Familjen Elliot/22
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
TIONDE KAPITLET.
Alice var mycket upptagen af allt det hon hade hört om herr Elliot, han förtjente hvarken hennes vänskap eller hennes aktning, och hennes medlidande för honom var alldeles försvunnit; hon ängslades då hon tänkte på det onda hans uppmärksamhet på koncerten hade kunnat tillskynda henne, om Wentworth, som trodde att hon älskade sin kusin, drog sig ifrån henne. Denna fruktan tryckte hennes hjerta: hon fruktade äfven for denne arglistige och dålige karlens hämnd, när han skulle se sig blottad; lady Russels förargelse när hon fick veta huru hon bedragit sig på herr Elliot; Elisabeths och hennes fars vrede, och kanske deras motvilja, att tro på deras slägtinges påstådda orättvisa. Huru skulle hon bära sig åt, för att öfvertyga dem derom? Skall hon namngifva sin vän? Fru Smith skall ej verka något hvarken på sir Walters eller hans dotters förstånd, och hon skall blottställas för hans hämnd, som redan gjort henne så mycket ondt. Alice var alltför mycket förbunden denna uppriktiga och behjertade vän, för att så belöna henne. Ack! om hela hennes familj kunde så känna honom, som hon gjorde det! Men genom hvilka medel? Hon såg blott ett enda, det var att genast tala med lady Russel, att förtro henne allt, att rådgöra med henne om hvad som borde göras, och att afvakta händelsernas gång med det mesta lugn som är möjligt. Emellertid var det, som hon ville dölja för lady Russel, just det, som plågade henne mer än det hon ville upptäcka.
Då hon gick in till sin far, fick hon veta hvad hon hoppades, att hon gått misste om herr Elliots besök. Han hade tillbringat nästan hela morgonen hos fruntimmerna; men knappt hade hon inom sig, lyckönskat sig, att hon icke sett honom, förrän fru Clay sade att han kommer tillbaka på aftonen, att miss Elisabeth hade bjudit honom.
”Det var ej min mening, sade den sistnämnda; men han tycktes hafva en så stor lust dertill, att jag ansåg mig ej kunna neka honom detta nöje.”
Ni gjorde alldeles rätt, sade fru Clay; det gjorde mig ondt om honom; jag har aldrig sett någon önska att blifva bjuden: ”Huru ämnen J tillbringa denna afton, mina fruntimmer? sade han; jag är ej bjuden till någon, och om det vore mig tillåtit . . .; men det vore kanske obetänksamt.” Eder grymma syster, miss Alice, var döf för denna ömma anhållan; slutligen gjorde jag ett tecken, och hon har låtit beveka sig: med mycken ifver antog han bjudningen.
”Å! sade den spotska Elisabeth, det är ej endast för hans skull; men då han så lifligt betygade sin saknad öfver att ej hafva råkat min far denna morgon, rörde han mig, och jag har icke kunnat emotstå den önskan, att se dem i hvarandras sällskap: de tyckas begge vara så belåtne! Min far högaktar herr Elliot, sätter det högsta värde på hans öppenhjertighet och ärlighet; och herr Elliot har en så djup vördnad för sir Walter, att han alldeles glömmer sig, när fråga är om att förbinda sin värda, kära slägtinge.”
Ja, det är för angenämt! utropade fru Clay, som icke vågade se på Alice; de äro alldeles som far och son. Bästa miss Elisabeth! hvarföre rodnar ni? Kan jag icke få säga far och son, och är det ej sant?
”Jag kan icke, min bästa Penelope, ändra edra tankar, sade Elisabeth; men jag försäkrar, att jag ej kan se, att han visar mig mer uppmärksamhet än alla andra karlar, i hvars sällskap vi äro.”
Min bästa miss Elliot! utropade fru Clay upplyftande på en gång både händer och ögon, liksom för att gifva tillkänna sin förvåning, ni bedrager er, och jag tror . . . . — ”Min bästa Penelope, han förtjenar icke edert medlidande. Jag har inbjudit honom genom ett det mildaste småleende; när han gick, sade jag: farväl min kusin. Jag försäkrar er, han är icke olycklig; men för morgondagen har han lofvat bort sig till Tornbery-Parc; han blir borta två dagar, det är också det, som har rört mig.” — Jag slår vad att han ej blir der mer än en dag, sade fru Clay, han kan ej lefva utan att se sin familj. Man förstår lättligen, att Alice ej sade något; hon beundrade fru Clays förtroende eller falskhet, som önskade den persons återkomst, hvilken motarbetade alla hennes planer, alltid stod emellan henne och sir Walter, och hindrade henne ifrån att fästa sig vid den sistnämnde, hvilket hon gjort om han ej varit der. Det var omöjligt, att hon icke skulle afsky herr Elliot i sitt innersta, men ändock, för att behaga sin vän, berömde hon honom, talade på det förbindligaste sätt om honom, och sökte att öfvertyga Elisabeth, att han gaf henne företrädet framför alla andra. Då han om aftonen återkom, emottog hon honom på det artigaste, så gjorde äfven Elisabeth; Alice deremot, kände en rysning då han steg in och nalkades henne, för att tala med henne. Hon hade alltid haft den tankan, att han ej var rätt uppriktig; men nu såg hon falskheten i hvart ord han sade. Hans uppmärksamhet, hans vördnad för sir Walter svor emot hans första språk, mot innehållet af hans bref, och väckte hennes afsky: när hon tänkte på hans uppförande emot sin hustru och fru Smith, kunde hon knappt fördraga hans åsyn. Hon försökte emellertid att göra våld på sig, så att hennes far och syster icke måtte se hvad som föregick inom henne, hvilket hade ådragit henne förebråelse: hela hennes önskan var, att förekomma ett uppseende eller några frågor i detta ämne, innan hon hade talat vid lady Russel. De voro alla för mycket prevenerade för herr Elliot, att hon skulle kunna hoppas att allena återföra dem till hennes tänkesätt, men hon ville bryta den slags förtrolighet, som oförmärkt hade stadgat sig emellan henne och honom, såsom slägtinge och vän i huset: hon beslöt således, att, ifrån denna afton, våra mycket mer kall och förbehållsam än vanligt. Det är all anledning att förmoda, att hon uppfört sig på samma sätt, om fru Smith också ingenting hade sagt henne; Wentworths misstankar voro nog att förmå henne dertill; men hon skulle hafva förebrått sig det som en orättvisa, under det, att hon nu trodde sig uppfylla en skyldighet.
Herr Elliot blef snart varse sin kusins förändrade sätt, men oroade sig icke deröfver; han var öfvertygad att snart återvinna henne genom nyfikenhetens dragningskraft; han tyckte sig förra aftonen hafva upptäckt, att hon var mycket nyfiken, och förtjust öfver att känna hennes svaga sida, gjorde han sig sjelf ett löfte att draga fördel deraf. Alices trägna önskningar, att få veta hvilken hade hållit ett sådant loftal öfver henne, kunde icke hafva någon annan anledning; han började åter att tala med henne derom och lät äfven förstå, att han skulle namngifva personen, om den, som han ingenting kunde neka, ännu bad honom derom. Han väntade sig fördubblade frågor; men förtrollningen var bruten; Alice visste nu likså väl som han detta namn, som blottställde honom för vanäran, och som hon ej ville höra nämnas af honom, förr än hon kunde göra honom flat. Nu, mer kall än hon aftonen förut var ifrig, svarade hon nästan ingenting, och tycktes hafva glömt både loftalet och den, som hade upprepat det för henne.
Men herr Elliot lät icke af så litet störa sig i sin fåfänga, han oroade sig icke det ringaste deröfver: om hans kusin ej mer var nyfiken, var hon åtminstone ganska säkert nyckfull; föregående afton så ifrig, så upplifvad, och nu så kall, så alfvarsam! Alice är då som alla de öfriga; och med någon liten skicklighet skall han äfven öfvervinna henne; han är långt ifrån den förmodan, att han är blottad och att hans uppmärksamhet för henne har blifvit henne odräglig, och att en annan än han har fängslat hennes hjerta och hennes tankar. Hon hade det nöjet att höra honom säga, att han tidigt följande morgonen skulle lemna Bath på ett par dagar. Han blef af sir Walter bjuden till en soirée vid sin återkomst; men ifrån thorsdagen till lördagen var hans frånvaro säker. Det var nog af fru Clay, för att göra hemmet mindre behagligt för Alice; men att en i grund förderfvad skrymtare, en egoist, en falsk och dålig karl äfven var der, det var mer än som behöfdes för att störa familjens frid och sällhet. Det var förödmjukande för henne, att vara ett vittne till hans list hans försåtliga smicker emot hennes far och syster. Fru Clay, som han sökte att få ur huset, fann hon mindre afskyvärd; hon hade allt för gerna samtyckt till hennes giftermål med sir Walter, för att slippa herr Elliot.
Hon beslöt att ganska tidigt fredagsförmiddagen gå till lady Russel, för att meddela henne allt hvad hon fått veta om herr Elliot och begära hennes goda råd; hon skulle just gå, då fru Clay sade, att, som hon ämnade sig ut i bodarna för Elisabeths räkning, vore det ganska angenämt att få hennes sällskap. Alice, som ej var angelägen om detta sällskap, beslöt att fördröja sin utgång, till dess fru Clay var borta; hon gick ner till sin far och sin syster, och en half timma derefter talade hon om att tillbringa morgonen hos lady Russel.
”Jag afundas dig icke detta nöje, sade Elisabeth; framför min vänskapliga helsning till lady Russel, och, behagar du taga med dig denna bok, som hon lånat mig, och i hvilken jag ej läst två sidor: inbillar hon sig att jag vill dö af ledsnad öfver alla de poëmer som utkomma? Lady Russel är odräglig med sin litteratur och sin entusiasm för allt nytt! Hon gjorde bättre om hon sysselsatte sig med sin toillette; tala ej om det för henne, men hon var alltför löjlig i går aftons; hon var så gammalmodig som en sextio års gumma, och är knappt femtio. Jag skämdes verkligen för henne på koncerten, det var någon ting så stelt i hela hennes varelse, hennes sätt att taga sin plats, att helsa, allt detta var löjligt och urmodigt.” — Försäkra henne om min vänskap, om min uppriktiga aktning, det ber jag dig om, tillade sir Walter; hör du Alice? Du kan underrätta henne om att jag endera dagen kommer till henne; framför du det på ett artigare sätt; kanske skickar jag också endast mitt kort; jag vill bespara henne det obehaget, att emottaga mig vid sin levé; vid den goda fruns ålder bör man vara befriad ifrån att visa sig på morgonen, eller ock måste man sminka sig litet och draga för jalousierna: försök, Alice, att få henne till eftertanka. Det ar sannerligen en galenskap att roa sig med att skräma folk, och att vid femtio år vilja synas vara sjuttio.”
Under det han talade, och gick fram och tillbaka så rak som han förmådde, och med en blick på spegeln som sade så förhåller det sig icke med mig, hördes ett starkt slag på porten. Hvem kan det vara, sade sir Walter förskräckt: jag är ännu oklädd, och vid denna timma tager jag ej emot någon annan än Elliot, och han är borta. Han ämnade ringa för att låta säga till att han ej tager emot, när dörren öppnades och herr och fru Musgrove skyndade in i rummet. Bestörtning var den enda rörelse, som deras ankomst väckte hos sir Walter och Elisabeth; Alice var verkligen fägnad af att återse dem, begge de andra hade icke med missnöje sett den ena sin dotter, den andra sin syster, om icke förlägenheten att herrbergera dem, öfvervägt nöjet. Det är väl sant, att de hade tvenne stora sällskaps-salonger, men också icke ett rum att ligga uti, och Elisabeth tänkte med förskräckelse på att behöfva sätta en säng i en af de sköna salongerna. Men snart blefvo de åter tillfrids; Musgroves voro en famille, och bodde alla tillsammans: då återlifvades den broderliga och systerliga hjertligheten och de gjorde med nöje les honneurs i sitt hus för dem, som gjorde dem det nöjet, att icke bo der. De hade kommit med fru Musgrove, Henriette och kapten Harvill, för att tillbringa några dagar i Bath, och bodde på värdshuset Hvita Hjorten, det bästa i Bath.
Alice hade tusende frågor att göra; men det var henne omöjligt att få säga ett ord, förrän sir Walter, och i synnerhet Elisabeth, fått proponera Maria att se deras vackra salonger, och fått fägna sig af deras beundran. Carl, glad att åter råka sin älskvärda svägerska, blef qvar hos henne och berättade omständligt för henne om deras hastiga ankomst. Att börja med, var det herr Harvill som hade affärer i Bath. Som den årstiden var förbi då man jagar, och den goda Carl ej hade något att göra, föreslog han kapten att göra sällskap: han hade med nöje antagit det; men då hade Maria fått sina nerfplågor, om hennes man haft den grymheten att lemna henne allena med sina begge små gossar. Men huru skulle man kunna taga henne med sig? I en liten phaëton? Det var omöjligt! Då Carl såg henne så förtviflad, afsade han sig hellre resan, men det kostade på. I tvenne dagars tid rådde den högsta villrådighet; slutligen kom mamma Musgrove, enligt sin lofliga vana att skämma bort sina barn, till sin son och sonhustru, och sade att hon ville resa med, att hon skulle taga dem med sig i sin fyrsittsiga vagn, och Henriette skulle begagna sig af detta tillfälle för att köpa sina och sin systers brölloppsgrannlåter. Ifrån detta ögonblick gick allt bra och alla voro nöjda. Man hade lemnat barnen på Upercross under fru Harvills, herr Musgroves, kapten Benticks och Lovisas uppsigt.
Alices största förundran vid denna långa berättelse var, att Henriette Musgroves affärer redan voro så långt avancerade, att man kunde tala om brölloppskläderna; men hon fick veta af Carl att Georg Hayter nyligen, efter Marias sednaste bref, hade fått en ganska indrägtig prestlägenhet, som han i flere år skulle innehafva, till dess den som skulle bestrida densamma kom till de år, att han blir prestvigd: han var ännu ett barn, således skulle Georg länge vara i besittning deraf. Inkomsterna vid denna lägenhet, och vissheten att erhålla en varaktigare, hade förmått föräldrarne Musgrove att gifva honom hans älskade Henriettes hand, och brölloppet skulle blifva inom en månad, på samma gång som Lovisas. Carl var högst glad att hans kusin Georg, nu blef hans broder. Deras pastorat låg endast fem mil ifrån Upercross, i en vacker provins bland goda grannar, och Georg var så älskvärd, så kär i hans syster! Jag vet blott ett fel med honom, sade han, att han icke tycker om att jaga; annars skulle Henriette vara den lyckligaste hustru. ”Det fägnar mig oändligen, sade Alice skrattande, att tvenne systrar med lika förtjenster och hvarandra så tillgifna, blifva lyckliga emedan de fått sina män genom eget val, och hvilka man ej kan förebrå något annat än att de ej tycka om att jaga. Jag hoppas att dina föräldrar också äro glade att på en gång gifta bort sina döttrar så förmånligt.”
Ja, ja, det säger sig sjelf; de tycka likväl att tvenne bröllopp, tvenne hemgifter, tvenne att utstyra, är ganska kostsamt; men emellertid äro mina systrar deras barn så väl som jag; de måste väl hafva det som dem tillkommer, så väl som alla mina små bröder och mina små systrar som väl äfven skola gifta sig; Gud ske lof! äntligen äro vi alla nöjda utom Maria, som sällan är det och som aldrig tyckt om att Georg Hayter skulle gifta sig med Henriette: hon säger att hon ej vill kalla honom sin bror; det oroar föga Georg. Hvad mig angår, har jag alltid älskat honom som en slägtinge, en vän, nu älskar jag honom som en bror.
Du säger ingenting om din tillkommande andra svåger; han förtjenar äfven din vänskap, och skall säkert göra Lovisa lycklig; jag hoppas att hon är alldeles frisk?”
Carl svarade tvekande: ”Ja, visst tror jag det; hon har ett friskt utseende; men hon är så förändrad, så olika emot hvad hon varit, att jag stundom kunde anse henne vara en annan person; hon springer, och hoppar, och skrattar, och dansar icke nu som förut: stackars Lovisa! om jag nu öppnar dörren något hårdt, som du vet är min vana, så darrar min syster och tyckes må illa. Bentick är alltid hos henne, han upprepar verser för henne, eller talar halfhögt med henne hela dagen: Förstår du icke att det skall ledsna Lovisa? hon var gladare med kapten Wentworth. Hvad de skrattade hjertligt begge två! det är han som jag önskade skulle blifva hennes man; alltid glad, alltid vid friskt humör, skulle han hafva underhållit detsamma hos henne: ack! hvad jag saknar honom!”
Och tror du att Lovisa också saknar honom? sade Alice tvekande.
”Hon? Å alldeles icke; hon skulle ej byta bort sin Bentick emot tusende Wentworthar. Jag är icke nog egoist för att fordra att hvar och en skall finna nöje i detsamma som jag; han tycker om att läsa och jag att jaga, nå väl! Hans böcker hindra icke att han ju kan slåss likaså bra som han läser; och när jag ger döden åt harar eller räfvar utan ringaste fara, försvarar han sitt fartyg och sitt lif emot våra fiender. Det är en tapper karl, och jag tillskrifver icke honom Lovisas förändring: det är hennes fördömda fall som gjort henne sorgsen; när man ser döden så nära, farväl då med glädjen.”
Han blef afbruten genom Marias gälla röst, som ropade honom, att han skulle komma och beundra speglarne och postlinet i salongen; men Alice hade hört tillräckligt för att känna nuvarande tillståndet vid Upercross, och att glädja sig öfver sällheten hos denna aktningsvärda familj, som hos sig förenade så mycket sällsynt. — Föräldrar utan all annan ambition än att göra sina barn lyckliga, tvenne unga flickor, fria att gifva sin hand åt den mannen de skänkt sitt hjerta, åt den enda som de någonsin älskat: ty hon var öfvertygad att Lovisa aldrig hade älskat Wentworth annorlunda än af en liten fåfänga öfver sin första eröfring. Hennes förändrade tycken, hennes lätthet att antaga Bentick, bevisade att endast han, hade rört hennes hjerta; om det undföll Alice en suck då hon tänkte på sina unga vänners sällhet, blandade sig deruti ingen känsla af afund.
Musgroves besök vid Camben-Place gick rätt väl för sig: man var å ömse sidor vid ganska godt humör; Maria var mycket munter, hvilket klädde henne bättre än hennes vanliga missnöje. Sir Walter gjorde henne en kompliment öfver hennes friska utseende, upprepade hvad han hade sagt Alice, att luften i Upercross förskönade, föryngrade, och han skulle helsa på sin dotter nästa sommar. Maria gjorde honom äfven sin kompliment, och försäkrade att hon aldrig sett honom så till sin fördel som han nu var. Hon tillfridsställde äfven fullkomligt sin äldsta syster, berömde och beundrade hennes sköna våning och smaken i hennes möbler; hon visade tillika sin egen fåfänga, då hon omtalade sin svärfars goda equipage, i hvilket hon hade kommit förut, med fyra vackra hästar: så att alla skulle vara nöjda, beslöt hon slutligen att tala med sin syster Alice om hennes begge små systersöner, men dervid uppehöll hon sig mycket kortare tid än vid herr Musgroves fyra hästar. Elisabeths fysionomi började att förändras; man talade ej mer med henne om hennes salonger, och man prisade equipaget: ack! hon hade ej något sådant mer; under Marias pladdrande, började hon äfven tänka efter, att hon icke kunde undgå att bjuda hela sällskapet från Upercross till middagen, och denna förpligtelse var henne obehaglig. Elisabeth kunde icke förmå sig att göra dem till vittnen af husets indragningar, dessa som i Kellinch-Hall hade blifvit emottagna med ståt. Bordsilfret hade blifvit utbytt emot postlin från Wedgwood; endast två betjenter passade upp vid bordet. Nej, tänkte hon, det är omöjligt; det vore ju lika som hos dem, och sir Walter Elliot bör väl lefva på ett förnämare sätt. Men huru skall man göra? Att icke bjuda dem, vore än värre; det vore att fela emot den allmänna vanan. Det uppstod en stor strid emellan hennes fåfänga och convenancen; men fåfängan segrade och anvisade henne ett mezzo termine, som förenade allt och frälste henne ifrån den förskräckelsen att gifva en middag, så olik dem vid Kellinch-Hall, som skulle förråda deras närvarande brist. Hon sade för Maria att middagsmåltider hörde alldeles icke till den goda ton, att sådant passade för gästfriheten och var ett medel att samla aflägsnare grannar, men att i staden gifva en middag åt fruntimmer, vore att alldeles fela emot den goda smaken och grannlagenheten; Fru Musgrove skulle säkert icke komma, och deri gjorde hon rätt. Men, sade hon, jag bjuder eder alla tills i morgon afton, det blir något nytt och en glädjefest: aftonvard, thé, spel, och allt detta i salongen! . . . . Jag är öfvertygad om att frumtimmerna Musgrove aldrig sett något så briljant: det är nu sagt, i morgon afton; jag skall anstalta om mina bjudningar. Lady Dalrympel och hennes dotter komma säkert; herr Elliot kommer också: vi måste väl presentera vår kusin, än mer, vår vän för dig, Maria, den älskvärdaste man, den som förtjenar den mesta högaktning. Jag engagérar då eder alla till i morgon afton; du svarar mig för de frånvarande.
Maria lofvade och var mycket glad; hon hade serskildt önskat att lära känna lady Dalrympel och herr Elliot; hennes syster kunde icke erbjuda henne ett större nöje; de åtskildes ganska tillfredsställda; miss Elisabeth gaf tillkänna sitt besök hos fruntimmerna Musgrove under sin morgonpromenad. Alice ville icke dröja längre med att helsa på Henriette och hennes mor, och gick derföre ut med Carl och Maria. Den vigtiga visiten hos lady Russel blef således uppskjuten; hon gick emellertid dit med sin svåger och sin syster, för att säga henne, att innan deras ankomst hade hon ämnat egna henne morgonstunden! Hennes vän tackade henne och svarade med en temligen slug mine, ”man säger att er älskvärde kusin Elliot är borta?” Alice svarade ingenting; men hade den öfvertygelsen, att efter som han var borta, skulle en dags uppskof i afseende på den fasliga upptäckten, icke betyda något, och skyndade sig att gå till Hvita Hjorten, för att helsa på sina vänner och sällskapskamrater sistledne höst.
Hon träffade fru Musgrove och hennes dotter, som emottog henne med den uppriktigaste hjertlighet. Henriette, än mera förskönad af kärleken och sällheten, var i detta slags tillstånd af ljuf rörelse, som öppnar själen för hvarje öm känsla. Alices närvaro påminte henne den tid, då hon hade ringa förhoppningar att så snart blifva lycklig, och hon kände än lifligare nöjet att få återse henne, sedan hon hade hunnit målet för sina svaga förhoppningar. Fru Musgrove, för hvilken Alices uppmärksamhet hade varit så nyttig under hennes moderliga sorg, var nu glad att med henne dela sin sällhet: hon uttryckte alla sina känslor med en liflighet, en värma, ett förtroende som oändligen rörde henne, och det så mycket mer, som hon ej fann något sådant hos sin egen familj; hon erfor då således både glädje och bedröfvelse; men hon dolde sin sorg, för att icke visa sina vänner annat än glädje och vänskap. Man bad henne skänka dem alla lediga stunder, och hon blef bjuden, eller rättare sagt, man gjorde anspråk på henne såsom hörande till familjen, att dagligen vara hos dem från morgonen till aftonen; Alice erbjöd dem deremot att biträda dem i deras upphandlingar till brölloppet, anvisade dem de bästa köpmännen, och lofvade att sällskapa dem. Hon afhörde med tålamod hela den berättelse, som fru Musgrove gjorde om Lovisas och äfven om Henriettes giftermål. Stundom afbröt Maria dem, för att omtala att hon skulle byta om band till sin hatt, gjorde frågor angående moderna, eller grälade på Alice, derföre att hon sysselsatte sig med något annat än hennes klädsel. Alice sade henne huru hon tyckte, tillbjöd henne modeller till sina prydnader, sedan kom hon tillbaka till det som rörde Henriette; och Maria, alltför lycklig att vara hemifrån, att vara i Bath, att se på hvad som tilldrog sig på gatan, satte sig vid ett fönster som lyckligtvis hade utsigt åt badsalongen; det roade henne oändligen att se de badande som gingo in och ut. Efter hand fick man visiter: Musgroves hade gamla vänner i Bath, Alice hade ej varit der en half timma förr än rummet, som var temligen stort, till hälften blef uppfyllt af menniskor. Carl, som var utgången, kom tillbaka med de begge kaptenerne vid flottan, Harvill och Wentworth, förtjusta att återse hvarandra. Alice hade väntat sig att deras samfäldta vänners ankomst skulle gifva henne tillfälle att få återse Fredrik: hennes rörelse härrörde icke af öfverraskning. Deras sista sammanvaro på koncerten hade i början uppfyllt hennes hjerta med sällhet och förhoppning, och det sätt på hvilket han skildes ifrån henne, qvarlemnade endast sorg: hvilketdera af dessa begge intryck skall hon nu erfara? Skall Wentworth närma sig till henne, eller skall han ännu fly henne? Hon följer honom med sina ögon, men i hans, ser hon att hans ogrundade misstanka ännu sysselsätter honom; han har sett henne och på afstånd helsat på henne; hon tycker att han ser sorgsen och bekymrad ut, men han bjuder ej till att nalkas henne eller tilltala henne.
Hon bemödar sig att synas lugn, att öfverlemna tiden att bestämma hennes öde, och gör för sig sjelf följande anmärkning, hvilken tröstar henne: om vår ömsesidiga tillgifvenhet har i hans hjerta slagit så djupa rötter som i mitt, så skole vi slutligen förstå hvarandra; vi äro ej mer i den ålder, då de retliga passionerna icke låta styra sig och göra, att vi sätta vår egen sällhet på spel: Fredrik skall se att hans Alice, mer lugn, utan att vara mindre öm, aldrig älskat någon annan än honom. Men knappt var hon tillfredsställd af denna tanke, förrän hon känner, att om de äro tillsammans utan att kunna förklara sig, blottställer det dem begge för obehagliga händelser, som kunna stärka Wentworths ogrundade misstankar.
”Alice, ropade Maria, som icke hade gått ifrån fenstret, kom! står icke fru Clay der vid pelareraden? Å! jo, jag är öfvertygad om att det är hon; men hvem är det då som följer henne? jag har sett henne gå om hörnet af Bath-Street; de tyckas vara inbegripne i ett förtroligt samtal; hvem är det då? kom Alice, säg mig det . . . Gode Gud! jag känner nu igen hvem det är, ehuru jag knappt sett honom; men han har en så utmärkt figur! det är vår kusin Elliot.”
Nej, sade Alice ifrigt; det kan icke vara herr Elliot, det försäkrar jag dig; han reste kl. åtta i morse ifrån Bath, och återkommer ej förrän i morgon afton. Under det att hon talade märkte hon att Wentworth såg på henne, att hans utseende blef allt dystrare: hon blef förlägen och förargad, ångrade att hon hade sagt något, och tystnade; Maria deremot pratade beständigt; hon kunde ej fördraga att man tviflade på att hon ej kände sin kusin; hon försäkrade att han hade familjens anletsdrag, att han liknade sir Walter, att man ej kunde misstaga sig, att det ganska säkert var herr Elliot. Hon bad Alice komma närmare till fenstret, och sjelf se; men Alice rörde sig ej af stället; och föresatte sig att synas kall och likgiltig: hennes missnöje ökades än mera då hon märkte att några af dem, som sednast kommit på visit, skälmaktigt logo och hviskade vid hvarandra. Det var klart att man utspridt hennes giftermål bland allmänheten; hon trodde sig höra dem säga: ”De älska hvarandra, det är ett afgjordt giftermål &c.” Den arma Alice bäfvade för, att Wentworth skulle höra det tydligare.
”Kom då, Alice! ropade Maria med otålighet; kom och se om jag misstager mig; du kommer för sent om du ej skyndar dig; de ämna nu skiljas åt; han tager hennes hand, han viker af åt denna sidan: nå väl! är det ej herr Elliot? Alice, du har sannerligen glömt bort Lyme! För att lugna Maria och få henne att tystna, kom Alice långsamt till fenstret, likväl fort nog för att öfvertyga sig om, att det verkligen var herr Elliot, hvilket hon icke hade trott; han försvann åt den ena sidan, och fru Clay, som hon rätt väl igenkände, åt den andra; hon vågade icke uttrycka sin förvåning öfver detta förtroliga samtal emellan tvenne personer af så stridiga intressen, och sade kallt; ”Ja, du har rätt, det är herr Elliot; han har förmodligen uppskjutit sin restimma, eller ock har jag misstagit mig, jag gaf ej så mycken akt derpå.” Efter detta yttrande blef hon lugnare, i den förhoppning att hon äfven hade lugnat Wentworth.
De som varit der på visit, togo nu afsked af Musgrovska familjen, och Carl, som tycktes med otålighet afvakta deras afresa, gick till sin mor så fort de hade gått ut genom dörren. ”Nå! mamma, sade han med en smekande mine, som han ofta begagnade sig af då han talade med henne; ni skall mycket älska eder son Carl? Jag har i dag gjort något för er skull som skall roa er, derom är jag öfvertygad: jag har tagit en stor loge på spektaklet i morgon afton; jag vet att ni tycker om spektaklerna, och vi äro alla slägtingar och vänner. Jag har bjudit kapten Wenthworth. Alice, du skall också komma med, är det icke så? Vi skole få rätt roligt, hoppas jag. Har jag icke gjort det bra, min goda mamma?”
Knappt hade fru Musgrove hunnit att tacka sin son för hans uppmärksamhet, förrän Maria föll henne i talet, och utropade med bitterhet: Hvad! tänker du på Carl? har du blifvit förryckt? Taga en loge för i morgon afton! har du då glömt att vi äro engagerade hos min syster Elisabeth, vid Camben-Place; att jag der skall träffa min kusin grefvinnan Dalrympel och hennes dotter, och att min kusin Elliot skall presenteras för mig, alla slägtens förnämsta medlemmar blifva samlade för min skull? Huru är det möjligt, Carl, att du glömt bort det?
”Åh, svarade Carl, hvad vill väl en soiré säga, der man ej ser hvilka som äro — eller icke äro der? Din far hade bordt bjuda oss till middagen, och jag hade just räknat derpå: Det är icke på modet, svarade miss Elisabeth; jag skulle tro att det alltid är på modet att äta middag i sällskap med en dotter och en måg, som man ej sett på länge: han har troligen ej mycken lust dertill. Du gör som dig behagar Maria; hvad mig angår, så förklarar jag att jag går på spektaklet; jag roar mig hellre än jag har ledsamt.”
Jag gör så med, tror jag; men jag vill icke ensam hafva ledsamt: det skulle vara obehagligt om du ej kom till min syster sedan du har lofvat det.
”Nej, jag har ej lofvat det, väl tackade jag för hennes artighet, men det är icke detsamma som att gifva något löfte.”
Men jag vill gå dit, svarade Maria; det skulle vara oförlåtligt att försumma det. Det har alltid varit en förtrolig förbindelse emellan oss och Dalrympels; man gaf hvarandra del af allt som tilldrog sig i familjen. Ganska säkert äro de underrättade om mitt giftermål: hvad skulle de tänka om du ej presenterade dig för dem, och herr Elliot! betänk det, Carl; en så aktningsvärd man, arfvingen till Kellinch-Hall, familjens tillkommande represensant!
”Tala icke med mig hvarken om arfvingen eller representanten, Maria; jag är alldeles icke af dem som tillbedja den uppgående solen, och går jag icke i morgon på den der soiréen för din fars skull, så skulle jag anse det stötande att göra det för hans arftagares skull. Hvad betyder herr Elliot för mig.”
Alice hade gerna omfamnat Carl; hon såg att Wentworth hörde honom med uppmärksamhet; slutligen betraktade han Alice, för att upptäcka om hon gillade sin svåger: hon var tyst; men uttrycket i hennes ansigte hade bordt skingra hans tvifvelsmål. Carl och hans hustru disputerade ännu en stund med hvarandra, han skämtade, hon med sin vanliga bitterhet, förklarande att hon ville gå till sin far, och att hon ansåg det för rätt ohöfligt om man gick på spektaklet utan hennes sällskap.
Carl var på vägen att svara henne med häftighet, men hans mor föll honom i talet, du kan visst icke, min son, mankera din hustrus föräldrar; det bästa du kan göra, är att gå och byta om loge till i öfvermorgon; ehuru min dotter och jag icke äro nämnde i sir Walters bjudning, vill jag . . . . — Icke nämnde! utropade Carl och Alice på en gång. — J ären alla bjudna, sade Carl, min mor, min syster, kapten Harvill; man anförtrodde det åt Maria; har du ej talt om det, Maria? — Jag tillstår att jag glömt det, sade hon litet flat; sällskapet gjorde mig tankspridd . . . .
”Det är då förlåtligt att jag ett ögonblick kunnat glömma det? sade Carl; nu mins jag det mycket väl vi äro alla bjudne.”
Jag är den enda felaktiga, sade Alice med sin vanliga godhet, Elisabeth anmodade verkligen Maria derom; men jag hörde det, det var hos min far, och jag hade bordt tala om det; jag har, liksom Maria varit tankspridd . . . .
Nå väl! allt är godtgjordt, sade fru Musgrove, i morgon gå vi till edra föräldrar, och i öfvermorgon på spektaklet; jag skulle ej der hafva nöje utan edert sällskap bästa Alice; Henriette säger visst detsamma, och ni hade ej kunnat lemna sir Walters hus!
Rörd af hennes vänskap, tryckte Alice den goda fruns hand, och höll henne räkning, då hon gaf henne tillfälle att säga hvad hon sjelf tänkte: ”Att tala uppriktigt, min fru, sade hon, så erkänner jag, att jag icke haft något nöje på min systers soirée, om ni icke kommit dit. Jag är ganska litet road i sällskaper, och jag hade varit mycket lyckligare i eder loge; det är således bättre att icke blifva frestad att visa en ohöflighet åt menniskor, som göra oss den äran att komma till oss, och ibland hvilka ej en enda intresserar mig.” Hennes röst sväfvade då hon sade detta, ty hon visste väl att Wentworth hörde henne, men vågade icke observera hvilken verkan dessa orden gjorde. Kapten Wentworth var tyst och närmade sig spiseln, och straxt derefter, ställde han sig bredvid Alice.
”Om jag förstått det rätt, sade han, så tycker ni just icke om soiréerna i Bath? Det är likväl, som man sagt mig, ett af de stora nöjena för dagen.”
Så är det icke för mig, svarade hon; jag tycker ej om spel.
”Ja, jag erinrar mig verkligen, att ni ej tyckte om det; men tiden förändrar ibland smaken mycket.”
Å! jag är icke alls förändrad! utropade Alice öppenhjertigt, utan att tänka på huru detta uttryck kunde uttydas: hon hejdade sig, och kände att hon rodnade. Det förblef en stunds ömsesidig tystnad. Slutligen sade Wentworth, liksom det hade varit resultatet af hans tankar för ögonblicket, ”det är sannerligen en period! åtta år äro en period, och jag . . .”
Det, som han skulle hafva tillagt, öfverlemnades åt Alices inbillning vid ett lugnare tillfälle. De hindrades i sitt tal af Henriette Musgrove, som var angelägen att få begagna sig af denna stundens frihet, for att göra sin bröllopps-handel; hon påminte Alice om sitt löfte att göra henne sällskap, och att gå ut innan några nya visiter hindrade dem. Alice steg upp, och sade att hon var tillreds; men hon kände att om Henriette kunnat förstå hvad som föregick i hennes hjerta, hvad detta minne af en förfluten tid kunnat föra med sig, hade hon i sina egna känslor för sin kusin, i sin trygghet om hans kärlek för henne, funnit något, hvaröfver Alice var att beklaga, och hade gerna lemnat henne i frid att njuta Wentworths ljufva samtal.
Deras promenad blef hindrad just då de skulle gå ut med Maria; i trappan hördes bullersamma steg; åter nya visiter; dörren öppnades med mycket väsende för sir Walter och miss Elisabeth Elliot, löjligt utspökade för att komma och helsa på gamla vänner och slägtingar. Deras inträde var högtidligt och spridde en allmän köld i salongen. Alice kände sig betryckt, och såg att det gjorde samma intryck på hvar och en: hjertligheten, uppriktigheten, glädjen hade flytt med deras ankomst och ersattes af en kall ceremonie, en tillgjord förnämhet, en långvarig tystnad. Ack! huru pinsamt för Alice, att det var hennes far, hennes syster! det mötte henne emellertid ett oväntadt nöje; begge kände igen kapten Wentworth och helsade på honom. Elisabeth helsade i synnerhet med mycket behag: en gång tilltalade hon honom, och betraktade honom ofta med mycken artighet; sedermera gjorde hon en rörelse som tycktes förklara, att hon i hast fattade ett stort beslut. Efter några minuter, som användes till tråkiga komplimenter, började hon med en värdig ton, sjelf göra sina bjudningar, ehuru Maria redan bordt göra dem för följande dagen, sade hon. De voro en liten samling af slägtingar och vänner, en soirée utan ceremonie; allt detta, sade hon, under det hon öppnade ett präktigt etui innehållande kort som hon lagat i beredskap, enligt tidens sed. Midt på en prässad vacker vignette, läste man, om man kunde det, dessa orden skrifna som kråkfötter med en dålig penna, af fru Clays skickliga hand:
I morgon Tisdag, tar miss Elliot emot.
Hon lemnade flere stycken på bordet med en betydelsefull och artig mine, och en nådig böjning på hufvudet, sedan lemnade hon Wentworth ett kort med ett ännu nådigare småleende. Saken var, att Elisabeth hade länge vänt sig inse den vigt, att på sina soiréer hafva en man af ett så vackert utseende och med en så ädel ståtlig hållning; det förflutna var glömdt, och det närvarande visade henne den vackra kapten, prydande hennes salong. Han emottog kortet utan att låta det märkas. Sir Walter och hans dotter stego upp, gjorde ett tecken att alla skulle behålla sina platser, och försvunno.
Då dörren var igenläst, andades man lättare, utom Alice, som ej kunde tänka på något annat än den bjudning, som hade förvånat henne. I anseende till det sätt hvarmed den mottogs, var hon tviflande; det röjde snarare förundran än nöje; i Wentworths ögon såg hon en påtaglig skymt af förakt. Hon vågade icke hoppas att han ansåg detta kort som ett försoningsoffer för förutgången förolämpning, och att han ville komma tillbaka i en familj, hvilken afvisat honom såsom ovärdig att tillhöra den; hennes hjerta blef beklämdt. Med ögonen fästade på detta kort, tycktes Wentworth vara i en inre strid emellan sitt sårade högmod och en ömmare känsla.
”Hvad Elisabeth var artig! utropade Maria hårdt, så att man skulle höra henne, hon har ingen glömt! Det är ej underligt att kapten Wentworth är förtjust deraf; märker ni, huru han ej kan låta bli att betrakta sitt kort.” Alice kastade en blick på honom; hon såg att han rodnade, och såg på henne med ett uttryck af förakt; en stund derefter gick han ut med Carl Musgrove och Harvill.
Henriette och Maria började å nyo att tala om deras handel, och gingo med Alice; man bad henne komma tillbaka och äta middag med dem, och vara qvar hos dem hela dagen; men hon hade varit för mycket upprörd, hon var det ännu för mycket för att kunna deltaga i deras glädje och deras samtal: hon ursäktade sig med något bestyr hemma, der hon var säker om att få vara allena, och undanbad sig, lofvande sina vänner att tillbringa morgonen hos dem följande dagen; sedan gick hon bedröfvad till Camben-Place.
Under sina tankar på det som hade tilldragit sig, tviflade hon på att Wentworth skulle komma följande dagen. Hennes systers yttrande om hans förtjusning öfver bjudningen, hade säkert lifligt sårat honom. Ack! hvad Maria gjort bättre om hon tegat! Men när gjorde — och talade hon någonsin i rättan tid? Då Alice kom hem till sin far, blef hon ovanligt väl emottagen af Elisabeth. ”Hvad! se der är du? sade hon, det fägnar mig rätt mycket; men jag väntade dig icke, jag tänkte att Musgroves skulle behålla dig. Det var bra, att du gissade jag kunde behöfva dig.
Och strax på eftermiddagen, tog hon henne med sig i stora salongen och gaf henne en sax, färgadt papper, och lät henne klippa ut transparenter för att sätta framför de fem-armade stakarne och omkring lamporna.
Alice var ganska skicklig, ritade och klippte förträffligt; Elisabeth ville hafva en ny dekoration till sin sköna salong; denna sysselsättning upptog hela aftonen; man talade ej om annat än Elisabeths och fru Clays bestyr för morgondagen, om spelpartierna; hundrade gånger uppräknade man de personer som voro bjudne; man ålade Alice oupphörligen att skynda med sitt arbete, och göra det så fullkomligt som möjligt. Alice klipte under tystnad, och gjorde sig beständigt sjelf denna fråga: kommer han? kommer han icke? Stundom föreföll det henne att han ej på hederligt sätt kunde undvika det, och stundom att han icke borde vara med i denna samling; det förekom henne så, som skulle hennes lefnadsöde bero af denna afton. För att skingra dessa tankar, som beständigt förföljde henne, och för att säga något, ville hon bry fru Clay för sin promenad med herr Elliot, tre timmar efter sedan man trodde att han var rest. Hon hade väntat förgäfves att fru Clay sjelf skulle tala derom, man hade flere gånger talat om den kära kusin Elliot, om den förhoppning att han skulle komma igen till soiréen; fru Clay hade ej nämnt att de träffades. Då beslöt Alice att väcka detta ämne, och, vid de första orden hon sade, såg hon den högsta förlägenhet hos den som hon tilltalade; men det var som en blixt; hon hemtade sig strax, och utropade med den naturligaste mine i verlden:
”Ack! ja, det är sant, föreställ er min förundran, miss Elisabeth, att träffa herr Elliot! jag har aldrig varit så förvånad! han mötte mig och promenerade tillsammans med mig, nära baden; någonting hade fördröjt hans afresa, men jag vet ej hvad det var. Han bad mig säga er att han snart återkommer. Han ville veta om han kunde få komma hit tidigt i morgon. Han var sedan helt och hållet upptagen af morgondagen. Han talade endast om er, och det är ej något nytt. Med ett ord, jag såg honom blott ett ögonblick; och vid min hemkomst, då jag fick veta att Musgroves fruntimmer voro här, och eder afsigt för aftonen, så erkänner jag att jag hade glömt herr Elliot; jag tackar er, miss Alice, att ni påmint mig derom!” Herr Elliot var glömd af Alice också; hon var åter förflyttad till sitt vanliga tankeämne, och fästade mindre uppmärksamhet vid fru Clays försvar än vid den förvirring, som föregått detsamma.