Den namnlösa/Kapitel 02

←  Den namnlösa kommer till härbärget om natten

Den namnlösa av Elin Wägner Solen stiger över landskapet

och belyser dess hemligheter  →

ANDRA KAPITLET.

Solen stiger över landskapet

När jag nu går här i den tidiga skymningen genom hagarna och skogen ner mot sjön och tänker över vad som hänt mig i dag, så förstår jag bättre, än jag gjorde i morse, varför mitt hjärta var så sällsamt oroligt i mig, då jag steg nerför trappan, innan ännu det blå morgon­dunklet lyft över huset.

– Inte så bråttom, tiggde det och bad, så småningom får väl du och jag veta allt vad vi behöver veta och får tillfälle att säga allt vad vi behöver säga. Uppriktighet om mornarna är det värsta jag vet. Jag tål inte vid det.

Men jag lydde inte mitt hjärta utan gick, som jag ämnat, rakt på Elias dörr och knackade. Från kökssidan hörde jag steg och röster men såg icke till någon människa. Elias satt vid sitt skrivbord men reste sig med den hövlighet, som mor älskade se och lärde honom öva mot sin syster, kom emot mig och bad mig sitta ner.

Jag har aldrig sett min morfar. Men det oaktat hade jag en stark förnimmelse av hur lik honom Elias blivit. Alldeles så här måste prosten Mossbeck ha sett ut, när han gick emot Åsa-Hanna, som kom för att ta ut lysning: vänlig men lite förnäm, och in i själen oåtkomlig. Far var av en helt annan typ, en man alltid på rörlig fot, alltid upptagen av människor och deras prak­tiska problem. Han styrde och ställde, sådde och ympade, drog upp fruktträd och barn. Han var inte inne i sitt rum mer än precis nödvändigt, och dörren stod så gott som alltid öppen, ja även hans hjärtas dörr.

Nu hade detta samma rum, sedan Elias tagit det i besittning, fått en helt ny slutenhet, det var en enslings tillflykt, en studerkammare, en klostercell. Alldeles så, hade mor beskrivit, såg här ut på morfars tid. Om jag hade rätt i min aning att Elias förvandlats till en avbild av sin morfar, så måste mor alltså ha satt igenom sin gamla ras. Tyvärr, tänkte jag, ty därmed hade vår i livet så eftergivna moder trängt undan det bondförståndiga, robusta och livsdugliga inslag, som kunde blivit vår faders värdefulla arv åt sin son. Medan jag fått nästan för mycket av det goda, både vad beträffar utseende och själsliv, ja för mycket men ändå icke nog, eftersom jag dock går och bär arv efter båda.

— Tack för att du kom hem, Rakel, sade Elias. Det känns som en stor lättnad. Jag brukar sova illa, men i natt har jag sovit bara för det. Nu hoppas jag du stannar.

(— Svara nu vänligt och undvikande, bad mitt hjärta, men jag hade liksom inte tid till det.)

– Innan jag kan lova dig att stanna, svarade jag, måste jag veta, vad du begär av mig, att jag skall göra. Och så måste jag en liten smula veta hur ni har det. Du skrev och lovade muntligen förklara varför du ville jag skulle komma hem.

Elias tyckte förstås inte om mitt svar. — Det blir bara oro i huset, sade han, om vi låser in oss i enrum redan första morgonen.

– Det var ingen, som såg mig gå in.

– Ja, se, det får du från början lära dig, att här är intet fördolt vad man gör. Jag är viss, de såg dig. Det enda skulle vara, att det är så tidigt, att Helena inte är uppe.

Jag såg lite förvånad på honom, ty Helena hade ju nyss, när hon var uppe och eldade, på min fråga förklarat att hon alltid steg upp halv sju, och det föreföll mig underligt, att mannen inte skulle ha reda på det.

– Ja, vad jag begär av dig, fortfor Elias, det är inte så lätt att säga. (Nej, det märkte man.) Du måste hjälpa Helena. Egentligen när det kommer folk. Hon går aldrig ut till dem, förstår du, får sitta här ensamma och sånt duger ju inte i ett prästhus.

– Varför är hon människoskygg?

— Det vet jag inte. Jag har inte gjort henne illa. Hon har fått råda och bestämma i allt, som hör till hennes gebit, och det har inte fattats henne något. Här har inte varit dystert heller, ty vi har nästan jämt haft inackorderingar, huvudsakligen konfirmander. Och hon har fått ha sin mor hos sig de sista åtta åren sedan svär­far dog.

— Hur länge har detta varat?

Han såg fundersam ut. — Det är svårt att säga, det har gått så småningom. Men detta att hon absolut inte vill se folk, det är ju mera en ny historia.

— Nå, hur visar sig hennes melankoli för övrigt?

Här såg han verkligt brydd ut. Han hade tyd­ligen inte gett akt på några andra symtom.

— Det är egentligen bara det, sade han. Nå och hur har du haft det?

— Ömsom bra, ömsom illa, på det hela taget illa, är jag rädd. Nå och du har inte försökt att nå orsaken till hennes melankoli?

Han stirrade oförstående på mig. — Naturligtvis har jag frågat henne vad i alla dar hon har att beklaga sig över, men hon svarar alltid, att hon inte beklagar sig.

— Nå gör hon det då? — Nej, det måste jag ju medge, att hon inte gör. Jaså, du har farit illa?

— Ja, svarade jag och grep tillfället, du för­står, jag överansträngde mig på sjukhusen under kriget. Så jag måste från början förbereda dig på, att jag inte är så stark och inte orkar ta i som på den tiden, då jag gick hemma och hjälpte mor.

— Det gör ingenting, här är inte så mycket att göra, och vi har ju Niklas. Dessutom är min svärmor märkvärdigt duktig och hänger i för sina år.

— Varför i all världen har ni inte jungfru som annat folk?

— Fråga Helena, det är en av hennes idéer. Jag vet inte. Och med avseende på lön, Rakel…

— Ja, det vill jag säga, svarade jag, att inte vill jag gå gratis, för då blir jag inte det minsta värderad. Men jag ska inte ruinera dig, och Georg kan för resten få ärva mig sedan, jag tycker om honom. Hur går det med honom och Helena?

— Han tyckte inte om henne i början när han kom från morföräldrarna. De hade väl satt i honom, att hon var styvmor. Men nu så går det bra… Han reste sig och lyssnade utåt salen. Ja, vet du, sade han, nu tror jag det är bäst att du går…

Det hade blivit dager, solen visade sig på ett ögonblick, såg med ett svagt och sömnigt leende in i matsalen och hälsade på sin lilla fattiga släkting, brasan. Men för mig försvann solen och hela rummet, ty jag såg en syn: en häxa gick omkring och dukade bordet. Jag har aldrig sett en häxa duka ett bord förr, men jag fann det alldeles självklart, att det måste vara så, att hon höll grötskedarna om skedbladet och gafflarna om tänderna, när hon lade omkring dem. Allt annat var också riktigt, hon var hög och skräckinjagande, mager och knotig, hennes an­sikte brunt med svällda blå ådror. Den skarpa, krumma näsan var det riktigaste av alltsammans, eller nej, detta var det riktigaste: hon torkade näsan med handen, handen på förklät, och gud tröste mig, mitt mjölkglas därsammastädes.

Elias tycktes ingenting märkvärdigt se i synen, han gick fram och presenterade mig: — Se här, svärmor, har vi Rakel, som ska hjälpa till i huset.

Och då försvann synen, det var ingen förskräck­lig häxa jag sett, det var en vanlig prästänka, som gick i huset hos sin dotter, som många göra det. Jag rannsakade mitt minne. Helenas mor måste jag ha sett som barn någon gång.

Det kom en mycket vaken och skarp blick i hennes bruna ögon, ja en verkligt elak, tyckte jag, men det var väl misstag. Jag var mycket välkommen, sade hon och gav mig sin diskfuktiga hand, men husets folk räckte mer än väl till för att reda upp arbetet, och den lilla tid jag gjorde dem den äran, behövde jag nog vila efter det oregelmässiga liv jag fört.

Elias vände och gick in till sig. Så nu visste man alltså det.

När vi blivit ensamma, kom den gamla kvinnan rakt på mig, jag ryggade något för hennes ande­dräkt. — Vad har han nu sagt om Helena? Och varför har han skickat efter Rakel? Det är inget fel på Helena, och inte behövs det en särskild människa i huset för att sällskapa med bönder… Det kan minsann jag lika bra. Jag känner nu hela socknen ut och in. Jaja, fogade hon till, Elias menar nog väl.

Niklas kom nu pustande in med en skål väl­ling och en uppslagen tallrik därjämte. Hans röd­bruna ansikte sken som kökskoppar av spiselvärmen och ansträngningen. Den gamla flög på honom, och jag var räddad. Jag kunde ju ha flytt nu, som Elias nyss, men hon fascine­rade mig så, att jag måste stanna.

— Ditt fä, sade hon, och jag måste tänka på vad mor skulle ha tänkt om en sådan ton i hennes hus, ditt fä, har du nu kokt särskild välling åt pojken igen. Hur många gånger har jag sagt dig, att alla ska ha detsamma, skulle nån ha bättre, vore det väl kyrkoherden, som består alltihop.

Niklas’ uppsyn var en lustig blandning av rädsla och beslutsamhet.

— Det vet jag inte, sade han i tämligen jämlik ton, om det är tusen gånger eller mer. Men herr doktorn ska ha sin välling kokt på grädde och vatten, för det har han ordinerat själv. Han satte ifrån sig sin bricka på bordet, och vid ut­gåendet viskade han till mig i en än mera jämlik ton, att jag skulle se efter, så mormor inte hällde herr doktorns välling i skålen till de andras.

Ja, det var ju ett hedersuppdrag, vad skulle jag nu göra? — Det föll bestämt en brand ur förmakskakelugnen, sade jag, och då gumman skyn­dade dit, räddade jag snabbt Georgs välling in i nischen, varefter jag satte mig i soffan och åsåg med spänning hur hon snodde och letade efter vällingen. Hittar hon den inte, tänkte jag, då är det ett tecken att jag kommer att klara henne, annars kommer det att gå galet hela vägen. Jag drog en verklig lättnadens suck, då hela familjen var samlad kring bordet. Då tog jag fram tallriken och satte den för Georg med den anmärkningen, att jag velat hålla den varm.

Gumman såg hatfullt på mig, men lät saken passera. Hon är säkert rädd för Elias, tänkte jag. I stället konverserade hon en stund om England, varifrån jag kom och om det pack, som bodde där, vilket tydligen behagade Elias. Varpå hon avrundade samtalet med att försiktigt antyda att gymnastens yrke väl knappast var ansett som riktigt hederligt, varmed hon visst inte ville ha sagt något mot mig, nej för allt i världen.

De andra sutto tysta. Nu vid dagsljus syntes än bättre hur härjat och förmörkat Helenas ansikte var. Det svåra var, att modern liksom förstörde dotterns utseende för en. Nu förstod jag varför det var så svårt att frammana bilden av fru pastorskan Hamnell från forna dar, det var därför att den flöt ihop med Helenas. Om man ville eller ej, måste man söka likheten och darra för utsikten, att den skulle bli större. Men en ståtlig, ja en vacker människa var Helena alltjämt med sina fyrtio år. Den spanska schalen jag hade med mig åt henne i hemkomstpresent skulle säkert klä henne. Men naturligtvis ämnade hon aldrig bära den, eftersom hon aldrig for bort. Jag beslöt att säga, att den var ämnad för förmaksbordet.

Gamla frun avbröt sig själv och sade: — Vem är det, som går oppepå.

— Det är väl Niklas, försökte Georg, men det gick inte, ty vi hörde ju alla, hur Niklas malde kaffe i köket.

Jag gav Elias en bönfallande blick, och han måste träda i bräschen genom att saktmodigt upplysa, att det var en gäst.

— En gäst? en gäst till?

— Ja, en vän till Rakel, som kommit för ett par dagar.

Fru Hamnell, jag ska försöka kalla henne så, måste genast uttrycka sin livliga förtjusning över den hemmastaddhet, som tog sig uttryck i att jag tog gäster med mig, när jag kom. Jag hade naturligtvis inte en aning om att Helena tyckte illa om främmande, ja, så illa, att det plågade henne, när det bara kom en, att inte tala om två. Henne själv angick det inte, blott att den, som ska duka bordet, kanske borde få veta, hur många hon skulle duka för. — Jag står vid diskbaljan, sade hon, på min ålderdom och säger inte ett ord.

Nu hörde vi steg, och flickan kom nerför trappan, vilket var alldeles mot vårt avtal, som gick ut på att hon skulle ligga stilla, till dess jag kom med frukost.

— Är det månne en blind människa, sade fru Hamnell, med en för sina år övernaturlig hörsel.

— Hur så? frågade jag. — Jo, hon går så sakta och fubbligt.

Ingen kunde äta, vi sutto alla med ögonen mot dörren, till dess den slutligen öppnades av den namnlösa.

Det var en stor överraskning för mig, att hon tedde sig så levande, ja, så intagande där hon stod, stödd mot dörrposten. Visserligen lågo ögonen i skuggor, så blå som kärnan av en ljuslåga. Men dessa mörka dalar kring ögonens grå vatten hade sin trista tjusning. Och det röda på kinderna och läpparna var, gud förlåte henne, smink och falskhet från början till slut. Men sjukdomens härjningar voro bort­blandade och förmildrade av det kopparbruna håret, som var draget över panna och öron, medan den yviga pälskragen skylde halsens för­skräckliga magerhet. Hur hon burit sig åt, vet jag inte, men hon var fullt färdig med sin toalett och hade gjort sig så fin, som om hon ämnat gå ner i en sanatoriematsal.

Jag behövde blott kasta en blick kring bordet för att se, att alla närvarande reagerade till och med för denna skugga av en skugga av en skön­het. Den ene genom medlidande, den andre genom beundran, en annan genom förskräckelse och den sista genom hat.

Georg liksom Elias hade rest sig upp, och Georg bad henne stiga in. Men hon blev stå­ende kvar (vågade väl inte släppa sitt stöd), vände sig till mig och sade: — Presentera mig!

Det tycktes roa henne att sätta mig, sin välgörarinna, i klistret, däri var hon lik de flesta andra människor. Jag började och tog det lång­samt, medan jag funderade: — Kyrkoherde och fru Ljunghed, deras son, medicine kandidaten, och pastorskan Hamnell.

Hon böjde utan blyghet på huvudet för oss alla och sade: — Jag menade mig.

Inför pastorskans ögon ämnade jag inte för­lora fattningen. Fröken Bergman högg jag till, ty jag hade sett E. B. på hennes nattskjorta.

Hon höll till godo med namnet. Helena hade satt fram ett kuvert, jag hade, liksom för att övervinna hennes tvekan, gått bort till henne, tagit henne under armen och fört henne till bor­det. Och nu åt hon välling med oss, som om ingenting alls vore i vägen.

Pastorskan hade tystnat, hon bara satt och stirrade på gästen, och Georg fick tillfälle att varsko att snart skulle jungfrun komma in med kaffe, än mer orakad än i går kväll. Och flickan skrattade, som om aldrig hennes fasa varit eller hennes jämmer och gråt ej heller sjön vid Nässjö eller Georgs diagnos: mjältsjuka, dödlig.

Då vi rest oss, öppnade Helena dörren till det annars obegagnade förmaket, trugade in oss med påfallande hastighet och stängde dörren om mig och henne. Det var kallt härinne, ty jag hade ju bara lurat pastorskan med brasan, och hon ryste litet.

— Ett så förtjusande ställe detta är vid dager, sade hon vänligt och verserat till mig. I går är jag rädd att jag uppförde mig illa, men det är väl inte så märkvärdigt, att jag tyckte allting var otäckt och hemlighetsfullt. Nu ser jag ju, att karln är alldeles ofarlig, och att jag kommit till den mest lugna och fridfulla vrå i världen. Tänk, att det finns så snälla, fina och lyckliga människor. I går orkade jag inte reflektera, men nu förstår jag verkligen, vilken ovanligt god män­niska ni är, fröken Ljunghed.

Det var inte alldeles utan att jag i detta ögon­blick tyckte detsamma själv.

— Nej, inte alls, sade jag, men ser ni, och jag tryckte hennes kalla lilla hand, som hon sträckte ut mot mig, jag har lärt mig under ett långt liv en sak: man kan åtminstone vara snäll. Men, vad heter fröken Bergman?

— Det säger jag inte, svarade hon, för då försäger sig fröken Ljunghed bara och det går inte an. Förresten heter jag kanske ingenting. Och därpå övergick hon mycket världsvant till att tala om den vackra linjen på skogshöjden bortom trädgården, ängarna och ån. Som långa, djupa böljeslag, sade hon, som om hon läst ur bok eller citerat något vilohemsprospekt.

Men därmed voro hennes krafter uttömda, hon började sloka betänkligt igen, och jag hade just tänkt att ta henne med upp och lägga henne, då Elias kom in och bad mig ut ett ögonblick till Helena. Själv slog han sig ner för att konver­sera. Från vardagsrumsdörren kom Georg, och jag hörde honom fråga, innan jag stängde dörren, om fröken Bergman hade medicin med sig, eller han skulle skaffa. Brukade hon få injektion eller piller? — Vad doktorn har för en skarp blick, var flickans svar.

Helena vattnade blommorna i salen. Hon gick oavbrutet runt från blomma till blomma under det samtal, som följde mellan oss, men det fanns icke en droppe i vattenkannan:

— Du får lov att säga åt henne att resa genast, sade hon hetsigt. Du nämnde aldrig i går, att hon var så pass ung och ser bra ut. Man ser ju att hon varit med om mycket, ingen vet vad, eller rättare, det är väl inte så svårt att se. Hon ser ut som en teaterska, men det får inte hända något med Georg, hör du. Han tål inte att komma ur gängorna. Jag känner på mig, att det blir hela husets olycka.

— Om hon stannar till i morgon? — Ja, om hon stannar till i morgon.

Nu stod jag där. Att flickan inte kunde resa vidare ensam, det visste jag bäst. Därför hade det varit min mening att telegrafera efter brodern och behålla henne, till dess han kom. Men måste hon resa i dag, då betydde det att min lata leka­men, som varit så sjuk på Nordsjön, nu måste dricka den kalken Östersjön med. Man kan åt­minstone vara snäll. Ja, men så snäll? — Då får vi väl resa då, sade jag till Helena med en suck, avsedd att väcka medlidande.

Men märkvärdigt nog, Helena ville ännu mindre, att jag skulle resa igen. Hon var rädd, sade hon, att då kom jag aldrig igen, och så skulle Elias ge henne, Helena, skulden. Jag antar hon menade, att man ingen hållhake har på en person med niohundra pund i fickan.

Hon vattnade och vattnade ur den torra kannan.

— Om du bara visste, om du bara visste, upp­repade hon. Lova åtminstone en sak, att du håller henne instängd däruppe, medan du väntar svar på telegrammet och aldrig, aldrig lämnar henne tillfälle att vara ensam med Georg ett ögonblick. Det finns ju så mycket anledning för honom, just för att han är lite läkare. Han kan ju få komma in, då hon ligger till och med. Men det får du förhindra.

Jag hade ju alltför väl sett på gamla frun, att hon tänkt, då hon fick se flickan: hon kom­mer att förföra pojken i denna natt. Men Helena var ju ingen så ond människa, vad menade hon då? Hennes hållning var obegriplig och en skymf mot Georg, så länge jag inte visste, vad det var för hemlighet hon syftade på. — Var öppen mot mig, så gott först som sist, om du vill jag ska handla efter dina önskningar, sade jag.

— Ja, sade hon och kom bort till mig. Jag får ändå lov att tala om alltihop för dig, så att du kan hjälpa mig att dölja det för Elias.

— Men jag är så dålig i att dölja saker. Alla människor säger att allting syns på mig.

— Så får du lära dig. Rulla ner gardin. Det skulle ta knäcken på Elias, om han finge veta, att hans son… Hittills har vi klarat oss, men den ångest jag har dag och natt, den ska vi inte tala om. Om detta inte vore ett prästhus. Var är han nu för resten?

Hon hade nu lyckats skrämma upp mig så, att jag ansåg det bäst att bekänna, att Georg var inne i förmaket, vilket jag annars inte skulle ha gjort. Knappt hade hon hört detta, förrän hon störtade till dörren och kallade: — Snälla Georg, kom och hjälp mig ett ögonblick. Men han sva­rade inte, i stället kom Elias ut.

— Hon har svimmat, och Georg kan inte gå ifrån henne.

Inom en minut voro församlade kring förmakssoffan, där hon låg, alla husets invånare. Niklas med en tallrik i ena handen och torkhandduk i den andra stod och trampade av oro i strump­sockorna. Nu efteråt faller mig in, att han hade samma oro över sig som Helena. Ty på Georgs yrkesskicklighet att klara långt svårare fall än så, hade han naturligtvis inte tvivlat. Georg ver­kade för övrigt situationen vuxen, skickade en hit och befallde en annan dit. Jag kunde inte hjälpa, att jag måste småle åt honom bakom hans rygg.

Det var han och jag som buro upp flickan, tätt följda av gamla fruns förbannelser och henne själv. Denna gång var det jag, som tuktade mitt hjärta för dess dårskap att vilja leka samarit. Sedan rörde jag mig inte från flickans bädd, förr­ än Helena vid kaffedagstid kom upp.

— Nu sitter jag här, sade hon, tills du kom­mer igen.

Ja, du kan sitta, tänkte jag och gav mig ut att vandra.

Men varför skulle jag just välja den ensligaste av alla ensliga vägar, som icke ens är någon väg, endast en skogsstig, som leder till en sjö, vid vars strand ingen enda människoboning finnes? Jag borde bestämt inte ha gått bortåt Björkhagasjön i eftermiddag. Dess ödslighet, som ju dock ingenting har med min att göra, påverkar min sinnesstämning, driver mig till svårmod. Den lig­ger alldeles svart, blank och orörlig under de skogiga strändernas skuggor, icke en enda stjärna speglar sig däri, inte en fågel eller båt far över dess yta, inte väg eller åker sluttar ner mot stranden, endast ett par vindfällen ligga huvudstupa, som de fallit, med utsträckta armar i vattnet.

Från dess botten stiger ensamheten upp och kommer emot mig, tycker jag, och gör mitt hjärta sjukt. Jag säger mig att här bo kräftor och icke ensamhet på botten av denna sjö, men det hjälper icke. Då frågar jag hjärtat: — Hur kan du känna dig ensamt, du som i dag blivit inkastat i så många nya öden?

Det svarar: — Det är just därför.

Är det inte ett dygn än, sen jag kom till Ljungheda? Jag var såsom en, som kommer resande om natten genom ett okänt landskap till en okänd ort, och icke vet, om hans öga om morgonen skall möta berg eller hav eller vida slätten. Och såsom dagen sen stiger och blottar landskapets linjer för främlingen, så hade denna dag blottat för mig en värld, om vilken jag i går vid denna tid var fullständigt okunnig. Än har detta landskap många hemligheter för mig, ja idel hemligheter om man så vill, men jag vet då åtminstone var de finnas.

Så fort det mörknar. Och nu kommer dimman med kvällskylan. Jag måste gå försiktigt och kan ej skynda som jag ville. Alla stättorna, som jag måste över, hindra mig också. Den tiden är förbi, då man for så lätt som en vind över en gärdesgård. Men då hade man ju heller icke något tungt hjärta.

Ja, nu är jag alltså här, och någon annan masserar hertiginnans av Hertfordshire välbadade lemmar. Här och till vad ändamål? Det har jag ju fått besked om och behöver inte fråga: jag ska dricka kaffe med mor Sara och mor Katrina och mor Lina och mor Sara igen och vara »käre kristne» vid kyrkliga förrättningar i hemmet. Till dess att det inte går längre, och jag tar mina niohundra pund och lägger mig på sjukhem i förhoppning, att de ska räcka rikligen till slutet. Så enkelt är det. Eller hur? För någon mening kan väl inte detta korta förlopp händelsevis inne­ hålla?

Det är så dimmigt nu, att jag mest bara minns mig fram återstoden av vägen. Till slut går jag galet och kommer fram på fel sida om ladu­gården, men i alla fall så är jag ju hemma nu igen. Vid ladugårdsgrinden stannar jag litet för att pusta ut, jag kommer att tänka på den tid, då vi voro lika långa, grindstolpen och jag, nu har jag växt om den, men den ska stå, då jag har fallit.

Det är dödstyst. Ur tystnaden löser sig ljudet av fotsteg, men vandraren, som kommer nerifrån prästgården, ser man ej en skymt av. Det är så besynnerliga steg. Det är någon, som förföljer någon, skulle jag säga, om jag inte visste, att här inte finnes någon flyende. Då tänder den osynlige en ficklampa och riktar rakt emot mig.

— Um Gottes willen, warum spionierst du so herum? frågar en röst. Det är Georgs och likväl inte hans. Nu står han alldeles inpå mig, jag kan inte se hans ansiktsuttryck, endast höra det. Ah, tänker jag förbittrad, om inte Helena gjort så många omständigheter, om hon klämt ur sig sin hemlighet ändå.

— Hast es gesehen? frågar han. — Vad?

— Das Frauenzimmer. Der Teufel hol’s!

Min Gud, tänker jag, nu har det hänt som Helena fruktade, han har blivit tokig över fröken Bergman på den här timmen jag varit borta. Aldrig har jag känt mig så tafatt och hjälplös. — Hur såg hon ut? frågar jag för att vinna tid och upplysning. Han ger en beskrivning, som bereder mig en ögonblicklig lättnad, ty fröken Bergman är ju ingen lång, blond jävel, som väl är. Och så frågar han, om jag möjligen sett henne gå upp åt lagårn.

Nog är jag dum och först i efterhand kvick många gånger, men så mycket säger mig min instinkt, att Georg inte bör få gå hem nu, och att hans fråga innebär en möjlighet att lura honom undan. — Jag har inget sett, eftersom det är så dimmigt, säger jag därför, men jag har mött någon, och det var ett fruntimmer, det hörde jag på stegen. Och jag erbjuder mig att följa med honom och leta efter henne. Så vänder jag alltså då, och han går vid min sida, visslande på ett särskilt hemskt, sinnesrubbat sätt. Tyst, ber jag, om du visslar, hör vi henne inte. Då vi gått ett stycke och kommit till första stätta, läm­nar han mig lyktan för att lägga ner trolorna åt mig, som en hövlig ung man. Jag passar på att belysa hans ansikte. Det är oigenkännligt. Huden stramar så, som hölle den på att brista under ett växande kraniums tryck. Det är som sutte den direkt på kraniet. Han har dragit upp över­ läppen som en elak hund, men i hans ögon bor bara fruktan.

— Du ska se, säger han till mig, att hon går inte på vägen, hon är rädd för mig. Jag slog ihjäl henne i förrgår. Ts! Hörde du? A, Du! Sau! Sau! Innan jag hinner tänka mig om, är han försvunnen i hagen. Det säger plask om honom i den våta mossan, och grenarna raspa mot hans rock. Jag hör honom svära och för­banna, tala med någon, skälla ut någon på det grövsta, alltid med mellanrum för av mig icke hörda svar, såsom vid telefonsamtal. Så blir det dödstyst mitt i en mening. Jag står där, länge, tyckes det mig, kanske var det blott några sekun­der, vad har hänt, vad skall jag ta mig till? Då kommer han igen, som svar på min fråga. Men nu förföljer han ingen mera. Han går lugnt och han visslar på samma sätt, som vilken pojke som helst. Han törnar rakt på mig, som om han ingen aning hade att jag kunde vara där, och tar med ett utrop av överraskning ett det naturligaste steg tillbaka.

— Nej, men faster, ska du skrämma slag på en? frågar han lika skämtsamt och beskyddande som vanligt. Vad gör du här?

— Jag har varit och sett efter att Björkhagasjön är kvar, svarade jag.

— Det är visst en ungdomskärlek den där sjön, har jag hört. Nå var den kvar?

Jag svarar, att den var nog det.

— Nå, säger han, då blir du väl också kvar hos oss?

— Tycker du verkligen det?

— Jo, vet du, för här kunde allt behövas en klok människa i huset.

— För att dricka kaffe med gummor, menar Georg?

— Ja, vi kan ju kalla det så. Vad går åt lagårdsgrinden, jag får inte upp den. Ah, lys mig ett ögonblick!

Jag ser då, att han fått tillbaka sitt vanliga utseende, men hans läppar darra.