Familjen Elliot/21
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
NIONDE KAPITLET.
Alice sof litet, och erinrade sig med nöje, då hon steg upp, sitt löfte att tillbringa morgonen hos fru Smith: det hjelpte henne att undvika herr Elliots vanliga besök; hennes första omsorg var nu att ej träffa honom, men emellertid hade hon övervunnit den känsla af hat, hon i första ögonblicket trodde sig hafva till honom, och gjorde honom mer rättvisa: kunde hon vara ond på honom för hans uppmärksamhet och kärlek till henne? Hon kände alltförväl sjelf att kärleken hvarken beror af viljan eller af motsvarande känsla, för att icke beklaga sin kusin om han var kär i henne, och att icke med tacksamhet belöna det företräde han gaf henne. Allt tycktes gynna hans afsigter; han var hennes slägtinge; sir Walter tog emot honom med tillgifvenhet, han var tydligt gynnad af lady Russel. Omständigheten af deras bekantskap, att de vid första mötet behagade hvarandra, kunde likna sympathien; sjelf hade hon snarare uppmuntrat sin kusins känslor än afvisat dem, under den tiden då hon uppriktigt önskade att öfvervinna sin olyckliga passion för Lovisa Musgroves förmodade make, hon hade då sökt att fästa sig vid herr Elliot, hvars omsorger hon utan ovilja och äfven med godhet emottagit. Allt berättigade således herr Elliot att älska henne; han hade ej annat emot sig än Kapten Wentworth. Alice gjorde sig icke sjelf den frågan hvad hon skulle hafva kändt, huru hon skulle hafva gjort, om Wentworth icke varit till. Denna undersökning var utan ändamål; Fredrik var der, hennes tillgifvenhet skulle aldrig få ett annat föremål; deras förening eller skiljsmässa skulle hafva samma verkan, den — att hon aldrig skulle ingå någon annan förbindelse eller gifta sig med någon annan. Se der ämnet för hennes tankedrömmar under det hon långsamt gick vägen ifrån Camben-Place till Westgate-Buildings; hon var förvissad om en vänskaplig emottagning; men hennes vän tycktes nu till och med finna ett lifligare nöje att se henne; hon tackade henne för sitt besök, på ett sätt som skulle hon ej hafva hoppats det. Fru Smith bad henne sitta bredvid sig, och frågade henne om nytt ifrån concerten. Alice önskade ingen ting hellre än att få tala om den; den dagens sällhet var henne nog för att gifva lif åt hennes berättelser. Utan att nämna ett ord om det som egentligen rörde henne, sade hon för sin vän att hon varit ganska nöjd med musiken. Hennes berättelse inskränkte sig nästan till detta; men det var icke den nyfikna sjuklingens uträkning; hon ville veta allt; åhörarne intresserade henne mer än de spelande; hon hopade frågor på frågor. Ehuru hon aldrig gick hemifrån, och ej såg någon annan än Alice och sin goda sjuksköterska Rook, kände hon alla i Bath, åtminstone till namnet.
”Jag förmodar att de små Darrands voro der och gapade enligt deras vana, liksom de ville uppsluka noterna, slående takten med hufvudet, och liknande tvenne små sparfvar, som vänta att bli matade: å! säkert voro de der; de försumma ingen concert.”
Jag såg dem ej, svarade Alice skrattande, och jag kan icke bedöma likheten; men jag hörde man sade herr Elliot att de voro der.
”Än Ibottsons då, voro de der? Och de två skönheterna med den långa Irländska officern, som gör sin uppvaktning hos den ena af dem? Jag har glömt deras namn.”
Jag kan ej säga er det.
”Och hvad har ni då sett, bästa Alice? Och den gamla lady Mary Maclean? Ack! hvad henne angår, så behöfver jag ej fråga det, hon försummar ej något tillfälle att visa sig, och säkert har ni sett henne! Hon måtte hafva varit i edert sällskap, nära lady Dalrympel. Ni var i den förnäma cirkeln, förmodligen på första raden bakom orkestern?”
Nej; denna plats, der man sitter till allmänt åskådande, hade i alla afseenden varit mig ganska obehaglig; lyckligtvis har lady Dalrympel tyckt mer om att sitta längre bort; vi suto fullkomligt bra för att höra, jag vill icke säga för att se, efter som det tyckes att jag ingenting har sett.
”Å! ni har sett nog för er räkning; jag förstår det; det är en slags hemlig njutning, som man äfven finner midt ibland folkhopen, och den har icke fattats er, dertill var edert sällskap nog.”
Nej men, sade Alice, tvertom förebrår jag mig att jag icke nog sysselsatte mig med mitt sällskap. (Hon visste på sitt samvete att hon sett sig mycket omkring i salongen; men det var ett enda föremål och ej dem, som hennes vän frågade efter).
”Nej, nej, invände fru Smith; hela denna samling är er likgiltig; ni behöfver ej berätta mig huru angenämt ni tillbringat eder afton, jag läser det i edra ögon; jag ser ganska väl att timmarna nöjsamt försvunnit, ni hade alltid något mycket behagligt att höra: först musiken, och under mellantiderna samtalet, är det icke sannt?”
Alice smålog. Ser ni också det i mina ögon? frågade hon sin vän.
”Ja, jag ser det; de tala ganska tydligt dessa vackra ögon; de säga mig att ni i går tillbringade eder afton, åtminstone största delen af den, med den person, som mest i verlden behagar och intresserar er; förhåller det sig icke så?”
Alice rodnade, och hade ingenting att svara.
Fru Smith klappade henne sakta på kinden. ”De tala liksom edra ögon, bästa Alice, sade hon småleende; sedan tillade hon efter ett kort uppehåll: jag hoppas att ni nu förstår? Hvad jag värderar eder visit denna morgon! Det är verkligen charmant af er att icke hafva glömt eder fattiga vän, när ni hade så mycket att tänka på, och att skänka henne ögonblick som kunde på ett behagligare sätt användas.”
Alice hörde knappt hvad hon sade: hennes väns forskningsförmåga förvånade och förvirrade henne, utan att begripa huru hon kunde veta något om Wentworth och de känslor hon hade bibehållit för honom; det var endast han, som i detta ögonblick framstod för hennes tankar. Ofta frestades hon att öppna sitt hjerta för fru Smith; men de hade varit så länge åtskiljda, och deras förtrolighet, så många år afbruten, var ännu icke nog återförnyad, att hon skulle våga bekänna för henne en känsla, som icke mer delades; men huru kände hon den? Efter en kort tystnad, började fru Smith: ”Säg mig, bästa Alice, jag ber er derom, vet herr Elliot något om våra förhållanden? Vet han att jag är i Bath?”
Herr Elliot! upprepade Alice med bestörtning. Ett ögonblicks eftersinnande visade henne, i hvilken förvillelse hon varit, då hon trodde att hennes vän hade talat om Wentworth; hon andades åter, hennes hemlighet var endast känd af henne sjelf; och, då hon återfattat sitt mod och sin själs närvaro, tillade hon med mycket lugn: känner ni herr Elliot? — ”Jag kände honom mycket väl i fordna dagar, svarade fru Smith alfvarsamt; men jag tror att han har glömt mig, det är länge sedan vi sågo hvarandra.”
Jag föreställde mig icke det, sade Alice; ni har aldrig talat med mig derom; om jag hade vetat det, hade jag; haft det nöjet att tala om er med honom.
”För att bekänna sanningen, sade fru Smith, återtagande sin vanliga glädtiga ton, är det just det nöjet som jag vill tillskynda er; jag ber er tala om mig med herr Elliot, att använda allt edert inflytande hos honom; han kan göra mig en redbar tjenst, och om ni, bästa Alice, har den godheten att begära den af honom, liksom för eder räkning, skall han säkert bevilja mig den.”
Jag skulle sjelf känna mig fullkomligt lycklig derigenom, svarade Alice; jag hoppas att ni ej tviflar på min goda vilja, på min önskan att i hvad som helst tjena er; men jag ser att ni tror att jag har några rättigheter eller något välde öfver herr Elliot, och då irrar ni er, det försäkrar jag; herr Elliot är min slägtinge, och visar mig derföre vänskap, och det är allt; om ni tror att jag i detta hänseende kan vara eder nyttig, och att hans kusin förmår något öfver honom, så ber jag er att icke tveka att använda mig, utan att jag likväl kan vara säker om framgången.
Fru Smith såg stindt på henne, liksom hon ville läsa i hennes själ; sedan smålog hon hemlighetsfullt, och sade: ”Jag ser att jag förhastat mig, då jag lemnade er min ansökan, jag ber er om ursäkt; jag hade bordt afvakta den officiella underrättelsen derom . . . . Men nu, bästa miss Elliot, då ni ser att jag vet allt, så säg mig i förtroende, som till en gammal vän, när jag kan få tala med er derom; blir det i nästa vecka? Å! helt visst, uppvaktningen har varit temligen långvarig, och jag förmodar, att om åtta dagar skall allt vara gjordt; jag skall bygga min lycka på herr Elliots.” Nej, nej, svarade Alice, runkande häftigt på hufvudet, hvarken nästa vecka eller de efterföljande; det ni tänker, händer aldrig; jag gifter mig aldrig med herr Elliot; men säg mig hvad som väckt denna förmodan hos er.
Fru Smith såg på henne, runkande skalkaktigt på hufvudet, och sade; ”Ni vill icke erkänna det; men när ögonblicket kommer att säga ja, skall ni säga det än bättre än ni nu säger nej, nej! det är så bruket. Vi fruntimmer, vi säga vårt nej med läpparne när fråga är om giftermål, och ja i vårt hjerta då brudgummen behagar oss: det är en regel ibland oss, hvarje karl afvisas ända till det ögonblicket . . . Men hvarföre skulle ni vara hård emot er kusin? Tillåt mig tala till hans förmån . . . Jag kan ej på samvetet säga, för min nuvarande vän, men för den som varit det: är denna förening icke i alla afseenden passande? Samma namn, er fars närmaste arfvinge, en man af ett ganska intagande utseende och snille, tillåt mig rekommendera herr Elliot hos er; jag ar öfvertygad om, att öfverste Wallis skall hålla loftal öfver honom för er; och hvem känner honom bättre vän öfverste Wallis.”
Min bästa fru Smith, afbröt Alice, det är knappt sex månader sedan herr Elliots hustru dog, man kan ej förmoda att han redan tänker på att kurtisera en annan och att åter gifta sig.
"Å! om det är er enda invändning, utropade fru Smith lifligt, så är herr Elliot lycklig, och jag behöfver ej tala för honom. Glöm mig icke, bästa Alice, när ni blir gift; säg honom då att jag är er vän; jag är öfvertygad, att han för er skull skall lika nitiskt tjena mig som han hittills försummat det. Emellertid är det kanske orätt att jag beklagar mig; han har så många affärer, så många förbindelser, och då är det ganska naturligt att han icke tänker på mig; bland hundrade karlar, skulle nittionio göra på samma sätt. Han vet icke huru vigtig denna affär är för mig; han tror kanske att jag är död . . . Slutligen, bästa Alice, jag vill hoppas att ni blir lycklig; herr Elliot visar mycket förstånd, en fullkomligt god smak derigenom att han förbinder sig med er; han skall känna värdet af en sådan hustru; han vill göra sig förtjent af edert val; edert husliga lugn, eder sällhet, skall icke förstöras, som det händt mig! Han skall icke råka ut för falska vänner som förvilla honom; han skall icke draga er in i olyckan.”
Nej, sade Alice med godhet; jag kan tro allt hvad ni säger mig om min kusin; han förefaller mig att hafva en lugn och bestämd karakter, som icke är öppen för något farligt intryck. Jag har mycken aktning för honom, och, enligt mina observationer, har jag ingen anledning att dömma honom annorlunda. Kan detta sätt att tala om honom icke öfvertyga er, min bästa fru Smith, att han i alla afseenden är mig ganska likgiltig? Ni ser att jag talar med lugn derom; och, på min heder, är herr Elliot ej mera för mig än en älskvärd slägtinge, jag vill en gång icke säga en vän; vi äro icke nog förtrolige med hvarandra, för att jag skulle gifva honom denna titel. Jag vill likväl icke neka att han ju tyckts hedra mig med ett företräde, som smickrar mig, utan någon önskan att det kommer vidare; om han bestämdt begärde mitt hjerta eller min hand, hvilket han ännu icke gjordt, skulle han hvarken erhålla det ena eller det andra. Jag försäkrar er, att herr Elliot icke hade den del i mitt nöje på concerten i går, som ni förmodade; det är icke han, som . . . .
Hon hejdade sig, rodnande ända till hvitögat öfver att hon blifvit liksom förledd att börja ett ämne af mycken betydenhet, men något mindre hade kanske icke varit tillräckligt. Fru Smith ansåg sig så säker om Alices giftermål med herr Elliot, att det just fordrades att ingifva henne den tanken, att hon älskade en annan, för att öfvertyga henne om motsattsen. Hon tviflade ej mera, men sade ingenting och medgaf att man hade bedragit henne. Alice, förtjust öfver att hon icke blifvit förstådd, betygade sin otålighet öfver att få veta huru fru Smith kunnat inbilla sig att hon skulle gifta sig med herr Elliot, och hvem som hade sagt henne det: Var god och berätta mig, sade hon, hvem som väckt denna tanke hos er?
”Det föll mig straxt in, sade fru Smith, då jag fick veta att han var emottagen hos eder far, och att ni dagligen voro tillsammans; det skulle nödvändigt vara en stark magnet, som hade dragit honom till sir Walter, och det kunde ej vara någon annan än min älskvärda Alice; och jag höll det för ganska troligt, att han belönades med genkärlek. Ni kan vara öfvertygad om, att alla edra bekanta hafva på samma sätt afgjordt det för er; men jag som ser ingen, jag har endast för två dagar sedan hört talas derom.”
Och hvem har omtalat det för er?
”Ni såg säkert den menniskan, som öppnade dörren för er i går då ni kom hit?”
Var det icke er värdinna? jag hade brådtom att få se er, och fästade ingen uppmärksamhet vid henne. — ”Det var mistriss Speeds syster, min ödmjuka vän; jag har redan förut talat med er om henne, mistriss Rook; hon har länge haft den största nyfikenhet att få se er, och förtjustes öfver tillfället dertill. Hon lemnade i söndags öfverste Wallis hus, sedan hans husfru var frisk, och der är det som hon fått veta, att ni skulle gifta er med herr Elliot; fru Wallis hade sjelf sagt henne det, och hon hade fått veta det af sin man, herr Elliots förtrogne vän: det tycktes icke vara ett tvifvelaktigt vittnesbörd. Hon kom i måndags, för att tillbringa en timma hos mig, och berättade mig hela historien . . . .” — Hela historien! upprepade Alice skrattande; den kunde väl ej vara lång. Men nu, bästa vän, fastän jag, enligt med sanningen, icke har några rättigheter öfver herr Elliot, som min tillkommande man, torde jag kanske hafva någon som hans favorit-kusin; jag skulle skatta mig lycklig att kunna vara er till någon tjenst, ni behöfver endast underrätta mig om huru jag bör förhålla mig: skall jag säga honom att ni är i Bath? Anförtror ni mig något budskap?
”Nej, jag tackar er; nej visst icke, jag vill ej besvära er med något till honom; i första ögonblickets häftighet, och troende det man hade försäkrat mig om, skulle jag kanske försökt att intressera er för mina olyckor och att låta eder man dela detta intresse; men nu, himmelen bevare mig ifrån . . . . Nej, bästa Alice, jag känner hela vidden af eder godhet, men jag har nu ingenting att begära af herr Elliot.” Alice yrkade ej vidare derpå: Sade ni mig icke, att ni kände herr Elliot för flera år sedan? frågade hon.
”Ja, jag sade er det.”
Och kände ni honom mycket? Var ni nära bekant med honom?
”Nära bekant: han var min stackars Smiths barndomsvän; jag såg honom dagligen.”
Verkligen! Säg mig då huru han var den tiden? Jag har mycken lust att veta något om herr Elliots ungdom: jag vet icke, men jag tror att han då var helt annorlunda än han nu synes vara.
Jag har ej sett herr Elliot de tre sist förflutna åren, svarade fru Smith med en så förbehållsam och alfvarsam mine, att det var omöjligt för Alice att längre fortsätta detta ämne. Hon kände endast en ännu lifligare åtrå att blifva underrättad om det, som man icke ville säga henne.
De förblefvo begge två tysta, och fru Smith ganska tankfull; efter några minuter tog hon sin väns hand: ”Jag ber er om förlåtelse, min bästa miss Elliot, sade hon med sin vanliga hjertlighet, jag ber er om förlåtelse för det kärfva och korta svar som jag gaf er; men jag var i ovisshet om hvad jag borde upptäcka eller dölja för er, och jag ville en stund tänka derpå. Det var många saker att öfverväga; man fruktar ibland att vara alltför tjenstaktig, att gifva elaka intryck, att vara orsaken till någon olycka; äfven det ljufva yttre af familj-förhållanden förtjenar att skonas, ehuru man vet att denna yta kanske döljer en afgrund. Det är fruktan för en sådan fara för min Alice, som har bestämt mig; jag har beslutat att visa er den fara, som kanske hotar er, att göra er bekant med herr Elliots verkliga karakter. Ehuru jag nu är öfvertygad om, att det icke är er mening att gifta er med honom, vet man icke hvad som kan hända; ni skulle framdeles kunna blifva inledd, antingen af familje-omständigheter, eller af den aktning, som ni säger er äga för honom: hör då sanningen medan det ännu är tid. Herr Elliot är en man utan hjerta och utan grundsatser, hycklare, bedragare, illistig, han förstå att ikläda sig larfven af alla dygder, och äger ingen enda; han är en egoist, som älskar ingen annan än sig sjelf, som, af egennytta, skulle kunna vara i stund att begå grymheter, förräderi, om han vore öfvertygad om att icke blifva upptäckt; blottad på all känsla, öfvergifver han utan medlidande och utan samvetsqval dem, hvilkas förstöring och olycka han vållat; ty det är länge sedan han qväfde samvetets röst; han är lika oförmögen till rättvisa som till medlidande. Hans hjerta är svart, tomt och kallt!” Hon hejdade sig vid ett häftigt utrop af Alice: Gud! hvad hör jag? Kan det väl vara möjligt att det finnes en varelse, sådan som nu blifvit afmålad, och att det vore herr Elliot? Nej, det är omöjligt, ni är illa underrättad.
”Gifve Gud, att så vore, svarade fru Smith! men jag har allt för mycket lärt känna honom! Mina uttryck, kanske för skarpa, hafva förskräckt er; man bör något ursäkta en qvinnas vrede, som han bringat i olyckan; men jag vill bjuda till att lugna mig, och att glömma mig sjelf; jag vill endast säga er på hvilka grunder jag dömt honom: gerningarna tala. Ack! länge hade jag, liksom ni, förkastat hvarje tanka, som stridde emot den aktning och vänskap som jag hade för honom; aldrig har någon bättre förstått att under en intagande yta dölja lasten. Han var min mans trognaste vän, som helt och hållet öfverlemnade sig åt honom, älskade honom med ömhet, och trodde honom vara likaså god, likaså hederlig karl som han sjelf. Han presenterade honom för mig då vi voro gifta, som den varelse han näst mig mest älskade; jag höll alltförmycket af min Smith, för att icke dela hans känslor, och hans vän blef äfven min, så mycket hellre som jag tyckte att han var behagliga artig och glad. Vid nitton års ålder är man ej så eftertänksam: Herr Elliot ansåg jag likaså redlig, likaså uppriktig som de öfriga menniskorna, och mycket älskvärdare; min man kunde ej vara utan hans sällskap, och vi voro derföre dagligen tillsammans. Vi lefde i London på samma sätt som de aldra förnämsta; herr Smith var rik, tyckte om verlden, nöjet, och höll ett godt hus. Herr Elliot var icke i så lyckliga omständigheter: han var fattig, bebodde en liten kammare vid Temple, der han studerade lagfarenheten; och hade svårligen kunnat underhålla en adelsmans anseende, om icke hans vän hjelpt honom. Min Carl hade det bästa och ädlaste hjerta; hans hus, hans bord, hans hela egendom tillhörde hans vän liksom honom sjelf; han skulle hafva delat med herr Elliot sin sista penning, och jag vet att han lemnade honom betydliga summor, som aldrig blifvit återgäldade. Som han ej nyttjade några försigtighetsmått med herr Elliot, så har det varit lätt för honom att behålla dem. Han hade äfven en besynnerlig fintlighet, som vi kallade lycka: så snart ett rykte, en nyhet utspriddes, sparade han hvarken möda eller omsorger till upptäckande af hvad som var sannt eller falskt; då han var i det närmaste säker på sin sak, uppfann han medel att låta berätta sig saken antingen af sin vän, eller i hans närvaro, och föreslog honom då ett vad med eller mot, af hvad han hade hört. Herr Smith antog det alltid; utom det att han tyckte om att hålla vad, sade han till sig sjelf: ”Om Elliot vinner tio, tolf guineer, betyder det ingen ting för mig, men mycket för honom; och tappar han, lägge vi det till hvad han redan är mig skyldig.” Oförmärkt gingo min mans penningar i herr Elliots ficka.”
Förlåt mig om jag faller er i talet! sade Alice, som med smärta hörde det, som gjorde henne en verklig sorg; den tid ni talar om, bör, som jag tycker, vara ungefär då, när herr Elliot gjorde min fars och min systers bekantskap? Då kände jag honom icke; men jag hörde ofta sir Walter och Elisabeth tala väl om honom i början, men sedermera illa. Det låg säkert någonting besynnerligt uti hans uppförande emot dem och i omständigheterna vid hans giftermål, som jag icke kan förlika med hans nuvarande behandlingssätt; det är liksom två varelser, hvarandra fullkomligt olika.
”Nej, nej, han är alltid densamme, handlande tvertemot hvad han tänker, och som endast har egennyttiga afsigter: jag vet allt, jag skall säga er allt. Han hade blifvit presenterad för sir Walter och för miss Elisabeth innan jag kände honom, men han har ofta omtalat det för mig; jag visste att han var bjuden till Kellinch-Hall, och att han icke reste dit; det ingick i hans afsigter att icke besvara sin slägtinges artighet. Jag kan tillfredsställa eder nyfikenhet i allt hvad som rörer honom; han förtrodde mig sina planer, sina förslager, sina förhoppningar. Jag kände ej den unga person, som sysselsatte hans tankar; hon var af ett stånd, som på långt när ej svarade emot vårt; men jag såg henne när hon blef fru Elliot och ända till hennes sista lefnadsår; Jag kan således besvara alla frågor ni vill göra mig.”
Ingen, sade Alice; jag har ingen fråga att göra er serskildt angående henne; jag har alltid hört sägas att denna förening ej var lycklig; i följd af hvad ni säger mig om herr Elliots karakter, förmodar jag att felet var hans, och det är mig temligen likgiltigt; men jag ville gerna veta hvarföre han så lättsinnigt behandlade bekantskapen med min far, hufvudmannen för hans familj, hvars tankesätt var ganska gynnande för honom. Han var ung, utan förmögenhet; hans enda slägtinges beskydd och vänskap hade bordt smickra honom: af hvad anledning undflydde herr Elliot sir Walter?
”Herr Elliot, återtog fru Smith, hade, vid denna tidpunkt af sin lefnad, ett enda ögonmärke, och det var att göra sin lycka på ett hastigare sätt än genom studerande af lagfarenheten. Han hade beslutat att söka en arftagerska, och tvinga henne att gifta sig med honom. Jag vet han trodde, att sir Walters förekommande godhet och bjudningar hade för ändamål att gifta sin närmaste arfvinge med sin äldsta dotter, och detta ägtenskap svarade icke mot hans förslager till rikedomar och oberoende. Sir Walter hade föga mer än sitt gods, som skulle gå till hans kusin, antingen han blef hans måg eller icke: se der, jag försäkrar er, hans enda driffjäder; han sade mig det då; och ehuru er syster Elisabeth var ganska vacker, gjorde hon ej något intryck på hans hjerta. Ända tills nu, det bekänner jag, har jag ansett herr Elliot ur stånd af en öm känsla, hans ishjerta är ej mäktigt deraf; och om han verkligen är kär i er, det jag ännu tviflar på, är det ett underverk, som var er förbehållit; men aldrig har han känt något för miss Elisabeth. Hans hemligaste tankar lågo i öppen dager för mig; och ehuru jag fann mycket att tadla, ehuru det förargade mig att han aldrig tänkte på annat än penningar, och tänkte sig ingen annan grund för sällhet än rikedom, ursäktade jag honom: han hade ännu tvenne mäktiga förespråkare hos mig; han var min mans förtrogne vän, han hette Elliot, som min älskade Alice, som jag med så mycken saknad hade lemnat i Bath; jag tyckte att då jag var er kusins vän, så hade jag icke förlorat er. Jag försäkrar er; att detta namn beslöjade hans fel för mina ögon, och länge hejdade min prevention för honom.”
Alice tryckte sin väns hand med ett utseende af rörelse och förundran. ”Jag läser i edra ögon hvad ni tänker, bästa Alice; ni borde tro er glömd af en person, som aldrig skref er till, och, jag bedyrar, att ni var alltid närvarande för mina tankar: i början fruktade jag att mina bref skulle läsas af lady Russel, som hade bemäktigat sig er; sedermera indrogs jag några år i verldshvirfveln och följde lättsinnigt med strömmen; slutligen inträffade tidpunkten för våra olyckor, om hvilka jag velat underrätta er; men ändtligen har jag funnit er åter, och tro, att jag aldrig förgätit min ungdomsvän. Jag afhörde herr Elliot med största nöje, då han talade om den sköna och stolta Elisabeth för mig, ty jag tänkte då på min vackra och ljufva Alice.”
Kanske, utropade den sistnämnde, hastigt frapperad af en tanke, kanske har ni någon gång talat om mig med herr Elliot? — ”Ofta, ganska ofta; jag var stolt öfver min vän, och jag sade honom oupphörligen huru olika ni var . . . Ack! ja, jag har flere än en gång med vänskapens och sanningens värma afmålat er för honom.”
Detta förklarar mig något, som herr Elliot sade mig i går afton, inföll Alice: han försäkrade mig, att han kände mig för lång tid tillbaka, och att man hade talat mycket om mig; jag begrep ej hvem det kunde vara. Ack! huru mycket förståndet villar sig, när det är fråga om en sjelf! och huru jag hade bedragit mig! Men jag har fallit er i talet. Herr Elliot har då gift sig blott för att få penningar? Det var förmodligen denna omständighet, som öppnade edra ögon för det afskyvärda i hans karakter?
Fru Smith tvekade litet att svara, slutligen sade hon: ”Nej, så var det icke; jag kände länge hans afsigt; han hade vänjt mig vid detta tänkesätt, som är allmännare än man tror. När man är med i verlden, finner man inga andra giftermål ske än för penningar, och det är alltför vanligt, så att man ej kan förvånas deröfver. Jag var mycket ung och i société, der man ej tänker på annat än att roa sig och att njuta af allt, som yppigheten, modet, ett läckert bord och dess förstörande nöjen gifva, fann jag ganska naturligt att vår vän, herr Elliot, önskade kunna föra samma lefnadssätt. Jag tänker nu helt annorlunda; tiden, sjukdom, olyckan har — lofvad vare Gud! gifvit mig andra begrepp, men jag måste tillstå, att jag icke fann något tadelvärdt i herr Elliots giftermål; hans hustru var oändligen rik, vacker och väl uppfostrad.”
Men var hon icke af låg härkomst?
”Jo. Jag föreställde honom hans mesalliance, hans familjs sorg deröfver, han skrattade deråt, och sade mig att penningen var den skönaste börd och den enda han värderade: en full koffert gälde mycket mer i hans ögon än gamla pergamentsrullar; och sir Walters vrede, och den stolta Elisabeths förargelse roade honom mycket.”
De blefvo verkligen ganska förargade, sade Alice, och jag trodde aldrig att man skulle förlåta honom; men öfverste Wallis har framställt denna förening i en så fördelaktig dag, att min far nästan gillat den.
”Verkligen! Troligen har han icke sagt, att fru Elliot var dotterdotter till en slagtare och dotter till en oxhandlare? Jag tror, att det ädla Elliotska blodet då skulle hafva inflammerats; men det är en sanning att hon var skön. Hon hade fått en ganska god uppfostran; hennes far, som blott ägde denna dotter, försummade ej något, för att gifva henne all möjlig bildning, i den förhoppning att få henne gift i ett upphöjdare stånd. Så snart herr Elliot hade fått kunskap derom, sökte han alla tillfällen att få se henne och göra henne sin uppvaktning; Det lyckades honom snart att göra sig älskad med passion, och han mötte inga hinder för erhållande af hennes hand. Hoppet, att en gång se sin dotter som lady Elliot, gjorde, att fadren såg förbi sin mågs fattigdom. Denne, innan han ingick förbindelsen, var sorgfällig att försäkra sig om att hemgiften, och förmögenheten var nog ansenlig, för att ersätta börden. Det tyckes mig som han nu hade ombytt tänkesätt, och att han sätter mer värde på adelskapet och baronet-titeln än han då gjorde; jag har ofta hört honom säga, att om han kunde få sälja sitt tillkommande baronie, sköldebref, devis, livré för femtio guinéer, skulle han icke draga det i betänkande. Men jag vill ej upprepa för er allt, som jag hört i detta ämne, jag vill hellre bevisa er att mina påståenden äro sanna.”
Jag tviflar icke derpå, sade Alice; ni har ej sagt mig något, som strider emot den tanke jag då hade om herr Elliot; det är endast en bekräftelse på hvad jag dagligen hörde vid Kellinch-Hall; men jag är nyfiken att veta, hvarföre han nu tänker så olika?
”Jag skall säga er det, jag skall förklara er det; men dessförinnan, för min egen tillfredsställelses skull, så var god och gå sjelf in i mitt kabinet, och hemta mig ett litet brokigt skrin, som ni finner på en bokhylla bredvid min säng.”
Alice gjorde som hennes vän önskade; skrinet blef inburit och ställt framför fru Smith, som suckande öppnade det. ”Det innehåller min mans dokumenter, sade hon, i det hon aftorrkade en tår; det är en ganska ringa del af det, som jag haft att läsa och uppbränna sedan jag misste honom. Se här bref, som han innan vårt giftermål, hade fått ifrån serskildta personer, och det är flera från herr Elliot: jag vet icke hvarföre jag gömt dem, som ett bevis af den vänskap, som var emellan honom och min man, och hvad den sistnämde gjorde för honom; nu har jag ett annat skäl att vara glad deröfver, att jag förvarat dem.”
Hon öppnade flere händelsevis, och träffade på ett ifrån herr Elliot, som hon läste högt; det var adresseradt till Carl Smith, vid Tumbridge, dateradt London i Juli 1803: det innehöll följande:
”Min bästa Smith, jag har fått ditt bref med hvad det innehöll; din godhet gör mig bestört: gifve Gud det fanns många sådana hjertan som ditt! Men under tre och tjugu år som jag lefvat i verlden, har jag ej funnit något, som dermed kan jemföras. Jag tog i går ut den summa, som du skickade mig. En tid skall komma, hoppas jag, då jag kan afbörda min skuld, och göra för andra fattiga uslingar hvad du gör för din vän, jag skall uppsöka medel der till, och äfven finna dem. Emellertid lyckönska mig; jag har sluppit sir Walter och hans dotter, de hafva återvändt till Kellinch-Hall och nästan trugat mig att svärja på, att besöka dem denna sommar; men mitt första inträde på Kellinch skall blifva som dess ägare, och den sköna Elisabeth skall ej få den lyckan att se sin kusin innan detta ögonblick inträffar, och han skall vara gift med någon rik arftagerska. Baronetten, som ännu tror sig vara ung och skön som Adonis, skulle väl kunna spela mig det puts att gifta om sig och få en son; han är svag nog dertill, och ett godt giftermål är säkrare för mig; slutligen vinner jag dervid, att jag blifver fri från hans dotters förföljelser: hon begriper visserligen icke huru jag kan emotstå hennes behag; men sjelfva Venus, fattig och utan förstånd, skulle förefalla mig ful. Sir Walter har åldrats mycket sedan förra året, och är derföre löjligare med sina anspråk på skönhet.”
”Jag ville hafva ett annat namn än Elliot, namnet ensamt ledsnar mig till döds; jag heter åtminstone icke Walter, och sir Wiljam Elliot skall nog uttränga sir Walter Elliot; men jag ville icke hafva hans titel med vilkor att likna honom; jag skulle tycka mer om att hela min lifstid förblifva
Din ödmjukaste och tacksamme vän
Wiljam Elliot.”
Ett sådant bref kunde icke läsas utan att förarga Alice, som älskade och vördade sin far; hon rodnade af harm och förblef tyst. Fru Smith märkte det, och sade: ”Jag ser att stilen i detta bref upprörer er; det är sant att det i högsta grad saknar den aktning, som man är skyldig slägtingar, hvilka man borde hedra; jag hade glömt de uttryck, hvaraf han begagnat sig, men jag erinrade mig oredigt hvarom frågan var: detta visar er mannen. Anmärk äfven hans vänskapsbetygelser för min man, och hans tacksamhet, det ena likaså falskt som det andra: kan väl något vittna starkare emot honom än detta bref?”
Alice ville icke låta märka till hvilken grad hon var stött öfver dylika uttryck om sin far: hon kände att, om hon icke tyglade sina känslor, skulle hon kanske gå för långt, hon borde komma ihåg, att läsningen af detta bref var en förgripelse emot hederns lagar; att ingen kunde dömas på sådana vittnesmål; att en enskildt brefvexling icke borde komma till andras kunskap; att det, som man skrifver till en vän, är heligt, kanske ännu mer då denna vän ej lefver, och kan gifva skäl till en sådan obetänksamhet: då så beskaffade bref blifvit skrifne till personer dem döden bortryckt, är det deras första pligt, i hvilkas händer de fallit; att förstöra dem: om ej denna samvetets och grannlagenhetens lag fanns, hvem skulle väl då våga förtro sina hemligaste tankar åt en vän? Dessa anmärkningar lugnade henne något: hon tog brefvet, som Fru Smith hade lagt på bordet, slet sönder det, och kastade bitarne på elden. Jag tackar er, sade hon i detsamma, att hafva visat mig ett så öfvertygande prof på hvad ni har sagt mig; det måtte hafva varit stridande mot edra grundsatser, och för att icke vidare frestas, så bränn upp alla som äro i detta skrin. Då herr Elliot skref till herr Smith, föreställde han sig icke att ni och jag en gång skulle läsa dem; men efter som han den tiden tänkte så, hvad kan det vara som förmått honom att nu närma sig till oss?
”Äfven det kan jag säga er, utropade fru Smith leende, men gissar ni det icke?”
Jag förstår er, svarade Alice, också småleende; men jag kan i min ordning försäkra er, att ni bedrager er; förklara mig emellertid eder idé.
”Det är icke en idé, min bästa vän; hör mig! Jag har visat er herr Elliot i sin ungdom, jag vill också visa eder honom sådan han nu är. Det är väl sant att jag icke kan gifva er några skriftliga bevis, men ett ojäfaktigt intygande. Nu är herr Elliot icke en skrymtare, han önskar att gifta sig med er; hans tillgifvenhet för er är uppriktig; och för första gången i sin lefnad bedrager han icke; öfverste Wallis vittnesbörd går mig i borgen derföre, min bästa Alice.”
Öfverste Wallis! känner ni honom?
Nej, icke personligen, och så direkte till mig, äro icke heller mina underrättelser; men icke dess mindre säkra; man behöfver ej veta hvarifrån strömmen leder sitt ursprung, för att vara öfvertygad om dess tillvarelse, då man ser dess lopp; och hör nu huru detta här kommit till min kunskap, och nu kommer till eder. Herr Elliot har ej något fördoldt för öfverste Wallis; öfverste Wallis håller ej något hemligt för sin lilla vackra hustru; och hon, en pratmakerska, yr, och som under sin barnsäng, ej hade någon annan menniska, med hvilken hon kunde sladdra, än sin sjukvakterska, berättade för denna allt hvad hennes man sade henne, och min goda vän Rook, som visste huru mycket jag intresserade mig för er, har yppat för mig alla de hemligheter som hon fått veta i förtroende. Det var i måndagsafton hon berättade mig detta; och, som hon aldrig har sagt osanning för mig och icke heller kan hafva någon fördel deraf, så tviflar jag icke på sannfärdigheten af denna berättelse.”
Min bästa Smith, sade Alice leende, jag kan försäkra er, att eder budbärerska är ganska illa underrättad. Det är icke för min skull, icke heller i den afsigt gifta sig med mig, som herr Elliot har försonat sig med min far; han kom till sir Walter långt innan jag inträffade i Bath, och han kände mig icke: ni ser således, min bästa fru Smith, att hans nuvarande känslor icke kunna förklara mig det förflutna.
”Jag vet rätt väl hvad ni vill säga, men . . . .”
I sjelfva verket, afbröt Alice, tänker ni icke att jag kan häraf tro det, som ni på detta sätt fått veta; de handlingar, de tankar, de förslager, som löpa genom så många munnar, äro alltid förfalskade genom den enas dumdristighet, den andras okunnighet, den tredjes fördom, och sanningens raka väg förlorar sig ofta, då så många menniskor blanda sig uti att utstaka den.
”Jag anhåller endast att ni vill höra mig, sade fru Smith lifligt; ni må sedan tvifla på hvad ni behagar. Ingen förmodar, att det är för er skull som han kommit till Bath, som han är försonad med er far; det är en sanning, att han en gång hade sett er här, och beundrat er, utan att veta hvem ni var: Är det sant det? Är min historie-berätterska ännu illa underrättad? Har han sett er någorstädes denna höst utan att ana att det var ni?” — Ja, i Lyme, der händelsen förde oss tillsammans, jag fick veta hans namn; men han var i okunnighet om mitt.
”Nå väl! fortfor fru Smith med ett segrande utseende, sätt litet mera tro till min vän Rooks tal. Herr Elliot såg er i Lyme; ni behagade honom så mycket, att han blef förtjust öfver att återse er hos eder far vid Camben-Place; att få veta det ni var Alice Elliot; och, ifrån detta ögonblick, fick hans trägna uppvaktningar hos eder familj, en ädel anledning!”
Alice ryste. Var Elisabeth första anledningen? Skulle hon hafva beröfvat henne denna erörfring?
Fru Smith tryggade henne snart i detta afseende. — ”Ja, sade hon, han hade ett skäl, kanske likaså mäktigt som kärleken; jag fruktar att säga er det, att gifva er ett bekymmer, som ni ännu icke har; jag ber er åtminstone, att, om i denna berättelse förekommer någon ting ogrundadt eller otroligt, ni straxt visar mig det. Detta skäl rörde då eder systers vän, den der enkan, som, enligt eder utsago, åtföljde sir Walter och miss Elliot, som ännu är qvar; man säger att hon är en temligen vacker qvinna, fintlig, intagande, smickrande, att hon är fattig, och att hon tycker om verlden. Hennes belägenhet, hennes sätt att vara, hennes karakter, har allmänt väckt den tanken bland sir Walters bekanta, att hon hade stor lust att bli lady Elliot, och att hon ej är långt ifrån målet: man förundrar sig öfver att miss Elisabeth är blind för en sådan fara, och behåller henne så länge qvar hos sig.”
Här hejdade fru Smith sig ett ögonblick, i det hon såg på Alice, som, för längre tid tillbaka öfvertygad om denna fara, ej hade ett ord att säga; hennes vän fortfor
”Om eder syster blundar för den fara, som hotar henne, är eder kusins ögon så mycket mer uppmärksamma. Långt före eder ankomst hade hans vän Wallis underrättat honom derom, och, när herr Elliot, vid återkomsten från Lyme, reste igenom Bath, sade han honom, att det var ingen tid att förlora, för att kunna hindra sir Walter ifrån att gifta sig med fru Clay. Herr Elliot blef mycket förskräckt; han kände då att baronet-titeln och besittningen af ett skönt gods hade väl sitt värde. Redan länge ägande mer penningar än han kunde förstöra, har han vändt sin håg till sir Walters titel. Jag hade redan märkt denna förändring i hans tänkesätt innan vår förbindelse upphörde, och sedan han hade blifvit rik; ty ju mer man har, ju mer vill man hafva. Jag försäkrar er att han icke kan fördraga den tanken, att han ej skulle bli sir Wiljam Elliot, Herre till Kellinck-Hall. Han ansåg det enda sättet att förekomma denna olycka vara, att han bosatte sig i Bath; att göra allt hvad som berodde af honom, till förnyande af bekantskapen med sin slägtinge, och vinna förlåtelse för sitt förra orätta förhållande: endast han än en gång kunde komma i nåd igen, ansågs det för ganska lätt, att tillintetgöra fru Clays förslag. Allt arrangerades af de begge vännerne, och öfverste Wallis lofvade att bistå honom i allt hvad han kunde: hans rôl var att förbereda försoningen. Han lät således presentera sig hos eder far, ledde samtalet ganska naturligt på sin vän, herr Elliot, en intagande, redbar man: han rättfärdigade hans giftermål, tillskref hela hans förra uppförande den passionerade kärlek han redan hade för sin hustru, då sir Walter gjorde hans bekantskap, och försäkrade, att hans väns enda önskan vore, att kunna återvinna sin älskvärde och högaktade slägtinges aktning och vänskap; öfversten förberedde allting så väl, att, då herr Elliot anlände, fann han allt vara för sig gynnande, och blef af sir Walter emottagen som en slägtinge och vän. Hän kunde observera den vackra enkan och förstöra hennes planer: hans enda sysselsättning, innan ni kom, var att bevaka sir Walter och fru Clay; han lemnade ej mer edert hus; han gick dit alla tider på dagen, utan att låta anmäla sig. Men hvartill tjenar det att ingå i flere detaljer? Ni kan sjelf föreställa er, hvad en i grund listig och egennyttig man kan göra, och nu erinra er det, hvartill ni varit ett vittne: ni har gifvit en ny anledning åt hans besök; men den första består ännu, han förlorar den icke ur sigte, förrän han lyckats i sina förslager.”
Jag bekänner, sade Alice, att ni ej har sagt mig något, som icke öfverensstämmer med det som jag redan förut tänkt. Jag skulle utan tvifvel mycket frukta för att se fru Clay ersätta min förträffliga och värdiga mor, och det af andra orsaker än eget intresse; jag är således ense med herr Elliot i den önskan, att aflägsna denna qvinna; men man måste åtnöja sig med att skilja henne ifrån sir Walter. Det är någonting stötande i herr Elliots uppförande: hans förräderi, hans dubbelhet, hans egoism . . . . Jag erinrar mig verkligen hans utsökta uppmärksamhet för denna qvinna som han föraktar, ty det har han sagt mig: hans artighet mot henne har säkert för ändamål att utforska hennes hemliga tankar, att veta huru han äger hennes vänskap, för att så mycket vissare kunna förråda henne. Jag afskyr detta uppförande, men det förvånar mig icke; jag har alltid tänkt att han hade någon hemlig orsak. Jag ville likväl gerna känna hans tankar, i afseende på möjligheten af den händelse han befarar, och veta om han anser faran ökad eller minskad.
”Minskad, som man försäkrat mig, svarade fru Smith: han tror att fru Clay fruktar honom, att hon finner huru han utforskar henne, och att hon ej vågar fortskynda sina anläggningar så, som under hans frånvaro; men som han väl en gång måste aflägsna sig, så inser jag icke huru han kan vara trygg, så länge hon bibehåller sitt inflytande öfver sir Walter och öfver miss Elisabeth; det vore försigtigt att öppna eder systers ögon: det är åtminstone tillåtit.”
Jag har försökt det, sade Alice, och utan framgång.
”Fru Wallis hade en löjlig idé, sade fru Smith skrattande, det var, att i edert äktenskaps-kontrakt med herr Elliot, införa, att eder far skulle förbinda sig att icke gifta sig med fru Clay; den var värdig den lilla fjollan, och min goda Rook förstod allt det orimliga deraf.” — Om man icke kan förhindra det på annat sätt, än att jag skall gifta mig med herr Elliot, sade Alice, så blir fru Clay ganska säkert min styfmor. Det fägnar mig att nu veta allt det der: det blir väl svårt för mig att lefva tillsammans med herr Elliot; men jag vet åtminstone hvad jag har att hålla mig vid; mitt uppförande är bestämdt. Herr Elliot är tydligen en falsk menniska, egennyttig, dålig, som aldrig ägt andra grundsatser, annan ledare än sitt eget intresse, jag känner honom tillräckligt for att så döma honom; men emellertid vet jag ännu icke annat om honom än det, som rörer min familj, jag ville också känna den oförrätt han gjort er, veta hvad som har skiljt er ifrån honom, efter det icke var hans giftermål? . . .
”I början var det hans uppförande emot sin hustru. Hon fann snart genom hans handlingar, att han aldrig älskat henne; han bemötte henne med ett stötande högmod, utan aktning för hennes föräldrar, om hvilka han talade med förakt; han forböd henne se dem, och såg dem aldrig sjelf, och hade ingen uppmärksamhet, intet öfverseende med hennes ungdom och ringa erfarenhet i den förnäma verlden, han öfverhopade henne med förebråelser, förödmjukelser. Jag såg den unga qvinnan gradvis aftyna, ett offer för sin mans hårdhet och kallsinnighet. Med vänskapens värma talade jag med honom om hans orättvisa, han emottog mina föreställningar med tystnad, och gaf mig ej tillfälle att förnya dem: jag såg honom icke mer allena. Hans förtrolighet med min man fortfor; sedan herr Elliot blef rik, drog han in sin vän i omåttliga utgifter, hvilka vår förmögenhet icke tillät. Herr Elliots ökades ansenligt genom svärfaderns död. Han öfverlemnade sig åt alla möjliga njutningar; alla nöjen, som smickrade hans tycken och hans fåfänga, men han beräknade allt så väl; han var så ringa frikostig, att det icke kunde bringa hans affärer i obestånd. Han började att bli rikare under det hans vän började ruinera sig, utan att vilja erkänna det eller göra några inskränkningar, och herr Elliot, långt ifrån att hejda honom, uppmuntrade honom än med sina råd, än med sitt exempel och ledde honom slutligen in i olyckan. Min man, liksom alla goda och medgörliga menniskor, lät helt och hållet beherrska sig af herr Elliot och kunde ej neka honom något. Ifrån sin ungdom hade han haft svagt bröst, hans helsa behöfde skonas; eder kusin, som kände honom sedan barndomen, visste det ganska väl, men långt ifrån att behandla honom med försigtighet, släpade han honom med sig på jagt, på resor, och skickade honom ofta i sitt ställe, när det icke passade honom att resa. Slutligen var det genom en resa för sin väns räkning, i en sträng årstid, då han angrep sig öfver förmågan, som han insjuknade och dog, utan att sjelf, i grund känna sina affärers bedröfliga ställning och utan att misstro herr Elliots vänskap. Med ett förtroende, som mer vittnade om hans ömhet än om hans omdöme, hade han utnämnt herr Elliot till executor af sitt testamente: herr Elliot nekade att blifva det, sägande att arfvet var för intrassladt, och att han ej hade tid att sysselsätta sig dermed. Det besvär och det tvång, som detta afslag förorsaka mig, i förening med sorgen öfver förlusten af en make som jag älskade, försvagade min helsa, och försatte mig i det tillstånd jag nu är; fattig, ofärdig, utan hjelp, kan jag icke tillskrifva någon annan min olycka än den, jag så länge trodde vara min vän.” Denna sorgliga berättelse hade å nyo upprifvit det sår, som fru Smiths hjerta fått, och återväckt hennes harm emot herr Elliot. Alice delade den på det högsta. Ända hittills hade hon icke kunnat föreställa sig att det fanns en man så känslolös så djupt förderfvad; och denna mannen var hennes slägtinge, hade kanske kunnat blifva hennes man, om icke Wentworth ensam hade intagit hennes hjerta. Denna anmärkning fördubblade hennes hat för den ena och hennes kärlek för den andra; hon ansåg sig vara skyldig Wentworth tacksamhet, som hade beskyddat henne för en sådan olycka. Under det hon, med hufvudet lutadt emot handen, i tysthet grubblade, sökte fru Smith i sitt skrin efter herr Elliots svar på hennes förnyade begäran; hon ville att Alice skulle genomögna det, och hennes djupa förakt för den, som skrifvit brefvet ökades ännu mer. Allt bevisade hans bestämda föresats att icke vara sin väns enka till någon hjelp, icke en gång med sina råd. ”Det vore, yttrade han, att onyttigtvis besvära sig; och, under en kall artighet, framträngde i hvarje rad hans känslolöshet, hans hårdhet, hans kallsinnighet vid fru Smiths bedröfliga belägenhet; det var rågan på otacksamhet och omensklighet: Alice tyckte att hon snarare skulle hafva kunnat förlåta honom ett brott, än denna långa följd af elaka handlingar, af falskhet och skrymteri. Hennes vän, som, för första gången lättade sitt hjerta i detta fall, tröttnade icke att omtala för henne särskildta förhållanden, omständliga berättelser öfver de mest stötande tilldragelser. Dessa berättelser söndersleto Alices ömma hjerta; men hon hade ej nog mod att ålägga sin vän tystnad; hon hörde på henne och förstod så väl den slags lindring, som fru Smith erfor, under det hon talade om sina lidanden for någon, som senterade dem, att hon förvånade sig öfver hennes vanliga lugn.
Denne berättelse innehöll naturligtvis äfven det, som enkan ville erhålla af herr Elliot genom Alices inflytande, och det var just det, som mest uppretade henne. Hon hade starka anledningar att tro, det en egendom, som herr Smith hade i Ost Indien, tagen i mät under hans penninge-bekymmer, borde vara fri; och denna egendom, ehuru icke betydlig, var tillräcklig att försäkra henne om en beqväm utkomst, men hon visste icke åt hvilken hon skulle uppdraga detta i ett så aflägset land. Herr Elliot ville icke biträda henne i något, och svarade ej mera på hennes bref. Hvad förmådde hon allena? Hennes sjukdomstillstånd lade hinder i vägen för hennes handlingar, och henne fattades penningar, för att kunna öfverlemna sina angelägenheter i lagkarlars händer. Fru Smith ägde ingen slägtinge, som kunde bistå henne med sina råd. Den dystra enslighet, i hvilken hon lefvat sedan sin mans död, och hennes fattigdom, hade icke tillåtit henne att hafva några tillgifna vänner; och den enda, som borde vara det, hade nog obarmhertighet att öfvergifva henne. Det var öfvermåttet af hennes elände, att hon kände det hon kunde hafva sin beqvämlighet, om man för dess befrämjande ville göra sig den ringaste möda, och fruktan, att denna utdrägt af tid gjorde hennes rättigheter mindre gällande, var alltför hård att bära! Då hon bestämdt trodde, att giftermålet emellan Alice och herr Elliot var afgjordt, hoppades hon att derigenom vinna något. Men de hinder, som Alice företedde emot denna förening, förändrade sakernas utseende; hon förlorade hoppet att återvinna en del af sin förmögenhet; men den väckte ej mera hennes saknad, och hon var lycklig derigenom, att hennes älskade Alice icke gifte sig med herr Elliot, som hon hade lärt henne känna. Detta svarade hon sin vän, då denna med mildhet förebrådde henne, att hon på ett så fördelaktigt sätt yttrat sig om herr Elliot, i början af deras samtal.
”Påminn er mitt loftal, sade fru Smith; jag höll mig endast vid hans utseende och hans snille; jag ansåg edert giftermål med honom som afgjordt; jag borde icke tala annorlunda om honom, än om han varit eder man. Mitt hjerta blödde för er skull, när jag talade om eder sällhet; emellertid vågade jag tro att med en sådan hustru som ni, kunde man ännu något hoppas. Det vore omöjligt, att han tillsammans med Alice icke slutligen skulle känna dygdens välde och behag; han hade redan förstått att värdera och älska er. Hans första hustru, ehuru hon hade fått en temligen vårdad uppfostran, rönte följderna af sin härkomst; hon ingaf honom ingen aktning; aldrig hade han älskat henne. Jag hoppades att edert öde skulle blifva annorlunda; och om min Alice, förledd af hans behagliga yta och hans förstånd, hade fästat sig vid honom, som jag icke betviflade, borde jag sönderslita hennes hjerta utan förhoppning att läka dess sår? Men med hvilken glädje, bästa Alice, har jag lärt känna, att detta rena hjerta aldrig skall tillhöra honom! Då var det min pligt att lära eder känna honom.”
En rysning öfverföll Alice vid den tanken, att hon hade kunnat blifva gift med honom; skulle hon icke ännu kunna förmås dertill genom lady Russel, som hade en så hög tanke om honom? Hon sade det åt fru Smith, och begärde hennes tillåtelse att för sin gynnarinna få upptäcka allt. ”Hvad! utropade fru Smith, den visa, den försigtiga lady Russel är prevenerad för herr Elliot! Jag behöfver inga andra bevis på hans skrymteri, på hans förmåga att visa sig så olik emot hvad han verkligen är, när hans intresse är med i spelet, och det är det här i dubbelt afseende: hon använder sitt inflytande öfver er, och vill belöna sin elevs foglighet derigenom, att hon gör henne till sin arfvinge. Jag är mycket öfvertygad, att det var herr Elliots uträkning. Men denna gång skall han bli bedragen, och ni skall lyfta den larf, som döljer honom för lady Russel.”
Deruti ligger nog sanning, för att taga henne ur sin villa, sade Alice, jag behöfver ingenting förmoda.
Morgonen var ganska långt liden: Alice tog afsked af sin vän, tackade henne än en gång för hennes fullkomliga förtroende, och gick hem, otålig att se lady Russel, och att för henne berätta hvad hon fått veta om sin kusin Elliot.