Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Tal om filosofien
TAL om FILOSOFIEN
vid nedläggandet af Presidium i Kongl.
VettenskapsAkademien år 1806.
Mine Herrar!
Då J beslöten att upptaga eller, rättare sagdt, bibehålla i Edert Samfund en klass af litteratörer och filosofer, var det tvifvelsutan ej för det omedelbara biträde J af dem väntaden vid Edra forskningar; det var, som jag tror mig rättare dömma, i afsigt att visa Eder aktning för allt slag af odling, och för att hedra genom föreningen med Eder, eller uppmuntra genom hoppet derom, hvar och en förtjenst, som i någon vettenskap, något ädelt yrke, framledde sig. Det var stam-modren för svensk lärdom och vitterhet, som beslöt att äfven bland sina aflägsnare ättlingar framkalla, tid efter annan, till sitt omfamnande dem, som hon ansåg värdiga denna uppmärksamhet. Den äran att finna mig räknad ibland deras antal, är visserligen en af de största, som kunnat mig vederfaras. Men det rum ibland Eder, mine Herrar, som jag i detta ögonblick intager och lemnar, vittnar om ännu ett tillägg deri, hvilket, då det fördubblar mina förbindelser, beröfvar mig tillika förmågan att uttrycka dem.
I saknad, mine Herrar, både af den kroppshelsa, som ger drift, och det slag af insigter, som måste inom detta Samfund leda verksamheten, har jag billigt fruktat att, vid nedläggandet af min förvaltning såsom Eder ordförande, icke kunna utan med nedslagna ögon återkalla inför Eder minnet deraf. Edra egna förtjenster, mine Herrar, hafva räddat mig derifrån och hafva gjort, att äfven detta korta tidelopp icke saknat sin märkvärdighet. Jag har sett under dessa månader ej allenast fortsättas de vanliga arbeten, som gjort denna Kongl. Akademi till ett redan åldrigt föremål för både fäderneslandets högaktning och främmande folkslags: jag har sett derutöfver beredas åt henne medlen till en tryggad varaktighet och ett alltid växande anseende. Öfver sextio års gamla lagar hade blifvit, genom tidernas förändring, ej förkastliga, men otillräckliga. En vis i purpur, statsman och lärd, hade uttänkt och författat dem; han är ej mera: men hans vishet och snille hafva ej försvunnit med honom. Jag har sett dem bevara hans grundläggning och ombyta hvad tidens olikhet gjorde ombytligt. Jag har sett ordningssnillet, lemnande för några stunder sin större allmänna verkningskrets, låna sig med godhet åt förbättringen af Eder enskilta förvaltning, och utan andra tillagda medel än en beräknad användning, utbreda för Eder den fägnande åsynen af knappt förmodade utvägar till en ökad verksamhet.[1] Ett af Edra vigtigaste föremål, det, att genom belöningar framkalla nya försök i vettenskaperna, nya tillägg till det allmänna förrådet af kunskaper, har vunnit derigenom en förut saknad stadga, och fortgången deraf för alltid upphört att hvila. Af denna anledning tillåten mig här nämna, att en bland de patriotiska stiftelser, som åsyfta detta samma ändamål, äfven under förflutna månader uppnått tiden af sin verkställighet.[2] Icke heller lären J, mine Herrar, utan erkänsla påminnas om en upplyst Furstes dertill bidragande gåfva.[3] Ändteligen hafva vi under sjelfva dessa närvarande ögonblick erfarit och med undersåtlig vördnad emottagit ett förnyadt vedermäle af vår Konungs och Skyddsherres frikostiga omsorger för vettenskaperna: ett vedermäle, som skall tillika förvara minnet af en bland våra Ledamöters utmärkta förtjenster.[4] Om detta ord af honom höres, eller någon dag framdeles läses, må han ej dervid frukta hos mig vänskapens hänförelser. Hans blygsamhet skall ej här ofredas af ett loford, som kan med så stor trygghet anförtros åt tvenne mera ojäfviga loftalare: de länder han genomforskat, och den tid, som ej mera skall äga honom.
Sådana äro, mine Herrar, de vigtigaste minnesdragen af det korta tidelopp, hvarvid mitt namn skall hafva den äran att finnas fästadt: händelser, som göra äfven dessa månader inom oss minnesvärda, och hvarunder de brister, som kunnat åtfölja mina åtgärder, skola, som jag hoppas, bortgömma sig. Ändteligen återstår mig nu blott att uppfylla den sista skyldigheten. Lagar och vana bjuda, att den heder, som åtföljer ett rum ibland Eder, rättvisas, om ej förr, åtminstone vid tillfällen som detta, genom någon betraktelse värdig Eder uppmärksamhet. Denna skyldighet, ehuru, som det kunde synas, minst oenlig med mina vanliga yrken, har likväl blifvit för mig genom flera hänseenden icke den lättaste. Jag kan ej frambära till Eder något nytt rön i de vettenskaper, som utgöra Edra egentliga föremål; icke tillägga någon ny visshet till Edra vidsträckta forskningar. Mina få insigter inneslutas inom litteraturens eller filosofiens trångare gränsor, och äfven denna sistnämda underlåter ej att, vid jemförelse med de vettenskaper J odlen, väcka en modfällande känsla af sin ringa visshet och redbarhet. Sanningen, på den yttre erfarenhetens stora och dagsljusa skådebana, visar sig för Eder, mine Herrar, när hon upphinnes, ohöljd och oförneklig. Men inom de mörka och aflägsna tankemolnen af systemer och bevisningar, hvilken dödlig har någonsin kunnat med visshet igenkänna henne? Hundrade gångor har man ropat: det är hon! Och hvad har det varit? Ett lärdt utanverk, inom hvilket hon ej fans. Men redan all ombyggnad, som skymmer henne, all aflägsenhet, hvari hon sökes, gör henne oviss. Skall man då ej ännu hundrade gånger misstaga sig, och, omsider tröttad att söka henne i spekulationens omätliga rymder, slutligen nödgas emottaga och erkänna henne sådan hon närmare oss uppenbarat sig i det vanliga förnuftet, sinneskänslan och erfarenheten?
Jag vet att detta tänkesätt icke gillas af alla, och minst af dem, som förmena att den spekulativa filosofien just nu i våra dagar uppnått all den visshet och redbarhet, som hon under seklers tid fåfängt eftersträfvat. Men då skiljaktiga meningar härom med någon anledning af skäl ännu gifvas, har jag trott, mine Herrar, att några betraktelser öfver detta ämne skulle icke blifva Eder pröfning alldeles ovärdiga.
Tillåten mig, att efter en kort teckning af filosofiens fordna och närvarande beskaffenhet, så långt den kunnat af mig utrönas, hänskjuta till Edert afdömmande, huruvida hon antingen redan verkligt uppnått sin möjliga fullkomlighet eller, — i fall ej detta — åtminstone utfunnit den väg, på hvilken hon skall omsider framgå dertill, med samma trygghet som de öfriga vettenskaperna.
Hvad är filosofi? Och hvilket begrepp fäster man dervid? Det är märkvärdigt och eftertänkligt, att ännu i våra dagar, då man hoppas att hafva fört denna lära ända till höjdan af fullkomlighet, eller åtminstone nära derintill, sjelfva begreppet om dess natur och väsendtlighet, om hvad hon är eller bör vara, näppeligen torde kunna sägas vara nöjaktigt bestämdt.
Filosofi är, sade fordom Skolan, en vettenskap om gudomliga och menskliga ting: hon har åtminstone varit ett anspråk att utforska begge delarne.
Vettenskap genom begrepp, kunskaper byggda på förnufts-nödvändighet, bevisning ur aprioriska grunder, sådana äro i våra dagar filosofiens nya äretitlar. Men huru mycken filosofi torde ej gifvas, som ej är bevisning, och som hvarken bör eller kan vara det? — Det grekiska namnet betyder vishetskärlek. Grekerna, detta finkänsliga och tänkande folkslag, insågo väl att denna läras gränsor sträcka sig längre än demonstrationens. Det är i sanning ej genom den, som hvarken Sokrat, eller Epiktet, eller Marcus Aurelius förvärfvat sig namnet af filosofer.
Så långt jag för min del kunnat förstå, hafva menniskotankens undersökningar så skiljaktiga föremål, och måste, om filosofien är verklig, blifva till graden och sjelfva slaget af deras visshet så olikt beskaffade, att det lysande namnet af bevist kunskap föga torde tillhöra många delar deraf, i fall någon.
Erfarenhet och förnuftslagar i förening utgöra utan tvifvel i flera ämnen säkra kännedomsgrunder, och må kunna, så långt vi ej lyssna till den skeptiska spetsfundigheten, leda oss till nöjaktig visshet; men kunna de gifva oss verklig bevisning? Kunna de det framför allt i de stora frågorna om Gud, frihet, odödlighet, eller i undersökningen af vår egen tänkande natur? Hvad har alltså uppkommit af alla på olika sätt försökta bevisningar i dessa ämnen, annat än den slutliga insigten af deras gemensamma otillräcklighet? Man har då med begreppet om filosofien, såsom en bevisande lära, uttryckt mera hvad man i allmänhet sökt, än hvad man vunnit; mera hvad man velat göra henne till, än hvad hon kunnat verkligen blifva. Antingen gifves då i dessa ämnen ingen filosofi, eller synes den böra antaga en mycket olika natur, det vill säga, förvandla sig till ett helt annat möjligare slag af kännedom och öfvertyglighet.
Några blygsamma tänkare hafva väl redan från äldre dagar insett och medgifvit detta, men de fleste hafva ansett en sådan mindre fullkomlighet af kunskap såsom ett förringande af filosofiens värdighet. Det stolla menniskosnillet vill ej lätteligen nedlåta sig till någon ringare fordran, än den af ofelbar kunskap. Man har således i frågan om hvad filosofien är och borde vara lemnat å sido allt, hvad som ej vore rent demonstrativt vetande, det vill säga, man har inskränkt hennes natur, till hvad hon antingen alldeles ej, eller blott till en ringa del kan vara. Man har underkastat alla hennes olika föremål en och samma form af sträng vettenskaplig behandling; användt till detta ändamål svårare och svårare klyftigheter, och derigenom, ifrån hvad filosofien åtminstone kunde vara, en öfvertygande undervisning, gjort henne, i många delar, om det uttrycket må nyttjas, till en särskilt konstlära för skolan och dess ordensmän.
Skulle någon finna denna mening om den demonstrativa filosofien löslig och förolämpande, låne han deråt blott ett kort eftersinnande. Hvad vore bevisning i sin rätta fullkomliga bemärkelse, så snart nemligen den angår verkliga föremål, och icke inskränkes såsom vanligen till blotta begrepp och mätningen af deras innehåll? Månne annat, än uppdagandet af det evidenta sammanhanget emellan en saks existens eller beskaffenhet och de naturgrunder, hvaraf någondera på ett nödvändigt sätt förorsakas? All bevisning, som angår ting i sig sjelfva, vare sig sinnliga eller osinnliga, skulle då i sin rätta fullkomlighet utgöra en verklig naturupptäckt om sjelfva tingen, huru de till existens eller egenskaper åstadkommas och förorsakas. Neka vi hos tingen i sig sjelfva (som några filosofer göra) detta förhållande af orsak och verkning, så förfaller efter nyssnämda begrepp om bevisning all fråga derom. Antaga vi åter med Hume kaussal-förhållandet såsom vår enda kunskapsgrund i fråga om tingen och deras natur, så betänke man huru långt vår kännedom deraf sträcker sig inom sjelfva det sinnliga natur-loppet. Veta vi ens huru det tillgår, att ett klot, som kastas, framdrifver ett annat? eller hafva vi kunnat, i något enda fall, ännu framtränga till detta innersta samband emellan orsak och verkan, som skulle utgöra sjelfva bevisningsgrunden? Huru kan då i denna mening någon bevisning af oss ägas? och hvad ännu vore mera förundransvärdt, huru skulle den kunna sträckas äfven till ämnen utom gränsen af all möjlig erfarenhet?
Medgifvom, att det icke heller varit i denna mening, som bevisningen blifvit vanligen tagen. Så mycket mer beropar man sig deremot på ett annat slag deraf, grundadt, som det påstås, i förnuftets egen natur, och på gilltigheten af dess allmänna lagar. Men utan att inlåta oss i den vidlyftiga pröfningen häraf, anmärkom endast, att blotta förnuftsgåfvan kommer af och genom sig sjelf till ingen kunskap. Den måste alltid begynna från någonting gifvet i erfarenheten, och kan i sina slutsatser ej hinna längre, än till hvad i detta gifna innehålles eller deraf följer. Således innehålles till exempel redan i erfarenheten af tingens uppkomst och förvandlingar begreppet om deras tillfällighet, hvarifrån vi sluta till ett nödvändigt väsende, och härleda sedan ur sjelfva nödvändighetens begrepp alla detta väsendes fullkomligheter. Men först och främst, detta gifna i erfarenheten, hvarifrån våra slutledningar nödvändigt begynna, huru bevisa vi realiteten deraf? Vidare, och i anseende till förnuftets egen gilltighet, hvad försäkrar oss att våra förnuftsgrunder, som tilläfventyrs ej äro annat, än ytterst allmänna villkor för sinnlig existens, likväl låta med trygghet använda sig äfven på föremål långt utom all erfarenhet? Äro vi dernäst alltid säkra för betydliga fel och misstag i sjelfva bruket af dessa tankegrunder, och hafva ej nästan alla systemer mer eller mindre visat vederspelet? Man afdrage från systemet af våra bevista kunskaper hvad af alla dessa anledningar skäligen bestrides, och väge återstoden. Men huru kunna vi då, i hvilken mening det må vara, tala om bevisning? Och emedan den gifves, då frågan är om blotta begrepp, genom möjligheten att mäta deras innehåll, gifves den derföre äfven om verkliga ting? Ännu en gång påmint: kunskapen om dem, hvilka de må vara, hvilar den ej alltid ytterst på immediat perception af någonting redan existerande, hvarifrån vi sluta, men hvaraf realiteten åter ej låter vidare bevisa sig? All bevisning af detta slag framgår då verkligen ur det obevisliga, och kedjan deraf saknar, att så må sägas, alllid den första länken. Jag påstår ej, att härigenom sjelf hafva bevisat något: jag utmärker blott hufvudpunkterna af denna undersökning, och hemställer dem till tänkares eftersinnande.
Sedan man ej velat tillåta filosofien att vara hvad den kunde och kanhända i de flesta delar blott borde vara, nemligen en förnuftig probabilitetslära, utan satt hennes väsende i bevisningen, tyckes man åtminstone hafva bort inskränka hennes föremål till det sparsammaste antal, och lärorna om dem till de enklaste och närmaste följderna af våra allmänna förnuftsgrunder. Det är likväl just hvad man icke gjort. Bevisningen en gång i fart har ej stannat; och det gifs knappast för den menskliga tanken något så särskilt eller aflägse föremål, vare sig af den högsta varelsens begrepp, viljor, afsigter, styrelse, eller af materiens och det verldshelas ursprungliga natur och beskaffenhet, eller af själen, dess grundämne, början, varaktighet, sammanverkning med kroppen; till och med dess rum i denna sistnämda, som icke funnit sitt ställe i omfattningen af någon bevisande lärobyggnad.
Följderna häraf hafva låtit tillräckligt röna sig. Från denna stolta och vidsträckta fordran på bevisningens visshet hafva uppkommit å ena sidan dessa ryktbara dogmatiska systemer, som hvardera i sin ordning glänst och sönderfallit; å den andra det skeptiska tviflet, som väckt och retadt af den dogmatiska myndigheten, icke allenast omhvälft, hvar efter annan, dessa vördade lärobyggnader; men äfven med stark hand skakat eller uppryckt sjelfva grundvalarna för hela den menskliga kunskapen. Sådan var Bayle i vissa artiklar af sin ryktbara Diktionär. Sådan framför alla andra Hume i sin undersökning af den så kallade orsaklighetsprincipen. Det behöfdes ej mer än detta enda jetteslag, för att ej allenast sönderkrossa på en gång alla systemer, men äfven göra all bevisning rent af omöjlig.
Till antalet af dessa skepticismens kämpar hör visserligen ej i något afseende den berömde Locke, i fall ej mitt omdöme felar, den visaste, redbaraste, uppriktigaste af alla, som behandlat filosofiska ämnen. Visserligen var aldrig hans afsigt att förbrylla eller modfälla menniskosinnet genom det ringaste tvifvelsmål om våra förnuftsgrunders pålitlighet. Men genom sitt odödliga verk om Menniskoförståndet, hade han från en annan sida undergräft hela den förvånande tornbyggnaden af det dåvarande spekulativa systemet. Ifrån Cartesii dagar ända till hans, hade man ansett menniskosinnet såsom ett magasin af eviga sanningar, i sjelfva födseln medburna, och hos oss innan all erfarenhet tillstädesvarande. Den ena hade under namn af entia intra nos betraktat dem såsom i själen nedlagda kunskaper; den andra såsom mörka föreställningar, härflytande ifrån själens natur att vara likasom en spegel af det stora verldshela; ja, hvad ännu är mera, en imitation af Guds eget eviga förstånd, eller hvad man kallat hos Gud ideernas schema.[5] Tingens motsvarighet till våra begrepp, och följakteligen spekulationens objektiva realitet, var derigenom förutsatt, och vägen blef gen till bevisliga kunskaper. Men Lockes arbete syntes, och gjorde i filosofiens historia en för alltid märkvärdig epok. Från de enklaste sinnliga intrycken följde han våra begrepp ända upp till deras abstraktaste föreningar, och med förundran trodde man sig nu se hela det menskliga förståndet uppkommet från den yttre sinnligheten och genom perceptions- och abstraktionsgåfvan af den tillskapadt. Den medsläpande öfvertygligheten af hans okonstlade, påtagliga grunder förvärfvade honom snart allmännare och allmännare bifall. Det fordna spekulations-systemet begynte att vackla starkare och starkare, och utanverket af Wolfs matematiska metod kunde ej skydda det ifrån undergång.
Cartesii lära hade fallit; sjelfva den sublima Leibnitz ansågs hafva uppfört ingenting annat än en skimrande skuggbyggnad: hvar fins då vissheten? frågade man sig sjelf. Hvad värde hafva alla dessa beundrade systemer? Och om de största, de djupsinnigaste tänkare kallat och ansett för ofelbar bevisning hvad likväl befunnits så långt ifrån att vara det, huru skulle den kunna gifvas i ämnen så långt skilda från omedelbar kunskap? När kan man veta, att bevisningen är fullkomligt pålitlig? Och utom denna möjlighet, huru skulle den utgöra filosofiens enda rätta natur och ändamål? Analysens fackla var af Locke upptänd och hade vägledt honom i hans undersökningar. Man trodde sig se vid den, om, ej lika vidsträckt, men dock säkrare. Man beslöt att följa detta efterdöme; att lägga erfarenheten till grund; att misstro spekulationens stora metafysiska syner; att hellre sammanlägga trovärdiga skäl, än förvilla sig i outgrundliga finheter; korteligen, att åtnöja sig med öfvertygelsens visshet, i stället för den så ofta svikliga bevisningens. På detta sätt uppkom småningom det slags filosofi, som blifvit kallad den populära, efter den, såsom mindre invecklad i abstrakta svårigheter, var derigenom äfven mindre överstigande de allmänna begreppskrafterna: ett mått af kunskap och visshet, hvarmed, efter så många fruktlösa försök, menniskosnillet tycktes ändteligen hafva beslutit, att intill den stora dagen af gåtans upplösning med blygsamhet åtnöja sig.
I denna belägenhet var filosofien, när i våra dagar en ny omhvälfning för henne inföll, mera stor och förvånande än någon föregående. Det måste väl så förhålla sig, att system och bevisning hafva för menniskosinnet oemotståndliga behag; att otåligheten plågas af ett halft och tvifvelaktigt ljus, med ett ord, att vi sträfva oupphörligen till någon ting afgjordt och fullkomligt, skulle det ock vara blott en afgjord och fullkomlig okunnighet. Det fordna systemet hade förutsatt sinnenas visshet och osvikligheten af vår fysiska erfarenhet. Det hade, långt ifrån att inskränka gilltigheten af våra allmänna förståndsgrunder, tvertom för långt utsträckt deras område, och byggt på dem med allt för stor dristighet. Idealismens finheter, likasom skepticismens, hade begge delarne blifvit med missaktning afvista. Hvad har händt? Af begge dessa elementer i en kropp förenade, fast med förvandling till en produkt af helt egen beskaffenhet, har i våra dagar uppkommit den nya skapelsen af en filosofi, som försatt Europa i en nästan allmän hänförelse af beundran. Behöfver jag nämna, att jag här talar om den berömda kritiska läran, en dogmatism af nytt och eget slag, som ifrån vår möjliga kännedom undantager ingenting annat, än den sinnliga verlden tillika med den osinnliga, inskränker hela vårt kunskapsmått till medvetandet af vårt eget jag, dess blotta tankesyner samt deras förnuftsnödvändiga sammanbindningar; men uppför likväl af detta ringa öfrigt lemnade ett system af filosofi, i sanning beundransvärdt genom sin dristighet, och uti ingenting likt de öfriga, utom i samma fordran på bevisad sanning, och på den äran att vara det enda verkliga.
Det är föga möjligt att göra i korthet en fullständig räkenskap för ett djupsinnigt och vidlyftigt system, och J fordren ej, mine Herrar, att jag här företager mig det. Men det är möjligt, och om jag ej felar, äfven mindre svårt än man låtit oss tro, att lemna i få ord om denna filosofi ett temligen klart och tillräckligt begrepp. Detta kan ej ske genom anförande af den ena eller andra särskilta satsen deraf. Det måste ske genom framställning af hela dess resultat i en synpunkt: och det är hvad jag åtminstone skall försöka att göra.
Filosofien söker sanning, och utgör i sitt begrepp en sammanfattning af förnuftets svar på alla våra vigtiga frågor. Men dessa svar kunna vara genom flera orsaker bedrägliga, och filosofien kan således vara falsk på mer än ett enda sätt. Hon kan vara det genom blotta felaktigheten af sina tankeslut, när de antingen ej följa med all logisk riktighet ur förutsatta grunder, eller sjelfva grunderna befinnas utan tillräcklig pröfning antagna. Sålunda har till exempel Locke trott sig bevisa felaktigheten af Cartesii sats om våra förmenta medfödda begrepp; andra af Leibnitz' bekanta monadlära och prestabilierade harmoni, andra af annat. Bevisare och motsägare grunda sig i detta fall alltid begge på samma allmänna förnuftsprinciper: man anklagar blott den falska användningen deraf, och det är denna anklagelse, som filosofiens idkare hittills vanligast gjort hvarandra.
Men filosofien kunde äfven vara falsk på annat sätt, än genom oriktigt bruk af de allmänna tankegrunderna. Det vore, i fall sjelfva den sinnliga erfarenheten eller sjelfva dessa förnuftsprinciper, hvarpå alla våra tankeslut byggas, kunde möjligen bedraga oss: i fall de så kallade idealisterna hade rätt deri, att inga yttre ting verkligen existera omkring oss, att allt är blott förblindelse och tankedröm; eller skeptikerna deri, att sjelfva våra allmänna yttersta förnuftsgrunder utgöra blott skapelser af vår egen inbillning, våra antagna tankevanor, och hafva i sig sjelfva ingen pålitlighet. Det är klart, att våra slutsatser, så riktigt sammanbundna de än må vara, måste dock allesammans falla till intet, så snart det vore bevist, att sinnenas erfarenhet och de allmänna tankegrunder, hvarpå dessa slutsatser byggas, vore i och för sig sjelfva falska och förledande.
Man tycker sig nästan ej kunna uppfinna ett tredje sätt hvarpå filosofien skulle kunna vara falsk, och likväl har det blifvit uppfunnet. Det vore i fall någon kunde säga med sanning: idealisterna hafva orätt; vi måste antaga ting utom eller att så må sägas bakom våra föreställningar, som ligga till grund för dem, och som genom sinnlig erfarenhet verka på oss; men de föreställningar, som derigenom hos oss åstadkommas, svara på intet sätt emot sjelfva dessa ting utom dem, hafva med dem ingen minsta likhet, och lemna oss om deras sanna beskaffenhet icke det ringaste begrepp.
På lika sätt, om med bevist sanning äfven kunde tilläggas: skeptikerne hafva orätt; det gifves förnuftsgrunder, verkliga fornuftsgrunder, icke tillskapade af vår inbillning eller våra tankevanor, utan ursprungliga från förnuftets egen rena natur. Men dessa förnuftsgrunder utgöra blott former eller lagar för sammanbindningarne af våra egna föreställningar; gälla blott om dessa inom oss sjelfva uppkommande tankesyner, icke om de utom dem möjliga tingen; kunna ej till dem utsträckas, ej på dem lämpas, och kunna således ej heller tjena oss till grund för omdömen om något enda verkligt föremål i hela den sinnliga eller osinnliga verlden. Det är klart, säger jag, att om allt detta kunde med sanning påstås, skulle filosofien derigenom nödvändigt blifva falsk i alla sina hittills vågade slutsatser om sjelfva tingen, deras natur och förhållande; och att vi med verklig erfarenhet och verkliga förnuftsgrunder likväl skulle ingenting veta eller förstå af sakernas sanna beskaffenhet; att med ett ord, emellan tingen och våra begrepp om dem all förutsatt motsvarighet skulle förfalla såsom fullkomligt ogrundad, och menniskosinnet, likasom genom en orygglig skiljemur afstängdt från allt hvad som verkligen är och all kunskap derom, befinna sig helt och hållet inneslutet inom sina egna blotta tankesyner och deras regelmätiga sammanbindningar.
Man studsar vid en föreställning af detta oväntade slag. Sådan är likväl i all sin verkliga sanning den nya lära, som i våra dagar uppstigit på filosofiens thron; sådan, åtminstone så långt hon kunnat af mig bedömmas, andan, själen deraf.
Med den skarpsinnigaste forskning undersökas af denna berömda lära de tvenne källorna till alla våra påstådda kunskaper, sinnligheten och förståndsgåfvan; hela hennes vidsträckta innehåll utgöres af denna undersökning. Af henne lära vi således, först: att, som redan blifvit sagdt, hela vår sinnliga erfarenhet, änskönt verklig, likväl icke lemnar oss om de yttre tingen någon enda sann kunskap eller motsvarande föreställning; att sjelfva utsträckningen med deraf uppkommande beskaffenheter af storlek, figur m. m., hvilka vi såsom väsendtliga egenskaper tillägga kropparna i sig sjelfva, likväl ingalunda finnes hos dem, utan blott i våra egna föreställningar; att på samma sätt tiden, eller det fortsatta varandet, icke heller är något, som finnes i verkligheten; hvadan allt som förutsätter tid och olika delar deraf, allt hvad för vår erfarenhet framställer sig under egenskap af förutgående och påföljd, orsak och verkan, rörelse, förändring, händelse, gerning, med ett ord, allt hvad som efter vårt begrepp och vårt sätt att uttrycka oss säges ske och tilldraga sig, icke existerar annorlunda, än genom vårt eget sinnes föreställningar och såsom en blott tankesyn hos oss. Vidare undervisar oss denna lära, att äfven sjelfva våra förståndsbegrepp och allmänna tankelagar, ehuru nödvändigt gällande de må synas oss om allt hvad som är eller någonsin kan vara, likväl angå blott våra egna lankesyner, icke tingen i sig sjelfva, och kunna om dem och deras natur ej på minsta sätt undervisa oss. Det korta resultatet af alltsammans blir således slutligen detta: ehuru vi hafva föreställningar uppväckta af tingen, föreställa de oss likväl ej tingen. De äro sanna såsom föreställningar hos oss; men fullkomligt falska såsom förmodade aftryck af sjelfva sakerna eller begrepp om dem. Likaså: ehuru vi hafva förnuftsgrunder, gälla de likväl ej om tingen. De äro sanna och säkra såsom lagar för våra egna tankesyner, men fullkomligt falska såsom förutsatta lagar för sjelfva tingens förhållande. Från all verklighet och all kännedom af det verkliga stå vi således helt och hållet afstängde. Våra egna tankesyner utgöra de enda föremålen för vår kunskapsförmåga, och hela bestämmelsen af vårt förnuft är att bringa dem till ordning, enhet och sammanhang.
Jag vågar förmoda, att man ej skall anklaga denna korta redogörelse för hvarken missförstånd eller opålitlighet. När man nu besinnar, att värdet af hela den fordna bevisande filosofien hvilar på sanningen af våra sinnens erfarenhet och på gilltigheten af våra allmänna förståndsbegrepp, så är klart, att tillika med dessa begge grunder äfven hela den byggnad, som hon på dem uppfört, måste finna sig genom den nya bevisningen omstörtad och tillintetgjord.
Erkännom, att den objektiva realiteten, så väl af vår sinnliga erfarenhet, som af de resonementer vi bygga på våra allmänna förnuftsgrunder, aldrig blifvit ovedersägligen ådagalagd, och kan ej heller blifva det. Vissheten om någon verklig motsvarighet dertill utom oss skulle nödvändigt bero på sakernas omedelbara intuitiva kännedom, hvilken vi ej kunna äga i öfversinnliga ämnen, och hvilken till och med inom sjelfva sinnenas verld varit mer eller mindre underkastad tvifvelsmål. Tingens reella motsvarighet till vår tankes omdömen, äfvensom till sjelfva våra sinnliga intryck, har således i all förutgående filosofi mera varit ämne för en förnuftig öfvertygelse, än grundad på någon oemotsäglig visshet, hvarigenom, som hvar och en lätt inser, en stor och nödvändig länk saknats i bevisningskedjan. Den nya förnufts-kritiken har derföre med fördel angripit den fordna filosofien och hennes påstådda kunskaper från sidan af deras objektiva realitet, såsom omöjlig att ådagalägga. Men då nu den nya läran sjelf tillägger oss kunskaper och dessa kunskaper objektiv realitet, så frågas med skäl, huru denna sistnämda blir för henne mera möjlig, än den tillförne varit för all annan filosofi? Visserligen har hon ej kunnat mer än andra filosofiska läror ersätta den bristande länk, som skulle tydligen fästa våra kunskaper vid deras från oss afskilda föremål; men hon har tagit en annan utväg, hon har ombytt sjelfva föremålen. I stället för att, som alltid förut skedt, sätta den objektiva realiteten i sjelfva sakerna utom oss och deras likhet med våra föreställningar, afstänger hon oss, som redan blifvit sagdt, från all möjlig kunskap om sakerna i sig sjelfva, och begynner all realitet för oss, det vill säga all existens af föremål, med vår egen tankes åskådningar, sådana de blifva oss gifna genom de begge formerna för vår sinnlighet, tiden och rymden, och bestämda till deras beskaffenhet af qvantitet, qvalitet, relation eller modalitet, genom våra tolf kategoriska förståndsbegrepp. Denna filosofi åtskiljer sig således från den förut antagna egentligen derigenom, att hon alldeles afsöndrar och undanställer det fordna ämnet för våra undersökningar, tingen i sig sjelfva med deras beskaffenhet; begynner för oss all existens, allt tänkligt föremål, med våra egna invertes tankesyner; öfverför på dem, såsom de enda ämnen för våra begrepp, den objektiva realiteten, och bygger sedan häruppå systemet af våra så kallade kunskaper, ungefär som man byggt på tonernas förhållande den vettenskap som vi kalla musik, änskönt något sådant som ton och ljud icke existerar i hela den yttre naturen, utan blott i och genom vårt eget så inrättade hörselsinne.
Sådan är, mine Herrar, till sjelfva de första, väsendtliga grunddragen den nya filosofi, som väckt i våra dagar så stort uppseende, och som med en omhvälfning i sjelfva menniskotanken fullbordat de öfriga, hvartill vi varit förundrade vittnen. Icke att den i grunden innehåller alldeles nya och förut otänkta saker: idealismens ytterligheter, likasom skepticismens, äro visserligen lika så gamla som det menskliga tankegrälet. Berkeley och Hume hafva blott under nya former upplifvat dem; och man finner i den sednares skeptiska skrifter Kantismen likasom i sitt frö innesluten. Den är ny, endast såsom fullfärdigt system, och genom försöket att jemte idealismen bibehålla såsom grund för den jemväl en slags yttre realitet, som likväl aldrig kan blifva ett möjligt ämne för vår kännedom. Äfven idéen dertill finnes hos Hume.
Såsom frukten af en ovanlig skarpsinnighet och ett mångårigt djupt eftersinnande rättfärdigar denna lära emellertid alltid det stora intryck, som den allmänneligen gjort och fortfar att underhålla. Men då frågan blir, huruvida verlden fått derigenom en filosofi, hvarvid menniskosinnet kan ändteligen hvila med en varaktig tillfredsställelse och klar insigt af dess pålitlighet, då nödgas jag åtminstone för min del erkänna, att svårigheter dervid synas uppstå, som varit icke allenast långt öfver min, men torde blifva öfver flere andras förmåga att fullkomligt undanröja.
Det må vara möjligt, att hela menniskolifvet icke är annat än en sinnesdröm, tom på all verklig åsyn eller kännedom, och således till en början sjelfva den sinnliga fysiska verlden en blott tankesyn utan redbarhet. Man kan ej bevisa motsatsen: sant. Men sjelfva satsen, låter den bättre bevisa sig? Genom hvad möjligt medel vill man väl förvissa sig, att utsträckningen, som synes oss så oåtskiljelig från materien, icke finnes annorstädes än i vår egen föreställning och ingalunda i föremålen utom oss? Att på lika sätt tiden med hela dess innehåll af förutgående och påföljd, orsaker och verkningar, icke är annat än en lika tom tankedröm, utan all yttre redbarhet, och att således ingenting verkligen sker? Hvarigenom låter det vidare bevisa sig, att våra allmänna förståndsbegrepp, sådana som nödvändighet, tillfällighet, substans, orsak med alla öfriga, äro blott former för våra egna föreställningar, och icke, hvad de synas oss vara, allmänna, nödvändiga lagar för sjelfva tingens förhållande? Sådana begrepp må vara, som Locke trodde, abstraherade från erfarenheten, eller ligga, som Kant menar, i sjelfva sinnet såsom grundformer för allt tänkande; men hvilken dödlig kan bevisa, att de blott finnas i sinnet, utan all motsvarighet i sakerna sjelfva? Antagom, att hela vår kunskap om tingen reducerar sig dock ytterst till våra egna blotta föreställningar, utan att vi genom något medel kunna möjligen framtränga till immediat kännedom af sjelfva föremålen. Antagom, att vi således ej heller kunna någonsin veta med absolut visshet, huruvida de i sig sjelfva verkligen äro sådana som vi föreställa oss dem. Men följer väl deraf, att tinget i sig sjelf, hvarken till subjekt eller predikat kan möjligen innehålla något det minsta af allt hvad vi tänka oss derom; icke ens egenskapen att vara ett subjekt, som äger predikater? Kants grunder för detta påstående, äro de ovedersägliga? Jag nödgas tillstå, att mycket synes mig felas deri, och att först och främst hans så kallade transscendentala estetik, det vill säga hans lära om rymd och tid, såsom blotta former a priori för alla våra föreställningar, synes redan i stor saknad af bevisande skäl. Lät också rymden och tiden utgöra sådana aprioriska former inom sinnet; men det återstår alltid att visa, hvad som hindrar dem att vara derjemte någonting mera än blotta former, och att tillika existera såsom verkligheter utom oss; på sätt som det varit hittills allmänneligen antaget, att tanke och sak motsvara hvarandra. Eller skulle emellan dessa begge finnas någon sådan absolut motsägelse, hvarigenom den ena nödvändigt upphäfver den andra? För öfrigt, och med den fullkomliga omöjlighet af all kunskap om tingen i sig sjelfva, som af den kritiska läran antages och påstås, huru kan om dem någonting mot eller med afgöras? och huru låter sig af samma lära någon slags egenskap hvarken bestridas eller tilläggas dem?
Då således här den nya filosofien i sitt nekande, ännu mer än den fordna i sitt jakande, måste i brist af all intuitiv kännedom nödvändigt bygga på blotta anledningar med deraf uppgjorda slutsatser, och då med all skarpsinnighet af dessa sistnämnda motsatsens möjlighet alltid återstår, så frågas: hvari åtskiljer sig i anseende till vissheten denna filosofi från den, som af henne omstörtas? Den fordna filosofien grundade sig på egenskaper tillagde tingen i sig sjelfva, den nya filosofien grundar sig på egenskaper förnekade tingen i sig sjelfva. Är det ena säkrare än det andra? Det ena möjligare än det andra att för oss utröna? Och förvandla sig ej begge två derigenom, på lika sätt, redan i sjelfva deras grundläggning, ifrån digniteten af verklig bevisning, till den af en blott högre eller lägre sannolikhet; man antage graden af den ena eller andra lärans till huru stor man ock vill utsätta den?
Tilläggom en anmärkning, som synts mig förtjena uppmärksamhet. Att, som i denna filosofi sker, öfverflytta den så kallade objektiva realiteten ifrån sakerna utom oss till våra egna blotta tankesyner, och att gifva oss dem till våra kunskapers enda och rätta föremål, är det ej, om jag vågar säga, en förvexling af ordets betydelse, som ej allenast bör synas ganska oväntad, men lemnar oss dessutom i grunden lika otillfredsställde. Hvar och en fråge sig sjelf, om han med objektiv realitet någonsin förstått annat, än sjelfva sakernes motsvarighet till sina föreställningar, och om allt filosofiskt eftersinnande gått ut på annat, än att så långt möjligt vore förvissa sig om tingens beskaffenhet utom oss. Detta är då vår verkliga angelägenhet, och den rätta allvarliga meningen af hvad vi kalla objektiv realitet. Men om då all redbarhet af våra begrepp ligger deri och beror deraf, att några verkliga föremål svara emot våra föreställningar; huru skulle vi finna oss tillfredsställda af deras realitet, såsom blotta tankesyner hos oss, utan all yttre väsendtlighet? Utgör ej detta just hvad vi anse för motsatsen af våra tankars redbarhet? och upprigtigt sagdt, denna slags objektiva realitet uppfyller den mera vår fordran på sanning och verklighet, än blotta pappersmyntet med derå ritadt siffertal uppfyller innehafvarens fordran på validiteten deraf?
Härvid torde invändas, att då sakernas motsvarighet till våra föreställningar aldrig kunnat bevisas, så gör filosofien härigenom ej annat, än blott lemnar å sido hvad som ej kan blifva ett säkert föremål för vår kunskap, och inskränker den med skäl till det för oss enda vissa, våra egna föreställningar. Men annat är tvifvelsutan att ej kunna bevisa motsvarigheten af sjelfva tingen till våra begrepp om dem, annat åter att helt och hållet förneka denna motsvarighet. Bevisningens blotta saknad lemnar dock qvar en förnuftig förmodan och flera öfvertygande skäl, som åtminstone bibehålla filosofiens undersökningar vid deras reella föremål, tingen i sig sjelfva; men det positiva förnekandet af all motsvarighet emellan tanke och sak borttager alldeles denna sistnämnda, och ger filosofien till föremål ingenting annat, än blotta tankesyner af redan förutsatt overklighet. Hvad af allt detta tydligen visar sig, det är, att den nya filosofien alltså verkligen icke utgör annat, än ett eget nytt system af idealism: en lära till hvilken spekulationen oftare återkommit, och hvartill man påstår, att den rigtigt slutbundna tanken måste nödvändigt leda. Utan att inlåta mig i pröfning af detta påstående, anmärker jag blott, huru mycket det redan synes försvagas, genom de påtagligaste motsägelser i sjelfva detta nyaste försök. Ett enda prof torde göra nog att rättvisa mitt yttrande.
Kategorien orsak och verkan utgör till exempel en ibland de förståndsformer, som enligt denna lära tillhöra endast vår egen sinnesnatur, och få för ingen del öfverflyttas på ting i sig sjelfva, eller anses såsom i verkligheten gällande om dem. Således, när vi säga, att någonting kommer af det eller det, att någonting verkas af den eller den orsaken, är sådant efter den kritiska filosofien ett blott föreställningssätt hos oss, icke en sanning om sjelfva sakerna, hvilka på intet sätt skola äga sins emellan detta sammanhang af något som verkar och något som deraf uppkommer. Emellertid antages af samma lära, att det gifves ting i sig sjelfva, ting utom våra föreställningar, hvilka, fastän för oss evigt obekanta och till deras natur oförnimmeliga, likväl blifva (man vet ej huru eller hvarigenom) en grund till dessa föreställningar. Men huru låter då detta möjligen förstå sig annorlunda, än såsom verkningar af tingen på oss, det vill säga, såsom ett åstadkommande af våra föreställningar, hvarigenom sjelfva tingen således blifva orsaker till dem? Är det möjligt att, med all vördnad för den kritiska lärans berömda upphofsman, likväl här frikalla honom från den uppenbaraste motsägelse? Emellertid är det just på denna motsägelse, som hela den dristiga tankebyggnaden befinner sig till betydlig del uppförd och grundad!
I öfrigt, och för att återkomma till sjelfva hufvudsaken, hvilken inrättning vore det väl, att tingen genom deras inflytande på oss skulle väcka hos oss föreställningar, som likväl på alldeles intet sätt föreställde dem, eller lemnade oss om dem den ringaste underrättelse? Med beundran af menniskosnillets djerfhet att ur blotta spekulativa grunder vilja afgöra någonting i dessa för oss bortgömda natur-ämnen, måste man väl dock medgifva, att försöken dertill åtskilja sig i olika grader af sannolikhet. Redan i allmänhet utmärker sig idealismen visserligen icke genom någon hög grad deraf. Men af dess begge bekanta systemer, säge man mig dock, hvilketdera åtminstone förtjenar att hållas för det minst stötande, minst otroliga: antingen det äldre, som förklarar rent ut, att det gifves omkring oss ingen annan materiell verld, än den som i och genom våra egna blotta tankesyner tillskapas åt oss; eller detta nyare, som undervisar oss, att vi, utom eller bakom våra tankesyner, måste tillika antaga ting i sig sjelfva, som hos oss uppväcka dem, men likväl på det sättet, att våra föreställningar icke meddela oss om tingen den ringaste sanning, utan i stället ljuga för oss ett omätligt sammanhang af dårande drömsyner? En och samma förvillelse äger, det är sant, lika rum i begge systemerna. I begge finna vi oss alltså genom sjelfva natur-inrättningen oemotståndligt förledda till falska slutsatser i de för oss vigtigaste ämnen: ty om ingen verldsordning existerar utom oss, sådan som den hvaraf vi i vår bedragna okunnighet beundra storheten, prakten, visheten, så hafva vi ock blifvit genom sjelfva naturinrättningen bedrägligt förledda att af detta tomma skuggspel sluta till en upphofsman, på hvilken vi således utan grund bygga våra förhoppningar. Men begge systemerna, fastän till denna följd lika för oss, låta dock visserligen ej försvara sig genom lika antagliga tankegrunder. Svårigheten att inse, huru kroppsliga föremål kunna möjligen inflyta på den andliga varelsen och meddela sig åt dess förnimmande, må förlåtligen hänföra till förnekande af all materiell existens. Men då ting, åtskilda från våra föreställningar, verkligen antagas, som till ock med åstadkomma hos oss dessa föreställningar, hvilket förnuft skall då någonsin begripa, hvarken huru ting kunna böra nödvändigt förutsättas, dem vi dock ej äga lof att tillägga någon enda tänkbar egenskap, icke ens den af verklig tillvarelse; eller huru de kunna åstadkomma våra föreställningar, utan att blifva orsaken till dem; eller hvarföre dessa föreställningar, uppväckta af tingen, skola nödvändigt vara grundfalska, och ej kunna innehålla om dem några sanna begrepp, om ock aldrig så inskränkta, åtminstone så långt som de behöfvas till grund för våra vigtigaste omdömen? Lönte det väl mödan att med oändlig skarpsinnighet uttänka ett helt nytt system af idealism, endast för att på en ännu svårare och mörkare väg föra oss, om ej till alldeles ett och samma, dock till ett från det förra så föga skiljaktigt resultat?
Menniskan på detta sätt icke allenast begåfvad med ett förnuft, som ger henne idel overkliga begrepp, men äfven bedragen på sjelfva det beundrade skådespelet af hela den omätliga skapelsen, — denna föreställning, man säge mig, har den ej något som i högsta grad motstrider, icke blott alla tiders öfvertygelse, men äfven all trolighet, all moralisk förmodan? Medgifvom, att våra sinnens vittnesbörd icke är i allt pålitligt; att det gifves naturvillor, det vill säga föreställningar, som hafva ingen likhet med sjelfva föremålen, sådana som färgorna, smaken, värmen, tonerna. Men då man åberopar sig dessa så kallade naturbedrägerier, skiljer man då hvad som borde åtskiljas, och förhåller sig ej nödvändigt på ett helt olika sätt med tingens så kallade primära och sekundära qualiteter? Dessa sistnämdas realitet ligger den ej just i deras verkningar på oss, och lofva de oss vid minsta öfverläggning annan motsvarighet i tingen, än blott den af verkande orsaker till hvad vi erfara? Menar man till exempel med sött eller varmt annat, än den beskaffenhet hos tingen, som förorsakar hos oss dessa känslor, hvilka vi nogsamt veta icke mera vara i sjelfva tingen, än svedan i det verktyg, som åstadkommer den? Naturen har dessutom icke fästat vid dessa intryck hela vårt möjliga förnimmande af tingens existens utom oss. Således när vi finna, att de blott existera såsom effekter hos oss sjelfva och icke i föremålen utom oss, anse vi oss ej derigenom bedragna, och förlora icke derigenom begreppet om sakerna i sig sjelfva. Strömmen försvinner ej ur tingens verklighet, fastän dånet af dess brusning icke skulle finnas utan i vår hörselgåfva; äpplet upphör ej att vara till för oss, fastän smaken deraf uppkommer först när vi njuta det; blomman blir ej ett intet, fastän hennes färgor och vällukt existera blott i vårt öga och vårt luktsinne. Alla dessa sinnesvillor, om de så må nämnas, qvarlemna omkring oss likväl hela naturen i sin substantiella realitet. Men man borttage utsträckningen, soliditeten, motståndskraften från tingen, som omgifva oss; man borttage tidföljden med hela sitt innehåll af orsaker och verkningar, begynnande och upphörande, varaktighet och förändring, gerningar och påföljder, och hela naturen, jord och himlar, verldsöden och enskilta, förflutna tider och närvarande, allt förvandlar sig omkring oss till en djup, enformig, stillastående tomhet, ett absolut intet, ej allenast till sin hurudanhet för oss, men till sjelfva tänkbarheten af något slags möjligt innehåll. Blott den ovedersägliga bevisningen tyckes kunna aftvinga medgifvandet härtill; men en sådan bevisning, ännu en gång frågadt, lemnas den i detta system? Är den för någon dödlig i sin natur möjlig?
Inom så trånga gränsor, som varit för mig möjligt, har jag här sökt att sammanföra teckningen af den fordna och närvarande filosofien, så långt den angår förhållandet emellan vår tankes föreställningar och deras föremål. Om jag i anseende till detta svåra problem vågat framställa några betänkligheter emot den Kantiska upplösningen deraf, har det ej skett för att bestrida andras meningar, aldraminst förtjensten af en stor och djupsinnig mans mångåriga mödor; jag har blott, med några af de skäl, som varit hos mig verkande, velat rättvisa min förmodan, att denna vettenskap tilläfventyrs ännu ej hunnit antaga sitt alldeles fastställda skick, och att någon mindre eller större förändring deraf torde ännu förestå. Min gissning härom kan vara möjligtvis ogrundad, men visserligen vore ej detta den första tidepunkten i filosofiens historia, då man ansett dess byggnad för oomkullstötligt fulländad, under det att en ny omstörtning deraf på icke långt afstånd närmat sig. Sådan är dessutom naturen af menniskosinnet, att det ej hvilar förr, än vid det, som efter möjlighet tillfredsställer dess fordringar; och knappt torde man böra förmoda, att det lärer finna dem länge tillfredsställda af ett system, som bortrycker från tanken alla verkliga föremål. Då den djupsinnige stiftaren af denna lära sjelf erkänner, att den häri starkt emotsäger den allmänna sinneskänslan, hvarigenom vi beständigt föras att använda våra tankegrunder på föremål utom oss, och då bevisningen, att de ej kunna användas derpå, ännu torde sakna nödig fullkomlighet, så blir åtminstone möjligheten af en realfilosofi derigenom alltid öfrig, likasom det oemotståndliga begäret dertill i menniskosinnet. Ehuru ofullkomlig den tvifvelsutan alltid måste förblifva, skall man troligtvis aldrig upphöra att syfta dertill, och efter all förmodan förr eller sednare återkomma, ifrån blotta synernas verld, till de gamla frågorna om sakerna i sig sjelfva och deras förhållande till oss.
Med hvad framgång detta skall ske, beror af med hvad mognad. Kanhända skall man alltid förgäfves berömma sig af denna sistnämda, intill dess man ändteligen lärt att åtnöja sig med den för oss möjliga grad af kunskap och visshet; att lemna åt förnuft och erfarenhet det billiga förtroende, som naturen med all deras inskränkning likväl synbarligen ämnat dem att hos oss äga; och att såsom supplement af deras otillräcklighet utveckla ur vår egen moraliska natur de högsta och yttersta grunder för våra öfvertygelser, hvarefter vi förgäfves famla öfverallt annorstädes. Detta är hvad jag, åtminstone för min del, ville kalla filosofi. Efter del begrepp jag kunnat göra mig derom, angår hon långt mindre grunder för vettenskap, än för tänkesätt. Såsom en uppenbarelse af det i sjelfva tingen hittills fördolda, ett helt nytt förnuft om dem och deras natur, har jag svårt vid att föreställa mig henne.
Visserligen, mine Herrar, upphäfver jag mig ej till domare i dessa ämnen. Men så många skiljaktiga bevisnings-systemer i filosofien, som tid från tid påföljt hvarandra, och som hvarje gång medfört mödan af ett nytt och vidlyftigt studium, ofta utan annan vinst, än den af nya meningar, nya metoder och ordläror att inhämta och glömma, bevisa de ej, att filosofien åtminstone länge förgäfves sträfvat att nå det mål hvartill hon syftat, och att hon kanhända ännu ej förmått upphinna det? Hvad är då orsaken dertill? Månne ej den, att man sätter detta mål alltför högt öfver den menskliga förståndsgränsen, att man fordrar af filosofien mer än hon kan uppfylla, och gör sig om hennes kall och hennes förmåga verkligen alltför stora begrepp? Således har man smickrat sig, om icke att ledas af henne till insigter högt öfver det allmänna menniskoförståndet, åtminstone att förvandla genom hennes biträde våra förnuftiga omdömen och våra sannolika föreställningar till bevista kunskaper. De som misströstat äfven härom, hafva åtminstone hoppats att föras af henne till bevist okunnighet. Korteligen: i stället för hvad man hos henne kanhända förnämligast borde söka, vishet, har man alltid fordrat af henne hvad hon ej kunnat gifva, bevisande visshet. Man har vanligen trott sig behöfva dertill blott en gifven begynnelsegrund för kunskap i allmänhet, blott någon viss fast punkt hvarvid bevisningskedjan kunde fästas, för att derifrån sedan länk efter länk utsträcka den öfver hela menniskotankens område, och på detta sätt omsluta i ett sammanbundet system idel bevista kunskaper. Den fordna filosofien trodde sig finna denna första punkt i våra begge allmänna förnuftsgrunder, motsägelsens och kaussalitetens: men det är ingen obekant, hvarken genom hvilka inkast och svårigheter bevisningens gång blifvit på denna väg uppehållen, eller huru mycket dess namn och anseende blifvit i nästan alla systemer missbrukade. En nyare filosofi har trott sig gå säkrare till väga genom en ännu djupare undersökning af menniskoförståndets natur och lagar, än den Locke eller Condillac lemnat oss. Man hoppades att sålunda ändteligen komma till en otvifvelaktig kännedom af sjelfva tankens innersta grund, och att kunna derifrån följa densamma, med klar åsyn af dess förmåga, ända till dess yttersta gräns. Men vår tänkande naturs fenomener äro blotta verkningar, uppenbarade för oss genom vår inre erfarenhet. Deras grund, hvarifrån de härflyta, är deremot en sak, ett ting i sig sjelf, likasom så många öfriga undangömd för vår omedelbara kännedom, och som låter efter olika föreställningar på olika sätt förklara sig. Upptäckten deraf, är den då en möjlig sak? Leibnitz, Locke, Kant, hafva de häri något annat företräde för hvarandra, än den större eller mindre sannolikheten af deras olika gissningar? En sådan undersökning af menniskotankens natur, begreppens härkomst och gilltighet, må emellertid visserligen gälla såsom god och förträfflig filosofi, nemligen inom gränsen af detta undersökande slag; men kan eller bör ett försök af sådan beskaffenhet derföre strax antagas såsom osviklig grund för hela omfattningen af våra begrepp och grundsatser? Böra alla dessa utan dröjsmål genast ombyggas deruppå, omskapas derefter, och våra vigtigaste tänkesätt och öfvertygelser således bero af huru länge man på ett visst sätt förklarar våra tankekrafters natur, deras ursprung och gränsor? Jag lemnar detta till en hvars förnuftiga eftersinnande.
Men i fall ej på kännedomen af sjelfra vår tänkande natur, hvarpå, frågar man, skulle då eljest bevisningen till sin yttersta grund byggas? Eller måste man kanhända slutligen uppgifva fordringen derpå? Jag fruktar, att man måste det, åtminstone i allt, hvad som ej angår blotta begrepp och deras förhållande till hvarandra, utan ligger såsom ämne och sak utom oss och våra föreställningar: således främst och nödvändigast i allt, hvad som rör alldeles öfversinnliga föremål. Ty äfven i fysiska ämnen, hvarest naturens verkningar följa så gifna utforskade och beständiga lagar, måste den grundligaste teori likväl styrkas med rön, som bekräfta sakernas verkliga motsvarighet dertill; men i frågor långt utom all möjlig erfarenhet, huru blifva sådana bekräftande rön möjliga? Och likväl, huru skulle de här bättre umbäras, än inom kretsen af sjelfva det kända och vanliga naturloppet? Redan i det föregående har jag vågat mera omständligen yttra min mening härom.
Skulle det alltså ej finnas för oss mer än den enda visshets-art, som vi kalla bevisning, och hvari man vanligen sätter filosofiens väsendllighet, så inser jag ej för min del, huru i de vigtigaste ämnen någon filosofi ens kunde gifvas. Emellertid gifves hon tvifvelsutan, och är kanhända mest filosofi genom sin förmåga att ersätta bevisningen, och att, oaktadt bristen deraf, föra oss till öfvertygelser, nödvändiga både för ordningen af vårt närvarande tillstånd och tillfredsställelsen i afseende på vår totala bestämmelse. Detta blygsammare begrepp om filosofiens natur och ändamål är kanhända ej derföre det minst rätta och grundade. Men sådan är den glänsande chimeren af system och bevisning, att menniskosnillet, fästadt med hela sitt begär vid denna föreställning, vill ej nedflyttas derifrån inom gränsorna af sin verkliga förmåga, och misshagas deraf, likasom ett sinne, uppfyldt med romantiska känslor och föreställningar, går med osmak och ledsnad tillbaka till den verkliga lefnadens pligter och kallelser. Ofelbart måste likväl den frågan en gång slutligen afgöras, hvad filosofien verkligen kan vara, kan åstadkomma. Nödvändigt måste hon böra vara endast hvad hon verkligen kan. Och hvilken må vara denna en gång erkända gräns för hennes förmåga, så synes det mig blifva vid den, som hon efter alla sina lysande försök måste stanna, och endast inom den, som hon kan äga någon sann redbarhet.
Af mig vore visserligen förmätet, att med någon minsta fordran på säker insigt vilja bestämma denna gräns. Men skulle den vara omöjlig att åtminstone gissningsvis förutse? Redan ofvanföre har jag vågat yttra den meningen, att filosofien, tagen i den omfattning, som vanligen gifves deråt, vore, likasom till föremålens natur, äfven åtskillig till art af insigt och visshet. Efter mitt omdöme utgöres hon i några ämnen af hvad vi kunna påstå med verklig bevisning; i andra af hvad vi kunna föreställa oss sannolikast; ändtligen i andra af hvad vi finna oss ovillkorligen böra tänka, såsom varelser af en moralisk natur. Se der alltså trenne olika arter af tillit eller sinnesbifall, hvarefter filosofien delar sig likasom i tre särskilta regioner. Hela hennes redbarhet synes bero af att med vishet urskilja hvilketdera af de tre visshetsslagen hon efter föremålens olika natur kan ernå och således bör söka. Hon är bevisning, medgifvom det, i all blott dialektik, hvarest frågan endast är om begreppens innehåll, deras sammanhang och följder. Hon är det på lika sätt och kan söka samma ändamål i all ren matematik, emedan denna blott vistas vid alldeles enformiga föremål, sådana som rymd och tid, med deras konstruktiva förhållanden. Men är ej här yttersta gränsen för hennes bevisande förmåga? Och måste hon ej, så snart hon öfverstiger denna gräns, förvandla sig till en kännedom af helt annan beskaffenhet? I de nyssnämnda frågorne t. ex.: om vår egen tänkande natur; om begreppens ursprung och formation; om deras användlighet eller ej användlighet på föremål utom oss; med ett ord, i detta och alla egentligt metafysiska ämnen, hvarest bristen af omedelbar sakkännedom ej låter ersätta sig genom blotta allmänna tankegrunder, hvad är filosofien, eller hvad kan hon annat vara, än ett forskande förnuft, som bygger på grunder af större eller mindre sannolikhet, och finner sitt mål vid den högsta ernådda graden deraf? Såsom försök att tillfredsställa menniskosinnet genom sannolika uppgifter till sin egen närmare kännedom, och derigenom såsom ett nyttigt förråd af djupa begrundningar, skola dessa undersökningar om menniskotankens natur och innersta grundkrafter visserligen alltid behålla ett stort värde och alltid tillhöra filosofien; kanhända likväl mera såsom en särskilt afdelning af hennes lärobyggnad, än såsom sjelfva grunden dertill: på det hon nemligen ej må löpa fara att med den rubbade grundvalen vid hvarje nytt försök omstörtas igen. Att uttrycka mig tydligare: filosofien torde på tiden af sin fullkomligt ernådda stadga ändteligen utnöja sig att vara i dessa ämnen, hvad hon i sanning endast kan vara, en blott undersökningslära, ett förråd af konjektural skarpsinnighet, och under insedd omöjlighet att någonsin förvandla sina djupsinnigaste gissningar till ett system af ofelbar kunskap, böra i synnerhet förbjuda sig, att vid hvarje nytt, glimmande tankesken, omskapa derefter, som ofta skett, sina vigtigaste läror, ända till klar stridighet med allmänt sundt omdöme, samhällsnytta och menskligt sinnesbehof.
Men äfven i andra delar torde hon finna sig föranlåten att nedstiga ifrån stoltheten af sin älskade bevisningsform, och att derifrån förvandla sig till föga mer, än en öfvertygande ordningslära, byggd, icke mera på en för oss omöjlig naturkunskap om tingen och oss sjelfva, utan på klara erfarenheter, inre eller yttre, och lika klara fordringar till ojäfviga ändamål. Af denna beskaffenhet synas mig moralpligterna, den enskilta naturrätten och samhällsgrunderna. Äfven i dessa ämnen, likasom i andra, har den stränga fullständiga bevisningen utan tvifvel varit försökt på flera olika sätt. Men är det mera möjligt här än annorstädes, att framtränga till sakernas första innersta grunder? eller rättare sagdt, dessa grunder, blifva de ej i alla ämnen de samma, då man dock ej kan stadna och hvila förr, än vid det ytterst ursprungliga? Detta ytterst ursprungliga huru, kan man ens söka att komma dertill, utan att inveckla sig i outredliga svårigheter? och hvad annat kan deraf väntas, än detsamma som alltid hitintills: skiljaktiga metafysiska hypoteser, som successivt intaga hvarandras rum, och göra sig hvardera för någon tid gällande, utan att den menskliga okunnigheten derigenom på minsta sätt häfves, eller annan säker följd deraf uppkommer, än tvister och förvirring? Tilläfventyrs skall man då slutligen finna visast att begynna dessa vettenskaper först der, hvarest de kunna äga fullkomlig klarhet och redbarhet, det är, vid de öfvertygelsegrunder, som i det allmänna förnuftet, sinneskänslan och det gemensamma menniskobehofvet, ligga så öppna för eftersinnandet. Derifrån skall man då troligtvis härleda deras första grundsatser, deruppå bygga deras undervisande läror, utan att för öfrigt fordra för dem någon djupare eller strängare vettenskaplighet, än deras metodiska förening till ett fullständigt helt, så långt nemligen som helhet och fullständighet kunna i någon slags mening tillhöra vår inskränkta tankekrets.
Men ännu återstår af filosofien en stor och vigtig del. Det är den, hvari menniskan betraktas såsom ställd i omfattningen af en omätlig skapelse, begåfvad med förmåga att inse det beundransvärda deraf, och att tänka öfver det verldshela, dess upphof, sig sjelf och sin totala bestämmelse. Det är här, som filosofien har sitt egentligen stora kall att uppfylla. Men hvarigenom kan hon uppfylla det? Månne genom bevista kunskaper? Troligen skola de blifva oss för alltid omöjliga. Månne då genom bevist okunnighet, och förnekande af all redbar motsvarighet till våra förstånds begrepp? Hon skall till denna bevisning finna sig evigt lika oförmögen, som till den af våra tankegrunders oinskränkta gilltighet. Hvad kan då filosofien här vara, och hvad skall hon slutligen blifva? Icke bevisning, svarar jag, men hvad som ersätter den, vishetslära. Redan i blotta begreppet af detta ord, i fall det annars får antagas för mer än ett tomt ljud, ligger förutsättningen af en värdighet, en moralisk höghet, som icke skulle kunna ägas af den metafysiska bevisningen; ty den demonstrativa vissheten, som tvingar medgifvandet, hindrar det tillika att vara förtjenande, och de sublima satserna: Gud, Försyn, Odödlighet, skulle på sådant sätt genom ingen högre natur åtskilja sig ifrån satsen om likheten i en triangel af trenne vinklar med tvenne räta. Naturen har ej så velat. Hon har velat, att förnuftet skulle inse dessa stora sanningar, men ej kunna (om det uttrycket tillåtes mig) pocka sig till ovedersägligheten deraf. Hon hav velat, att vissheten skulle här bero af menniskosinnets upphöjning till Vishetens moraliska värdighet, och den tillfredsställande öfvertygelsen sålunda blifva hos oss på en gång förtjenst och belöning.
Men nu — sjelfva visheten, frågar man, hvari består hon, och från hvilka grunder utgår hon till dessa öfvertygelser, så långt utom bevisningens förmåga? Hon består, svarar jag, i grundsatser och tänkesätt, byggda på förtroende till naturmakten och på djupt besinnad åsigt af hela menniskovarelsen: i ståndaktigheten att tänka, som vi genom erfarenhet, förnuft och sinneskänsla blifvit gjorde att tänka: framför allt i urskillningen af hvad som bör och måste tänkas enligt fordringarne af en moralisk natur, äfven då det ej kan vetas med demonstrativ ovedersäglighet. Hennes hufvud-lag, som deraf härleder sig, blir derföre också den, att dömma om all ting ur den högsta för oss möjliga synpunkt, det vill säga, efter sammanstämmelsen till de ojäfviga ändamål, som måste nödvändigt uppkomma ur förnuftets, godhetens, rättvisans lika ostridiga natur. Från denna grund alltså utgår visheten till sina stora öfvertygelser; emedan blott en sådan åsigt bär inom oss, genom sjelfva högheten deraf, vittnesbördet om sin ovillkorliga rätthet. Det högst vördnadsvärda (så känna vi) kan ej, i fråga om det helas natur och ändamål, vara en falsk och dårande föreställning. Ty likasom, vid betraktandet af ypperliga konststycken, effekternas vanställning eller forträfflighet bevisar rättheten eller felaktigheten af den optiska synpunkt man valt, likaså, vid bedömmandet af hela det omätliga skapelseverket och dess bestämmelse, vittna äfven de deraf härledda verkningar på menniskosinnet om rättheten eller felaktigheten af den synpunkt, hvarur vi tagit åsynen deraf. Äro de sinneskänslor, som deraf födas, osällhet, förtviflan, upprorisk förtrytelse och rättvist förakt för lifvet och varelsen, huru skulle våra omdömen äga någon verklig rätthet? Äro de åter vördnad, glädje, tacksamhet, väckelse till dygd och förtröstan, huru skulle ej denna höga, rörande verkning af våra betraktelser vittna oemotståndligt om deras sublima sanning, äfven då några sinnliga färgor skulle hafva deri obehörigt blandat sig? Så, om jag ej felar, dömmer den enfaldiga men sinnesmogna visheten. Sålunda ger hon en öfvervarelse åt verlden, ett obegränsadt fortfarande åt menniskosinnet, icke derföre, att hon inser huru detta i sig sjelf verkligen förhåller sig; utan derföre, att detta måste genom sitt eget höga begrepp nödvändigt vara; derföre, att en annan lära vore brottslig och afskyvärd; derföre, med ett ord, att genom de tvenne stora tankarna, Gud och Odödlighet, allt förvandlar sig, ifrån ett dystert kaos af natt och förvirring, till ett sublimt sammanhang af ljus och skönhet. Således säger hon icke, eller säger med tyst och blygsam röst: den döda stoftmassan kan ej frambringa sig sjelf; orsak bortom orsak måste en slutligen vara den yttersta till allt, och denna finnas i ett sjelfständigt, från verlden åtskildt väsende; följakteligen gifves en Gud. Likaså säger hon icke, eller med fruktan att förvilla sig: tankegåfvan kan ej tillhöra den delbara utsträckningen; hon förutsätter ett enkelt väsende; det enkla kan ej upplösas, ej förgås; följakteligen är menniskosinnet oförgängligt. Dessa skäl, hemtade från en förment naturkunskap om sjelfva sakerna, kunna hafva sin trolighet: de hafva likväl icke den visshet, som upphäfver alla tvifvelsmål. Men på grunder, nedlagda i vår egen sinnesdaning, säger hon med större och lifligare tillförsigt: den första principen till allt, hvilken den må vara och hvarest den må finnas, kan omöjligen förenas med den låga naturen af blindhet och tanklöshet. Det högst ursprungliga måste också vara af allt det högst förträffliga, och detta högst förträffliga icke vara det blott i kraft och gränslöshet, utan äfven i vishet och godhet. Allt hvad deraf härflutit måste stå i ett stort sammanhang till stora ändamål. Naturen i sin omätlighet måste hafva en plan, högre än vansklighetens och den oupphörliga förstöringens. Menniskolefnadens pligter och lagar, efter de innebära någon ting ännu högre än alla lefnadens ändamål, måste äfven hafva följder öfver det närvarande; med ett ord: dygden ett hopp, lidandet en tröst, och det stora skådespelet af allt någon bestämmelse, värdig storheten deraf. Bevisaren ler med stolt panna åt alla dessa synbara öfversprång i slutkonsten; visheten nedböjer sin, tillbeder och tror. Är då visheten utan tankekraft, eller pådiktar jag henne en svaghet, som icke är hennes? Visserligen inser ingen spekulation, huru allt detta skulle göras genom bevis ur tingens natur oförnekligt; men huru sker, att hvart ädelt hjerta omfattar med liflighet detta system af tänkesätt, och klappar vid den sublima föreställningen deraf? Sedan årtusenden har detta också derföre utgjort alla tiders rådande öfvertygelse; principen dertill lefver i alla sinnen såsom en oföränderlig och likställig grund till våra omdömen; och likväl vågar man knappt anse detta för filosofi! Hvarföre? Derföre, att det icke innehåller någon dialektisk roman om tingens ursprunglighet, utan ett rakt och omedelbart förnimmande af våra egna djupaste sinnesfordringar; derföre att dessa satser grunda sig verkligen mindre på någon ovedersäglig slutledning från tingens insedda naturgrunder, än på blotta känslan af en moralisk nödvändighet, som man ej kunnat förklara sig, efter den ej låtit i bestämda begrepp upplösa och uttrycka sig. Då man således ej kunnat förvandla moralkänslan till slutsatser, har man ansett henne såsom en möjligtvis bedräglig följd af blotta nervbyggnadens rörlighet; har betraktat såsom sjelfgjorda våra deraf uppkomna föreställningar, och har vägrat hennes röst att höras i filosofien. Det är blott förnuftet, har man sagt, som måste härom rådfrågas, och har trott sig då först tala verklig filosofi.
Man hade likväl kunnat finna vid oväldig undersökning, att åtminstone hela vårt moraliska förnuft, med alla sina prisade föreskrifter af sanningskärlek, rättvisa, tacksamhet, redlighet o. s. v., icke består af annat, än idel sådana känslosatser, omöjliga att härleda ur förnuftets egen, blott logiska natur. Hvad såsom medel till ändamål är tjenligt eller icke, det kan förnuftet lära oss; men hvad som i sig sjelf och genom sin egen natur är absolut värderligt eller förkastligt, det kan blott rönas genom immediat verkan på sinnet, det vill säga, genom känslans erfarenhet deraf och motsvariga vittnesbörd derom. Man föreställe sig t. ex. sjelfva rättvisan, och fråge sig hvad förnuftet ensamt kan egentligen lära oss derom? Att den består i en riktig mätning af hvad hvar och en tillkommer. Ja; men detta är blott det yttre af rättvisan: det är rättheten, och ännu icke rättvisan. Det åter, som utgör sjelfva dess anda och väsende, högheten, värdigheten af en rättvis vilja, kan förnuftet, det vill säga, blotta slutgåfvan, göra sig derom det ringaste begrepp? Icke mer än ögat om nektar-smaken. Man hade, som det tyckes, kunnat deraf förvissa sig, att det måste finnas i menniskosinnet ännu någon annan grundkraft, än blotta tankegåfvan, någon känslonatur, hvarigenom vi hafva af det ädla, höga, värdiga, omedelbara erfarenheter, hvilka förnuftet likaså litet kan gifva oss, som ögat skulle kunna vara oss, till yttre bruk, i stället för smak och känsel.
Rummet tillåter mig ej att här inlåta mig i en större utförlighet. Men långt ifrån, att hvad som blifvit kalladt moralkänsla skulle bero af en blott fysisk rörlighet hos oss, och blifva derigenom en otjenlig och vacklande grund för våra omdömen och lefnadspligter, är det, så långt jag kunnat begripa, tvertom hon, som genom sitt vittnesbörd uppenbarar för oss all ovillkorlig värderlighet i sakernas förhållande; hon, som ger oss dessa idealiska föreställningar af det absolut förträffliga, hvilka vi ej allenast sätta till lagar för våra egna gerningar, men äfven till nödvändiga villkor för inrättningen och styrelsen af hela den omätliga naturplanen; följakteligen äfven hon, som derigenom utgör hos oss den verkliga kännedomsgrunden till alla stora sanningar. Förnuftet uppenbarar för oss ingen sak. Det är blott gåfvan att undersöka gifna föremål. Det säger oss hvad som innehålles i det redan förutsatta, hvad deraf följer, eller hvad som bör göras till ändamål; men vår yttre erfarenhet och moralkänslan gifva oss på ett omedelbart sätt verkliga kunskaper: den förra af hvad inom vår närvarande krets verkligen är; den sednare om de högsta villkor och lagar för all fri gerning, vare sig ursprunglig från oss sjelfva eller från naturmakten. Korteligen, och i andra ord: våra yttre sinnen underrätta oss om fysisk existens; vårt inre sinne om moralisk förträfflighet: begge delarne utgöra realiteter, som blifva oss sålunda gifna genom yttre och inre erfarenhet; under det att förnuftet blott utgör en diskursiv förmåga att uppfatta och sammanbinda det gifnas förhållanden. Skulle då moralkänslan, denna höga invertes erfarenhet, ej förtjena något större uppmärksamhet, än man vanligen lemnat henne? Och skulle hon ej, vid en sådan närmare pröfning, tydligen framvisa sig, icke såsom en flyktig verkan af en viss sinnlig rörlighet hos oss, utan som en oförneklig realgrund i menniskosinnet, ämnad att i de för oss vigtigaste frågor godtgöra, genom sitt omedelbara vittneshörd, otillräckligheten af förnuftets insigter, och sålunda genom öfvertygelsens visshet ersätta bevisningens? Sådan vågar jag åtminstone hoppas, att filosofien verkligen skall finna den, när hon en gång, sjelf återkommen från den öfverdrifna spekulationens ändlösa rymder, och inskränkande sig till det för oss möjliga i kunskap och visshet, företager sig att utan fördom pröfva och utreda grunderna dertill. Hon skall då kanhända inse med större klarhet, än jag här kunnat visa, att principen för hennes läror i dessa ämnen icke är och icke kan vara, som hon länge trott, demonstrativ, eller uppkommen af sakernas egna af oss insedda naturförhållande, utan regulativ, det vill säga, grundad på den positiva sinneslagen att dömma om summan af allt, dess upphof och bestämmelse, efter fordringarne af den högsta för oss tänkbara förträfflighet. Mina omdömen, ännu en gång erkändt, kunna häröfver vara ogrundade. Men jag har trott mig förutse, framför allt i denna del af filosofien, någon snarare eller sednare förändring, både till syftemål och behandlingssätt. Till syftemål, genom att vara, icke mera en blott tjenarinna åt kunskapslystnaden, utan en vårderska af mensklighetens högsta moraliska intressen, som upprätthåller alla dertill hörande vigtiga sanningar, och bekräftar genom tankens forskning naturledningens rätthet: till behandlingssätt åter, genom riktningen af hennes bemödande, mera på öfvertygelsens visshet, än på den omöjliga bevisningens; framför allt, genom undersökningens vändning, ifrån tingens för oss outransakliga naturgrunder, till pröfningen af vår egen inre erfarenhet, och bedagandet af den stora, vigtiga, förunderliga, men om jag ej felar, ännu halfmörka hälft af den menskliga sinnesnaturen, som man kunde kalla den moral-estetiska.
Mine Herrar. Ofullständigheten af hvad här af mig blifvit anfördt har tvifvelsutan ej undflytt Eder pröfvande uppmärksamhet, och kan ej heller fela att erkännas af mitt eget medvetande. Vördnaden för det upplysta Samfund, inför hvilket mig ålåg att tala, borde väl naturligen vända mitt val på ett ämne, som utgjort, längst af alla, föremålet för mina enskilta betraktelser, och hvari jag på denna grund hoppades att finna mig sjelf minst främmande. Men ett ämne af denna vigt och fordran på grundlighet hade visserligen bort afhandlas på ett mera fullbordadt sätt. Jag har derföre i sanning fruktat, att med mitt ofullkomliga försök inställa mig inför ett Samfund, som i det erkända mästerstycket om Upplysningen kan visa hvad det fordrar af en filosofisk talare, som vill från detta rum förtjena att höras. Men dels finner sig en hvar, oaktadt allt bemödande, likväl alltid tillbakadrifven inom gränsorne af sin förmåga, dels äfven har, genom flera förenade tillfälligheter och i synnerhet en till hög grad rubbad helsa, ingen tid kunnat vara för mig till ett sådant arbete mindre förmånligt, änden jag haft att derpå använda. Värdigens då, mine Herrar, öfverse med samma ursäktande godhet ofullkomligheten af mina betraktelser, som den af min i dag slutande förvaltning. För mig upphör nu den äran att vara Eder ordförande; — men icke den att hafva varit det. Det är en heder, som skall fästas vid mitt minne, i fall jag behåller något, och som jag nu medtager, då jag åt en efterträdare, bäst prisad af Edert nyss föregångna val, öfverlemnar det rum jag sedan sex månader innehaft: ett rum, mine Herrar, som ibland Eder alla andra skola värdigare än jag uppfylla; men ingen lemna med djupare känslor af vördnad och tacksamhet.
- ↑ Dåvarande Presidenten i Kongl. StatsKontoret, m. m., Herr Friherre Lagerheim, hade visat Akademien den vänskapen att öfverse hennes räkenskaper, och hade vid granskningen af hennes tillgångar uppgifvit förslaget till en i flere afseenden förmånligare användning deraf.
- ↑ Holtermanska donationen.
- ↑ Hans Durchlaucht Furst von Hessenstein hade genom testamentarisk disposition behagat ihågkomma Kongl. VettenskapsAkademien med en gåfva, till årligt förökande af hennes priser.
- ↑ Bestående i det förråd af böcker och andra vettenskapliga märkvärdigheter, som dåvarande KansliRådet, sedermera Presidenten i Kongl. KommerseKollegium, m. m., Herr Friherre Edelcrantz, under sina resor samlat, och som inköpt af Konungen hade blifvit af Hans Maj:t föräradt till Kongl. Akademien.
- ↑ Leibnitzii Principia Philosophiæ: 49, 50.