Hemligheterna på Stokesley/Kap 14
| ← Trettonde kapitlet |
|
Femtonde kapitlet → |
FJORTONDE KAPITLET.
Ingenting hade ännu händt Henry, ty på morgonen kom han ned till frukosten, men fadern helsade ej på honom och talade ej ett ord med honom under hela tiden, de voro tillsammans i rummet. Barnen tyckte, att detta i sanning var något förskräckligt. Något sådant hade aldrig händt någon af dem förr. De hade mycket hellre tagit mot stryk, och äfven David blef helt hjertängslig.
Snart fingo dock flickorna något annat att tänka på. Kaptenen vände sig till dem och sade med sitt glada leende: "hör nu, hvad skulle miss Susanna och miss Bessie säga om att få resa till London med mig och helsa på mamma?"
Flickorna hoppade högt upp från stolarne; Susanna storbligade och Bessie slog ned ögonen. Den ena sade: "ack, pappa!" och den andra: "ack, tack, tack!" och de sågo båda så öfverlyckliga ut, att de tre äldre personerna måste skratta.
"Vill ni då uppföra er ordentligt, mina små damer?"
"Jag skall försöka," sade Susanna, "och Bessie gör det alltid! Tack, snälla pappa!"
"Det är farmor, I skolen tacka; hon bad mig taga en eller två af er med mig, för att vara hos mamma, när jag reser till Portsmouth. Vi hade tänkt på Susanna, men nu tycker jag, att Bessie förtjenar få någon ersättning för det lidande, hon undergått.
"Ja tack, pappa!" utropade Susanna, Sam och David, emedan de uppriktigt unnade henne det; Johnnie och Annie derför, att de andra sade så.
"Du lofvar således, Susanna, att icke knuffa henne ur den säng, hon kommer att dela med dig?"
"Ja, pappa. Jag är så glad att vi få fara begge två. Det skall bli så roligt."
"Miss Fosbrook, vill ni vara så god och dra försorg om deras tackling. Jag far till Southminster klockan tio, och om ni ville taga med er flickorna och följa mig dit samt der köpa, hvad de behöfva till Londonresan, så vore jag er mycket förbunden."
Det var i och för sig sjelf någonting storartadt, att få fara till den lilla småstaden, äfven om man alls icke tog i betraktande den märkvärdiga tilldragelse, som skulle följa derpå, och tanken på alla de vackra saker, som, enligt hvad Ida och miss Fosbrook berättat för dem, skulle finnas i London, förvred till den grad de små flickornas hjernor, att de knappt visste, hvad de sade eller gjorde, då de dansade omkring i huset och sprungo upp till öfre våningen, för att göra sig färdiga, långt innan klockan var tio.
Gossarne sluppo att gå till mr Carew, de få dagar deras far skulle vara hemma, och Sam bad, att han skulle få rida bredvid vagnen på sin pony. Men han tillsades att hemta sina böcker och ropa på Henry, emedan deras farbror önskade att examinera dem.
Var detta början till fångenskapen hos farbror John? David och Johnnie voro riktigt förargade deröfver. De tyckte, att det var rätt åt Harry, att han skulle bli instängd med farbror John, men de tyckte, att det var bra orättvist, att Sam skulle blifva behandlad på samma sätt. Sam sjelf såg mycket nedslagen, motsträfvig och ledsen ut, till en del öfver arbetet, och till en del öfver att ej få se sin far på flera timmar.
Miss Fosbrook ville, att Susanna skulle sitta på framsätet i den gamla vagnen, bredvid sin far, men han ville icke samtycka dertill, och sedan han stufvat undan flickorna på baksätet, hjelpte han guvernanten upp till hedersplatsen bredvid sig, der hon satt helt blyg, oaktadt hans vänliga och rättframma sätt.
"Jag är rädd för, att ni haft ett rysligt besvär med dessa små," sade han, sedan han i förbifarten klatschat med piskan åt Johnnie, Annie och David, som öppnade den stora jerngrinden åt dem. "Men vi tänkte aldrig, att vi skulle behöfva lemna er så länge ensam med dem."
"Ja, det vet jag nog, jag önskar blott, att jag lyckats bättre med att hålla reda på dem."
"Ni har gjort underverk. Min bror känner knappt igen dem-;han har aldrig sett barnen uppföra sig så väl."
Miss "Fosbrook kunde ej nog uttrycka sin glädje deröfver.
"Jag kunde ej hafva tagit flickorna med mig till staden, om ni ej hade försökt göra dem litet mera hyfsade. Jag ville ej säga något i går qväll, förrän jag observerat Susanna, ty min mor är mycket nogräknad, och om min hustru skulle hafva plågats af deras ohyfsade sätt, hade det varit bättre att de stannat hemma."
"Jag tror verkligen, att ni kan förlita er på, att de uppföra sig väl, ty Sam och de här två flickorna äro mycket pålitliga och snälla, så att jag verkligen ej haft något bekymmer med dem, förr än denna ledsamma affär egde rum."
Kaptenen förklarade, att han skulle vilja hafva en närmare förklaring öfver sakens sammanhang, och bad henne berätta allt, hvad hon visste. Hon omtalade hela händelsen utförligt, ty hon ville, att han skulle veta, hur hans barn uppfört sig vid detta tillfälle, och önskade, att han skulle bedöma, om hon handlat rätt. När hon slutat, tackade han henne och satt tyst och besinnade sig en stund; sedan sade han: "vid ett sådant tillfälle ser man tydligt hvar och ens karakter, och ett främmande öga ser bättre, hurudant ett barn är, än dess föräldrar."
"Det har i sanning varit en probersten," svarade hon.
"Stackars Harry!" sade han sorgset, och fortfor: "jag har ej ännu sagt något derom åt gossarne, men amiral Penrose lofvade mig, att jag skulle få taga med mig en af dem. Jag hade tänkt mest på Harry, ty han tycktes mig vara en qvickare pojke än brodern, och mera egnad än denne, att bana sig en väg genom lifvet, men denna händelse kommer mig att tvifla på, att han duger till sjöman. Jag lär svårligen få tillfälle att hafva ett öga på honom, och ej heller vet jag, hurudana hans kamrater komma att blifva, och jag kan ej riskera, att på egen hand lemna en pojke, som jag ej kan lita på."
"Gossarne Greville synes mig hafva varit en stötesten och en förargelseklippa för Harry."
"Ja, men när en gosse är af Harrys gry, finner han en sådan stötesten på alla sina vägar. Men äfven jag vill ej, att han hädanefter skall hafva något att skaffa med gossarne Greville. Om jag ej tar honom med mig, så har min bror lofvat taga honom hem till sig och hålla tummen på ögat på honom. Vill ni vara god och säga mig, hvad ni tänker om pojken. Många tycka, att han är den qvickaste af dem alla."
"Ja, det är han verkligen," sade Christabel eftertänksamt, "han är qvick och villig och har ett godt hjerta, men han är en stor pratmakare och tycker mycket om att skryta."
"Ni slår spiken på hufvudet. Jag har alltid sagt honom, att den som skryter, ljuger också."
"Jag fruktar äfven," tillade hon, "att han handlar mindre, än han pratar, "han är ej ihärdig, och låter lätt leda sig."
"Ja, jag tror, att ni har rätt; men hur skall jag göra? Jag vill inte gerna förlora detta tillfälle att få en af mina pojkar med mig, men Sam har alltid varit trög, och jag tror ej, att han bryr sig om att gå till sjös."
"Hur kan ni säga så, kapten Merrifield? Hvad kan ni ha för skäl att tro, att han ej önskar det."
Hon berättade för honom, att hon sett, att Sam försökt bekämpa sin längtan att få gå till sjös med sin far, och huru tåligt han funnit sig i, att hans yngre bror skulle bli föredragen framför honom, derför att han var för dum och trög.
"Har jag sagt något sådant?" sade kaptenen. "Jag förmodar att han satt mitt tålamod på för hårdt prof genom att slarfva med sina lexor. Jag hade aldrig bestämdt beslutat mig, och jag trodde, att han ej önskade det."
"Han sade, att han önskat det, så långt han kunde minnas tillbaka, och isynnerhet sedan han saknade er så mycket under er sista resa."
"Det är märkvärdigt, hvad somliga pojkar äro inbundna. Jag var förargad, ty jag trodde han mist lusten dertill, ehuru jag tänkte, att det kanske var till hans bästa. Ni vet, att jag ej är född här. Jag tänkte ej en gång på detta ställe, förrän min stackars bror Sams lilla gosse dog i feber för sex år sedan och vi fingo ärfva det. Dessförinnan tänkte jag alltid, att min äldsta son skulle bli sjöman, liksom jag, men när han tycktes trifvas så bra här på landet, så tänkte jag, att han skulle bli en lyckligare landtjunkare, om han aldrig smakat på saltvattnet eller kännt lusten efter äfventyr; önskar han det likväl, så har han rätt att få välja. Men är ni säker derpå?"
"Fråga flickorna."
"Han lutade sig tillbaka i vagnen, och frågade: "Susanna, vet du, om Sam önskar gå till sjös?"
"Han har aldrig önskat något så innerligt," blef svaret.
"Men hvarför sade han det icke?"
"Emedan han trodde, att det skulle tjena till intet," ropade Susanna tillbaka åt honom.
"Skulle det tjena till intet? Hvarför det då?"
"Emedan Harry säger, att amiral Penrose lofvat honom. Ack, pappa, tag ni Sam med er?"
"Åh, vi kunna ej undvara honom," suckade Elisabeth.
"Ären I säkra på, att han önskar det?" sade fadern; "jag trodde, att han aldrig ens brydde sig om, att höra talas om sjön."
"Han kan ej höra talas derom, ty då blir han så ledsen," sade Susanna.
"Och han brände upp sitt vackra lilla skepp, Victoria, emedan han ej kunde tåla se det, sedan du sagt honom det der, pappa," utropade Eessie.
"Hvad hade jag sagt?"
"Att han ej var qvick nog, att lära namnen på tågen."
"Det var dumt af honom," sade kaptenen, "att blifva förtviflad öfver det, som jag endast sade, för att uppsporra honom. Nu förmodar jag, att han sölat så mycket, att han ej kan taga någon examen."
Dessa ord tystade båda flickorna, ty de trodde verkligen ej, att han skulle kunna taga sin examen, emedan de visste, att han hade svårt att lära sig sina lexor, och emedan de alltid hört talas om Harrys större skicklighet.
Miss Fosbrook dristade sig att säga: "men man kan vänta mycket af en gosse, som arbetar så ihärdigt blott på den grund, att han anser det för en skyldighet."
"Ni tycks ha en särdeles hög tanke om den der junkern," sade kaptenen mycket belåten. "Det är första gången jag hört, att någon främmande tyckt om honom."
"Jag tyckte ej om honom, förr än jag lärt känna honom; dessförinnan ansåg jag honom drumlig och ohyfsad. Men jag lärde mig att älska och högakta honom, när jag såg, huru fullkomligt jag kunde lita på honom, huru sanna och goda hans grundsatser voro. Om barnen uppfört sig temligen bra i er frånvaro, så är det derför, att han alltid bistått mig, och att hans karaktersfasthet verkat på dem."
Kapten Merrfield svarade ej strax, han bet sig i läppen, snöt sig, och harklade; derefter sade han: "miss Fosbrook, ni har gjort mig mycket glad, och det skall äfven hans moder bli. Hon har alltid värderat honom mycket, men jag trodde, att det var förkärlek för den äldsta sonen. Jag förmodar, att han gått och funderat på sjön, stackars gosse, och att tanken härpå gjort honom nedslagen och hindrat honom, att visa sig från sin bästa sida. Jag undrar just, hur han reder sig med sin farbror?"
De anlände ändtligen till staden, och flickorna voro alldeles förtjusta att få gå i bodarne. Miss Fosbrook fann snart en bod, der den beundransvärda bodmamsellen lofvade att dagen derpå skicka hem till dem två gråa klädningar med röda garneringar, och miss Fosbrook utvalde vidare två så vackra moderna sidenpaletåer, att Susanna, hur mycket hon än tyckte om sin, dock nästan tyckte, att den var för grann åt henne, och Bessie endast önskade, att hon kunnat se sin egen rygg; den måste vara lik Idas. Sedan köpte de hvita kragar och manchetter, alldeles lika med dem, som stora fruntimmer begagna, och små röda sidenhalsdukar, och två halmhattar, hvilka miss Fosbrook lofvade kläda med hvita band och en röd rosett vid hvardera örat. Bessie tyckte, att de voro de vackraste saker, hon någonsin haft; hon var blott rädd att Sam skulle säga, att de liknade remtygen på Ida Grevilles åsna. Susanna var litet ängslig öfver dem, och hon hviskade åt miss Fosbrook, att hon hoppades, att mamma ej skulle tycka dem vara för fina, och att de ej kostade för mycket. Men då miss Fosbrook försäkrade henne, att kläderna kostade mindre, än deras pappa gifvit dem dertill, bad hon, att Annie och lilla Sally skulle få likadana.
Som dessa två likväl icke skulle resa till London, vågade miss Fosbrook ej göra det, och som Bessie mycket önskade att ega en hvit halmhatt, klädd med röda band och en hvit plym, men ej kunde få denna sin önskan uppfylld, så gingo de båda flickorna derifrån med ouppfyllda önskningar, såsom ofta händer vid sådana tillfallen.
Men Elisabeth glömde snart hatten, när hon ej såg den mera; och de gingo att bese domkyrkan, hvars målade fönster och stora hvalf lärde henne känna en skönhet af allvarligare och högre slag. De gingo sedan fram och tillbaka utanför kyrkan, för att vänta på pappa, och blefvo både trötta och hungriga, innan han kom. Ändtligen kom han, och sade, att han var mycket ledsen, att de fått vänta så länge på honom.
Med en sjömans artighet bjöd han miss Fosbrook armen och förde dem till en sockerbagare, der han bad dem äta hvad de ville, och för återstoden af penningarne, som han gifvit dem, köpa sockerkakor åt småbarnen derhemma. Medan de voro der, hade han hemtat vagnen, och nu foro de hem igen, och funno alla de andra uthungrade, ty de hade i tre qvarts timme väntat på middagen. Under öfver alla under! Farbror John hade ej ätit upp någon af barnen under deras frånvaro, icke ens "lillan", men pappa rådde Susanna, att gå och göra sig säker om, att hon var oskadd. Han bad Sam gå till Purday och begära sallad till middagen. Det gjorde han kanske, för att blifva af med sin efterhängsna följeslagare, medan han frågade sin bror, hur det stod till med gossarnes kunskaper.
Farbror John kunde just ej synnerligen loforda gossarnes lärdom, men han sade: "hvad Sam kan, det kan han grundligt. Men den andra tror, att han vet allt — och gör de förskräckligaste misstag. När jag frågade dem, hvad Didos man hette, svarade Sam att han ej visste det, men Harry sade, att han hette Diodorus Siculus, det vill säga Scipio — nej, han menade Sicyon."
"Du tror då, att ingen af dem kan genomgå den examen, som fordras för att bli kadett?"
"Jag vet ej, hur det kan gå för Sam, men för Harry är det omöjligt."
Nu ringde middagsklockan, och den hungriga skaran rusade in i matsalen. Det gick så gladt till som möjligt under måltiden, ehuru fadern ej sade ett ord till Henry. Farbror John var så treflig och vänlig, som man kunde vänta af honom. Men det var också en stor skilnad mellan att äta middag med vildar, och att göra det med civiliserade menniskor.
När middagen var slut, ropade kapten Merrifield på Sam, ehuru han gerna kunnat spara sig besväret, ty denne höll sig alltid i hans närhet. Sedan befallde han de öfriga, att ej följa med, då han och Sam gingo ut i trädgården.
"Sam," sade han, "öfverste Penrose har haft den godheten att erbjuda mig en plats på "Ramilies" åt en af er. Om du kan genomgå din examen, skulle du ha lust att emottaga den?"
Sam blef alldeles röd i ansigtet, såg ned och lekte ifrigt med en knapp på sin rockärm. Han hade då alls intet sätt, ty han svarade med sträf, grof röst, utan att tacka: "nej, det vill jag ej, om det är derför."
"Derför! Hvad menar du, Sam?" sade kaptenen, som trodde, att gossen antingen var blyg, eller att hans önskan att bli sjöman blott var en idé af flickorna.
"Jag vill ej, om det är för att straffa Harry," svarade Sam, med ansträngning.
"Derom skola vi ej tala. Önskar du det?"
Sam hängde hufvudet och slog ned ögonen, på det att kaptenen ej skulle se de stora, klara tårarne, och när han svarade "ja", lät det på hans röst, som om han varit mycket misslynt.
"Och detta är allt, hvad du har att svara? Emottager du ett sådant anbud på detta sätt?" sade kaptenen ond och förvånad. "Om du hellre vill stanna här och bli uppfostrad till landtbrukare, så säg det rent ut och gör inga omsvep."
"Ack, pappa," utbrast Sam förtrytsamt, "hur kan du tro det? Har jag ej alltid önskat att likna dig?"
"Nå, men hvarför kan du ej säga det då?"
"Derför att det plågar mig, att tränga ut Harry!" sade Sam, läggande handen öfver ögonen, för att på detta sätt dölja sina tårar."
"Bekymra dig ej om den saken, Sam, men om du verkligen icke har lust att gå till sjös, så säg det strax."
"Åh, pappa, hor på mig. Du kan väl förstå, att ehuru miss Fosbrook är mycket snäll, så kunde vi ej känna någon trefnad, då du var frånvarande, isynnerhet icke vi två."
"Du har väl ej något fel att bekänna, Sam?" sade hans far, som verkligen trodde, att han, för att hjelpa Harry, skulle omtala något hemligt felsteg; "om du har det, så vet du, att det bästa, du kan göra, är att tillstå sanningen."
"Men det har jag ej, pappa," sade Sam och såg upp helt förvånad. "Du vet ju, att jag är ett helt år äldre, och således var jag mera aktsam på mig sjelf; och miss Fosbrook är så snäll, så att det är ett riktigt nöje att lyda henne. Men ser du, pappa, gossarne Greville inbillade Harry, att det var dumt och pjåskigt att lyda henne. Alltsammans är deras fel; de smögo sig bort och läto Harry betala kalkontuppen — och jag vet att han nog till slut skulle lagt pengarna tillbaka, men David bråkade så mycket derom, innan han kunde det, och han räknade alltid på att få gå till sjös — och då skulle han ha återbetalt pengarne så snart som möjligt." De sista meningarne kommo fram efter ett litet uppehåll, liksom om han snyftat.
"Har du ej slutat att tala om Harry snart," sade kaptenen, ännu helt missnöjd. "Jag ville ej ha honom med mig nu på några vilkor. Om gossarne Greville kunde förleda honom till hvad som är orätt, huru skulle det då gå honom bland kadetterna? Om han handlar vanhederligt der, skulle han vanhedra sig sjelf och sitt yrke. Som han ej får bli kadett, och du ej vill bli det, så skall jag försöka att få en sådan plats, när John eller David äro tillräcklig gamla dertill."
"Men pappa, jag —", började Sam.
"Jag vill icke tvinga dig," fortfor kaptenen, och det hördes på rösten, att han var förargad. "Jag har aldrig ämnat tvinga mina söner att bli, hvad de ej sjelfva ha lust till, och du har rättighet att sjelf välja ditt yrke. Det har ej varit bra för mig, att jag blef uppfostrad till sjöofficer i stället för till landtbrukare; och som du ej helt och hållet kan lefva af egendomen, utan något annat yrke, så kan det ju vara så godt, att du slår dig på något annat; tänk likväl icke på att ingå i landtarméen, ty der kan jag ej hjelpa dig fram."
"Jag vill mycket hellre gå till sjös," försäkrade Sam,
"Du bör ej säga det, om du endast gör det för min skull," sade fadern. "Men jag skall säga dig, att nu är det en svårare examen, än det var i min tid. En pojke får minsann ej latas i det yrket, och jag vill icke, att du, efter att hafva varit några år till sjös och blifvit duglig dertill och till ingenting annat, kommer och säger, att du är genomtrött på alltsammans, och påstår, att det var jag, som ville, att du skulle bli sjöman."
"Men det kommer jag aldrig att göra, pappa," sade den stackars Sam, som ej kunde förstå, hvarför hans far talade så strängt med honom.
"Är du säker derpå? Kom ihåg, att du får taga den svåra dagen med den lätta, och icke jemnt springa mig i hälarne och ropa pappa. Jag kan icke se efter dig, och skulle bara skaffa dig ovänner, om jag gjorde det."
"Jag vill så gerna gå till sjös," sade Sam.
"Jag förstår mig verkligen ej på dig," sade fadern, och såg helt häpet på honom, "men om det verkligen är din önskan att resa med, kan du säga åt Freeman, att hon gör i ordning dina saker, så du kan fara med mig om thorsdag; skulle du likväl besinna dig och komma på andra tankar, så låt mig veta det i tid."
Kaptenen gick ifrån honom och hvisslade gällt en välbekant signal, vid hvilken hundar och barn om hvarandra kommo springande från alla kanter, för att följa med honom omkring egorna. Med barnen kom äfven hans bror, men Sam höll sig undan. Han hade ingen lust att följa med den glada skaran, ty han trodde, att hans far var missnöjd med honom och att han måste hafva förgått sig på något sätt.
De, hvilka, liksom Sam, hafva den vanan att vara frånstötande och inbundna och äro fallna för att kort och godt säga sin mening, hafva så svårt att uttrycka sina känslor, att de nästan alltid blifva missförstådda och ansedda för otacksamma och hårdhjertade, just när de känna som varmast.
Kapten Merrifield kunde endast döma, efter hvad han såg och hörde; och äfven när Sam hade fått höra, att Henry omöjligt kunde få fara, hade han visat så föga glädje och tillfredsställelse öfver att sjelf få blifva kadett, att kaptenen var oviss om, huruvida han icke ovilligt gaf vika för sin fars önskningar, hvilket långt ifrån var dennes mening, ty han var af den åsigt, att ingen borde blifva sjöman, som ej hade en stark åtrå dertill. Härigenom bedröfvade och förargade Sam fadern, oaktadt det ingalunda var hans afsigt. Han kände sig nedslagen och bedröfvad, ehuru han ej egentligen visste hvarför, och derför drog han sig tillbaka från de andra, och för att riktigt få vara i fred, gick han till ett högt päronträd och klättrade upp till den högsta grenen, han kunde nå. Han satte sig grensle på denna gren, satte fötterna på en annan, och lutade ryggen mot stammen. Ingen kunde se honom, der han satt så högt uppkrupen ibland löfven, men han såg rundtomkring hela byn och öfver huset, såg svinen på bakgården, och ängen, der gässen och ankorna gingo tillsammans med kycklingarne, som krafsade och pickade i jorden, medan de gamla hönsen höllo sig litet för sig sjelfva i de små groparna, som de sjelfva uppkrafsat. Han såg Purday stå bredvid kållandet i trädgården, och ännu längre bort såg han det promenerande sällskapet. Fadern bar lille Georg, och farbror John gick för det mesta bredvid honom, under det de andra sprungo omkring, ibland spridande sig likt en fårahjord på en betesmark, eller, när de kommo till en smal gångstig mellan sädesfälten, marscherande i en lång rad, så att man ingenting kunde urskilja af dem annat än deras hufvuden, som stucko upp öfver den höga hafren.
Sam erinrade sig, huru han, den dagen han hörde, att han ej skulle få blifva sjöman, känt sig till mods liksom han hatat Stokesley, och att det föreföll honom som ett fängelse, och huru allt, som påminde honom om sjön, hade plågat honom. Han kunde då ej hafva trott, att han så litet skulle glädja sig, att få sin önskan uppfylld. Och likväl hade tanken, att han måste uppgifva denna förhoppning, i två år tyngt på hans sinne och låtit honom med sorg motse den tid, då han skulle blifva fullvuxen och välja ett yrke, och han hade alltid med stor andakt i sina böner upprepat orden: "ske din vilje". Han hade verkligen tålmodigt funnit sig i sitt öde och försökt att betvinga denna längtan, och skulle utan tvifvel blifvit lycklig och gjort sin skyldighet der hemma, men nu hade hans hjertas innerliga önskan ändtligen helt hastigt blifvit uppfylld.
Och just nu skulle denna sorg och detta bråk komma emellan, så att han ej kunde känna sig riktigt glad. Han saknade mycket sin mor. Hon skulle nog hafva förstått, hvad han menade, och skulle nog sagt pappa, att det var hans högsta önskan att få gå till sjös. Men var det också verkligen hans högsta önskan? Han tänkte, att det likväl skulle vara bra svårt, att en gång blifva som en främling på det kära Stokesley, och ej få se sin mor, eller Susanna, eller någon af syskonen på flera år, och troligtvis ej heller sin far efter den första resan. Likväl var sjömansandan för stark hos Sam, för att denna sorg kunde bli synnerligt varaktig, och hans förnämsta bekymmer var tanken, att han skulle sticka ut Henry. Han visste, att detta skulle blifva en svår missräkning för Harry, och han kunde ej låta bli att tänka, att han mer än billigt var drog fördel af det oråd, denne tagit sig för. När han tänkte på sin fars missnöje, så tröstade han sig lätt, ty han ssamvete var lugnt, och han visste, att när de härnäst talades vid, skulle detta missnöje vara alldeles bortblåst. Han var äfven säker på, att när han en gång var till sjös, skulle fadern nog märka, att det var hans kallelse. Nå, det var ju nu en gång bestämdt, att han skulle bli sjökadett, och hvarför skulle han då vara ledsen? Nej, han visste att han fått sin önskan uppfylld, denna samma önskan, om hvars uppfyllelse han ej vågat bedja Gud. Han tyckte, att han borde vara tacksam derför, på samma sätt som han varit det, när modern började tillfriskna. Han knäppte ihop händerna och såg upp i den klara blå himmelen, och hans läppar rörde sig och han framhviskade sina tacksägelser och bad om kraft, att blifva en god och duglig sjöman, och att någonting lika lyckligt snart måtte hända den stackars Henry. Han visste ej, hur det kom till, att han åter kände sig så lätt om hjertat. Han kom endast ihåg, att han skulle få se mamma inom två dagar, och skulle få segla med pappa, om han kunde genomgå sin examen. Han kände sig alldeles tvungen, att på något sätt gifva luft åt sin glädje, och när han då fick se miss Fosbrook komma långsamt framskridande med en bok i handen, kunde han ej motstå frestelsen att slunga ner på henne en skur af små hårda päron.
Ett päron föll ned på hennes bok, ett annat på hennes hatt. Hon tittade upp i trädet och fick då se ett ben, som sökte efter stöd på en gren, men det såg så farligt ut, att hon, af fruktan att få ned Sam på sitt hufvud, vek några steg tillbaka.
Hon såg honom svinga sig från gren till gren, och slutligen kom han nedhalkandes utefter stammen.
"Träffade jag er?" frågade han. "Jag kunde ej låta bli att försöka det, det var så muntert."
Han hade tagit sig en stor frihet, men hon skrattade blott helt godlynt och sade, att han sigtat bra.
"Snälla miss Fosbrook," sade han, "vill ni inte förhöra mig i Euklides?"
Han såg, att hon blef helt förvånad, derför att han ville sysselsätta sig med detta på en fridag, hvarför han tillade: "pappa har verkligen fått en plats åt mig som kadett, och han vill, att jag skall mottaga den."
"Hvad det fägnar mig, Sam. Jag önskar dig all möjlig lycka!" sade hon och skakade hjertligt hans hand.
"Jag önskade, att Harry finge följa med!"
"Kära Sam," sade hon vänligt, anande hans känslor, "jag undrar inte på, att du är ledsen för hans skull, men sannerligen tror jag ej det är bättre för honom, att icke behöfva inträda i lifvet nu."
"Pappa sade, att han i alla fall icke skulle ha tagit honom med sig," sade Sam, "men jag tycker det är hårdt, att hela hans lefnadsbana skall förändras för en sak, som låter värre, än den i sjelfva verket är."
"Sam," genmälte miss Fosbrook, "jag läste en gång en predikan, der det stod, att vårt uppförande i småsaker bestämmer hela vårt lefnadslopp. Du vet, att ett ögonblicks öfverilning beröfvade Moses det förlofvade landet, och för en liten tid sedan läste vi, att Joash segrade blott några gånger, emedan han ej fullgjort, hvad Elisha sagt honom. Det är vårt uppförande, som utvisar, hvad förtroende man kan hysa till oss i saker af vigt.
"Men det är ett så förskräckligt straff," sade Sam; "han tänkte ju lägga dit pengarne igen."
"Min bror kände en bankirs bokhållare, som bortsändes från England som straff-fånge, derför att han lånade pengar, som han tänkte lemna igen. Nej, Sam, menniskorna måste bära följderna af sitt uppförande, och din far straffar Harry lika mildt som rättvist."
"Jag vet, att han förstår det bäst."
"Du kan tryggt lita derpå. Tror du ej, att Harry oaktadt allt sitt prat skulle bli modfälld vid första motgång, eller tror du, att han har kraft att trotsa faran eller sina kamraters öfversitteri. Kommer du ihåg historien om tjuren, som sedermera krympte ihop till en ilsken ko, och, när allt kom omkring, ej var något annat än en kalf."
Sam skrattade och sade: "ja, sådant skulle ej duga till sjös, och han skulle råka illa ut, om han vore feg der. Men jag önskar, att jag sluppe se honom före min afresa. Vill ni vara snäll och förhöra mig min Euklides? Jag skall gå efter boken, om ni stannar qvar här."
"Derför, om två sidor i en triangel äro lika stora med hvar sin sida i en annan triangel, och de vinklarne, som ligga emellan de lika stora sidorna, äro lika stora," hörde sällskapet upprepas, när det återkom från sin promenad.
"Halloh! Euklides al fresco!" utbrast farbror John, när Sam rodnande sprang efter sina papper med de suddiga matematiska figurerna, hvilket en plötslig väderil fattat i, så att de kommo flygande öfver trädgården. Kapten Merrifield fick tag i ett, och när han återlemnade det till Sam, gaf han honom ett så hårdt slag i ryggen, att tänderne skallrade i munnen. Detta gjorde Sam så glad som en ung viking, ty det bevisade att ett fullkomligt godt förstånd nu rådde mellan fadern och honom.
Men om man också var en aldrig så snäll gosse, kunde man ej dermed genomgå en af dessa examina, som vid tröskeln af hvarje lefnadsbana bida dem, som ej äro rika. Sam visste, att han var den klenaste af mr Careys fyra lärjungar, ty det var endast genom sin stora flit, som han mindre ofta än de andra fick baklexa, och de kunde alla hafva öfverträffat honom, om de velat. Hans lexor gingo trögt, de voro alltid en plåga för honom, och hans farbror hade i dag varit mycket förargad öfver hans okunnighet och underhaltigheten af hans kunskaper.
Han var derför mycket ängslig och gaf hvarken sig sjelf eller miss Fosbrook någon ro, utan sprang ständigt efter henne med sin Euklides, sin algebra och sin griffeltafla.
"Den der pojken pluggar väl så länge, tills han till slut blir alldeles slö," utbrast farbror John, när de båda bröderna, som gått ut på gården för att tala med Purday, från det öppna fönstret i skolrummet hörde dessa ord: derför är den återstående fyllnaden F B lika stor med den återstående fyllnaden F D.
"Nu kan det vara nog med dina fyllnader för i dag," ropade kaptenen åt honom, "kom ned, Sam, jag vill leka kurra gömma."
Att leka kurra gömma med pappa i parken var den största glädje, som ungherrskapet Merrifield ännu hade erfarit i detta lif, men oaktadt Susanna, Bessie, Annie och Johnnie efter hvarandra kommit in för att förkunna den stora nyheten och bedja Sam leka med, hade han dock nekat dertill; vid faderns rop kunde han dock ej längre stå emot, utan slutade upp och rusade ned för trapporna. Miss Fosbrook var ej litet glad deråt, ty oaktadt sin goda vilja att hjelpa honom, började hon tröttna på, att höra talas om trubbiga och spetsiga vinklar och att sitta inne denna varma sommarafton.
Lusthuset skulle vara bo, och der samlades sällskapet, nio till antalet, ty icke blott pappa, utan äfven farbror John lekte med. Ehuru ingen brytt sig om Henry, och han kännt sig mycket öfvergifven, hade han dock gått med de andra hela dagen; han försökte låtsa, som om ingenting händt, och glömma den tyngd, som nedtryckte honom; han trodde ej heller att han kunde blifva straffad derför, att han haft otur med att låna pengar och ej besvarat de andras näsvisa frågor. Men han tyckte dock, att allt nu var olika mot förr, och han kunde ej deltaga i de andras glädje, alldeles som då en sjuk ser solskenet, utan att kunna känna dess värma, och i stället för att ångra sig, försökte han nedtysta sina samvetskval. Derför stod han med de andra i ringen, då Susanna räknade ut, hvem som först skulle gömma sig, genom att peka på hvar och en och upprepa orden:
"Äppel, päppel, pirom, pärom!"
Kråkan satt på talleqvist
Hon sa' ett, hon sa' tu,
Ute ska' du vara nu."
Ordet "nu" fick farbror John, hvilket kanske Susanna hade ämnat, och ryckande på axlarna gick han och gömde sig, och snart hörde man hans "ohoj!" Han var just icke synnerligen, svår att få reda på; kanske ville han ej heller, att de skulle söka honom länge, ty han gick och ställde sig bakom de höga turkiska bönorna, hvilka de alltid tyckt vara ett dumt gömställe. Barnen hoppades, att han skulle taga pappa, hvilket de alltid hade svårt att göra, ty han var lättare på foten än någon af dem, liksom han äfven hade längre ben, men de sågo, att farbror John icke hade ringaste utsigt att få tag i honom, och i stället grep han Bessie, just när hon var nära boet.
Bessie gömde sig så bra, att de länge och väl sökte henne, innan de hörde Sams utrop: "jag ser dig! jag ser dig!" Han hade sett en flik af hennes klädning sticka fram bakom Purdays stora potatiskorg, som stod i ladan, och nu flydde hela sällskapet till boet.
Bessie ville ej försöka taga pappa, ty gjorde hon det, skulle hon ej få någon alls, utan hon tog fast David, hvilken aldrig kunde springa fort, och han blef mycket förnöjd, när han blef tagen.
"Jag skall nog få tag i pappa," sade han, när hon fasttog honom. "Jag vet ett sådant bra gömställe."
Detta var midt emot lusthuset, ibland kålhufvudena, hvilka han verkligen liknade. Der låg han utsträckt på den fuktiga jorden, bland de väldiga kålhufvudena, hvilka alla hade vattendroppar i hvarenda vrå af sina stora blad. När Susanna slutligen fick se honom, kom han fram med en så smutsig blus, — för att ej tala om hans knän — att, om hans mamma sett honom, han bestämdt fått gå och kläda om sig; men nu var det ingen, som märkte det, och han sprang strax fram till lusthusets dörr och förföljde ingen särskildt, men afskar reträtten för dem alla. Han smög sig likväl sedan derifrån och lät alla de yngre springa in oantastade, ja, äfven farbror John föraktade han att taga. Denne var mycket road af att se på den lilla mannens knep, och på den långvariga jagt, som uppstod mellan honom och hans far. Den qvicka, smidiga kaptenen skuttade hit och dit, och försökte att komma in i boet på den ena sidan, då hans fiende var på den andra, och den lilla, tjocka, beslutsamma och flämtande pojken stod och bevakade dörren med händerna på sina knän, alltid färdig att rusa på fadern, närhelst denne försökte att smyga sig in. Hela sällskapet i lusthuset gapskrattade åt farbror Johns lustiga anmärkningar öfver detta skådespel, som han jemförde med fabeln om haren och sköldpaddan. Slutligen lät kaptenen antingen med flit taga sig, eller också gjorde David ett skickligare angrepp än förut, ty med ett högt rop rusade han på pappa och höll fast honom i benet. Alla skreko af förtjusning, ty pappa gömde sig så bra, och när de väl funno honom, röt han så förfärligt, att de små barnen blefvo förskräckta och de stora tyckte, att detta rytande var det bästa af allt, ja, det var Johnnies största ärelystnad, att kunna ryta som pappa. När han ropade, lät det, som om rösten kom från en helt annan plats, än der han var, så att de aldrig af hans rop kunde gissa till, hvar han befann sig. Denna gång hörde de rösten alldeles som från köksträdgården, och när de gingo dit, för att söka honom, hörde de ett annat "ohoj" från Sams päronträd, och när de tittade dit upp, hörde de "ohoj" från stallet. Slutligen såg Annie upp i luften, som om hon trott, att pappa kunde vara der, och då fick hon hastigt se de mest skälmaktiga ögon titta ned från taket af lusthuset. Der hade han legat hela tiden och roat sig med att betrakta, huru de sökte efter honom, och ropat dessa underbara "ohoj" som vilseledt dem.
"Jag ser dig! jag ser dig!" utropade Annie och sprang in i lusthuset, just i detsamma som fadern hoppade ned ifrån taket och, ställande sig vid dörren, liksom David gjort, tycktes öfverlägga, hvilken han skulle taga af flyktingarne, som kommo rusande från alla kanter.
Han jagade två af gossarne nedför sandgången, och just som han skulle taga fast den största af dem, såg han, att det ej var Sam, och stannade derför och lade armarne i kors. En snyftning kom honom att vända sig om, och han såg lilla David stå och gråta.
"David! hvad är det? Hur är det fatt, min gosse? Hvar har du gjort dig illa?"
"Nej, nej! Jag har inte gjort mig illa. Tag fast Harry, pappa!"
"Nej, David! Jag leker ej med pojkar, som uppföra sig som Harry!"
"Tala med honom, pappa; ack, gör det!"
"Jag skall göra det, innan jag reser," svarade kaptenen allvarsamt.
"Gör det nu, pappa! Ack, gör det! Jag ville, han skulle bli straffad, men ej på detta sätt."
"Nej, David. Om han kan tro, att jag vill leka med honom och behandla honom som de andra, är han ej värd att få förlåtelse. Sluta nu att gråta, så skola vi fortsätta leken."
Men David var för bedröfvad att kunna leka mera. Att straffas, utan att sedan få förlåtelse för sitt fel, var det förskräckligaste, tyckte han, som kunde hända någon, och han förebrådde sig, att det var han, som ådragit Henry allt detta lidande, ty det var ju han, som skrifvit och talat om det för pappa. Han gick långsamt och mycket bedröfvad in i huset. Miss Fosbrook tyckte, att han såg så lidande ut, att äfven hon trodde, att han gjort sig illa. Hon tog honom, så smutsig han var, upp på sitt knä, och der berättade han under strida tårar, att pappa icke ville tala med Harry, och att det var alldeles förskräckligt, och att han önskade, att det hvarken funnes svin, pengar eller hemligheter, ty de göra bara menniskor olyckliga.
"Kära David, de göra endast dem olyckliga, som för mycket bry sig om dem. Pappa förlåter nog Harry, innan han reser bort, det är jag säker om. Han vill blott, att han först skall ångra sig, så att han aldrig kommer att göra så mer."
"Jag tycker inte om det," sade David gråtande. Kanske gret han till en del derför, emedan han var trött, ty han hade varit på benen hela dagen; men förnämligast var det dock derför, att hans goda hjerta nu åter fått öfverhand. Han hade ändtligen förlåtit sin bror den oförrätt, denne tillfogat honom, och denna afton bad han med andakt, ty han förstod nu, att han varit kärlekslös.
När Sam och Harry på aftonen gingo upp för att lägga sig, sågo de en liten hvit figur stå på trappan, och David med sin späda röst sade: "snälla Harry, gif mig en kyss, jag är så ledsen, att jag talade om för pappa — — —"
"Se der, var nu tyst," sade Harry, afbrytande honom med den önskade kyssen, "om du ej talat om det, hade någon annan gjort det."
Men långt sedan Sam somnat, vätte Henry sin hufvudkudde med heta tårar.