligit, at det blifwer ståendes som det står, men een deel heemställa hans Kongl. Maj:tt om icke bättre wore, at det heelt och hållit blefwe uthslutit. Och den yttersta meningen, som är: om någon af argheet förleder och bringar sine föräldrar till det, som dem till lijf, heder eller ähra kan skadeligit wara, tycker samptl. Kongl. Rätten rådsampt wara heelt och hållit att uthlembna.

Ad 5 §. Beropar sigh Kongl. Rätten i underdånigheet på des wijd 4 cap. Giffm.b. redan i underdånigheet giorde påminnelser.

Ad 7 §. Synes till större uplyssning lända, om i stället för desse ytterste orden: i troowärdige wittnens närwaro, sättes: i äfwen så troowärdige wittnens närwaro som ofwantill i förste § förmält är.

Cap. 11. Huru barn, som i fästom, lönskeläger etc. aflade eller födde äre, måge arff taga.

Ad 1:m § påminnes allenast, om icke i stället för dhe orden: där icke och wijgselen sedermehra där på fölljer, woro bättre at där icke ett lagligit echtenskap där på fölljer.

Cap. 12. Om inventario.

Ad 1:m § giörs een underdånig påminnelse, om icke i stället för den meningen: opförandes därhoos hwad som uthaf samma qwarlåtenskapen afgå bör: för större klarheet skull sättias kunde: optecknandes därhoos, hwad som finnes uthaf samma qwarlåtenskap afgå böra.

Ad 2 § kan Kongl. Rätten eij opåmint låta: om det skall wara nödigt, at häradzhöfdingen altijd skall gifwas tillkienna, och hans egen, eller des tillförordnades närwarelse änteligen fordras, när något inventarium skall uprättas öfwer det arfskap, som å landet belägit är, och om det icke torde wara rådeligare at lembna till hwars och eens frijheet, som inventarium oprätta böör, at tillkalla antingen häradzhöfdingen, eller andre redelige och troowärdige män, som honom bäst synes, helst den samma, i fall om inventarii richtigheet någon twist upkomma skulle, ändå måste det med sin edh besanna.

Ad 5 §. Hwad det anbelangar, at inventarium på landet skall wijd nästa ting inprotocolleras, och een afskrifft däraf i rättens förwaring gifwas; så emedan det åffta torde lända sterbhuset och des interessenter till gravation och skada, om hwar och een skulle till pricka få weta des willkor och tillstånd, hwar till dem tillfälle gifwes, medelst det at en afskrifft af inventario skall förwaras i rätten; så hålla någre af Kongl. Rättens ledamöter för rådeligare, at inventarium allenast wijd tinget inprotocolleras, men intet heelt och hållit förwaras ad acta, een deel åter tyckia för större säkerheet skull wara nödigt, at ett exemplar däraf inlägges, och förwaras i rätten, men intet öppet, uthan förseglat, till des någon disput opkommer, och nödigt är det at upbryta, och detta besynnerligen när någre af sterbhuus interessenterne äre antingen frånwarande, eller omyndige, at dhe sielfwe sin rätt intet straxt kunna invigilera och bewaka, på hwilken händelse och några hålla för bäst wara, at 3:ne lijka lydande exemplar förfärdigades, af hwilke ett kunde blifwa hoos den, som inventariumet oprättat, det andra gifwes till wederbörande sterbhuus interessenter eller närwarande och myndige arfwingar, och det 3:dje inlägges och förwaras i rätten, förseglat: men een af Kongl. Rättens ledamöter bij faller heelt och hållit det, som af Kongl. Commissionen i detta måhl är upsatt.

Ad 6 §. 1 . Såsom hwar och een genom denne lagen medelst straff förbindes at uprätta inventarium till arfwingarnes underrättelse om qwarlåtenskapen och des tillstånd, men imedlertijd lijkwähl kan hända, at arfwingarne heller willja föreenas med dhen, som inventarium elliest skulle oprätta och arfwet uthgifwa, om ett wist, för sin arfwedeel, uti ett för alt, därmed at undwijka all oreeda och disputer, som elliest wijd inventarii oprättande torde yppas och förorsakas, så påminner een eller annan af Kongl. Rättens ledamöter underdånigst, om icke nyttigt wara torde, at här wijd och så infördes den clausulen, at den, som inventarium oprättar, må wara obetagit at öfwer arfwet föreenas med arfwingarne, så wijda dhe äre myndige och sielfrådande.

2. Det straff, som här införes, at een tridiedeel af det hon i boet undfångit, skall bötas till nästa hospital, tycker Kongl. Rätten eenhälleligen wara för hårdt; hållandes een deel före wara noog, at hon blifwer inventarii rättigheeten förlustig, och skall swara till fulla giälden, ehwad arfwet där till förslår, eller intet, och därföre i underdånigheet bijfoga den påminnelsen, om det icke där wijd kunde beroo, så at den fölljande meningen om tridie dehlens bötande till nästa hospital blifwer uthsluten; een deel åter tyckia fuller något straff i

detta måhl böra wara, men heemställa Kongl. Maij:tt i underdånigheet, om det icke skulle kunna wara skiäligit, at det blefwo modererat till något mindre än en tridiedeel.

Cap. 13. Om det som af ett boo afgå böör, förr än arfwingarne arfwet skipta måge.

Ad 2 § giörs af somblige een underdånig påminnelse, huruwijda den effterlefwande makans fördeel skall, som här statueras, kunna sättias framför giäld.

Ad 3 §. Såsom dhe här införde orden: till begges nytta, synas gifwa anledning till månge disputer man och hustru emillan, så heemställes Kongl. Maj:tt underdånigst, om dhe orden icke kunna uthslutas, emedan den meningen, som effterföllier: nembligen, är det någondheras eenskijlte giäld, ändå noogsampt synas giöra åthskildnat emillan dhet, som hwar och een af sin eenskijlte andeel giälda

Ad 4 §. Det som här stadgat blifwer, nembligen, at testamente så på landet, som i staden, böör gå af dens andeel, som gifwit hafwer, synes fuller skrijda ifrån Stadzlagen cap. 17 et 19 Erfdb., men kan dock intet annat än bijfallas af Kongl. Rätten, effter som det både i sig sielfft är skiäligit, som och med Landzlagen conformt och eenligit.

Ad 5 §. Angående det som här förordnas, at morgongåfwa skall gå för giäld, när hon förr än giälden är intecknad, så äre wäll någre af Kongl. Rättens ledamöter eense med Kongl. Commissionen däruthinnan; men större dehlen påminner uti underdånigheet, om icke giälden i sådant fall bör gå för mårgongåfwan, när hon är äldre, fast än morgongåfwan kan förr blifwit intecknad, och om icke denne § fördenskull kunde inrättas på fölljande sätt: nembl. är morgongåfwan, förr än giälden giordes, gifwen och intecknad, gånge morgongåfwa för etc.

Ad 8 § påminnes ödmiukeligast: at det som här förordnas om hustruns jordz sälljande med hennes samtycke, är wäll conformt och eenligit med den een tijd bort åth öflige praxi wijd doomstoolarne; men skrijder dock ifrån lagen, som för det qwinliga kiönetz swagheet skull, i det 19 cap. Gifftmb. L.L.. och 16 cap. jordb. Stl., hustruns samtycke i slijke måhl så wijda welat beskränkia, at där till och reqvireras arfwingarnes och näste fränders willja.

Ad 9 § och dhe orden: Eij må någon arfwinge till arfwet träda, eller om dhe flere äro, det sins emillan skipta, förrän giälden betahlt är; kan Kongl. Rätten eij underlåta at påminna, när giälden är disputabel, om icke arfwingarne då må tillåtas at tillträda och dehla arfwet sins emillan, allenast dhe först deponera, eller i tridie mans hand sättia så mycket af det redbaraste, som till samma giäldz betahlning swara kan, där hon för ständig skulle blifwa förklarad, eller och därföre ställa nöjachtig borgen.

Ad 10 §. Wijd dhe orden: med des opburne afgiäld och ränta, är denne Kongl. Rättens oförgrijpelige påminnelse, om icke, i sådant fall, besynnerligen där giälden war aldeles okunnig, när arfwet deeltes, arfwingen må såsom bonæ fidei possessor, dhe räntor, som han in till dhen tijd giälden blef honom kunnig, och för ständig ansedd eller förklarad, kan hafwa uppburit, sielf behålla, lijkmätigt 19 cap. jordb. L.L.. och 14 cap. ejusdem tit. Stl., hwarmed och 4 § cap. 17 här nedan före öfwereens kommer.

Cap. 15. Huru arf skiptas skall.

Ad 3 § hwarest förmäles, at alt arfskipte skall skiee åthminstone uti twenne redelige mäns närwaru; kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, om intet arfwingarne, när dhe äre myndige, och sins emillan wähl åsämjas, må tillåtas at deela sins emillan, uthan gode mäns närwaro, allenast det skeer skriffteligen och på det sättet, at man ändå kan hafwa där om säker effterrättelse, i fall där öfwer framdeles någon twistigheet sig yppa skulle.

Ad 5 § wijd dhe orden: ware sig fast eller löst, heemställes Kongl. M:tt underdånigst, om icke nest efter ordet fast wore att tilläggia ordet, aflinge, så at meningen blifwer denne: ware sig löst eller fast aflinge, etc.

Ad 7 §. Såsom åfftast händer, at arfwingarne, emillan hwilcka låttningen skee bör, antingen äre alle eller till een deel omyndige, eller och alle myndige, men kunna sins emillan om lottläggningen intet föreenas, så synes oförgrijpeligen nödigt wara, at wijd denne § tillsättes, hwem i sådant fall låttningen dem emillan förrätta skall.

Ad 8 § påminnes underdånigst, 1:mo, om icke wijd dhe orden: flere åboer, än högst 4, wore nödigt at tilläggia een slijk clausel: så frampt icke höga öfwerheeten för en eller annan orthz beskaffenheet skuld annorledes behagat förordna.

2:do, om icke wijd den meningen: låte sig af dhe andre uthlösa, det ordet, andra, kunde uthslutas, och sättias: låte sig af den, som större deelen äger, med penningar uthlösa; och

3:o, om icke den meningen: wägrar han ändå dem där straxt at emoottaga, icke skulle skiäligen således kunna förändras, at i stället för straxt, blefwe satt, inom natt och åhr.

Cap. 16. Om ny jämkning af arf, när skiptet klandras.

Ad 1:m §. Såsom i denne § statueras, at allenast 4 gode män skola förordnas, att jämka emillan arfwingarne, så kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, at här skrijdes ifrån förra lagen; hwareffter sådane män å landet åthminstone skole wara tolff, effter 15 cap. Erfdb. L.L.. och i staden 6 effter 10 cap. Erfdb. StL.

Sedan och skulle dhe samma inför rätten swärja, at dhe intet kunde bättre jämka dem emillan, hwarom här intet något förmäles; hållandes dock Kongl. Rätten oförgrijpeligen före, detta senare wara nödigt, och därföre sådant Eders Kongl. Maij:tz nådige omdöme underkastar.

Ad 2:m § påminnes i underdånigheet, om icke wijd ändan af denne § wore nödigt at tilläggia denne mening, nembl., så frampt icke någon ny händelse tillkommer, hwarigenom heela arfzdeelningen rubbas.

Cap. 17. Om klander uti arf.

Ad 1:m § giörs een underdånig påminnelse, 1:o om icke näst effter dhe orden: behålle dhen arfwet, som det i händer hafwer, för större fullkombligheet skull kunde tilläggias, at cautionen då och skall uphöra.

2. att i denne § fins något nytt, i det här lembnas den, som laga förfall hafft, allenast 3 månader at tahla på arfwet, sedan hindret ophörer, men effter förra lagen 18 cap. jordb. L.L.. är i sådan händelse honom lembnat 3 åhr sin rätt at påtahla.

Ad 4;m § blifwer allenast påmint, at denne § uti det, som afgiälden och räntan angår, är eenlig och conform med det, som wijd 10 § uti 13 cap. här åfwanföre af Kongl. Rätten omrördt är.

Ad 6 §. Wijd det som här förmäles, at konungen och nästa hospital skall taga arfwet, när den uthrijkes boendes arfwingen eij inom natt och åhr kommer; kan Kongl. Rätten eij obemält låta, at som detta är konungens egen höga rätt, så står det och i konungens macht at effterlåta detta hwem han helst will det i nåder förunna.

Ad 8 §. Wijd dhe orden, at han kunnat det wetha; tyckes oförgrijpeligen det ordet: lätteligen, kunna tilläggias och meningen således inrättas, at han lätteligen kunnat det weta.

Cap. 18. Om testamente etc.

Ad 3 § påminnes, om icke i stället för gifftwuxne, wore nödigt och nyttigt, at sättia een wiss tijd och ålder, hwilcken Kongl. Rätten

håller före kunna wara, när hon opfylt sitt adertonde åhr, eller kommit där öfwer.

Ad 6 § kan Kongl. Rätten eij opåmint låta, om icke för större fullkombligheet skull wore nödigt, at nest effter den meningen: och om des hands eller nampns underskrifft intet skiäligit twijfwelsmåhl wore; tillägges: och det elliest uti alt richtigt befunnes.

Cap. 19. Om willkorlige testamenten.

Ad 5 §. Såsom i den händelsen, at willkohren på något sätt uthslockna, så at om det borttestementerade icke wijdare stadgat finnes, den Kongl. Rätten är af den oförgripelige tanckan, at samma egendoom bör wijd den sidste åthniutarens tijd considereras som arf, och intet som aflinge, så påminnes underdånigst, om icke i stället för dhe yttersta orden; nembl. achtas såsom annan des owillkorlige egendoom; woro bättre at sättia: achtas såsom annat des lagligen tillfallne arf.

Cap. 20. Huru mycket man må testementera.

Ad 1, 2 et 3 §. Dhe reglor, som uti desse §§ opräcknas, hum man skall få testementera och disponera om sin arfwejord, finner Kongl. Rätten wara nye och intet med förra lagen och praxi conforme och eenlige, hållandes Kongl. Rätten rådeligare, at blifwa wijd det gambla, och at ingen må effter landzlag sin arfwejord testamentera, eller den, effter egen godtyckio, emillan barnen deela, med mindre icke arfwingarne och barnen där till samptyckia och där med till fredz äre.

Ad 4 et 5 §. I lijka måtto blifwer här något nytt förordnat, som i förra lagen intet fins, hwilcken Kongl. Rätten dock tycker bättre wara häruthinnan at föllia.

Ad 9 §. Såsom ärfde och förwärfde löösöhren äre uti förra lagen lijka considererade, så är och det, som här statueras, något nytt.

Ad 10 §. Sammaledes skrijdes och i denne § ifrån förre lagen, sampt Kongl. Maj:tz förordning om testamenten, som på landet lembnar hwarjom och eenom aldeles frij disposition öfwer all sin aflinge jord och löösöhre, det och Kongl. Rätten nu tycker bäst wara, och fins hwars och eens mening därom uthförligare uti Kongl. Rättens tillförende öfwer denne materien opsände underdånige sentiment.

Ad 11 §. Det som här förordnas, at man skall få testamentera bort sin arfwejordh till oskylde män inrijkes boendes, ifrån sin uthrijkes warande arfwinge, är jembwähl något nytt, som Kongl. Rätten intet finner sig kunna bijfalla.

Ad 13 §. Påminnes underdånigst, om icke arfwejordh på landet bör i detta fall och så undantagas.

Ad 14 §. I fall detta capitlet blifwer så ståendes, som Commissionen det upsatt, så påminnes oförgrijpeligen, om icke på den händelsen, wijd ändan af denne § desse ord kunde tilläggias, nembl. så frampt dhe tillslagne portiones legitimæ intet tillräckia.

Cap. 23. Huru wijda ett testamente kan hafwa stånd, när sterbhuset giäldbundet, eller när hustru hafwande är, etc.

Ad 3 § påminnes 1:o, om icke testamentarius altijd först böör sökias, så långt det tillräcker, som han undfångit hafwer.

2. Om icke i detta fall, äfwen som tillförende är påmint, wijd 13 cap. och 10 § sampt 16 cap. 4 § fructus bona fide percepti böra undantagas.

Ad 5 § giörs en oförgrijpelig påminnelse, om icke denne § skulle bättre kunna inrättas på detta sättet, nembl.: Samma lag ware jembwähl- om barnebarn; och när elliest finnes, at testator hafft andra nähra blodzförwanter i lijfwet, som han intet wiste uthaf, då redigeras testamentet till legitimam.

Cap, 24. Hwad den bör achta, som ett testamente niuta eller där på tahla will.

Ad 1:m §. Bijfogas een underdånig påminnelse, om icke när den, som testamentet niuta böör, är uthan landz stadder, med testamentets upwijsande och intechnande må så förhållas, som med arftagande procederas, när arfwingen är uthrijkes stadder.

Ad 2:m §. Om icke i stället för orden, stånde tiufzrätt: kunde sättias: Ware icke man des bättre.

Ad 4 §. Påminnes underdånigst, om icke i detta fall borde räcknas a tempore scientiæ, i fall den omyndige, eller des arfwingar wore frånwarande, och kunde intet så snart om testamentet få kunskap.

Cap. 25. Hwilken barna förmyndare wara, och huru den tillordnas skall.

Här wijd påminnes underdånigst af een deel Kongl. Rättens ledamöter, effter som i förra lagen handlas om förmynderskap i Gifftmålab., om då icke wore bäst at häruthinnan ochså föllja samma methode och ordning, så at det, som handlar om förmynderskap, nu jembwähl blifwer infördt i Gifftomålabalcken.

Ad 2:m §. Emedan hwar och een præsumeras wara sådan, som han bör wara, till des contrarium bewijses, så anföres här wijd den underdånige påminnelse; om icke i stället för desse ytterste orden: där han pröfwas där till fallen wara, wore bättre at sättia: där emoot honom icke något laga jäf wore.

Ad 4:m §. Tyckes nödigt wara, at här i stället för orden, efter lagh och upprättade inventarier: sättes, effter lag, och näst effter modrens dödh oprättade inventarier.

Ad 5 §. Synes för större fullkombligheet skull intet wara orådeligit, at näst effter dhe orden: förmyndares råde: den fölljande meningen således infördes: som antingen barnen å fädernet närmast skyllde äre, eller rätten där till förordnat, där fadren igenom testamente ingen uthnämbt hafwer.

Ad 6:m § blifwer påmint, om icke nödigt är, här något tydeligare uthsättia, hwad wördnat modren här uthinnan competerar, hwilcken synes förnembligst där uti bestå, at hon altijd blifwer hörd och intet förbij gången.

Ad 7 § påminnes, om icke denne § kunde således begynnas: Ingen moder ware tillåteligit at träda i annat giffte, wijd straff, som åfwan till förmält

Ad 13 §. Synes det ordet: af slächten: wara förskrifwit, och böra heeta: af rätten.

Ad 14 §. Såsom uti här effterfölljande 28 cap. § 6 stadgas, at den, som lagligen kommit till något förmynderskap, men det illa och egennyttigt förwaltar, skall betala den omyndige skadan och bristen dubbelt, så påminnes underdånigst, om och den, som hwarken är skyldman, eller genom testamente förordnat, eller och af rätten tillsatt, uthan elliest sig till förmynderskapet intränger, icke böör åthminstone undergå samma straff, och betahla skadan dubbelt, där icke pröfwas, at han det giordt af oförsichtigheet.

Cap. 26. Hwem till förmynderskap skickelig wara må, eller eij, och om laga uhrsächt ifrån förmynderskap.

Ad 1 :m §. Aldenstund det redan är mycket swårt, och undertijden ogiörligit, at bekomma någon, som will antaga sig förmynderskap, det och skulle blifwa än mycket swårare, i fall alle een förmyndares i denne § opräcknade qvaliteter skulle i lagen nembnas och införas, så påminner een deel af Kongl. Rätten, om icke bättre wore, at allenast jäfwen, hwarföre een intet måtte blifwa förmyndare, specificerades, men intet qvaliteterne, som hoos förmyndaren fordras, uthan heller lembna dem till domarens ompröfwande. Een deel åter tyckia alt hwad i denne § är upnembt, kunna blifwa ståendes, som det är uppsatt, allenast det lembnas uth, som 5:to förmäles om förmyndarens förmögenheet och cautionsställande, och det ordet, full, där som tahlas om full borgen, jembwähl utheslutas, och i des ställe sättias, at förmyndaren åhrligen bör giöra räckenskap; item at wijd det, som 7:mo förmäles om den, som är barnens wederdehloman; dhe orden; eller framdeles komma kan: jembwähl kunna uthslutas.

Ad 2:m § påminnes 1:o underdånigst, om icke wijd det, som 2:o anföres om den, som inrijkes ett så högt och wichtigt eller trägit embete förträder, dhe orden, högt och wichtigt, kunde uthslutas och allenast, trägit.

2. Om icke det, som här tahlas om 2 5 åhr, kunde skiee med någon limitation, nembl. om han icke redan wore capabel erkiend at förwalta någon annan beställning, som wichtigare eller så wichtig wore som bem:te förmynderskap.

Cap. 28. Om förmyndarens plicht wijd förwaltande af dens omyndiges medell.

Ad 1 :m §, angående inventarii inlefwererande i rätten och till näste fränder, så påminnes där wijd det samma som åfwantill cap. 12 § 5 är anfördt wordet.

Ad 9:m § påminnes, om icke wijd slutet, och i det, som där förmäles, at öfwerskåttet af räntan skall giöras till ny hufwudstool: wore bättre at sättia, det förmyndaren, om möjeligit är, skall sökia sådant at giöra.

Ad 13 §. Synes nödigt wijd ändan af denne § att denne mening, nembl., hwar öfwer om någon twist emillan förmyndaren och nästa fränder opkommer, så stånde det till domarens ompröfwande och uthslag.

Ad 14 § blifwer påmint, om icke näst dhe orden: inhemptar räckenskap, wore nödigt at tilläggia desse ord: sampt rächningarne wederbörligen reviderar och öfwerseer, etc.

Cap. 29. Huru förmyndaren räckenskap giöra, och sitt förmynderskap afträda skall.

Ad 3:m §. Såsom i denne Kongl. Rätten den casus förefallit, at när förmyndarne warit twänne och den ena hållitz för bättre solvendo, än den andra, hafwer pupillen påstådt at få hålla sig in solidum till den som bäst är solvendo, så påminnes oförgrijpeligen, om icke nödigt wore, at här och något infördes, huru samma qvæstion och flere sådane skola decideras och slijtas.

Cap. 30. Om laga ålder och hwilcken sin egen måhlsman wara må.

Ad 1:m et 2:m §. Att laga ålder här uthsättes till 20 åhr, och längre, är något nytt, som intet kommer öfwereens med förre lagen; och håller Kongl. Rätten eenhälligt oförgrijpeligen så före, at det är rådeligare här uthinnan föllja förre lagen, effter som där till månge skiähl och motiver finnas kunna.

Ad 3:m § påminnes 1. om icke det skulle wara billigt, at jungfru finge wara sin egen måhlsman, när domaren pröfwar henne wara af det förstånd och skickeligheet, at hon sielf sitt wähl kan förestå.

2. Håller wähl Kongl. Rätten skiäligt, at uti det, som hustru anbelangar, hwilcken under mannens wåld står, förblifwer wijd den påminnelse, som i Gifftomåhlab. ad § 4 cap. 9 giord är, men när någon twist opkommer man och hustru emillan, tyckes billigt wara, at hustru då hafwer macht och myndigheet för sig sielf at tahla och swara.

Cap. 31. Om förmyndarens löön och wedergällning.

Ad 2 § blifwer underdånigst påmint, angående den löön och wedergiällning, som förmyndaren här tillegnas, at den samma wähl synes med skiähl böra bestås dhe förmyndare, som intet äre af slächten, men dhe af slächten tyckias så mycket mindre böra den åthniuta, som dhe för skyldskapen skuld äre dhe omyndige mehra förbundne, och hopp hafwa kunna med tijden at blifwa dheras arfwingar, och dheras goda således bekomma.

2. Göta hofrätts utlåtande.

Underdånige påminnelser öfwer Gifftermåhl- och Erfdabalkarne, som then af Hans Kongl. M:t till lagens öfwerseende nådigst förordnade commissionen förfärdigat, och högst bemälte Hans Kongl. Maij:ttz dess Giötha Hoffrätt i nåder anbefalt, medh ett mogett betenkiande att igenom gåå, och sedan medh sine underdånige tankar der öfwer inkomma.

Gifftermåhlabalcken.

Cap. 1.

Såssom uthi Kongl. Maij:ttz kyrkolagh och ordningh mycket finnes stadgat, som både dhem, hwilka uthi ächtenskap inträda weehla, och them, som öfwer gifftermålssaaker döma skola, nödigt är att weeta, så på det sådant thess nogare må i acht tagas, och ingen förmena thet till någon [del?] afskaffadh wara, therföre att thet icke är alt uthi dhenna lagen infördt, ty synes icke onödigt wara. att dhenna Gifftermåhlabalcken uppå högstbemälte kyrkiolagh sigh der uthinnan beroopar, lijkasom Kongl. Executionsstadgan af åhr 1669 i dess första punct inpå Tingmåhla och Rådstugubalkarna sampt Rättegångzordinantien och processen uthi executionswäsendet sigh refererar. Och som i Sweriges nu brukelige lagh Gifftermåhlabalcken medh desse ordh begynner: Will man sigh konu bidia, tå skall han gifftoman och skyldaste fränder henna å hitta och böön sina börja; det samma göra och dhee gamble lagarne, ehuru medh olijka ordesätt, så skulle till een lijkformigheet dher af här een sådan rubric tiäna: huru man må begiära sigh hustru, hwilken hennes rätta gifftoman skall wara, och om laga ållder till gifftermåhl; hwar effter sielfwa capitlet sedan kunde således begynnas: När man will sigh i ächtenskap begifwa, tå skall han af rättan gifftomanne sigh hustru bidia.

Ad § 1. Skählen hwarföre lagens eller rätternes förordning om gifftoman eij må hafwa rum, när uthi förälldrarnes testamente någon wiss gifftoman tillsatt är,finnes uthi första puncten af Kl. Förmyndareordningen de A:o 1669, och derföre hafwer Giötha Hoffrätt wijdh dhenna § allenast detta att påminna, att såsom ther på eij ringa macht ligger, hwem gifftoman wara skall, så är det icke nogh, att här ståår fadren widh fullt förståndh medh wittnen, uthan synes böra tilläggias antingen som cap. 1 Gifftermb. Stl. och Förmyndareordningen uthi 1 § tahla, med fullom wittnom eller som Kyrkioordningen cap. 15 § 10 om trolofningar förmähles, med twänne ährliga och trowerdige wittnen, effter som och uthi Kongl. Maij:ttz stadga och förordning angående testamenten af åhr 1686 § 9 talas om oemootseijelige wittnen, särdeles uthi muntelige testamentaliske förordningar.

Ad § 2. Att sambrodren här föredrages farfadren och morfadren till att wara gifftoman, kan hafwa sine skiähl, så uthi conformitet af dhen härtillz öflige lagen som i betrachtande, att dhen är närmast att draga detta beswäret, som wid dhen omyndigas dödh nermast är honom att ärfwa, men som lijkwäll farfader och morfader gemeenligen ällska dheras barnabarn högre, eller in till det ringaste ju så högdt som sine egne, äro och till förståndet mognare än sambrodren; ty synes både för then omyndigas nytta och farfadrens och morfadrens heeder skuldh icke obilligdt wara, att sambroder, när han gifftoman är, förplichtas att uthi sådane måhl farfadrens och morfaderens råådh och samptyckie söökia.

Ad § 4. Att alldeles förbinda, det ingen mansperson, som icke är kommen till sitt 20:de åhr, må i ächtenskap träda, häller man betänkeligit wara, emedan omständigheeterna, som här wedh infalla kunna och annat fordra, äro fast många, så att sådant förbudh tyckes åthminstone kunna lindras medh desse ord: icke lätteligen tillåtas; emoot dhen beskrifningh här görs af mogen ållder, när man är kommen till sitt tiugunde åhr, infaller: 1. att det är strijdande emoot lagh och 36 art. af 1669 åhrs Förmyndareordning, som förmå, att när een hafwer fylt sine 15 åhr, så är han myndigh och sin egen man; men 2. såssom effter det 10 cap. Dråpmb. med våda L.L.. är öfwermaga willja gärdh som mogande mans wåda gärdh, och man nu hoos många öfwermagars missgärningar finner een sådan argheet, som dheras ållder vidt öfwergåår; altså ther mogande ålldren skulle ifrån det 20:de åhret begynnas, torde mången, som woro 16, 17, 18 eller 19 åhr gammal draga långt mindre fruchtan een och annan groof gierningh att begå, när han medh så lindrigt straff kunde afkomma, warandes i det öfrige något orimmeligit, att samma peerson skulle uthi sompt för mogen man, uthi annat för öfwermaga förklarad blifwa; 3. så wille och deraf mycken oreeda opväxa i åthskillige civilmåhl, uthi hwilka dhen, som sine 15 åhr fylt hafwer, härtillz effter lagh och Kongl. förordningar som myndigh är ansedd worden, till att förtijga dhen dheraf fölljande afsaknaden uthi rosstiensten, som ridderskapet och adelen af dheras jordegodz præstera bööra, emedan privilegiernes 4! § så wäll som andre Kongl. förordningar öfwermagar derifrån eximera till dhen dagh, som Sweriges lagh förmåår, att dhee måge dheras egne måhlsmän wara, thessförinnan och alla andre ifrån manthalspenningars och contributioners erläggiande för sine personer frije äre; säger Kyrkiolagen uthi 1 5 cap. § 14, att när then, som icke är kommen till mogen ållder, uthan ståår under förälldrars eller förmyndares vällde, under ächtenskapz löffte lockar en möö till lägersmåhl, och henne sedan mootwilligen öfwergifwer, tå böör han intet så högdt strengas till ächtenskapet, medh mindre förälldrarne willja det samptyckia, hwarest dhee orden: böör. intet så strängias implicera een tillåtelse att wijgas, om han sielf och förälldrarne dertill samptyckia; elliest och kunde detta synas så wijda skilliachtigt ifrån Kyrkiolagen, som i dhen samma förmähles, cap. 15 § 5: så skall och hwarken man eller qwinna giffta sigh, förr än de äre kombne till lagligh och mogen ållder, hwilken effter lagh och publicerade Kongl.. förordningar härtillz haar warit och änn är, när man sitt 15 åhr öfwerlefwat hafwer.

Cap. 2. Om troolofningar.

Ad § 1. När dhenna § jemföres medh Kyrkiolagens 15 cap. § 10, så tyckes wara nödigt att här tillsättia dhee orden: twenne ährlige och troowördige wittnen af mankiön, een å hwarthera sijdan föruthom förälldrar och förmyndare. Så lärer och fuller både uthi detta och alle andre måhl i lagen skola förmählas om böthernes fördeelning och när dhee eenskijlt enom tillfalla. Kongl. förordningar eenkannerligen adelige privilegiers 4 p. de A:o 1622 är lijkmätigt, att bööter uthi ächtenskapzmåhl ad pios usus anslås.

Ad § 2. Såssom uthi nästfölliande § uthan åthskillnadh af man eller qwinna förordnas, att dher någon förlofwar sigh, som tillförende är fäst medh een annan, tå skall then bööta 80 daler sm:t, och effter denna § saakfälles then gifftoman, som fäster een möö till twänne män, allenast till halfparten dher emoot, ther doch een gifftoman försichtigare och af större förståndh än dess pupill wara böör, hwarföre tyckes och så gifftomannen förmedelst een möös uthfästande till twänne män åtminstone lijka stort straff, nembl. 80 dlr sm:t sigh öfwerdraga. Skeer then senare troolofningen icke af fästemöens eenträgenheet, uthan mera af gifftomannens inrådande och pådryftande, och fästemöen, när saaken kommer inför andeligh eller werldzligh rätt, sigh åtrar, och will medh dhen personen ächtenskap byggia, som hon först blef troolofwadh, då förmenar man underdånigst, att hon för bööter kunde förskonas, men straffet för gifftoman skierpas, efftersom hända kan, att gifftoman för skänker och gåfwor eller fiendskap honom och förra fästemannen emellan, eller annor sin private nytta skulldh sin pupill till sådan ostadigheet lätteligen disponerar och intahlar; ther doch uthi Gud: lagh, Deut. 22 v. 23-24 ansees een trolofwat qwinna, såsom en hustru kallas, och sålunda Matth. 1 v. 20, kunnandes snart genom slicht troolofwande icke allenast haat och owänskap, uthan och offta slagzmåhl och drååp emellan then förre och senare fästemannen förordsakas.

Cap. 7.

Ad § 3. Här förmähles, att om man och hustru eij hafwa barn sigh emellan och hustrun döör för än mannen, tå hafwi ingen theras arfwinge rätt på morgongåfwan att tahla, hwilka ord ingen theras arf win ge tyckes göra meningen något mörk, och att liusare woro, om i det stället sattes: tå hafwe hennes arfwingar ingen rätt derpå att tahla, uthan then lööse egendommen som i morgongåfwa gifwen waar, [gånge?] så uthi deehlningh som annor qwarlåtenskap, emedan fastän morgongåfwan weedh sådan händellse upphörer, så sträcker sigh doch dhen dödas gifftorätt jembwäll till participation af dhee uthi morgongåfwan inbegrepne löösörer, hwar ifrån elliest arfwingarna under förberörde ordh skulle synas utheslutne blifwa.

Ad § 4. Såssom fast månge äro af dhen meningen, att när ächta personer i stadhen afla barn samman, så är morgongåfwan dödh, effter det 9:de cap. 5 § Gifftermb. Stl., så att barnen döö för än fadren, och hustrun således lefwer effter mannen barnlöös, tå är hon till morgongåfwan icke berättigadh, oachtat dhet hon för dess medh barnen uthståndne beswär och af deras frånfälle, hafwande sorg, mera än dhen, som inge barn fått, synes till morgongåfwona vara befogadh; altså till bättre betagande af een sådan obilligheet torde icke onödigt wara, att näst effter dhee ordhen, så uphörer morgongåfwa tillsättias desse: medh mindre barnen döö förr än fadren och hustrun således barnlöös öfwerlefwer.

Ad § 5. Effter som uthi fölljande capitel blifwer stadgatt, att mannen eller hustrun gifftes icke i hwars annars jordh, huus eller wattnwärke, som dhee för echtenskapet på hwarjehanda sätt förwerft eller aflat; så synes och nödigt, att uthi dhenna § i stället för dhee ordhen: gifwes morgongåfwo i arfwejordh på landet blifwer satt uthi fast jordh på landet, på det om mannen gofwo sin hustru uthi morgongåfwa af dhess aflade jordh för echtenskapet, som i detta måhl får samma natur och beskaffenheet som arfwejordh, sådant ifrån dhenne meningh icke måtte wara genom det ordet arfwejordh uthslutit.

Ad § 7. Uthi dhen andra § af detta capitel tillåtes mannen gifwa sin hustru i morgongåfwa een siettedehl af sin weedh hans dödz infall beholldne egendomb i aflinge och löösöhron, men här inskränkes det till halfparten mindre, nembl. 1/12; ther doch mannen eller dess arfwingar ingen fördehl synes therigenom bööra tillwäxa, att han underlåtit effter sin plicht dermedh sin hustru förr att hedra, hwarföre och på det hustruns rätt hwarken derigenom eller elliest i så måtto, att skrifftelige bewijs torde förekomma [ͻ: förkomma] eller laga wittnen till utfäst morgongåfwa bordt döö, præjudiceras måtte; ty håller man före, att denna punct borde conformeras medh dhen andra föregående §, så att effter dess anledningh hustrun jembwäll, när ingen wiss morgongåfwa finnes wara uthfäst, niuter en siettedeehl i morgongåfwo.

Cap. 8.

Att mannen och hustrun effter landzrätt icke gifftes i hwars annars jordh, huus eller wattnwärke, som dhee for echtenskapet på hwargehanda lagligit sätt förwärfwat, är på gode skiähl grundadh; ty 1. såssom dhen ene makan medh betalningen af then andras för ächtenskapet giorde gälldh icke beswäras wijdare än i anseende till gifftorätten uthi löösöhron, så är rättwijst, att dee och eij wijdare af hwars annars för ächtenskapet förwärfwade goda deehlachtige giöras, efter som elljest skulle ofta jembwäll dhen jordh, under ett annat ächtenskap vore afladh, obilligt dragas uthi främmande händer; 2. såssom sällan skeer, att hustrun för ächtenskapet någon jordh förwärfwar, så skulle een sådan förordningh, hustrun och hennes arfwingar till een märkeligh fördeehl, men mannen och dess arftagande till afsaknadh och skada lända, dragandes så mycket större betenkiande att häruthinnan hustruns framför mansens willkor förbättra, som dessuthom i dee måhl, ther gällden aff mansens embetes förseelser, eller annor dess brutt och förgiörellse härröra, heela hustruns andehl i boet ifrån sådan gäldh är eximerad och frijkalladh, i föllje af Kl. M:ts resolution de A:o 1682 och åthskillige præjudicatis; 3. giör Sweriges landz lagh een stoor åthskillnadh emellan löösören och det fasta, sampt hafwer dher ett besynnerligit uthseende, att dhen faste egendommen wijdh familien till dess styrkio och heeder må bijbehållas, hwilket och är ändamåhlet af 1644 åhrs stadga om morgongåfwor; 4. landzlagen talar och icke om någon annor jordz deehlachtigheet mannen och hustrun emellan, än then som dhee kiöpa samman, medan dhee i hionelag äro, cap. 29 Jordb. L.L..; 5. allmänningz jordh blifwer fuller uthi lagen kalladh löösöre, men dhet skeer i anseende der till, att then, som dher bygdt, allenast usum fructum, men icke någon full äganderätt dher af hafwer; för desse och flere skiähl är dhenne Kongl. Rätten medh Kongl. Commissionens project eenigh, att gifftorätten sigh icke sträcker till then jordh, som för inträde i ächtenskapet af eenthera makan afladh är, hwar om dhenna Kongl. Rätten uthaf Kongl. Commissionens speciale begäran föranlåten worden sine tankar att yttra.

Cap. 10.

Till att göra meningen så mycket klarare, att dhen trijdie dheelen, som här omröres, icke böör tagas af boo oskipto, uthan af bondens lått, sedan emellan fader eller moder och barnen skipt är, kunde här brukas desse ordh: een trijdiedeehl uthaf sin afskijlda andeehl.

Cap. 11.

I förstone talas här uthan åtskillnadh, att dhen sigh förseande makan förbryter halfparten af dhen deehl, som dhen eller dess arfwingar effter lagh uthur boet hafwa borde; sädan att hustrun, när hon bryter, hafwer der jempte förwärkat sin morgongåfwa och annor rätt, som hon war gifft till; hwilket synes wara både mörkt och strijdande, ty haar hustrun förwärkat sin morgongåfwa och all annor rätt, som hon är gifft till, som är generalt, så synes icke uthan strijdigheet kunna seijas, att hon förwärkat halfdeelen, när det mera inbegrijper det mindre; hwarföre tyckes här wara nödigt att göra een klarare åthskillnadh, emellan mannens och hustruns plicht, effter sielfwa rubrikens anledningh; så att dhenne § i stället för then makan således begynnas: förseer sig mannen etc. Denne § kunde och slutas medh desse eller slijke ordh: förlåter dhen bråttzlige sin brutt, och hafwer medh dhen samma lägersmåhl eller halfwa sängh, som lagen tahlar, så igenbekommer dhen brottzlige och så then öfrige deraf hängiande gifftorätten, medh mindre här öfwer särskilt göres något annat förordh och afhandlingh.

Medan som tillförende är stadgat, att morgongåfwa i fast jordh böör rächnas barnomen för fäderne och eij för möderne, så tyckes, att mannen här kommer till att lijda, om morgongåfwan skulle falla barnen till genom hustruens förbrytellse, då mannen wille uthi annat giffte gånga; ty som morgongåfwo uthi fast jordh eij kan ärfwas som möderne, synes detta medh desse ordz tillsättiande intet obilligdt kunna restringeras: falle tå samma deehl (morgongåfwan i fast jordh undantagandes) till barnen etc.

Cap. 12.

Ad § 3. Uthi denne § kunde skähligen inryckias desse ordh: och det warder honom lagligen öfwertygat.

Cap. 13.

Till detta capitelz upplysningh länder, att uthi dess rubric desse ordh insättias: till umgenge, bordh och sängh, hwilka allenast i det förra ifrån H. Kl. M:t, men icke i det senare ifrån Commission hijt skickade project af Gifftermåhlabalken finnas.

Ad § 3. Såssom then, hwilken anten enthera makan eller dommaren förordnar, egendomen i boet, weedh dhen häruthinnan förmählte händellse, emoot försäkringh och borgen att förestå, måste dermedh hafwa flijt och mödo ospardh, och ingen böör för sin wällgärningh skada lijda; altså synes dhenna § böra tilläggas desse ordh: och niute dhen tillförordnade för sitt derweedh hafwande omaak dhen wedergällningh, som dommaren pröfwar skählig.

Cap. 14.

Ad § 2. Såssom medh ächtenskapz fullbordan fölljer ächta folkz gifftorätt uthi alle hwars annars löösöhron, och uthi undfågne medgifft hafwer son eller dotter så wijda arfzrätt, som dhee i förmågo af det 12 cap. Gifftermb. L.L.. dhen samma behålla, medan han lefwer, som gaf, effter hwilkens dödh medhgifften icke for annor orsaak återbäras, än att pröfwas må, om hon är större än innehafwarens arfzlott sigh kan bestijga, som och på thet i fall then mindre är, han eller hon sin rätta fyllnadh skall bekomma; altså och emedan then andre makan, så wijda dhen samma dher uthi någon gifftorätt hafwer, till förfångh will lända, ther som effter sonens eller dottrens afgångh medgifften, uthan then igenlefwande makans deelachtigheet, barnomen, och effter dessas dödh, honom skall hemfalla, som gifwit hafwer, effter som och uthi detta 14:de capitels nest föregående punct och [ͻ: är] förordnat, så synes denne andra § såsom onödigh och födande af sigh någon oreeda wäll kunna uthlembnas.

Cap. 15.

Här finner man nödigt att påminna om een wiss förordning, huru wijda effter hustruns dödh mannens bibliotheek under then af oskiffto honom tillkommande fördeehl böör begrijpas, hwarom weedh dombstolarne strijdigheeter offta förefalla, pröfwandes dhenne Kongl. Rätt för sin underdånige meningh skähligdt att såsom i föllie af det 17 cap. Gifftermb. L.L.. och 9:de dito § 4 S.L. tager mannen af oskipto wapn sin och dheras, som sådane ämbeten bekläda, hwilka studier reqvirera, förnembste och mehrendels endeste wapn äro dheras böcker; altså böra arfwingarne lembna mannen uthi sin lijfztijdh, dess bibliotek alldeles oförycht och sigh ther medh benöija låta, att böckerne inventeras och effter hans dödh them till arfz komma.

Erfdabalken.

Cap. 4.

Ad § 14. Meningen och contexten af dhenne § synes reqvirera det ordet dhen döde , som twijfwelsuthan genom copistens hastigheet lärer utheslutit wara.

Cap. 7.

Här förordnas, att är boet mycket förbättrat, eller förwärrat, så undanskipte tå hustruns arfwingar hennes andeehl i anseende till boet, som det då ståår, och niute jembwäll sedan then deehl, som hon war gifwen och gifft till, hwilket man förmenar wara så tillförståendes, att hustruns arfwingar först taga een trijdiedehl af heela boet, och sedan af det, som der öfrigit är, åther een triding. Nu såssom detta hafwer det anseande, som skulle gifftorätten till samma arfwingar twå gånger uthtagas, man och icke finner, hwarföre det boo, som är i samma ståndh oförändrat, som det war wijdh inträde i ächtenskapet, och ett sedermera förbättrat eller förwärrat boo till gifftorätten olijka måste ansees, medh mindre förwärrandet (hwar om uthi dhen dher på näst fölliande periodo handlas) genom dhen ene makans slösserij eller eenskijlte förwållande skedt wore; ty elliest är dhet medh bolags natur och rätta beskaffenheet eenligit, att bättras dheras godz, tå bättres för bådom, cap. 33 Jordb. LL.; altså synes dhee här ofwan införde ordhen bäst kunna uthlembnas, att morgongåfwan och böterne för henne tagas af mannens andeehl blifwer ståendes, doch så, att wijdh ordet morgongåfwan bijfogas dhen limitation, så wijda hon i löösöron gifwen är, effter som uthi dhenna nya Gifftermåhlab. 7 cap. 3 punct rätteligen statueras, att morgongåfwa, gifwen i arfwegods på landet effter modrens dödh barnomen för fäderne och der inga barn äro, mannens arfwingar hemfaller, som och § 6 att samma lagh är om arfwejordh och huus i staden, som på slicht willkor gifwas; blifwandes wijdh sådane händellser altijdh hustruns inbrachte goda henne och dess arfwingar oafkortat, så långt boet åthräcker.

Cap. 8.

Ad § 2:m. Uthi dhen andra § finnas desse ordh: ware han och barnen ifrån samma arf skijllde, ther man här näst för barnen will tillsättia ordet dhe, så blifwer derigenom klarare, om hwilka den billtogas barn det böör förstås, i det att ordet dhe binder meningen till dhee näst förr omtahlte.

Ad § 4:m. Att dhee, som falla ifrån den rätta evangeliske till een willfarande troo och lära, sammaledes och dhe barn, som uthi een förbuden gudztienst uppfostras, alldrig skole niuta något arff i Swerige, är till den rätta religionens bijbehållan och förplantande nyttigt, men derjembte synes wara nödigt att tillkennagifwas, hwem wijdh sådane händellsser arfwet hafwer att tillträda; oförgrijpeligen förmenar man, att medh sådan egendomb lijka som medh biltoge personers arf skäligen kunde förfaras, så att dhee, som således på een willfarande wäg kombne äre, ther dhee sig igen så rätta, att hoos dhem af »vederbörande pröfwas een allwarsam omwändellse, och dhee sig här huusligen nedsättia, arf tå niuta måge, effter som ingen förbudit wara böör, att sig bättra, men imedlertijdh hafwa andre dess närmare in rijkes arfwingar arfwet sig att antaga och nyttia.

Cap. 9.

Ad § 2:dum. Här stadgas, att när fader öfwergifwer sitt fäderneslandh Swerige, och sätter sig alldeles neder att byggia och boo på främmande orter, då skola dhe barnen, som han tager medh sig uthlandes, fastän dhee innan natt och åhr, sedan dhee till sine mogne ähr kombne äro, flyttia in i landet igen, lijkwijst mista det arff, som genom fadren, och för hans skuldh them kunnat tillflyta, men dhee wijdh fadrens afträde här ifrån i landet qwarblifwande barnens rättigheet wara dhem alldeles oförkränkt. Såssom nu hwar och een, som uthi Swerige af swenske undersåthare födas, och uthi dhen rätta religion en uppfostras, och [ͻ: är] der igenom befogadh, det honom här tillfallande arf att åthniuta, och en sådan dess rättigheet, uthan något dess brutt, wållande eller samptyckio icke kan honom medh rätta betagas, altså och emedan omyndige barn der igenom, att dhee af fadren, under hwillkens wällde dhe stå, tagas medh uthom landz, icke kunna medh skiähl seijas antingen något bryta eller wålla, eller till fäderneslandetz öfwergifwande samtyckia, när dee förmedelst inflyttiande hijt in igen, inom natt och åhr, sedan deras omyndigheet upphörer, sin kierleek till fosterlandet wijsa, helst som effter lag bör öfwermagis willja gärdh achtas som mogande mans wåda gärdh, föruthan dhet att så medelst månge nyttige personer i landet igen kunna inlåckas; förthenskuldh afseer man icke, hwarföre dhee af fadren uthrijkes medhtagne, men innom förbemälde tijdh hijt igen inflyttande barns rätt sämbre wara skall, än dhe qwarblifnas. uthan fast mera them emellan een lijkheet häruthinnan kunna giöras.

Cap. 11.

Ad § 1:m. På thet att af thee här befindtelige ordhen effter dhen brotzlige niute allenast arfwerätt uthi det, som dhen samma under dhet senare ächtenskapet förwärfwa kan icke någon dhen meningen må taga, som skulle det senare ächtenskapet ändteligen blifwa beståendes, och det således gälla, mer än det förra, synes nödigt, att näst uppå dhee ordhen senare ächtenskapet, följer dhenne cautell: så frampt det icke, förmedelst dhen förre oskylldige makans påstående, dhen brotzlige att intaga [ͻ: igentaga], upphäfwit warder.

Ad § 2:m. Såssom man billigdt befarar, att genom een sådan sjettedels arfzrätt effter fader eller moder emoot barn af ächta säng, som här tillägnas det barn, som någon aflar i lönskeläger uthan någon bewijslig ächtenskapslåfwen medh möö eller enkia, som intet berychtat lefwerne fördt, skulle till Gudz förtörnellse, som all löössachtigheet och oreenligheet förbjuder och hatar, lönskelägers synden mycket tilltaga, och dhee ächta barnena rätt lijda meen; altså och på det lijkmätigt Gudz ordh ächtenskapet, såssom en Gudz ordning, må så mycket mera uthi heeder och wördnat hållas, och olåflig beblandellsse afböijas, är dhenne Kongl. Rätten uthi dhen mening, att ett sådant oächta barn ingen arfzrätt må tilläggas, men förälldrarne förplichtas till en behörig försorg för barnetz födo och uppfostring, till dess dhet sig sielflt nähra kan, warandes märkeligit det Sara sade till Abraham: drijf dhenna tiensteqwinnona uth med hennes son, ty dhenne tiensteqwinnones son skall icke ärfwa medh min son Isaac; och Gudh sade till honom: alt thet Sara tigh sagdt hafwer, så lydh henne, Gens. 21 v. 10, n, 12, hwarmed doch icke betages förälldrarne att af dheras aflinge och löösöron sådane sine oächta barn medh skählige gåfwor och skenker ihogkomma effter Abrahams excempell, som gaf alt sitt godz Isac, men dhe barnen, som han hade af frillorne, gaf han skenker och lät dhem fara ifrån sin son Isaac, medan han än lefde, Gen. 25 v. 5, 6.

Ad § 4:m. Hwadh om siettedeels arfzrätt wijdh dhen 2 § påmint är, det samma hafwer och rum wijdh thet, som uthi 4 § om een lijka arfzrätt talas.

Cap. 12.

Här hafwer dhenne Kongl. Rätten intet meer at tilläggia, än det ordet uppsåtheligen, nembl.: finnes någon der emoot uppsåtheligen undandölgt etc., hwilket således bättre swarar emoot det swåra derpå satte straff.

Ad § 2:m. Dhe skähl, som dertill styrkia kunna, att wijdh inventarii upprättande altijdh någon af wederbörande dommare å landet och i städerne måste wara tillstädes, lembnar man uthi sitt goda warde, men kan härwijdh icke opåmint lembna, att såssom uthi somblige landzorther i Swerige, men serdeles i Finlandh finnes härader, som många mijhl widt begrepne äro, och mästadels hafwer een häradzhöfding 3 eller 4 härader, så wille det wara för sterbhusen een stoor gravation att häradzhöfdingen för sådan dess långe reesor och hafwande omaak wedergälla och förnöija. Här står fuller är han bonde eller sterbhuset af ringa willkor, eller är häradzhöfdingen eij så när wijd handen, så kallas der till twå eller een af nembdhen, tillijka medh en annan beskedelig man af nästa grannar; ofta är sterbhuset så fattigt, att dhet icke eens kan tohla dhen wedergällning, som een nembdeman för sådant sitt omaak skulle weehla fordra, och alt derföre underkastas hans Kl. Maij:tz nådigste behag, om icke, som härtills laglijkmätigt och brukeligit warit, till arfwingarnes egit skiön och gottfinnande kunde lembnas, der weedh bruka någre beskedelige män, antingen af dheras fränder eller af rättens medell, såssom och om icke desse senare strängeligen måtte anbefalles, att när dhee wijdh inventeringar eller arffskifften brukade warda, icke något mera för den förrättningen än det dhee i conformitet af Kongl. den 23 November 1686 publicerade förordning och taxa, angående extraordinarie ting, syner och desslijke förrättningar, kunna wara befogade till, på det dhen elliest ofta förekommande klagan öfwer dheras wijdh sådane tillfällen brukade stora egennyttigheet må der igenom blifwa afböjdh och betagen.

Ad § 6:tum. Såssom beneficium inventarii är af then wärkan, at then, som medh förbehåldh deraf något arf tillträder, icke är wijdare än arfwet tillräcker creditorerne obligerad, men ther emot ehoo, som uthan en sådan arfwetz uppteckning dertill stiger, dhen samma niuter sedermera ingen inventarii rättigheet, uthan måste swara till fulla gällden, ehwad arfwet, som han undfångit, dertill förslår eller intet; altså och emedan hwar och een, som till laga åhr kommen, och sin egen man är, fritt ståår, att sig afseija, hwadh honom elliest till förmåhn, gagn och bästa kunde lända, effter som enom sielfrådande någon wällgärningh icke plägar påtwingas, som här skulle skee, ther een fullmyndig och rätter arfwinge, som sitt arff uthan inventario tillträder, och således giör sigh till all sterbhuusetz gäldh skylldig att swara (hwilket synes nogh wara honom för straff), pålägges att dertill med bötha, som här förmäles, till nästa hospital eller barnhuus, een trijdiedehl af det han i boet undfångit, ty håller man så före, at hwadh här om bemälde trediedeehlz bööther infördt är, må uthelyckias, och det öfrige oförändrat lembnas.

Cap. 13.

Ad § 2:dum. Emedan adelige ståndzperssoners begrafningsomkostnadh icke kan af häradzhöfdingarne, uthan måste af hoffrätterne pröfwas och gillas, ty tillsätter man uthi denne § desse ordh: wederbörande domare, effter dhen afledhnas ståndh och willkor. Och såssom iblandh dhee tingh, hwilka till trätor anledning gifwa, är i synnerheet detta, när i stället för dhen harmonie, som emellan alle lagens rum wara böör, någre emoot hwar andra finnas strijdige, så kan man medh stillatijgiande icke förbijgå dhen skilliachtigheeten, att här ofwanföre uthi det 15 cap. § 1 Gifftermb. finnas desse ordh: när mannen eller hustrun döör, böör dhen, som öfwerlefwer, undfå sin fördeehl af oskipto, sedan gäldh gullden är, hwilket och medh then här tills öflige lagh och praxi eenligit är, men uthi detta 13:de cap. § 2 Erffdb. afgåår af sterbhusetz oskipto medell, näst begrafningsomkostnaden, then effterlefwande makens fördeehl, och så dher näst gäldh. hwilke twänne capitell uthi det momentet, antingen gällden, eller then effterlefwande makans fördeehl af oskipto præference gifwas böör, icke synas medh hwar andra kunna considereras [ͻ: concilieras] .

Ad § 5:m. Ther man hustruns inprotocollerade morgongåfwa framför manssens annor gäldh, som fuller icke uthi protocollet införde, men doch klar och oförneekeligh är, företräde will tillägna, tå gifwes dher igenom tillfälle till dhee creditorers förfördehlande, som sigh förlåtandes på gälldenärens troo och lofwen dheras fordringar icke inprotocollera låtit, hwar wijdh är att besinna det både rätterne och de trafiquerande till alt för- stort beswär wille lända, ther handelsmän, hwar gångh dhee något af sine waror uthborga, straxt dess inprotocollering sökia skola, i det stället här tillz iblandh them warit then seedh, att jembwäll uthan obligation kiöparen sitt godz förtroo. Kiöphandelen, som är näst Gudz wällsignellsse ett af dhee importanteste medell till landh och rikzens förkofringh och wällståndh, meriterar och behöfwer befordringh, men ju flere omswef, inwändningar och undflychter uthi gäldz betahlningen tillåtas, thess mera minskas och förfaller crediten, som doch så nödwändigh är, att then föruthan icke kan beständigt underhållas och idkas någon stor handell och wandell, hwarwijdh icke så altijdh och noga alle subtiliteter och minutier i lagh och processer, i acht tagas kunna. Som fördenskull för sielfwa rättwijsan och alless bästa i gemeen är angelägit. att ordh och afskeedh må styrkias och dhee rätte giäldhkreijande komma till deras oafkortade betahlningh, dessuthan och när twenne om een tingh twijsta, tå gifwer billigheeten cæteris paribus honom större bijfall, som titulo oneroso dertill är befogadh och sööker att undwijka sin märkelige skada, än then, som hafwer dhertill allenast titulum lucrativum och sträfwar effter sin winst; ty förblifwer man häruthinnan wijdh dhen härtillz öflige Sweriges lagh cap. 17 Erfdb. Stl., som säger: är eigh godzet mera än gälldet är, tå gälldes gälldet och testement och morgongåfwa kom ther till, effter som eij heller Kl. Maij:ttz hällssosamma förordningar angående gäldz betahlningh morgongåfwan der ifrån frijkalla.

Ad § 10. Wijdh dhee ordhen medh dess uppburne afgäldh och ränta påminnandes underdånigst, att så länge gällden är arfwingen alldeles owitterligh, och inge documenter eller skriffter i sterbhuset finnas, som anledningh gifwa, att om samma skulldh kunnigh blifwa, så är arfwingen sitt wällfångne arfz bonæ fidei possessor, och conseqventer befogadh then deraf uppburne räntan att behålla, hafwandes creditoren sin derigenom lijdande afsaknadh deras egen försummellsse att tillskrifwa, som sådan deras skullfordran icke förr wederbörligen angifwer.

Cap. 14.

Wijdh ändan af dhenna § kunna desse ordh tillsättias: så wijda thet uthan någon annors förfångh skeer, effter som uthi Kl. M:ts nådige förklaring af åhr 1687 den 31 December angående adelens rusttjenst påbiudes, att dhe omyndigas godz böra åthskillias ifrån dhee myndigas, och icke effterlåtas, under hwadh skeen och förewändningh thet och wara må, effter godtyckio att hafwa ett odelt boo, sampt derigenom obilligen och till Kl. M:ts skada, förswara något myndigt barns godz.

Cap. 15.

Ad § 6. Näst effter dhee orden, doch att förälldrarne sine barn föruth weeta låta, kunde insättias, eller elliest wederbörligen förklara deras willie, att sådant them framdeles berächnas skall.

Ad § 7:m. Såssom både lagen och Kongl. förordningar gerna see, att till familiernes heeder och uppkombst then fasta egendomen, så mycket skähligen skee kan, hoos sönerne må bijbehållas, såssom dhee dher familiens nampn, skiöldemerke och lustre in på effterkommanderne fortplanta och uthwijdga skola, och ther emoot ju större deehl af arfwegodzen genom döttrarnes gifftermåhl, uthi främmande orter [ͻ: ätter] drages, dess mera familiens wällståndh och anseande afftager och förminskas, så förmenar dhenne Kongl:e Rätten icke obilligdt wara, att wijdh arfskifften å landet broderen åthniuter tagelått framför dess systrar; men iblandh flere bröder then ällste icke må hafwa wahlet af låtterne, dertill äre desse skähl: 1) fortplantandet af familiens nampn, wapn och skiöldh kan medh tijden lijka så wäll skee genom dhe yngre bröder, som genom then äldste; 2) äldste broderens förmohn för dhee yngre är dessuthom stoor, i thet han uthi fadrens lifztijdh får sin oberäcknade uppfostring, och uppå dess befordringh hafwer fadren gemeenligen all flijt och omkostnadt ospardh, på dhet dhenne, effter fadrens dödh, må thess bättre kunna dhee yngre syskonen understödja och hielpa; 3) så mycket spädare eens ållder är, thess större medell och hielp han betarfwar, förr än han sielf kan till sitt uppehälle något förwärfwa, hwilket twijfwelzuthan warit orsaken till det wijdh arfskifften här i landet fordomb öflige bruuk, att effter låtternes föregångne jemkningh hafwer dhen yngste warit tillåtit att wällja, hwilken thera han helst wille, och sedan then broderen, som till ålldren war honom närmast och så wijdare uppföre in till dhen älldste, Södermannelagen cap. 1 Erffdb., hafwandes dhee således weehlat gifwa yngre någon fyllnadh emoot dhet goda. som the älldre uthi förälldrarnes lijfztijdh mera af dhem undfått; 4) ju större olijkheet i arfftagandet bröderne emellan, thess större afwunden och oenigheeten familien til skada och fördärf. Blifwer altså effter dhenne Kongl. Rättens meningh arfwet flere bröder emellan uthan någon förmåhn af tagelått uthi lijka låtter fördelt och skifftat.

Cap. 17.

Om laga förfall eller hinder att sökia arff och om laga tijdh dertill, sedan förfallet uphört och arfwingen det weeta fick, att arfwet föll, om hwilket handlar § 1 fine uthi det 15 cap. denna tit. och § 1

fine uthi det 17 cap. § 2, 3, 4, som alla till een lijkheet sin emellan

under een § synes kunna dereffter så författas: Om man weet, hoo arfwingen är, men icke hwar han wijstas, att hans slecht eller samarfwa icke kunna, som dhe elliest borde, gifwa domaren derom wijdh handen, och han honom på dheras bekostnadt det kundgöra genom bref till dhen dommaren, under hwilkens jurisdiction han wore, att arfwet fallit waar, så att dherigenom een behörigh wissheet, att arfwingen fått kunskap derom när arfwet föll, icke kan inhemptas. då förordnar rätten någon, som weedh arfzdeehlningen dess rätt förträder och i acht tager, in till dess sådan hans okunnigheetz eller annat hwargehanda laga förfall upphöra kunde, att han sedan innom 3 månader der ifrå öfwer laga åhret och ifrå det han weeta fick, att arfwet föll, om han är inrijkes, att han dess uthsökande bewakar, men om han är uthrijkes, då ett åhr öfwer laga åhret ifrå det förfallet uphördt, och han fått kundskap om arfwet; ty elliest om han seedan bewijsligen det försummat, hafwi han då sin rätt och talan der å förwärkat; men weet man ingen hwarken inrijkes eller uthrijkes arfwinge och kommer eij budh af honom eller någon kundskap innom natt och åhr, effter det arfwet föll, tagi då konungen arfwet, (som det 4 cap. § 14 Erffdb. och den 7 § här uthi cap. 17 innehåller); kommer arfwinge sedan och gitter innom förbemälte tijdh sine laga förfall bewijsa, nembl. innom 3 månader öfwer laga åhret ifrå dhet förfallet upphörde, om han är inrijkes, eller om han uthländes är, åhr och dagh öfwer laga åhret, sedan förfallet upphörde och han detta weeta fick, när arfwet föll, hafwi macht sitt arff, doch uthan afgäldh och ränta, att åtherfordra.

Ad § 5 och dhee ordh der i om 20 åhr att kunna gåås förbij och således uthryckes som fölljer: Ingen arfwinge, ehwadh förfall han och hafwa kan, må någon tahlan till något arf hafwa, sedan thee så stadgade laga förfalstijder, innom hwilka förfallet upphördt, förflutne ähre; ty elliest om dhee laga förfals tijder blifwa i gemeen på 20 åhr uthsatte, torde hwar och een, som trätosam woro, taga sigh deraf tillfälle på een så långh tijdh innom dhee 20 åhr genom föregifwande af något laga förfall att göra enom icke allenast uthi sin hafwande rätt och rättigheet, uthan och allom alltingh twistige, medhan ingen af Hans Kongl. M:ts troo undersåter är, som icke kan af något sterbhuus, anten något lagligen ärfft, eller af dhee, som ärfft, och dess effterkommande något förwärfft, eller redeligen sigh tillhandlat hafwa, genom dhee laga långh af kiöp, skiffte, förstånden pant, eller elliest, att hwars och eens egendomb så i löst som fast, uthi det mäste så wäll som minsta, således kunde blifwa satt i owissheet, nu af een, nu af annan, som innom hwarge 20 åhr effter andre, wille göra sigh saak dermedh först att begynna söka sterbhusen, på alle dheras afhandlare, det att fullföllga. Hwarigenom trätor och twijstigheeter icke allenast till befarande för månge parter emellan, uthan och till alle, både under- och öfwerdommares otahlige beswäär, då blefwe oändelige, och dhe 3 åhrs laga häfdh om arf, sigh grundandes på det 16 cap. Erffdb. LL. och tillijka alle andre laga längs häfdar, stodo då all fara att falla om kull och blifwa till intet. Hwilka sådane af hwargehanda tillfälle sigh yppande strijdigheeter all godh lag gemeenligh plägar förekomma, och synes i detta måhl wara så mycket nödigare, som elliest ingen af Hans Kongl. Maij:ttz trooplichtige undersåter kunde af dhee trätesamme få blifwa i någon roo eller säkerheet om sin egendomb, uthan i den osäkerheet och oroo komma, att man woro så godht som owiss om altsamman. Ty hwadh elliest dhee Kongl. förordningar om 20 åhrs förbudne skulldhfordringar anbelangar, som der innom icke warit till rätta lagligen sökte, äre af een fast annan beskaffenheet dee så länge förtegade och abandonerade twijstigheeter uthan någon sedan tillåteligit förfarande deraf enkannerligen att afskära.

Noch ad § 4:m. Uthi det 4:de capitell 14 § i dhenne ballk stadgas, att är ingen, som sin arfwerättigheet medh dhen döde klarligen gitter bewijsa, så hemfaller arfwet konungen, som det och här tills in praxi för konungens eensaak blifwit antagit, men här warder uthi samme måhl förordnat, att konungen tager allenast halfft, och halfft näste hospital. Och som twänne så skilliachtige förordningar öfwer ett måhl icke kunna begge blifwa beståandes, så synes dhenne § böra rättas effter det allegerade 4:de capitels 14 punct till att dher medh så mycket mera hoos dhee oförståndige uthesluta dhen papistiske tanka, som skulle dhen dödas siähl något dher igenom hielpas, att helfften af hans qwarlåtenskap hospitalet tilldelt warder.

Ad § 6. Hijt hörer den annotation, som man widh dhen föregående 4:de § uthi detta capitell giort, så att i mangell af rätter arfwinge eller wijdh dess laga tijdz försittiande uthan laga förfall, arfwet konungen allena tillfaller, hwar medh och dhen här nest fölljande 7:de § instämmer.

Såssom een reedelig man, som wijdh dess kiöp alle juris solennia observerat och således förmedelst laga fångh och lagfarande sitter uthi possession af någon egendomb befästat lijkmätigt lagh och Kl. Reductionsstadgan, icke må der uthinnan qwälljas, så synes een sådan kiöpare medh dhen här omtahlte befrijellsse eeden, att han reedeligen och intet wetandes det någon annan än dhen, som sållde, der till berättigadh war, sigh det tillhandlat, så mycket mindre böra graveras, som samma eedh någon förwijteligh beskyllningh af sweek och list med sigh förer, och dessuthom i gemeen effter laga process är eedhen i sigh sielf farligh och synes något neesligh, then och ingalunda uthan i wichtige och angelägne saaker och när præsumptionerne, tecknen och lijknellserne äro i sigh krafftige och starke, åläggias må. Hwaraf förmodeligen är att sluta, att hwadh uthi dhenne § 8 om een sådan eedh tahlas wäll kunde uthelyckias.

Ad § 9:m. Såssom dhee orden här ståå sterbhusetz rätt illa förswarat wisserligen skulle öpna ett stort tillfälle till trätor, så synes nödwändigheeten fordra, att dhee utheslutas, i hwilkas ställe kunde insättias sterbhussetz rätt förtegat, såssom och för det öfrige, att näst effter dhee orden uthan dhe andre arfwingarnes rådh och weetskap, tilläggas desse: dher han them till råds taga kunnat, sigh uthi process inlåtit, och sterbhussets rätt försummat eller efftergifwit hafwer etc.

Cap. 20.

Ad § 1:m. Förmedelst een sådan willkorligh gåfwa eller testamente till een af samarfwingarne, som här omtahlas, warder fuller arfwejorden ifrån slächten icke abalienerat, men lijkwijst præjudiceras derigenom dhee andre samarfwingarne, i thet thee inkompsten deraf umbära måste, och tyckes een sådan gåfwa, emoot dheras willje, så mycket mindre kunna bestå, som Kl. Maij:ttz stadga om testamenten af åhr 1686 uthi första puncten i gemeen förbinder, att uthan lagligh görande orsaak testementera och någon förordningh göra om odelljordh, warandes rättwijst, att dhen jordh, som wij, uthan något wårt beswär, blått och allena gienom arfzrätt bekommit, blifwer sammaledes af oss wåra arfwingar effterlembnadh, och att hwar och een sådan sin arfzrätt, när han dhen icke efftergifwit, eller icke förwärkat, oafkortat må åthniuta.

Ad § 2. Af samma skähl, som emoot nestföregångne § anförde äre, såssom och, på det sämja och enigheet syskonen emellan thess bättre må bijbehållas, skulle man heller till låttande, än till förälldrarnes förordningh lembna arfwegodzen barnen emellan att skiffta och fördeehla.

Ad § 3. Thet är fuller icke uthan, att Sweriges lagh will, det arfwegodzen skola så mycket möijeligit wijdh familien bijbehållas, men så drager hon större afseande på arfzrätten, såssom härrörande af naturens lagh och wärkan, och lijka som blodet wijdhhängiande, seijandes uthi det 3 cap. Erffdb. L.L.. är annat närmare, tagi alt samman, och gifwi engti uth i andro slächtena. Såssom nu eens arffzrätt uthi dhee godz, som å mödernet uthur een annor familia enom tillfalla, är af lijka krafft som arfzrätten uthi fädernes godzen, så är man i underdånigheet i then meening, att samma arfzrätt hindrar, att man eij må (det doch här tillåtes) närmaste arfwingen till förfångh, fast än han allenast å mödernet skylldh och således af een annor ätt woro, abalienera något fädernes arfwegodz till een fiermare å fädernet skylldh, förbiudandes som ofwan förmält är, Kongl. Testamentzstadgans 1 punct att uthan lagligh arfwelöös giörande orsaak testementera och göra någon förordningh om odalljordh, oachtat effter hwilken dhen till arfz fallen woro.

Ad § 4, 5:m. Desse paragraphi gåå ifrån det 19 cap. Erffdb. Stl. men ther emoot drager Kongl. Rätten een underdånigh reflexion uppå det, som uthi 4 puncten af Kongl. M:ts stadga och förordningh om testamenten biudes och ,befalles, att uthi dheras strijdigheeter, som under stadzlagh höra, skola dombstohlarne sigh alldeles rätta effter förbemälde capitell uthan anseande till dhee resolutioner och præjudicater der emoot kunna uthwärkade wara.

Ad 9 et 10. Uthi underdånigheet remarqverar man här wijdh 1) att här görs een åthskillnadh emellan arfftelige löösöron och aflinge jordh, huus eller löösöron, ther doch uthi 1 puncten af Kl. M:ts stadga och förordningh om testementen förklaras, att ärfde och förwärfde löösöron effter gammalt bruuk och sedwänjo hållas för lijka, föruthom det att genom een sådan åthskillnadh skulle gifwas tillfälle till mångt trätor eenkannerligen wijdh dhee perssoners testementen, som länge i ächtenskap lefwat, och icke kunnat öfwer deras ärfde, förwärfwde eller uppgorde eller omarbetade löösören någon book hålla; 2) här inskränkes och icke lijtet then af Sweriges lagh och högstbemälte Kongl. stadga rätta ägaren förundte frija disposition öfwer dess aflinge jordh och löösöron å landet; 3) meer högstbemälte Kl. stadga om testamenten befaller uthtrykeligen, att man uthi testamenten och gåfwor wäll skall achta dhee grader och steegh, som uthi det 19 cap. Erffdb. Stl påbiudes, men projectet gåår något wijda der ifrån, tillåtandes att långdt mera ifrån barnen borttestementera; 4) dhe många limitationer och grader, hwar effter desse § tillstädia att bortgifwas må, nu een tredingh, nu twåtrediedelar, nu een fierdiung, nu tree fierdedelar, nu fyra femptedehlar, nu een siettedeehl, nu halfparten etc. göra lagen mörk och swåår, som doch effter Kongl. M:ts ankombne nådigste bref af den 18 Novemb. sidstledne måste wara tydelig och klaar. In summa, dhenne Kl. Rätten kan icke finna dhee skähl, hwaraf man må föranlåtas att ifrån skrijda något af det, som H. K. M. så nyligen och effter ett så moget betänkande och öfwerläggande för rättwijst pröfwat om testamenten, att stadga och publicera låta, till att som een wiss och stadigh warande lagh i acht tagas och effterlefwas.

Ad § 12. Såssom uthaf dhee uthi nästföregående elffte § införde orden om uthrijkes arfwinge eij i landet flyttia will, klart nogh wara synes, att sätter samma uthrijkes arfwinge sigh needer här i rijket, att bygga och boo, tå niuter han inrijkes arfwinge rätt, och är ogilt, om ifrån honom till een annan mera för testamenterat är, än lagh förmåår, så kunde dhenne 12 § wäll uthelembnas, effter som till lagens gravitet länder, att dhen samme effter möijeligheeten så sammandrages, att dher uthi något fåfängt eller onödigt ord icke må finnas.

Cap. 21.

Ad § 1:m. Hwadh här förmähles om fast arffz testementerande till ett adopterat barn, som är af testatoris egen ätt, behöfwer thenne restriction: så wijda testatoris näste arfwingar dertill samptyckia, emedan deras rätt till dhet fasta arfwet må icke uthan dheras förbrytande, eller egit begifwande till een fierding för them förminskat warda.

Cap. 24.

Hwadh man wijdh thet 20 capitlet i dhenne ballk om förbudne testamenten och förordningar öfwer arfwejordh påmint, det samma förmenar man och så wara att ihogkomma wijdh dhen § 6 så wäll som elliest, ehwarest någon annor förordningh om arfwejordh, än then, som medh Kl. M:ts nådiga stadga om testamenten kan öfwereens komma, tillåten warder.

Cap. 29.

Ther som dhen myndigh blefne öpit lembnas, att förmyndaren för dess förwaltningh tilltahla, enär han det framdeles giöra will under beskyllningh af någon swikeligh handell, hwartill dhen clausul, som wijdh ändan af dhenne § finnes, anledning tyckes gifwa, tå lärer then och så dessuthom store swåårheeten att få någon till förmyndare der igenom mycket förökas. Hwilken clausul förthenskulldh kunde uthelåtas, eller innom någon wiss tijdh inneslutas, eller åthminstone således limiteras, att förmyndarens effterlembnade hustru och barn icke må medh een sådan action beswäras, när then icke emoot förmyndaren sielf uthi dess lijfztijdh är moverat wordhen.

Cap. 30.

Ad § 1:m. Huru som icke någon ringa oreda wille föllia, ther ingen, som icke fylt sine 20 åhr, skulle wara myndigh och sin egen man, thet förmodar man wijdh Gifftermåhlaballkens 1 capitells 3:die § bewijst wara, så att detta wijdh 36 puncten af Kl. förmyndare ordningen de A:o 1669 rådeligst lembnas kunde, men uthi dee händellser, att then fembtonåhrige wederbörligen angåfwos, att icke wara af det förståndh och stadigheet, att sig sielfwan och sitt uthan andras anförande förestå kunna, seer man eij annor uthwägh, än att dhet till rättens ompröfwande och förordningh hemställes, effter som jembwäll för det gemena bästa ligger ther macht uppå, att hwar och een sitt goda rätteligen brukar och anwänder.

Cap. 31.

Ad § 2:m. I slutet af dhenna § torde desse ordh icke onödigt: wara: antingen een eller flere förmyndare äre, böör doch till dheras belöningh af dhee omyndigas räntor mera än förbemält är, icke afgå.

Hwadh uthi Kl. förmyndareordningens de A:o 1669 20 punct, till hemmande af skadelige uthrijkes reesor, stadgat är, thet finner man wara på så gode skiähl grundat, att thet och här synes böra införas.

Så tyckes och dhen 39 puncten af högstbemälte förmyndareordning icke wara att förbijgå, emedan dhen samme handlar om dhen lydno och wördnat, som dhee omyndige dheras målssman skylldige äro, blifwandes elliest genom dhee omyndigas halsstarrige gensträfwigheet målsmannens för them och dheras goda dragande trogna försorgh och omwårdnat offta fruchtlöös och förgäfwes, förmyndaren till förtreet och dhee omyndige till skada.

I gemeen wijdh heela wärket påminnes underdånigst, 1:o) om een wiss determination af böthernas qvanto, så och fördeehlning wijdh hwarge måhl, 2:o) att dher Hans Kongl. M:t, när dhen nya lagen blifwer fullkombligen utharbetat och förr än dhen samma af trycket uthgåår, skulle i nåder behaga at loca parallela allestädes in margine, lijka som uthi dhen gambla lagen skedt är tillsättias, wore thet både för dommaren och andre een godh hielp och underrättellse.

3. Utlåtande från Östergötland.

Underdånige tankar, som öfwer några måhl wid dhe nyia Giffto- och Erfdabalckers igenomgående förefallit och till underdånigste effterlefwande af Hans Kongl. Maij:tz nådigst gifne befallningh af den 16 nästledne Maij uti all som diupaste wördnadh här in under upgifwes; medh den allerödmiukeste böön och tillförsicht at alt hwadh härwijdh proponeras och andrages medh gunst och ynnest considereras och ansees, emädan man desse fölljande momenter allenast af een innocent och wählmeent bekymbersamheet at underdånigst wörda Hans Kongl. Maij:tz högst nådige försorg om lagens förfatningh underdånigst erhindrat, som man och dem den Kongl. Laghcommissions mogneste öfwerwägande och bästa gåtfinnande ödmiukeligast underkastar.

Giftmålabalken.

1. Uti det 2:dra cap:s 2 § finnas 40 dlr sm:tz plicht wara den pålagdh, som obefogadt icke warande rätta gifftoman någon möö uthfäster, men förmäles intet, huru samma plicht bör fördelas, eller hwadh annat straff, som i mangell af medel påläggias bör, dy synes härwid så wähl som alle anderstädes wara nödigt, at hoos hwar och een boot lijka som i wår förra lagh tillsättes, huru dhen bör fördelas i eensaak, twe- tree- eller fleerskifftes, och huruledes i feel af böter annorledes plichtas bör, emädan hwar och een saakz egenskap och hwar och een partz rätt synes således jämbwähl till dommarens underrättellsse och särdeles till erhållande af lijkheet wid alla dommar och domstohlar böra discerneras.

2. Uti dhet 2:dra cap:s 3, 4 och 5 § giör den, som är tillförne fast och sigh medh een annan, som intet deraf weet, förlåfwar, och den, som orsaaken är till skildnadh uti förlåfningar med dem, som lägersmåhl begåå under förlåfningh, med dem som förr äro förlåfwade, föruthan den derpå dömbde plicht, de wäxlade gåfvor förlustige, som den oskylldige eller de fattige skola tilkomma; nu kunna dhe een deel wara alldeles försatte och borta, een deel uthslitne och oduglige, så frågas oförgripeligen, om icke derwijdh är nödigt att exprimeras i sådant fall gåfwornes rätta wärde, antingen den tijden de .äro uthgifne eller den tijden de förwärkas.

3. Dhet 4 cap. förmäler uti den 1 §, att den dotter och möö, som giffter sigh emot faders och moders willja eller låter lägra sigh, skall hafwa förwärkat till dhe fattige 10:de dehlen af sin då hafwande ägendomb, som synes fullan willja förståå alt hwad henne tillkommer i löst och fast, men som henne kunnat förr erffteligen tillfalla antingen å möderne, fäderne eller från någonthera sijdan något iordegodz, antingen sätherij eller hemman, som hennes arfwingar intet giärna willa eller kunna skillja åth, så kunna icke allenast den qvæstion af dem moveras, at hennes arfwegodz intet förståås härunder, effter dhe således icke allenast skulle oskyldigt lijda både dheras fränkas waanheeder och godzets bortgående ifrån familien, och i fall hennes arfwegodz under sådan hennes förwärkade egendomb skulle förståås, torde dhe som bördesmän iure retractus prætendera där på lösen, som fördenskull synes liusare willja förklaras.

4. Effter uti det 7:de cap. § 4 införes, att om een hustru döör barnlöös för än mannen, så hafwa hennes arfwingar till morgongåfwan ingen rätt, men som de icke desto mindre hafwa hennes legittimam uti boet at undfå, upwäxer den qvæstion, om mannen will af boo oskiffto undantaga och behålla heela morgongåfwan, som han uthfäst, om det wore 1/6 del, eller om ingen wore uthnämbdh, 1/12 del af den behåldne sterbhusetz ägendomb effter det 10 cap. § 1 Gifftmålabalken L.L.:n, och arfwingarne deremot påstå een uthfäst morgongåfwa flyta allenast i booet tillbakars, och de i anseande till sterbhusetz så mycket större förmögenheet erhålla så mycket mehra arf, och der ingen morgongåfwa wore uthfäst, at mannen den 12:te parten, som den hustrun skulle tillfalla, som ingen morgongåfwa woro gifwen, ingaledes måtte räckna sigh tillfallande och förbehållen, effter den icke widare hustrun tillkommet än hon sin man öfwerlefwat, hwaruthinnan något närmare liuus för dommaren synes jämbwähl reqvireras. Desslikest synes och någon närmare explication nödigh öfwer den 7 § i förbemälte capitel, hwarest förordnas, at där mannen döör och ingen wiss morgongåfwa finnes uthfäst, skall hustrun hafwa for morgongåfwa 1/12: part af mannens behålldne medell i boet, som gieer den twist och det twifwelsmåhl, om den 12:te parten skall beräcknas i löst och fast arf och aflinge eller uti det lösa allena, som uti boet finnes, och som een sådan enkias wilkohr tyckes slätt och ringa noog i anseende dertill, at fleere fattige än förmögne huus finnas, der hon än finge under morgongåfworätt 1/12 part af heela sterbhuusetz ägendomb i löst och fast, arf och aflinge, så synes wähl det fasta böra derunder wara begripit, men är nödigt till dommarens mehra säkerheet och parternes säkrare underrättelse att uthförligare nämbnas.

5. Uti wår nu brukeliga laagh 19 cap. Gifftmålb. L.L.. förbiudes mannen at bortskiffta sin hustrus jordh, uthan hustruns och hennes arfwingars goda willja, men uti det 9 cap. af denna senare effterlåtes mannen att bortskiffta, förpanta, försällja och i giäldz afbetahlningh gifwa sin hustrus jordh, när dhet kan skie medh hennes frija willja och sambtycke, hwarwijdh hennes arfwingars råd och tillståndh utheslutes, som lijkwähl synes betänkeligit aldeles at förbijgåå, dy 1:mo, som lagen tillförne intet gifwit mannen tillståndh at bortskiffta sin hustrus jordh uti annan och bättre jordh uthan hennes arfwingars goda willja, så synes så mycket betänkeligare at tillstädia mannen icke allenast bortbyta uthan och försällja, förpanta, i giäldz betahlningh bortgifwa sin hustrus jordh, arfwingarna alldeles oåthspordt, hwaraf 2. intention af det 8 cap., som ingalunda tillåter hustru eller man gifftas uti hwars annars fasta ägendomb, ärfde eller förwärfde, på mångahanda sätt skulle kunna illuderas, emädan oppå ett så fritt abalienerande kunde lätt föllja ett oskiäligt wärdetz förslösande; 3. kunde een hustru, besynnerligh den, som wore sielf benägen till någon fåfängh utgifft, eller den, som för mycken kiärleek intet wille, eller den, som för mycken räddhåga och blödigheet intet torde, eller den, som af mycken eenfalldigheet intet wiste att säija sin man i det fallet emoth, snart bringas af det skiähl, som inga skiähl wore, at samtyckia till sine godz föryttrande, som kunde icke allenast lända hennes arfwingar, uthan och henne sielf och hennes barn i längden till största nackdeel och fattigdomb; 4. kunde godzen, som tiäna till familiernes conservation igenom een godwilligh eller lättsinnigh hustrus antingen godwilliga eller af räddhåga gifne bijfall snart försättias, som till det 5:te fast säkrare och längre synes widh den slächt, af hwilkens stam de äro förwärfwade, bibehållas, där arfwingarnes samtycke wedh sådan handell jämbwähl inhämptas skulle, som för det 6:te synes särdeles nödigt, när de inga barn sins emällan hafwa, för hwilkas wälfärd och upkompst fadern kan och bör wara bekymbradh, att fadren då icke för sin och sin hustrus egen lust sökte till förtreet och skada sådant arfwegodz at förslösa, hwilket igenom den skylldigheeten at intaga först hennes fränders rådh och tillståndh lätteligen kunde förekommas och hemmas; kunnandes för 7:de the afwoges och owilligas mootståndh så mycket mindre blifwa något hinder för dem, som nödgas af twingande orsaaker sådan jordh föryttra, emädan rätten kunne sådanne måhl effter lagen skiärskåda och der de befinnas straxt lagfarande derpå bewillja, at icke slächtens begiärligheet till arfwet måtte hindra ägarens skiähliga förordningh och derpå stödiande wählfärdh; hwartill för det 8:de synes bööra komma i betänkiande, om mannen och sielf är till någon fast jord ägande, som han proportionaliter emot sin hustrus kan i nödfall bortsällia, hwarföre någon distinction häruthinnan tyckes desidereras, så at den man, som sielf hafwer godz och äger barn medh den sin hustro, hwars godz skifftas, uthsättias eller sälljes skulle, åthnjuter den frijheeten, men den, som hwarken barn eller ägendomb hafwer, tyckes böra till mindre fritt förfarande adstringeras, hwilken åthskildnadh och finnes uti andra länders laagar observerad.

Erfdabalcken.

6. Dhet 20 cap. § 10 Erfdabalken beskrifwer, hurulunda aflinge jordh, huus och löösöron barnomen emällan och huru mycket ifrån barnen må testementeras, hwarigenom den frijheeten, som det 9 cap. Jordab:n L.L.:n och förra testementzordningen tillförne medgifwit wid eens aflinges och löösörons disponerande blifwer något limiterat och beskränkt, hwilket och tyckes något efftertänkeligit. 1 . Effter den frijheet och absolute macht, som hwar och een öfwer sitt aflinge och löösöron härtills hafft, icke synes wara funnen för någon skadeligh, emädan alla förälldrar, så wijda de hafwa sensum cum brutis communem, inexstingvibili naturæ propensione et storgia älska och giärna upfostra sina barn, så länge de sig som barn ägnar och bör skicka och förhålla, då de ingen annan häldre unna och effterlåta, hwadh de förwärfwat och sammandragit. 2. Synes een sådan frijhet, som i så långh tijdh warit medgifwen och så sällan någon hafft att klaga öfwer, yttermehra och hädaneffter wara nödwändigh, emädan den intet är det ringeste argument till att öfwertala barnen ad officia pietatis et obseqvii erga parentes, som dhe elliest offta kombne uthur förälldrarnes huus, brödh och umbgiänge wid förälldrarnes ålderdomb och swagheeter, antingen alldeles förgiäta eller åthminstone intet wederbörligen effterkomma, som de lijkwähl skulle så mycket mehra i achtning taga, när till den naturlige kiärleken komme den fruchtan, at andra igenom skickeligare tillhandagående skulle giöra sigh wärdigare till deras förälldrars aflinge. 3. Tyckes igenom afskiärandet af sådant aflinges frija disponerande duplicem infligi parentibus injuriam, först att dhe intet så wähl skola betroos att förwalta sin ägendomb, som de den wähl förwärfwat, till det andra, att de skulle kunna wara oskiäligare än barnen, så att dhe skulle lembna dem mindre af sin ägendomb än dhe förtiänt, som är contra naturam, emädan kiärleeken stiger långt starkare ifrån föräldrarne til barnen än han går tillbakars ifrån barnen till föräldrarna. 4. Som inga goda och wählartade barn kunna igenom een sådan förälldrarnes frijheet lijda, så kunna och många sällsinte igenom den frijhetens betagande förwärras, seendes sina föräldrar wara förneekat at undangifwa allt dheras aflinge och så mycket mehra förwägrat uthan desto mehr evidente skiähl at skrijda till exhærederandet, warandes nogsampt kunnigt, att föräldrar af naturligh kiärleek långt häldre förtijga och döllja sina barns förgrijpeligheeter än de dem uppenbara, fruchtandes uppå deras missgiärningar sådant straff, som skulle wara dem icke allenast till större sorgh, uthan och till blygsell och wanähra, hwarföre de sådant intet skulle willja upptäckia till skiähl af arflöösgiörande, och skulle de då för de förbårgade orsaaker, som de af ömbsinnigheet intet wille gifwa wid handen, icke hafwa den machten at undraga een så waanartigh sitt aflinge, så hade den onda och goda lijka förmåhn. 5. Fölljer och det, at ingen hafwer mehra något absolutum dominium öfwer någon sin ägendomb, uthan at barnen så de olydige som de lydige ipso acqvisitionis momento deruthinnan med föräldrarna participera, som skulle föranlåta den, som förolyckades medh swåra och waanartige barn, att mehra dissipera än föröka sin förmögenheet, särdeles wid sin ålders tima, hwilket wore för det allmänna bästa skadeligit, interest enim reipublicæ ne qvis re sua male utatur. 6. Synes det och wara emot aflinge rättz natur, som effter naturlig lagh lembnar det förwärfwade uti förwärfwarens frija disposition och wåldh, så länge han förmår sigh och sitt goda styra och föreståå, hwarföre och denne lagen synes kunna tempereras så, at de ächta folck, som något aflat och förwärfwat, måga, så länge de lefwa tillsammans, om sådant sitt aflinge fritt disponera och råda, som de hällst willja och gitta, uthan att derföre giöra någon reeda och beskeedh, men ifrån det att eendera frånfaller och den andra kan påtänkia eller ingå annat gifftermåhl, hwarigenom kiärleeken till dhe förra barnen per novercalia illinimenta kan kyhlas och förminskas, så tyckes billigt, att dispositionen af det antingen på sin andehl erhåldne eller under enklinge- eller enkieståndet tilkombne aflinge bör effter denne lagz giorde moderation adstringeras.

7. som man uthaf företallde skiähl förmeenar, at de ächta folck,, som tillsammans något förwärfwa, måga öfwer det förwärfwade, ware sigh löst eller fast, hafwa frij disposition och macht, så synes och widh det 22 cap. wara at påminna, at ächta folck åth minstone af det de sielfwa under deras echtenskap genom egen försichtigheet, snällheet och achtsamheet wunnit och tillhopa lagt, måga till hwarandra något mehra testementera, än giement till andra effterlåtes, och om icke owilkorligen, dok till den eenas eller den andras dödztima, eller ringast till dess et annat echtenskap föreföllo, i synnerheet der inga lifzarfwingar wore, dy elljest synes den effterlefwande allt for snart skola gåå det qwitt, som medh mycken möda, stort beswär och bekymbersampt släp, medh sambnadh handh till ålderdommens underhåldh blifwit sammanlagdt, och emädan inga uthom dem, som medh echtenskaps bandh äre bundne tillsammans, för ett considereras kunna, så tyckes och här den naturlige ordningen willa fordra, at man och hustru af hwars annars andehl i boet måga hwarandra något mehra tillägna, än de elljest någon deruthom gienom testamenter kunna anslåå, dy som de allena måst lijda med hwarannan liufft och lett, så skulle och ingenthera willa, at den öfwerlefwande skulle aflåta det, som icke uthan största beswär kunne afståås, och som dominia rerum naturaliter transferantur voluntate possessoris, lib. 41 D. tit. 1 II. 9, art. 3 de acqvir. rer. dominio nihil enim tam conveniens est naturali æqvitati, qvam voluntatem domini volentis rem suam in alium transferre, ratam haberi, dy tyckes dheras wählwillja emot hwarandra, som bäst pröfwat hwar annars försichtigheet och omsorgh, intet skola kunna impedieras och hindras, uthan at de reciproca testamenta, som de sins emällan om deras aflinge och löösöron kunna giöra, måga uthan restringerande till någon wiss andehl af boet, blifwa rata et firma, fast än någon tijdh och condition dertill skulle determineras.

8. Det 23 cap. förmäler uti 2 och 3 paragrapherne, at arf och testamenten skola bäras tillbakars, när giäldh, som wid skifften warit owitterligh, effterkommer, och der den eena är imedlertijdh blefwen så fattig, at han intet gitter sitt arf eller testamente återbetala, så skall den andra swara till giälden, så länge något rächte af dhet han undfått, hwarwid den qvæstion kan upwäxa, så frampt een niutit något fruchtbärande tingh som penningar eller godz, om creditoren skall wara berättigadh att åtherfordra dess i medlertijdh åthniutne ränta och inkompst, till dess han fåår sin fyldnadh, men om det warit ofruchtbart, effter hwadh tijdh dess wärde må ansees, antingen som det warit, när arfwingen eller testamentarien det emottagit, eller som det funnes, när giälden blefwe kunnigh, och det borde gåå tillbakars, och i händellsse af det förra synes sådan ägendomb alltijdh böra icke allenast inventeras, uthan och wärderas, innan den af någon arfwinge eller testamentario tillhanda ställes.

9. Uti det 28 cap. § 3 förmäles, at när någon förmyndare blifwer nödtwungen att sällja någon fast ägendomb bort från een omyndigh, så skall det icke skiee uthan medh närmaste slächtz och den rättens samtycke, hwarunder sterbhuuset lyder, och det elljest skall vara ogillt; nu ehuruwähl man aldrig förwähl kan frällssa och förvara de omyndigas rätt och egendomb, så tyckes lijkwähl 1. swårt för een dommare, at gifwa till hwar och een sådan förekommande handell sitt samtycke, effter han derigenom blifwer responsabel så wähl som förmyndaren till sielfwa handelen, och således inhabilis at dömma förmyndaren och pupillen emällan, om någon strijd dem emällan derom sedermehra upwäxer; 2. kan een förmyndare mycket förebära om et sterbhuus tillståndh, som een dommare på een eensidig berättelsse måtte troo och kunna lijkwähl feela, så at på ett förwillat förebringande kunne föllja ett willsampt bijfall; 3. tyckes det falla contra officium judicis, at han på een partz blåtta relation skall resolvera till eller ifrån uti så efftertänkelige saaker, som kunne wara kiöparen eller pupillen antingen till största skada, om det hindras, och största gagn, der de föreginge, eller vice versa, emädan intet af een rätt bör sambtyckias, uthan det, som effter alle wederböranders inhämptade skiähls wissa befinteligheet är skiähligt, hwilket härwidh intet skier, emädan kiöparen eller pupillen häruthinnan intet kunna hööras, som hafwa skadan häraf förnämbligast att befara; 4. will det wara nästan omöijeligit för een dommare wid så många sysslor, som honom nu påläggias, at giöra sigh så underrättadh om alla sterbhuus tillståndh, at han skall säkert kunna sambtyckia sådane förmyndarnes actioner, dy som många sterbhuus beståå af de widlöfftigheeter både uti rättegångzprocesser och andra handlar, at dhet fordras långh tijdh at få weta rätteste sammanhangen af allt, så will der äfwen så långt betänkiande till att säija, hwadh för sterbhuuset är nyttigast eller eij ; 5. tyckes et sådant samtycke, fast än der til gifwes uti den rommerske lagen af fast diverse orsaker någon anledningh, ff. lib. 27 tit. 9 II: 1 et C. lib. 5 tit. 71 II: 17 de prædiis et aliis rebus eorum, qvi sub tutela et cura aliorum sunt, sine decreto prætoris vel præsidis non alienandis vel obligandis, strida emot den hoos oss afläggiande dommare eedh, hwaruthinnan expresse förmäles, at dommaren intet skall på hwadh sätt och under hwadh skieen det hällst skiee kan, mehra foga och bifalla den eena än den andra, eij heller för någonthera uppenbara hwad lönligit wara böör och rådslagz wijs kan talas för eller sedan dommen blifwer afsagdh, hwaremot sådanne consilia, som rätten i sådanna måhl kunna föra, synes böra wara hemblige, till dess någon twistigh casus derom existerar, då dommaren intet bör föruth hafwa någonthera bijfallit, at han icke måtte dömma emot sin eedh och uti een saak, som han sielf är för sitt samtycke inwekladh uti, dy föreslåås oförgrijpeligen nogh wara, om förmyndarne medh wederbörande af slächten i stället for rättens samtycke giöra det med rättens wettskap, så att de ingifwa skriffteligen alla de skiähl, som drifwa dem till sådan handell, hwilka kunne i protocollet ordh ifrån ordh infattas, och lända både dem och pupillerne i längden till nogsamb effterrättellsse och förwarning, hwaröfwer och dommaren om någon twist upwuxe kunne hafwe frijare händer medh obeswärat samwete at dömma.

Tillägg.

Några casus och händellsser, som synas höra men intet finnas under de öfwersände Giffte- och Erfdebalkar uptagne och fördenskull till den Kongl. Laghcommissions widare öfwerwägande oförgripeligen påminte att underdånigt effterkomma Hans Kongl. Maij:tz allernådigste breef och befalning af den 16 och Hr Baron och Landzhöfdingens högwälborne Hr Erik Lovisins derpå fölgde sammankallande af den 25 nästledne Maij.

Giftmålabalken.

1. Uti det 1 capitlet 4 § är förordnat, at ingen må träda i echtenskap, som icke är kommen till mogen ållder, man till sitt 20:de och qwinnan sitt 15:de åhr; nu är ingen tijdh föreskrefwen, när man och qwinna måga sigh med hwar andra troolåfwa, altså kunde hända, at troolåfningen någre åhr föreginge och under förlofningen lönskeläger beginges, som och kunde skiee uppå hembligh förlåfningh och echtenskapslöffte, hwareffter den förnedrade qwinnan eller hennes rätte gifftoman torde sökia, att mannen skulle uprätta henne, och fullgiöra sin låfwen med skyndesammare wigsell, hwaremot han sigh till undflycht hade at förebära, at han det intet kunne eller måtte effterkomma, innan han hade sina 20 åhr; om han fördenskull till exempel wore uti sitt 16:de åhr, så wille föllja, at de måtte wara som förlåfwade i 4 åhrs tijdh, hwilket upskåf skulle gifwa dem mehra anledning till ett förargeligit umbgiänge, der de wore tillsammans och önskade begge echtenskapet att fullborda, och i fall de i medlertijdh tillhölles at hålla sigh – ifrån hwarandra åthskillde, hindrade lagen icke allenast primarium finem conjugiorum seu sobolis procreationem, uthan kunne och igenom emällankommande dödzfall, företagande afreesor, opwäxande owänskap, owänlige afrådande och ny åtrå till andra ächtenskap antingen alldeles förekomma fullbordandet af det första löfftet, den förnedrade och dess barn till mycken nachdeel (effter dens wilkohr är alltijdh bättre, som haar sin ächta man och förswaar, än dens, som blijr förklarat för een dödz rätta enkia eller een öfwergifwares ächta maka) eller der de effter så långt uppehåll skulle komma tillhopa, kunde wänskapen och förtroendet i medlertijd mycket wara förminskade och echtenskapet uppå een sådan begynnellse och på begynnellsen föllgde drögzmåhl skulle sällan wähl aflöpa, dy synes för een sådan casu någon limitation eller åthminstone någon tydeligh lagh wara nödwändigh, särdeles der den förkränkte är yngre än mannen, och möö, som effter Gudz lagh et propter imbecilliorem sexum tycktes uthan hinder och till förekommande af swårare påfölgdh,-som upskiutande af kiörkians frijheeter och undergående af ett meenligit efftertahl, i synnerheet där sådan låfwen föregått, böra igen bättras.

2. Om een möö eller son, som är minderåhrig eller uti sine föräldrars huus och bröödh, emot sine föräldrars willje och wettskap sigh medh een owärdigan förlåfwar, och antingen lägersmåhl eller hembligh wigsell derpå fölljer, antingen hemma i landet eller uthrijkes, hwart de för den orsaken afreesa, föräldrarna till så stoor waanwördnadt och spått, at dhe änteligen begiära deruthinnan skildnadh, så är wähl uti det 2 cap. § 1 stadgat, at olaga förlåfningar äro ogilla, när laga gifftomän hafwa någon skiähligh orsaak at wars deremoth, men om lägersmåhl eller hembligh wigsell derpå fölgdt, och sådant gifftermåhl sökes icke deste mindre at uphäfwas, lijka som consensus parentum wore een så necessaria essentia legittimorum conjugiorum, at de skulle wara ogilla, hwarest den icke wore undfången, finnes intet widare omtallt, än att föräldrarna hafwa fritt sådan olydna medh arflöösgiörande at afstraffa, hwaruppå de så mycket mindre torde reflectera, som få föräldrar sine barn något arf kanskiee kunna lembna, och de, som då arf hade at förwänta, skulle allena kiänna wärkeligheeten af straffet och de andra intet, hwaraf skönjes någon olijkheet af straffet uti ett lijka måhl och förseande willja föllja, men om ansökning till afskildnadh förmäles intet, och emädan någre sådanne casus och twister inom een kort tijdh äre förelupne, hvariblandh man uthan någons förtörnelse kan nämpna Ulf Grips action emot Wivallium, deciderad uti Wexiöö dombcapitel den 20 Iulij A:o 1630, som medh originalacter här kan uthwisas, och som så wähl främmande som wåre egne förordningar uti det måhls afdömmande variera, synes och det behöfwa någon effterrätteligare decision, och fastän föräldrarne i anledningh af Gudz lagh 1. at 4:de budordet som apostelen till de Collosser i det 3 cap. v. 20 förklarar böra skiee i alltingh; 2. at dhet tilkommer föräldrarna at uthgifwa sine söner och döttrar, Deut. 7 v. 3, Ierem. 29: 6, 1 Corinth. 7 v. 38; 3. att föräldrarna måge förmeene döttrarne echtenskap med den dem belägrat, Exod. 22 v. 16 et 17, Deut. 22: 19, som de och måge uphäfwa de löfften, som de Gudi giordt, Num. 30 v. 3 et 6; 4. att föräldrarna äro i Gudz stadh, emädan han intet sielf som medh Adam och Eva uthan igenom föräldrarnas medlande gifwer hwar man sin hustro; 5. at inga arfwingar måga contra jus civile föräldromen till dheras nampn och ägendomb påtwingas, uthan dheras willja och allt skiähl, lib. ff. 23 tit. 2 II: 2 de ritu nuptiarum: nuptiæ consistere non possunt, nisi consentiant omnes, id est, qvi coeunt, qvorumque in potestate sunt; 6. i krafft af Kongl. Maij:tz allernådigste förordningh angående de missbruuk, som med lönliga sammanwigningar een och annan tijdh förnimmas förelöpa, gifwen Stockholm den 10 Martij A:o 1665, hwaruthinnan förmäles, at där någon prästman sigh underståår at sammanwiga een jungfru af adell medh någon af samma ståndh emot föräldrarnas goda ja och samtycke, eller på något annat olaga sätt sigh till giffto låckar och tager, då skall sådan wigningh för lönligh och ogill hållas, hwareffter föräldrarna et sådant echtenskap skulle willja alldeles ogilla, hwaremoth lijkwähl tyckes böra komma i consideration, at föräldrarna kunna iblandh intet hafwa skiähl till sådanne contracters benekande, särdeles när contrahenterne äre pares moribus et genere, och res är intet mehra integra, uthan lägersmåhl eller wigsell är tillkommit, då det synes blifwa stående, ut vitetur majus scandalum et ne maxima fiat injuria vitiatæ et desertæ mulieri, præsentim si non nuberat in honesto et turpi, multa enim impediunt matrimonium contrahendum, qvæ contractum non dissolvunt, 1. patre furioso, ff. de his, qvi sunt sui vel alieni juris; hwarföre uti een så gångbar casu, som och hoos alla dem, som jus naturæ tracterat, är funnen wärdh at uptagas, synes oförgripeligen effter omständigheeternas skilgachtigheet nödigt een effterrätteligare lagh, uti hwilket foro och af hwadh skiähl i synnerheet een lönligh och alldeles olijk sammankomst må stadfästas eller skilljas.

3. Uti Sweriges nu brukelige lagh, cap. 4 § 1 Gifftmålabalken L.L.:n, förmäles, at den, som är lagligen förlåfwat och blifwer oskiähligen och alldeles förwägrat och sändh sitt ächtenskap fullborda, må sin fästemöö saaklöst uttaga effter undfånget tillstånd af rätten och under tillordnade gode mäns bewittnande, hwarom uti denna senare intett widare finnes, än allenast om allt för långsamma upskåf omfördt, och emädan den casus icke sällan händer, uthan offta kunne upräcknas hafwa förefallit, om exemplen icke woro misshageliga, nu inom några åhr, så tyckes oförgripeligen nödigt om dess införande och decision at påminna.

4. Det 6:te capit. straxt därhoos affattar, huru förfares skall, när brud eller brudgumme döö, innan de hembkomma, hwilket ännu och offta timar, hwarföre synes den casus jämbwähl nu behöfwes at införas, at deraf må skönjas, hwad rätt den dödes arfwingar kunna åthniuta uti dens arf och ägendomb, som den andra öfwerlefwer.

5. Nu händer och offta, at fästeman låter wederbörande bröllop reeda och wigsletiman ansätter och uthan skiähligh orsaak håller sigh undan eller wijdh deras hedersstundh bortlöper och sin fästemöö till waanheder och all hennes lyckas förlust sigh åtrar, fast än lägersmåhl intet emällan kommit, hwadh förehållande i sådant fall bör i acht tagas, och hwadh plicht på een så eenwettigh och orätteligh treeska föllja böör, särdeles där bruden eller hennes gifftomän intet willja mehra påståå echtenskap medh een så ostadigh och otrogen, uthan sökte allenast antingen deel af hans ägendomb eller straff på hans person eller begge, som och synes till corrigerande af slijk wispsinnigheet böra resenteras, at ingen må sigh understå at obetänksampt och illwilligt umbgåå medh det, som Gudz ordningh tillhörer.

Erfdabalken.

6. Nu kan hembgifft wara gifwen till son eller dotter och den, som samma hembgifft undfått, döör förr än den, som henne uthgaaf, hafwandes effter sigh mehra giäld och skuld än at egendommen tillräcker, hwarföre creditorerne willja sigh all den i sterbhuuset befintelige ägendomb tillwälla, men den, som hembgifften uthgaaf eller dess arfwingar sökia hembgifften tilbakars, hwilket måhl offta händer, men intet finnes expresse omrördt, uthan synes oförgripeligen, at som sådan hembgifft bör till arf och jämbnada gänga, och gifwaren eller dess arfwingar må få den tilbakars, emädan den som arf räcknas, och må föga bättre än låhn uti gifwarens lijfstijdh ansees, hwilket icke kan till annars mans giäldz betahlning bortgåå.

4. Utlåtande från Kronobergs län.

Gifftermåhlabalk.

Ad cap. 6.

Det ähr icke uthan, att detta capittel synes en mycket helsosam förandringh innehafwa, i ded att hwariom och enom dhereffter åligger sine ingångne contracter behörigen att annotera och inprotocollera, lijka som och ded 12 cap. 5 paragraphen Erffdabalken binder, att med alle inventarier widh arffskifften och slijkt skie skall, hwarmedelst så wähl behörige arfwingar i lengden kunna en säker effterrettelse om sitt godha och hwad passeret ehrhålla, som och en och annan weta, .huru wijda man sigh i handel med sin nesta till sitt avantage inlåta och sin skada twert emoth föresee må, men när man å andra sidan åther considererer dhe store inconseqventier, såm dheraf synas flytha och yppa, såsom:

1. Hwad onus det är för hwar och en att obligeras till att revellera och giöra kundbart sine wihlkåhr, som enteligen skier, när slijke contracter och sielfwe inventarierne i retterne insinueras, dhe dherjempte publice opläsas böra, hwarmed då ens tillståndh offenteligen proclameres, som det alle gemenligen welat hafwa for ett arcanum och en snällhet att kunna reticera.

2. Skulle och serdeles commercien derigiänom merkeligen lijda, att hwar uth- och inlänsk wid ens inträdande i echtenskap uthi en så beskaffat hendelse och uthi dödzfall om sterbhusetz handlingar finge tillfelle at giöra sigh bekant, effter som och dher medelst mången skulle hindras att sökia sine saaker till ded bästa disponera och igiänom snällheet och rådh, uthur widlyfftighet sigh och dhe sine hielpa, som offta skier, när tijdh, frist och lägenhet dhertill gifwes och wihlkåret förtiges: homo enim semper plus in bonis putatur habere quam re vera habet.

3. Will ded och falla retterne för swårt alle contracter och arffskaper, större och mindre, serdeles å landet, att widh tingen emothtaga, öfwerse, upläsa, inprotocollera och sedan förwara, dhertill både dhen cumulerande och yppande myckenhet en längre tijdh skulle ehrfodra än att slijkt widh tingztimmarna hinte förrettas, och sedan till förwarande dheraf tijdhen hwarken rumm äller lägenhet uthan serdeles kåstnad finnes; oförtegat och ded beswär, som serdeles

4. dhen gemene hopen dher medelst synes willia öfwerhengia, sigh både slijke personer wid sine ringe arffskifften att skaffa, löna och underhålla, som alt behörigen annotera och uptechna kunna, som och dermed sedan till tingen att förresa och derefter inteckna låta; icke tåhlandes lägenheten eller underståendes man sigh för widhlyfftighet skull specialiter nermare att förmäla dhen ena och dhen andra skadan, som häraf flyter och nästan orimligheten remonstrera, uthan stannar i dhe oförgripeliga tankar, att hwar och en må frijtt lembnas slijke inprotocolleringer att giöra, alenast inventarierne med wittnen inrettas, derest något skriftwärdigt ded tillåten^[2] som och ded intecknas, som till en säkerhet af wedherbörande angifwes och begiäres; warandes

5. arfwingarnes rett, som förnembligast igiänom inprotocolleringarne sökies att conserverad blifwa och desse capittel synas syffta uppå, noch dhem i framtijdhen wetterligh och förbehållen, när inventaria ofehlbart uprettas och med wittnen confirmeras, hwilket och dess mindre försummat warder, då ded behörigen i acht tages, som 12 cap. Erffdabalken dicteras och straff fölier på dhen, som slijkt försummar.

Ad cap. 12.

Förmår detta capitels parag. 1, att dhen dher sin maka så hathfull ähr, att inge förlijkningar och föresatte withe honom till bätringh och enighet bringa kunna, med 8 dagars fengelse eller 100 d:r sm:tz böther straffas skall, hwar widh dhen ehrhindran oförgripeligen giöras, ded Kl. Maij:ttz nådigste stadga de A:o 1686 öfwer slagzmåhl och oliudh och förargelse i kyrkionne 100 d:r s:mt both emoth en månadz fengelse widh watten och brödh jembförer; blifwer således uthi böterne och corporalstraffet dher emoth en olijkhet, der doch straffordningen och lagen derwid en lijkhet observerer, och æqviteten i alle criminalsaaker ehrfodrar, och som dhen dher en större wanarth och Gudz nampn förtörnelse icke mehr än med 100 d:lr böter finnes belagdh, som bemälte stadga dicterer, så tyckes oförgripeligen, att en fierdepart dheremoth och således 8 dagars fengelse i detta fall convenient wara skulle, efftersom och för retterne en nödhwendighet ähr, att dhet föruth omrörde withe till ett wist qvantum uthnempt blifwer.

Ad cap. 13.

Parag. 3 biuder, ded widh skilnad emellan echta folk till en tijdh egendomben under andras förwaltningh lembnas skall af domaren, emott försäkringh och bårgen, hwarwid infaller, att en slijk bårgen dess omöjeligare kan erhållas, som hwar och en dessuthan icke gierna ett dylikt beswär sigh antaget, ia enteligen till uhrsecht brukar, ded han ingen bårgen skaffa och bekomma kan, helst som både owist ähr, huru snart en dherifrån enledigas, som och ingen löhn dherföre finnes beståd, uthan alena omak och till äfventyrs process i längden dhertill underkastas. Hwarföre oförgripeligen en redelig man dedh synes kunna uthan bårgen anförtroos, som och wiss löhn för erfwodi sitt tillägnas böra, och dhen wähl må uthgifwa, som en sådan oreda och beswär förorsakar, hwilket och ett expedient är, att dhen förargelsen och lasten mera afftaga och hindra.

Erffdabalken.

Ad cap. 4.

Par. 3 præfererer sunderkulla barn samkulla barnabarn, giörandes par. 6 dhem med sunderkulla barnebarn jempnärfwa, dher doch cap. 3 par. 9 samkulla barn för sunderkulla barn heele arfwet tillägnar och gamble lagen lijkmätigt ähr, och ehuru par. 8 i samma capitel förmåhr, att om dhen ene kullen dör, dhen andre då dess arfwinge wara böhr, tyckes doch oförgripeligen samkulla barnabarn i anseende af blodzens mehra förbindelse enteligen för sunderkulla barnabarn lijka så præfereras böra, som föräldromen en förmån af samkulla i dylika hendelser finnes förbehållen och tyckes jus repræsentationis således dhem, som deras förfader föruth böra tillägnas^[3].

Ad cap. 8.

Uthi parag. 4 ähr wähl rettwiseligen statuerat, att dhen, som ifrån dhen retta evangeliske läran till wihlfarande troo och lära faller, intet arff i Swerige niuta bör, men så skulle oförgripeligen för mången, dhen af hwariehanda ungdombz oförstånd eller inbillat trånghmåhl låtit sig uthrijkes bedraga främmande lära att antaga, dhermedelst och wägen wara igiänstängd, sig att bätra, som der dhen lagen conditionel woro, att om han igiän komme, sin synd ångrade och rettade, han då det honom förlustige eller arffteligen tillfalne åtherfå skulle, så torde mången förlorad och opmuntras sin salighet att åthersökia, och ehuru fuller ded Gudz ordh och störste rettwisan lijkmätigt ähr, att hwar och en, oachtat alt werdzligit, dherom sig förnembligast bekymbra bör, så äro doch i wähl grundade politier alle mögelige wägar yppande och banade dhe förförde att allicera och låcka till bätringh, hållandes man oförgripeligen så före, att tillstår par. 2 och 3 grofwe missdådare wid fredz ehrhållande och åtherkombsten sitt godha och tillfalne arff att igiänfå, så mycket mer må dhen ansedd wara, som siälenes salighet åthersökier, och ehuru opponeras torde, ded detta skulle gifwa någon tillfelle, att till en tijd effter behagh för hwariehanda sin förmente timmeliga kåfring affalla, och att således vacillanter i religionen sigh yppa skulle, som ingalunda tillåtas bör, så lärer doch både hwar rettwijs dommare sanningen i dhen hendelsen uthforska, effter som och i dylikt fall ingen af denne förmån sigh må betiäna; som och plågar man fremmande, som sigh till rette evangeliske läran begifwa, i alt möjeligit favoricera, så mycket mehra egne wihlfarande får effter Frälsaren Jesu Christi exempel (Joh. 10); och som dhen store glädie förmäles (Luc. 15) öfwer dess åtherfinnande i himbelen, så tyckes och oförgripeligen dhen på allahanda sätt uppå jorden böra lysa och kunnogas.

Ad cap. 17.

Par. 4 förmåhr, att så wijda ingen arfwinge ähr wetterlig och eij kommer inom nat och åhr, skall arfwet falla helfften till chronan och helfften till hospitalet, hwilket både synes contradicera Erffdeb. cap. 4 § 14, dito cap. 9 § 1, som och emoth gamble lagen sträfwar, och som oförgripligen all dhen höga rett, som chronan dheruthi stundom sig förbehållit, oförkränkt wara bör, så synes och ded helt skiäligit, att denne chronones ingiäld icke igiänom någon lagh annorledes skiänkias eller disponeras må, ståendes ändå wid existerande tillfellen i dy hendelser altid Kl. Maij:tt och chronan af egit högste bewågh yppet dheraf till pios usus att gifwa hwad Kl. Maij:tt och chronan nådigst behagar; hijth och parag. 6 tituli ejusdem oförgripeligen tyckes lijka lempas böra.

Dito statuerar parag. 5 absolut och uthan limitation, ded ingen arfwinge öfwer 20 åhrs förlåp uppå ett arff tahla må, gifwandes således alle tillfelle att inom förbemälte tijdh det åqwählia, hwilket doch både andre lagsens rum i dy måhl emothsträfwer, som och orimmeligit synes och både natt och åhrs som tregia åhra häfd præjudicerar, dy tyckes oförgripeligen, att så wijda uthrijkes wetterlig arfwinge, dhen eij af arfwet wiste eller komma kunnat, der under förstås, så må det och till dedh rummet och således parag. 3 ejusdem capitis föras.

---

1. Detta var af följande lydelse: Memorial. 1. Landz- och Stadzlagen dragas här tillsammans uti ett corpus; men i dee måhl, som dee egenteligen böra differera, finnes åtskillnaden uti sine särskilte paragraphis och meningar expresse införd. – a. Uti detta wärcket har man måst haft afseende på sielfwa materien; men hwad stylen anbelangar, så skall den framdeles, när hoffrätterne med deras betänckiande öfwer sielfwa materien äro inkomne, elaboreras ock rättas. – 3. Hwad till andra balckar hörer, det år hår jämwäl ut slutit, som sedan på dess behörige rum uptages ock införes. – 4. Hwad anbelangar att man icke hållit sig aldeles stricte efter den förra lagen, utan något gått derifrån, så utwijser Kongl. Maij:ttz nådigste bref, huruwida man dertill warit befogat. – 5. Hwad i förra lagen om lönskeläger ock hoor finnes infört, det har man så wäl som alle andre criminalia till sitt särskilte rum i lagen utstält. Sammaledes, hwad till Kyrkioordningen hörer, det har man dijt lembnat. – 6. Angående förmynderskap, så skall hwad deröfwer upsatt blifwer forderligast föllja.
2. Ursprungligen: derest förmögenheten ded tillåter.
3. I marginalen: Denne quæstion gås förbi, efter man icke hafwer taflan.