I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 3
| ← II. En förtröstansfull ungdom |
|
IV. Huru det ser ut hos handelns furstar → |
III.
En debut i verldsmarknaden.
— Den här staden är just en plats för mig!
— utropade Gustaf Blom, när han en vacker
sommardag anlände till Hamburg och med
tillfredsstälda blickar betraktade rörelsen på den stora
handelstadens gator. — Det är något annat än
Stockholm med dess dåsiga lif. Här skola mina planer
ändtligen realiseras. Jag vill genast börja att
sätta dem i verket.
Han var fortfarande samme förtröstansfulle unge man. Det var endast scen, han hade bytt om. I stället för att från extraordinarie kanslist stiga upp till någon mycket hög plats i Sverige, skulle han nu utan dröjsmål blifva en af handelns furstar, hvilken tager affärerna endast ur den högsta synpunkt och genom sin verksamhet lyckliggör närbelägna och vidt aflägsna länder samt sysselsätter tusentals personer.
Han klädde sig som elegant svensk kunglig sekreter, fastän icke i uniform, och begärde få se en adresskalender. Uppassaren lemnade honom en diger bok, större än en gammal svensk bibel, och i den började Gustaf Blom studera namnen på Hamburgs köpmän.
Han läste sida efter sida, men blef icke mycket klokare på den lektyren. Några rekommendationsbref hade han icke. Hvad skulle han med sådana? tänkte han. Nu stod han likväl villrådig.
Så mycket hade han haft klart för sig, att Hamburg vore rätta platsen, ty på den tiden stod nämnde stad i högt anseende i norden, och när man skulle lära handeln, gick man företrädesvis till Hamburg. Men dermed var han icke långt kommen. Han hade, som vanligt, sett saken i stort och icke tänkt på detaljerna.
När hotelets stora klocka ringde till middag, gick den unge svensken ned till table d’hôte, der han anvisades plats emellan tvenne unga män, som snart inledde samtal med honom. Han hade största möda att förstå dem, och likväl talade de tyska, ett språk, som Gustaf Blom ansett så lätt att begripa, när han i studentexamen blifvit examinerad i en tysk läsebok och som jemte en ytlig kännedom af franska grammatikan förskaffat honom ett ganska vackert betyg.
— Det var besynnerligt, att man talar så illa tyska i Tyskland, — tänkte han. Den anmärkningen hade han för öfrigt redan gjort vid sitt samtal med uppassaren, och det återverkade på honom sjelf till den grad, att han knappt kunde säga en enda begriplig fras.
Gustaf Blom sökte emellertid att göra sig hemmastadd på den plats, han utvalt till sitt framtida verkningsfält. Han studerade ganska uppmärksamt de sköna hamburgskorna, som promenerade på Jungfernstieg, men han förvånade sig öfver det ringa antalet af manliga promenerande. Uti alléerna såg han endast en och annan gammal man, eller en och annan, hvars utseende bar prägel af främling. Det var blott framför husraden, på andra sidan gatan, som en mängd brådskande individer af mankönet rörde sig fram och tillbaka, utan att gifva akt på dem, hvilka flanerade i lindarnes skugga.
Först senare på aftonen fyldes Jungfernstieg’s alléer af hamburgarne sjelfva. Då var kontorstiden slutad och den flitige arbetaren hade lof att öfverlemna sig åt förströelsen. Men det var en omständighet, som den unge svensken icke ännu kunde begripa. Han fann det dock vara ett brokigt lif, värdt att betrakta, och han tillbragte ännu ett par timmar på Gamla Jungfernstieg.
Derefter förflyttade han sig till en annan trakt af staden. Han gick på måfå genom trånga gator, der rännstenen intog farvägens midtelparti och der de höga korsverkshusen vände sina gaflar åt gatan, med hvarje högre våning utskjutande ett godt stycke framom den derunder belägna, så att de motliggande husens öfversta våningar nästan berörde hvarandra och lemnade endast en smal strimma himmel synlig mellan taken.
Här och der stack en hamburgerborgare ut sitt hufvud genom de små fönstren med de blyinfattade rutorna. Han rökte sin långa pipa med porslinshufvud och helsade på grannen, som låg i fönstret midtemot och rökte en alldeles dylik pipa.
— God afton, herr Müller! — hette det tvärtöfver den smala gatan. — Det är en vacker afton.
— Ack, en underskön, herr Meijer! Huru herrligt att få hemta frisk luft så här, sedan man trälat hela dagen!
»Frisk luft!» Det uttrycket förstod äfven Gustaf Blom, der han promenerade i rännstenen och med fruktande blickar såg uppåt de höga husen, hvilka hotade att falla öfver honom. Kan det kallas frisk luft, som kommer genom den der smala sprickan deruppe? tänkte han, som var van vid den friska aftonluften utanför Blå Porten eller vid Djurgårdsbrunn.
Från den ena sidan af gatan framträngde skrällande toner från messingsinstrumenter. Ofvanför porten till ett hus lästes med stora bokstäfver: Biergarten.
Det var en förlustelselokal midtuti ett tätt bebygdt qvarter och vid en gata, der man icke gerna kunde ana tillvaron af några trädgårdar, men Gustaf Blom beslöt att se efter hvad som kunde menas med en »Ölträdgård».
Han inträdde uti en lång och smal förstuga, som ledde till en ganska rymlig gårdsplats, planterad med lummiga träd, vackra buskväxter, blomrabatter och hvad för öfrigt kan karakterisera en temligen väl underhållen trädgård, men på alla fyra sidor omgifven af höga, mörka murar.
Uti boskéer och på de öppna platserna i denna trägård sutto glada menniskor, grupperade kring små och stora bord, fullsatta med ölmuggar af glas med tennlock. Det var ett oupphörligt klappande med dessa tennlock, och i hvarje ögonblick hördes dussintals röster ropa:
— Kellner, Seidel!
»Seidel», »Seidel», skallade det hela aftonen, och för hvarje sådant rop framkom en ny »Seidel», en af de ofvannämnda ölmuggarne, med friskt, skummande öl. Och så trakterade orkestern med något nytt stycke på de skrällande messingsinstrumenterna, hvilkas toner återskallade från de höga murarne.
Gustaf Blom fann konserten mer egendomlig än vacker, och i Stockholm skulle man med en viss rynkning på näsan hafva sagt, att publiken vore »något blandad», men han sökte och fann plats vid ett bord, der man, äfven utan att han begärde det, betjenade honom med en »Seidel» och derför fordrade två schilling courant.
Publiken var en glad, men anständig hamburgerpublik, bestående af småkrämare och handtverkare samt en och annan »arbetsman» med deras hustrur och döttrar. Det var ingalunda »das elegante Fremdenpublicum», hvilken bullersam och anspråksfull, men främmande för den verkliga glädjen, plägar befolka andra, till det yttre mera lysande, men till det inre värdet mycket underlägsna lokaler i den stora Elbstaden.
Vid det bord, der Gustaf Blom funnit plats, satt en familj, hvars utseende förrådde ett österländskt ursprung. Det var en liten, mager man med små, plirande, rödkantade ögon och grått hår, som ringlade sig omkring öronen och nedåt rockkragen. Hans ålder tycktes vara svår att bestämma, men så der omkring femtiotalet måste han dock hafva varit. Han var ytterligt mager, men hans hufvud hade varit vackert, om ej de plirande ögonen skämt bort totalintrycket, hvilket deremot ingalunda stördes af den stora, österländskt formade näsan och ett godmodigt drag omkring munnen.
Man såg genast att han var hufvudman för familjen, och det är derföre vi nämnt honom först, synnerligen som han sedermera kommer att spela en icke ovigtig roll i Gustaf Bloms historia.
Men till heder för den sistnämnde såsom ung man och älskare af det sköna, måste sanningsenligt omtalas, att han ingalunda fäste sina blickar först på familjefadren och ej heller på någon annan medlem af sällskapet, utan på en ung och vacker flicka, hvilken satt midtemot honom och, liksom de öfriga, läppjade på en »Seidel» öl, det vill säga att hon drack en sådan tillsammans med en ung man, ögonskenligen hennes broder.
— En f—n så vacker flicka, — sade unge Blom för sig sjelf och slog kanske något hårdt med tennlocket mot glasmuggen, för att förmå henne att kasta en blick åt den sidan, der han satt. Blicken kom verkligen, blicken ur ett par kolsvarta »diamantögon».
Gustaf Blom sade icke längre för sig sjelf: En f—n så vacker flicka! Utan han ropade helt högt: Gud, hvad hon är skön!
Och skön var hon verkligen. En sådan skönhet kan möjligtvis målas på duk af skicklig mästarhand, som ledes af ett fint och ädelt konstnärssinne, af en artist, som svärmar för idealet. Men med pennan på papperet skildrar man icke så sköna drag. Det var den rena österländska typen, men med en tillsats af älskvärd, oskuldsfull förfining. Det var en blomma med praktfull färg, bländande skön, och med en doft så ljufligt intagande.
En sådan praktväxt bland denna omgifning, emellan dessa höga, mörka murar, öfverraskade Gustaf Blom, hvilken egde ett ganska bildadt skönhetssinne.
— Gud, hvad hon är skön! — utropade han helt ofrivilligt högt, lyckligtvis dock på svenska.
— Ja, ölet är skönt, — sade den lille magre mannen och plirade så märkvärdigt illslugt med de små ögonen.
Han ansåg sig naturligtvis böra säga något åt sin granne, såsom svar på utropet. Hade han förstått det? Sannolikt icke mer än att det var fråga om något »skönt», och hvad kunde väl här i »Ölträdgården» vara skönt, om ej just ölet, som fradgade så vackert i glasmuggen?
— Ölet är verkligen skönt, det är underskönt! — upprepade han och tog ännu en god klunk samt lät en ung man vid sin sida dricka derefter ur samma mugg.
Sällskapet bestod af fyra personer, som drucko ur två ölmuggar, såsom man ofta får se i Tyskland. Det är både billigt och familiert, och om törsten icke släckes med två muggar öl, så taga de fyra personerna ännu en mugg tillsammans. Men så öfverflödig var icke den familj, hvars sällskap Gustaf Blom händelsevis blifvit. Den smuttade helt måttligt på sina två muggar, och det var endast då och då familjefadren tog sig en god klunk extra, men hvar och en, till och med den unga, bländande skönheten, utropade efter hvarje gång läpparne fuktats af den bruna vätskan:
— Vid Gud, underskönt!
Gustaf Blom förstod att det var ölet, som sällskapet fann vara så »wunderschön», och han måste naturligtvis foga sig i den uppfattningen, ehuru han fann den grymt prosaisk.
Emellertid måste han försöka att inleda ett samtal, så godt sig göra lät, ehuru det, hvad språket beträffade, stötte emot kolossala svårigheter. Deremot underlättades det betydligt genom den tillmötesgående välvilja, som visades från bordskamraternes sida.
— Ni är väl ingen hamburgare? — frågade den äldre mannen.
Gustaf Blom förnekade icke sin nationalitet. Han var stolt öfver att vara svensk, fastän han egentligen icke kunde uträtta något i Sverige. Han berättade alltså helt öppenhjertigt hvarifrån han kom.
— Ah, från Sverige! — utropade den magre, och det välvilliga draget omkring munnen tycktes blifva ännu välvilligare, under det de plirande ögonen plirade ännu listigare. — Det är ett herrligt land! — tillade han.
— Ja, jag skulle tro att det är kändt i Tyskland, — sade Gustaf Blom med fosterländsk stolthet.
— Ah, mycket kändt, min herre. Här i Hamburg känner hvartenda barn till Sverige.
— Det var vi, som befriade Tyskland från katolicismens öfvervälde och befästade protestantismen här.
— Så-å, — inföll grannen, — ni talar om protestantismen?
— Protestantismen, ja! — svarade han. — Har ni kanske något emot den?
— Gud bevare mig derifrån. Jag säger aldrig ett ondt ord om någon religion, fastän jag kan undvara både den katolska och den protestantiska och alla andra förnäma religioner och nöjer mig med den israelitiska, som är en gammal god religion för sig, isynnerhet i det nya israelitiska templet vid Pool-Strasse, der det är ganska fint och nätt och der man alldeles icke behöfver låta kalla sig för en gammal snuskig jude ... Eller hvad säger du Nathan, och du Salomon och Sara sedan?
— Ja, far har rätt, — svarade herrar Nathan och Salomon på en gång, under det Sara nöjde sig med ett småleende.
Ett himmelskt leende, tänkte Gustaf Blom och försökte säga några vackra tyska ord åt den sköna flickan; men det stannade vid blotta försöket. Den sköna tycktes icke ens ana hans artiga afsigt. Hennes blick var drömmande fästad på några blommor, som växte vid hennes fot. Främlingen lyckades icke mer tillvinna sig en enda blick eller något tecken, att hon gaf akt på hans närvaro.
Han nödgades åter höra på hvad den skönas fader hade att säga och fann snart att denne berömt Sverige, icke derför att svenskarne för ett par hundra år sedan hjelpt den tyska protestantismen till seger, hvilket ofantligt litet interesserade den magre herrn, utan emedan Hamburgs »Geschäft» förtjenade så bra på Sverige, och isynnerhet emedan Hamburgs »Lotterie-Geschäft» den tiden hade så goda kunder bland svenskarne.
— Jag har många affärsvänner i Sverige, — försäkrade herrn med de små ögonen, — och på tjugo år eller så omkring har jag på dem icke förlorat mer än fem mark och åtta schilling courant. Åh, det är ett herrligt land.
— Hvad är det då för ett »Geschäft»? — frågade Gustaf Blom.
— »Lotteri-Geschäft», min herre! Se här mitt adresskort. Var så vänlig och helsa på mig. Jag lemnar de billigaste vilkor i hela Hamburg.
Gustaf Blom tog kortet och fann derpå en inskrift, hvilken i svensk öfversättning skulle lyda:
»Lyckan finnes hos Ascher Lazarus, № 70, Neuer Steinweg, der lotter, hela, halfva och fjerdedels till Hamburger-, Braunschweiger- m. fl. högst fördelaktige lotterier alltid hållas i stort lager och till de facilaste priser. Der lånas också på pant på de billigaste vilkor, och gamla kläder köpas, liksom guld, silfver och juveler till oerhördt höga priser.»
Den unge svensken läste inskriften, men tycktes just icke blifva så glad vid den upptäckten, att den sköna Saras fader var en helt vanlig lotterischackrare och pantlånare. Gustaf Blom förde så många fördomar med sig från Sverige.
Ascher Lazarus gaf noga akt på honom och då han fann att främlingen icke såg riktigt nöjd ut, trugade han ingalunda sina tjenster på honom, utan tog en extra klunk ur sin »Seidel» och började tala om väder och vind samt frågade derefter i hvilka affärer hans nya bekantskap reste.
— Åh, jag reser för mitt nöje. — svarade Gustaf Blom, hvilken icke ansåg sig böra meddela herr lotterikollektören, det han ämnade slå sig på verldshandeln.
— Således ett »Vergnügungs-Geschäft», — sade Ascher Lazarus. — Det kan nog hafva sina fördelar, men jag ser helst att jag slipper från dylika obehag ... Men nu blir det sent, — tillade han — och en rättskaffens borgare i Hamburg går så här dags till hvila med sitt husfolk ... Glöm icke № 70, Neuer Steinweg!
Gustaf Blom lofvade att hafva lokalen i minne och skiljdes från sina nya bekanta, utan att få en enda blick mer från »diamantögonen», hvilket, uppriktigt sagdt, gjorde honom misslynt, så mycket mer, som han förmodade det vara sista gången han kom i deras grannskap; ty hans väg låg åt helt annat håll, än till ett lotteri- och pantlåne-kontor.
Under hemvägen till hotelet kunde Gustaf Blom icke underlåta att anställa några jemförelser mellan denna afton och de qvällar, han i glada vänners sällskap varit van att tillbringa i Stockholms vackra omgifningar. En liten trädgård mellan fyra svarta murar, en svag aning om blomsterdoft midtuti röken från de många omkringliggande skorstenarne, en skrällande messingsqvartett vid mynningen af en lång, mörk förstuga, hvilken ledde till en gata, som var nästan ännu smalare än Gråmunkegränd i Stockholm, det var just icke något fördelaktigt utbyte mot en med sol och friska vindar rikligen begåfvad plats under lummiga ekars kronor vid den klara vikens strand.
Och sällskapet sedan! De lefnadslustiga kamraterna, herrar extraordinarier i »verken», den genialiske konstnären, den spirituelle författaren och de hyggliga magistrarne, som sjöngo så vackra qvartetter, hade blifvit utbytta mot en liten okänd och obetydande, nästan löjlig hamburgerfamilj, futtigt småfolk, af hvilka en medlem visserligen var den skönaste flicka, Gustaf Blom någonsin sett, men de öfriga interesserade honom så mycket mindre. I stället för de muntra historierna, skrattsalfvorna och qvartetterna, hade han fått höra endast ett uselt kallprat om »Geschäft» och isynnerhet om »Lotteri-Geschäft», det lumpnaste Gustaf Blom kände till.
Det var långt ifrån så han tänkt sig Hamburg. Han började känna sig misslynt och nedstämd. Och huru mörk var icke sommarnatten mellan de höga husen, som hotande lutade sig öfver honom! Hade han ej haft de blixtrande diamantögonen att tänka på och hvilka i hans fantasi åtminstone lyste honom genom de trånga gatorna, skulle han sannolikt ej så snart hafva återfunnit den förhoppningarnes ljusa och breda väg, på hvilken han var van att ila framåt.
Och hans tankar öfvergingo alltmer uteslutande till kapitlet om ögonen, af hvilka han tyvärr sett alltför litet, men dock tillräckligt för att ej glömma dem. Han tänkte så mycket på dessa ögon, att han icke gaf akt på hvart de lyste honom. Slutligen gjorde han den upptäckten, att han icke visste hvar han befann sig, men att han stod på en stor och öde plats, utan tecken till menniskoboning och der ingenting tillkännagaf, att någon lefvande varelse uppehöll sig. Natten var, såsom sagdt, mycket mörk och Gustaf Blom såg icke annat än den stora tomheten omkring sig. Han blef förvånad öfver att en sådan plats kunde finnas i det tätbebygda Hamburg och han började frukta att han kommit utanför stadens egentliga område.
Han fortsatte likväl att gå i den riktning han börjat och upptäckte slutligen bakom hörnet af ett plank en sömnig lykta, som dinglade öfver mynningen af en gata.
Emedan han icke kunde göra sig reda för huru han anländt till den öde platsen och icke kunde upptäcka någon annan utgång derifrån, än åt det håll der lyktan satt, begaf han sig ditåt, i förhoppning att slutligen träffa på någon nattvakt eller annan hederlig menniska, som kunde visa honom vägen till hotelet.
Lyktan hängde öfver mynningen af en gränd eller öppen gång mellan tvenne plank, som omgåfvo stora brädupplag, hvilka på begge sidor staplade sig i mörka, väldiga massor högt upp mot natthimmeln.
När vår vilsekomne vandrare kom midtför öppningen af gränden, varseblef han vid, såsom han tyckte, dess motsatta ändpunkt en annan lykta, som lyste något klarare än den förra och sannolikt angaf att der befann sig någon större gata. Gustaf Blom styrde sina steg åt det hållet och vågade sig in i den ruskiga gränden, der den icke stenlagda marken var våt och slipprig. Det var en obehaglig väg, tyckte han, men åt något håll måste han gå, såvida han icke ville tillbringa natten under bar himmel på den ödsliga platsen, och derför gick han på så fort sig göra lät, men han halkade vid hvartannat steg och fastnade i dyn vid hvart tredje.
Då han tillryggalagt ett godt stycke af den långa gränden, och lyktskenet framför honom blef allt klarare, tyckte han sig i dettas grannskap upptäcka ett par menskliga figurer, hvilka rörde sig sakta framåt i samma riktning som han sjelf.
Här finnes då menniskor ändtligen, tänkte Gustaf Blom och påskyndade sina steg. Han föresatte sig att söka hinna upp dem, för att bedja dem visa honom vägen till hotelet, och han kom dem allt närmare, så besvärlig vägen än var; men ju närmare han också kom lyktskenet, desto mer såg han att detsamma afspeglade sig i något mörkt, men blankt föremål.
Gränden förde till ett vatten. Gustaf Blom förmodade det vara Elbe, men fann sig högligen bedragen på sin förväntan att komma till någon af de större gatorna. Ju mer han nalkades vattnet, desto tydligare såg han, att här icke fanns någon gata vid stranden. Vid grändens slutpunkt låg en båt och då Gustaf Blom kom så nära, att han kunde tilltala de begge karlarne, som gått före honom, såg han dem hoppa ned i båten och börja göra den loss.
Han ämnade ropa åt dem, men förekoms af ett tillrop just från båten:
— Se så, skynda er, — sade den ena karlen. — Vi måste begagna oss af ebben, som kommer nu, annars är alltihop förderfvadt. Det är icke alla nätter vi göra ett så godt kap.
Gustaf Blom förstod icke riktigt hvad karlen sade, ehuru han fann ett och annat ord ljuda bra likt svenska. Det var plattyska.
— Kan ni visa mig vägen till Jungfernstieg? — frågade han på sin brutna tyska.
— Hvad är det för något? — fortfor samma man, som först tagit till ordet, och han tillade, vänd åt den andre, hvilken sysslade med årorna: — det är ju icke Pinscher. Hvar kommer den der ifrån?
Gustaf Blom upprepade sin fråga om vägen till Jungfernstieg.
— Ni skall få se, Peter Kühn, att det är en spion, — hviskade mannen vid årorna. — Hvarföre skulle han här i hålet fråga efter vägen till Jungfernstieg? Han vill höra om vi icke skulle förråda oss.
— Å nej, det är en främling, det höres nog på hans tal, — menade den som kallades Peter Kühn, — men det torde i alla fall vara rådligast att icke släppa honom ... Min herre, om ni behagar stiga i vår båt, skola vi på en handvänning föra er till Jungfernstieg, — fortfor han vänd till Gustaf Blom och sträckte ut handen, liksom för att hjelpa honom att stiga ned i båten.
Det föreföll Gustaf Blom icke alldeles så angenämt att med tvenne obekanta personer, hvilkas afsigter han icke kände, begifva sig ut på det mörka vattnet. Han tvekade att begagna sig af den erbjudna hjelpen.
Den ena af karlarne, som stod med en fot i båten och den andra på stranden, tycktes vilja med ett slags mildt våld tvinga honom att följa dem, då gränden plötsligt upplystes af skenet från ett par lyktor, hvilka höllos tätt framför Gustaf Blom och den, hvilken mottagit namnet Peter Kühn.
Hvarifrån kommo dessa lyktor, då man ej förr än så der plötsligt såg deras skarpa och näsvisa sken midt framför sina ögon? tänkte Gustaf Blom; men mera hann han icke tänka, förrän han kände sig ögonblickligt neddragen i båten. Det gick så häftigt, att hans hatt föll af honom och blef liggande på stranden.
— Stanna! — ropades från de personer, hvilka höllo lyktorna och som Gustaf Blom i hastigheten tyckte sig märka bära något slags uniform. Sannolikt ett par nattväktare, tänkte han, och som hans belägenhet plötsligt föreföll honom något vådlig, upplät han också sin mun för att ropa åt karlarne på stranden, hvilka föreföllo honom såsom ganska välkomna räddare; men den af männen i båten, som bjudit honom på en färd till Jungfernstieg, lade en bred och stark hand öfver hans mun och tryckte honom ned på bottnen af farkosten, der mannen, till yttermera säkerhet, sjelf tog plats på hans bröst och oaktadt den obegripliga plattyskan gjorde sig så väl förstådd, att Gustaf Blom instälde alla onyttiga försök till sin befrielse.
Från stranden hördes fåfänga uppmaningar att stanna, blandade med svärjande sjelfförebråelser att icke hafva förskaffat sig en båt. Den man, som skötte årorna, gjorde det på ett så kraftigt och ilfärdigt sätt, att man snart var långt ifrån de svärjande rösterna.
Det gick med god fart utför, en stund mellan höga brädupplag, sedan på ett rymligare vatten, der Gustaf Blom, der han låg på botten af farkosten, icke kunde se stränderna. Så kom man åter i ett trängre farvatten med höga, mörka hus på begge sidor och öfver dem några tindrande stjernor.
Ack, det var icke diamantögonen, de förtjusande diamantögonen, de fördömda diamantögonen, tänkte Gustaf Blom, utan det var himmelens egna stjernor. Om diamantögonen icke varit, hade Gustaf Blom nu icke legat på botten af en usel båt och haft på sitt bröst en mensklig koloss, som visst icke gjorde färden lättare för den unge mannen.
Det var en ganska besvärlig belägenhet för en ung man, som gått ut att eröfra verlden. Hvad ville man väl egentligen göra med honom? Att man icke kastat honom på botten af båten och placerat en femtonpundig, lefvande press på hans bröst endast för att af artighet föra honom tillbaka till Jungfernstieg och afleverera honom till portvakten i hotelet, kunde han väl begripa. Ämnade man föra honom ut på något fartyg och göra honom till matros? Kanske man helt enkelt sökte ett passande ställe för att dränka honom?
De begge menniskoröfvarne, som Gustaf Blom i sina tankar benämnde dem, tycktes slutligen hafva kommit till den öfvertygelse, att deras fånge var en oskadlig person, som det åtminstone icke var oundvikligt nödvändigt att dränka eller genast på annat sätt absolut nedtysta, hvarför den som dittills fört ordet temligen höfligt bad honom alldeles glömma detta lilla äfventyr, som man ställt till blott för att roa sig litet på natten, då man icke hade just något annat att göra. Skulle han deremot icke vilja betrakta saken ur den synpunkten, kunde det lätt hända att han en annan gång icke slapp så helskinnad ur de klor, som ovilkorligen då skulle gripa honom.
Under denna vänliga varning hade mannen vid årorna fört båten till en landningstrappa. Den axelbreda kolossen skuffade Gustaf Blom upp på trappan, och båten försvann lika tyst och snabbt som han kommit. Att göra allarm för att sätta efter de misstänkta figurerna tjenade till ingenting på denna sena timme.
Gustaf Blom satte sig på trappan för att reda sina tankar. Öfver honom brann en enslig lykta af ungefär samma negativa ljusstyrka, som lyktan öfver den smala gränden, i hvilken han så oförsigtigt hade vågat sig in. Nedanför honom flöt ett tungt och mörkt vatten och på begge sidor om vattnet tyckte han sig skönja konturerna af fula tegelstens- och korsverksbyggnader, sannolikt magasiner. Intet ljud förmärktes från något håll. Antingen hade karlarne i båten stannat i grannskapet, kanske att de af misstroende ännu bevakade honom, eller ock förstodo de konsten att låta båten glida framåt utan ringaste buller.
Vid det svaga lyktskenet såg Gustaf Blom på sin klocka och fann henne visa på tre. Han kunde ej bestämma huru länge båtfärden varat, men insåg att snart fem timmar förflutit sedan diamantögonen lemnade honom.
Nu först kom han att tänka på, det han egde både ur och börs i behåll samt för öfrigt icke saknade någonting annat än hatten, som stannat på stranden vid den hastiga och ofrivilliga embarkeringen. Det var besynnerliga sjöröfvare, tänkte han, som icke gjorde ringaste försök att plundra. Hvad kunde deras afsigt vara? Ju mera han grubblade deröfver, desto mindre kunde han komma till någon antaglig sannolikhet. Det var alltså ett mystiskt äfventyr, och han beklagade inom sig, det han ej egde tillfälle att vid en liten bål på Blå Porten skildra den nattliga tilldragelsen. En sådan skildring skulle hafva interesserat vännerna och sannolikt gifvit anledning till ännu en bål med åtföljande sång ända till dess solen gått upp öfver djurgårdsekarne och morgonvinden fläktat så frisk öfver Brunnsvikens klara yta.
Vinden började verkligen fläkta i Gustaf Bloms obetäckta lockar, men den kom icke från Brunnsviken, utan från en smutsig kanal med de mest ruskiga omgifningar.
— Hu, här är ohyggligt! — utropade Gustaf Blom för sig sjelf, då morgongryningen lät honom tydligare urskilja den fula taflan.
Han gick upp för landstigningstrappan och befann sig snart åter i de gamla smala gatorna, alldeles sådana som aftonen förut, då han gått ut för att upptäcka den stora handelsstaden Hamburg. Det var ingen angenäm promenad efter en genomvakad natt och då man är van att i fria luften begagna hufvudbonad.
Slutligen kom han ifrån de odrägliga gatorna och befann sig vid foten af en hög, trädplanterad vall. Det måste vara en del af Hamburgs bekanta vallar, tänkte han, sökte och fann en uppgång till den vackra höjden, som sträckte sig mycket långt bort.
Härifrån måste han dock kunna leta sig fram. Man behöfde ju endast följa vallen, så skulle man snart kunna veta hvartåt Jungfernstieg låg. Och han följde den vackra vallalléen till dess han slutligen anlände till en fri plats, hvarifrån den mest öfverraskande syn mötte hans förvånade blickar.
Nedanför honom sträckte sig en lång remsa af Elbe, en ståtlig flod, och på flodens yta låg skepp vid skepp, så långt blicken kunde nå åt begge sidor. Det gamla uttrycket »en skog af master» kunde här finna sin fulla tillämpning. Det hade varit omöjligt att räkna dessa smäckra spiror, som reste sig mot luften i den vackra sommarmorgonen.
Solen gick upp och belyste denna täta skog. I detsamma blef det lifligt i hamnen. Det var icke bråket och stojet på en hvardagsmorgon, det var ett festligt söndagslif. Från hvartenda fartyg utbredde sig snart en kolossal, mer eller mindre brokig duk. Alla nationers flaggor lyste i morgonsolen: Englands lifliga färger, Amerikas stolta stjernbaner, Frankrikes tricolor, Sveriges blå och gula duk, den vackra Dannebrogen, Hamburgs tornbeprydda port på den röda grunden och alla de andra från öster och vester, från söder och norr. De hade stämt möte i Hamburgs hamn, på den stolta floden, som dock icke har någon utomordentlig bredd, men i ersättning ger en oändlig utsträckning åt skeppslinien.
På de närmast liggande fartygen syntes besättningen feja och putsa sig sjelf och skeppen. Kocken gjorde förberedelser till frukosten, kaptenen promenerade redan på akterdäck, rökte sin morgoncigarr och utbytte helsningar med befälhafvarne på grannfartygen. Man gjorde kanske upp planer till söndagens firande, man kikade åt land för att se om några tidiga gäster voro synliga på quaien. Man befalde skeppspojken att hålla jullen i ordning.
Allt såg morgonfriskt ut, och solen förgylde så vackert den lifliga taflan. Det liknade sig att blifva en vacker dag. Nattens dimmor hade flytt och stannade endast i lätta flockar öfver Hannoverska landet, som på andra sidan floden utbredde sig långt, långt bort in i det stora Tyskland.
Uppför floden arbetade sig några fiskarbåtar med röda segel, och en liten ångbåt, som gjorde en tidig morgontur, kilade nedåt vattnet, förbi Altonas strand och ända bortåt Blankenese. Flera andra följde snart efter. Det blef allt lifligare på floden. Lustfarande kommo från alla håll. Man hörde sång från de små båtarne, skratt och glada utrop.
Vid betraktandet af denna vackra och lifliga tafla glömde Gustaf Blom alla sina vedermödor. Det han nu såg var något af det Hamburg, han länge tänkt sig. Han kände igen en scen, som han förut skådat i sina drömmar, både vaken och under sömnen, och hans förtröstan på kommande storverk var åter lika stark. Derför glömde han sig på Elbhöhe under kanske ett par timmar och kunde icke vända sina blickar från floden och de många skeppen.
Promenerande kommo allt flera åt detta håll på den vackra söndagsmorgonen, men Gustaf Blom gaf icke akt på dem, fastän de med förundran betraktade den unge mannen, som stod så orörlig med obetäckt hufvud i morgonsolen och stirrade utåt vattnet.
Slutligen fann han det vara tid att söka sig hem till hotelet. Han hade nu hundratals personer att fråga om vägen, men frågade ingen, utan gick utför sluttningen, steg in i en droska som stod sysslolös vid hamnen och nämnde för kusken hotelets namn. Efter en fjerdedels timma stannade droskan utanför hotelporten. En guldgalonerad »portier» stod bugande vid vagnsdörren, öppnade den och bad »herr Blåmm» vara välkommen hem igen. Att han kom utan hufvudbonad tyckte »portiern» vara alltför obetydligt att fästa sig vid. Betjeningen uti ett första klassens hotel söker att noga underrätta sig om gästernas önskningar, isynnerhet om sådant kan hafva något sammanhang med drickspenningarne; men den förvånar sig aldrig öfver någonting.
Gustaf Blom gick till hvila, hvilket han ansåg sig kunna väl behöfva efter en genomvakad natt, och han drömde snart om fradgande öl och blixtrande ögon och ett litet pantlånekontor med blomsterrabatter, der man vid en skrällande hornmusik för hans räkning drog ut högsta vinsten på »Hamburger Stadt-Lotterie», hvarefter man förde honom i triumf genom Hamburgs kanaler och slutligen satte honom på en kontorsstol af guld högst upp på Elbhöhe, der de begge männen i båten stodo såsom hans lifdrabanter, en på hvardera sidan om den gyllene stolen.