[ 76 ]

V.
Huru Gustaf Blom lärde sig rudimenta af verldshandeln.


När Gustaf Blom var kunglig sekreter i verlden, en tidpunkt som syntes honom mycket [ 77 ]aflägsen i det förflutna, men af hvilken han ännu egde den lifligaste hågkomst, hade han haft för vana att infinna sig på embetsrummet så der omkring klockan ett på dagen, ofta mycket senare.

Herr Schmidt, hvilken vanligtvis icke befattade sig med kontorets detaljer, hade gjort ett undantag för den unge främlingens skull och underrättat honom att kontorstiden börjar klockan nio på morgonen, men att en ung man, som vill göra framsteg och grundligt lära sig yrket, icke visar otidigt fjesk, om han infinner sig på sin plats redan klockan åtta.

Jag skall söka vinna min principals förtroende och visa mig nitisk i tjensten tänkte Gustaf Blom, och när klockan slog åtta i Catharinakyrkan, inträdde han i den stora förstugan, der arbetsfolket redan var i full verksamhet och der han fann herr Schmidt i familjevrån läsande »Die Nachrichten» samt med en nästan omärklig böjning på hufvudet besvarande den unge kontoristens ödmjuka helsning.

I kontorsrummet gick Peter Kühn med gravitetisk hållning och lade sista hand vid städningen. Det var obehagligt, tyckte Gustaf Blom, att husdrängen skulle vara den förste, som mötte honom på hans nya plats; men han hade beslutat att icke visa sitt missnöje och sitt misstroende och låtsade derför icke taga någon notis om »sjöröfvarens» närvaro. Han ville för öfrigt utstudera mannen och hade föresatt sig att någongång komma skurkstrecken på spåren.

Peter Kühn gjorde en ful grimas, då han varseblef nykomlingen. Han vet nog med hvilken han får att göra, tänkte Gustaf Blom, som sett [ 78 ]grimasen, men icke låtsade det ringaste derom. Och derefter slog han sig ned vid en pulpet, som tycktes honom vara åtminstone den minst otrefliga i rummet.

— Det är icke er plats, den der, — anmärkte Peter Kühn med sin råa och obehagliga stämma på sin platt-tyska.

— Hvar är min då? — sporde Gustaf Blom något högdraget.

— En nykomling sitter här nere vid dörren och passar på alla som komma in, — svarade Peter Kühn och visade med en grötmyndig åtbörd på en liten plats i en vrå vid dörren. — Det är er post — tillade Peter Kühn.

Gustaf Blom bevärdigade icke den oförskämda husdrängen med något svar, men han förblef orörlig på den plats, han utvalt sig och frågade efter en stund, om tidningarne icke ännu voro anlända.

— Hvilka tidningar? — sporde husdrängen med ett försmädligt grin.

Gustaf Blom hade alltid varit van att på embetsrummet läsa dagens tidningar. Det hade utgjort första och ofta vigtigaste afdelningen af hans tjenstgöring. Till sin stora förvåning fann han, att man på ett af Hamburgs första kontor icke iakttog samma plägsed. Sedermera fick han dock lära sig, att en kontorist bör följa med sin tid och läsa isynnerhet hvad tidningarnes handelsafdelningar innehålla, men att detta skulle ske på lediga stunder för att icke taga bort någon del af den dyrbara arbetstiden på kontoret.

Den första timmen af sin anställning vid verldshandeln hade Gustaf Blom, tyckte han, just [ 79 ]ingenting annat att göra, än att anställa några jemförelser mellan det sätt, hvarpå en »ung man i verken» i Stockholm börjar sin dag och hvad som tycktes utgöra inledningen till en hamburgerkontorists dagliga sträfvanden.

Men under det han anställde dessa betraktelser, började herrar kontorister så småningom infinna sig. De slungade till hvarandra ett knapphändigt »god morgon», sneglade en smula på den nykomne kamraten, och öfverlemnade sig derefter helt och hållet åt sina arbeten, utan att vidare bevärdiga Gustaf Blom med någon uppmärksamhet.

Den ende, som gjorde ett undantag från det allmänna uppförandet, var den unge eleganten, hvilken vi som hastigast presenterade vid slutet af förra kapitlet. Det var en lefnadsglad ung man med ett vackert ansigte och ännu vackrare kläder. Han tycktes från första början vilja åtaga sig den nykomnes kommersiela uppfostran och inviga honom i kontorslifvets mysterier. Den välvilja, som sannolikt låg till grund för beskyddarskapet, undanskymdes ofta af ett utbrott af öfversitteri, som likväl var mera komiskt än förargelseväckande.

Max Keller, så hette den unge kontoristen, gjorde sig genast underrättad om den nykomnes namn, ålder och åtskilliga andra förhållanden och fann behag uti att höra det Gustaf Blom, som var några år äldre än beskyddaren, icke kände det ringaste af handelns »rudimenta». Det skulle nämligen gifva Max Keller anledning att på ett lysande sätt utveckla sina egna stora kunskaper och förvåna genom en oerhörd erfarenhet.

[ 80 ]— Men ni har dock väl haft någon anställning förut? — sporde Max Keller.

— Ja, det är klart, — svarade Gustaf Blom, hvilken dock icke ville erkänna af hvilken beskaffenhet anställningen varit.

— Ni har haft principaler? — frågade beskyddaren.

— Naturligtvis, — sade den beskyddade.

— Nå, hvad gjorde de uti? frågade Max Keller.

— Åh, de gjorde uti papper, — svarade Gustaf Blom efter en stunds eftersinnande.

— Således ett »Papier-Geschäft» ... Nå ja, det är ingenting ondt i det, blott att det drifves i stor skala. Men man lärer sig ingenting, det synes på er. Har ni ordning på huru man skall kopiera ett bref, som lemnas er t. ex. af herr Grünbein der uppe? ... herr Grünbein är vår äldste korrespondent, en famos karl, skickligare än alla jordens öfriga korrespondenter tillsammans, men en satans barsk karl, och ni får akta er för att reta honom. Om herr Grünbein nu ropar på er och säger: »Herr Blom, kopiera det här brefvet,» så bär ni det genast till kopieringsmaskinen, men då måste ni känna handlaget, och det kan ingen bättre än jag lära er, jag som redan i snart halftannat år skött kopieringspressen och förstår mig på affärerna. En annan gång lemnar hr Grünbein er en hel packe färdigskrifna och färdigkopierade bref, eller kanske att det är jag som lemnar er en del af min korrespondens, ty jag har numera blifvit en af husets ordinarie korrespondenter, och ber er att slå ihop dessa bref och skrifva utanskriften på dem. Det är ingen lätt sak, må ni tro, men jag skall undervisa er. [ 81 ]Så godt först som sist kan jag säga er, att ni blir bortkörd från kontoret, om ni adresserar ett bref till New-York, hvilket skulle gå till Calcutta, eller om ni skrifver herr Zottmayr på ett bref, som är ämnadt för firman Riepenhausen och hvarigenom den förstnämnde herrn kan erhålla en alldeles otillbörlig kännedom om sistnämnda firmas affärsställning. Här fordras det att hafva tankarne med sig, min herre, och här är något annat än att sitta och hänga näsan öfver latinska och grekiska böcker.

Gustaf Blom fann unge Max Keller nästan komisk, men han måste betrakta honom såsom sin förman och mottog derför med aktningsfull uppmärksamhet de upplysningar, förmaningar, råd och praktiska anvisningar, som den unge kontoristen slösade på nykomlingen.

Han vågade naturligtvis ännu mindre någon invändning, då herr Grünbein sjelf, förste korrespondenten, anvisade honom den plats, der han skulle flitigt arbeta, och denna plats befanns vara just densamma, i vrån vid dörren, som Peter Kühn, den oförskämde karlen, redan förut utpekat.

Det var icke med de mest angenäma känslor, Gustaf Blom satte sig i den mörka vrån, strax bredvid kopieringsmaskinen och fick börja sin verksamhet inom verldshandeln med att numerera några fakturer, vika tillsammans några bref och utföra några andra rent mekaniska göromål.

— Ni har icke något handlag, — menade Max Keller, hvilken efter en stund uttryckte sin obelåtenhet med Gustafs Bloms lärospån i »rudimenta». — Icke för att ni genast behöfver förtvifla, men jag fruktar för att ni saknar den inre kallelsen, min [ 82 ]herre. Det är icke så lätt, som ni kanske tror, att uppträda såsom en i affärerna verksamt ingripande person på verldsmarknaden. Se bara på de här brefven, huru illa de äro hoplagda. Det ena hörnet skjuter längre ut än det andra. Det är snedt och obehagligt för ögat och kommer en affärsman att genast misstänka oordentlighet hos den firma, hvarifrån brefvet förskrifver sig, och från en sådan misstanke är vägen icke lång till en högst beklagansvärd rubbning i de ömsesidiga handelsförbindelserna.

— Åh, det är väl icke så farligt, — vågade Gustaf Blom invända.

— Icke farligt? Der ser man åter ett prof på er förskräckliga okunnighet, ert oförsvarliga lättsinne, skulle herr Grünbein säga, i fall han ville befatta sig med sådana underordnade detaljer, hvilka dock redan i och för sig samt ytterligare genom sina följder kunna blifva af oberäkneligt stor verkan.

Max Keller återgick till sin pulpet och under en god stund herrskade fullkomlig tystnad på kontoret. Huru ofantligt olika mot i »finansen», tänkte Gustaf Blom.

Derefter blef det åter lika lifligt, som det nyss förut varit stilla. Mäklarne började infinna sig, för att bjuda på »utomordentligt briljanta affärer» eller för att mottaga order. Några af dem vände sig till Gustaf Blom, hvilken för de inträdande satt närmast till hands, och begärde af honom åtskilliga upplysningar.

Gustaf Blom kunde naturligtvis icke lemna en enda upplysning. Han skakade förläget på hufvudet och fortsatte sitt tråkiga arbete.

[ 83 ]— Mina herrar, — utropade Max Keller helt högt från sin plats, — huru kunna ni vända er till vår yngsta lärling med sådana frågor? Han är en nykomling, en volontaire, som ännu ingenting begriper, och så är han utländing och kommer från Sverige, der man alldeles försummat hans uppfostran. Vill ni, herr Schirmer, att jag skall anmäla er för chefen? Men det kan herr Blom åtminstone lära sig. Skynda er nu, herr Blom, in till chefen och anmäl herr Schirmer, kaffemäklaren, och säg att vi för öfrigt hafva tobaksmäklaren äfven här och mäklarne i feta varor och i sprit. Kan ni komma ihåg allt detta herr Blom?

Gustaf Blom kände oemotståndlig lust att stiga upp och tillrättavisa den öfvermodige ynglingen, hvilken i hans tycke började blifva odräglig. Han qväfde dock denna lust och begaf sig helt ödmjukt in till chefen för att anmäla de väntande herrarne.

Johann Gottschalk Schmidt befann sig för ögonblicket frånvarande, och då Gustaf Bloms blickar öfverforo det lilla rummet, gjorde han en upptäckt, som han icke gjort när han första gången infunnit sig der. I en liten ännu mörkare skrubb vid sidan af chefsskrubben varseblef han en mensklig varelse, hopkrupen bakom en mängd kolossala kontorsböcker.

Det var en underlig figur, tänkte Gustaf Blom och betraktade honom med uttryck af den djupaste förvåning. Mannen bakom böckerna tycktes vara mycket liten och hopkrumpen, men försedd med ett storartadt hufvud, som stack fram just öfver hufvudboken. Detta hufvud hade ett par ögon, som stodo vidöppna och betraktade Gustaf Blom, så att [ 84 ]han nästan förskräcktes för deras besynnerliga uttryck.

Han fann dock snart, att om dessa ögon än betraktade honom, de likväl troligtvis icke sågo honom; åtminstone gaf deras egare icke tillkänna något sådant, utan när ögonen en stund fortfarit att stirra på Gustaf Blom, vändes de åter till hufvudboken, der deras egare långsamt skref in en post med uttryck af särdeles välbehag. Han hade troligtvis stirrat efter lösningen af en kinkig fråga och då han slutligen lyckats finna den, återvände han med en bokförares hela vällust till sitt debet och credit.

På Gustaf Bloms förfrågan, hvar chefen kunde träffas, erhöll han icke något svar. Han upprepade frågan ett par gånger, men med lika liten påföljd.

Det vore förskräckligt, om man skulle blifva en sådan der räknemaskin, tänkte Gustaf Blom, och nödgas tillbringa sitt lif i en sådan der skrubb.

Han återvände till kontorsrummet för att der ytterligare låta sitt tålamod undergå de hårdaste prof. Men han bestod dessa prof med heder och förvånade sig sjelf öfver sin långmodighet. De tillrättavisningar, unge Max Keller tillät sig att gifva den nykomne, voro icke de enda denne mottog. Ju längre det led på dagen, desto flera tillfällen fick Gustaf Blom att visa huru föga han begrep det arbete, han ålades fullgöra.

Sjelfve herr Grünbein förvånade sig öfver Gustaf Bloms mirakulösa okunnighet i allt hvad kontorsgöromål hette. Efter herr Grünbein kommo alla de andra kontoristerna och uttryckte sitt allradjupaste medlidande med den arme utländingen, som [ 85 ]kände rent af ingenting af allt det han borde känna. Man kunde omöjligt fatta, att icke hvar och en menniska har åtminstone så mycket sundt förstånd, att hon kan förstå sig på hvad Decort och Spesen är och de olika slagen af provision jemte huru hög magasinshyra bör beräknas för olika slags affärer och olika slags kunder.

Det enda afbrott sedermera i förmiddagens arbeten var då kontorspersonalen i största hast frukosterade. Denna frukost intogs i en vrå af förstugan och bestod af ett litet hvetebröd, ett s. k. »Rundstück», med smör utan vidare tillägg.

— Firman består icke splendidare frukost, — hviskade Max Keller, — och icke kunna vi sjelfva kosta på oss något bättre, ty den egentliga frukosttiden är dertill alltför knapp, ungefär fem minuter, på det att kontorsarbetet icke måtte lida alltför stort afbräck. Fem tuggor bröd, fem minuter, det är ganska noga kalkyleradt af chefen sjelf. Fröken Elise, den gudsengeln, skulle så gerna vilja bjuda oss på något godt och stärkande, det vet jag, men hon vågar icke öfverträda husets ordningsreglor och ej heller vågar hon visa sig här under frukostminuterna.

Gustaf Blom tyckte sig dock vid sitt inträde i frukostvrån hafva sett en skymt af de blå ögonen och de ljusa lockarna, just som de försvunno genom en sidodörr, och det gjorde på honom ett godt intryck; det var liksom en motvigt, tyckte han, till de ledsamma »rudimenta» på kontoret. Likaledes fröjdade han sig öfver den lyckliga händelse, som dagen förut befriat fröken Elise från den gemene Peter Kühn, »sjöröfvaren». Han visste visserligen [ 86 ]icke hvad det varit för en händelse, men antog att försynen anordnat något särskildt för att hjelpa en så älskvärd varelse ur en grobians våld. Att hon verkligen hvarenda dag plägade låta Peter Kühn föra sig omkring på vattnet, kunde han omöjligt tro. Han föresatte sig emellertid att söka närma sig den sköna fröken och på ett lämpligt sätt varna henne för den förskräcklige Peter Kühn, hvilken dessutom var den oförskämde Peter Kühn, den ohöfligaste och näsvisaste af alla husdrängar i verlden.

Denna plan behöll han dock för sig sjelf, sväljde de fem tuggorna i god ordning på de fem minuterna, begaf sig derefter från frukostvrån i förstugan till arbetsvrån på kontoret och började åter svettas vid kopieringsmaskinen, fick åter en och annan påminnelse af herr Grünbein och måste ånyo underkasta sig Max Kellers öfvermodiga beskydd.

Så förflöt Gustaf Bloms första förmiddag på kontoret. Klockan ett skyndade chefen till börsen; fem minuter derefter ilade herr Grünbein efter chefen också till börsen och tillsade Gustaf Blom att komma efter så fort som möjligt samt fatta posto vid pelaren № 17. Han fick springa, sade herr Grünbein, och röra riktigt flinkt på benen, ty annars hann han icke fram innan klockan slutat ringa och då fick han sjelf vidkännas utbetalningen af de par schilling courant, som inträdet efter klockan ett qvart till två kostade.

Det gälde att på fem minuter hinna från Alter Wandrahm till Adolphsplatz, ett godt stycke väg, och Gustaf Blom måste tillryggalägga den vägen på nämnda tid, ty han visste med sig att han icke [ 87 ]egde en enda liten hamburgerschilling i sin ficka. Den lilla reskassan var redan förtärd, och det var just när han hade gifvit ut sin sista schilling, som Gustaf Blom hade lyckan att blifva antagen till kontorsbiträde åt den stora firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, en lycka som dock tillsvidare icke inbringade en enda mark, enär han erhållit plats endast såsom volontaire utan någon lön, åtminstone under de första par månaderna. Derefter skulle Johann Gottschalk Schmidt se hvad som kunde göras af den unge mannen.

Det var just ingen lysande ställning, men Gustaf Blom hade ännu aldrig förtviflat och han hoppades på god kredit hos mutter Witte, som herbergerade honom i ett litet vindsrum vid den torftiga Reichenstrasse, samt likaledes hos pappa Veitshans, som hade ett blygsamt »Wirtschaft» i hörnet af Pferdemarkt och Breitestrasse, der Gustaf Blom hvarje dag intog ett middagsmål, som icke kunde tänka på att täfla med »Lyktans» och »Malmens» i Stockholm, men likväl var det enda, han numera kunde bestå sig.

Under sådana omständigheter kan man tillryggalägga temligen lång väg på fem minuter. Gustaf Blom sprang med lätta fjät och hörde alltjemt börsklockan ringa. Han hann verkligen fram, sedan han skuffat omkull en gammal herre, Gud vet om det icke var herr Johann Gottschalk Schmidt sjelf, men det hade Gustaf Blom icke tid att se efter, och sedan han trampat tjugo andra på deras ömmaste fotdelar.

— Räddad — utropade Gustaf Blom, när han, väl inkommen på börsen, hörde klockan slå sista slaget.

[ 88 ]Herr Schmidt hade icke ännu infunnit sig. Herr Grünbein visade sig en minut och bad Gustaf Blom taga noga reda på hvad som kunde förekomma till dess herr Schmidt och han uppträdde på platsen. Den förstnämnda satt troligtvis i »Börsenhalles» restaurationsrum, en trappa upp, vid sidan af galleriet, och drack en »Seidel» samt ögnade genom tidningarne, och herr Grünbein hade tusen saker att bestyra, innan han kunde få ro att ställa sig vid pelaren № 17.

Gustaf Blom blef således en stund ensam representant af firman, en ganska ansvarsfull befattning, medgaf han helt öppenhjertligt för sig sjelf; men han nästan förskräcktes för ansvaret, då han af än den ena, än den andra affärsmannen tillfrågades i firmans angelägenheter, utan att kunna derpå gifva den ringaste upplysning. Vid herr Schmidts personliga uppträdande på platsen kunde Gustaf Blom endast rapportera att huset Unbescheiden & Barwasser alldeles icke var belåtet med sednaste levereringen af oberedda hudar, att herrar Pickenpack & c:o frågade huru stor rabatt de kunde få på specerierna samt att herr Anselm Modersohn förklarat sig mycket nöjd med stockfisken och ämnade snart inkomma med ny reqvisition.

Herr Schmidt bröt sina bref, men hörde derunder mycket noga på Gustaf Bloms rapport. Vid omnämnandet af herrar Unbescheiden & Barwasser’s missnöje, rynkade herr Schmidt ögonbrynen på ett sätt, som kunde hafva skrämt en mindre oförfärad person, än det nyantagna kontorsbiträdet. Då målet Pickenpack & c:o föredrogs, såg herr Schmidt åter temligen likgiltig ut; men när Gustaf [ 89 ]Blom refererade herr Anselm Modersohns affärsvänliga yttrande om stockfisken, syntes på gamle herr Schmidts läppar en svag antydan till ett småleende.

Chefen nickade åt sitt nya biträde, liksom han skulle hafva varit nöjd med detta sätt att referera, men belåtenheten utbröt icke i ord. Dertill hade herr Schmidt för öfrigt icke tid, ty han omgafs af några dussin mäklare inom alla möjliga varugrenar, förutom vexelmäklarne och assuransmäklarne, hvilka redan en god stund stått med sina annotationsböcker öppnade och pennorna färdiga att notera de uppdrag firman kunde gifva dem.

Under fortsättningen af börstimman anförtroddes Gustaf Blom flera uppdrag till åtskilliga andra börsmedlemmar. Han lyckades verkligen få reda på herrar Trietsch & Tschölzke, herrar Köpke & Harmsens enkas söner och äfven andra firmor, som han fann mycket barbariska, hvad namnen angick, men med hvilkas svar han återvände ganska belåten till pelaren № 17, der såväl herr Grünbein som herr Schmidt sjelf tycktes nöjda med hans sätt att fullgöra uppdragen. Ingendera af dessa herrar gaf dock sin belåtenhet tillkänna med ord. Det öfverensstämde sannolikt icke med »usancen» och dessutom hade de sannerligen icke tid dertill.

Efter börstimman, med hvilken Gustaf Blom kännt sig något mer nöjd, än med förmiddagsarbetet på kontoret, var han rätt glad att få begifva sig till Pferdemarkt och intaga sin tarfliga middag hos pappa Veitshans, en gammal fryntlig värd, hvilken icke såg så noga på beskaffenheten af den s. k. föda [ 90 ]han lemnade sina gäster, men som ej heller var kinkig i afseende på betalningsterminerna.

Hos Veitshans träffade Gustaf Blom hvarje dag en mängd andra unga kontorister och volontairer, men dit gick äfven doktor Langelütje, en lärd utan anställning och utan förmögenhet, hvilken vid bordet representerade den högre bildningen och derför gerna lät bjuda sig på en flaska vin, helst rhenskt, efter hvars tömmande han var så nöjd med hela verlden, att han ur sitt eget »Bewusstseyn» färdigkonstruerade de absolut lyckligaste positioner åt sig och andra. Hade vinet dock uteblifvit ett par dagar, slog doktor Langelütje sig med stor häftighet på den rena kritiken, och då var han icke god att råka ut för.

Den som då var mest utsatt för doktors skarpa omdömen var en tragisk skådespelare, hvilken en gång blifvit misskänd af publiken och derför aldrig mera ville uppträda annat än i slutna sällskaper. Då vinet var tillräckligt och doktorn vid godt lynne, kunde man öfvertala den tragiske skådespelaren att framställa några gripande scener vid bordet, gripande att han, under inverkan af sin egen konstentusiasm, stundom dervid slukade de rätter, som voro framsatta för andra.

Ifrågavarande dag tycktes bordsällskapet icke vara vid godt lynne. Man hörde icke talas om något vin, men doktor Langelütje bjöd på desto mer galla, och tragikern hade ingen utsigt att blifva anmodad om en liten extra gästroll.

Gustaf Blom slukade ett par rätter i största hast, utan att reflektera öfver deras beståndsdelar eller göra sig reda för deras smak. Han fruktade [ 91 ]att icke komma i rättan tid tillbaka till kontoret och aflägsnade sig derför så skyndsamt som möjligt.

Under eftermiddagen var Gustaf Blom ännu ifrigare än på förmiddagen sysselsatt vid kopieringspressen. Om han lyckades få en minuts ledighet då och då och dervid kom att kasta blicken ut genom de små, dammiga kontorsfönsterna, såg han några glada solstrålar leka på den motliggande muren och han drog deraf den slutsatsen, att ute i det fria måste det vara ljufligt sommarväder, och så kom han att tänka på Djurgården och de glada kamraterna och på den tid, då han föraktat alla dem som kunde stänga in sig och arbeta på en sådan herrlig sommardag. Nu stod han sjelf bunden vid trampqvarnen eller vid kopieringsmaskinen, hvilket kunde komma på ett ut.

— Står ni och drömmer, herr Blom? — ropade herr Grünbein något omildt, och den arme nykomlingen for förskräckt upp ur sina Djurgårdsfantasier.

Han skyndade åter till arbetet, under det herr Grünbein å ena sidan och Max Keller å den andra med dystra färger skildrade de förskräckliga olyckor som kunde blifva en följd af att brefven icke kopierades i rätt tid och derigenom kanske icke hunno med aftonens post. Tusentals mark banko kunde gå förlorade, familjers väl och ve, hela nationers öden deraf bero.

Gustaf Blom insåg, att herrar Grünbein och Keller hade rätt i sina framställningar, och han vred på pressen, så att svettdropparne strömmade ned öfver brefven.

— Nu har ni väl kopierat ett par hundra bref [ 92 ]i dag, — sade Max Keller, som hvilade sig en minut, — men jag har skrifvit snart etthundra, tror jag. Tänk, herr Blom, när ni en gång kommer så långt.

Och derefter raspade pennan öfver papperet, ej blott Max Kellers penna, utan äfven herr Grünbeins och det med ännu större fart, samt herr Krulls och herr Wulffs och herr Zells, de öfriga korrespondenternas. Klockan skred allt närmare fram till posttimmen. En feberaktig ifver bemäktigade sig alla brefskrifvarne. De sågo ej ett enda ögonblick upp från papperet, och det ena brefvet efter det andra dansade i vild fart från pulpeterna till kopieringsmaskinen.

Men Gustaf Blom skulle äfven vika ihop brefven och skrifva utanskrifterna. Det var öfvermensklig ansträngning.

Under allt detta gick Peter Kühn brummande omkring nykomlingen och beklagade sig öfver dennes långsamhet, och ju mer den försmädlige kontorsdrängen brummade, desto sämre gick det naturligtvis för Gustaf Blom. Han hade icke tid att fördömma sin dårskap att göra sig till kontorsbiträde, men han kände sig frestad att kasta brefven i ansigtet på Peter Kühn, taga sin hatt och rusa på dörren; han nöjde sig med att fråga hvad Peter Kühn egentligen hade att göra med saken.

Peter Kühn hade, såsom vanligt hvarje eftermiddag, druckit mycket öl, och då ölet var utdrucket hade han vändt sig till starkare drycker. Hans anlete var purpurskimrande och hans röst ljöd som en doft rullande åska.

— Han frågar hvad jag har att göra med saken [ 93 ]— utropade Peter Kühn och höjde de väldiga händerna mot taket. — En sådan der nykomlig vet då ingenting alls. Han vet ej ens, att det är jag som har hela korrespondensen om händer, som får svara för att den i ordentlig tid expedieras!

Saken var den, att Peter Kühn så till vida hade korrespondensen om händer, som han bar alla brefven hvarje afton till de olika postkontoren, och så purpurskimrande hans ansigte än var, så hade detta förhållande likväl icke någon inverkan på brefvens ordentliga aflemnande. Det var åtminstone ett högst sällsynt undantag, om han bar till danska postkontoret ett bref som skulle aflemnas på det hannoverska eller om han ansträngde sig för att i rätt tid hinna till preussiska postkontoret vid Gänsemarkt, då han borde hafva begifvit sig till det mecklenburgska vid Grosse Bleichen, hvilka lokaler just icke äro grannar.

Men det blef afton äfven på den dagen. Genom underverk af skyndsamhet hade Gustaf Blom ändtligen fått alla brefven färdiga, något som onekligen förvånade herrar kontorister och bidrog att höja nykomlingen i deras aktning. Max Keller ansåg sig till och med böra yttra ett par uppmuntrande ord till den som visade så god vilja.

— Under min ledning skall det nog gå bra, — sade han mycket nedlåtande och klappade Gustaf Blom helt nådigt på axeln, hvarefter han höll ett för tillfället lämpligt tal om en nykomlings alla skyldigheter.

Klockan hade redan slagit tio, och nu kunde hvar och en af kontorspersonalen använda den återstående delen af eftermiddagen efter behag. Det var en vacker sommarafton och Max Keller [ 94 ]föreslog just att man skulle hämta litet frisk luft nere vid Alstern, då den gamle bokhållaren passerade rummet på utgående.

— Herr Brummer! — ropade Max Keller och ställde sig i vägen för honom.

— Hvad är det fråga om? — sporde bokhållaren helt förskräckt. Max Kellers häftiga fasoner inverkade alltid ofördelaktigt på den gamle herrns svaga nerver.

— Det är ingenting farligt, herr Brummer, — försäkrade Keller. — Det är alldeies icke fråga om någon post i hufvudboken. Jag vill endast presentera vår nye volontaire för er, herr Brummer. Han är ännu något grön, men får jag blott sköta honom en tid, skall han nog blifva mogen för den högre kommersen.

— Fägnar mig, min herre, — svarade bokhållaren, hvilken icke visade stort interesse hvarken för den ena eller den andra af kontoristerna, gjorde en knapphändig bugning och lyckades undkomma.

— Ha, ha, ha! — skrattade Max Keller. — Jag tror att gamle Brummer är rädd att vi skulle truga vårt sällskap på honom. Det behöfver han sannerligen icke frukta. Tråkigare karl har jag aldrig träffat på. Tänk om ni skulle blifva ett sådant der original, hr Blom, i tidernas längd.

Gustaf Blom bad Gud bevara sig derifrån, men den bönen vågade han dock icke högt uttala. Han endast smålog och visade sig belåten med att ega Max Kellers mäktiga beskydd.

Under vägen från kontoret bevisade den sistnämnde ytterligare sin bevågenhet mot nykomlingen genom att uppdraga en karakteristik af [ 95 ]kontorspersonalen. Det kunde vara godt att känna, menade han, hvad hvar och en gick för.

Gamla Brummer hade så länge varit bokhållare i huset, att ingen af de öfrige biträdena kunde minnas hans företrädare. Han var en hjertans from, gammal man, hvilken visst icke gjorde skäl för sitt namn, utan satt tyst och stilla hela dagen bakom sina böcker och endast upplät sin mun, när han skulle besvara en fråga af principalen och äfven då inskränkte sig till de allra nödvändigaste yttranden. Han deltog aldrig i de öfrigas samqväm, utan när klockan slog tio på aftonen, bugade han sig för hr Schmidt och smög sig så obemärkt som möjligt genom det yttre kontorsrummet. Hvart han då begaf sig, kunde ingen säga. Ingen visste hvar han bodde, om han egde familj eller icke eller huru han brukade tillbringa sina hvilodagar. Med detta hade heller ingen att göra det ringaste. Herr Brummer skötte sina böcker och skötte dem utmärkt. Detta var nog för att skaffa honom aktning, skulle det också hända att någon lättsinnig ung kontorist kände stor lust att göra sig lustig på herr Brummers bekostnad, när han med ljudlösa steg om morgnarna smög sig till sin skrubb eller när han om qvällarne på samma sätt begaf sig derifrån.

Om herr Grünbeins utomordentliga förmåga såsom korrespondent och förste kontorist hade Max Keller redan under dagens lopp haft tillfälle att yttra sig. Han tillade endast nu, att Grünbein var en mycket allvarlig man och mycket solid, som hade viss procent af firmans behållning och arbetade som en myra. Han kunde vara mycket häftig, när brådskan ansatte honom, men var aldrig orättvis vid [ 96 ]närmare besinning. Herr Grünbein var en man på fyratio år eller något derutöfver och äfven han deltog icke gerna i de ungas tidsfördrif på lediga stunder. Han kunde dock visa sig sällskaplig, ty han var ingen pedant. Det var alltid förmånligt att stå väl med herr Grünbein, upplyste Max Keller.

Dernäst i ordningen förekom herr Grube, firmans kassör, en flink karl, som kunde räkna ut de svåraste problemer och på sina fem fingrar hade jordens alla mynt- och kursförhållanden, en man som genast såg om något enda af de guldmynt, hvilka lemnades honom, hade undergått en äfven aldrig så liten skafning. Det var omöjligt att lura herr Grube på en enda liten Pfennig och ännu aldrig hade han kommit på en schillings balans, fastän ofantliga summor i stora och små poster hvarje dag gingo genom hans händer. Det var, med ett ord, en mönsterkassör af första ordningen.

— Hvad de öfriga herrarne på kontoret angår, — slutade Max Keller sin karakteristik, — så äro de ganska vanliga menniskor utan just några framträdande egenheter i det ena eller andra afseendet, goda kamrater och inga dåliga arbetare. Ni får nog sjelf, herr Blom, snart göra deras närmare bekantskap, blott ni följer mina goda råd.