Jenny Lind/6
| ← 5. I England |
|
7. I hemmets ro → |
6. I AMERIKA.
(1850—52.)
Den sista vintern i London hade varit mycket
påkostande för henne i många hänseenden. Hon var
trött och utsliten, men till detta kom även själsliga
lidanden av annan art.
Hon hade, som vi sett, på våren 1848 ingått förlovning med Julius Günther. Fullt säker på sina känslor gent emot honom hade hon aldrig varit, och det yppade sig tämligen snart stora olikheter dem emellan. Fröken Åhmansson hörde till de djupt fromma, och Jenny hade genom henne fått en religiös atmosfär i sitt hem, som illa harmonierade med Julius Günthers sinnelag. Bådas uppfattningar av teatern voro numera så olika, och snart funno båda, att de ej kunde uppgå i varandra, som de borde. Den 8 okt. 1848 bröts därför förlovningen efter knappt ett halvt års förlopp.
Det skedde frivilligt å bägge sidorna.
Föga anade Jenny, att hon kort efter ånyo skulle stå inför ett nytt val. Den 20 sept. 1848 hade hon i Newcastle sammanträffat med en ung kapten i indiska armén, släkting till mr Grote: Claudius Harris. Han var djupt religiös, och hela hans familj var av ett strängt, nästan bigott sinnelag i kristliga ting. Jenny Lind märkte ej detta först. Under det den unge mannen fick stora sympatier för henne, tyckte hon, att han var ”tråkig”, fastän hon gärna talade med honom om religionen. Då hon d. 16 sept. kom till Bath, där han hade sitt hem, frågade hon efter honom utan att egentligen tänka på, vad han därigenom skulle känna. Han sökte sedan upp henne flera gånger och till sist friade han. Själv tänkte han väl ej på följderna. Han var ju andligt sinnad, och fröken Åhmansson hade väl även tyckt, att det var en bättre ung man än Günther. Han var av gammal god engelsk familj, och Jenny Lind trängtade efter ett hem. Hon svarade jakande. Kort efter (jan. 1849) var hon i Norwich, där hon fick tillfälle tala med biskopen och biskopinnan, vilka naturligtvis styrkte henne i hennes tro på, att han var den henne utsedde. ”Jag är trött till kropp och själ men mest till själen!” hade hon sagt. ”Jag saknar ett stöd, och just då jag behöfver hjelp, för Guds finger till mig detta hjerta, hvilket likasom mitt kan hysa medkänsla för hvarje barmhärtighetsverk. Vi önska lefva lugna och ostörda någonstädes. Jag önskar vara nära träd, vatten och en kyrka.”
Hon hade vädjat till Harris’ föräldrar och deras mening om saken. De hade tillstyrkt — men på vad sätt fick hon först lägre fram på våren veta. De hatade scenen och kunde ej erkänna henne som medlem i familjen med mindre hon ansåg ”teatern som ett satans tempel och alla de spelande för djävulens präster”. Hon borde komma till Bath som en botgörerska, som bad om förlåtelse för hela sitt liv ”i synden”. Detta var en hård prövning.
Visserligen hade hon längtat efter att lämna scenen, men att göra det så, att hon skulle anse hela sin föregående verksamhet inom konsten som ett djävulens verk, det varken kunde eller ville hon. Hon hyste för stark tro på sin mission även där och ville gå till hemmets och privatlivets ro med en innerlig tacksamhetskänsla för allt, vad försynen genom henne velat uträtta.
.jpg)
Angelica Catalani.
Efter kolteckning i Musikhist. Museet skänkt av sångerskan 1827 till Marianne d’Ehrenström.
Ännu en annan strid återstod med Harris och hans familj. Jennys vänner uppmanade henne att med bestämdhet hävda sin rätt att själv få förvalta sina inkomster. Det ansåg Harris ”obibliskt”.
Familjen Grote var henne under denna prövotid ett gott stöd. De avrådde henne bestämt från förbindelsen, och Jenny stod fast. Fru Grote hade rest till Paris men bönfallit henne att komma efter, om ej förhållandena blevo bättre.
Hon kom också, och därmed var hon fri från denna förbindelse. Nu först kände hon, hur trött hon var, och huru livet förbittrats för henne. Hon visste ej, vart hon skulle vända sig. Hela hennes framtid var höljd i mörker. Skulle hon slå sig ned i Sverige? Eller kanske i Tyskland?
Hon sjöng litet i den intima kretsen bland vänner och kände sig nöjd att tills vidare få vara i ro. Hon uppsökte den fordom så berömda sångerskan Catalani, vilken 1827 gästat Stockholm och där hyllats. Jenny Lind mindes henne helt säkert från denna tid, då den svenska huvudstaden blott talade om den underbara italienskan. Hon hade nu slagit sig till ro i Paris, och det var där Jenny Lind återsåg henne. En amerikansk tidning berättar om sammanträffandet så här: ”Catalani fick en dag besök af en okänd dam, som vägrade att nämna sitt namn för tjänarinnan. Sedan den främmande kommit in i rummet, gjorde hon en behaglig och vördnadsfull bugning och sade: ’Jag har kommit för att frambära min hyllning till vår tids största sångerska så väl som till den ädlaste af kvinnor; min fru, gif mig eder välsignelse, jag är Jenny Lind!’ Rörd ända till tårar tryckte m:me Catalani den svenska näktergalen till sitt bröst.” — Ej långt efter detta besök var den gamla sångerskan från Napoleons dagar ej längre bland de levandes antal. Koleran hade bortryckt henne.
Jenny Lind tyckes här i Paris för första gången ha tänkt på en konsertresa till Amerika, ty i ett brev av d. 13⁄6 1849 till fru Schwabe, ber hon henne fråga sin man, vad han skulle tänka om möjligheten för henne att ge konserter där. Vad fru Schwabe svarat härpå, veta vi ej. Ännu hade tankarna ej fått någon fast form. Hon var fortfarande alltför trött för att tänka på konsertresor.
Det blev ingen ro i Paris heller för Jenny Lind. Upprorsrörelserna från 1848 hade ännu ej lagt sig. Därtill kom kolerans gräsliga härjningar. Hon for till Schlangenbad för att söka bot för sitt lidande. Därifrån skrev hon till fru Wichmann i Berlin: ”Jag reste från London till Paris, där jag råkade ut för den förskräckligaste koleraepidemi. Min käre förmyndare från Sverige kom dit, för att jag skulle ha vid min sida någon, som jag kunde lita på. Vi foro sedan till Brüssel d. 13 juni och därifrån till Köln och betraktade Rhen. Underbart härlig är och förblir dock gamle fader Rhen. Jag skickade under tiden min svenska följeslagerska till London för att packa in mina saker och skicka dem till Sverige. En dag besökte jag en berömd läkare i Koblenz för att fråga honom, hvad jag skulle göra för mina angripna nerver. Han undersökte hufvudet och äfven hjärtat (hvilka båda äro mycket angripna) och sade mig sedan, att om jag ej riktigt skötte mig nu, skulle jag utsätta mig för att alldeles gå under, då jag började arbeta igen. Han förbjöd mig uttryckligen att sjunga under 6 eller 8 månader och skickade mig hit på en 14 dagar för att bereda mig för 4 veckors vistelse i Ems. När jag kommer från Ems, är jag ledig till oktober. Men jag önskar tillbringa nästa vinter i Sverige, där jag har mycket att ordna.”
Hennes läkare ordinerade en druvkur i Meran i Tyrolen, och hon for dit. Hennes krafter begynte långsamt att återvända. Från Meran skrev en köpman i Frankfurt till hennes förmyndare, hovrättsrådet Munthe: ”Jenny Lind har lyckligt ankommit til Meran och finner sig väl der. Från alla håll försöker man att få vår kära väninna. Ett mycket förmånligt anbud har kommit från England, bättre än någonsin och under allt slags garanti. I förra veckan reste en amerikan härifrån till Meran för att förmå henne att komma till New-York. Ja, en sådan konstnärinna har aldrig funnits! Måtte himlen förläna henne god hälsa och inre tillfredsställelse.”[1]
Ånyo hade således tankarna kommit upp på en konsertresa i Amerika, men ej heller denna gång blev det något resultat.
På hösten for hon till Hamburg, där hon gav några konserter. Bl. a. medverkade hon där i oratoriet Skapelsen. Konungen av Preussen bad henne komma till Berlin, och hovkapellmästare Taubert sändes att avhämta henne. Hon bodde där åter hos professor Wichmanns och sjöng för konungen och drottningen. Sedan gick färden till Lübeck. Där erhöll hon ett brev (dat. 25 dec.) från konung Oskar I att komma till Stockholm.
I Lübeck hade hennes planer på konsertresor även gått åt Ryssland. I ett brev av d. 6 dec. heter det: ”Vi resa sannolikt till Ryssland. Jag måste försöka förtjäna. Jag undrar, hur jag skall tycka om den delen af världen, och huru den delen af världen skall tycka om en varelse sådan som jag! I maj månad återvänder jag till Sverige, efter hvad jag förmodar endast för en kort tid, emedan min läkare troligen vill skicka mig till Ems ännu en gång! Jag har sjungit (chanté) några gånger, och min röst har blifvit starkare och bättre.”[2]
Hon hade en plan att samla penningar för en stor välgörenhetsplan i Sverige, som redan föresvävat henne vintern 1847—48. Hon ville grunda en operaskola och sedan ägna sig åt denna verksamhet. Hon hade redan skänkt behållningen av en del konserter till detta ändamål.
Emellertid grusades även planen på Rysslandsresan. Den 8 jan. 1850 skrev hon från Lübeck till fru Wichmann: ”Jag ämnar emellertid icke resa till Ryssland. Detta har skjutits i bakgrunden af en annan stor plan. Men jag skall komma till dig, såsom vi bestämde, ehuru det endast blir en kort tid.”[3]
Den plan, som nu för tredje gången kom fram var återigen Amerika, och nu var det mera säkert, och hon gjorde sig därför allt mera förtrogen med tanken. Phineas Barnum, som förut gjort sig känd som en ypperlig reklammänniska i äkta amerikansk stil, hade förespeglat henne kolossala vinster å en konsertturné i Förenta Staterna, och hon hade lyssnat till hans anbud. Hon skulle sjunga på 150 konserter och för det uppbära ett honorar av 1,000 dollars pr afton. Hon skulle själv få utvälja en sångare att följa med på färden. Hon tänkte genast på Belletti, och Barnum var genast nöjd med förslaget. Han skulle få 45,000 kr. för sin medverkan. Dessutom fick hon Benedict att följa med som ackompanjatör.
Kontraktet undertecknades i Lübeck den 9 jan. 1850 i svensk-norske konsulns närvaro.
Hon for sedan till Hannover, där hon i konungen och drottningen förvärvat sig trofasta vänner. Drottningen berättade om detta besök: ”Flera gånger hade konungen och jag den outsägliga lyckan att höra den älskliga 'nordiska näktergal’, såsom han alltid kallade henne, sjunga hemma hos oss, i en liten intim krets, och vi blefvo naturligtvis alltifrån den stunden alldeles förtjusta af hennes upphöjda och religiösa sinne. Särskildt hos min älskade gemål med hans djupa känsla, lifliga fantasi och stora själsbegåfning fortlefde dessa dagar af musikalisk njutning länge i minnet såsom en källa till oblandad glädje.”[4]
I början av febr. var hon i Göttingen, där studenterna hyllade henne på ett nästan rörande sätt. Det var en solglimt i hennes just då tämligen tunga sinnesstämning. Hon blev som barn på nytt. ”Jag känner mig så glad och lycklig, att jag skulle vilja omfamna hela världen.” Billroth, som beskrivit festen för sin mor, slutar brevet: ”Om jag kunde, skulle jag vilja beskrifva för dig, kära moder, huru upphöjd och förädlad man känner sig inför en sådan allmän studententusiasm. Ord äro för svaga och döda för att kunna ge uttryck för denna rika och lefvande känsla. Jag förmår icke säga dig mer, ty Jenny Lind kan ej beskrifvas. Blott sjunga kan jag hennes sång:
’Wie Ihr Gesang zum Herzen drang
Vergass ich nimmer mein Leben lang!’”[5]
Studentföreningen ”Burschenschaft Hannoverana” sände henne sedan ett sidenband i föreningens färger, varpå medlemmarnas namn stodo skrivna. Hon tackade dem i ett brev av d. 13 febr. 1850. Det heter det bl. a.: ”Måtte solen ofta så mildt lysa öfver oss alla, som den gjorde morgonen d. 5 febr., ehuru sådana ögonblick icke ofta komma på en dödligs lott! Låtom oss länge kvarhålla dessa ögonblick, äfven då, när den yttre ungdomen flytt sin kos! Såsom en tillgifven syster räcker jag eder alla ännu en gång på afstånd handen i den förhoppning, att ni med godhetsfullt öfverseende mottager dessa mina svaga, ofullkomliga ord.”[6]
Sen gick färden till Braunschweig och så åter till Berlin, där den gamla hänförelsen ännu fanns. Rellstab var som alltid djupt rörd och tänkte ånyo på, att det kanske var sista gången: ”En allt behärskande känsla gaf en skarpt i ögonen fallande färg åt alla andra, som konserten väckte — den känslan, att det var sista gången på många år, kanske för alltid, som vi skulle få lyssna till hennes stämma, hvilken bland alla lifliga, sköna och höga minnen, som lefva inom oss, varit den enda, som utöfvat konstens magiska verkan, icke blott i dess rikaste och fullaste mått utan äfven — och detta är hennes egendomliga och största bedrift — i dess renaste form.”[7]
Efter ett kort besök i Dresden reste hon till Hamburg, dit hon den 20 mars anlände. Här sammanträffade hon åter med herr och fru Schumann.
Vi vilja här stanna något för att belysa den utveckling, som försiggått inom henne under den sista tiden. Hennes konsertprogram hade intill 1846 mestadels upptagit operaarior och svenska sånger. Bekantskapen med Mendelssohn och Taubert hade väckt till liv ett intresse för den tyska romansen, och hon upptog sedan allt mera tyska ”lieder” på sitt program. Särskilt blev det Mendelssohns och Tauberts sånger hon föredrog och vann rikt erkännande härför. I England hade hon i maj sammanträffat med pianisten Thalberg, vilken föredrog Schuberts sånger i pianoarrangemang.[8] Detta gav henne lust att sätta sig in i denne kompositörs verk, och om hon ej ännu sjöng något av Schubert, berodde detta mera på, att den engelska publiken ej riktigt var mottaglig för dessa sånger då. Så mycket mera visade den tyska publiken sig tacksam.
Man började även efter hand i Tyskland fatta, att här fanns ännu ett nytt fält för hennes konstnärliga verksamhet. I Deutsche Allg. Zeitung d. 8 mars 1850 stod att läsa, att man beklagade, att hon icke oftare ”sjöng tysk musik, som hon älskar, ty i återgifvandet af denna musik, hvilken framför allt beror på känsla, själ och smak, är hon oöfverträffad.”[9] Det var en uppmaning, som stämde överens med hennes egen böjelse, och vi finna henne sedan allt mera försänka sig i den tyska sången.
Redan samma månad höra vi resultatet, då hon i Hamburg sammanträffade med makarna Schumann. Clara Schumann kunde ej nog förvåna sig över, huru hastigt hon satt sig in i hennes mans sånger. Visserligen hade hon redan förut sjungit enstaka sånger av honom offentligt å konserter. Men nu inför makarna själva sjöng hon sång efter sång så, att båda blevo rörda till tårar. Med hela den oändliga receptiviteten i hennes begåvning hade hon fattat kärnan och andan i dessa sånger. Vi ge ordet åt Clara Schumann: ”På torsdagen d. 21 besökte Jenny Lind oss med anledning af en liten sångrepetition, men hvilken blef någonting mera, ty hon sjöng en hel mängd af Roberts sånger. Och huru sjöng hon dem — med hvilken sanning, med hvilken innerlighet och enkelhet — hur hon sjöng från bladet Marienwürmchen, Frühlingsglaube, ur ett album, som var henne alldeles okändt — det förblir oförgätligt. Hvilket härligt, gudabegåfvadt väsen är hon icke, hvilken ren, sann konstnärssjäl; huru vederkvicker icke allt, hvad hon säger, huru träffar hon icke alltid det rätta och uttrycker det i få ord! — Kort sagdt, jag har kanske aldrig älskat och ärat någon kvinna så som henne. Dessa sånger skola alltid ljuda i mitt hjerta, och vore det icke orätt, skulle jag vilja säga, att jag aldrig vill höra dem sjungas af någon annan än af henne. Jag behöfver väl knappt nämna, att Robert är lika förtjust i henne. För kompositören är det särskildt en fröjd att höra sina sånger så sjungna ur hjertats djup. Hon lemnade oss, och hvarje gång hon lemnade oss, förblef jag i ett tillstånd af häftig själsrörelse, i det hennes toner och ord ständigt dallrade i min själ. Soaréen i Altona d. 21 var härlig. Sällan bjudes man på så mycket i förening som den dagen — en öfverfull salong, ofantligt entusiastiskt jubel, den utmärkta sången, min egen prestation icke så dålig, Roberts underbara trio nr. 2 med Boie och Kupfer — kort sagdt, ingenting fattades i ett fullkomligt helt. Huru hon sjöng! Huru Rheinisches Volkslied af Mendelssohn, huru Sonnenschein af Robert, nej — det kan icke beskrifvas! Robert sade till henne: ’Detta kommer verkligen solen att skina på ens rygg.’ En sådan friskhet, en sådan barnslig oskuld och naivitet, detta måste man höra och höra om — och publiken gaf sig icke, förrrän hon sjöng om det. Och hur sjöng hon ’Der Himmel hat eine Thräne geweint’ — med hvilket själfullt och intelligent föredrag! Det kan icke med ord beskrifvas, hvilket himmelskt, intryck ett sådant återgifvande af sådana sånger gör! — I dag gaf hon åter ett bevis på, huru djupt hon intränger i allt, hvad hon sjunger, i det att hon sjöng den senare delen af Frühlingsnacht utantill, emedan bladen kommo i oordning, då de skulle vändas. Alla Roberts sånger sjöng hon så, som jag alltid tänkt mig såsom ett ideal, men som jag aldrig drömt om att få höra dem. Hon gick ej förbi en enda finess, såsom andra sångerskor göra; på samma sätt, då andra uppträdde, var det ett verkligt nöje att betrakta henne, ty ingenting undgick henne, icke ens den minsta, den finaste harmoniska skiftning. — Robert har en varm beundrarinna i henne. Hon sade en gång sakta till mig: ’Hvilket snille er man är; hvad jag vördar honom!’ Så glad hon alltid var, då hon märkte, att hon sjungit hans sånger, så att han var nöjd! Men må detta vara nog. Ord kunna endast svagt återgifva känslorna.”[10]
Jenny Lind stannade länge i Lübeck. Hon tänkte på sin tillämnade resa till Amerika och undrade, om hon där skulle få vänner. Man hade älskat henne i Sverige, Danmark, Tyskland och England och förstått henne, men månne man i det stora underlandet på andra sidan Atlanten skulla fatta henne? Hade man förutsättningar att förstå en så helt genom förandligad konst som hennes? Var man mogen för denna den största konsten? Hon betvivlade det. Även tänkte hon på sina krafter. De voro ej desamma nu som förr. Hon skrev d. 6 febr, från Lübeck till en engelsk väninna: ”Jag är, Gud ske lof, mycket bättre nu, än då jag lämnade England. Jag känner endast mycket sällan den svåra hufvudverken; och hvilken lindring det är, det kan jag icke säga! Vår läkare här har så fullkomligt förstått hela min kroppskonstitution, att han gjort mig till en annan menniska i det afseendet, att mitt hufvud är bättre!! Vi vänta nu på den svenska båten, som skall föra oss till Sverige … om ungefär 14 dagar. Jag ämnar stanna i mitt kära fosterland till omkring slutet af juni, och sedan skola vi resa till Schlangenbad och Ems och därifrån till London (blott för några dagar) för att sedan fara till Liverpool. Och der är den stora vändpunkten! Från Liverpool skola vi bjuda farväl åt Europa för ett par år. Ja, jag har beslutat att resa till Amerika och förtjena så mycket pengar som möjligt för att kunna fullfölja och utföra min älsklingsplan — en skola, en stor skola för stackars vilseförda barn i mitt fädernesland. Jag vet, att jag aldrig skall tycka om amerikanarna så, som jag tycker om engelsmännen. O nej! Men jag föreställer mig, att landet måste i vissa afseenden vara storartadt, och då jag har tillfälle dertill, tror jag, att det är en god sak att se så mycket som möjligt af Guds skapelse.”[11]
Allt oftare kom den nervösa huvudvärken, som skulle sätta hennes lynne på så hårt prov under den återstående tiden av hennes liv. Hon blev då ibland bitter till sinnes, men hon hade en tröst, som åter kunde stämma henne mild: hon fann tröst i bibeln. Den 10 april skrev hon från Lübeck: ”Min bibel har aldrig varit nödvendigare — aldrig till större tröst än nu. Jag hemtar deri hvila, sjelfkennedom, hopp, tro, kärlek, vaksamhet och gudsfruktan, så att jag nu betraktar lifvet och verlden på ett helt annat sätt än förut. Måtte alla menniskor komma till denna kunskap, och vi alla dagligen vederkvicka oss med denna heliga bok; måtte min egen Gusti anförtro alla sina sorger åt denna bok! Då först skola vi förstå att njuta det sanna lifvet.”[12]
Den 12 maj var hon åter i Sverige. Men huru förvandlad tyckte man ej hon blivit! Både utseende och lynne hade undergått en stor förändring. Vad visste man i Sverige om hennes själskval, om allt vad hon genomkämpat under de gångna åren! Jo, man visste, att hon innan utresan förlovat sig med Günther och sedan i England träffat en ny och naturligtvis då slagit upp den första förlovningen, strax ingått en ny, men så åter tappat lusten för denne andre och brutit med honom, då bröllopet redan var utsatt. Man visste av brev, att hon blivit ”läsare” och kunde då förstå, att det ej stod riktigt väl till med hennes hjärna. — Allt detta visste man — det var nog. Stockholm hade förändrat sig. Nu ville man ej längre dåras av hennes sång.
Vi låna ordet av Lotten Dahlgren, som skildrat detta sista officiella svenska besök med ledning av hovmarskalken Bernard von Beskows minnen.[13] Beskow besökte henne några dagar efter hennes ankomst till Stockholm. Han fann henne allvarsammare än förr men som vanligt mycket vänlig. Hon gjorde sig inga illusioner om vistandet i Amerika, men ’behöfde tänka litet på sitt, medan hon ännu hade någon röst i behåll’. Vad som frapperade Beskow liksom andra iakttagare var den obegripliga förändring i ansiktsuttryck, som försiggått, sedan man sett henne sist. Hon syntes ofta förstämd, tyst och grubblande.
Snart var Jenny Linds frekventerande av läsarsammankomsterna det allmänna samtalsämnet i huvudstaden. Vid denna tid befann sig Wieselgren även i Stockholm, väckande ett ofantligt uppseende genom sina bönemöten och andliga föredrag om ’den inre missionen’. Nu berättades det, att Jenny Lind även bevistat ett sådant möte hos excellensen Lagerbjelke, på vars kallelse Wieselgren kommit till Stockholm. Wieselgren hade slutat sammankomsten med
.jpg)
Bernh. v. Beskow.
Efter oljemålning av O. Södermark. Litogr. av Cardon.
bön och hade talat så förträffligt, att Jenny kysste honom på hand. — Pingstdagen hade hon hört Wieselgren i Storkyrkan, på aftonen Fjellstedt i Maria. Därifrån hade hon begivit sig eskorterad av tvenne präster. — Hon besökte Rosenii konventiklar, och folket låg i fönstren för att gapa på henne, när hon om aftonen gick till och ifrån ’sirapskyrkan’. Den stackars Jenny levde som i glashus. Varje hennes steg bevakades.
Den 31 maj ägde en av teaterkonserterna rum. Jenny Lind sjöng en aria ur Puritanerna, Vielkas sång med flöjterna ur Meyerbeers Fältlägret i Schlesien, Annas aria ur Don Juan och Tauberts ”Jag vet ej, hvarför jag sjunger”. ”Hon förekom mig som ’ein gebländeter Nachtigall’”, utbrister Beskow. Det dramatiska frambröt överallt, oaktat hon avsvurit scenen. Hon hade en synbar svårighet att återhålla gesterna och det sceniska livet. Rösten, särdeles i höjden, var något mera beslöjad än förr. Det förekom som ett sorgeflor legat däröver. De höga tonerna tycktes även fordra ansträngning, och ett par gånger märktes de övergå liksom till skrik. ”Jag är ej rätt säker, om de ej voro litet detonerade; för mig var hennes uppträdande smärtsamt, ehuru man stundtals glömde allt för att blott beundra”, säger Beskow.
Den 7 juni gavs ännu en konsert, den sista i denna serie. Även denna bevistade Beskow. Hon sjöng ”Casta diva” ur Norma, en aria ur Kärleksdrycken, bönen ur Friskytten samt Fjärran i skog och Norsk fjällsång och till sist utom programmet Tauberts ”Jag vet ej, hvarför jag sjunger”. ”Jag har aldrig sett henne så vacker. Ett svärmande uttryck låg öfver hennes anlete, som gjorde henne förskönad. Uttrycket i allt, hvad hon föredrog, var obeskrifligt hänförande. Bifallet gränslöst. Jag fick cn aning, jag vet ej hvarifrån, att — hon sjunger icke längre. Sjelf hade hon yttrat, att det var sista gången hon sjöng på vår teater.”
Detta blev icke händelsen. Vid båda galaspektaklen d. 21 och 23 juni till firande av kronprinsens förmälning uppträdde Jenny Lind med en del nummer. Under denna sin vistelse i Stockholm lät hon även höra sig på kyrkokonserter. Ja, vid ett par aftonsånger i Jakobs kyrka tog hon upp psalmerna i klockarens ställe samt sjöng tillika med kyrkoherde Fröst åtskilliga andliga och världsliga sånger.
Försöken att få henne sjunga vid extra tillfällen misslyckades vanligen. Beskow fann henne också vid ett besök föga tillmötesgående. ”Hon sade sig ha kommit hit för att ’rangera teaterns affärer’, och nu var det gjort. Hon hade ämnat även sjunga för ’den inre missionen’, vilken hon ’var af allt sitt hjerta tillgifven’, men äfven detta kunde nu ej ega rum. Var högeligen förstämd. Klagade, ’att man aldrig är nöjes, hur man än ställer sig’. Jag avbröt besöket så fort som möjligt.”
Sista gången Beskow avlade besök hos Jenny Lind var d. 26 juni, dagen före hennes avresa, och ändamålet därmed var att överlämna den medalj, som präglats över henne på initiativ av en kommitté, bestående av konstnärinnans närmaste vänner (Lindblad, Fröst, Charlotte Murray, Beskow m. fl.) och med bidrag av alla landets framstående personer från konungen och nedåt. Denna avskedsgåva från fosterlandet och den åtföljande adressen ”gick rakt till hennes hjerta”. Dagen därpå lämnade hon Sverige. Jenny Lind skulle aldrig dit återkomma. —
Dessa sista ord äro ej riktigt överensstämmande med verkligheten. Hon besökte ofta sitt land sedan, men hon sjöng ej mera där för en stor publik. Hon älskade fortfarande sitt fosterland. Men ändå fanns det numera ett tomrum mellan henne och Sverige. Hon hade 1848 fått uppleva de förfärliga februaridagarna och glömde dem ej, och hon hade nu 1850 fått känna sitt hemlands otacksamhet och småsinne. Hur annorlunda voro ej då de sista minnena från Tyskland? Med vilken hjärtevärme hade man ej där hälsat henne välkommen åter!
Då hon for till Amerika, voro alla minnena från England och Tyskland ljusa men från Sverige mörka, och vi förstå alltså, vart hennes håg helst stod, då hon två år senare återvände från det stora underlandet i väster.
På resan från Sverige till Amerika hade Jenny Lind sällskap med fröken Åhmansson. Dessutom åtföljde som sekreterare hennes kusin, Max Hjortzberg. Hon tog ej vägen direkt till England utan reste först till Tyskland, där hon konserterade bl. a. i Bremen och Baden-Baden. Under juli månad vilade hon ut i Schlangenbad och kände sig sedan rätt stark. Färden gick i aug. till England, där Belletti och Benedict slöto sig till hennes sällskap.
Man hade bett henne sjunga i London, innan hon avreste, men hon hade avslagit varje anbud. Hon sjöng endast i Liverpool d. 16 och 19 aug. Den senare av dessa var ägnad åt Händels Messias. Det var första gången hon sjöng i detta verk. Man var också i spänd förväntan på, hur hon skulle lyckas med sitt parti. I Times stod d. 21 att läsa: ”Jenny Linds sång öfversteg alla förväntningar. Hennes kraftiga och briljanta utförande af 'Glädjens storligen’; hennes uttryck i ’Han skall föda sin hjord’; hennes mildhet i ’Huru sköna äro dina fötter’; hennes brinnande andakt i ’Jag vet, att min Förlossare lefver’ och hennes vackra återgifvande af den sista arian ’Om Gud är med oss’, hvilken gaf den en ny och oväntad prägel, framkallade en gränslös hänförelse. I recitativen väckte utom hennes utmärkta sång det tydliga och pointerade sätt, hvarpå hon uttalade de engelska orden, allmän beundran.”[14]
Den 21 aug. avreste hon till Amerika från Liverpools hamn på ångaren ”Atlantic”. Avskedet från England var ovationsartat. Stora människomassor voro vid hamnen, och för att hindra panik måste hon bege sig till båten en timma tidigare än som eljest var bestämt. Färden var sedan med undantag av en svår storm tämligen angenäm, och icke mindre förväntansfulla stodo amerikanarna på andra sidan och undrade, hur hon skulle se ut och hur hon skulle sjunga.[15]
Den 1 sept. anlände båten till New-York, där Barnum skyndade henne till mötes. Massor av människor trängdes på kajen och på alla ångare i hamnen. En härlig lövsal av ståtliga, gröna träd, dekorerade med flaggor, mottog henne vid strandkajen, och därefter tvenne majestätiska äreportar, av vilka den första i jättelika, lysande eldbokstäver bar inskriften ’Välkommen, Jenny Lind!’ och den andra ett lika strålande ’Välkommen till Amerika!’ placerat strax under den amerikanska örnen.
Barnum hade på bästa sätt sörjt för hennes bekvämhet och sökte hålla massorna undan från att bli för påträngande. Färden i Barnums vagn genom New-York blev ett verkligt triumftåg. Från alla balkonger viftades med näsdukar, blommor regnade ned över henne. På aftonen uppvaktades hon av ett musiksällskap och sedan under natten av fackelbärare.
Då vi läsa om denna underbara hyllning, måste vi taga i betraktande, att Barnum satt i gång en enastående reklam. Många av hyllningarna i New- York voro iscensatta av impressarien och som sådana från början mera tänkta som uppseendeväckande annonsering. Man har klandrat honom härför och gått så långt, att man givit honom skulden att ha ”iscensatt” även de andra hyllningarna, som kommo henne till del. I Europa förlöjligade man hela färden och påstod, att entusiasmen ej var äkta utan endast uppagiterad. Låt vara att åtskilligt i början var humbug. Den blev det dock ej i fortsättningen, ty amerikanarna funno snart hennes goda deltagande hjärta för allt och tjusades av hennes sång lika mycket, som man gjort det i gamla världen. Man ägde ej den kultiverade smaken i musikaliska ting, men Jenny Linds sånger voro så enkla och fattbara, att de ej krävde någon särskild förskolning att njutas.
Musikförhållandena i Förenta Staterna voro tämligen primitiva, men då som nu var Amerika de stora möjligheternas land. Man njöt så mycket fördomsfriare och elementärare, och Jenny Linds resa genom landet blev gryningen till en ny dag för musikkulturen. Man började ana den verkligt stora konsten och känna en önskan att företaga något för organiserandet av musikuppodlingen. Jenny Linds stora framgångar drogo med sig en svärm av andra utövande konstnärer, vilka alla ville pröva sin lycka. Amerika blev på så sätt förtroget med den högre konsten, och sambandet mellan gamla och nya världen i musikhänseende blev större. Många av dessa konstnärer, som konserterade i Amerika, funno sig så till freds, att de stannade där och upptogo uppgiften att odla smaken å en särskild plats. Ett musikliv av högre art begynte uppblomstra, och Europa talade snart med större respekt om Förenta Staternas tonkonst.
.jpg)
Phineas Barnum.
Barnum har gjorts till humbugsmakare av högsta ordningen, som med kallt hjärta reste omkring med Jenny Lind liksom förut med dvärgar, fiskmänniskor och underliga djur. Vi få dock ej se saken så krass. Det fanns en viss reklamsjuka hos honom, och för den lugne européen syntes nog dessa drag tydligare än för amerikanaren, som mera var van vid ett raffinerat annonseringsväsende i allt. I grunden var Barnum dock en varmhjärtad natur, en ren och god karaktär och framför allt en man ursprunglig nog att fatta barnanaturen i Jenny Linds väsen. Båda blevo därför de bästa vänner, och Jenny vände sig också med fullt förtroende till honom. Minnena av färden blevo på så sätt de allra bästa. Alla höllo det gladaste lynne uppe och roade sig själva lika mycket som sin publik. Om därför tungsintheten ej helt kunde försvinna från Jenny Linds väsen, och det religiösa allvaret hela tiden låg på bottnen, framträdde dock mera den rent barnsliga glädjen. Den ungdomliga, skälmaktiga vardagsmänniskan sågo amerikanarna oftare än den religiösa söndagsmänniskan — och det var kanske bäst så. Det sublima, heliga i konstens dyrkan förstod man ej så väl, men man njöt så mycket mera elementärt, och vad ej förståndet kunde fatta, det grep känslan intuitivt. Jenny lärde sig förstå sina amerikanare och de henne, och därför kunde minnet bli så mycket rikare å ömse håll.
Jenny Linds Amerikaturné började med reklam, och vi börja därför med att anföra New-York Heralds tirad d. 10 sept. 1850: ”Hvilken af forntidens monarker antingen i historien eller fabeln var det, som erbjöd hälften af sitt konungarike åt den, som kunde framkalla en riktigt originell sensation eller hitta på ett verkligt lifgifvande nöje? Denna sensation — detta nöje, som den gamla verldens kungamakt icke förmådde åstadkomma, har för ett mindre pris kallats till lif af Barnum, en anspråkslös republikan, och är nu på väg att uteslutande njutas af nya verldens ’suveräner’.”
Vi skola emellertid se, att tonen efter hand under färden blev innerligare och mindre pompös, och till sist talade hjärtat sitt eget språk.
Första konserten ägde rum d. 11 sept. Dagen innan hade Barnum bett få ändra kontraktet. Han var så övertygad om framgången, att han bad få lämna 2,000 i stället för 1,000 dollars pr afton. ”Herr Barnum”, svarade Jenny Lind, ”Ni kallas humbugens konung; mot mig handlar Ni dock som en gentleman! Så var också mitt första intryck af Er. Jag vill sjunga åt Er, hur länge Ni vill, i Amerika — Europa, ja, hvar Ni vill!”
Efter konserten hette det: ”Jenny Lind utgör en epok i vår konsthistoria.” Benedict dirigerade orkestern, som helt och hållet bestod av amerikanska musiker. Man skänkte sitt erkännande åt såväl dirigenten som Belletti. Jenny började med sin berömda Casta diva-aria ur Norma. ”Om det låge i vår förmåga, skulle vi vilja beskrifva denna röst, så ren, så ljuf, så fin, så fullödig, så allt beherskande, från dess svagaste hviskningar till dess starkaste omfång. Vi ha aldrig hört toner, som i sin ljuflighet trängt så långt.”
Aftonens bästa nummer ansågos dock hennes ”Herdesång” och ”Fjällsång” vara. De måste sjungas om. En prissång, som skrifvits enkom för Jenny Lindturnéen och som försetts med en enkel melodi av Benedict, ”Hälsning till Amerika”, föredrogs därefter och vann stormande bifall. Jenny Lind skänkte hela behållningen, 10,000 dollars, till välgörande ändamål.
Andra konserten var i Boston. Den var helt ägnad åt den andliga tonkonsten. Händels Messias uppfördes. Detta var genast något annat än den reklamartade första konserten, och utlåtandena fingo även en helt annan ton: ”Jenny Lind, ’den ljufva’, den ’gudasända’ gaf oss i fredags kväll den mest trosfyllda, den inest upphöjda predikan, som vi någonsin fått höra. Hennes text var: ’Jag vet, att min Förlossare lefver’, 'Kommen till honom I alle, som arbeten och ären betungade, och Han skall vederkvicka Eder!’ Vi säga en trosfylld predikan, emedan hon menade, hvad hon sjöng, emedan hennes varma uppriktiga tro på sin höga mission att lägga oss stora sanningar på hjertat på ett allvarligt och rörande sätt lyste igenom allt, hvad hon sjöng. Och aldrig tillförne ha väl ord åtföljts af en så ljuf bekräftelse på sig sjelfva som dessa, hvilka så okonstladt och själfullt föllo från denna aftons höga, rena prestinnas fromma läppar: ’Huru ljufliga de budskap, som förkunna Herrans frid, förkunna frid åt Sion!’ I hennes mun hade denna text en säregen profetisk betydelse. Vi kände, att vi aldrig någonsin förstått den så väl som denna kväll. Det hvilar verkligen en viss jordisk skönhet öfver gudstjänstliga handlingar i allmänhet, men i underbart hög grad är detta fallet, då dessa kompletteras med stämningsfull andlig musik.”
Jenny Lind blev av Barnum föreställd för den store statsmannen Daniel Webster, vilken, sedan han hört henne sjunga, förklarade sig aldrig hört något upphöjdare.
I Washington sökte presidenten genast upp henne. Hon var då ej hemma, men avlade dagen efter ett motbesök och fann den största förståelse av president M. Fillmore och hans hustru. Hon träffade här åter samman med Webster, vilken nu under ett samtal gjorde ett lika djupt intryck på henne, som han själv känt inför hennes sång.
Under en sjöresa Wilmington—Charleston uppstod en förfärlig storm. Ångaren var flera gånger i verklig fara, och t. o. m. kaptenen fruktade att ej kunna föra den i hamn. Passagerarna, isynnerhet de kvinnliga, voro alldeles utom sig av rädsla, gräto och vredo händerna. Jenny Lind var dock lugn och tröstade dem: ”Vi ha en god fader i himmeln, som nu tänker på oss och som skall beskydda oss. Han som styr allt till det bästa här i världen, må hans vilja ske.”
Jenny Linds religiositet frambröt många gånger under Amerikaturnén och gav stunderna ett djupt allvar. Även hade hon flera gånger svåra anfall av huvudvärken, som aldrig ville gå bort. Det hjärtliga mottagandet hon överallt fick röna, fyllde dock hennes hjärta med glädje och gjorde, att de ljusa glada stämningarna blevo de mest förhärskande.
.jpg)
J. Benedict.
I Charleston firades julen, och Jenny Lind var som vanligt mån om, att den skulle firas på svenskt sätt. Hon hade i hemlighet låtit anskaffa en ståtlig julgran, som hon med barnslig glädje klätt och behängt med en mängd julklappar till alla sällskapets medlemmar. Dessa gåvor hade hon mycket omsorgsfullt lackat och skrivit namn utanpå. Jenny bjöd sedan sina gäster att stiga in i rummet, där överraskningen blev stor. Barnum, Benedict och Belletti liksom alla de andra fingo var sin julklapp, och allt strålade av glädje. Barnum, som var fullständig nykterist, fick en bacchusfigur, Benedict en rulle tobak etc. Jenny skrattade och hoppade av förtjusning. På glädjen följde sedan allvaret. Jenny läste en julbetraktelse och sjöng några små vackra julsånger. Så var julafton till ända — en gammal svensk julfest långt borta i främmande land.
Sedan reste man till Havanna, där hon bl. a. sammanträffade med Fredrika Bremer. I sin bok Hemmen i den Nya Världen har denna senare skildrat sitt möte med J. Lind: ”Jag hörde någon nämna mitt namn. Förvånad såg jag mig om, och der vid trappans fot stod ett fruntimmer, hållande i ledstången, blickande uppåt med vänligt strålande ansikte. Det var Jenny Lind. Jenny Lind här, och detta strålande, friska, glada anletsuttryck, oförgätligt för den, som en gång sett det hos henne!! Hela den svenska våren är utslagen deri. Jag blef glad. Glömdt var i ett ögonblick, hvad som förr hade kommit emellan mig och henne. — Jag måste gå ned, böja mig öfver ledstången och kyssa henne. — Jag tillbringade sedan med henne större delen af de tvenne dagar, som hon ännu hade kvar i Havanna. — Vi talade mycket om gamla vänner och gamla förhållanden i Sverige, ja, egentligen om ingenting annat, ty allt annat, ära, rykte, rikedom, som hon vunnit utom Sverige, synes ej slagit minsta rot i hennes själ. Jag ville gärna ha hört något derom, men hon hade intet sinne derför eller lust att tala derom. Endast Sverige, de gamla vännerna samt religionsämnen voro högt i hennes själ; och blott derom ville hon tala. — Jag tyckte mig finna, att Jenny Lind var trött vid sitt kringresande lif och sin roll som sångerska. Hon önskade tydligen ett lif af stillare, djupare innehåll. Vi talade om — giftermål och ett husligt lif. Helt visst förestår för Jenny Lind en förändring af denna art. Men kommer den att fylla hennes själ, att bli nog för henne? Jag tviflar.”
Vistelsen i Havanna blev ej så trevlig man önskat. Som vanligt voro biljettpriserna högre än eljest, och detta hade väckt harm.
Barnum mindes denna enda konsertafton i Cubas huvudstad särskilt. Aldrig hade han sett hennes stora upphöjda karaktär så ren och ädel som just då. Då man visade sitt misshag med visslingar, såg hon sig först om med stor förvåning men sedan fick hela hennes varelse ett uttryck av en energisk och stolt självbehärskning, hennes ögon flammade av trots, och orörlig som en bildstod stod hon där. Med en stolt, nästan föraktfull blick mätte hon sina motståndare, det oerhört stora auditoriet. Musiken började, och tonerna flödade. Några rynkade ännu sina ögonbryn och läto ett hånfullt leende spela kring sina läppar, ehuru de flesta åhörarna visade tecken till överraskning och förtjusning. Snart var allt motstånd som bortsopat. Alla lyssnade och blevo hänförda. Applåderna och bifallsropen tilltogo mer och mer, Jennys seger ökades allt jämt. Den fasta beslutsamma hållningen hos henne hade allt mer försvunnit. Blyg och rörd tackade hon för hyllningen. Barnum skriver i sina minnen: ”Huru sympatiserade jag icke med henne af hela mitt hjerta, och då jag hörde den första visslingen! Ehuru hennes beslutsamma uppträdande gjorde mig både stolt och glad, kan ej neka till, att jag fruktade för följderna. När jag sedan fick det obeskrifliga nöjet att bevittna hennes lysande triumf, kunde jag ej återhålla de glädjetårar, som ofrivilligt runno utför mina kinder. Jag rusade ned på scenen och upphann Jenny, just som hon dragit sig tillbaka efter den sista inropningen. ’Gud välsigne er, Jenny’, utropade jag, ’ni har behandlat dessa stolta spanjorer på rätta sättet!’ ’Är ni nöjd med mig?’ sade hon helt sakta och blygsamt och slog sina armar omkring min hals. Även hon grät af glädje. Aldrig förut hade hon synts mig så skön som denna oförgätliga afton.”
Barnum uppvaktades med ansökningar om, att flera konserter skulle givas i Havanna, men svaret blev ett obevekligt nej. Jenny Lind skänkte behållningen av konserten till 2 sjukhus och ett kloster på Kuba. Man ville tacka, men hon avböjde.
Därefter for man till New Orleans, där man i förväg ordnat ett ovationsartat mottagande. Sedan gick färden längs Mississippifloden uppåt under konserter å alla större platser. Barnum, som hade sin dotter med sig under turnéen, fick ofta låta henne ”föreställa” Jenny Lind, för att på så sätt skona sångerskan från allt för påträngande nyfikenhet. Ibland fick t. o. m. fröken Åhmansson ”agera” ’den svenska näktergalen’ och le huldsaligt åt den förtjusta folkmassan. Man hade emellertid fått veta om dessa små bedrägerier, och nu ville man låta Barnum förstå, att man ej nöjde sig med sådant mera. Barnum tog då Jenny Lind själv om armen och gick lugnt genom mängden, under det att man ropade, att man ville se den ”riktiga” Jenny Lind. Ehuru Jenny ej var förtjust över sådana bedrägerier, var hon för mycket barnet för att ej i alla fall bli road av sådana små skämt, och publiken var som hon själv — fastän den var den bedragna parten. Man var ej amerikanare för ingenting.
Förutom de ordinarie konserterna gav Jenny ständigt andra för välgörande ändamål, och hon vann härmed lika mycket allas hjärtan som genom sin sång. Hennes bostad var alltid belägrad av hjälpsökande, och hon gav, vad hon kunde, så tröttande dessa mottagningar än voro.
Att mycket ”fromt bedrägeri” följde med, må vi förlåta de goda amerikanarna. Man utgav sig som hjälpbehövande för att få se och tala med henne. Man klädde ut sig till kammarjungfru för att komma i hennes närhet — Jenny Lindfeberns symptomer voro de samma, var man kom.
Man hade nått den 92:a konserten, och den 93:e och 94:e voro annonserade att gå av stapeln i Filadelfia, men den sistannonserade drogs in. Barnum var trött på den ständiga guldströmmen och föreslog, att kontraktet skulle lösas. Jenny, som själv fått nog av sin anpart, var glad åt förslaget. Hon var trött och behövde vila — men det gick ej så lätt för henne att draga sig ur spelet som för Barnum. Det fanns så många att hjälpa. Och så kom det sig, att ännu 40 konserter blevo givna utan Barnums hjälp.
En liten förändring skedde i personalen. Benedict kallades hem för att som Balfes efterträdare övertaga kapellmästareposten vid Lumleys teater. Som ersättare inkallades Otto Goldschmidt. Han hade efter att ha avslutat sina studier vid konservatoriet i Leipzig, farit till Paris och fått sin sista utbildning av Chopin, vars verk han på ett utsökt sätt tolkade. Mest spelade han dock klassikerna, och särskilt Beethoven föredrog han utmärkt.
Såsom släkting till Jenny Linds goda väninna fru Schwabe hade han haft många tillfällen att träffa samman med Jenny Lind i England. Under den sista vistelsen i Tyskland, då hon mestadels uppehöll sig i Lübeck och Hamburg, hade han även fått råka henne, och Jenny hade funnit hans ackompanjemang förträffligt. ”Om hr Goldschmidt eller jag sjelf ackompagnerar mig, är alldeles detsamma!” hade hon sagt. För övrigt tyckte hon han var ”en lugn och oförarglig gentleman och en fulländad musiker.”
Jenny tröttnade dock att ge konserter på egen hand. Det var ej längre detsamma, som när Barnum stod bakom och skötte de praktiska bestyren. Hon behövde riktigt öppna sitt hjärta för sin f. d. impressarie. Hon var alldeles uttröttad på att ge konserter. ”Folk bedrar och narrar mig på ett betänkligt sätt, och jag finner det därför mycket tråkigt att konsertera för egen räkning.” Hon hade fått nog därav, trots alla triumfer. Barnum dristade sig likväl göra henne uppmärksam på, i hur hög grad hon genom sin sång förmådde att glädja sina medmänniskor och uppväcka deras ädlaste känslor. ”Ack, hr Barnum, Ni har fullkomligt rätt, och jag tackar er af hjertat för edra vänliga ord. Ehuru min motvilja för offentligheten mycket ökats under denna min långa turné, lofvar jag eder att fortfarande sjunga för de fattiga och nödlidande. Det vore otacksamt af mig att icke fortfarande till dessa olyckligas tjenst använda de gåfvor, som min gode himmelske Fader så nådigt förlänat mig. Men jag kommer att stå vid mitt beslut att ej ge andra konserter, ty jag kan med tacksamhet säga, att jag har mer än tillräckligt med penningar för mitt eget ringa behof.”
Efter detta öppenhjärtliga och rörande avsked skildes dessa båda goda människor åt för alltid.
Till hovrättsrådet Munthe skrev hon d. 8 nov. 1850: ”Det är i sanning en stor glädje och en Guds gåfva att få förtjena så mycket pengar och att sedan få bistå sina medmänniskor med dem. Detta är den högsta glädje jag önskar mig här i lifvet; allting annat har försvunnit från mitt mångskiftande jordiska lefnadslopp. Få ana emellertid hur härligt och stilla mitt inre lif förflyter. Få misstänka, hur outsägligt litet denna verld och all dess glans förmått förvrida hufvudet på mig. Sill och potatis — en ren trästol och en träsked att äta mjölkvälling med — detta skulle komma mig att hoppa af glädje som ett barn. Och detta utan ringaste spår till öfverdrift eller dylikt. Benedict och Belletti äro vänliga och snälla. Benedict och jag spela små trefliga à quatre mains tillsammans, så att tiden går fort och behagligt. Fågelsången ’Jag vet icke, hvarför jag sjunger’, och hr Bergs sång med de långt utdragna tonerna samt den norska fjellsången äro stående nummer, som jag måste sjunga vid hvarje konsert.”
Att man i Amerika skulle mycket tala om Jenny Lind som människa och person var självklart. Mången skämtsam antydan gjordes. Parker Willes, den berömde amerikanske författaren, undrade, då han såg Jenny Linds ljuva ögon och guldblonda hår, hur det var beställt med hennes hjärta. ”Är månne rykte en ersättning för kärlek? Jenny Lind måtte haft oändligt många tillbedjare och varit älskad ända till galenskap. — Eller kanske vänskap är tillräckligt för henne? — Det är ej min mening med dessa funderingar att vara på något sätt indiskret. Nej, långt derifrån. Men när man tänker sig, att en sådan himmel som hennes hjerta skall stå obebodd, riktigt längtar man att få annonsera ut det under rubriken ’Att hyra’.”
Samme författare var också ledsen över, att hon var så ”fullkomlig”. Det är alltid så ledsamt med fullkomliga människor. Man måste ha några fel att ge dem, ”ty det enda fel verlden aldrig kan förlåta är fullkomlighet.” Det såg verkligen ut som om Jenny skulle bli detta ”förhatliga vidunder”. ”Men”, utbrister han med en lättnadens suck, ”faran är öfver — hon kan nämligen ej stiga till häst utan tillhjälp af en stol!”
Även ett fel lyckades han påträffa — eller kanske riktigare — det var en svaghet. En väninna talade om för honom, att hon kunde — gråta över, att hennes välgörenhet misskändes. ”Vi älska henne så mycket mera för hennes tårars skull, emedan de bekräfta, att en så ren varelse äfven kan såras af orättvisa, alldeles som vi andra. Gud förbjude, att den sublima välgörenhet, som denna goda, sjungande, unga kvinna så rikligt utöfvat, än en gång skulle misstydas. Men vi kunna i alla fall knappt vara annat än glada öfver, att Jenny hör till samma kategori af menniskor som vi, som kunna känna och ]ida. Ljufva, gråtande Jenny! Hon är en af oss! Gud välsigne henne!”