←  Hebbe, Wendela
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Georgina
Börjesson, Joh.  →


[ 1 ]

GEORGINA.

Teckning efter Naturen

af

Wendela Hebbe.


  “Thet är hata med ett fullkommeliget hat att thu hatar odygderna och icke menniskiorna, icke heller älskar odygderna för menniskiornes skull”.

AUGUSTINUS.

[ 3 ]


FÖRSTA KAPITLET.


Tell me the leaves upon yon tree,
So many minds has he.

Bland de Titaner, Fauster, Letorièrer, Pelhamer, Donquixottar och Don Juaner, Mignoner, Tintomarer och Undiner som dikten omtalar, skulle Baron Charles Darling måhända icke taga sig fördelaktigt ut. Icke destomindre är han mycket omtyckt af alla sina bekanta i hufvudstaden. Det är en stjerna af åtminstone andra storleken på modets himmel, en öfverallt välkommen, efterlängtad och beundrad gäst, som ”kommer icke alltid när han kommer, och går ej heller alltid när han går;” som har uteslutande rättighet att vara tankspridd, nonchalant och fièr, eller uppmärksam, artig och inställsam allt eftersom lynnet yrkar, hvars minsta ordspel upptages som qvickhet och hvars minsta qvickhet upprepas och gäller för blixtrande snilledrag; som med alla sina nycker och egenheter likväl alltid kan vara viss på att blifva ansedd såsom den utmärktaste sällskaps- och fruntimmers-karl.

Med ”fruntimmers-karl” menas här dock icke en sådan ung eller medelåldersherre, som, i anseende till en viss medelmåttighet i utseende och ett visst öfvermått i beskedlighet, erhållit denna titel med thy åtföljande privilegier och onera, inom en eller flera familjer, der han är eller anser sig vara ett oumbärligt tillbehör, för att följa damerna till operan eller till catholska kyrkan då någon ny messa der uppföres och folkträngseln är besvärlig. På Mamsell H:s auktion har en sådan herre mycket bråk med inropandet af en mängd granlåtssaker [ 4 ]till godt pris åt damerna, som alla vilja hafva ett souvenir af denna konstnärinna. På promenaden bär han damernas shawlar och parasolletter; han kör för damerna och åker baklänges inne i vagnen då de det åstunda. På expositionerna roar han dem med sina infall om broderade tofflor och nattmössor, och på lustfärder till lands och vatten drifver han litet småqvickt — oftast på fransyska — med de öfriga passagerarne, helst om dessa äro af den ringare klassen. Hemma biträder han damerna än som klädhängare, än som nystvinda, men framförallt är han klippt och skuren att samtalsvis underhålla deras tråkiga gäster, hvarvid han dock noga aktar sig att sjelf någonsin stå i vägen eller för egen del hafva några anspråk eller fordringar. En sådan fruntimmerskarl var icke Baron Darling; man kunde snarare säga att han utgjorde en motsats dertill; ty han syntes kall och frånstötande i sitt sätt, äfven när han som mest var intresserad och betagen, eller rättare, snarast just då. Fjesad som han var, betraktade han denna köld såsom ett nödvändigt skyddsvärn, såsom ett harnesk mot det batteri af smicker, som ständigt omgaf honom. ”Eglanterian har sina törnen och Hagtornet sina lansar som värna dess fina blommor för yttre åverkan,” sade den anspråkslösa unga mannen!

Vore en sådan man prest, finge han endast sällan lemna bigtstolen, och han skulle få så många samvetssår att sköta, att han med nöd blefve i stånd att få sin predikan färdig på utsatt tid; vore en sådan man läkare, blefve det en nödvändighet att han utvidgade sin lokal, eller att han bestämde serskildta emottagningsdagar för patienter med ”åkommor i hjertat;” vore han aktör, så skulle han på theatern öfverhöljas af buketter och lagerkransar, och hemma skulle hans bord svigta af rosdoftande, trehörniga biljetter och vers; vore han ångbåtskapten, så vore det så godt att han droge in landgången ju förr desto heldre, om han eljest ville njuta sin middagslur ostörd.

Men för att från en riktig synpunkt kunna bedöma en persons karaktär, är det bäst att se honom i hans hvardagslif, hans hem.

[ 5 ] Detta hem är beläget vid en af hufvudstadens fashionablaste gator. Aftonen är temligen långt framskriden, klockan är visst tio slagen. I en svagt upplyst sal, uti husets andra våning, sitter en ung man vid ett piano. Dock ung torde han, erkesträngt tagit, icke böra kallas, ty han har redan fyllt sina 38; men besynnerligt nog äro de fantasier, som han med skicklig hand tolkar på tonspråket, af en viss formlös och oregelbunden karaktär, närmast liknande en svärmande ynglings aningsfulla, ännu obestämda drömmar. Tonerna framvälla snabbt jagande hvarandra, såsom vågorna på ett upprördt haf: än sakta gungande, än vildt uppstaplade och himmelstormande; än åter vemodsfullt längtande, med suckar efter kärlek, med bön om frid, och än såsom en klagan, lik den ensama turturdufvans, djupast i en mörk, öde skog ... Klagan smälter småningom, och löser sig i en oändlig suck som sakta susar genom strängarne och försvinner ... Den som obemärkt lyssnade till dessa fantasier skulle ovilkorligen känna hjertat slå, ögat fuktas och en beklämning lägga sig öfver sinnet, ja, han skulle erfara en lättnad, då drömmaren med ett vildt accord sönderslet den tonslöja, hvarmed han nyss fjettrat själen.

När Baron Darling slutat, steg han upp och förde hastigt handen mot sin fuktiga panna, derefter gick han in i närgränsande salong, hvarifrån han inträdde i ett stort, festligt upplyst förmak — han kastade sig vårdslöst i en stol.

”Ah se Charles!” utropade ett äldre fruntimmer som satt vid ett bord, och var sysselsatt med något handarbete. ”Välkommen Charles, min glada gosse! välkommen!”

”Det blir helt ljust i rummet bara du inträder der!” sade en ung vacker flicka, som hittills gäspat vid sin brodyr. Ett sexårigt barn, med långa ljusa hårflätor, klängde sig upp på hans knä, lade sina mjuka armar kring hans hals och kysste honom par tre gånger innerligt.

Baronen upptog dessa artigheter helt passift, förde handen några gånger genom sitt vackra hår samt framtog sin plånbok. Här ögnade han flyktigt några biljetter, visitkort och bjudningsbref, annoterade åtskilligt med en blyertspenna, den han med en komisk min doppade i den lilla flickans mun.

[ 6 ] Fruntimmerna skrattade; ty allt hvad han företog, klädde honom väl, tyckte de. Baronen var icke hvad man egentligen kallar vacker, åtminstone icke reguliert vacker. Hans ögon af obestämd färg, voro små, pannan hög, och icke serdeles behagligt hvälfd, men munnen deremot väl formad, med ett par friska svällande läppar och en perlhvit tandrad. Vid ett flyktigt påseende, skulle man svårligen föreställa sig, att detta ansigte kunde antaga något riktigt skönt och fängslande uttryck. Det var likväl så, ehuru vanan att beständigt utgöra ett föremål för uppmärksamhet och hyllning, gaf någonting egoistiskt och sjelfkärt åt hela hans väsen, ja, man upptäckte till och med ett lätt drag af hån som flyktigt, men skönjbart framskymtade från djnpet af hans själ, och uppenbarade sig, än i hans blickar, än i hans leenden. Detta gaf ett sken af öfverlägsenhet åt hans eljest obestämda ansigtsdrag. Det missprydde i öfrigt just icke, ty det uppenbarade sig utomordentligt flyktigt och gällde måhända lika ofta honom sjelf som någon annan, samt afbröts stundom af ett fint, barnfromt och känsligt leende, som snart utplånade detta drag. Emedlertid, och med alla dessa sina fel och brister var Charles Darling en förklarad gunstling hos unga och gamla.

Han hade nu mönstrat sina bref, ordnade dem i form af en solfjäder, den han nedlade på bordet, vädjande till fruntimren och deras afgörande, hvilken värd eller värdinna som företrädesvis borde ”lyckliggöras” med hans personliga närvaro vid morgondagens fest. Det är att märka, att den unga mannen utlät sig alltid med en viss veneration om sig sjelf.

Gamla friherrinnan N. N ..., en Indigo-soirée! ... bara skriftställare och skriftställarinnor, politik och polemik, skön konst och theater-kritik, sång och musik af dilettanter och amatörer, tillfällighetsvalser och supé ... tackar så mycket!”

”Åh, kära kusin,” inföll den unga damen, som hörde till de ”blåa kornblommorna”, — emedan hon öfversatt en feuilleton och författat några nätta tillfällighetsverser — ”säkerligen förekommer mycket intressant i ett så valdt sällskap?”

”Intressant? ja, tvifvelsutan för dem som tycka om att höra fruntimmer tala om Ryska kejsarens politik, om påfvens [ 7 ]liberalism och Drottning Victorias regeringsåtgärder, om kungen i Bayern och Lola Montez.”

”Ah, de äro väl icke alla kannstöpare heller!”

”Nej, somliga äro Turister; de känna till och kunna upprepa namnen på en hel hop gator i Paris; de hafva sett stenkolsröken i London, de parlera om moder och priser, hoteller och jernvägar, prinsar och markisinnor, men framförallt om det eviga Rom! ... äro de sentimentala så hafva de fört blommor med sig från Père la Chaise och några grässtrån från Vaucluse samt en lager från Virgilii graf ...”

”Men de hafva väl också läst ...”

”Läst, det förstår sig ... Sue och Dumas, och Dumas och Sue, och Eugene Sue och Alexander Dumas, samt Sir Edvard Lytton Bulwer!”

”Mycket mera, kära kusin!”

”Tant pis pour elles!”

”Sådan kältring ni är, kusin!” utropade den unga flickan otålig. ”Det skall just vara dylika bortskämda, sjelfkloka herrar, och dertill en så oerfaren och oartig, som ni är, för att kunna tala på det sättet, liksom icke många qvinnor både läst och förstå hvad de läst, rätt så bra som min herre!”

”Gud bevars!”

”För det ni bläddrat i några gamla folianter på grekiska och latin ...”

”Och Hebreiska, kusin!”

”För det ni legat ett decennium vid Upsala ...”

”Kantänka!”

”Och tenterat och blifvit ...”

”Kuggade!”

”Sjungit edra sympathier och antipathier utanför professorernas fönster ...”

”Och utanför flickornas ...”

”Hållit tal ...”

”Om skandinavismen.”

”Rökat cigarr och druckit punsch ...”

”Och champagne!”

[ 8 ] ”Skyldrat i Svenska Akademien för något medelmåttigt qväde . . .”

”Eller äreminne!”

”Samt slutligen författat någon tråkig theaterpies . . . eller skrifvit en artikel i . . .”

”Studentbladet!”

”Alldeles; för detta tror ni er kunna uppresa er till domare öfver hela den bildade verlden . . .”

”Och den obildade!”

”Men det lönar icke mödan att tala med kusin, ni har blott ett ideal . . .”

”Och detta är?”

”Charles Darling! Jag anser riktigt för en lycka,” fortfor hon halft skrattande åt det komiska sätt, hvarpå han komplimenterade sig sjelf uti spegeln midtemot — ”Jag anser riktigt för en lycka, att ni snart får komma till er gamla preceptor der nere i Glimsta, och hoppas att han masar upp er, och det rätt eftertryckligt ändå!”

”Då får du risbastu, Charles!” sade den lilla flickan som ännu satt på hans knän, och i det hon nöp honom i hakan, ”det är säkert som guld!”

”Ainsi soit il!” sade Charles, småskrattande åt både den långa lexan och åt den profeterade husagan.

”Det besynnerligaste är, i allt fall”, återtog hans kusin, ”att ni med alla era spetsfundiga anmärkningar, likväl så gerna spelar beskyddare åt Artister och Litterati, samt dessutom företrädesvis umgås just med dem.”

— — — ”Den andra bjudningen är till en soirée dansante!” fortfor Baronen, utan att upptaga hennes anmärkning. ”Hur i all verld kan man hoppa och flyga en hel Guds natt igenom, som en hop marionetter på ståltråd: i dam, i trängsel, i hetta, i qvalm och ljusos? . . . hur kan man väl frivilligt underkasta sig en dylik tortur, det vill jag fråga? För att icke tala om karlarne, som i sitt anletes svett arbeta med polkorna, som vore det frågan om att storma en bastion eller förvärfva odödlig ära på slagfältet — så bar alltid det äldre ”fruntimret” på en bal utgjort ett föremål för min beundran, [ 9 ]och ännu mera min undran. Många af dessa hafva med möda släpat sig dit. Purpurblommor glöda bland isgrå lockar, tulle transparent öfver nedböjda skuldror . . .”

”Tyst kusin, det der är oskönt!”

”Och de unga . . . för min del . . . om jag såge en flicka som jag höll kär, så der fara och fladdra kring salen i famnen på en karl . . . oh! jag skulle förgås af ångest . . . och blygsel! . . . alltså ingen bal, jag afskyr sådana spektakel!”

”Nej hör man! jag tror att kusin har blifvit Trappist sedan i går eller förrgår, då jag sednast såg kusin såsom jeune premier vid en dylik representation!”

Låt mig se, hvad ha vi nu för godt? Aftonmusik i det gröna . . . det är det tillgjordaste i verlden . . . dockspel i grön ram . . . raketer bland blommor. . . blommor bland raketer! — nej pass för mig! jag blir hemma, jag! eller reser jag till Glimsta med ens, Bertram skall ha en vacker syster . . . ”Baccalun!”

”Tänk, jag undrar huru den flicka, som kusin skall komma att hedra med namnet ”inklination,” egentligen bör vara. Hon skall dansa som en sylfid, så att ni kan vara rigtigt stolt åt henne, men . . .”

”Hon skall likväl icke dansa . . .”

Hon skall hafva läst en stor mängd böcker, så att ni kan tala med henne i alla ämnen, och på alla språk.”

”Men en stor mängd skall hon icke hafva läst.”

”Hon skall vara glad och lekande som en gazell, men . . .”

”Tänkande, allvarsam och känslofull som en qvinna.”

”Æterisk som en ande.”

”Men ändå sköta sitt hushåll som en rigtig menniska.”

”Alla karlar skola brinna för henne, men . . .”

”Hon blott för mig!”

”Hon skall vara mild som en dufva . . .”

”Och stolt och eldig som en spaniorska.”

”Skön som Freya sjelf . . .”

”Utan att veta deraf.”

”Och slutligen och hufvudsakligen skall hon lefva och dö för den älskvärde, prisade, oemotståndlige riddaren Sir [ 10 ]Charles Darling, ”sitt tidehvarfs hjelte och sina fienders skräck!””

”Så är det!”

”Men kusin, skulle ni, med ert ostadiga sinnelag, äfven veta att värdera och lyckliggöra en sådan qvinna, om en sådan qvinna verkligen funnes till på denna gamla förslitna planet!”

Baronen räckte stillatigande sin hand åt sin kusin, och ett af dessa vackra, på en gång varma och melankoliska leenden spelade för ett ögonblick på hans ansigte. Allt trotts, var borta och någonting obeskrifligen vekt och ömt, som syntes fremmande för hans väsen i öfrigt, hade intagit hånets och trottsighetens ställe. Det var en af dessa skiftningar i lynnet som alltid infunno sig plötsligt och öfvergående, men hvaraf intrycket stod segrande qvar hos dem som en gång sett det.

Man säger, och det med rätta, att menniskan har tvänne naturer, en ond och en god. Liksom hennes utseende skiftar i fult ock vackert, hennes sinne i dur och moll, så skiftar ock hennes vilja eller karakter mellan godt och ondt. Hos en är det goda, hos en annan det onda öfvervägande; aldrig förefinnes den ena eller andra naturen fullkomligen oblandad. Ingen är fullt god, ingen fullt ond; det förra vore en Gud, det sednare — satan!




ANDRA KAPITLET.


Adskild fra Tiden
Jeg nu — som da jeg var liden —
Forbauset stirrer;
Og Tanken sig gierne forvirrer
I Oldtidstaage.
"
 OEHLENSCHLÄGER.


På det vackra hemanet Lindholmen i Glimsta socken var man nu sysselsatt med höbergningen. Den lilla gårdsplanen var, efter ortens sed, nästan helt och hållet kringbyggd. [ 11 ]Boningshuset utgjorde ena sidan, visthusbyggnaden den andra, drängstugan den tredje samt stallen, med tillhörande skulle, den fjerde. Det ena hölasset efter det andra afvältades och upphissades, Arbetarne språkade tappert under det de transporterade det ångande höet öfver sina hufvuden, man efter man, från dörren uppåt en stege, till skullen, der det lades i vinterqvarter, Det var temligen sent och läderlapparna fladdrade fram och åter tätt förbi arbetarnes näsor. Karlarne hade, i anseende till det uthålliga dagsverket, förplägat sig något för mycket. Som ängen, hvarifrån höet hemtades, var temligen aflägsen, dröjde det en stund mellan hvarje lass, så att de hemmavarande hade en rastetid af en qvarts timma eller så, allt emellanåt, hvilken användes till muntert samspråk, sång och glam, Lill-Måns, som varit och ”exerat på gälet” samma vår, och som ännu bibehöll en brun sadel tvers öfver näsa och kinder till minne af de utståndna strapasjerna i solskenet, samt dessutom i anledning af sin militärvärdighet alltid stack en ringblomma i mössan till heder och åminnelse, förde i synnerhet ordet. Äfven han var litet ”beskänkter” och led mycken smälek af fruntimren för sina många villosteg i det snärjande höet. Det föll sig äfven så, att han mer än en gång stod på hufvud i höfånget som han skulle lemna från sig till närmaste man.

”Gå du dina färde, Måns,” sade en af flickorna, ”du är bara till hinders.”

”Ja, kanske jag skulle gå in och hjelpa er andra litet, det går så fumligt för er!” svarade Lill-Måns illparigt.

”Jo, du är så liker, din fnasker!”

”Se så, undan med er, annars häfver jag upp er allesamman på skullen!” ropade Lill-Måns morskt, och i det han försökte att taga några raska steg framåt, men presenterade straxt derpå sina sviksamma gångredskap i omvänd ställning. Det sednast ankomna lasset var nu upphissadt, och en af förutnämnda fristunder hade inträdt. Flickorna satte sig der och hvar på trappor och trösklar och Lill-Måns ställde sig midt på gården och sjöng tjenarens visa:

[ 12 ]

— —”Jag som ett lam,
I fremmande land,
Bland ulfvar och björnar får taga mig fram.”

Men som gården var kullrig, och Måns alldeles fristående, hvälfde han oupphörligen om konsepterna, så att det icke var honom möjligt finna början, mindre slutet af visan. Flickorna försökte hjelpa honom på tråden:

”Jag är som en blomma i oskuld upprunnen,
Som uti ogräset ännu står qvar.”

”Hva’ . . . hva’ sägen J för slag? . . . det är orätt, pin blankt orätt!”

— —”Jag som ett lam,
I fremmande land,
Bland ulfvar och räfvar får taga mig fram ...”

”den som bara kunde vara go’ te’ att komma på början!”

Flickarna började åt honom igen:

”Jag är som en blomma i oskuld upprunnen ...”

”Oskuld? ... nej dä’ ä’ du seker för,” afbröt Måns förtretad. Han hade nu gått fram till stugan och tagit posto vid stenmuren, mot hvilken han stödde sin skuldra, och sålunda vann en säkrare position. Han gnolade litet för sig sjelf, knäppte med tummen och pekfingret i vädret, såsom om han nu funnit knuten och började igen:

”Jag som ett land
Får taga mig lam
Bland fremmande Ulfvar och Bäfrar ...”

”Och björnar, Måns!” ropade flickorna skrattande,

”Nå så börja då, era slamsor, sen hjelper jag er, dä’ ä’ sekert!” ropade Måns.

”Vi ha ju börjat hundrafemti gånger!”

”Jag som en blomma ...”

men de kunde icke fortsätta för skratt.

”Ja, pipa det kan jag med, men håll te’ ... håll te’ bara... sen hjelper jag er, dä’ ä’ sekert!”

”Jag som en ulf
Får taga mig lam
Bland vargar och björnar i fremmande land.”

[ 13 ]

”Ja, lyckelig den ongdom som slipper till att tjena
Utan får vara hemma hos sin fader och sin mor.
Men jag som en slaf,
Får släpa alla dar
Till slut får jag knappt lönen som utlofvad var.”

och nu sjöng Måns så det rungade i loftet.

Åter ett lass hö körde in på gården och allesamman gingo till sitt arbete.

”Hör du Måns,” sade en af flickorna skälmaktigt — då de efter slutadt göromål åter slogo sig till ro utanför stalldörren — ”tala om för oss huru du hade det på gälet i vårasse!”

”Ja, dä’ va’ sangtilt ska’ jag säga. En half sill hvar tredje dag till frukost — med tre förmiddagsmarscher till, så blef det sofvel som heter duga! En half jumfru bränvin — derföre va’ vi aldrig fulla — halfva sillar behöfver icke annat än halfva jumfrur, förstår ni . . . fulla jumfrur finns det nog i Stockholm, förstår ni . . .”

”Nä, men du exerade väl som en full . . . hel karl ville jag säga?”

”Dä’ ä’ du seker på! de andra pojkarna va’ så dumma som kålstockar . . . de va’ inte kroppar till att lägga gevärsklunsarne på rak arm . . . så här . . . fastän löjtnanten drog dem i både öron och näsa och slog dem med laddstocken så att den nöp dem ända ned i slaksida’ ... och ändå kunde de inte begripa’t, de dumlingarna!”

”Men du begrep’et, Måns!”

”Du ä’ seker . . . lät mig se ... första dagen . . . nej, va’ dä’ första dagen? lät mig se, så att jag inte ljuger . . . nej andra dagen va’ dä’ . . . Vi stodo der uppställde i parat efter exerseringsreglimäntet, liksom jag ville stå så här nu ... Då ropte kaftenen på löjtnanten som stod der på backen och exerade och exerade ... ”Hocken ä’ den likaste pojken vid denna plu... plu... pultronafdelningen?” sa’ kaften... ”Hocken som ä’ den likaste, herr kaften?” svarte löjtnanten, ”jo, dä’ ska’ jag säga herr käften, upprektigt ... dä’ ä’ ’efveln i min själ den daringen!” och då fick jag stiga fram och exera igenom alla tempera både fram- och baklänges.”

[ 14 ] ”Nå, hvad sa’ kaptenen då, Måns?”

”Dä’ va’ väl ’elvete, så mycket jag kan förstå, sa’ han, och tog dervid upp en guler etta och stack i näfven på mig.”

”Men, var inte kungen närvarandes, Måns?”

”Både kungen och prinsarne stodo på drånningberget och sågo på.”

”Än drotningarna, Måns?”

”Bå’a två, bå’a två, och lilla prinsessan . . . de tyckte dä’ va’ sangtilt allesamman . . .”

”Ja lycklig den ungdom som slipper till att tjena.”

”Tyst, nu komma de! . . . dä’ ä’ Pelle i qvarn’, dä’ hör jag på pisktempera . . .”

”Rätt så mycke som jag är Pelle din skräper, ser du inte att det är folk som kommer!” ropade en af flickorna och tystade på Måns. I den öppna gårdsgrinden syntes ett hästhufvud, och en ryttare sprängde i detsamma in på gården. ”Dä’ va’ väl en morsker sa-sate, han rider ända som en kongeli lifregementsdrabant vid första garde . . . jag tror han knogar rakt in i köke’ till mor . . . högeromvänder-eder herr kommendant! . . .”

Den fremmande knackade på fönsterrutan med sin ridpiska, men då ingen tycktes märka det, vände han sin bäst och red ned till stallet.

”Hör flickor, här skall gå en genväg till Glimsta, kan någon af er visa mig den?

”Angåendes ginvägen så . . .”

”Angåendes vä. . .vägen till Glimsta, herr käften,” stammade Lill-Måns, i det han klef fram, aftog mössan och rätade sig efter ”beväringsskyldigheten”.

”Tyst Måns, du ä’ surfveter, låt mig få säga’t . . .”

”Surf. . .surfveter . . . dä’ ä’du sjelf — vägen till Glimsta . . .”

”Hysch, Måns!”

Och nu började de allesamman, som pigorna inför domstolen uti Holbergs komedi, att tala på en gång, och ingen hördes eller blef förstådd.

”Tyst!” dundrade fremlingen och slog en väldig klatsch med sin ridpiska, ”tyst gubbar! tala en om sönder säger jag.”

[ 15 ] En af flickorna började igen. ”Angåendes vägen,” men den oefterrättlige Måns var genast med.

”Det vore väl tusan,” sade den ridande slutligen ”om jag inte skulle kunna få er att tala en om sönder!”

Nu kastade en af flickorna sin räfsa ifrån sig, vinkade fremlingen att följa, samt sprang förut genom grinden. Det hade blifvit sent och Augusti-månan samm stor och gullgul på den mörkblå himmelen, och dess sken föll klart på de mörka träden, log mot insjöns lugna yta och darrade mellankoliskt öfver de afslagna ängarna och sädesfälten. Flickan visade mot en skog: ”ser herrn spiran derborta? det är Glimsta kyrka . . . ser herrn den lilla gångstigen som slingrar sig der mellan kullarna? dä’ ä’ genvägen . . . men herre!” fortfor hon i det hon lade sin hand hejdande vid tygeln, ”se er före . . . väl, väl! ty på Glimsta är icke allt rätt.”

”Så-å, spökar der min flicka?”

Flickan nickade, vinkade med handen, släppte tygeln och sprang tillbaka, utan vidare förklaring. — Fremlingen fortsatte sin väg i den anvista rigtningen. Det led mot midnatt. Luften var utomordentligen genomskinlig, och ljumma ångor summo förbi den ridandes ansigte, medförande en fin aromatisk lukt från granskogen och sädesskylarna, lysmaskarna tindrade bland gräsen och nattfoglarna läto höra sina sorgliga läten. Den lilla gångstigen slöt sig snart till allmänna landsvägen. Till venster låg en rishög i diket, och en svart tafla underrättade vandraren att ett dråp der blifvit begånget. Till höger låg ett vidsträckt svedjeland. De svartbrända trädstubbarna, — der och hvar afskalade och solblekta, — bildade fantastiska skepnader mellan de hvita stenarna. Der stodo tvenne barn med sammanlutade pannor, der en gammal kolare i sin grå tröja, der en eremit med sin mantel och vida nedhängande armar, der en krokryggig gumma inhöljd i en shawl. Längst fram syntes den hvitmenade kyrkan med sitt höga, smala torn, sin spira och förgylda klot.

Resenären var underlig till mods, såsom man ibland känner sig, då man nattetid ensam ströfvar genom en okänd trakt, bland naturens lefvande men stumma föremål, under [ 16 ]de djupt nedhängande grenarna af ”Herrans träd”, såsom Syrach kallar de trän som vexa i skogen, till åtskilnad från dem som äro planterade af menniskohänder.

Han red nu förbi kyrkoporten; plötsligt höll han in sin häst. Nattvinden vaggade ljufliga orgeltoner till hans öra. Han höll stilla och lyssnade en stund uppmärksamt. Han misstog sig ej; det var verkligen choralmusik, och dertill en mycket bekant melodi. Han steg af och band sin häst vid portgallret, sprang öfver muren och in på kyrkogården. Här kändes en qvaf lukt af papaver och nattvioler, som sköto ovanligt högt och frodigt i den djupa vextmyllan. Asparne som stodo vid ringmuren reste sig jettelika mot himlen, vinden susade doft i deras stela fuktiga kronor, som voro ovanligt löfrika, emedan deras rötter grepo kraftigt ned i den rikhaltiga alven. Nattvandraren sköt upp kyrkodörren. Han kastade en blick mot läktaren och tyckte att något rörde sig framför orgelclaviaturen, men mörkret hindrade honom att tydligt urskilja föremålen derinne. Han stod stilla och lyssnade. Endast orgelns tystaste stämmor begagnades och tonerna sorlade, såsom på en eolsharpa. ”Hvem är der?” ropade han slutligen, men ingen svarade. Musiken fortfor i melodiska hviskningar. Han gick uppför trappan till läktaren. I djupaste mörker letade han sig sent omsider till dörren, han sköt upp den helt sakta, men ingen var der, och då han lutade sig öfver bröstvärnet blef han varse en gestalt, hvilken lätt som en skugga gled korsgången uppföre och försvann bland pelarne i koret. Ingenting syntes vidare till, endast månans sken föll högtidligt och bjert in genom de hvälfda fönstren. Fremlingen upptäckte vid dess sken en annan dörr, gent emot den hvarigenom han inkommit, hvaraf han slöt att det var tvenne uppgångar till läktaren. Han gick tillbaka ned i kyrkan, men blef icke litet öfverraskad när han fann dörren, hvarigenom han först inkommit, tilläst. ”Nå det var då ypperligt, så sannt jag heter Charles Darling!” ropade fången halft harmsen, halft skrattande, under det att echot gäckande gentog hvarje stafvelse. ”Jag lär väl få bli här i natt!” suckade han vidare, i det han uppmärksamt betraktade den fast tillslutna jerndör[ 17 ]ren. i natt, i natt!” suckade det kring murarna; ”i natt!” ljöd det från chorets dome. Sedan Baron Darling ryckt några kraftiga tag i den obevekliga jerndörren, vände han derifrån, beslutsam att göra ett anfall på närbelägna fönster, hvars små i bly infattade rutor lofvade mindre motstånd. Han ville emedlertid först göra en rund i kyrkan lör att öfvertyga sig att han icke tagit fel om rätta dörren, samt huruvida icke möjligen den person, han nyss sett, ännu dolde sig någonstädes derinne. Han gick derföre några steg fram och åter på gångarna, betraktade kyrkans innandöme, hvilket vid den sparsamma belysningen erhöll en egen högtidlig karakter. Det var ett höghvälfdt tempel, bygdt i gamla stylen, med grafchor på ömse sidor. Månan smög sina strålar in bland de gröna kransar, hvarmed pelarne ymnigt voro behängda, bland sköldemärkenas stjernefält och krusflor, och öfver dopfuntens glimmande ornamenter. Endast choret var nästan mörkt, men från ett takfönster föll en bred ljusflod ned öfver korset på högaltaret. I grafchoren hade månen deremot mycket att beställa. Med biträde af trädens löfverk utanföre, lekte hon med de små hvita genierna, ja, med sjelfva sorgens gudinna, som stod der gråtande vid en urna; hon kysste varligt de bleka alabasterläpparna och guldkransen på hennes hår. Baron Darlings öga föll plötsligt pä ett sällsamt föremål. Det var bilden af en ung, skön qvinna. Hon bar en snöhvit drägt och tycktes sväfva fram som en ande på den hvita muren. Ju längre han såg på denna bild, ju mer betagen blef han af dess enkla, idealiska skönhet.

De mörka ögonen, som tindrade dunkelt der i halfskymningen, kindens fina konturer, den ljuft bildade munnen och framförallt det på en gång lugna och oändligt ömma uttryck som uttalade sig i hela den förklarade gestalten, framkallade en egen, underbart ljuf känsla. Baronen genomgick i sin inbillning denna qvinnas förmodade lefnadsöden, alltifrån den tid då hon, ett menlöst barn, låg smekande om sin moders hals, till det ögonblick, då denna moder tryckte dödskransen på hennes unga hufvud. Han visste icke så noga huru länge han sålunda stod och svärmade; slutligen tog han upp [ 18 ]sitt ur, det visade på tre. Då gick han bort till fönstret vid dörren och såg ut öfver kyrkvallen. Vid porten stod hans häst och morgonlurade helt trankilt och ett tunnt dimmtäcke hängde mellan träden och vårdarne. Han vände tillbaka, makade tillhopa några stolar som stodo i koret, lade sig derpå, och med ansigtet vändt mot den vackra qvinnobilden, öfver hvilken den inbrytande morgongryningen bredde en underbar, öfverjordisk fägring, insomnade han helt tryggt.

Några sockenboar hade emedlertid den tidiga morgonen samlat sig omkring baronens häst, och klockaren, som infunnit sig för att vädra kyrkan, höll just på att öfverlägga huru han skulle kunna få hittegodset in bland ”kungörelserna” under rubrik af ”tillvarataget”, då egaren plötsligt klef upp på ringmuren, lossade tygeln, kastade sig i sadeln och trafvade af långs vägen till närmaste värdshus, samt sålunda stäckte de goda danemännens förslager, men ingalunda deras förundran och gissningar.

Ankommen till värdshuset, der hans saker voro honom till mötes, gjorde baronen sig skadeslös för den obeqvämt tillbringade natten. Sof grundligt sina 6 timmar, åt en stadig middag, tog sig derofvanpå åter en tupplur, klädde om sig samt begaf sig om aftonen till målet för sin resa, det vackra Glimsta, för att helsa på sin gamla lärare, som här tillbragte sitt lif såsom ungkarl.

Ungkarl! hvem räknar icke i kretsen af anhöriga någon faderbroder, moderbroder, kusin, syssling eller brylling, som tillhör ofvanskrifna heder- och i många fall afunds-värda stånd och vilkor? En ungkarl är sin egen herre, stundom ock sin egen dräng, om det gäller, dock aldrig någon annans. Ingen har han som tvingar honom att vara hemma, när han vill vara borta, eller att gå bort, när han vill sitta hemma. Ingen som halar hans bläckhorn öfver bord, tälger barkbåtar med hans pennknifvar, rider ranka på hans promenadkäppar och gör dockor af hans näs- och halsdukar! Hans skrifbord är ordnadt efter lineal, hatten, öfvertäckt af en silkesduk, rubbar ingen utom han sjelf, likalitet som nattrocken och tofflorna. Om vintren åker han kälke vid snickarkrogen, med andra [ 19 ]herrar, lika lustiga och öfvergifna som han sjelf, går skridskor vid Djurgårdsbrunn samt håller ungkarlssupéer med sångqvartetter och körer; om sommaren reser han till Norsborg och dansar der med de vackraste flickorna, och det vore roligt att se hvem som kunde hindra honom från att när han vill, sexa på Blåporten, Franska värdshuset eller Casino, om sådant fölle honom in!

Pastor Abel Bertram på Glimsta tillhörde detta fri-herrliga stånd, ehuru han, såsom landtprest, hade andra tidsfördrif och vanor, samt framför allt måste taga sin värdighet i akt och icke åka kälkbacke, dricka punsch med sina sockneboar eller dansa ”polkett” med kyrkvärdarnes döttrar; men Bertram var emedlertid herre i sitt hus, på sitt vis. Ingen ostädade hans skrifbord. Biblen med sin concordance, psalmboken till höger, husförhörsböcker, kartor och attester till venster, almanackan och termometern i fönstret.

På bokhyllan rådde mindre ceremonier, Ödmans bibeltolkning och Frithiofs saga, Dräsekes ”Vägen genom öknen” och Schillers Werke, Klassikerna och Shakespeare, Kyrkofäderna och Byron, stodo om hvarandra i en behaglig oreda. Kalotten hängde alltid på spegeln.

Wen dessa vackra blomsterstycken på väggarna, dessa snöhvita, prydligt draperade gardiner, dessa friska löfkojor ... är detta vänliga penaters verk? små Gudars, som ännu i dag gerna stiga öfver den frommes tröskel?

”Heders, heders broder! . . . krona för Svea rikes ungdom, käre, käre Carolus!” ropade Bertram emot sin gäst, då denne steg af hästen vid Glimsta prestboställe, hvilket friherren, som var intim vän med församlingens jus patronatus, förskaffat sin gamle lärare till everldelig ego.

”Nå väl, heders, heders broder, krona för Svea rikes presterskap, käre, käre Abel! nu är jag här med kropp och själ, låt mig se att du gör folk af mig, om du kan!”

”Det tänker jag till det mesta skall vara undangjordt för längese’n!” menade pastorn, i det han med välbehag betraktade sin fordna lärjunge och derefter förde honom till skinnsoffans öfra hörn, samt satte sig sjelf, förnöjdt gnuggande hän[ 20 ]derna, ett stycke ifrån, på det han desto bättre måtte kunna betrakta sin gunstling från hufvud till fot.

”Nu cigarrer, min gubbe, och se’n må du skrifta mig bäst du gitter; ah, det var sannt, du röker icke, du erkefilosof! Nå, så skall jag röka för oss båda, tag hit, merci!”

”Är du ännu lika fallen för beqvämlighet och goddagar, min gosse?”

”Ja, pater!”

”Lika ostadig till sinnes?”

”Ja, hedersman!”

”Lika inbilsk?

”Ja, vaserra!”

”Lika fåfäng?”

”Värre!”

”Och lika kurtiserad?”

”Usch, ja!”

”Nå, detta är heller icke underligt. Ett lynne med så många facetter skall nödvändigt också öfverensstämma med många andra lynnen!”

”Öfverensstämma? Jo vackert! Jag är ju i uppenbar fejd med hela verlden! Man kallar mig en sprätt ...”

”Och ibland äfven en filosof, icke så?

”En odugling.”

”Och en dugtig karl?”

”En latmask!”

”Och en arbetsmyra.”

”En misantrop!”

”Eller en kosmopolit.”

”Rikskurtisör!”

”Med ett riktigt stenhjerta.”

”Och jag är alltsammans.”

”Eller ingendera delen.”

”Hur kan du säga det?”

”Emedan jag vet det.”

”Det skall du sannerligen förklara mig, om du behagar!”

”Af allt hjerta; men nu är aftonmåltiden färdig, och för[ 21 ]klaringen kan komma sedan, i fall du icke blir mätt af hvad som står på bordet, filfras!”

Efter måltiden togo de öfverrockar på och gingo ut. Då de hunnit ungefär midten af gården, kommo de till en bred flat sten. Baronen märkte att hans vän gjorde en om₫väg och nändes icke trampa derpå. Han frågade om orsaken till denna försynthet. Pastorn log, och då de kommit in i den mörka lindalléen sade han:

”Jag tillstår att jag icke rätt vet hvarföre, om icke denna veneration för stenen står i sammanhang med en gammal tradition som är gängse i orten. Glimsta har fordom varit ett herregods och man påstår att egaren ...”

”Varit en mycket elak man, förmodligen?”

”Nej, förlåt mig, en man som undvek att göra något ondt, men som heller icke gjorde det goda han kunde.”

”Så-å.”

”Mannen dog och vardt begrafven, men drömde jemt om det goda han underlåtit. Det måtte hafva varit en mycket rikt utrustad man, och det säges, att ”af honom som mycket varder gifvit, skall ock mycket utkrafdt varda.” Mannen drömde och fick ingen ro. När natten blef mörk och andra sofvo, smög han sig upp ur sin bädd och gick omkring på sitt gods och bland sina underhafvande, för att godtgöra hvad han försummat medan han lefde. Detta försoningsverk lärer ock komma att räcka till för den stackars riddaren, emedan följderna af hans uraktlåtenhet gå ut öfver verlden i allt vidare och vidare cirklar, som när man fäller en sten i vattnet och den ena ringen jagar den andra i allt större omkretsar .... Ingen vill trampa på stenen för den gamla mannen, den torde vara tung nog ändå,” tillade berättaren leende.

De promenerade ännu en stund, under förtroligt prat, den behagliga Augusti-aftonen, och då de gingo tillbaka, gjorde Baronen, utan att tänka derpå, en omväg kring stenen, för att icke trampa på dörren till den gamle riddarens hus.

De båda vännerna åtskildes nu, och gingo hvar till sitt sofrum. Vemodig utan att rätt veta hvarföre, kastade Baronen sig på sängen, släckte ljuset och gaf sin fantasi fritt lopp.

[ 22 ] Hans inbillning, som nästan alltid sprang förbi målet, hade tecknat vännens hem med mycket ljusare färger än dem verkligheten sedan framställde. Den toma salen, de gammalmodiga möblerna, ensligheten samt framförallt det enformiga lefnadssättet behagade honom mindre än han föreställt sig. Han visste att Bertram hade en syster, men af en besynnerlig nyck kom han sig icke till att fråga efter henne. Vidare tänkte han på kors-riddaren under stenen, och misstänkte att Abel icke berättat denna saga utan all afsigt. Från riddaren föllo hans tankar på äfventyret i kyrkan, hvilket han nyss förut meddelat sin vän, och af honom fått veta att den vackra qvinnogestalten var hans aflidna moders bild. Allt var stilla i huset, endast knäppningen af det gamla vägguret i salen utanföre lät höra sitt enformiga ljud, samt en väggsmed, jemte Baronens fickur som låg bredvid på bordet, sökte med förenade krafter göra ett litet afbrott i tystnaden. Med en lång förberedande snarkning slog det gamla vägguret ändtligen tolf. Rullgardinen var nedsläppt och rummet helt mörkt. I ett tillstånd midt emellan vaka och slummer tyckte han att en mycket smal ljusstrimma gled fram nedom tapeten. Den kom icke från någon dörr, ty den smög sig helt tätt intill väggpanelet och syntes dessutom i en helt annan rigtning. Baronen försökte en stund, att med tillhjelp af både theoretiska och praktiska grunder nöjaktigt förklara fenomenet. Tapeten rörde sig sakta, slutligen öppnade den sig, och rummet blef plötsligen helt ljust. Uti infattningen af en smal dörr syntes en qvinnogestalt. Det var samma tafla som han natten förut sett i kyrkan; sammetssvarta håret, den hvita drägten, och till och med det ömma, kärleksfulla draget kring munnen saknades icke, men ögonen voro halft tillslutna. Han skulle kunnat tro att det var en skönt målad tafla, om icke ljuslågan fladdrat af och till och bilden i detsamma varsamt nedstigit från tröskeln. Den gick långsamt framåt golfvet. Baronen arbetade förgäfves på att lösslita sig ur den förvillelse, hvaruti han trodde sina sinnen vara inbegripne. Han reste sig upp och fäste genomträngande blickar på den underbara nattvandrerskan, som nu stod honom helt nära, så [ 23 ]nära att han kunde räkna de lätta andetagen. De hvita ögonkloten som voro blottade endast till hälften, glänste hemskt mot ljusskenet, men kindernas varma rodnad och det liffulla leende som lekte kring munnens koraller förtog snart allt tvifvel .. Baronen log, ty han märkte tydligt att det hvarken var en dröm eller andesyn som dårade hans sinnen, och Charles Darling var icke den man som lät skräma sig af en dylik uppenbarelse.

Flickan vände hufvudet långsamt åt alla sidor, liksom hon velat se efter om allt var i god ordning i rummet; derefter log hon fint, lade fingret mot sin mun och vände sig om för att gå. . . Baronen följde sakta efter. Hon tog vägen genom salen till ett närbeläget sidorum, der hon tillslöt och reglade dörren efter sig.




TREDJE KAPITLET.


Lifvets lif som dväljes i hjertats hemligaste kammar, sade bäfvande af förtjusning: "se der en Gud, mäktigare än jag”.

dante.

"De lyckliga grekerna! ännu i marmorlikkistan ära deras nöjen skönare än våra som andas i det klaraste solsken: himlen var dem närmare, jorden var dem ljusare”.

börne.

Tidigt påföljande morgonen var Baronen klädd, och då han nu med större uppmärksamhet än tillförne såg sig omkring i sitt sofrum, blef han helt förundrad öfver att han icke långt förut märkt det behag och den trefnad som rådde därinne. Gardiner, öfverdrag och sängomhängen voro hvita och smakfullt ordnade, golfvet likaledes hvitt med en grön krans af buxbom kring kakelugnen. På bordet stod ett glas med friska blommor och derbredvid lågo Winthers dikter. Allt förrådde en smakfull qvinlig omvårdnad. Med all sin vänskap för värden tilltrodde han dock icke honom denna om[ 24 ]tanka och detta ordningssinne. Alla tvifvel blefvo emedlertid nöjaktigt lösta då Bertram vid frukosten presenterade sin unga syster.

”Du mådde icke väl i går, Georgina lilla, efter vi icke fingo se dig vid aftonmåltiden,” sade Bertram. Georgina tillstod att hon föregående aftonen haft hufvudverk och gått tidigt till sängs.

Baronen återsåg hos henne de drag han redan tvenne gånger förut beundrat, nu icke mera en drömbild utan en verklighet.

Georgina Bertram var en 18-årig flicka med mörka lockar och mörka ögon, en persiko-rodnad pä den runda kinden och en vackert bildad mun, vid hvars minsta rörelse ett drag af oändlig godhet framlyste, som spred sin förklarings glans åt allt det öfriga; men framför allt annat låg det en sådan enkelhet och harmoni i hela hennes väsen, att ingen kunde se, mycket mindre lära känna henne, utan att dervid tillika älska henne.

Stundom händer det att kärlekens låga redan i första ögonblicket tänder sig klar och mäktig för att sedermera aldrig slockna. Man omtalar huru Dante, dä ännu ett barn, vid första anblicken af Beatrice fattade kärlek till henne, hvilken känsla han sedermera alltid bibehöll, erkännande den såsom sitt väsens första gudomlighet; huru vid Petrarchas första möte med Laura de Sade i St. Clara, kärlekens eld tändes i den unga skaldens bröst, en eld som brann oförvansklig der hela hans lefnad igenom!

Kanske var det just det enkla, flärdfria och sanningsfulla som så omisskänneligen uttalade sig uti hela Georginas väsen, så motsatt hans egen oregelbundna, oroliga och nyckfulla karakter, som redan i första ögonblicket intog och besegrade Baronen; nog af, det hände honom alldeles som Dante och Petrarcha, och det dröjde icke länge innan han fann att Georginas sällskap fyllde bristerna i hans inre, ordnade och sammanhöll hans splittrade själskrafter, samt spridde ett förklarande skimmer öfver mycket inom och utom, som han hittils funnit mörkt och bistert. I samma mon som han mer och [ 25 ]mer uppskattade hennes karakters värde och skönhet, fattade han ock förtroende för henne, ehuru det dröjde innan han erkände för sig sjelf att han stod färdig att kapitulera.

Allt fick efter detta ett helt annat utseende. Små husgudar logo i hvart hörn af den fordom dystra salen. De gammalmodiga möblerna sågo vördnadsvärda men ingalunda tråkiga ut, det enformiga lefnadssättet vann ett poetiskt behag, och Glimsta förekom gladt och ungdomligt.

Det är just det sköna i saken att den sanna lyckan beror så föga af yttre omständigheter. Man ser ofta glädjen, en liten pilt med gullgult hår och runda kinder sitta förtroligt ned vid fattigmans härd, och narra far och mor och barnen att skratta, under det att ledsnan, en lång gubbe med skalligt hufvud och långlagdt ansigte står objuden vid marmorkaminen och nödgar nådig herrn och nådig frun och småherrskapet att gäspa. Dagar, veckor förflöto angenämt på kaplansbostället Glimsta. Det närmade sig mot vintren. Ofta suto de båda syskonen och deras gäst kring aftonbrasan i salen, inbegripna i lifliga och förtroliga samtal, sådana samtal hvaruti själen och hjertat utveckla sig som friska rosor, hvilka sprida doft och behag till hvarje föremål som befinner sig i deras närhet. Den som en gång fått smaka på dylika tidsfördrif, traktar föga efter de slags nöjen som sysselsätta sinnena utan att medföra eller qvarlemna något frö till upplysning och förädling, men som i det stället medföra trötthet och afsmak. På detta sätt lärde de tre vännerna ock ganska snart att känna och värdera hvarandra, och fastän. deras lynnen voro hvarandra mycket olika, kunde sådant icke störa den öfverensstämmelse som rådde mellan deras hjertan.

Georgina hade ett eget sätt att alltid säga ut hvad hon tänkte, och detta sätt var så mildt och okonstladt, att det var omöjligt att deraf känna sig stött eller förtörnad.

Icke var det värdt att Baronen, då han yttrade sina tankar, eller berättade om sina lefnadsvanor och äfventyr, försökte att åt dem gifva någon annan, ljusare färg än de förtjente; ty hennes klara oförbildade förstånd och rena sinne hade icke svårt vid att frånskilja den förvillande påhängda blomsterskru[ 26 ]den, och framställa allt i en sann och riktig dager. Den som med upprigtig håg söker sanningen, den som vill fatta idealet, måste i första rummet sky allt falskt och skenfagert, allt förtäckt ondt.

I början blef han ofta beträdd med dylika förgyllningsprocesser, och mer än en gång råkade Georgina och han i vidt utseende tvister. Dessa tvister gällde, efter pastorns förmenande, egentligen och förnämligast påfvens skägg; ty han var öfvertygad, att Baronen i grunden tänkte mindre ytligt och var mera solid än han låtsade eller ville tillstå, och att Georgina sålunda onödigtvis bråkade sin hjerna med att vederlägga hans ord.

Darling egde af naturen så rika gåfvor och var dessutom utrustad med så mycken urskilning och så ren smak, att hans omdöme ganska sällan förirrade sig, så vida nemligen, som han icke tillät ett visst sjelfsvåld, hvilket på senare tider innästlat sig i hans lynne, öfverrösta hans bättre vetande och förstånd, och förleda honom till att spela rollen af lättsinnig.

Småningom vande han sig dock här, hvarest allt var natur och sanning, att mer och mer afskaka fördomens och förkonstlingens fjettrar samt att med allvar söka återfinna sig sjelf. Han sökte och han fann, och hans omdöme antog allt renare form. Rochefoucault säger: Man är stundom ett dumhufvud fastän man eger qvickhet, men man är det aldrig om man eger omdöme (”On est quelque fois un sot avec de l’esprit, mais on ne l’est jamais avec du jugement,”) och deri har han fullkomligen rätt.

Det var ock naturligt att en så upphöjd karakter, och tillika ett så enkelt, sanningsfullt och ömt sinne som Georginas, skulle göra ett mäktigt och djupt intryck på honom, och han slöt sig äfven snart till henne med den styrka i känslorna och den hängifvenhet, som vanligen karakteriserar personer af hans sinnesart.

Men ett besynnerligt förhållande inträdde inom kort, hvilket brydde och oroade Baronen på det högsta ... Ju mera han kände sig dragen till henne, och ju oförställdare han i [ 27 ]hela sitt sätt att vara erkände detta, ju förbehållsammare blef hon. Dock, förbehållsamhet är icke rätta ordet. Man kunde snarare säga att en känsla, närmast liknande någon hemlig sorg eller smärta, mer och mer bemäktigade sig den unga flickan. Men denna förändring, denna melankoliska sinnesstämning tycktes icke härleda sig från någon uppvaknande kärlekens känsla. Hon hvarken sökte eller undvek Baronen, ej eller syntes hon upprörd eller öfverraskad då hon plötsligt inträdde i rummet, eller fann hon sig förlägen af hans närvaro. Ofta fäste hon sina blickar med ett uttryck af stilla vemod på hans ansigte, utan att taga dem tillbaka eller känna sig brydd då de ertappades. Det hände ej sällan att hon efter en sådan lång forskning drog en djup suck och vände sig hastigt bort, liksom för att undslippa någon plågande syn eller föreställning. Efterhand uppstod i följd häraf någonting tvångfullt och penibelt i deras förhållande.

Detta inträffade just som han med den fransyska skalden Victor Hugo stod färdig att utropa:

En fait! si j’étais roi, je donnerais l’empire,
Et mon char, et mon sceptre, et mon peuple à genoux,
Et ma couronne d’or, et mes bains de porphyre,
Et mes flottes, à qui la mer ne peut suffire,
 Pour un regard de vous!

Han frågade henne en gång om hon icke skulle vilja följa sin bror till hufvudstaden och der tillbringa några månader under den kalla årstiden. Han sjelf ville åtaga sig anordningarna för resan, skaffa Bertram en vicarius som under tiden bestridde hans embete samt när de kommo till staden blifva deras ciceron. ”Hvilken glädje vore det icke för mig” tillade han slutligen, ”om jag, som snart måste resa härifrån, kunde påräkna ert sällskap i staden under dessa melankoliska vinteraftnar och dertill få tillfälle att visa er allt intressant och vackert som Stockholm har att bjuda på.”

Georgina log tvifvelsamt och tillstod, att hon förr väl stundom känt en åtrå att se lifvet der på närmare håll, men alt hon numera icke längtade derefter. ”Det ginge mig kan[ 28 ]hända,” fortfor hon småleende, ”som det gick den finske skalden Runeberg, då han af en vän blef förd till en grann trädgård, der han fann allt klippt och skuret efter nyaste mode: Han kände sig helt trång om hjertat och vände skyndsamt derifrån till en närbelägen skog, och först när han befann sig ensam i dess djup, hörde suset i furornas kronor och såg det blåa fältet uppöfver sig, blef han åter till freds, och kände silt hjerta vidgas af fröjd”.

Baronen förnyade sitt förslag med ännu mera ifver och vältalighet. Han doppade alla penslar i guld och purpurfärg samt uppdrog med konsterfarna händer en liflig och förledande målning af de nöjen och konstnjutningar som väntade henne i fall hon lät öfvertala sig till denna resa. Han talade mycket vackert, men afbröt sig sjelf emellanåt, skrattade och slutade med att hvissla några takter ur Dulcamaras parti i ”Kärleksdrycken.”

”När jag jemför alla de der kostliga sakerna med mina egna dagliga nöjen och sysselsättningar, så vet jag nog hvilken jag föredrar,” invände Georgina okonstladt; — ”ni kan skratta åt mig, Herr Baron,.. men jag erkänner att jag icke vill byta med er. Då jag tidigt om morgonen frisk och glad kommer ut i fria luften och ser mig omkring, känner jag mig så lycklig, att jag skulle vilja omfamna hela verlden, och då jag återtar mina dagliga bestyr inom och utom hus samt efter slutadt arbete sätter mig till mitt piano eller mina böcker, eller ännu bättre, då ni, Herr Baron, spelar eller läser för mig ... och slutligen, då jag om aftonen ser er och Abel nöjda och glada, då J trycken min hand och tacken, Gud vet hvarför! ... för denna dagen sägen J! ...”

Georgina tystnade, hennes ögon fylldes med tårar, hon lade handen på sitt hjerta och böjde ödmjukt tacksam sitt vackra hufvud. Baronen följde lätt hennes tankegång, och båda suto tysta en stund i rigtiga högtidskänslor.

”En verklig qvinna!” tänkte han för sig sjelf ... ”Hustru ... moder ... husfru!” ... tillade han djupt inom sig.

Han steg hastigt upp och gick med stora steg fram och tillbaka på golfvet. Georgina hade återtagit sin söm och arbetade under tystnad. Slutligen stannade han framför henne. [ 29 ]Hon såg upp, med ett leende så skalkaktigt men, tillika så fint och oefterhärmeligt skönt, att Baronen blef helt varm om hjertat. Och nu kom det fransyska qvädet honom i tankarna igen:

”Si j'étais Dieu, (je donnerais) la terre et Pair avec les ondes,
Les anges, les démons, courbés devant ma loi,
Et le profond chaos aux entrailles fécondes,
L’éternité, l’espace, et les cieux et les mondes,
 Pour un baiser de toi!”

Han drog en stol helt nära Georginas, satte sig och tog hennes hand. Hans ansigte hade en färg och en friskhet, hans ögon en glans som man sällan såg dem ega, nu var han verkligen vacker.

”Jag har länge tänkt att tala med er,” började han med en vek, ändå klangfull och varm ton — ”fråga er orsaken till det missnöje som jag under dessa sednare veckor trott mig läsa i ert ansigte?”

Georgina såg öppet på honom och svarade: ”Missnöje? kalla det icke så ... jag är icke missnöjd.”

”Förtörnad då?”

”Icke förtörnad, jag har icke skäl dertill!”

”Säg icke så!.. det är första gången jag ser en skymt af förställning hos er ... det får icke vara ... icke ni!..

”Jag förställer mig icke ... det är sanning ... jag har icke varit missnöjd eller förtörnad, endast kanske har jag varit bedröfvad.”

”Och hvarföre?”

”Jag vet det icke rätt sjelf.”

”Om ni ville söka att förklara mig det, bad Baronen med låg röst, men utan yttre tecken till sinnesrörelse, ehuru hans hjerta slog med fördubblad styrka.

”Skall jag? ..” frågade hon begrundande och liksom för sig sjelf.

”Gör det, gör det!” bad han åter enträget och under det han hårdt tryckte den hand han höll mellan sina. En aning genomfor honom,.. ett ögonblick trodde han sig hafva [ 30 ]läst i hennes hjerta. Fruktan och hopp började knyta sitt tvåfärgade nät omkring hans själ, och hans sinnen förvirrades ... i orediga tankar lutade han sin panna mot hennes hand.

”Efter ni önskar det .. så vill jag försöka ... ni må sjelf sedan afgöra om jag har skäl att vara sorgsen;” Hon tystnade igen, betänkte sig ett ögonblick och derefter vidtog hon:

”Ni vet Baron, att man ibland kan känna sig mycket upprörd och beklämd utan att egentligen veta hvarföre?”

”Ja det vet Gud!” svarade Baronen, och Georgina fortfor, i det hon såg på honom med djupa blickar:

”Nå väl ... äfven jag har haft en tid då jag känt mig nedtryckt och besvärad af en dylik oförklarlig melankoli. Läkaren förbjöd mig läsa, isynnerhet poesi — min bror ålade mig att läsa för att skingra min själsoro. Doktorn hade för tillfället kanhända mera rätt än min bror. Det torde väl vara så, att när man allt för ihärdigt uppfyller inbillningskraften med idealiserade och fantastiska bilder och föreställningar, man då lätt råkar förbise verklighetens poesi, eller vi skapa oss lifvet och menniskorna der, efter det lif och de menniskoidealer som gestaltat sig i vår fantasi, samt känna oss olyckliga och svikna då vi tro oss finna att den verld vi skola lefva och verka uti, i sjelfva verket så litet svarar mot vår drömda skönhets verld.

Jag ville realisera mina drömmar, derför sökte jag efter kraft, skönhet, godhet, sanning hos menniskor — jag sökte dessa egenskaper hos andra, fast jag alltför väl fann att de saknades hos mig! ... men jag eftersträfvade att förvärfva dem en gång ...

Jag fann ej det jag sökte, åtminstone icke efter den skala som min inbillning uppgjort. Då drog jag mig tillbaka .. jag uppsökte med fördubblad kärlek mina gamla vänner ... Jungfrun från Orleans, den höga, svärmande Johanna, den sköna kärleksandande trogna Juliet! de förtjuste mig mera än någonsin. Och de gamle Grekerne! Den storsinte ädle atheniensaren som dog martyrdöden, och som, då han intagit giftbägaren, talade med sina vänner om himmelen, och förkunnade dem odödligheten! med dessa lärde jag lefva, fröj[ 31 ]das och lida! ... ni ler baron! .. men ni måste erkänna att det var ett nobelt sällskap som jag umgicks med! ... Man kunde icke välja bättre. Följden blef emedlertid att jag mer och mer drog mig från den yttre verlden, och dikten blef en verklighet för mig. Ja, det kom till sluts derhän, att jag såsom Svedenborg trodde mig lefva och umgås med mina idealer såsom med lefvande varelser. Jag blef visionär och sömngångerska ...”

”Ah!”

”Då hände det sig att min bror erhöll detta vackra ställe, och vi flyttade hit. Från denna stund blefvo våra ekonomiska omständigheter mycket förbättrade; min bror kom i tillfälle att förskaffa sig de böcker som han behöfde, och fick äfven tid att sysselsätta sig med studier, som han mycket älskade. Stackars Abel! Han har mycket arbetat, mycket lidit och försakat för min skull ... den första summa han kunde hopspara använde han äfven för mig .. att skaffa mig ett godt piano ... Herr Baron! då jag öfvertog den lilla hushållningen här och började att arbeta för Abel som så länge arbetat för mig, blef jag med ens en annan menniska. Jag kunde icke blifva en Johanna, ännu mindre en Sokrates eller Carl den tolfte, jag föresatte mig att i stället bli en god och förståndig qvinna. Då jag sedermera glad och lycklig vandrade bland blommorna i vår trädgård ... då jag såg Abel så nöjd och frisk till själ och kropp ... då tänkte jag på den som beredt oss denna tillflykt och välsignade honom i mitt hjerta ... aldrig rörde min hand vid pianot utan att, jag med tacksam känsla erinrade mig gifvaren ... Min bror talade ofta om honom ... hur god han var, hur storsinnad, ädel och generös! Han prisade hans ridderliga sinne, hans bildning, hans förstånd och rena seder, men framförallt hans goda hjerta ... jag vande mig att betrakta denna vår välgörare såsom min goda genius ... nej, låt mig tala ut ... En dag sade min bror att denne vän ämnade oss äran och glädjen af ett besök ... ni kan lätt föreställa er vår glädje. Nu skulle jag då ändteligen få träffa en person som jag länge lärt att ära och älska ... och med denna person skulle jag få tala om [ 32 ]de ämnen som lågo mitt hjerta närmast! Min bror är god och han älskar mig äfven, men hans sinne är lugnt såsom en skogssjö, som återspeglar himlen med sina stjernor, som alldrig hinnes, eller oroas al jordens stormar ... Han hvarken ville eller kunde höra mig.

Nu skulle derföre min själ, som så länge trängtat efter att finna någon som tänkte och kände lika med mig, eller åtminstone förstod och kunde förklara mig sjelf för mig sjelf! som kunde gifva mig svar på de tusende frågor hvilka så sysselsatte mig, och tyda för mig de drömmar som allt från min barndom tvingat mig att söka ensligheten och som förbytt hela mitt lif till en dröm, jag skulle finna ett väsen som med försonande hand ville sammanknyta dikt och verklighet ... ni kan lätt föreställa er med hvad längtan vi tänkte på detta möte! ... Han kom ...”

”Nå väl?! ...”

”Han kom ... men kanske ni vill att jag afbryter min berättelse?”

”Nej, för allt hvad heligt är!”

Han kom ... det var en man ... ännu i lifvets högsommar, men med framskriden erfarenhet ... ett bittert leende på sina läppar och frostblommor vid sitt hjerta! ...”

”Georgina!”

”En man som skattade sitt väsens bästa gåfvor åt fåfängan och eröfringslusten. ...”

”Georgina, jag ber er, sluta! ...”

”Nyckfull som en qvinna och konstlad ...”

”Ännu en gång! ...”

”En egoist, som andades blott sin egen förträfflighet ... Jag har slutat, Herr Baron! kanske kände ni aldrig den mannen om hvilken jag talat ... kanske lärde ni känna honom först nu ... men jag vet det ... ni skall aldrig förlåta den som framställde honom i en så osminkad dager!”

”Ni bedrar er ...” svarade Baronen med en stolt höjning på hufvudet och ett konstladt lugn — — ”ni eger rätt att tänka hvad ni behagar om min karakter och om mitt hjerta ... och det kan endast smärta, icke förtörna mig att [ 33 ]ni så missdömer dem ...” Han tystnade tvärt, bugade sig, samt tog sin hatt för att gå, men då han hunnit till dörren vände han sig om. En af dessa lika hastiga som förunderliga vexlingar af ljus och skugga som man ofta varseblef hos honom, förmådde honom att stanna der. Ett ögonblick dröjde han, derefter gick han med elastiska steg tillbaka, och med den ledighet och det behag som var honom så eget, kysste han ridderligt hennes hand, derpå gick han småhvisslande ur rummet.

Det led nu till tiden för hans återresa till staden. Både Bertram och Georgina yttrade oförstäldt sin bedröfvelse öfver denna skilsmessa. Baronens sätt mot de båda syskonen hade emedlertid varit alldeles oförändradt. Han läste högt för Georgina, hon sjöng, lekte, skämtade som vanligt.

Det hände likväl stundom, att han, alltsedan sitt samtal med Georgina, i valet af musik och lektyr samt äfven samtalsvis indirekt, gaf tillkänna att han hade hennes stränga anmärkningar i friskt minne.

Dagen för skilsmessan inbröt. Georgina hade tårar i ögonen och Baronen var blek, men syntes i öfrigt ovanligt munter. Då allt var i ordning till afresan, knackade han raskt på hennes kammardörr. Pastorn mätte salsgolfvet med långa steg. ”Ursäkta mig”, bad Baronen då han inträdde till Georgina som sorgsen gick honom till möte. Han tog hennes båda händer, förde henne fram till fönstret, ty det började redan skymma ... samt sade med vek men afmätt röst: ”om ni icke hyste så ofördelaktiga tankar om mitt hjerta ...”

”Om ert hjerta har jag alltid hyst de allrabästa tankar, Herr Baron, jag hade eljest icke talat så till er som jag nu gjort! ...”

”Nå, det var dock något! ...” sade Baronen med ett sorgset leende,” smärtstillande ... helande!” tillade han derpå. ”Efter ni då hyser så goda tankar om mitt hjerta, så vågar jag bedja er om en sak?”

”Gerna!”

”Gif mig denna!” han visade på en slät ring som hon beständigt bar.

[ 34 ]Georgina lät honom obehindradt taga den från hennes hand.

”Behåll den, om ni behagar, den är mycket enkel, men det har varit min mors vigselring! ...”

”Tack, Georgina!... den skall blifva mig såsom ett sam- vete, när jag icke längre hör er varnande röst...”

”Tack!” sade Georgina tillbaka, med ett varmt ögonkast; han tryckte hastigt hennes hand till sitt hjerta och skyndade derifrån.

Då slädan försvunnit från gården, kastade Georgina sig om sin brors hals och ”gret ett barns friska, häftiga och ohej- dade gråt.




FJERDE KAPITLET.

”Mon corps reviendra pour chercher mon cœur.”

Baron Darling är åter i hufvudstaden, omringad af slägtingar och vänner som alla med en mun äro förtjusta att återse honom. De äldre herrarne finna honom intressantare, de yngre deremot tråkigare än förr. Fruntimren tycka att han, i allmänhet taget, vunnit på sin landtsejour: magrat, fetmat; åldrats, föryngrats; fått färg, bleknat; blifvit treflig, odräglig; muntrat upp sig, blifvit melankolisk; och i följd häraf — vacker! Han är ”inviterad” bittin och sent på matinéer, dinéer, soiréer. Han spisar och dansar, converserar, musicerar och jouerar! ... redan andra dagen gömmer han ringen i sitt skrifbord. Men när han i ensamheten sitter vid sitt piano, äro hans fantasier af en hel annan art än förr. Visserligen ännu bizarra och dunkla, men de förråda en verksam och liflig imagination och en ande, som sträfvar efter klarhet och form. Då och då glimmar en stråle fram och genombryter skuggorna ... det ligger kraft i rythmen af dessa melodier, som helgjutna och sköna framvälla ur detta chaos af upprörda och stormande känslor. Dimmgestalterna ordna sig mer och mer, och såsom Lauras bild, guldlockig och fager, framskymtar öf[ 35 ]verallt i den eldige skaldens drömmar; så sväfvar kärleken på hvita vingar öfver det mörka tonhafvet i Darlings själ. ... En afton satt han och utgjöt hela sin oroliga ande i toner, slutligen sjöng han med glödande känsla:

”The sea hath its pearls,
The heaven hath its stars,
But my heart, my heart,
My heart hath its love.

Great are the sea and the heaven,
Yet greater is my heart.
And fairer than pearls and stars
Flashes and beams my love.

Thou little, youthfull maiden,
Come unto my great heart;
My heart, and the sea and the heaven
Are melting away with love”
[1].

(Hafvet sina perlor eger,
Himlen sina stjernor,
Men milt hjerta, men mitt hjerta, .
Men mitt hjerta har sin kärlek.

Stort är hafvet, stor är himlen,
Större dock mitt hjerta,
Mer än perlor, mer än stjernor
Strålar der min varma kärlek.

Kom då, lilla ljufva tärna,
Till mitt stora hjerta!
Ack, mitt hjerta, hafvet, himlen
Smälta samman uti kärlek!)

Han tystnade och lutade upprörd sitt hufvud mot handen. Klar och segrande stod Georginas bild i detta ögonblick för hans själ, huru hon, med fara att förtörna honom, talat sanningens språk så ärligt och så kärleksfullt. Ett ljudeligt skratt och sorlet af flera röster från närgränsande salong afbröt [ 36 ]här loppet af hans tankar … Baronen steg upp från instrumentet och skyndade till sina rum. Här satte han sig vid sitt skrifbord och framtog den lilla ringen. Inuti stod graveradt: ”Med Gudh och med thig, trolofvar jag migh” … länge satt han tyst och eftertänksam … hans mine mörknade mer och mer; ”feg”, mumlade han föraktfullt … ”fåfäng, inbilsk … egoistisk!” Åter satt han tyst en lång stund. Hans ansigte antog småningom ett mildare uttryck, plötsligen framqvällde ett par stora tårar och rullade ohejdade ned på den nötta ringen och dess fromma inskrift … slutligen sköt han den på sitt finger och tryckte en varm kyss derpå, derefter lättade han pennan och skref:

 ”Georgina!”

Ni har segrat! striden är slutad … jag kommer nu till er med samma hjerta, efter ni fann detta godt, men med ett förändradt sinnelag, så mycket möjligt är fritt från de lyten som vanställde det … ni skall med öm hand bortplocka frostblommorna, förjaga bitterheten … och återskänka mannen en del af hans förlorade ungdomstid! … Icke långt efter detta bref är jag hos er … till dess lef väl och tänk utan missnöje på Charles.”

Påföljande aftonen satt gamla friherrinnan Darling jemte den unga munviga Indigo-kusinen i förmaket, framför en till hälften afbrunnen brasa, och samtalade om pauperism, skyddsförbund och arbetsinrättningar. Baron Charles hade slagit sig ned i soffan med en bok i hand. Den lilla blonda flickan med långa hårflätorna hade krupit upp bakom honom, och med en kam ordnade behändigt hans hår i alla möjliga och omöjliga fasoner, än helt beskedligt à la ”polka” och ”némours”, än åter à la Byron och Carl den tolfte. Vid hvarje olika mode, lutade hon sig fram för att efterse hur det klädde. Baronen ändrade mine för hvarje gång och den lilla flickan skrattade obegripligt. De äldre damerna måste, oaktadt samtalets vigt, göra henne sällskap, ty baronen lyckades alltid att fånga uppmärksamheten och roa, utan att han bemödade sig om någondera delen.

[ 37 ]”Nå, det var trefligt att få se Charles Darling en gång till här i verlden!” skämtade den unga kusinen. ”Hvar har ni varit dessa sednare dagar, frände? Ni har ju gått omkring som mannen med jernmasken, hvad är det som så förbryllar och upptar er? … Säg mig, kusin, är ni kär?”

”Kär?” upprepade baronen och såg hastigt upp. Han skiftade färg och hans blickar fäste sig med ett varmt och skönt uttryck vid modrens ögon. Men som han anade att hans chevelyr i detsamma fått en behandling à la Brutus, tystnade han tvärt med hvad han ämnade säga, hvilket tvifvelsutan var någonting mycket sentimentalt, och lutade sig ned öfver sin bok.

”Har ni läst Stagnelii poem om kärleken?” frågade han.

”Visst inte!”

Han läste högt med en utmärkt vacker deklamation:

”Vidt som skyn den blåa pellen spänner,
Ljuset glimmar och ett väsen känner,
Kärlek! ack din blomsterspira rår.
Brinnande du ser från solen neder;
Månens char kring jordens klot du leder,
Kysser Floras barn ur vintersömnen,
Och med stjernor firmamentet sår.

Starkast dock i menskans svaga hjerta,
Rika källa till dess fröjd och smärta!
Herrskar du med en oändlig drift.
Barnets glada morgonlif du ammar,
Vildt i ynglingen din låga flammar,
Lifvar mannen, och med hoppefs skimmer
Målar än den gamles öppna grift.

Allt det stora menskolynnet föder,
Hvarje bragd, som, lik en stjerna glöder
Segrande, i flydda tiders natt,
Hvarje drag af snille, som förvånar,
Lif och glans af kärlek ensamt lånar —
Hon på gränsen mellan jord och himmel,
Herrskande, sin gyllne thron har satt.

       

[ 38 ] En skön söndagsmorgon i Juni månad samma år, var en stor högtidlighet å bane på Glimsta. Kyrkan syntes festligt prydd, men i dag var det solen som skickade sina varma strålar genom bågfönstren in på kransar af lefvande blommor och på en talrik folkskara, som samlat sig, dels inne i kyrkan, dels på kyrkogården. Folkmassan delade sig nu och blottade sina hufvuden. . . . Genom portens gröna triumfbåge trädde pastor Bertram in i sin tempelgård, han aftog sin hatt och en varm tår tillrade ned på den öppna handboken. Efter honom kom Charles Darling och bredvid gick hans brud, den unga sköna Georgina Bertram, i en böljande hvit sidenklädning och sin gröna myrtenkrona. Ett andäktigt sorl genomgick församlingen i detta ögonblick. Under det orgeln uppstämde den sköna psalmen: ”Kom Helge Ande Herre god”, inträdde det unga paret uti kyrkan, som var uppfylld af ett herrligt doft af liljor och törnrosor. Deras ögon möttes i en blick af outsäglig kärlek, och en sällhetens suck smög öfver deras läppar.

Då de nyvigda, efter slutad vigselakt, satte sig i vagnen, genljöd luften af fromma lyckönskningar och hjertliga afskedsord.

Det talades mycket i hufvudstaden om denna mesalliance, både bland slägt, vänner och bekanta. Baronen sjelf betraktade saken från en motsatt sida. Ju mera han lärde känna Georgina, ju innerligare lyckönskade han sig öfver sitt val. Under årens lopp tillegnade han sig mer och mer af de egenskaper hos Georgina som felades hans egen karakter . . . hennes klarhet i förståndet, samt hennes anspråkslöshet, mildhet och renhet i sinnet, och Georgina å sin sida förvärfvade sig af sin mans kunskaper, erfarenhet och kraft i viljan, det stöd hon behöfde för utvecklingen af sin egen, och båda gingo sålunda stödjande, undervisande, älskande hvarandra framåt på förädlingens och dygdens väg, som säkert leder till sitt mål . . . det mål der högsta graden, fullkomlighetens grad först vinnes.



  1. Heine, öfversättning på Engelska af Longfellow.