I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 4

←  III. En debut i verldsmarknaden

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin IV. Huru det ser ut hos handelns furstar

V. Huru Gustaf Blom lärde sig rudimenta af verldshandeln  →

IV.
Huru det ser ut hos handelns furstar.

— Salomon Heine är ju den förnämste bankiren här på platsen? — sporde Gustaf Blom, dagen derpå, då han stod i beredskap att gå ut och hotelets »portier» bugade sig för honom och talade om »Stadt-Teater» och annan dramatisk konst, kriticerade ganska skarpt en sångerska, som kommit från Wien och icke bodde i hotelet, samt berömde lika mycket en annan sångerska, som kommit från Berlin och tagit in just uti detta hotel, hvilken recension slutade med att tillbjuda hr Blom en mycket beqväm »Sperrsitz» för ett pris, som föga öfversteg dagens biljettkurs i teaterluckan och dess grannskap.

Gustaf Blom köpte naturligtvis denna »Sperrsitz» och gaf »portiern» dessutom rätt hederligt med drickspengar för hans besvär att bjuda ut och sälja. Ett sådant frikostigt handlingssätt kan ofta vara svenskt.

Derefter frågade han ännu en gång om Salomon Heine icke var den förnämsta bankiren. Han hade nämligen den dagen kommit på idéen, att begynna sin bana som bankir. Det kunde ju alltid gå an att börja med. Och det var naturligtvis Salomon Heine, som sjelf skulle öfvertaga hans undervisning i »rudimenta» och lära honom det recept, efter hvilket man skrapar ihop en million mark banko på den kortaste tiden.

— Salomon Heine är naturligtvis den förnämste, — svarade »portiern», — och om det icke fanns någon Rotschild i verlden, så vore Salomon Heine mycket mer än den förnämste. För min del tycker jag det vara mycket orätt, att icke Rotschildska huset har sitt hufvudkontor i Hamburg, som är en underskön stad, utan i det der smutsiga Frankfurt, der det bor bara penningjudar. Jag är patriot, hr von Blom, och älskar Hamburg framför allt, fastän jag är född i Schweitz och aldrig kan glömma mina vackra berg. För ett par år sedan hade jag förtjenat så mycket pengar på den här platsen, fastän Gud skall veta att jag fått släpa för dem, att jag sålde sysslan på ganska förmånliga vilkor, for till Schweitz och köpte mig der en liten gård vid Vierwaldstädtersjön för att lefva i lugn på gamla dagar. Men, hr von Blom, tro icke att jag förmådde stanna qvar i dalen, vid sjön, och höra koskällorna på nära håll och alphornen på afstånd. Jag tänkte åter på hotelets stora ringklocka och på postiljonens horn, och så for jag tillbaka till Hamburg och köpte igen min gamla portvaktaresyssla. Nu är jag åter lycklig, fastän jag, såsom jag nyss sade, aldrig kan glömma mina vackra berg ... Hr von Blom frågade mig om Salomon Heine. Åh, han är fin, och ni kan tryggt göra affärer med honom.

— Det gläder mig att höra, — gemälde Gustaf Blom. — Träffas han på sitt kontor så här på förmiddagen.

— Naturligtvis är han på sitt kontor, men icke tror jag att ni kan få tala vid honom sjelf så här alldeles oförberedt.

— Hvarför kan jag icke det?

— Så ni frågar, hr von Blom ... Salomon Heine är ingen vanlig kontorsmenniska. Han har sina underchefer och en hel armé af biträden, och det är icke lätt att slippa in till honom. Har ni kreditiv på honom, så vänd er blott till den person, som har den afdelningen på kontoret. Ni får genast lyfta så stor del af kreditivet ni vill ... ett tusen, två tusen, tio tusen mark banko, allt efter behag.

— Nej, jag har icke något kreditiv.

— Jaså, vexel? Det går också mycket bra. Fem tusen mark banko får ni då i en handvändning. Tio, tolf tusen kanske? Eder vexel är på ...?

— Jag har ingen vexel heller. Jag vill tala vid Salomon Heine i en angelägen affär.

— Nå, ni kan tryggt hafva en vexel på andra hamburgerhus. Alla äro fina och stå öfver allt misstroende. Ni har således andra affärer med Salomon Heine. Godt, herr von Blom! Det är väl affärer, på hvilka Salomon Heine kan göra en god vinst?

— Det skulle jag väl tro. Men affären rörer egentligen mig personligen.

— Så-å! Det förändrar saken, min herre. Då kan ni icke gerna besvära den store Salomon Heine så der i hans arbetskabinett, der han blott kalkylerar huru många hundra tusen mark han förtjenar hvarje dag, ty i den sysselsättningen vill han ej blifva störd. Men gå på börsen, herr Blom, och sök upp honom. Han har sin bestämda plats, och alla menniskor veta hvar Salomon Heine står, klockan mellan ett qvart till två och två hvarenda dag, med undantag af lördagarne, då den store Salomon har helgdag, och söndagarne, då en stor del af den store Salomons kunder har helgdag. Men ni får skynda er, ty klockan är snart en qvart till två.

— Slipper man då icke in på börsen efter den tiden?

— Jo, nog gör man det. Men då får ni betala ett par schilling courant, min herre.

— Nå, än sedan?

— Än sedan? Är det icke mycket nog, det? ... Ack, det höres att ni icke är hamburgare, min herre. Då talade ni icke så.

»Portiern» skakade betänkligt på hufvudet, under det Gustaf Blom skrattande lemnade honom och styrde sina steg till Hamburgerbörs. När han nalkades platsen öfverraskades han af den stora mängd folk, som här strömmade tillsammans. Det var en hel folkvandring, och ju närmare han kom målet för sin vandring, desto starkare blef tilloppet.

Från alla gator och gränder, alla portar, stora och små dörrar skyndade manliga individer, unga och gamla, kraftfulla män och utlefvade gubbar, eleganta herrar och vårdslösa sluskar, representanter af den finare handelsaristokratien och grofva karlar i tröja och med kroppsarbetarens kraftiga gestalt. Alla sträfvade de till samma mål. Alla skulle de besöka börsen. Alla lifvades de af samma brådska. Några sågo med ängsliga blickar på sina ur. De hade icke en enda minut att förlora. Andra knuffade sig fram genom trängseln, trampade grannarnes fötter och stötte sina armbågar obarmhertigt i deras sidor. Det gälde att icke blifva för långt efter, det gälde att komma först, tycktes det.

Öfver det sorl, som framkallades af denna menniskoström, då den bröt sina vågor mellan de höga husen och brusade oemotståndligt framåt, klingade en klockas gälla pinglande. Det var icke någon högtidlig storklocka, som med hemska klämtslag dånade vid ett gatuupplopp eller med mäktig malmtunga kallade menigheten till strid mot inkräktarne. Det var en helt anspråkslös, borgerlig hvardagsklocka, som med gäll och beskäftig ton ropade åt folket, att det borde taga tiden i akt, och folket ställde sig uppmaningen till efterrättelse. Tid är pengar, heter det i alla stora affärssamhällen. Börsklockan börjar ringa, då börsuret visar precis på ett och slutar på pricken en qvart derefter.

Då och då stannade en andtruten affärsman, drog ett djupt andetag och lyssnade ängsligt, om klockan ännu lät höra sig.

— God middag, herr Schreier! Hör ni klockan ännu?

— Ja, herr Fischer! Ännu ringer hon.

— Gud vare lof, herr Schreier! Jag var så rädd, att jag skulle komma för sent. Jag har sprungit hela vägen från Neustädter Fuhlentwiete.

Den arme affärsmannen torkade sin af svett drypande panna, under det att han med hatten i hand fortfor att springa.

Klockans toner började märkbart afmattas. Då blef rörelsen ännu starkare, då bar det af i vild, rusande stormmarsch mot börsbyggnaden. Då gälde icke längre några vänskapsförbindelser, några slägtskapsband, ej ens hvad mer är, de intimaste och mest lyckade affärsförbindelser. Hvar och en sökte blott att skaffa sig sjelf fram och man skydde icke, om så hade behöfts, att trampa under fötterna sin ungdomsvän, sin egen far, sin affärsvän, på hvilken man i går förtjenade tiotusen mark och på hvilken man hoppats att i morgon förtjena tjugotusen.

Vid ingångarne till börsen var allt en enda olöslig oreda, mam såg blott hattar, armar och käppar i en förtvifladt tilltrasslad härfva; men alltsammans klämde sig in på ett förvånande lyckligt sätt. Ingen enda blef ihjältrampad, hvilket mycket öfverraskade Gustaf Blom. Sjelf hade han fattats af samma ifver, som alla andra. Han sprang, som alla andra. Man måste ryckas med i en sådan hvirfvel. Han kände sig lifvad, som alla andra. Han tyckte att det skulle vara förskräckligt, om han ej kom fram, innan börsklockan tystnat. Hamburgs börs skulle tagas med storm, tyckte han. Allt det der föll alldeles af sig sjelft. Det enda förvånande var att ingen i trängseln satte lifvet till, tänkte Gustaf Blom.

Han hade blott ett par steg fram till målet, då klockan plötsligt tystnade. Det var alltså för sent ... För sent! förskräckliga ord, som nu ljudade omkring börsen. En monark, som tagit miste på tiden och gör medgifvanden först i sista stund åt sitt folk, kan icke finna det der »för sent» obehagligare, än herrar affärsmän omkring Gustaf Blom funno det.

— Ser ni, herr Schreier, att vi skulle komma för sent i dag. Det är sorgligt i sanning. Icke kunde jag gerna taga en droska från Neustädter Fuhlentwiete för att fara till börsen.

— Nej, det hade varit en dum spekulation, herr Fischer, ty det hade kostat er åtta schilling courant.

— Alldeles, herr Schreier! Men att ge ut ett par schilling är harmligt nog. Det är en fördömd inrättning med den här börsqvarten. Kanske jag icke förtjenar en enda schilling här i dag.

Med den bedröfligaste min i verlden drog herr Fischer upp sin börs och letade mycket tveksamt fram ett par ganska orena hamburgerschillingar i silfver, hvilka han sedan vände en god stund i handen, innan han släppte ned dem i den bössa, som hölls fram af en uniformerad börsvaktmästare. Det var först efter schillingarnes nedsläppande i bössan, som herr Fischer släpptes in på börsen.

Herr Schreier och alla de andra, som icke hunnit innanför dörrarne, då klockan tystnat, samt ibland dem Gustaf Blom, måste undergå samma beskattning. För sin del fann Gustaf Blom det nästan löjligt, att de stora affärsmännen skulle jämra sig så förskräckligt öfver utgiften af de der schillingarne. Men det hör väl till »coutumen», tänkte han. Det är sannolikt en »Hamburger-usance». Han bestyrktes så mycket mer i den förmodan, då en gammal man med vördnadsbjudande utseende, hvilken af en närstående tillkännagafs vara »en af handelns furstar», gjorde en ännu förskräckligare grimas, än både herr Fischer och herr Schreier, och tvekade en god stund, innan han kunde besluta sig att betala inträdesafgiften. Det var den store affärsmannen Johann Gottschalk Schmidt, sade man.

Ändtligen befann Gustaf Blom sig på den plats, hvarifrån han skulle eröfra verlden. De värsta svårigheterna voro nu öfvervunna, tyckte han, och hvad som återstod kunde ej vara annat än småsaker.

Han stod på börsen i Hamburg. I början kände han sig nästan bedöfvad af stundens högtidlighet, men kanske ännu mer af det sorl, som omgaf honom. Aldrig förr hade han hört något dylikt, om det icke var den gång, då han stod bredvid »Helvetesfallet» vid Trollhättan.

Lika mäktigt som ett vattenfall och som just det nämnda »Helvetesfallet» dånade sorlet omkring honom. De enskilda menniskorösterna förenades till ett enda brusande, som alldeles icke hade något menskligt hos sig. Det var som ett af naturens storverk, inför hvilket menniskan känner sin litenhet, och likväl var det stora hela blott en sammansättning af ett ofantligt antal smått. Hvar och en sökte blott att göra en affär för egen vinning, och det mäktiga kollektiva sorlet bestod icke af annat än en hel mängd individuela, ofta högst obehagliga röster, som ropade och skreko och väsnades för att åt sina egare förtjena kanske några få mark. Det var ett prutande och köpslagande, der det höga i handeln icke kunde ses för de små interessena. Men tillsammanlagdt blef det ett mäktigt dån och ett buller, som slog med häpnad, något vördnadsbjudande, nästan majestätiskt. Det var kanske också en bild af handeln, skådad i sitt stora verldsbetydande sammanhang, och sedd i de enskilda, oändligt små och futtiga detaljerna.

Gustaf Blom sökte hämta sig från det första, öfverväldigande intrycket, men hans vanliga tillförsigt tycktes hafva lemnat honom. Han sökte öfvertala sig sjelf, att han nu blott behöfde öppna munnen för att genast göra sin lycka, men han kom sig icke för att öppna munnen. Han kände sig så olyckligt bortblandad i denna lifligt sysselsatta mängd, der väl hvar och en hade ett särskildt mål för dagen, en praktisk punkt att hålla sig till, och han endast sväfvade med sina önskningar »ins Blaue hinein».

Så stod han lutad mot en pelare och hörde och såg allt, tyckte han, men hörde och såg egentligen ingenting. Han stördes i sina betraktelser af en röst, som tilltalade honom:

— Min herre önskar något?

Det var samme gamle man med det vördnadsbjudande utseendet, som han nyss förut sett tveka att betala de par schillingarne courant för att slippa in på börsen efter klockan ett qvart till två.

— Nej, jag önskar ingenting, — svarade Gustaf Blom, som egentligen önskade ganska mycket, men icke kom sig för att säga det.

— Då får jag bedja er, min herre, att lemna den här platsen, — sade den gamle herrn.

— Hvarför det, om jag får fråga? — genmälde Gustaf Blom, hvilken fann platsen ganska lämplig för sina observationer öfver lifvet på börsen.

— Emedan, min unge vän, det är en plats, som i hundra år innehafts af den gamla firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Det är pelaren № 17, der ni alltid träffar hufvudmannen för firman, hvilken är jag, Johann Gottschalk Schmidt, till er tjenst, min herre.

Gustaf Blom försökte ursäkta sig med sin obekantskap i börsförhållandena och lemnade pelaren № 17. Han var ju dessutom kommen för att samtala med Salomon Heine och tillbjuda honom sina tjenster, hvarför han vände sig med en förfrågan till gamle herr Schmidt om platsen, der den store bankiren kunde träffas.

Men Johann Gottschalk Schmidt var redan upptagen med ett uppmärksamt studerande af flera affärsbref, som räcktes honom från höger och venster af olika staters postvaktmästare.

Dessa postbud kilade med en förvånande hastighet igenom den tätt sammanpackade mängden. Gustaf Blom kunde icke begripa huru de kunde bana sig väg, men öfverallt syntes sådana brefbärare, än i preussisk, än i mecklenburgisk, än i dansk, än i »Turn-Taxisk-Rikspost»-uniform, och öfverallt visste de att hitta reda på adressaterna.

Att försöka uppehålla någon af dessa brefbefordrare med en fråga tjenade synbarligen till ingenting, och lika litet lönade det mödan att vidare ställa sitt tal till hufvudmannen för firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Han hörde icke på några frågor, som ej rörde hans affär. Dessutom var Gustaf Blom icke mera synnerligt hågad för förfrågningar. Han trängde sig fram eller blef framträngd mellan de pratande och gestikulerande affärsmännen, men fann ingenstädes ett ansigte, som tycktes vilja en enda minut interessera sig för en främling, hvilken icke hade en affär att bjuda på. Hvart han vände sig, såg han icke en enda uppmuntrande blick.

Slutligen hade man trängt honom i de mest olika direktioner, än såg han sig vid pelaren № 10, så åter i grannskapet af № 17, än här, än der, utan att han derför var kommen en hårsmån närmare målet. Händelsevis befann han sig bredvid sin bekantskap från lördagens aftonnöje i »Ölträdgården», den store lotterikollektören herr Ascher Lazarus, hvilken genast kände igen honom och helsade på honom med de listigt blinkande ögonen och det välvilliga draget omkring munnen.

Gustaf Blom hade icke väntat finna sådana affärsmän på Hamburgs börs, men han helsade artigt tillbaka och betraktade den magre herrn nästan såsom en gammal bekant.

— Så, ni sträcker ert »Vergnügungs-Geschäft» ända till börsen? — sade herr Ascher Lazarus och räckte den unge mannen välvilligt handen.

— Jag söker egentligen Salomon Heine, — svarade Gustaf Blom.

— Åh, min herre, — sade Ascher Lazarus och bugade sig så mycket det trånga utrymmet medgaf. — Ni har ganska fina bekantskaper i Hamburg. Har ni icke lyckats träffa den store Salomon?

— Icke ännu. Jag känner icke hans plats på börsen, och här tyckes ingen hafva tid att visa mig hvar han står.

— Han sitter, min herre. Salomon Heine sitter alltid vid sin pelare. Det är här strax bredvid. Emedan jag för tillfället är ledig, vill jag hjelpa er till rätta.

Och den tjenstvillige lotteriaffärsmannen lotsade främlingen fram till grannskapet af penningfurstens plats, men att föra honom ännu längre, det kunde han omöjligt åtaga sig. Gustaf Blom fick se blott en skymt af Salomon Heine, der han thronade med ryggen mot en pelare, omgifven af en talrik skara uppvaktande affärsmän.

Att bana sig en väg genom denna täta flock fann Gustaf Blom, så stor tillförsigt han än hade, vara en omöjlighet. Han måste nöja sig med att på afstånd betrakta den mäktige och till ett lägligare tillfälle uppskjuta försöket att få audiens hos honom.

Börstimman var till ända, och dermed också Salomon Heine plötsligt försvunnen. Hela den öfriga skaran af börsbesökande var snart såsom genom ett trolleri bortblåst och skingrad till alla delar af den stora staden.

Gustaf Blom kände sig icke alldeles nöjd med sitt första uppträdande på Hamburgs börs. Han hade gått dit med stora förhoppningar, men återvände något bedragen i sin väntan. Det såg ut som man alldeles icke ämnade uppmärksamma honom. Modfäld kunde han visst icke någonsin känna sig, ty dertill var han fortfarande alltför förtröstansfull; men han tyckte i allmänhet icke om att vänta och gjorde just derför några mindre glada betraktelser, då han återvände från börsen och vid sin sida hade den vänlige Ascher Lazarus, hvilken för tillfället fann sig hafva samma väg, som den unge främlingen.

Gustaf Blom var icke mycket böjd för samtal, men hade gerna önskat fråga lotterikollektören huru hans dotter Sara befann sig. Han hade nog sedan kommit längre in på det kapitlet, men den skönas fader tycktes icke lemna honom tillfälle dertill.

— Salomon Heine är stor, — sade Ascher Lazarus, då Gustaf Blom vågade yttra något om blixtrande ögon, — lycklig den man, som eger hans förtroende.

Lotterikollektören suckade djupt, hvilket gaf hans följeslagare anledning att fråga, om affärsmannen vid Neuer Steinweg icke egde den store bankirens förtroende.

— Ack, min herre, — svarade Ascher Lazarus och suckade ännu djupare, — något förtroende kan aldrig komma i fråga mellan en hög monark och en usel slaf. Hvad är jag, Ascher Lazarus, i min lilla butik vid Neuer Steinweg, mot den store Salomon Heine i hans palats vid Grosse Bleichen?

— Det kan ni ha rätt uti, — yttrade Gustaf Blom, utan att just tänka på hvad han sade.

— Och likväl skall jag säga er, min herre, — återtog lotterikollektören, hvilken kanske kände sig en smula förolämpad öfver att icke blifva motsagd, — det både den store Salomon Heine och den obetydlige Ascher Lazarus idka samma »Geschäft». Såväl den ene som den andre har en lånebutik, fastän min kollegas är mycket större och rymmer sådana potentater, som sitta till doms öfver nationerna, under det min butik är mycket liten och tager emot endast småfolk i Hamburg, som behöfva några mark för tillfället. Mången gång hör jag klagomål öfver de stackars procent, jag nödgas beräkna för att kunna lefva, men aldrig hör jag någon klaga öfver den höga ränta och den stora provision, som Salomon Heine betingar. Han får dessutom furstliga presenter och en hel mängd granna ordnar. Mig spottar man kanske åt, då jag passerar öfver Grosse Neu-Markt och kallar mig en obarmhertig jude, liksom jag någonsin varit obarmhertig eller som om det skulle ligga i vår slägt att vara obarmhertig. Kan ni säga mig, min herre, hvarför Ascher Lazarus skulle vara obarmhertigare, än Salomon Heine?

Nej, det kunde Gustaf Blom icke säga.

— Nå, ser ni nu. Den store Salomon, som sitter i all sin prakt, omgifven af en skara uppvaktande från jordens alla furstehus, och lutar sig så beqvämt mot sin börspelare, är egentligen ingenting annat än en annan upplaga af Ascher Lazarus, den arme gamle mannen, som står på sin plats på börsen en hel timme, dag ut och dag in, och väntar att man skall komma och göra en god affär med honom.

— Det kan ni ha rätt uti, — sade Gustaf Blom ännu en gång, men han kände dock icke någon håg att gå i lära hos Ascher Lazarus i dennas lånebutik vid Neuer Steinweg, då han deremot föresatt sig att hos Salomon Heine lära sig konsten att blifva millionär.

— Vill ni hedra mig med ert besök, min herre, någon dag? — yttrade Ascher Lazarus slutligen, när hans väg icke längre gick åt samma håll, som den unge främlingens. — Jag vet nog att ni har mycket »Vergnügungs-Geschäft» här i staden och att ni skall tala med Salomon Heine ... Ni behöfver icke säga honom hvad jag nämnde om hans lånebutik, fastän det ej heller gör något, i fall ni önskar säga det, ty jag talar sanningens ord ... Och så har ni väl mycket annat att tänka på, kan jag tro; men om ni tycker er ha ledsamt någon gång och vill pröfva er lycka på en hel lott eller bara en half, kanske icke större än en liten fjerdedels till att börja med, så gå till № 70 vid Neuer Steinweg, och ni skall finna ett redbart bemötande. Om ni tycker om gamla nipper, ur och ringar och präktiga kråsnålar med kostbara stenar, skall ni finna ett litet vackert urval hos mig. Jag är inte dyr på någonting, men, Israels Gud, man måste ju lefva af något. Kan jag för öfrigt vara er till tjenst, min herre, så stöt på mig. Gamle Ascher Lazarus gör sig gerna besvär för en vän.

Gustaf Blom uttryckte sin tacksamhet för den vänliga bjudningen, liksom han redan förut i »Ölträdgården» gjort, och föresatte sig att rätt snart begagna sig deraf. Han kände en oemotståndlig längtan att återse de blixtrande ögonen, oaktadt dessa varit orsaken till det mystiska äfventyret med båtkarlarna.

Om detta äfventyr talade han för öfrigt icke, visst ej så mycket af fruktan för den hotelse, hvarmed de nyssnämnda karlarna tagit afsked af honom, som ej mer emedan han nästan blygdes att hafva blifvit på detta sätt öfverrumplad, och kanske han äfven blygdes öfver den snöpliga utgång äfventyret tog.

Han visste ännu icke hvad han skulle tänka om hela tilldragelsen, men snart glömde han bort alltsammans och behöll endast en erinran om den sköna Sara Lazarus.

Så gerna han, följande dag, hade först begifvit sig till Neuer Steinweg för att försöka om han kunde uppfånga en blixt ur de meromnämnda ögonen, så ansåg han sig dock först böra gå till Grosse Bleichen för att se hvad Salomon Heine kunde göra för ögon, när Gustaf Blom tillbjöd honom sina tjenster.

För att göra en lång historia kort måste vi hellre först än sist omtala att Salomon Heine icke gjorde några ögon alls när Gustaf Blom hos honom tillkännagaf, det han beslutat blifva millionär och ville lära sig konsten hos Hamburgs förnämsta bankir. Den store penningfursten såg icke ens på den unge mannen. Han hade icke tid att se på honom. Ej heller hade han tid att svara honom.

Salomon Heine kallade på sin son, hr Carl Heine, och bad denne för den okände främlingen i största hast förklara, det man inom den affären icke kunde använda honom. Men om han en gång skaffat sig sin million, kunde han komma igen, så skulle den store Salomon se till om han kunde hjelpa honom att af en million göra två millioner. Det vore en affär, med hvilken den mäktige bankiren kunde befatta sig. Något annat biträde behöfde han icke för närvarande.

Med detta beslut fick Gustaf Blom återvända från det stora kontoret vid Grosse Bleichen.

En dag, liksom så många andra dagar, dref Gustaf Blom sysslolös omkring på Hamburgs gator. Han hade icke funnit någon anställning, fastän flera veckor förflutit, sedan han första gången uppträdde på Hamburgs börs och sedan han återvändt med oförrättadt ärende från Salomon Heine. Han började finna, att det verkligen kunde vara förenadt med några svårigheter att blifva millionär. Men hans fasta förtröstan öfvergaf honom dock icke. Det som går långsamt, går säkert, sade han för sig sjelf, ehuru han visst icke älskade långsamheten; men naturligtvis behöfde han ett säkert ordspråk för att trösta sig och hålla modet uppe.

Sjelf gick han också långsamt omkring i den gamla handelsstaden, gaf noga akt på allting och blef slutligen lika förtrogen med det yttre af Hamburg, som han var med Stockholm både utan och innan. När han då en dag dref gata upp och gata ned, kom han till en lång, men ej öfverdrifvet bred gata, hvilken bar prägel af en äkta gammal hanseatisk gata. Det var Alter Wandrahm, en af det gamla Hamburgs äldsta och mest betydande gator och, fastän dess utseende tager sig mycket tarfligt ut i en modern stad, sammansatt af idel rikedomar.

Gustaf Blom roade sig med att betrakta de gamla solida husen, bostäder för lika gamla och solida handelsfirmor. Det var orappade tegelstenshus med sandstensornamenter och små, men klara fönsterrutor, som i bottenvåningarne tilläto att blicka in antingen i de små kontorsrummen eller i de stora förstugorna, hvilka sednare tycktes tjena till lokaler för flerahanda ändamål. I de öfra våningarne syntes eleganta gardiner och vackra växter i dyrbara krukor. Gatan var just icke en af de renligaste i anseende till den beständiga trafiken med de tunga varuvagnarne och de många hästarna samt den oupphörliga strömmen af kommande och gående handelsbiträden, arbetskarlar, formän och hvarjehanda folk. Men sjelfva husen med de klara fönsterrutorna och de bonade portarna med blankpolerade namnplåtar af messing sågo deremot så mycket proprare ut. Och trappstegen, som ledde upp till husdörrarne, höllos, oaktadt det ständiga vidrörandet af grofva och smutsiga skodon, i det snyggaste skick. Det var en nästan holländsk renlighet, som underhölls genom ett ständigt spolande med vatten och gnidande med borstar på långa skaft, som flinkt fördes fram och tillbaka af rödskinande, feta armar, tillhörande nätta och välklädda tjenstflickor i bländande hvita mössor och lika hvita förkläden.

Så såg det ut i Alter Wandrahm på den tiden, och Gustaf Blom tyckte det just vara en gammal hederlig och treflig gata, der man mycket väl kunde stanna för att öfva sig i »verldshandeln» och förtjena en eller annan million mark banko, hvilken summa sedermera kunde användas till de ädlaste ändamål.

Under det han gjorde dessa betraktelser och icke alltid gaf akt på huru mycket han med sina långsamma steg gick i vägen för alla som här hade brådtom, fästes hans uppmärksamhet vid en ung flicka af helt annan hållning och drägt än de små tjenstflickorna, som fejade portar och trappstenar.

Det var en ganska ung och ganska vacker flicka, fastän hon icke hade så svarta och blixtrande ögon som Sara Lazarus och ej heller dennas stolta figur. Ögonen voro milda och blå, tyckte Gustaf Blom, hvilken visserligen kunde blifva häftigt intagen i mörka ögon, som skjuta blixtar, men ej heller någonsin kännt motvilja mot blicken ur ett mildt öga med blå färg. Det berodde för öfrigt mycket på tid och omständigheter hvad Gustaf Blom tyckte i det afseendet. Ifrågavarande dag hade han kanske icke funnit ringaste behag i de der »diamantögonen», som en tid förut förekommit honom så oemotståndliga. Blå ögon syntes honom åtminstone mycket intagande, det kände han, och derför såg han på de der ögonen, när han mötte dem i hörnet af Alter Wandrahm och en smal gränd, en ganska otreflig gränd, hvilken ledde ned till ett vatten. Det var en kanske icke fullt så gemen gränd som den, hvilken han beträdt, när han råkade ut för de der karlarna, som förde honom en god stund omkring på Hamburgs kanaler, sannolikt endast för att låta honom få en liten lusttur midti natten. Men gränden var otäck nog, tyckte Gustaf Blom, hvilken väl älskade det pittoreska, när det redan var måladt på en tafla, men icke höll särdeles af det smutsiga originalet.

Som sagdt var, i hörnet af Alter Wandrahm och den der gränden mötte Gustaf Blom de blå ögonen, hvilka en sekund också fästades på honom, men nästa sekund beslöjades af de vackraste, nedfällda ögonhår under fint penslade ögonbryn och omkring en fint mejslad näsa. Det var något mycket vackert och mildt, en riktigt älskvärd bild, tänkte Gustaf Blom, och i det ögonblicket hade de mörka ögonen i »Ölträdgården» icke det ringaste värde för honom.

De blå ögonen och den fint mejslade näsan tillhörde ett ungdomligt, friskt ansigte med behagligt rundade och just lagom kolorerade kinder samt en liten rosenknopp till mun och en i bästa proportion med kinderna modellerad liten haka, hvilket alltsammans satt på en fyllig snöhvit hals, omringlad af ljusa lockar.

Allt det der såg och uppfattade Gustaf Blom i en enda handvändning, men i nästa ögonblick hade det lilla, förtjusande hufvudet med tillhörande ungdomliga gestalt i en luftig sommartoilette vändt om hörnet, och han såg den älskvärda uppenbarelsen försvinna i den allt annat än älskvärda gränden.

Att ett så ungt, vackert och elegant fruntimmer kunde sväfva ned i en sådan der ful gränd, det tyckte Gustaf Blom med sin utbildade skönhetskänsla innebära en motsägelse, som verkligen oroade honom. Han hann dock knappt göra den betraktelsen för sig sjelf, förrän han, ännu i samma hörn, stötte emot en lång och grof gestalt, hvilken också svängde af nedåt gränden. Gustaf Blom såg endast en skymt af ansigtet, som tillhörde den grofva gestalten, och det var ett ansigte, som han sannolikt icke kände, men han såg ett par ovanligt breda skuldror och på dem en stor tröja, som han bestämdt tyckte sig känna igen.

Det var en af dessa starkt bygda arbetskarlar, af hvilka man ser kanske tusentals i Hamburg och som derför, sedan Gustaf Blom numera redan blifvit van vid de olika företeelserna i den stora handelsstaden, han icke borde hafva funnit så anmärkningsvärd. Men just det sednare inträffade. Den der kolossen måste han hafva sett förut, tänkte han, om icke just i klart solsken, dock i nattens dunkel och Gud vet om han icke äfven kännt hans tyngd på sitt bröst.

Gustaf Blom kom genast att tänka på sitt nattliga äfventyr efter första dagen i Hamburg. Han stannade derför och såg efter den bredaxlade mannen, liksom han ej heller släppte den fina, vackra fruntimmersgestalten ur sigte. Den sistnämnda sväfvade så lätt utför gränden, och det såg ut som om den grofva karlen i tröjan följde henne i spåren. Kunde väl de förutsväfvande, sylfidiska stegen hafva något som egde sammanhang med de efterföljande tunga arbetskarlsfötterna?

Han ville hafva reda på förhållandet, tyckte han, fastän han visst icke kunde göra för sig riktigt klart hvarför han önskade det. Och så vände han äfven sina steg nedåt gränden, hvilken var alldeles folktom, med undantag af de tvänne personer, som gingo framför honom. Det unga fruntimret skyndade med allt snabbare fjät framåt, och hon såg sig om ett par gånger, liksom hon fruktade att någon följde efter henne, tyckte Gustaf Blom. För hvarje gång hon blickade tillbaka, påskyndade den axelbreda kolossen äfven sina steg. Hon är bestämdt förföljd af det der odjuret, tänkte Gustaf Blom och blef alltmer öfvertygad att det var samme man, som bjudit honom på vattenpromenaden. I den öfvertygelsen beslöt Gustaf Blom att äfven gå fortare och icke släppa de bägge personerna ur sigte. Hans hjelp torde vara af nöden, menade han och tog ut stegen.

Han var dock alltför långt efter för att samtidigt med de förutskyndande hinna till slutet af gränden, hvarifrån skymtade en kanal eller s. k. Fleth, ett ganska fult stycke vatten mellan höga husrader.

Då han icke tillryggalagt mer än hälften af grändens längd, såg han det unga fruntimret redan vid stranden och förföljaren vid hennes sida. Hon tycktes med lifliga åtbörder protestera mot något, men den fräcke röfvaren — det var bestämdt han, derom fanns hos Gustaf Blom icke mera det ringaste tvifvel — tvang henne att stiga ned i en båt.

Allt det der tyckte vår unge vän sig se så tydligt, att han kunnat gå ed derpå inför domstol, och en sådan edgång blef väl snart också nödvändig, menade han, under det han började springa utför den återstående delen af gränden och ropa af alla krafter. När han hunnit till kanalen, var dock båten redan långt derifrån, men han såg tydligt de bägge gestalterna i densamma. En annan båt låg vid landningstrappan, men den var tyvärr fastläst, och Gustaf Blom stod i vanmäktigt raseri på stranden, fortsättande med sina höga rop. Dessa tillkallade snart åtskilliga personer, hvilka kommo dels från Alter Wandrahm, dels i båtar från kanalen.

Gustaf Blom uttryckte sig numera temligen obehindradt på tyska och han underrättade de tillstädeskomna personerna, att här vore menniskoröfveri i fråga: en ung flicka af de högre klasserna hade blifvit röfvad af en usel bof i tröja, en koloss, som hade till yrke att röfva menniskor; skyndsam hjelp vore af nöden; man kunde ännu se båten långt fram i kanalen, men nära bron, som går öfver vid Magdeburger Hafen; kanske att bofven ämnade dränka den arma flickan, om han icke såg sig förföljd; alltså fort efter den uslingen!

Detta var hufvudinnehållet af Gustaf Bloms uppmaning till dem som på hans rop skyndade till stället, men hvilka icke tycktes känna ringaste håg att efterkomma uppmaningen. De blott betraktade honom med uttryck af förvåning, och ingen visade sig beredvillig att lemna honom någon hjelp eller ens låta honom få förfoga öfver en båt, då han ville sätta sig i spetsen för förföljelsen.

På en stor Hamburger-Fleth sker aldrig några brott, allra minst på ljusa dagen, menade man. Den som påstod motsatsen, kände icke Hamburg. Den främmande herrn måste hafva på ett förvånande sätt misstagit sig.

Ett sådant förnekande af fakta, och det af personer, som uppenbarligen icke hade den ringaste reda på saken, höll på att sätta Gustaf Blom i raseri. Med hvarje minut förspildes en dyrbar tid. Han frågade om der icke fanns någon medlem af polisen. Jo, en sådan fanns verkligen, men polismannen tycktes icke vara angelägnare, än de öfriga tillstädeskomna, att taga reda på det förmenta brottet och söka fängsla dess upphofsman.

En af dem, som kommit senare till platsen, trodde sig, så snart han erfarit hvarom frågan var, kunna upplysa att det unga fruntimret icke varit någon annan, än Fräulein Schmidt, en dotter till den rike köpmannen Johann Gottschalk Schmidt, hufvudman för den verldsbekanta firman Schmidt, Schmidt & Schmidt som hade sitt kontor strax bredvid, i andra hörnet af Alter Wandrahm.

— Åh, skulle det vara fröken Schmidt! — utropade Gustaf Blom, hvilken i vanmäktigt raseri stampade den gamle träbeklädnaden på landstigningstrappan.

— Ni känner henne, min herre? — sporde polismannen.

— Icke det ringaste! — svarade Gustaf Blom.

De omkringstående skakade betänksamt på sina hufvud och sågo på hvarandra med ett egendomligt uttryck, liksom ville de säga att den der unge herrn väl icke vore riktigt klok.

— Hon brukar alltid göra en promenad på vattnet, nedåt stora hamnen, så här dags på dagen, — upplyste samma person, som yttrat ofvannämnda förmodan om det unga fruntimrets namn. — Och, — tillade han — det är vanligtvis Peter Kühn, firmans förste husdräng och arbetsman, som har förtroendet att föra båten.

— Peter Kühn! — skrek Gustaf Blom. — Jo, det var just det jag tänkte.

— Ni känner då Peter Kühn åtminstone? — frågade man.

— Jo, jag skulle tro det, — svarade Gustaf Blom; — det vill säga att jag visst icke har någon bekantskap med honom.

Han erinrade sig tydligt att den ene af sjöröfvarne under den hemlighetsfulla, nattliga båtfärden af kamraten benämnts med ifrågavarande namn. Hvilka ytterligare bevis behöfdes väl numera? Peter Kühn hade till yrke att röfva menniskor. Somliga satte han åter i land. Det visste Gustaf Blom mycket väl och kände sig rätt belåten med denna visshet, utan att derföre erfara några tacksamhetskänslor mot den oförskämde bofven; men kanske att han dränkte andra, i fall han kunde komma åt. Det vore ju förskräckligt ... Den unga, vackra flickan ensam i en usel båt med en sådan förhärdad illgerningsman, och han, Gustaf Blom, som alltid visat sig så ridderlig mot damerna, kunde ingenting företaga för att rädda henne! Man kan verkligen blifva förtviflad af långt obetydligare orsaker.

Då ingenting annat kunde företagas, var det åtminstone en pligt att underrätta det stackars unga fruntimrets närmaste anförvandter om den fara detsamma var utsatt för i Peter Kühns sällskap. Gustaf Blom tycktes bättre än alla andra hafva kommit underfund med hvem Peter Kühn egentligen var och hvilket skändliga yrke han bedref. Ingen kunde derför vara närmare och ej heller någon mera berättigad, än Gustaf Blom, att gå rakt in till gamle herr Johann Gottschalk Schmidt på hans kontor och säga honom, att han begick den oförsvarligaste oförsigtighet, i fall han verkligen hade Peter Kühn i sin tjenst, samt att firman Schmidt, Schmidt & Schmidt icke borde låta ett enda ögonblick vidare förflyta, innan den vidtog anstalter att sätta efter röfvaren på Hamburgs kanaler.

På grund deraf trängde Gustaf Blom sig igenom folkmassan, hvilken tillväxte i hvarje ögonblick och snart uppfyllde hela gränden.

Icke var det svårt att hitta rätt på den stora firmans hus vid Alter Wandrahm. Gustaf Blom läste namnet på portens messingsplåt och trädde med säkra, om ock brådskande steg in uti den stora förstugan.

Det var en väldig förstuga, för öfrigt densamma, om hvilken det är fråga redan i första kapitlet af denna sannfärdiga historia, fastän vid Gustaf Bloms första inträde i huset några tiotal af år yngre, än då upptecknaren af nyssnämnde persons lefnadshändelser såg den. Dessa tiotal af år hade dock icke förändrat så särdeles mycket i förstugans utseende. Vi måste nödvändigt uppehålla oss en stund i meromnämnda förstuga, emedan vi der behöfva lokalisera oss, dels derför att den spelar en alldeles icke ovigtig roll inom flera af de kommande kapitlen, dels ock derför att en sådan stor, hederlig förstuga var något egendomligt för det gamla Hamburg och i allmänhet för de gamla Hansestäderna.

Den stora förstugan med det stenbelagda golfvet och det höghvälfda taket gjorde tjenst dels såsom gård, dels såsom rum, och ett rum för mångahanda ändamål. Den var i det gamla Hamburg ungefär hvad atrium var hos forntidens romare. Om man i Hamburg också icke gick så långt, att lectus genialis, brudsängen, der fick sin plats, var förstugan likväl det rum, der den unga bruden förestäldes för husets folk och der hon fick taga kännedom om sina första pligter såsom husmoder. Liksom i atrium funnos larerna och förfädrens bilder, hängde ofta i de gamla hamburgerförstugorna sjelfva familjeporträtterna. Der var familjens församlingsrum efter dagens slutade mödor, och der hade de qvinliga familjemedlemmarne sina fruntimmersarbeten, d. v. s. stickerier, spånad, söm och sqvaller med grannfruarna och grannflickorna, som kommo på besök. Der stodo de kolossala ekskåpen, öfverlastade med dyrbart linne i sitt inre och med kostbara sniderier på utsidan. Men den del af förstugan, som låg närmast ingången från gatan, bibehöll alltid sin karakter af packbod och expeditionsmagasin och der rörde sig ett hvimmel af handelsbiträden och arbetskarlar af allehanda grader och allehanda skrån, ty det gamla Hamburg höll mycket noga på sina föråldrade skråinrättningar.

När Gustaf Blom inträdde i förstugan råkade han midtin uti nyssnämnde hvimmel, och om han ej varit så beslutsam att bana sig väg rakt fram till husets chef, hade han ej så lätt kommit derur. Efter en lång stunds fruktlösa efterfrågningar, visade man honom ändtligen till den flygel åt gårdsidan, der det egentliga kontoret vär beläget och der firmans hufvudman kunde träffas. Han gick på med säkra steg och helsade i förbigående på ett äldre fruntimmer, som i förstugans bakgrund, vid ett stort fönster med små blyinfattade rutor, hvilket vette åt gården, var sysselsatt med något qvinnoarbete. Hon helsade vänligt tillbaka på den unga mannen. Det var en något fetlagd, fryntlig matrona med kloka ögon och ett vänligt uttryck i det ännu vackra ansigtet.

Det är säkert den unga flickans moder, tänkte Gustaf Blom helt flygtigt i förbifarten, och hans nästa, lika flygtiga tanke var, huruvida han genast för det vänliga fruntimret skulle omtala i hvilket ärende han kom. Lika hastigt beslöt han åter att fortsätta sin gång ända fram till hr Johann Gottschalk Schmidt sjelf och bedja denne vidtaga de skyndsammaste mått och steg för att frälsa sin dotter.

Han mera sprang än gick in i kontorslokalen och väckte den djupaste förvåning hos alla herrar kontorister, när han utan vidare anmälan störtade in i chefens allraheligaste, ett rum, som ingen af nämnda herrar någonsin vågade beträda, utan på särskild kallelse.

— Herr Schmidt, — ropade Gustaf Blom utan att hämta andan. — Er dotter!

— Min dotter! — upprepade herr Schmidt och såg upp från sin pulpet, förargad öfver att på detta ovanliga sätt störas i en djupsinnig och interessant kalkyl, som visade honom möjligheten att på ett föga riskabelt sätt förtjena åtskilliga tusen mark förmedelst en alldeles ny spekulation.

— Er dotter sväfvar i stor fara, — skrek Gustaf Blom och stälde sig så nära pulpeten, att aldrig någon främling förut kommit så oförskämdt nära Johann Gottschalk Schmidts högaltare.

— Hvad säger ni, min herre? — genmälde herr Schmidt, som nu först började interessera sig för frågan, men fann främlingens sätt att uppträda alltför närgånget. — Hvem är ni? Hvad vill ni?

— Jag heter Gustaf Blom, är från Stockholm och vill blifva affärsman i Hamburg, men först och främst vill jag underrätta er om att er dotter sväfvar i fara och bedja er vidtaga skyndsamma mått och steg för att rädda henne.

— Är ni från förståndet, min herre? — frågade herr Schmidt, som började förlora tålamodet.

— Jag besvär er att höra mig och sedan skynda er, — fortfor Gustaf Blom, hvilken såg en dyrbar tid onyttigt förflyta.

— Hvad skulle det väl vara för fara, som hotar min dotter? — frågade herr Schmidt och stirrade nästan förskräckt på den unge mannen, den unge galningen, tänkte han. — Så här dags plägar hon göra sin vanliga middagspromenad på Flethen nedåt hamnen, och då Peter Kühn, min förste »Hausknecht» är med henne, så kan jag vara lugn.

— Nej, det är just det ni icke kan, herr Schmidt, — ropade Gustaf Blom med ängslig, men mycket bestämd ton, — Peter Kühn är en skurk, det skall jag säga er, då ni icke tyckes ens ana det.

— Huru vet ni det, min herre? — frågade herr Schmidt och ringde med en liten klocka, som stod framför honom på pulpeten.

— Det är likgiltigt huru jag vet det, men alldeles tillräckligt att jag eger kännedom derom, — envisades Gustaf Blom, hvilken kände sin oro tilltaga för hvarje ögonblick, som gick förloradt.

En ung herre af kontorspersonalen inträdde. Herr Schmidt bad honom göra sig underrättad hvar fröken Elise för ögonblicket befann sig.

Fröken Elise hade redan återvändt från sin middagspromenad nedåt hamnen; så lydde upplysningen. Hon hade denna dag kommit tillbaka förr än vanligt, emedan hon hade åtskilliga hushållsbestyr, och fröken Elise brukade aldrig för nöjet försumma arbetet.

Underrättelsen om den unga flickans lyckliga återkomst förorsakade Gustaf Blom stor glädje, men också lika stor förvåning. Han kunde icke fatta huru hon lyckats undkomma »sjöröfvaren».

— Då har väl den mannen, som kallas Peter Kühn, trott sig upptäckt och lyckats fly, — menade Gustaf Blom.

Herr Schmidt gaf order att Peter Kühn skulle inställa sig. Peter Kühn kom ögonblickligt och såg verkligen icke förlägen ut, när han fick se Gustaf Blom, det måste den sistnämnde erkänna för sig sjelf.

Det är en förhärdad skurk, tänkte Gustaf Blom.

— Nå, Peter, känner ni den här herrn? — frågade herr Schmidt och pekade på Gustaf Blom.

— Nej! — svarade Peter Kühn, sedan han en stund betraktat främlingen, — den herrn känner jag icke.

Uttrycket i hans röst var så oförstäldt, att hans försäkran nödvändigt måste blifva trodd. Gustaf Blom visste icke hvad han slutligen skulle tänka, men att inför herr Schmidt och hans kontorsbiträden komma fram med historien om sitt eget nattliga äfventyr, dertill kände han icke någon håg.

Peter Kühn fick åter aflägsna sig. Gustaf Blom kände sig mycket förvirrad, men var dock så lifligt öfvertygad om att Peter Kühn, i tjenst hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, var den samme Peter Kühn, som roade sig att nattetid i sin båt släpa omkring främlingar på Hamburgs kanaler, sätta sin tunga kropp på deras bröst och slutligen knuffa dem i land vid någon eländig landstigningsbrygga i en ödslig trakt; han kände så väl sanningen deraf, att han ännu en gång vågade försäkra herr Schmidt det dennes förste husdräng vore en inpiskad skälm och ganska antagligt äfven en gemen skurk.

Herr Schmidt gjorde en stor uppoffring. Han uppsköt sin interessanta kalkyl och skänkte Gustaf Blom en halftimmas samtal i sitt eget lilla arbetskabinett med fönsterna åt den trånga gården, dit så sällan någon fick tränga in, utan att det var fråga om mycket vigtiga affärer.

Det är svårt att säga, hvarför herr Schmidt var så frikostig mot en främling och dertill mot en person, hvilken på ett alldeles omotiveradt sätt blandat sig i husets inre affärer.

En sådan frikostighet var något alldeles oerhördt hos Johann Gottschalk Schmidt, men han fortfor att samtala med Gustaf Blom och tycktes finna nöje i dennes oförskräckta sätt att blicka in i framtiden.

Gustaf Blom hade nämligen så fort som möjligt för herr Schmidt framställt sina planer och sin önskan att med det snaraste sätta dem i verket. Herr Schmidt smålog helt vänligt, hvilket också var något oerhördt på kontoret. I skötet af sin familj, i öfversta vrån af den stora förstugan, sent om qvällarne, när thekokaren bars in, kunde herr Schmidt nog småle, och det hände äfven, när han gaf en lysande fest i praktvåningen en trappa upp, dit herr Schmidt för öfrigt sjelf kom endast ett par gånger om året; liksom han kunde småle, när han, ungefär en gång hvarje år, afsade sig den honom erbjudna senatorsvärdigheten; men ett småleende på kontoret eller i chefens allraheligaste hörde till de största sällsyntheterna.

Saken måste hafva varit den, att Gustaf Blom verkligen gjort ett fördelaktigt intryck på den store affärsmannen. Herr Schmidt tycktes alldeles glömma den besynnerliga orsaken till den unge mannens framträngande ända till chefspulpeten. Han tycktes till och med vilja glömma den och endast fästa sig vid de fördelaktiga sidorna hos Gustaf Blom, eller möjligtvis äfven räknande just nyssantydda orsak såsom en af dessa fördelaktiga sidor.

Resultatet af detta samtal i chefsskrubben blef att Gustaf Blom påföljande dag installerades såsom det yngsta kontorsbiträdet hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Vi behöfva ju ännu ett biträde? — sade herr Schmidt till herrarne i det stora kontorsrummet, utanför det lilla chefskabinettet, i det han presenterade Gustaf Blom för dem.

Herrar kontorister bockade sig pligtskyldigast, ifrån och med den äldste, en stadgad man, som såg mycket barsk ut, ända till den yngste, en elegant ungdom med otvetydiga anlag för en glad uppfattning af lifvet.

— Han kan blifva oss nyttig vid våra affärer på Norden, — sade herr Schmidt, och derefter bockade kontoristerna sig ännu en gång.

På det viset hann Gustaf Blom ändtligen till första stadiet på den bana, som skulle göra honom till en af verldshandelns ledare, förskaffa honom millioner mark banko och tillåta honom att utföra en hel mängd storverk. Han hade nu kommit underfund med huru det ser ut hos »handelns furstar» och visste ofantligt mycket, hvarom han varit okunnig, då han med friskt mod lemnade sitt fädernesland. Det friska modet hade han icke derför förlorat.

---