Stockholmstyper förr och nu/Från Mälardrottningens tron
Från Mälardrottningens tron
”Se så, nu har jag skaffat mig skrifpapper,
själfva Lessebo bikupa, och Barnängens bläck
och ett dussin goda stålpennor, alt som behöfs
för att skrifva.”
Anders Petrén smålog förtröstansfullt, och hans hustru log äfven, och lilla Ofelia, en allra som sötaste flickunge på fyra eller fem år, storskrattade, och Horatio, en tvååring, slog med händerna och sparkade så högt hans små ben förmådde, där han tumlade omkring på bara, just icke släthyflade golfvet.
Det var en glad familjescen i ett litet rum i Didrik Ficksgränd.
Anders Petrén, som ursprungligen hette Pettersson, hade med de sina nyligen flyttat till Stockholm. Han hade varit skrifbiträde hos en kronofogde på landet, var en hygglig och städad ungdom, såg rätt bra ut och derför omtyckt i hemorten.
Då han gifte sig med en fattig komministerdotter, afundades denna af flera unga flickor, ty de tyckte alla om kronofogdens skrifvare, ehuru han var lika fattig som kyrkråttorna i svärfaderns dåliga sacellani.
”Det är ett vackert par”, sade de gamla fruarna i socknen, ”men hvad skola de lefva på?”
Den frågan kunde ingen besvara, allra minst komministern, hvilken gifvit sitt samtycke endast för att han icke kunde neka sin dotter något. Han hade själf stor svårighet att draga sig fram.
Då prosten vid sina visitationer såg huru fattigt det var i komministerhemmet, höll han alltid ett välmenande förmaningstal om nödvändigheten att spara.
Då log komministern mildt evangeliskt och vågade i djupaste underdånighet erinra högvördig prosten om sparfvarne som så intet och församla intet i ladorna. Komministerns lada var aldrig fyld ens till hälften, ehuru hon var mycket liten.
Efter giftermålet fortfor Petrén med sitt arbete hos kronofogden och sökte genom annan, tillfällig förtjänst då och då öka inkomsterna. Men så föddes lilla Ofelia, och ett par år därefter kom lille Horatio till verlden.
Det började se betänkligt ut med brödfödan.
Petrén hade alltid funnit sig vara ”literärt anlagd” och hade därför icke något emot, då hans hustru, efter att ha varit inne i Hjo och sett ”Hamlet” uppföras, föreslagit, det deras förstfödde skulle, i fall det vore en gosse, heta Horatio och om barnet tillhörde kvinnokönet, Ofelia. Nu kom Ofelia först, men det hindrade icke att den senare tillkomne fick namnet Horatio.
”När skall Hamlet själf inträffa?” frågade komministern, som ville visa, att också han kände sin Shakspeare.
Men då rodnade lilla fru Petrén. Hennes man såg fundersam ut.
”Om jag skulle slå mig på literaturen?” sade han.
”Det vore väl kinkigt nog, det”, sade svärfadern. ”Jag, som legat tre terminer i Upsala och tagit akademisk examen, skulle ändå inte våga mig på annan literatur än den homiletiska, hvilken förstås också är den högsta. Ser du, andlig vältalighet, min käre Anders, utöfvad hvarje söndag år ut och år in, är sannerligen betungande för en stackars komminister, men inte vill jag byta ut den mot världslig literatur.”
Petrén hade gått igenom en pedagogi och ansåg sig därför nästan lika lärd som svärfadern, oaktadt denne tagit ”dimmen“, och ofantligt mycket mera bildad än alla som gått i folkskolan. Han smålog därför åt svärfaderns farhågor och berättade, att han redan skrifvit något i stadens veckoblad.
”Har du fått betalning för det?” sporde komministern intresserad.
”Det har jag visserligen inte, men man har fört in hvad jag skrifvit.”
”Hm, ja ha! Det är godt och väl, men inte är det födande."
”Vet du hvad, Maria”, sade Petrén till hustrun, ”jag ger kronfogden på båten. Vi flytta till Stockholm, där jag går in i en tidning. Tänk du, att komma till en stor stad, där man har så många tillfällen att göra lycka. Du må tro, att tidningsherrarne i Stockholm, literatörerne, ha sina grofva inkomster.”
Den unga hustruns ögon lyste af tillfredsställelse. Till Stockholm hade hennes håg alltid stått. Nu flög hon sin man om halsen och kyste honom, men så drog en skugga öfver hennes nyss förut så strålande ansigte.
”Är det inte bra vågadt ändå?” frågade hon oroligt.
”Inte als, kära du! Jag har ju min penna, skaffar mig anställning i en stor tidning, får kanske skrifva om operor och komedier, och då får du gå med naturligtvis. Tänk dig att gå på spektaklet i själfva hufvudsta’n. Det är alt annat än på teatern i Hjo.”
Marias ögon klarnade åter. Grufligt frestande var det, men ändå! ... Hon kunde ej undgå att tänka på det djärfva i företaget. Mannens tillförsigt öfvervann dock hennes betänkligheter.
De sålde sitt lilla bohag och för inkomsten däraf reste de på tredje klass, åtföljda af komministerns faderliga välsignelse, de enda respengar han kunde lemna.
En vacker sommardag kommo de till Stockholm. Det var präktigt i den store staden. Man, hustru och barn voro förtjusta och togo in på ett tarfligt ställe i Didrik Ficksgränd, på hvilket de fått anvisning af riksdagsmannen i hemorten.
”I morgon går jag och skaffar mig anställning”, förklarade Petrén, ”men nu måste vi ut och göra bekantskap med hufvudsta’n.”
Hela familjen begaf sig ut i staden. Horatio bars af modern. Ofelia gick så snält vid faderns hand. Det var nog litet ängsligt först i trängseln på Vesterlånggatan. Men så många granna handelsbodar! Aldrig hade fru Petrén tänkt sig det så glänsande.
På Mynttorget gälde det att reda sig bland de många vagnarne, men det gick lyckligt, och så var man på Norrbro, med det ofantliga slottet öfver sig.
”Hör du musiken, Maria?”
”Ja, du Anders! Ack så härligt! Och så grufligt mycket folk!”
Familjen var utom sig af förtjusning, stod länge på Norrbro och lyssnade till musiken i Strömparterren. Om de skulle gå dit ned där musiken satt och där så många glada stockholmare pratade och skrattade omkring borden med de många förfriskningarna?
”Nej, det kostar för mycket”, varnade fru Petrén, fastän hon nog gärna hade druckit en kopp té och låtit barnen få ett par tårtor.
Man fick vara nöjd med att se och höra all denna storstadsståt. När de kommo till baka till det lilla, mörka rummet i Didrik Ficksgränd, tyckte fru Petrén visserligen, att deras hem på landet nog varit gladare, men Norrbro och Strömparterren, det vore dock något annat än vedbacken och kåltäppan där hemma.
Hemma! Ack, här vore ju nu deras hem, i det fuktiga kyffet, men dock i den stora, präktiga, njutningsrike staden!
Morgonen därpå gick Petrén ut och köpte skrifmaterialier, ty hustrun hade sagt honom, att det kanske vore klokast att kunna förevisa något, när han sökte anställning. Och det var när han anskaffat ”alt som behöfs för att skrifva” som familjen öfverlemnade sig åt de gladaste förhoppningar.
Tänk, så bra de skulle få det, när Petrén vunnit framgång som literatör!
”Då skaffa vi oss ett annat rum”, förklarade hustrun.
”Som du vill, Klara lilla, men ser du, här i gränden är just storstadsaktigt. Så ser det ut i en riktigt gammal och berömd stad. Man har grannen midt emot alldeles inpå näsan och bryr sig inte det ringaste om honom. Solen besvärar inte. Åh, mins du hvad det var odrägligt hett på landet i vårt stora rum? Här är svalt och lugnt midt i storstadslifvet, fullt med folk i huset, ett oupphörligt springande upp och ned, men som inte det ringaste angår oss. Vi äro alldeles för oss själfva.”
”Kanske du nu skulle börja skrifva?”
”Ja visst! Nu skall jag börja. Åh, det skall gå som en dans ... Men hör du, Klara, hvad skall jag sätta på det här vackra papperet med den här nya pennan?”
”Skrif ett kåseri”, föreslog hustrun.
Du hittar då alltid på utvägar”, förklarade Petrén med bullrande glädje och kyste sin hustru. Det var så hans dagliga vana.
Han började skrifva. Det gick ju rätt bra, fastän just inte så fort. Barnen stojade, fru Petrén stökade med hushållet, och så behöfde han fråga hustrun om ett och annat, och man måste också äta middag, en rätt knaphändig middag, tillagad i kakelugnen, men som smakade ganska bra.
”I morgon gå vi kanske på Hasselbacken”, förklarade Petrén och tog åter under hushållsbestyren och barnens stojande fatt i sitt arbete.
Men det drog ut två eller tre dagar innan det var färdigt. Han läste upp det för hustrun som hörde på med stort intresse.
”Du är en intelligent människa, Klara lilla”, sade Petrén, nöjd med hustruns uppmärksamhet.
”Vet du, Anders, hvad du skrifvit tycker jag är riktigt bra”, förklarade hon med värme och öfvertygelse.
”Nu går jag till en tidning”, sade Petrén hurtigt och med icke ringa tillförsigt.
Han gick naturligtvis först till en af de större tidningarna, en som kunde betala hvad manuskriptet verkligen vore värdt.
”Redaktören tar inte emot senare än klockan tio”, förklarade en vaktmästare i den stora, eleganta tamburen. ”Men det går kanske an att tala med redaktionssekreteraren.”
Nej, Petrén ville ovilkorligt tala med hufvudredaktören. Han gick till en annan tidning, där det var lika fint och storartadt.
”Hvad de här stockholmarne ha det bra”, sade Petrén för sig själf och tyckte sig redan sitta som fast medarbetare med stor inkomst.
”Redaktören träffas först i middag”, hette det här.
Petrén infann sig åter vid middagstiden och frågade efter hufvudredaktören.
”Har inte kommit ännu”, upplyste en vaktmästare. ”Stig in och sitt ned.”
I väntsalen var redan fullt med folk, män och kvinnor, unga och gamla. Alla skulle de ha företräde. Några sågo oroliga ut. Andra småpratade med hvarandra, skrattade och skämtade. Somliga gingo fram och till baka, kastade längtansfulla blickar mot ingångsdörren, jämförde sina fickur med väntsalens stora klocka. De flesta hade pappersrullar i händerna. En ung man läste halfhögt ur ett manuskript. Det lät som vers.
Aldrig kunde jag tro, att det skulle gå så högtidligt till”, sade Petrén som greps af vördnad för ställets hälgd.
”Åh, det blir väl värre, när ni kommer in till redaktören”, tröstade en af de väntande.
Men den ena kvarttimmen efter den andra förflöt och dörren öppnades oupphörligt för att släppa in nya besökande. Hvar gång dörren gick upp, såg Petrén nästan lika mycket folk i tamburen.
”Det är bara tiggare och sämre notisjägare”, förklarade Petréns granne, ”sådana som vilja ha annonser gratis eller till mycket nedsatt pris eller som söka plats på underordnade grader.”
Petrén fann således, att han tillhörde de mest gynnade, enär han tillåtits taga plats i stora väntsalen.
Ändtligen infann sig den så lifligt efterlängtade hufvudredaktören. Alla reste sig upp och bugade.
”Kanske det är kungen?” hviskade Petrén till grannen.
”Mycket värre!” hviskade grannen till baka.
Redaktören såg hvarken åt höger eller venster och besvarade icke någon hälsning. Han gick rakt fram till en dörr som en djupt bugande vaktmästare öppnade och försvann så på dörrens andra sida.
”Jag kom först”, sade ett äldre fruntimmer med en storartad pappersrulle.
Detta motsades från andra håll, och så uppstod en tvist om företrädet. Hvar och en ville så fort som möjligt komma in i det allra heligaste.
Vaktmästaren bad de tvistande lugna sig. Redaktören kunde ej ta emot ännu. Han behöfde vara ensam en stund. Flertalet af de väntande såg alldeles tröstlöst ut.
Slutligen öppnades nådens dörr på fullt allvar, men då var tiden så långt framskriden, att redaktören måste hålla öfverläggning med redaktionssekreteraren, några af de öfriga medarbetarne, faktorn, kassören m. fl.
Ytterligare uppskof med audiensen. Det var mycken rörelse i väntsalen. Sätteripojkar med korrekturspalter sprungo oupphörligt genom rummet, ilande till olika afdelningar af byrån, fram och till baka. Den väntande hopen klyfdes af herrar medarbetare som hade meddelanden med chefen eller sekreteraren. Huru länge skulle detta räcka?
Ännu en gång gick tempeldörren upp, och de väntande trängde sig fram för att inställa sig för den mäktige, men då anmäldes en president. Han fick genast företräde och tycktes aldrig vilja aflägsna sig. Ändtligen gick han, följd af redaktören ända ut i tamburen.
”Redaktören kan inte ta emot mera i dag”, förkunnade en vaktmästare som stack in hufvudet i väntsalen.
Storm af ovilja, uttryck af förtviflan, snyftningar och svordomar. Några oförvägne kastade sig hals öfver hufvud utför trapporna för att söka häjda den flyende redaktören, men hunno honom ej förr än han redan satt i ett åkdon. Bönfallande händer sträcktes mot honom, kanske också en och annan knuten hand, men hans anletsdrag sågo lika orörliga ut. Han stirrade rakt framför sig, såg icke den växande hopen, hörde ej något af de starka utropen.
Petrén gick modstulen utför trapporna, men en annan af de gäckade tröstade honom med den försäkran, att han nog skulle vänja sig, när han fått sitta i väntsalen några veckor, kanske månader.
”Du skall inte låta nedslå dig af den första motgången”, sade hans hustru som hållit maten varm i kakelugnen under den långa väntan på mannen.
Dag efter dag upprepades samma scener i väntsalen.
”Det är nu i halft annat år jag har väntat på företräde”, suckade ett fruntimmer som ville öppna en välgörenhetsinrättning. Hon sade icke, om det var för sig själf eller andra. ”Alltid har det kommit en president emellan”, tillade hon.
Så länge dröjde det dock icke för Anders Petrén. Redan efter sex veckors trägen väntan fick han företräde. Det var på yttersta tiden, ty nu voro tillgångarna alldeles medtagna och han hade hört, att det ej lönade mödan att försöka sin lycka på annat håll.
Han kom in, bugade sig djupt och väntade på en uppmuntrande blick från redaktören som satt nedgräfd bland otaliga pappersluntor och förskansad bakom högar af tidningar.
Den uppmuntrande blicken uteblef. Petrén hostade. Redaktören teg och såg icke åt honom.
”Hr redaktör”, började den sökande med osäker röst.
Redaktören sjönk ännu djupare ned i pappershögen.
”Hr redaktör”, återtog den osäkra rösten.
Samma tystnad från pappershögen.
”Hr redaktör, jag ... jag har ett ... ett manuskript, och så ville jag anmäla ... mig till någon plats i ... i redaktionen.”
Anders Petréns vanliga säkerhet och frimodiga tillförsigt voro alldeles försvunna. Det stumma, alt mera i papperhögen försvinnande hufvudet hade injagat honom sådan skräck, att han stammade och darrade.
Efter ytterligare ljudlös väntan, stack en hand fram ur pappershögen och grep manuskriptet, men så såg Petrén icke mer till det och ej häller handen, ännu mindre hufvudet. Pappershögen hade slutit sig omkring alt sammans.
Han kunde förstå, att audiensen vore slutad och drog sig bugande till dörren. Pappershögen rörde sig icke, förr än vaktmästaren kom in och anmälde en president, men då var Petrén redan i väntsalen.
Dagen derpå köpte han tidningen för att se, om hans manuskript kommit in. Nej!
”Nog tycker jag, att mitt bidrag kunde ha förts in lika väl som den där långe ledaren” sade Petrén till sin hustru, och hon tyckte alldeles detsamma.
Detta upprepades dag efter dag under några veckor. Då och då gick f. d. fogdeskrifvaren till stora väntsalen, men lyckades aldrig mer få företräde. Han vände sig till redaktionssekreteraren, en välvillig man hvilken genast stod till en klagandes tjänst, men aldrig kunde upplysa om hvart inlemnade manuskript tagit vägen.
”Jag har nu på ett par år”, sade han, ”mottagit några hundra förfrågningar efter sådana manuskript och skulle så gärna velat skaffa till rätta dem alla, men inte ett enda har jag lyckats få tag i.”
”Ursäkta”, vågade Petrén invända, ”men hvart ta de då vägen?”
”Den frågan är, min bäste herre, lättare att framställa än besvara.”
Därmed fick Petrén nöja sig. Han anhöll dock, att redaktionssekreteraren ville godhetsfullt skaffa honom en plats som medarbetare i bladet.
”Medarbetare! Min bäste herre, ni vet inte hvad ni begär. Jag har här förteckning på dem som söka plats i tidningen. Se bara så många tätt skrifna sidor. Ansökningarna gå nu öfver sju hundra.”
”Sju hundra!”
Petrén stod förstenad. Och han som trott, att han blott behöfde infinna sig i Stockholm för att få plats i en tidning och det med, som han uttryckt sig, ”grof” inkomst!
Redaktionssekreteraren tycktes fatta medlidande med en person som tagit så illa vid sig öfver de sju hundra. Han sade därför med en uppmuntrande blick:
”Ni har kanske mer än vanliga publicistiska förtjänster och kan i sådant fall få en mindre ofördelaktig nummer på väntlistan ... Har ni varit hufvudredaktör för någon större tidning?”
”Nej, inte hufvudredaktör.”
”Kanske långvarig medarbetare och själfständigt skött någon vigtigare afdelning.”
”Ne-ej, men jag har skrifvit något i ett veckoblad där hemma.”
”Ja så, i landsorten ... hm, hm! Är ni filosofie doktor? Kanske ni är professor? ... Inte! ... Nå, ni kan ha goda nationalekonomiska studier eller estetiska må hända.”
Petrén stod mållös af förundran öfver sådana fordringar.
”Ni är väl åtminstone fullkomligt hemma i tyska, franska och engelska samt läser spanska och italienska och kan fort och noggrant öfversätta från dessa språk ... Inte det häller! Ja då vet jag inte, hur ni skall kunna få plats i en tidning i Stockholm. Behandlar ni däremot utländska språk som vore de alla ert modersmål, kan skrifva politiska, nationalekonomiska och estetiska artiklar på rak arm och när som hälst, dag eller natt, i hvilken riktning man begär, kan ni möjligtvis, om ni ej har alt för brådtom, få anställning som volontär eller extra ordinarie i en tidning. Efter flitig tjänstgöring tio eller tolf timmar om dygnet och utan att frukta för nattarbete, kan ni, i fall ni har god tur, efter fem eller sex år få betaldt för ert arbete, och det hela hundra kronor i månaden, min sann inte att förakta i vår tid.”
Petrén hade fått sitt mål igen af ädel förtrytelse öfver de oblyga anspråken och förklarade, att han ej kände till något af alt det som redaktionssekreteraren uppräknat.
”Kanske ni har kvicka referentegenskaper, kan sitta flera timmar å rad, äfven nattetid, på riksdagsläktaren i tjugufem graders hetta och anteckna hvad som talas i kammaren?”
Det ville Petrén nog försöka, men han vore icke snabbskrifvare och hade aldrig försökt referera.
”Det måste man vara fullt hemma uti”, förklarade sekreteraren, ”om man skall få försöka sig med en sådan befattning.”
”Möjligtvis”, fortfor den välvillige mannen hvilken tycktes på alla möjliga sätt söka att hjälpa den stackars Petrén, ”har ni fallenhet för polis och kan vara en god reporter, en flink notisjägare, gå omkring i staden och snappa upp nyheter, blanda sig i folksamlingar och lura sig till notiser, gå hem till framstående personer och fråga ut dem, interviewa och spionera och kalkylera hvad allmänheten tycker mest om.”
Petrén hade fått ett nytt anfall af mållöshet.
”Nå, då kan ni väl åtminstone skrifva kåserier?” utbrast redaktionssekreteraren, något otålig öfver den sökandes fullkomliga brist på alla tidningsmannaegenskaper. ”Det kan hela världen.”
Ja, det var just hvad Petrén önskade visa. Kåserier ville han skrifva. Han hade redan skrifvit ett, det olyckliga manuskriptet som han aldrig fått till baka. Kunde han bara få igen det, skulle redaktionssekreteraren nog se hvad han dugde till.
”Tänk inte på manuskriptet!” sade sekreteraren. ”Det får ni aldrig mera se ... Men det är skada, att här i tidningen finnas minst tio kåsörer.”
”Således har jag rakt inte något hopp?” utbrast Petrén med tårar i ögonen.
”Ty värr inte!” förklarade redaktionssekreteraren.
Den arme f. d. kronofogdeskrifvaren ödmjukade sig för stora och små tidningsredaktörer, men lyckades icke få någon anställning. Han sprang gata upp och ned för att få ämne till några notiser, men förstod icke att använda hvad han såg och hörde, förekoms ofta af raska stockholmare och vilseleddes ej sällan.
Aldrig kunde han ha förestält sig yrket så svårt. En dag hade han ändtligen fått tag i en riktigt fin nyhet, tyckte han, och satte den på papperet både fort och omsorgsfullt samt ilade till en af de stora tidningarna.
Man tog emot notisen och förklarade mycket välvilligt, att den skulle få plats i bladet. Den behöfde endast skrifvas om, men det skulle redaktionen åtaga sig.
”Men det är väl någon ... någon afgift?” stammade Petrén och väntade på sin belöning.
”Nej bevars”, svarades mycket höfligt, ”sådant här bruka vi ta in alldeles gratis”, och så försvann redaktionsmedlemmen.
En dag tog Petrén mod till sig, sprang icke efter nyheter, utan stannade hemma och skref ett kåseri, men han vågade icke lemna det till någon tidning af fruktan att det skulle dela dess föregångares öde. Han bjöd det i stället till en förläggare och lofvade att lemna flera rätt snart, så att de kunde samlas till en bok.
”Hvad bjuder herr förläggaren för sådant?”
”Bjuder!”
Förläggaren log försmädligt.
”Vill ni betala papper och tryckningskostnader samt garantera mig tretiotre procent af bruttoinkomsten, skola vi se hvad vi kunna göra.”
Författaren ryckte manuskriptet till sig och skyndade till en annan förläggare.
”Petrén! ... Hvarför har ni tagit en så dum pseudonym?” frågade den förläggaren.
”Det är inte någon pseudonym”, förklarade författaren. ”Det är mitt verkliga namn.”
”Inte lockande”, försäkrade förläggaren. ”Hitta på något annat.”
Manuskriptet vandrade från förläggare till förläggare och återvände slutligen till Didrik Ficksgränd.
Det var icke stor glädje nu mera i det lilla kyffet. Petréns hustru hade i det längsta sökt hålla modet uppe och dagligen uppmuntrat mannen. Nu började äfven hon se bekymrad ut. Af den store, liflige staden med alla hans märkvärdiga egendomligheter hade hon sett föga mer än de smutsiga murarne i gränden. Några gånger hade hon visserligen gått Vesterlånggatan i ända och beundrat de lockande varorna innanför bodfönstrens spegelrutor, men slutligen kändes det som ett hånande nöje att blott få se på alt detta och icke kunna köpa ens ett enda litet sidenband.
Hon var hjärtängslig för hvarje utgift, om än aldrig så obetydlig, ty den lilla kassa de hade haft med sig var för länge sedan försvunnen. Petréns ur och hustruns få och föga dyrbara nipper, kära minnen från hembygden, hade småningom vandrat till pantbanken vid Brända Tomten, och slutligen hade bankdirektören vägrat att lemna något lån på en brosch af sämre gul metall för hvilken Petrén dock hos en af Stockholms få ännu kvarlefvande enskilde pantlånare sedermera lyckats låna ett par kronor, men mot orimligt hög procent, hvars belopp genast afdrogs och minskade den kontanta lånesumman med hälften.
En afton hade familjen, efter långt uppehåll, åter gått till Norrbro för att muntra upp sig med musiken från Strömparterren. Men det var slut med musiken. Strömparterren var stängd. Det var höst.
”Redan!” utbrast fru Petrén, bedröfvad öfver att icke ha fått njuta af sommaren.
Det sommarglada Stockholm hade familjen Petrén aldrig lärt känna. Modern hade icke vågat släppa ut barnen ensamma. Själf hade hon aldrig tid, slutligen ej häller lust. Ofelia gret och Horatio tjöt dagen i ända. Petrén kunde under sådant oväsen omöjligt arbeta, äfven om han för öfrigt haft förmåga dertill. Men oaktadt alla försök att tysta barnen, uttryckte de oupphörligt sitt högljudda missnöje. De längtade efter sol och grönska, men genom de skumma fönsterrutorna, mot hvilka de tryckte sina små ansigten, sågo de i den grådaskiga gränddagern intet annat än de smutsiga husväggarne midt emot med de söndriga fönsterrutorna och trasorna stoppade i hålen. De hörde icke något fågelkvitter, endast grofva svordomar och en och annan ful visa, sjungen med sprucken röst. Strax på eftermiddagen var det mörkt i gränden.
Tusentals barn veta icke af annat och lida därför kanske mindre, fastän frånvaron af sol och luft alltid inverkar skadligt, men Ofelia och Horatio hade ännu ej glömt de soliga ängarne och skogens friska barrdoft. Erinran därom låg åtminstone omedvetet kvar och gnagde på barnasinnets lätta ro. De små hade förlorat sin friska färg och sina ögons muntra glans. De tvinade bort.
Så kom hösten. Familjen nödgades flytta in i ett ännu mindre och mycket otrefligare rum i samma hus. Hyran för den första lägenheten var naturligtvis obetald, men den hyggliga värdinnan hade likväl ej velat ”vräka det stackars folket”, såsom hon sade.
”Den der Petrén ser rätt bra ut”, tillade hon, ”och hustrun är en liten rar människa. Mannen är ju literatör och lär snart få en god inkomst. Det har han försäkrat mig.”
Rummet låg åt gården, det vill säga åt den djupa brunn som i den stadsdelen brukar kallas gård och dit det är alldeles omöjligt för en solstråle att leta sig ned. Frisk luft har aldrig häller funnits där.
I det rummet sutto nu Klara Petrén och hennes barn och stirrade på en svart brandmur. Denne var ännu sorgligare att se på än husväggen i gränden med de söndriga fönsterrutorna och trasorna. Men fru Petrén bar sin olycka med tålamod, ehuru hon aldrig skrattade mera och knapt hade lust att jollra med barnen. Hon viste, att hon icke var den enda i Stockholm som vore i samma belägenhet. Af den store stadens ljusa sidor hade hon sett föga, men lärt sig förstå att de mörka måste vara ganska dystra. Och detta vore det hufvudstadslif af hvilket hon hoppats så mycket!
Under det hustrun och barnen sutto och stirrade på den svarta muren, fortfor Petrén att springa efter nyheter. Då och då lyckades han slutligen snappa upp ett slagsmål, en olyckshändelse eller annan tilldragelse från gatan och härpå göra sig en inkomst af en krona. Oftare sprang han flere dagar utan att jagten inbragte en enda slant. Det var på det viset Anders Petrén var ”literatör”.
Några gator lärde han känna, några bolagskrogar också, en och annan misslyckad yrkesbroder, ett par poliskonstaplar, men af hela det öfriga Stockholm kände han ingenting. Om stadens förvaltning, tillgångar och utgifter, om planerna för dess framsteg, om invånarnes förhållanden, deras intellektuela sträfvanden — med ett ord om hela det egentliga stockholmslifvet viste han rakt intet.
Något tillfälle att knyta inflytelserika bekantskaper hade han aldrig funnit. Hans kunskaper voro nästan inga. Böcker såg han icke oftare än då han gick förbi boklådsfönsterna.
Denna betänkliga brist på hvarje grund för en tidningsmans verksamhet hindrade honom dock icke att en dag förklara för sin hustru, det han ämnade gifva ut ett korrespondentblad.
”Det föder sin man, det”, försäkrade han. ”Jag skrifver samma sak till en hel mängd landsortstidningar.”
”Men, käre Anders”, invände hustrun, ”kan du göra det?”
”Kan! Hvarför inte? Bor jag inte i Stockholm? Är jag inte literatör? ... Åh, jag skall nog skaffa mig nyheter från själfva regeringen, från ämbetsverken, handelsvärlden och konstvärlden. Ser du, det är något helt annat att vara en sådan där redaktör som har ett blad till sitt förfogande mot en stackars literatör som springer efter nyheter. Korrespondentbladets redaktör kan gå till själfve hans excellens statsministern — ja hvarför inte till hans majestät? — och interviewa. Vet du hvad det är? Det har jag lärt mig. Man går bara in till excellensen och säger hvem man är och ber honom i sanningens intresse tala om hvad han tänker i den eller den saken, hvilka hans planer äro och huru han ämnar drifva igenom dem. Han kan naturligtvis inte vägra att tala om alt detta för en pressens man som har en mission att uppfylla ... Förstår du, Klara lilla?”
Det tycktes som hustrun icke riktigt fattade ”missionen” eller också fruktade hon för svårigheterna. Men hon frös, och barnen fröso. Hennes varmare klädesplagg hade flyttats till pantbanken. Icke hade hon tid att gå ut, ty hon måste se efter Ofelia och Horatio, och icke hade hon just lust att knuffas med folket på gatorna under det höstregnet strömmade ned, men hon kunde ej häller, ty hon egde ej mer någon kappa, knapt en klädning.
Många gånger hade hon ämnat skrifva till fadern och söka hans hjälp. Men till hvad skulle det tjäna? Den stackars komministern förmådde ej bispringa henne. Hvarför bedröfva den gamle mannen? ... Nej, någon hjälp fans icke, om Petrén ej kunde förverkliga sin plan.
Hon hade dock länge ansträngt sin hjärna för att finna ut något sätt att förtjäna pengar. Men hvart skulle hon taga vägen i den främmande staden? Hennes värdinna, som intresserade sig för henne, förklarade, att det vore mycket svårt att slå sig ut i Stockholm.
Den unga kvinnans kunskaper voro ej häller synnerligt många. Och hvar skulle hon få något kroppsarbete, då barnen hindrade henne?
”Åh, du skall få se, att jag den här gången hittat på det rätta”, bedyrade Petrén, och tillförsigten lyste åter ur hans afmagrade ansigte. ”Jag skrifver genast ett cirkulär och skickar till alla tidningar och framställer planen samt bjuder dem mitt korrespondentblad för halfva priset mot hvad den gamla stockholmskorrespondensen kostar. Det måste lyckas. Tänk dig, Klara, halfva priset. Det fins väl ingen tidningsutgifvare som är så dum, att han ej ville spara in hälften af kostnaderna. Det inser du nog.”
Klara Petrén stirrade betänksamt framför sig. Men så gret Ofelia och frågade, hvarför de icke finge en brasa i kakelugnen.
”Ja, käre Anders, gör som du vill. Men ser du, hvad som gör mig mest tveksam är, huru vida företaget är så alldeles hederligt.”
”Hederligt! Hvad menar du med det? Skulle det ej vara hederligt att på rättskaffens sätt förtjäna sitt och de sinas uppehälle?”
”Rättskaffens, sade du. Just däruti ligger det. Månne det är rättskaffens att på det sättet tala om saker man ej känner till och sprida nyheter som kanske inte alltid äro så tillförlitliga?”
”Visst skola de vara tillförlitliga!” försäkrade Petrén, hvilken med riktig feberaktig ifver talade för sitt stora företag. ”Åh, excellenserna kunna väl inte ljuga. De våga det inte. Och alla andra vilja naturligtvis att man skall ha förtroende till dem ... Men det tar grufligt lång tid och är bra besvärligt att skrifva ett par hundra sådana där prospekt, om också jag gör min anmälan lika kort som kraftig. Det vore nog bäst att låta trycka alt ihop. Det ser också bättre ut.”
”Trycka! Hvarifrån skall du få pengar till det?”
”Jo, ser du, jag går väl till Brända Tomten med den här rocken.”
”Din enda rock! Käre Anders, hvad tänker du på? Du har ju redan burit till Brända Tomten alt hvad du har, utom det du nu går och står i.”
”Nå, än se’n! Om jag talar vid värdinnans flicka, gör hon nog mig den tjänsten att bära rocken till pantbanken och går väl till tryckeriet också. Då behöfver jag ju inte gå ut under tiden. Jag får pengar till tryckningen och till porto, och så slungas två hundra prospekt ut öfver hela landet. Inom en vecka har jag svar och prenumerationspengar. Jag löser ut rocken och din kappa med ... Jo, Klara lilla, din kappa med. Så går jag omkring och interviewar och får alt flera prenumeranter. Ser du, det kan nog hända, att somliga tidningar ta flera exemplar. Åh, kära min gumma, ändtligen ler lyckan mot oss, och jag skall lära de här dryga stockholmarne, att jag inte är någon ”okunnig bondkanin”, som de kalla mig. Jag har hela Stockkolm i min hand. Redaktör Petrén, redaktör, hör du, får nog en aktad plats inom publiciteten. Från Mälardrottningens tron skall bladet heta. Det kan ju smickra de fåfänga stockholmarne och väcka uppseende i landet.”
Prospektet till ”Mälardrottningens tron” sattes upp, trycktes och skickades ut, men för fyllandet af kostnaderna måste familjens nästan alla återstående klädespersedlar skickas till Brända Tomten.
Petrén fann det alldeles i sin ordning, ty nu måste han i alla fall sitta hemma och vänta på prenumerationsmedlens ankomst. Men sedan han väntat förgäfves i tre veckor och under den senaste veckan icke haft annat till familjens nödtorftiga uppehälle än hvad den hyggliga värdinnan hjälpt dem med, började han känna sig orolig.
”Skulle det vara något fel i postgången? Vänta bara till dess jag kommit i ordning med mitt korrespondentblad! Jag skall min sann ta i tu med generalpoststyrelsen och hvar enda postmästare och postexpeditör i hela riket ... Att låta en redaktör vänta på det här viset!”
Efter ytterligare tre veckor hade lika litet något svar anländt.
”Inte ett enda!” suckade Petrén som nu först började känna sig riktigt modfäld.
Hustrun gret, men sökte dock trösta mannen.
Vid hvarje buller i trappan, rusade de båda till dörren för att taga emot brefbäraren, och då ingen knackade på, öppnade de dörren och lyssnade. Nej, nu var alt åter tyst.
Det hördes steg i nedra förstugan. Kanske att brefbäraren blifvit uppehållen? Nu kommer han nog ... Han kom icke.
Detta upprepades hvarje dag och hela dagen i ända. Barnen sprungo också till dörren och gjorde liksom föräldrarne. Hvarje morgon nytt hopp, hvarje afton förtviflan.
Värdinnan började slutligen ledsna på sådana oefterrättliga hyresgäster som aldrig lyckades i sina företag. Det gjorde henne ondt, sade hon mycket fogligt, men nu måste de flytta. Hon ville hällre förlora alt hvad de voro henne skyldiga än att hon skulle förlora ännu mera. Hon var själf fattig människa som ”måste lefva på sina rum”.
Samma dag syntes verkligen brefbäraren i trappan, då Petrénska familjen som vanligt stod på lur efter honom.
”Nu skall du få se, att han har en hel mängd bref åt oss”, sade Petrén som återfick sitt glada själfförtroende.
Hustrun darrade af otålighet. Barnen jublade. Men brefbäraren gick förbi deras dörr. Nu kände deras förtviflan inga gränser. Ingen hjälp, ingen utväg, icke den ringaste ljusning i deras mörker. Barnen kvidde af hunger och köld.
Den store staden var för Petrénska familjen en stor, fasanfull graf. Nu vore endast frågan, huru länge det kunde dröja, innan grafven för alltid slöt sig om dem eller — skulle de själfva ...
”Bor literatören Petrén här?” ljöd en gäll gossröst från den halföppnade dörren.
Det var bref från en annan literatör som var korrekturläsare i en morgontidning och med hvilken Petrén hade gjort en flyktig bekantskap. Korrekturläsaren hade för denne afton fått oförmodadt förhinder och icke lyckats skaffa någon ersättningsman. Han frågade nu, om Petrén ville göra tjänst för honom. Betalningen vore ett par kronor, extra kontant.
”Det kom som från höjden!” utropade den ett ögonblick förut lefnadströtte skaparen af Mälardrottningens tron. ”Nu skall du få se, att jag ändå får fast fot inom en Stockholmstidning. Man söker ju upp mig.”
Han lät hälsa till ordinarie korrekturläsaren, att denne kunde vara fullkomligt lugn. Uppdraget skulle utföras med ackuratess och skyndsamhet.
I en något bristfällig och mer än besynnerlig utstyrsel, en följd af garderobens flyttning till Brända Tomten, och i hvilken han omöjligt kunnat uppträda i det offentliga på ljusa dagen, begaf Petrén sig innan klockan åtta på aftonen till redaktionsbyrån. Han invisades i ett litet trångt hål som kallades korrekturrummet, i vidd och utsmyckning motsatsen till stora väntsalen, och där förestälde han sig själf för en annan korrekturläsare hvilken satt och svor öfver att den vanlige kamraten ännu icke infunnit sig.
”Ja så, han kommer inte? Så godt kan det vara. Och herrn skall göra tjänst? Jo, det blir muntert ... en alldeles ovan motläsare ... Ja ha bevars, gärna för mig. Jag har hvarken mer eller mindre för det ... Men här är rätt svalt ännu, skall jag säga. Inte skall herrn hänga rocken i tamburen och sitta i skjortärmarne.”
”Jag är så fasligt varm, och ... och ...”
”Nå, genera sig inte! Alldeles som herrn vill. Låt oss börja då, så att det kan bli slut innan klockan tre.”
”Klockan tre?” upprepade Petrén och såg för skräckt ut.
”Ja tre eller fyra, det kan man inte så noga veta ... Det beror på, när herrarne behaga infinna sig och skrifva. De fördömde riksdagsreferenterne komma ibland inte förrän klockan ett. Jo, det är snygt folk, må ni tro. Och så ha vi den här teateranmälaren. Det är, uppriktigt sagdt, en skurk.”
”Usch! Hvarför det då?”
”Jo, kan herrn tänka sig, om spektaklet är slut klockan tio, kommer den uslingen ändå inte hit förr än han ätit en läcker supé på Operakällarn och kanske suttit en timme och skvadronerat i Gropen. Han tänker naturligtvis inte på korrekturläsarne. De äro inte till för honom. Men skulle de hoppa öfver ett tryckfel i hans snilleverk — karln har en gemen stil — så vankas det ovett dagen därpå ... Nå, jag söker mig härifrån med det snaraste, har en morbror som är generaldirektör och har lofvat mig en god anställning och en kusin som är kammarherre och har mycket inflytande. Han är intim med turkiske legationssekreteraren, för öfrigt hufvudman för Springfeltarne och genom sitt gifte ... Men det här duger inte, märker jag. Tryck på knappen där i väggen, herre, så att vi få upp en pojke som kan belastas med ovett för att intet korrektur ännu höres af ... Ja så, här ligger ju en hel hög. Låt oss då börja och se till att det går undan. Kvicka tankar!”
Det var mycket ovant och ej så lätt för Petrén detta nattarbete, men han höll sig tapper, och kamraten tycktes vara nöjd. Det var en liten mycket fin herre. Man skulle ha tagit honom för en elegant kunglig sekter och kammarjunkare, färdig att tjusa ”societeten” och aldrig kunnat föreställa sig, att han skötte korrekturet hvarje natt i ett litet otrefligt tidningskyffe. Oaktadt sina fina världsmannalater, var han, efter hvad Petrén sedermera lärde känna, en skarp arbetare och ytterst pligttrogen.
”Brukar herrn sofva?” frågade han Petrén under ett uppehåll i läsningen.
Petrén fruktade, att han såg sömnig ut och försäkrade, att han nog skulle hålla sig vaken.
”Jag menar, om herrn sofver vanligtvis. Det är en dum ovana som jag för länge se’n lagt bort. Någon sömn behöfver jag inte. Under den tiden jag uppehöll mig i Paris stannade jag alltid till siste man i klubben.”
”Deltog herrn i de politiska klubbarne?”
”Politiska! Fi donc!” utbrast den elegante korrekturläsaren. ”Merci, monsieur, med det slags klubbar har jag aldrig haft att göra. En morgon, då jag gick hem med markis de Saint-Sous, en af våra mest distingerade klubbister ... aj, aj nu ha vi mer korrektur.”
Så läste man igen utan afbrott i en eller annan timme. Redaktionsmedlemmarne kommo och gingo. Hufvudredaktören själf kom in i korrekturrummet och stod en lång stund och såg på Petrén, men yttrade icke något. Petrén gjorde en djup bugning, men det märkte hufvudredaktören icke.
”Hvad kunde han vilja?” sade Petrén, då anföraren aflägsnat sig.
”Det angår mig inte det bittersta” försäkrade korrekturläsaren och tände en cigarrett. ”Jag låtsar inte se honom, men ibland läser jag lagen för honom.”
”För hufvudredaktören!” utropade Petrén med ytterlig förvåning.
”Just för honom! Åh, jag är den ende som inte är rädd för honom, skall jag säga herrn ... Men hör nu, såg herrn, om Claudin gick förbi här?”
Petrén kände icke den medarbetaren, hvilket mycket förvånade korrekturläsaren.
”Man skall få se, att den rackaren sitter där inne och skrifver en hel lång artikel.”
”Ja, det är väl hans rättighet, kan jag tro.”
”Det är så tusan häller, då vi ska’ läsa korrektur. Jag skall gå och varna honom. Han må inte understå sig att skaffa oss något extra arbete på morgonkvisten.”
Korrekturläsaren gläntade på en dörr.
”Nu skall man få höra hur han ryter”, sade Petrén för sig själf, men han hörde blott ett i den artigaste ton framläspadt:
”Bäste hr Claudin, det blir väl inte för långt?”
”Stäng dörrn!” röt en omild stämma längre bort.
”Se så, nu har jag varnat honom”, förklarade korrekturläsaren. ”Det påminner mig om ...”
Han tycktes leta i sitt minne.
”Om den där markisen,” sufflerade Petrén som var nyfiken att få höra slutet på parishistorien.
”Markisen? ... Ah, ja ha! Det var en charmant garçon. Men nu kom jag att tänka på min salig farmor, högst ämabelt fruntimmer, som skulle bli hoffröken hos drottning Josefina, då drottningen var prinsessa, men som inte blef det, fastän hon var en född Stubb ... Känner herrn Stubbarne? ... Stubb af Småland, gammal adel. Ursäkta, slumrar herrn?”
Petrén hade verkligen nickat till, men var nu åter vaken, fastän ohyggligt trött. Det led mot morgonen.
”Se här ha vi tre skepp petit”, yttrade den välvillige korrekturläsaren helt uppmuntrande. ”Nu ska vi läsa igen!”
Och så läste och läste man. Petrén fann göromålet tyngre än det värsta trälarbete. Hvarför hade han gått miste om Mälardrottningens tron?
Mot morgonsidan infann sig en herre med en stor, men tom seidel. Petrén kände sig helt vaken och väntade att varda bjuden på någon förfriskning, men sådan hördes ej af. Herrn med seideln kom och gick och kom igen och hade alltid det tomma glaset med sig.
”Hvad är det där för en?” frågade Petrén som fattade intresse för mannen.
”Burken menar ni? Det är en helt vanlig glasburk som den där herrn alltid bär med sig, vare sig att han går på Himmelsleiter eller snabbskrifver på ett möte eller sitter här och redigerar. Han är för öfrigt filosof, mycket lärd, och mekanisk uppfinnare, intressant företeelse.”
De sista ”skeppen” på morgonen läste Petrén halfsofvande, men kamraten var lika pigg. Slutligen skickades det allra sista korrekturet ned i sätteriet.
”Notera klockan fyra och trettiotre!” uppmanade den pigge.
”Det var en mindre vanlig regnkappa herrn har”, anmärkte densamme, när de kommit ut i tamburen och Petrén drog fram ett underligt plagg som han haft undanstucket där. ”Den ser, parole d’honneur, ut som en stubb.”
”Men den är, ma foi”, tillade han skrattande, ”inte någon Stubb af Småland.”
”Nej, nog är den från Västergylln!” sade Petrén och kastade plagget öfver skuldrorna.
Korrekturläsaren var alt för mycket gentleman för att visa någon förvåning. Han sade god natt och tackade för den ”ämabla konnässans” han haft nöjet att göra.
”Riktigt hygglig!” intygade Petrén för sig själf under hemvägen hvilken han tillryggalade halfsofvande och på vacklande ben.
”Se-er du den dä-är fyllkajan!” hickade en herre i stor ulster, stödjande sig tungt på en likadant utrustad sällskapsbroder på hemvägen från en glad ungkarlssupé med kille och bålar.
”Lätja och fallenhet för starka drycker är det som företrädesvis förderfvar sämre folk”, anmärkte kamraten.
När Petrén slank in i Didrik Ficksgränd, slog klockan fem i Storkyrkotornet. En poliskonstapel kastade en misstänksam blick efter honom.
Under den närmaste tiden läste Petrén korrektur hvarje natt, ty den ordinarie hade fortfarande förhinder. Han gjorde bekantskap med ett par andra korrekturläsare som klagade öfver det odrägliga slafarbetet, men likväl skötte det med den mest samvetsgranna pligttrohet och voro mycket angelägna om att icke varda uppsagda, ehuru en af dem var en lärd språkforskare och utmärkt lexikograf.
”Sannerligen jag skulle slita ut mig på det här viset”, sade Petrén, ”om jag kunde få Mälardrottningens tron i ordning.”
Men ännu icke hade något enda svar på inbjudningen ankommit. En natt kom hufvudredaktören åter in i korrekturrummet och stannade stillatigande framför Petrén. Efter att en god stund ha betraktat honom, bad han få tala med honom.
”Herrn är påpasslig och arbetsam”, sade redaktören och såg på Petrén med en välvillig blick. ”Den för hvilken herrn gjort tjänst har i dag tillskrifvit mig, att han fått anställning som nattvakt i en fabrik och nu kan herrn få tjänsten här tills vidare.”
”Det där manuskriptet herrn lemnade skall herrn få betaldt för”, tillade han.
”Fins det i behåll?”
”Herre, här ha vi en stor handskriftsamling.”
”Och mitt kåseri kommer in i bladet?”
På den frågan svarade redaktören icke, men gaf Petrén en anvisning på kassan.
Hufvudredaktören var, som hvarje natt, idel välvilja och älskvärdhet. Petrén kände sig rörd öfver så mycken godhet och stannade en lång stund i redaktörens kabinett under vänskapligt samspråk om en tidningsmans höga uppgift.
”Han är ju den allra behagligaste människa, blott man lär känna honom”, yttrade han sedan till den elegante korrekturläsaren, hvilken betraktade honom med en försmädlig blick.
Petrén hade nu mera fast inkomst, men tanken på Mälardrottningens tron lemnade honom icke. Det var således för att hamna som nattlig träl han hade kommit till Stockholm! Men han måste snart erkänna, att hans kunskaper och förmåga icke räckte till ens för denna underordnade befattning.
Och likväl var hr X. icke bättre utrustad, hr Y. kanske ännu sämre, men de hade likväl goda inkomster.
Petrén gick och grubblade öfver detta hvarje dag, och hvarje natt trälade han vid korrekturet, kom hem på morgnarne och fann ”literatörens” lott vara den tyngsta af allas.
Hustru och barn fröso ej mera och hade äfven en bit att stilla hungern med. De hade fått stanna i kyffet i Didrik Ficksgränd. Men fru Klara log ändå icke. Hon var uttröttad på ett sådant stockholmslif.
En dag kom ett bref. Petréns hand darrade, då han skulle öppna omslaget. Månne han ändtligen skulle få ett tillbud på Mälardrottningens tron? Han läste högt för hustrun:
”Som jag hört, att det lär vara si och så med literaturen i Stockholm, i synnerhet med bladliteraturen, så har jag funderat på, om inte du, min käre Anders, mådde bättre af att komma hit ned på landet igen med hustrun och småttingarna. Lilla Ofelia lär vara i behof af frisk luft. Jag har därför tänkt fråga dig, om du vill hjälpa mig med eftersyn af gården, d. v. s. bli inspektor på Hutebo från och med april. Du är ju hemma i landtbruk sedan barndomen, innan du kom till kronofogden, och torde bäst slå dig ut på den vägen. Skall jag vara fullt uppriktig, måste jag säga dig, att literaturen kanske inte ligger för dig, men det har väl varit med dig som med så många andra, att de tyckt den vara ett bekvämt lefvebröd och därför öfvergifvit andra handteringar för hvilka de bättre passat, detta i synnerhet i fråga om tidningar. Hälsa nu din hustru och låt mig med det snaraste höra af dig, ty en inspektor eller tillsyningsman på gården måste jag skaffa mig. Vilkoren äro visst icke lysande, men du kan godt föda dig och de dina och behöfver icke slita ut dig samt allra minst förderfva dig på nattarbete. Ej häller lär väl kunna betviflas, att landtbruk är ett långt nyttigare yrke än det som du så oförmodadt och alldeles oförberedd kastade dig på. Jag menar väl med dig, käre Anders, och förblir städse
Erik Kornblom.”
För första gången på flera månader såg Petrén ett leende upplysa hustruns vackra, men bleka och aftärda ansigte, och ett par tårar, som nog voro glädjetårar, fuktade hennes milda ögon.
Länge dröjde det icke, förr än Petrén skrifvit ett tacksamt jakande svar till vännen Kornblom och tagit farväl af korrekturet.
”Jag lemnar snart också det fördömda trälarbetet”, sade den lille fine korrekturläsaren. ”En af mina vänner, han är intim med japanske chargé d’affär’n, ligger öfver mig med anhållan om att öfvertaga en riktigt briljant affär.”
”Och jag som måste lemna Mälardrottningens tron!” utropade Petrén, men han såg icke förtviflad ut.
——♦——