Socialpolitik/Socialism, liberalism och socialpolitik

←  Socialpolitik

Socialpolitik av Gustav Cassel

Kooperativ politik  →

I.
Socialism, Liberalism och Socialpolitik.

Socialism och Socialpolitik.

Att i tankarna konstruera ett idealsamhälle har naturligt nog under alla tider varit en kär sysselsättning för en mänsklighet, som vanmäktig lidit under de bestående samhällsförhållandenas hårda verklighet. Man har därvid visserligen ofta nog förutsatt ett ädlare och för lifvet bättre utrustadt människosläkte, men hufvudvikten har dock alltid legat på att utfinna sådana organisationsformer för samhället, som skulle tillförsäkra oss en större samfälld lycka; och man har alltid i första rummet riktat sina blickar mot den offentliga makten, staten eller hur man nu älskat att kalla den, och af en nydaning af detta samhällsorgan utlofvat sig hela samhällets pånyttfödelse.

I nyare tid inledes raden af dylika samhällskonstruktioner i diktens form med Thomas More’s »Utopia» (1516). Här skildras hur ett högt utveckladt släkte på en ö, Utopia, i den nya världen lefver sitt af en stark statsmakt reglerade kommunistiska lif. Det är efter denna bok som alla liknande försök att skildra en ideal framtidsstat blifvit kallade »utopier». Ett århundrade senare målar Campanella med syditalienarens hela glöd det härliga lifvet i sin »solstat». Här behärskar statsmakten icke blott produktion och konsumtion utan intränger på privatlifvets allra heligaste områden, reglerar människornas fortplantning i afsikt att på den vägen förädla rasen. Icke heller det nittonde århundradet har saknat liknande sociala romaner. Jag vill endast erinra om den senaste af dem Bellamy’s »Återblick från år 2000», som torde vara bäst känd af den nuvarande generationen.

Vid sidan af dessa statsläror i diktens form har man också åtskilliga formliga förslag till nya samhällsordningar, förslag, som stundom också omsatts i praktiken genom grundandet af smärre försökssamhällen. Det är karaktäristiskt för dessa förslag att de nästan alltid vilja uppdela samhället i smärre grupper om några hundra eller några tusen personer, hvilka tänkas arbeta för hvarandra, så att gruppen är i stånd att producera allt eller åtminstone det väsentligaste af hvad den behöfver för sitt uppehälle. Sådana grupper föreslås redan af engelsmannen John Bellers (1695), som lofvar sig stora besparingar af gemensamheten i konsumtionen, af handelns bortfallande och af produktionens bättre ordnande. I Frankrike predikade Fourier vid början af nittonde århundradet mänsklighetens organisation i »falanger», d. v. s. af 300-400 familjer bestående samhällen, hvilka drifva åkerbruk och handtverk och så vidt möjligt själfva producera allt hvad de förbruka. Ett sådant samhälle lefver i en enda stor byggnad (Phalanstère) och drifver äfven i andra afseenden gemensamheten i konsumtionen ganska långt. Försök att grunda sådana »falanger» ha gjorts men misslyckats. Något senare uppträdde Cabet med sin sociala roman »Resa i Ikarien», som blef vida läst och öfversatt på flera språk. Cabet lyckades 1848 förverkliga sina principer genom att grunda en koloni i Illinois i Nordamerika, men blef senare själf jämte sina närmaste anhängare utstött ur densamma. Ännu i dag finnas i Förenta Staterna ett par »ikariska kommuner», hvilka synas vara rätt lifskraftiga. Cabet’s samhällsideal var en association, hvars alla medlemmar, män som kvinnor, äro skyldiga att arbeta vissa timmar om dagen. Produkten delas lika mellan alla, och konsumtionen regleras ända till fullkomlig uniformitet i beklädnaden. Som man ser ett starkt kommunistiskt samhälle!

Af vida större betydelse för hela den följande utvecklingen blef den engelske fabriksidkaren och socialisten Robert Owen’s verksamhet. Vi få senare tillfälle att utförligare sysselsätta oss med denne märkvärdige man och hans idéer. Här måste vi emellertid erinra om hans kommunistiska kolonier. Owen hade redan 1817 under den dåvarande krisen föreslagit, att sammanföra de arbetslösa i grupper, så att alla viktigare yrken blefvo företrädda inom hvar grupp. Medlemmarna af en sådan grupp skulle då kunna producera för hvarandra, och hvar grupp skulle sålunda bli i stånd att försörja sig själf. På detta enkla och naturliga sätt skulle man alltså göra slut på arbetslösheten. Denna idé genomträngde Owen så, att han snart kom att se lösningen af hela den sociala frågan i en fullständig uppdelning af samhället i små själfförsörjande kommuner. En handlingens man som han var, lät han snart sitt program följas af praktiska experiment. År 1824 grundades kolonien »New-Harmony» i Indiana i Nord-Amerika. Sedan följde liknande företag i Mexiko och i hemlandet. Alla dessa företag misslyckades. En enda koloni hade framgång och blomstrade en tid, till dess en yttre omständighet medförde dess undergång. Det var den irländska kolonien Ralahine, som efter engelskt bruk arrenderade sin jord: jordägaren spelade bort hela sin förmögenhet, och kreditorerna lade beslag på egendomen; kolonisterna fingo ej ens ersättning för sina förbättringar på jorden.

Det är gemensamt för hela raden af dessa äldre, utopiska såväl som experimenterande socialister, att de sökte lösningen af hela det sociala problemet i en enda organisationsform, de ville anförtro alla samhällets funktioner åt ett enda samhällsorgan. Visserligen tillmätte de den gamla statens verksamhet en mycket ringa betydelse, och den nya »kommunens» väsentliga uppgift blef därför samhällets ekonomiska ledning. Men i alla fall skulle denna kommun samtidigt sköta både produktion och distribution och tillvarataga så skilda intressen som producenters och konsumenters.

Någon blick för att samhället behöfver flere olika organ för att lösa sina många olikartade uppgifter finner man näppeligen inom den äldre socialismen. Dess sociala formlära är ännu synnerligen outvecklad, och det är uppenbarligen förnämligast på grund af denna brist som hela skolan hindras från att skapa några sociala organisationer af verklig och bestående bärkraft. Också går hela den följande mera fruktbara utvecklingen hand i hand med en vidgad och fördjupad sociologisk uppfattning.

Denna utveckling är väsentligen en differentieringsprocess: man börjar angripa det sociala problemet från olika sidor; man specialiserar sig, några rikta hela sin uppmärksamhet på att organisera konsumenterna, andra sätta som sin uppgift att samla arbetarna såsom producenter till sociala enheter. I begynnelsen gör man detta med tanke på den enda organisationen, den kommunistiska framtidsstaten såsom slutmål. Men småningom viker denna dimbild, och det praktiska sociala organisationsarbetet, som man har under sina händer, växer ut till en sak af stor och själfständig betydelse. De socialistiska sträfvandena vinna härigenom i mångsidighet och bredd, men samtidigt också i fasthet och djup. Man dras från utopien, från det ofruktbara väntandet på riket, som skall komma neder liksom af himmelen, färdigt att endast tas i besittning och njutas; men också från alla experiment att med en gång skapa idealsamhället, att från ofvan dekretera socialiststaten; i stället träder det långsamma men oaflåtna arbetet på att nerifrån, från den djupaste grunden bygga på framtidens rikt och mångsidigt organiserade samhälle och på att skapa det människomaterial, som en sådan samhällsbyggnad kräfver.

Vi skola i de följande kapitlen sysselsätta oss litet mera utförligt med de viktigaste grenarna af detta organisationsarbete. Men dessförinnan måste vi kasta en blick på en annan hufvudriktning inom socialismen, den som man älskat att kalla »vetenskaplig socialism».

Det centrala i hela denna riktning är idén om »rätten till arbetets fulla afkastning». »I det ursprungliga tillståndet», resonnerade man, där hvar och en själf producerar hvad han behöfver, njuter arbetaren också ensam hela produkten af sitt arbete. Men det får han icke göra i det nuvarande samhället; här beröfva jordägare och kapitalister arbetaren en stor del af hans arbetsprodukt och bli därigenom i stånd att lefva på en arbetslös inkomst, som de kalla ränta. Detta är den egentliga orsaken till arbetarens dåliga läge, och en lösning af det sociala problemet kan därför endast nås i ett samhälle, som tillförsäkrar hvar och en den fulla frukten af hans arbete. Men det kan endast den socialistiska staten göra, som själf öfvertagit alla materiella produktionsmedel och därmed stoppat till själfva källorna till den arbetslösa inkomsten. »Rätten till arbetets fulla afkastning» leder alltså med en viss logisk nödvändighet till det samhälle, som är den moderna socialdemokratiens ideal.

Nu är det ju emellertid så att i vår tid en mängd olika arbetare behöfs för att framställa äfven den enklaste produkt. Det blir alltså nödvändigt att dela värdet på den slutliga produkten mellan alla medverkande i förhållande till den insats hvar och en gjort i produktionen. Men det är ingen lätt sak. I själfva verket är det ju omöjligt att säga, hur mycket författaren, hur mycket sättaren, tryckaren, arbetaren, som gjort tryckmaskinen, eller någon af de hundrade andra medhjälparna bidrar till framställandet af en bok. Skulle det vara någon mening i att tala om den fulla frukten af den enskildes arbete, måste man alltså utfinna någon metod att mäta betydelsen af hvart särskildt bidrag. Man utbildade för detta ändamål ett slags penningsystem, där en timme normalt arbete utgjorde enheten, och där svårare och mer fordrande arbete räknades till något mer än en enhet pr timme. Med hjälp af ett dylikt system var det ju möjligt att beräkna hur många »normala» arbetstimmar en vara kostat att producera, och detta antal timmar åsättes varan såsom hennes pris. Samtidigt lämnades hvarje arbetare en anvisning lydande på det antal normaltimmar han arbetat. För dessa anvisningar skulle arbetaren kunna köpa i statens magasin, på samma sätt som man nu köper med pengar. Och det är klart, att hvad arbetaren på detta sätt fick till värdet fullt motsvarade frukterna af hans eget arbete.

Detta system med »arbetspengar» utvecklades af Robert Owen i en skrift af år 1820. Owen gjorde också i början af 1830-talet ett försök att realisera sitt system, genom att grunda en »arbetsbank» i London; men förklarligt nog gick denna bank snart under, och Owen måste betala bristen. Teoretiskt har detta penningsystem och den därpå uppbyggda socialiststaten vid midten af århundradet vidare utbildats af tysken Rodbertus. Hela detta arbete har utan tvifvel varit till stor nytta för vetenskapen. Ty därigenom har det blifvit fullt klart hvad man menar med »arbetets fulla afkastning», och först därmed är möjligheten till en vetenskaplig kritik gifven.

Till en början bör nu sägas, att den reduktionsskala, man använder för att jämföra olika slags arbeten med hvarandra, i grunden ingenting annat är än en godtyckligt fastställd löneskala, den är icke en lösning af det i sig själf olösliga problemet att beräkna hur mycket hvarje medverkande rent tekniskt bidragit till den framställda produkten. Den rätt till arbetets fulla afkastning, som man på denna väg vinner, är alltså under alla omständigheter mera formell än verklig.

Komma vi så till den afgörande frågan: är en dylik rätt möjlig att upprätthålla? Denna fråga måste besvaras med bestämdt nej. För det första kan man ju omöjligen inrymma den enskilde arbetaren någon rätt till den fulla afkastningen af hans arbete. Ty den, som brukar en god jord, får ju för samma arbete mycket högre afkastning än den, som brukar en dålig. Den, som arbetar med bättre maskiner, under bättre teknisk ledning, producerar med samma arbete mer än den, som arbetar under ogynnsammare förhållanden. Om nu t. ex. alla jordbruksarbetare betalades efter hvad som producerades i det minst gifvande landtbruket, så skulle det socialistiska samhället göra en vinst på den fruktbarare jorden. Den vinsten tillfaller nu enskilda och är den väsentliga orsaken till jordräntan. Naturligtvis är det en högst betydlig fördel att behålla denna ränta för samhället i dess helhet, låta den komma alla dess medlemmar till godo, i stället för att göra den till ett privilegium för några få. Men den enskilde arbetarens rätt till den fulla afkastningen af sitt arbete räddar man icke därigenom. Den är och förblir under hvilka samhällsformer som hälst en ekonomisk omöjlighet.

För det andra kan icke häller samhället i sin helhet för hvarje år förtära den fulla frukten af sitt arbete. Ty då befolkningen växer, tekniken går framåt, och anspråken på lifvet bli allt större, kräfver den samhälleliga produktionen för hvarje år ett allt större kapital. Det blir alltså nödvändigt att af hvarje års arbetsafkastning taga af en del för kapitalökning, och samhället i sin helhet beröfvas följaktligen en del af den fulla produkten af sitt eget arbete.

Vi stöta här på eviga och absoluta ekonomiska lagar, dem vi människor nu en gång äro underkastade och dem vi icke förmå bryta igenom med några än så djärft konstruerade samhällsformer. Man gaf ju från början ut rätten till arbetets fulla afkastning som en af de »naturliga människorättigheterna» och sökte framställa denna rätt som en fullkomligt själfklar sak. Men det behöfdes blott, att man lämnade fraserna och preciserade sina fordringar i mått och tal, för att det skulle bli klart för hvar och en, att dessa fordringar stå i strid med ekonomiska grundprinciper, och att därför rätten till arbetets fulla afkastning är en ren illusion.

Därmed är nu den s. k. vetenskapliga socialismen i själfva verket redan dömd. Det återstår emellertid ett och annat att tillägga om denna riktning, särskildt om den representant för densamma, som inom den tyska, och inom den af denna tyvärr andligen afhängiga nordiska arbetarrörelsen åtnjuter rang af högsta auktoritet, nämligen Karl Marx.

Den känsla, som den tyska genomsnittsborgaren när mot socialdemokratien, kan icke betecknas som annat än det mest intensiva hat. Och likväl sväller han af nationell stolthet öfver att det varit på tysk botten som den »vetenskapliga» socialismen utbildats, att det är en tysk, Karl Marx, som öfverallt nämns som socialismens djupsinnigaste tänkare! Hur förhåller det sig då med denna mycket omordade vetenskaplighet? Låt oss ta den i litet närmare skärskådande!

Hvad som förnämligast karaktäriserar Marx som Socialistisk teoretiker är väl hans katastrofteori och hans värdelära. Katastrofteorien hvilar på den tanken att de små drifterna måste uppsugas af de stora, det lilla kapitalet af det stora, till dess slutligen hela den industriella ledningen koncentreras på några få händer. När händelserna utvecklats därhän, står ett stort egendomslöst proletariat gentemot en handfull mäktiga kapitalister, – då kommer revolutionen naturligt, af sig själf: »de exproprierade expropriera expropriatörerna» som Marx så vackert uttrycker sig; därmed är den socialistiska framtidsstaten ett faktum.

Nu skall det visst icke nekas, att där inom den moderna industrien finnes en på många områden till och med mycken stark tendens till sammanslutning. Trustväsendet är ju ett i ögonen fallande bevis härför. Men det är falskt att generalisera en sådan iakttagelse och utan vidare låta den gälla för hela det ekonomiska lifvet. För den allra viktigaste produktionsgrenen, landtbruket, består ju icke alls någon sådan tendens till koncentration, snarare tvärtom.

Det är för öfrigt icke min mening att här komma in på en vederläggning af den Marx’ska katastrofteorien – det är en sak som moderna socialister sådana som Bernstein redan sörjt för. Jag önskar endast påvisa hur denna teori trots sina vetenskapliga anspråk, dock i alla viktiga hänseenden bär utopiens stämpel.

Utopiens väsentliga kännemärke är ju att den väntar ett framtidsrike, som en gång skall komma, färdigt att endast tas i besittning. Denna tro på underverket slappar handlingskraften genom att tillåta människan lefva i fantasier; den drar intresset från ett planmässigt arbete på bestämda, praktiska mål, den fördunklar själfva medvetandet om ett nödvändigt sammanhang mellan orsak och verkan, om att intet stort och lifskraftigt här i världen kan skapas utan ihärdig ansträngning. Det är genom att sålunda förstöra tilliten till den egna kraften som underverkstron på alla lifvets områden blir en så djupt omoralisk faktor.

Hos Marx är det framtidsrevolutionen, den stora katastrofen, som är underverket. Riket, som hans anhängare vänta, är socialiststaten, som »själf öfvertar produktionsmedlen» – den är naturligtvis färdig att göra detta! Konsekvent utbildad skulle denna åskådning föra till en fullkomligt negativ revolutionspolitik: det gäller ju endast att i möjligaste mån påskynda katastrofen och härför behöfs ju endast att proletariatet utbreder sig mer och mer, sjunker allt djupare i elände, och att rikedomen koncentreras på allt färre händer. Så handlar nu icke socialdemokratien – lyckligtvis! Därtill är den alldeles för klok, alldeles för praktisk, för litet marxistisk. Den har tagit upp en god del verkligt organisationsarbete, jag erinrar endast om fackföreningsrörelsen, den deltar också alltmer i aktuel politik. Men det är och förblir alltid en svaghet att den gör allt detta mot sin teori. Ständigt återkommer på den tyska socialdemokratiens kongresser frågan om huruvida partiet bör delta i det positiva politiska arbetet, och det saknas aldrig representanter för den rent negativa revolutionstaktiken, katastrofteoriens taktik. Ännu alltjämt underhåller man hvarandra med diskussioner öfver »fallet Millerand»: skall en socialist tillåtas sitta i en regering samman med representanter för borgerliga partier? och ännu alltjämt finnas de som besvara frågan med nej, utan hänsyn till allt hvad Millerand på sin post kan uträtta till arbetarnes positiva och omedelbara nytta.

Om det öfverhufvud existerar en socialistfara, så ligger den i denna rena negativism. Vi behöfva alla krafter, som öfverhufvud stå att få, för ett positivt, organisatoriskt och politiskt arbete. Den utopiska riktningen leder bort intresset för det myckna, som verkligen kan vinnas genom oansenliga medel såsom genom större sparsamhet eller genom en bättre ordning af arbetarens hela hushållning o. s. v. Det är alldeles naturligt att den, som ständigt har sina tankar i det tillkommande socialistiska samhället, skall finna det löjligt att tala om en mera rationell matlagning i arbetarhemmen eller något dylikt. Däri ligger faran. Jag tror att vi här i landet redan ha kunnat spåra verkningar af den socialistiska utopien, och helt säkert skulle vi komma att göra det i än högre grad, om den Marx’ska riktningen vunne mera insteg bland våra arbetare. Särskildt måste vi ju erkänna, att nykterhetsrörelsen icke vunnit det understöd af vårt lands socialistiska arbetareorgan, som den i betraktande af sin omätliga betydelse för arbetarefamiljens hela ekonomi förtjänar.

Med den Marx'ska värdelärans vetenskapliga anspråk är det ändå sämre ställdt än med katastrofteoriens. I grunden är denna värdelära ingenting annat än ett uttryck för rätten till arbetets fulla afkastning; men i stället för att framställa saken så rätt och slätt, hvilket som vi sett borde ha varit ganska enkelt, insveper sig Marx i en mystisk slöja sammanväfd af Hegelianska fraser och från äldre nationalekonomer lånade idéer om värdet. Marx utgår från den satsen att värdet af hvarje produkt bestämmes af den i produkten nedlagda arbetsmängden. Med denna utgångspunkt är det ju egentligen själfklart att jordägare och kapitalister endast kunna inhösta sina räntor genom att beröfva arbetaren en del af det fulla värdet af hans arbetsprodukt; för att dra den slutsatsen behöfs icke någon stor vetenskaplig apparat. Däremot kunde man ha väntat af en person med vetenskapliga anspråk, att han sökt lämna något verkligt bevis för sin utgångssats. Men därefter söker man fåfängt hos Marx. Hvad han ger är intet annat än fraser och skenbevis, värdiga en af skolastikens mest tränade dialektiker. För öfrigt bygger han helt och hållet på auktoriteten af en gammal dogm, den nämnda satsen att värdet är lika med det erforderliga arbetet. Nu är det emellertid genom senare undersökningar vetenskapligt bevisadt att denna dogm ursprungligen uppkommit genom ett missförstånd af den engelska nationalekonomen Ricardo’s värdeteori. Den förste, som gjorde sig skyldig till denna oriktiga tolkning af Ricardo, var den engelske socialisten William Thompson, Robert Owen’s lärjunge. Därför har man nu också på vissa håll börjat prisa denne Thompson som den »vetenskapliga» socialismens upphofsman. Hans verk är dock i grunden endast en utopi mestadels uppbyggd på Owen’ska idéer. Arbetsvärdeläran stelnade emellertid snart till en dogm, för hvilken man endast ansåg sig behöfva åberopa Ricardo’s auktoritet. Att ha upptagit en sådan dogm utan någon som hälst kritik och att på denna uppenbarligen falska grund ha byggt en synnerligen dunkel teori, se där hvad som berättigar Marx till att kallas den »vetenskapliga» socialismens förnämste målsman. Hur pass mycket bevändt det är med hela denna socialistiska vetenskaplighet, därom kan ju hvar och en efter dessa upplysningar bilda sig ett omdöme.

Emellertid träffar hela denna kritik icke själfva kärnan af socialismen. Socialisterna själfva och flertalet af deras ekonomiska kritici må säga hvad de vilja om den stora betydelsen af den socialistiska värdeläran, faktiskt är att den i grunden icke har någonting alls med den socialistiska uppfattningen af det ekonomiska lifvet att skaffa. Grundtanken i hela denna uppfattning är ju ändå den, att allt hvad vi producera är resultatet, icke af isolerade individers arbete, utan af en samhällelig verksamhet. Med denna grundåskådning låta försöken att beräkna hvar enskild arbetares andel i produkten icke förena sig. Ja, hela »rätten till arbetets fulla afkastning», som spelat en så stor roll i socialismens historia, är djupare sedt främmande för dess innersta väsen. Detsamma gäller då i än högre grad om den s. k. socialistiska värdeläran: den skall ju vara ett uttryck för rätten till arbetets fulla afkastning, men är dock till sist ingenting annat än en knippa lånta fjädrar, illa anstående en skola, som vill ge en ny och bredare syn på det ekonomiska samhällslifvet.

Kunde socialismen på denna punkt förmå sig att lämna allt, som är skal och utanverk, skulle den säkert vinna ofantligt i klarhet öfver sina egna mål. Det skulle då också visa sig hur litet af verklig kärna socialismen har, som skiljer den från modärn socialpolitik. Ty alla de skilda sträfvanden, som jag här samlar under namnet socialpolitik, utgå också från den gemensamma grundåskådningen, att allt hvad vi producera är ett resultat af samhälleligt arbete, att det därför icke kan vara tal om hur mycket den enskilde på grund af sin medverkan har att fordra af detta arbetes afkastning. M. a. o. det existerar öfverhufvud intet rättsligt fördelningsproblem. Socialpolitiken sätter i stället den ändamålsenliga fördelningen som sitt mål. Den sträfvar efter en sådan delning af den totala samhälleliga inkomsten, ja öfverhufvud efter en sådan ledning af hela det ekonomiska samhällslifvet, som tillförsäkrar hvar och en den högsta möjliga utveckling af personlighetens alla krafter. Detta mål är icke blott såsom det enda objektiva uttrycket för mänsklig lycka, själfändamål, utan också medel till ett ständigt rikare individuelt och socialt lif.

Vi som arbeta i socialpolitikens tecken äro medvetna därom, att detta mål endast kan nås genom att använda de krafter som redan nu finnas; vi ha sett hur personligheten växer med det arbete hon har under sina händer och med de uppgifter som ställas henne; vi förstå att vi därför måste bygga på bredaste demokratiska grund, aldrig lita till ett godtyckligt ingripande från ofvan. Vi experimentera ej med grundandet af färdiga samhällen, ty vi förstå, att samhällen liksom individer måste växa. Vi vänta intet af underverk, de må nu heta tusenåriga riken eller katastrofer, men allt af positivt arbete på bestämda och klart fattade mål. I allt detta ta vi bestämdt afstånd från äldre socialistiska riktningar. I den mån modern socialism gör detsamma och därmed skiljer från sig allt som är utopism, kommer den socialpolitiken nära.

Härför fordras emellertid ytterligare att socialismen uppger öfvertron på staten som den allena saliggörande makten. Staten är ju blott ett af de många organ, hvaraf samhället kan betjäna sig för förverkligandet af sina syften. Den högre sociala utvecklingen skapar en mångfald olika organ, hvilka för en mängd, särskildt ekonomiska ändamål äro staten vida öfverlägsna. Det är endast på det fullkomligt naiva stadiet som man sammanblandar stat och samhälle, som man gör hvarje samhällsintresse till en statsuppgift. Den som lärt något af lifvet och historien förstår att välja sina medel efter sina mål, förstår, att det är en ren opportunitetsfråga om man i ett särskildt fall skall begagna sig af den offentliga makten, alltså af lagstiftningen, eller om man skall anförtro saken åt andra sociala bildningar, såsom åt fackföreningar, karteller och truster eller åt representanter för konsumenterna. Det blir i det följande vår uppgift att karaktärisera ett par af de viktigaste af dessa moderna samhällsorgan, att i allmänna drag skissera deras politik och ange fältet för deras verksamhet, men också att, såvidt redan nu är möjligt, söka bestämma gränserna för deras användbarhet, utfinna de punkter, där stat och kommun ha att ta vid, och på den vägen fastställa de viktigaste uppgifterna för offentlig socialpolitik.

Liberalism och Socialpolitik.

Socialpolitikens program framträder kanske ändå klarare och skarpare, om vi dra opp de gränslinjer, som skilja denna nya riktning från den gamla s. k. liberala ekonomien.

Som grundläggare af den liberala ekonomien betecknar man vanligen Adam Smith, ehuru denna skola naturligtvis lika litet som någon annan stor idéströmning skapats af en ensam man. Adam Smith hade med sitt hufvudverk »Nationernas välstånd» (1776) ställt sig i den lifligaste opposition mot det gamla från medeltiden nedärfda tvångssystemet med allt dess statsförmyndarskap och dess oändliga reglerande af alla ekonomiska förhållanden och i stället fordrat det vidast möjliga spelrum för individens initiativ och handlingskraft. Det utsäde han sått hade fallit i god jord och bar snart nog frukt i en omfattande och grundlig reform af Englands handelspolitik, den inre såväl som den yttre. Skråväsendet, som med allt sitt reglerande af lärlingsväsendet ytterst afsåg att skapa monopol för vissa näringsidkare, måste nu falla. Det hade visserligen endast delvis behärskat det engelska näringslifvet, då de nyuppkomna industrierna ansågos stå utanför den gamla lagstiftningen. Men så snart frihandelns män under 1800-talets första decennerier började få afgörande inflytande på landets politik, infördes full näringsfrihet. Därhän hade Frankrike nått redan genom revolutionen och i den mån den liberala ekonomiens grundsatser utbreddes, följde nu hela Europa. efter. Näringsfriheten är naturligtvis ingenstädes absolut; för utöfvandet af vissa yrken såsom läkarens eller apotekarens fordras t. ex. något slags bevis för duglighet därtill. Men det väsentliga är att dessa och andra inskränkningar göras i det allmännas intresse, icke såsom fordom till försvar för ett fåtals privilegier.

Än mer genomgripande var den omhvälfning som den liberala ekonomiens seger förde med sig på den yttre handelspolitikens område, särskildt i England. För att fullt förstå i hvilken skarp motsats frihandelns idéer den gången trädde till det nedärfda föreställningssättet, måste vi göra klart för oss hurusom målet för de europeiska nationernas äldre handelspolitik alltid varit att tillintetgöra konkurrenterna, ofta nog genom att bokstafligen slå ihjäl dem; endast så, menade man, skulle det egna landets handel kunna blomstra. Att ha befriat mänskligheten ur denna barbariska uppfattning är den liberala ekonomiens oförgängliga insats i kulturutvecklingen.

I England trängde den nya läran tidigast och fullständigast igenom. Den liberala handelstraktaten med Frankrike 1786 och Londonköpmännens petition till parlamentet om nedsättning af tullarna 1820 beteckna dess första praktiska resultat.

Under de närmast följande decennierna afskaffades småningom alla skyddstullar. Långvarigast och hetast blef striden om spannmålstullarna. År 1838 bildades i Manchester, efter mönster af en något tidigare förening i London, ett sällskap till bekämpande af dessa tullar. Bland dess medlemmar voro Richard Cobden och John Bright de mest betydande. Snart bildades af denna och liknande lokalföreningar en stor liga mot spannmålstullar, och det lyckades denna efter en kraftig och ihärdig agitation att vinna sitt mål (1846).

Det förnuftiga och rättvisa i denna sak såväl som den skarpa och långvariga striden hade skaffat frihandelns idéer ett mäktigt inflytande öfver det engelska folket. Det kom snart att stå som en oantastlig dogm att nationens ekonomiska intressen bäst tillgodoses, om staten låter bli att »skydda» eller gynna den ena eller den andra, om den fullständigt afhåller sig från hvarje ingripande i det ekonomiska lifvet. Emellertid gick det nu som det alltid går, när man tillåter en riktig tanke att stelna till en dogm. »Fri handel» blef en formel, som man utan eftertanke trodde sig kunna tillämpa på samhällslifvets alla förhållanden; icke-inblandnings-politiken gafs en alldeles orimlig utsträckning. Redan då man tog de första stegen till en fabrikslagstiftning, hade det funnits liberala doktrinärer, som motsatte sig en reglering af barnarbete under hänvisning till att staten icke borde ingripa störande i den fria konkurrensen. Till liknande öfverdrifter gingo några af Manchesterligans ledande män, äfvensom åtskilliga teoretiska nationalekonomer i England och Amerika. Det är denna doktrinära riktning man plägar beteckna med namnet »Manchesterskolan».

I Tyskland hade frihandelns idéer fått ett visst insteg redan under den pånyttfödelsens period, som följde efter de Napoleonska krigen. Men det är först efter 1848 som man kan tala om ett egentligt tyskt frihandelsparti. Det förnämsta organet för detta parti var den s. k. folkhushållningskongressen, som under 6o-talet spelade en mycket viktig roll i Tysklands politik, och som inlagt betydande förtjänst i arbetet för landets politiska och ekonomiska enhet, öfverhufvud för dess öfvergång till modärn stat. Men äfven för detta parti blef frihandeln en dogm, fordran att staten icke skulle ingripa i det ekonomiska lifvet en abstrakt princip, från hvilken man trodde sig i hvart enskildt fall kunna härleda en praktiskt användbar politik. I stället för att undersöka det verkliga lifvet, nöjde man sig med allmänna hypoteser; och så kunde det komma sig att man t. ex. öfversåg klasskillnadernas ingripande betydelse, i det man trodde sig kunna betrakta alla människor som jämlika, så snart de endast ställdes lika inför lagen.

Det var som motsats mot dylika doktrinära ensidigheter som »föreningen för socialpolitik» år 1872 grundades, hufvudsakligen af nationalekonomer tillhörande universitetsvärlden. Denna förening ställde som sin främsta uppgift att utföra noggranna undersökningar, att samla tillförlitliga fakta för bedömandet af ekonomiska och sociala frågor, och har också i den vägen utfört en lång rad af synnerligen värdefulla arbeten.

Denna hastiga öfverblick af frihandelsidéernas historia torde vara tillräcklig för att klargöra deras väsentliga innehåll. Låt oss nu se i hvilka punkter socialpolitiken skiljer sig från dessa idéer! Det bör endast på förhand sägas, att ingen förnuftig socialpolitik motsätter sig den liberala ekonomiens grundåskådning, den att individen i första hand skall lita till sin egen kraft och icke vänjas att ha en regering, som drar försorg om honom, där han borde sörja för sig själf, tänker för honom, där han borde tänka själf, eller garanterar honom någon inkomst eller någon ställning i samhället. Socialpolitiken arbetar ju på den högsta möjliga utveckling af personlighetens alla krafter, och kan då icke annat än ställa sig fiendtlig mot hvarje utslag af en klemig drifhuspolitik, under hvilken dessa krafter endast förkrympas. Så till vida är socialpolitikens mål detsamma som den liberala ekonomiens.

Men dess medel äro andra.

Då jag håller mig till namnet »den liberala ekonomien», så gör jag det, därför att detta namn bättre än de öfriga som brukas framhäfver en viktig sida i hela skolans sätt att se på lifvet. Jag tänker här på liberalismens uppfattning af begreppet »frihet». Denna uppfattning är som vi sett väsentligen formell. Friheten består i det rent negativa, att individen icke är bunden af några band, som pålagts af den offentliga makten. Därför är den moderna industriarbetaren fri, och arbetsgifvarens aftal med den enskilde arbetaren är resultatet af en frivillig underhandling mellan jämnställda parter.

En dylik formell syn på tingen är socialpolitiken absolut främmande. Socialpolitiken rör sig med realiteter, och skall den slå ett slag för frihet, så skall det vara för en verklig handlingsfrihet. Men en sådan kan endast finnas, där det finns flera möjligheter att välja på. Den som endast har att välja mellan att anta arbetsgifvarens vilkor eller att svälta, den har ju i verkligheten dock blott ett val och alltså ingen frihet. Socialpolitiken är därför gärna beredd att offra rätt mycket af denna formella frihet, som nog kan bereda en odisciplinerad individ en viss njutning, möjligen också tillfälliga fördelar, men som icke är ett verkligt lifsvärde, icke på något sätt befordrar vare sig personlighetens eller samhällets växt. Socialpolitiken ryggar icke tillbaka för att använda tvång, vare sig med hjälp af den offentliga makten eller af enskilda organisationer, så snart endast detta tvång afser att skapa en större real frihet.

Den extrema liberalismen såg i uppfyllandet af ingångna förpliktelser summan af all rätt och därför också i »kontraktsskyddet» statens enda uppgift med hänsyn till det ekonomiska samhällslifvet. Med detta tomma, fattiga statsideal kan socialpolitiken icke nöja sig. Att underskatta statens användbarhet såsom organ för genomförandet af ekonomiska syften var ett grundfel hos den liberala ekonomien, liksom öfverskattandet af staten var, och till dels ännu är, en socialistisk villfarelse. Socialpolitiken tar afstånd från alla dylika doktrinära ytterligheter, binder sig i detta afseende öfverhufvud icke vid några på förhand uppställda teorier, utan undersöker för hvart särskildt fall i hvad mån det är lämpligt eller nödvändigt att använda den offentliga makten för att nå de mål den satt sig före. Det blir alltså en ren opportunitetsfråga om man i det enskilda fallet skall lita till staten eller till någon af de många andra sociala bildningar, på hvilka det modärna samhället är så rikt.

Därför ser socialpolitiken också. med glädje det ständiga skapandet af nya sociala organisationer, såsom konsumtionsföreningar, fackföreningar o. s. v. Ju rikare det sociala lifvet i detta afseende är, desto lättare blir det naturligtvis att finna ett för hvart särskildt ändamål afpassadt organ. Liberalismens samhällsideal var det rent atomistiska, det där hvarje individ står som en lösryckt atom utan något organiskt sammanhang med andra individer. Adam Smith har klart nog gifvit tillkänna, att det var denna samhällsstruktur han satte som den högsta. I sin kritik af skråväsendets tvångskorporationer går han så långt, att han förklarar hvarje tillfälle, som ges personer af samma yrke att träffas, som farligt: »Folk af samma yrke kommer sällan tillsammans, äfven för nöjes skull, utan att samtalet slutar i en sammansvärjning mot allmänheten eller i någon öfverenskommelse att höja prisen.» Man kan visserligen icke hindra tolk att komma tillsammans, men lagen skall åtminstone icke underlätta dylika sammankomster än mindre framtvinga dem. »En förordning, som pålägger alla af samma yrke i en stad att anteckna namn och adress i ett offentligt register, underlättar sådana sammankomster. Den för individer tillsammans, som kanske annars aldrig skulle lärt känna hvarann, och ger hvar man af yrket en anvisning på hvar han skall träffa hvarje annan. En förordning, som ger personer af samma yrke rätt att beskatta sig själfva för att sörja för sina fattiga, sina sjuka, enkor och barn, gör sådana sammankomster nödvändiga genom att ge ifrågavarande personer ett gemensamt intresse att sköta». – Det Smith’ska idealet är alltså. ett samhälle, där ingen grupp samlas under ett gemensamt intresse af hvad slag det vara må, där en hvar står fullkomligt främmande för och isolerad från en hvar annan.

Socialpolitikens ideal är det rakt motsatta. Ett verkligt samhälle kan icke byggas upp blott och bart af individer; därtill kräfs också en mångfald af olika sammanslutningar af individerna till sociala enheter, som sedan i sin ordning bli organ för det hela. En byggnad är icke en stenhög, utan består af väggar och golf och tak, och väggen är sammansatt af murar och pelare och hvalf. På samma sätt måste det vara med ett samhälle, som skall förtjäna namn af ett samhälle. Socialpolitiken sträfvar därför efter den mest fulländade organisation, efter den rikaste mångfald af sociala bildningar. Icke det atomistiska utan det högt organiserade samhället är hennes ideal. Det är detta hon vill betona genom att fästa ordet »social» vid sitt namn.

Den liberala ekonomien såg i den fria konkurrensen universalmedlet såväl för individens välfärd som för en riktig ordning af det ekonomiska samhällslifvet. Den rent automatiska verksamheten af den fria konkurrensens blinda krafter, det var den regulator man litade till, och därför var också hvarje direkt ingripande från statens sida obehöfligt, ja störande.

Socialpolitiken ser väsentligen annorlunda på det ekonomiska lifvet. Hon delar icke liberalismens mekaniska uppfattning, tror ej på att utvecklingen med någon slags nödvändighet går framåt, utan menar att vi kunna, att vi måste påverka utvecklingen i den riktning vi betrakta som den rätta. Därför vill socialpolitiken vara politik, d. v. s. ett planmässigt arbete på förverkligandet af medvetna mål, och hon understryker detta genom själfva sitt namn.

Socialpolitikens ställning till utvecklingsläran.

Skillnaden mellan socialpolitik och liberalism framträder kanske allra skarpast just i deras olika syn på utvecklingsläran. På denna punkt kan den liberala ekonomien icke frikännas från grofva vetenskapliga försyndelser. Läran om en »fri konkurrens», som rent mekaniskt leder till framåtskridande, hvilar på en isig själf ensidig och ovetenskaplig uppfattning af Darwins lära om det naturliga urvalet i kampen för tillvaron och på en kritiklös öfverflyttning af denna lära från dess verkliga giltighetsområde, naturlifvet, till det sociala lifvet.

Kärnpunkten i Darwinismen är ju den att det naturliga urvalet under tidernas lopp framtvingar en ändamålsenlig typ. Att nu föreställa sig, att denna typ med nödvändighet är en högre, är en rest af den gamla teologiska uppfattning, som Darwin framför allt ville göra slut på. Utveckling är icke i och för sig och med nödvändighet framåtskridande. Den ändamålsenlighet en art når genom det naturliga urvalet är alltid relativ, d. v. s. alla organ afpassas med hänsyn till de omständigheter, under hvilka arten har att lefva. Men frågan om denna utveckling är ett framåtskridande eller icke beror helt och hållet på karaktären af dessa omständigheter, efter hvilka arten inrättar sig; och vi få aldrig vid våra försök till sociologiska analogier glömma hvad naturhistorien har att berätta oss om tillbakagång och degeneration.

Det bör emellertid här också erinras därom, att det i den yttre naturen finns en allmän orsak, som verkar hän på att göra utvecklingen till ett framåtskridande, nämligen möjligheten att finna en ny näringsplats i naturens stora hushållning genom att utbilda en ny specialitet och nya, för ändamålet afpassade organ. Sökandet efter nya platser, efter nya sätt att lifnära sig drifver hela den organiska naturen till en ständigt fortgående specialisering. Kampen för tillvaron alstrar alltså en ständigt större och rikare mångfald af former, och det är ju detta vi kalla framåtskridande. Äfven på denna punkt måste vi söka lära af naturen, då vi öfverflytta utvecklingsläran till det sociala området.

Vid själfva denna öfverflyttning måste vi emellertid förfara med stor försiktighet, och det är just hvad den liberala ekonomien icke gjorde. Det duger icke att betrakta samhällslifvet blott och bart som en del af naturlifvet och låta allt hvad naturvetenskapen lär oss om kampen för tillvaron omedelbart gälla för den ekonomiska konkurrenskampen. Vi måste komma ihåg att det naturliga urvalet verkar hufvudsakligen genom två medel; en oerhörd öfverproduktion af individer och en hänsynslös tillintetgörelse af den stora massan af dem. Men det är just det utmärkande draget hos civilisationen, att hon i väsentlig mån inskränker dessa båda faktorers verksamhet.

Visserligen förekommer äfven i ett civiliseradt samhälle inom vissa samhällslager en öfverproduktion af människor. Men denna öfverproduktion går dock vanligen icke på långt när till den yttersta gränsen för den fysiologiskt möjliga folkökningen, och det är aldrig fråga om en fruktsamhet mångdubbelt utöfver den som det finnes plats för. Det må nu vara hur det vill med Spencers och andras hypoteser om att civilisationen inskränker fortplantningsförmågan, men säkert är att hon i mycket stor omfattning låter fortplantningsdriften träda tillbaka för andra intressen.

I ett civiliseradt samhälle dödar man icke häller de individer, som ligga under i konkurrenskampen. Af ett egentlig naturligt urval i kampen för lifvet (the struggle for life) finner man i den moderna kulturvärlden endast rester och det så godt som uteslutande på det fysiska lifvets område: kroppsligt svaga individer duka under för sjukdom (lungsot o. s. v.); därigenom uppstår ett visst urval af de starkare, så att rasen åtminstone skyddas från att allt för mycket försvagas. Men äfven detta ganska milda urval är i våra dagar betydligt inskränkt genom den medicinska vetenskapens framsteg.

På det ekonomiska området strider man i allmänhet icke om lifvet. Väl är det sant att individer af det allra understa lagret ofta nog utsättas för sådana lefnadsbetingelser, som indirekt vålla deras undergång. Särskildt gäller ju detta i mycket hög grad om de späda barnen. Men som bekant följer däraf ingalunda, att folkökningen i de sämre ställda klasserna inskränkes under den som är vanlig i de högre. Men det måste ju dock vara fallet, om konkurrenskampen vore en verklig kamp för tillvaron.

Det är särskildt två faktorer, som medverka till att de svagare icke tillintetgöras; båda dessa faktorer tillhöra det civiliserade samhället och skilja detta på ett mycket väsentligt sätt från naturlifvet. Den första är den att man af humanitetsskäl icke låter folk svälta ihjäl, den offentliga och enskilda välgörenheten träder emellan. Den andra är den att folk kan lefva på räntor, alltså utan personligt arbete, att sålunda den i alla afseenden svagare alldeles icke behöfver duka under, om han endast tillhör de besittande klasserna. Dessa båda för kulturlifvet egendomliga förhållanden ingripa så djupt i »kampen för tillvaron», att hvarje tal om ett naturligt urval på det sociala området måste bli i hög grad missledande.

Manchesterskolans påstående, att den fria konkurrenskampen af sig själft, rent mekaniskt måste föra till framåtskridande, saknar således hvarje stöd i Darwins lära. Det torde vara af en viss vikt att, innan vi gå vidare, en gång för alla slå fast detta.

Som jag nyss sade, strider man på det ekonomiska området i regeln icke om lifvet. Hvad man väsentligen strider om är tillhörigheten till en viss klass, till ett visst yrke eller till en viss samhällsställning. Genom denna kamp uppkommer också ett urval, men af väsentligen annan art än »det naturliga urvalet». Detta »ekonomiska urval» är icke ett urval af dem, som skola tillåtas att lefva och fortplanta sig. Därför verkar det icke häller omedelbart såsom en förädling af rasen. Det ekonomiska urvalets ideal är att för hvarje plats i samhället utvälja den mest passande.

Det vore emellertid fullkomligt falskt att påstå, att detta ideal ens tillnärmelsevis förverkligas i det civiliserade samhället eller kan uppnås endast och allenast genom det gamla receptet att »icke ingripa». Vi måste på denna punkt alldeles särskildt vara på vår vakt mot alla de populära, men i grunden ovetenskapliga analogier från naturhistoriska företeelser, som ständigt hota att förytliga hela sociologien. Olikheten i de yttre betingelser, under hvilka individerna börja och fortsätta sin konkurrenskamp, gör ju att det ekonomiska urvalet blir snedvridet, »onaturligt». Den ene får en mycket omsorgsfull utbildning af sina krafter, den andre icke; den ene har alla fördelar, som namn och relationer och pengar dock i hvarje samhälle skänka, den andre icke. Under sådana förhållanden kan den egna personliga förmågan, om den också kommer till någon rätt, dock aldrig bli den enda afgörande faktorn i konkurrenskampen; och det skulle den dock vara, om det ekonomiska urvalet skulle förverkliga sitt ideal, om den liberala ekonomiens »fria» konkurrens skulle vara något mer än en fras.

Socialpolitiken utgår från en klar insikt om att förutsättningarna för ett riktigt ekonomiskt urval först måste skapas, att för detta ändamål just erfordras ett medvetet ingripande.

Om det gäller att för något ändamål välja ut ett visst antal personer, så är det ju klart att urvalet i allmänhet blir desto bättre, desto vidare den krets är, ur hvilken urvalet göres. Det är därför af vikt att åtminstone få bort alla konstlade och onödiga skrankor som begränsa denna krets. Om man t. ex. föredrar adelsmän vid besättandet af högre statsämbeten, så kan det icke undvikas, att den högre administrationens duglighet under tidernas lopp sänkes under den nivå, som skulle ha kunnat nås, därest man alltid fasthållit vid den grundsatsen att utan några bihänsyn i hvarje särskildt fall ta den dugligaste som står att få. Därför måste naturligtvis alla dylika skrankor falla.

Men man måste också positivt arbeta på att utvidga de fält hvarifrån de mera fordrande yrkena rekryteras. Det sker därigenom att man så långt möjligt lämnar hvarje begåfning tillfälle att utveckla sig, och få bruk för sina krafter, i främsta rummet sörjer för den bästa möjliga uppfostran och utbildning af alla samhällsklassers barn. Denna fordran kastar ett klart ljus öfver demokratiens innersta väsen. Krafvet på jämlikhet har en mening, endast om det mynnar ut i ett kraf på lika utvecklingsbetingelser för lika begåfning. Men då framträder också detta kraf med hela styrkan hos en stor ekonomisk princip, den att man skall använda hvarje kraft där den gör mest nytta. Den demokrati, som samlar sig omkring denna grundtanke, är oupplösligt förbunden med det producerande samhällets sträfvan efter högsta möjliga effektivitet och bär därför också inom sig segern öfver alla på privilegier och monopol uppbyggda samhällsformer. Men denna moderna demokrati står på intet sätt i motsats till en personlighetens aristokrati; tvärtom: ju djupare urvalet sträcker sig ned i massornas breda lager, desto kraftigare verkar det, desto mer utvald blir den typ, som framgår ur konkurrenskampen.

Socialpolitikens uppgifter med hänsyn till det ekonomiska urvalet äro emellertid ingalunda uttömda härmed. Vi ha redan anmärkt, att den typ, som framgår ur en konkurrens, är beroende på de betingelser, under hvilka konkurrensen äger rum. Det blir alltså en sak af allra högsta betydelse att på alla områden söka gestalta dessa betingelser så, att det ekonomiska urvalet kommer att verka till ett framåtskridande. Därför är för socialpolitiken den ledande synpunkten vid bedömandet af alla samhällsinstitutioner och sociala företeelser den: hvilken inverkan ha de på konkurrenskampen? i hvilken riktning påverka de urvalet? Det är också denna synpunkt vi i det följande i främsta rummet vilja anlägga, då det gäller att bilda oss ett omdöme om nutidens viktigaste socialekonomiska företeelser, den kooperativa rörelsen och fackföreningsrörelsen.

Vi ha hittills uppehållit oss vid den faktor i den sociala utvecklingsprocessen, som närmast motsvarar »det naturliga urvalet». Men vi få icke glömma, att den moderna utvecklingsläran vid sidan af det naturliga urvalet sätter den funktionella anpassningen som en andra hufvudfaktor i utvecklingen, och att denna företeelse också har sin motsvarighet på det sociala gebitet. Det är ju en gammal sats, att ett organ, som öfvas, utvecklas just genom användningen, under det ett organ, som icke begagnas, vissnar bort. På detta sätt anpassa sig alla lefvande varelser för sin verksamhet.

På senare tid har denna lära fått ett mäktigt stöd i den nya vetenskap, som kallas »utvecklingsmekanik» och som söker med experimentella och matematiska metoder på rent mekanisk grund förklara de olika organens anpassning för sina uppgifter. Nå väl, äfven i det ekonomiska lifvet anpassa sig individerna efter de kraf, som ställas på dem. Det finns naturligtvis äfven där en rent mekanisk anpassning efter sysselsättning. Men där tillkommer en annan art af anpassning, den medvetna, som för socialpolitiken har större intresse. Denna anpassning är ju i själfva verket ett af de allra viktigaste medlen för ett folks uppfostran. Människorna skilja sig från öfriga varelser däri, att de äro medvetna om de kraf, som ställas eller komma att ställas på dem på olika platser i lifvet; de anstränga sig därför för att fylla dessa kraf, och deras energi träder sällan så kraftigt fram, som då det gäller att vinna eller försvara en ekonomisk ställning. Så mycket mer maktpåliggande är det då att gestalta hela det sociala lifvet så, att denna medvetna anpassning blir så kraftig som möjligt och genom hela sin riktning blir ett fruktbringande led i framåtskridandet.

Vi skola finna hvilken betydelse denna synpunkt har, särskildt för bedömandet af fackföreningarnes politik.

---