Öppna huvudmenyn

Wikisource β

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 07

< Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
←  Kapitel 6
Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
av Ewert Wrangel

Växlande stämningar (1824-1826)
Kapitel 8  →
På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.


[ 158-159 ]

Tegnérs biktmoder.
III.
Växlande stämningar (1824—1826).

Martina von Schwerins resa till Stockholm var för Tegnér en mycket oangenäm öfverraskning. Bland de för resan bestämmande faktorerna var kanske den en ganska viktig, att hon önskade på detta sätt genom en "rymning" föra förhållandet in i den lugna vänskapens hjulspår. Tegnér skref den 27 januari 1824:

"Den nu beslutna resan är (förlåt min uppriktighet!) ett förräderi åtminstone mot vänskapen. Hade jag kunnat ana något dylikt, så hade jag visserligen långt för detta varit på Sireköpinge för att taga afsked... Friherrinnan fann ej en gång för godt att underrätta mig om det så alldeles oväntade beslutet förr än det var för sent att ens göra afskedsvisit. I sanning, jag har svårt att glömma eller förklara detta... Res emellertid lycklig; och glöm gärna en öfvergifven, i fall det ökar Friherrinnans lugn. Jag bör då ej vara missnöjd."

Detta "blixtrande bref", bekände Tegnér för Brinkman en vecka senare, var skrifvet i hettan, då han utan förberedelser fick veta att friherrinnan rymt från honom. "Jag hade med flit i flera månader afhållit mig från Sireköping för att i vår kunna vara där med både kropp och själ några dagar." Nu voro dessa förhoppningar grusade. Han ville emellertid be henne om förlåtelse för vissa uttryck i brefvet: "Det skulle jag äfven göra, men litet groll kan jag ej undvika att hysa." Och så utbreder han sig med en viss skadeglädje öfver en punkt i Fritiofs saga, som de mycket diskuterat: friherrinnan borde nu icke göra sig för säker på att han skulle framställa förhållandet emellan Fritiof och Ingeborg så rent och kyskt som hon önskat. "När du emellertid", slutar han till Brinkman, "knäböjer för henne som du bör, så säg henne, att det sker med fyra knän och två hjärtan. Ack, hon vet icke hur jag älskar henne! Jag hatar svärmeriet, ty det är egentligen intet annat än förruttnad och stinkande poesi, det är en svamp på lifsens träd. Men för henne, henne allena skulle äfven jag vara i stånd däraf. Med alla andra kvinnfolk tar jag saken lättare."

Genom ett långt vackert bref, hvarur nyss citerats (och större delen tryckts i Ur Es. Tegnérs papper s. 201 ff.), sökte Martina von Schwerin blidka Tegnérs vrede. Hon inlät sig icke på några vidare förklaringar öfver resans tillkomst: hon skref blott skämtande:

"Brinkman vill föra mig till Leopold — jag besinnar mig ännu därpå. Jag vet ej om jag bryr mig om flera poetiska bekantskaper än dem jag har. På det hela är det efterhängset och besvärligt folk de där skalderna, och man har ej alltid en biskopsmössa till hands för att jaga bort dem med. (Jag har nu hämnat mig öfver vissa uttryck i det blixtrande brefvet, af hvilket jag aldrig fått fortsättning.) [ 160-161 ]Allvarsamt taladt ser jag gärna Leopold; men jag är bortskämd, ty i snillets som i känslans värld har jag nog, då jag vunnit Tegnérs bifall och vänskap."

Från Tegnér kom verkligen "fortsättning", om än det dröjde några veckor (den 24 april). Han hade i februari skrifvit till Brinkman, uttalande sin fruktan för att friherrinnan von Schwerin skulle stanna i Stockholm genom att fästas vid hofvet. "Nu kan jag icke skrifva henne till, äfven om jag ville, jag kan det icke på länge, jag gör det ej, innan hon afsäger sig djäfvulen och allt hans väsende, med undantag endast af en liten tysk djäfvul vid namn Asmodeus eller Brinkman, jag minns ej rätt hvilketdera". Af hennes bref den 19 mars kunde han dock förstå att icke ville hon heller nu bli "hof- eller nyckelpiga", och Brinkman försäkrade honom detsamma. Nu fattade Tegnér ändtligen pennan för ett bref till friherrinnan och detta troligen efter direkt uppmaning af Brinkman, som (den 20 april) skrifvit: "Hon längtar efter bref ifrån dig och jag är platoniker nog för att underrätta dig därom".

Tegnér är fortfarande missbelåten och nedstämd, hvartill flera orsaker medverkat, senast hans vän prosten J. Palms bortgång. Han tar sitt episkopat i försvar och menar att ännu åtminstone vore det ingen fara för poesien från det hållet. Han tackar för friherrinnans medverkan till utgången och han berättar om de hänförda bref han fått från Brinkman öfver hennes Stockholmsvistelse, hennes ungdomlighet och hennes "helighet". Hvad hade han nu för godt däraf? Och en eller annan "blixt" slungas ännu ut, innan ovädersmolnet drar bort. På tal om Moores diktning heter det: "Öfversättningar tjäna till ingenting; det är poesiens vänskapsbetygelser mot den älskande... Hvad Loves of the Angels angår, så hade jag varit vida mer belåten med originalet."

Emellertid framlefde Martina von Schwerin några (fyra) månader i Stockholm, beundrad och firad till den grad, att Brinkman,[1] som den 10 februari sände Tegnér en dityrambisk utgjutelse öfver temat "Friherrinnan är här!", nästan beklagade sig öfver att det "blifvit mode att uppsöka henne, som fordom friherrinnan Staël. Hvarför är hon då så berömd!" Men obeskrifligt lycklig gjorde hon Brinkman med sina besök: "Till och med fysiskt verkar friherrinnans uppenbarelse bland de sina på mig så lyckligt, att jag under hela denna tiden ej en enda gång haft migrän", skref han till Tegnér. Han hade nästan fruktat att återse henne efter en skilsmässa på omkring nio år, då man ju kunde vänta att hon skulle förlorat sig; men nej: "jag finner henne till och med nästan vackrare än förr och i alla afseenden — ej mera mognad, det låter så höstlikt — men väl högre uppskjuten och mera rikt blomstrande". En annan gång heter det: "Uti sitt sätt att vara har hon blifvit ännu mera intagande. Hos hvilken kvinna har man också nånsin funnit en sådan öfverlägsenhet förenad med en så rörande blygsamhet?" Ännu aldrig hade han lärt känna en kvinna — och han hade sett och lärt [ 162-163 ]känna många af samtidens och den närmast förflutna tidens allra mest framstående — som han i alla afseenden vågade sätta i bredd med henne. Hon närmade sig fullkomligheten, och man kunde väl tala om hennes helighet: "heligt kallar jag allt, som är renmänskligt, fritt, ädelt, själfständigt och klart".

I Stockholm hade Martina von Schwerin ett lifligt umgänge med sina gamla väninnor Charlotte Åkerhielm och Marie Arfwedson. Den senare gjorde sedan på sommaren långa besök å Sireköpinge, låg där illa sjuk och vårdades ömt af fru Martina. Om "Ängeln" skref denna till Tegnér: "Friherrinnan Åkerhielm är och förblifver alltid för mig den person, bredvid hvilken jag andas lättast i Stockholm. Alla min lefnads känslor och minnen sluta sig till henne och förhöja för mig värdet af alla hennes älskansvärda egenskaper." En ny ledamot af Brinkmans "seralj" hade hon lärt känna, grefvinnan Montgomery; om henne heter det: "Till och med som fruntimmer finner man den lilla italienskan förförisk; vi äro för öfrigt rätt goda vänner."

Trots alla dessa goda vänner och all hyllning af Stockholmssocieteten, längtade fru Martina dock åter till hemmet i Skåne: "Till bokarnas land står åter min håg och där endast känner jag mig nu mera ej vara flyttfågel". Det goda förhållandet till Tegnér blef icke genast återknutet, och det skulle snart grumlas på ett betänkligare sätt. Den 29 juli skref hon till Brinkman: "Jag har sett vår biskop i Helsingborg två eller tre gånger, men nästan alltid vid hofvet eller med hofvet. Han hade lofvat att komma till mig besök under loppet af denna vecka; ännu har ingenting hört, jag väntar honom alltjämt. För öfrigt tycktes han mig icke vara väl öfverens med sin nya värdighet, och hvad som är värre, han tycker just inte om att man säger honom det... Hans orolighet och hans oförmåga att finna sig lugn och väl, som ni redan märkt i Stockholm, är ett osvikligt tecken därpå."

Under de kungligas vistelse i Helsingborg och vid Ramlösa ansåg sig Tegnér böra uppvakta dem. Friherrinnan Martina hade tillskrifvit honom och bedt honom under denna tur vara välkommen på Sireköpinge. Inbjudningen upprepades, och han tackade och skref (den 24 augusti): "Vi lefva alla mer eller mindre bland lifvets ruiner, därför borde vi också, medan vi ännu stå upprätt, sluta oss något närmare tillsammans än som nu beklagligtvis sker."

Besöket synes emellertid icke blifvit af. En eller annan smörsändning gick som vanligt från Sireköpinge till Gråbrödersgatan i Lund, men brefväxlingen blef nu på lång tid afbruten. Ett bref från friherrinnan Martina af den 28 oktober tillkännagaf för Brinkman att en brytning ägt rum; några detaljer meddelade hon dock ej, det hette blott att hon icke kunnat handla annorlunda än hon gjort och hon tillade (här i öfversättning):

"Om några år skola vi tvifvelsutan återfinna hvarandra. Jag skall emellertid alltjämt förblifva en beundrarinna af hans snille, jag gör rättvisa åt alla hans utmärkta egenskaper; men min moraliska värdighet, likaväl som hans, fordrar att vi icke se hvarandra förr än tiden utplånat några smärtsamma [ 164-165 ]intryck och medfört en bättre ömsesidig uppskattning än vi bägge två kunna ha för närvarande. Men, min käre Brinkman, inte ett ord om mig till Tegnér. Han skulle däri blott se en önskan af mig att närma mig honom och långt ifrån att göra mig en tjänst därmed, skulle ni leda mig in i en diskussion, som sannolikt skulle göra en brytning mellan oss för alltid. Detta "oss" — ni vet väl att därmed icke menas er och mig. Nej, min vän, intet moln har någonsin förmörkat vår tillgifvenhets rena och klara himmel. Under alla mitt lifs förhållanden, under lyckans växlingar som under glädjens hastigt förgångna dagar har denna tillgifvenhet alltid synts mig som den enda ljusa punkten i rymden, den enda värdig att leda mina steg mot målet för en vandring, som förklaras genom dess milda och rörande inflytande."

Den 14 november skref hon vidare om brytningen:

"Det är fullkomligt rätt hvad ni sagt att det icke är friherrinnan, men väl Stella helt individuellt som har kunnat känna sig sårad... För öfrigt, min käre Brinkman, har jag icke någon hämndkänsla, och huru skulle jag kunna hafva det? Jag gör full och hel rättvisa åt de öfverlägsna egenskaperna hos en person, som ett ögonblicks öfverilning och obetänksamhet kanhända har fört längre än han själf hade för afsikt att gå. Om jag återser honom skulle jag i mitt sätt att vara visa honom att allt är glömdt, men förvisso skulle jag icke afvika en tum från den regel som jag uppställt för mitt uppförande, och hvarje finkänslig och taktfull person skall endast kunna gilla min stolthet i detta afseende."

Jämte Brinkman hade endast Ängeln fått del denna brytning, kanske — tillägger fru Martina — hade det varit mera nobelt att icke omtala den alls.

Under några månader undviker man i brefväxlingen att nämna Tegnérs namn. Åtskilliga dagsfrågor, särskildt af litterär art, kommo emellertid på tapeten. Efter Rosenstein önskade både Tegnér och Martina von Schwerin att Brinkman skulle bli invald i akademien. I stället invaldes språkmannen lektor L. M. Enberg, en händelse som hade en pikant bismak däraf att denne ansågs vara Rosensteins son. Till Brinkman skref fru Martina den 25 november 1824 (här i öfversättning):

"Hvad invalet i svenska akademien beträffar, är det svårt att förstå att personer med talang och snille icke hafva så mycken hänsyn till sig själfva att de gifva sig en dylik medbroder. Man skall tvifvelsutan svara mig att Enberg är en hederlig karl, ty med denna fras svarar man på allt hos oss. Jag skall genmäla, att Brinkman icke är det mindre fast han äger geni. Men jag talar icke mer därom, ty saken går mig till sinnes... Enberg är ett stackars hittebarn[2] uppfostrad på bekostnad af f. d. konungen Gustaf Adolf och på grund af detta beskydd anförtrodd åt vår aflidne väns omsorger. Hundra gånger har jag hört gubben tala därom och [ 166-167 ]detta på en tidpunkt, då han icke förutsåg sin skyddslings kommande lycka. Enligt hans egen uppfattning för 20 eller 18 år sedan var denne blott en mycket städad ung man utan någon begåfning, som öfversteg det vanliga måttet.

Ändtligen har jag läst Lycksalighetens ö... Jag är ledsen öfver att Atterbom har sett sig tvungen att publicera en del däraf, ty dessa stora allegoriska skapelser fordra i all synnerhet att bedömas i sin helhet, och nu är man nödsakad att stanna vid enskildheterna, hvilka i ett arbete af denna natur aldrig böra framträda för sig utan grupperade omkring hufvudämnet, som de pryda och försköna. Emellertid finns det många vackra sådana: Jag kände redan genom er Näktergalens klagan. I allmänhet kan jag i arbetet endast kritisera en allt för stor öfverdrift af beskrifvande poesi... Man skulle hafva orätt att icke än vidare lägga märke till Jägarnas sång i första äfventyret, som synes mig verkligen hafva en omisskännelig förtjänst af poesi och uttryck, samt flera stämningsfulla drag spridda här och där i arbetet, hvilka röja en djupt känslig själ, som ingen torde kunna bestrida hos en författare, från hvilken icke en gång förlöjligandet har kunnat taga något af hans ömma och djupt melankoliska anläggning. Tegnér har visserligen icke orätt då han kallar denna anläggning Atterbomspjunk; men det finns dock ögonblick i lifvet, då smärtan har något att säga en hvar, och då man känner sig mera i harmoni med den vän, som delar vårt lidande, än med stoikern som förebär att det icke finnes. Och vi skulle väl icke kunna neka att vår store skald icke är poesiens Zeno."

I början af följande år befann sig friherrinnan von Schwerin i Göteborg, där modern låg sjuk. Det dröjde nu en tid innan hon skref till Brinkman:

Göteborg den 16 mars 1825.

Huru kommer det sig att jag till andra under skrik, stoj och buller sammanrafsar bref men saknar alldeles denna förmögenhet då fråga är om Brinkman, till hvilken jag helst skrifver? Förmodligen däraf att jag med Brinkman är van att endast behandla lifvet under dess poetiska åsikter, då hvarje prosaiskt missljud ej kan annat än störa min tankeföljd och göra hvarje afbrott däraf verkligen plågande för sinne och känslor. Således har jag ej skrifvit... Mitt hjärta och min plikt tillsäga mig att framför allt vårda min mor... och jag känner den ljufvaste tillfredsställelse af att ägna henne hela min uppmärksamhet... Huru innerligt gärna hade jag ej i stillhet häromdagen gjort Brinkman förtrogen med den verkliga smärta jag erfor vid tidningen om den stackars Maries[3] död... Alla de scener i lifvet vi genomlefvat tillsammans framstå åter för inbillningen och minnet, och besynnerligt att färgerna däraf synas för människosinnet i en lifligare, en förhärligad glans, då de teckna sig på grafvens och den långa skilsmässans mörka duk... Men nog därom. Vändom vår uppmärksamhet till andra föremål! Ibland dessa står Fritiof främst, och med innerlig glädje delar jag Brinkmans tillfredsställelse öfver den njutning den ojäfaktigt kommer att skänka oss alla, som så gärna ägna åt snillet vår hyllning [ 168-169 ]och vår beundran. — Skada att dessa känslor blifvit på så prosaiskt vis missförstådda af den, som mer än någon annan borde göra rättvisa åt det, som ensamt förädlar lifvet... Fast och orygglig är min föresats att ej i Tegnérs ögon gifva mig anseende af en behagsjuk kvinna, som passar på det första tillfället att ånyo tillsmyga mig en uppmärksamhet, hvars tendens jag nödgats förkasta... Vore jag blott karl, som jag så ofta i lifvets växlande omständigheter finner anledning att upprepa, så afhöll mig visserligen ingenting att med Fritiofs store författare afgöra hvarje tvist med de förekommande, af känsla och beundran helgade ord: Låt oss vara vänner! Nu är förhållandet helt annorlunda och ingenting i världen, jag upprepar det, kan förmå mig att förödmjuka min kvinnliga stolthet äfven inför snillet.

Jag säger ingenting om våra härvarande nöjen — de äro sig lika öfverallt; likväl synas Göteborgs-boerna känna större behof af ett trefligt familjehem än hufvudstadens invånare.

Jag har i dag tillskrifvit Grafström... Hufvudet uppfylldt däraf finner jag förmodligen däri anledningen att jag äfven tillskrifvit Brinkman på svenska, hvilket jag först nu märker — men alla språk finna ju vägen till hjärtat. —

Den 23 mars 1825.

— Hvad vår biskop beträffar, gör det mig mycket ondt om hans tillstånd, men kan tyvärr icke göra något för att förändra det. Ehuru[4] jag till en del medger att han törhända fått ensam hvad han själf så härligt i Fritiof yttrar om känslan

Sent eller tidigt dess slumrande gnista
vaknar i gudars och människors barm;

känner jag för väl hans sätt att behandla och framför allt att bedöma densamma för att kunna tro en missräkning i detta afseende i stånd att nedslå hans fria anda och hans väldiga sinneskraft. Tegnér har själf sagt mig han vore utur stånd att erfara en svärmande tillgifvenhet, och blott en sådan försmådd kan grumla lifvet i dess friskaste källor och bortjaga de hulda änglar, som hålla vård om hjärtats helgedom. — Härtill kommer äfven, bästa Brinkman, att jag anser det alldeles omöjligt för mig att inge en så kallad passion och endast en olycklig sådan skulle kunna alstra de dystra tankar och bilder Tegnér uttrycker, visserligen utan afseende på någonting dylikt. — Men hvad min anande vänskap långt förut förespådde honom har nu inträffat: han finner sig ej mera ense med sitt läge, hans fria själ, hans högsinta inbillning, ja ända till hans själfsvåldiga natur studsar tillbaka vid annalkandet af de bojor han själfmant pålagt dem; och kanske saknar han stundom, det vill jag medgifva, det vänliga deltagande, som anspråkslöst följde hans mäktiga tanke i dess djärfvaste ströfningar, och återhunnen till jorden ej begärde bättre än att där städse strö förtroendets, beundrans och vänskapens blommor på hans stig. — Se där hvad som på sin höjd kan förmörka hans sinne i afseende på mig! Ty orätt tror han sig ej hafva — däremot är det jag som ville göra [ 170-171 ]af honom en lekboll för min fåfänga, en suckande Celadon under den kvinnliga behagsjukans förlöjligande ok. Sålunda bedömde han mig, och förlusten af en sådan kvinna kan ej gräma, ty om hennes släkte kan med skäl sägas:

Jorden tyvärr är af kvinnor full;
mister du en, står dig tusende åter,

— — Förblif således tyst, då fråga är om mig, låt mig vara död för honom och för hela världen, blott jag får lefva i Brinkmans vänskap! —

Tegnér förblef alltjämt tyst; och med vemod, någon gång med bitterhet omtalas han i friherrinnans bref på våren 1825. Han talar illa om kvinnorna, berättade Brinkman; ja, så gör mannen, när han hos dem haft motgångar! Mjältsjukan hos Tegnér som från föregående år alltmera trädt fram, ville hon icke riktigt tro på. Tegnér är ytterst retlig då han finner opposition mot hvad han önskar utföra, ja vid den minsta motsägelse; i detta fall är vår store skald "så mycket själfsvåldigt barn som det är möjligt vara det".

Sireköping den 19 maj 1825.

— Fritiof är visserligen det enda äkta svenska skaldestycke vi äga.

Ja, bästa Brinkman, oförgätliga blifva alltid för mig de stunder, då jag för första gången fann ordnade till ett skönt, ett klassiskt helt de fragmenter vi redan skiljda erkänt för sanna mästerstycken, och fastän man kan blifva litet brydd att skrifva svenska sedan man läst Fritiof, finner jag intet språk värdigt att tolka mina känslor utom det, åt hvilket vår odödlige författare skänkt en förr aldrig erhållen rang — så mycket om den tekniska förtjänsten, uti hvilken Tegnér synes mig utan like, äfvensom i den sanna, höga, poetiska, som anas af känslan och tydes af snillet. Hvarje sång kunde med skäl göras till föremål för ett helt bref. Gifves någon skönare, lyrisk-elegisk på svenska än Ingeborgs klagan. Få saker har jag läst som gjort på mig ett dylikt intryck:

Länte du ock
vingarne ut, de oj bära mig dock.
Döden allena mig bringar
gudarnes vingar.

Hvilken djup, sublim poetisk känsla i dessa få ord, som allena uppdaga skaldens omisskänneliga värde!

Hvem återfinner ej detsamma, fastän af ett helt annat slag, i den äkta homeriska Fritiof tager arf? Förlåt, Brinkman, men med stolthet känner jag att hvarken Goethe eller Voss skänkt åt deras språk en större öfverlägsenhet i detta versslag än Tegnér gifvit åt sitt.

Fritiof på hafvet är kanske en af de mästerligaste naturbeskrifningar vi på något språk äga. Originell, som lord Byron i detta slag, har den framför don store engelske författaren den förtjänst att vara ett troget återsken af den vilda natur, i hvilken hjälten fostrades. De störste skalders målningar passa för alla luftstreck; så är det ej här: blott ett nordiskt sinne kan fatta det gigantiskt råa och nyckfulla, om jag så får säga, af våra naturscener i sina vildaste [ 172-173 ]omskapningar och gestalter. Vers, meter, harmoni och språk lämpa sig förundransvärdt härefter. Men Gud, min bäste Brinkman, huru många läsare komma att erkänna dessa för dem obetydliga, om ej omärkbara förtjänster? Hvad som däremot skall skänka stycket en obestridlig popularitet är Fritiofs lycka. Den talar ett språk som förstås af alla. Med nöje finner jag författaren hafva förädlat sina forna åsikter af hjältens förstulna lycka — honny soit qui mal y pense! — Skönheten af denna erotiska sång blifver visserligen erkänd så länge kärlek framstammas på svenska — huru outsägligt veka, känslofulla, ljufva dessa tre stanser som börja: Hur lyckligt träder jag på stranden etc. etc. Huru uppböjd och ädelt svärmande denna senare: Till himlen mera än till jorden Min kärlek hör, försmå ej den etc. etc.

Utan att dela fru v. Helvigs åsikter af Afskedet finner jag denna oss emellan sagdt den mattaste af alla. Den har visserligen värde nog för att göra någon annan än Tegnér odödlig; men jag vet ej, jag återfinner ej häri samma friska kolorit, samma originalitet, samma högburna anda, som ingifvit och förskönar de öfriga. Tegnér har skrifvit denna i en sämre sinnesförfattning, han har affattat den för att få den färdig, så förefaller det mig. En rad däruti har kommit mig att le. Lika som Fidias på den olympiska Jupiters nagel inristade sitt namn, har Tegnér i en enda rad härstädes förklarat sitt eget väsende: då Ingeborg säger "Vi måste skiljas", svarar Fritiof "Hvarför måste vi? För att en sömnlös natt förstämt ditt sinne?" Medge mig att där står Tegnér i stället för Fritiof, där talar författarens egen humoristiska natur, som för dem, som känna honom såsom Brinkman och jag, gör honom till en varelse, egen i sitt slag.

Annorlunda klappar hjärtat än som Tegnér i sitt sista bref till Brinkman menar det vid njutningen af den förträffliga romansen Fritiof går i landsflykt. Finnes något sublimare farväl till fäderneslandet på något språk än de odödliga rader, som sönderslita läsarens lika så som flyktingens bröst?

Ja, Tegnér är stor! Med fröjd och stolthet instämma vi alla häruti som hafva den ringaste känsla för hvad som är stort, högt, ädelt i tankar och i människonaturen. Kunna vi trösta oss öfver förlusten af en sådan skald? Nej! Tyvärr kommer visserligen Fritiof att sluta hans poetiska bana, så ljus, så strålande. Kunna vi utan smärta se denna förmörkas af hvardagslifvets, anständighetens och kanske skenhelighetens dystra skuggor?... För mig, jag tillstår det, är den personliga försakelse jag nödgats göra på Tegnérs tillgifvenhet och välvilja mindre smärtande än den, jag som medborgarinna i snillets värld får jämte mina landsmän vidkännas, af hans för svenska litteraturens ära, för känslan och nationella stoltheten så upplyftande, ännu aldrig öfverträffade mästerstycken...

Jag saknar tid att genomgå hela stycket och har isynnerhet fästat mig vid de förut obekanta sånger.

Jag kan beundra, berömma, yfvas öfver dess författare, allt med ett ord, utan att i känslan af hans värde glömma mitt eget. Ljuft hade det varit, jag nekar ej därtill, att åt honom själf personligen få frambära denna välförtjänta gärd, men oaktadt Fritiof kan jag ej ångra ett enda steg [ 174-175 ]af mitt förhållande till Tegnér. Vare detta nog sagdt därom! Hade mitt hjärta talat, och detta har jag ofta sagt honom själf, hade kanske äfven jag halkat på förförelsens och känslans slippriga väg. Det förblef stumt, och af lättsinnighet och fåfänga kan aldrig Brinkmans Stella afsäga sig sitt kvinnliga värde. — — —

Den 23 juni 1825.

— — — Från Lund har jag blifvit förfrågad om ej jag tyckte att de senare bekanta stycken af Fr. ej svarade mot de första. Brinkman gissar mitt svar: jag finner likstämmighet, storhet, snille, känsla, poesi och här och där ett svagare ställe i allt. Med förtjusning upprepar jag ännu de ställen, af hvilka jag nästan dagligen lär mig något utantill, och upptäcker däri ständigt nya poetiska skönheter. Hafva vi någon skönare deskription på svenska än denna:

Men det är fåfängt till att hoppas,
där blåser nu en morgonvind,
och utur öster rosor knoppas
friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara kvittrar,
en tanklös hop i klarnad sky
och lifvet rörs och vågen glittrar
och skuggorna och älskarn fly. —

Nu hade Fritiofs saga utkommit. Med hvilket förstående intresse hade icke Martina von Schwerin följt med dess tillblifvelse! Hur hade hon icke njutit då skalden läst upp en eller annan ny romans henne! Och hade icke äfven hon för honom varit en lifvande kraft, en sporrande förtrogen? Ja, kanske än mer. Äfven om den tradition saknar grund, som berättar att han diktat Fritiofs lycka Afskedet under besök hos henne — på Råda uppgifves det, men skall väl vara Sireköpinge (ty på Råda träffades de knappast, åtminstone icke under Fritiofs utarbetande); så kan dock det först hängifna, sedan grumlade förhållandet till den sköna "biktmodern" ha bildat en af de faktorer, hvaraf Fritiofs-stämningen hos honom sammansattes. Med henne har han också diskuterat planläggning och utförande, och på vissa detaljer synes hon ha direkt inverkat.

Och nu, skulle hon, som betydt så mycket för Fritiof, liksom för hela Tegnérs alstring under dessa åren, skulle hon nu stå utanför, då skalden kringsände de för vännerna bestämda exemplaren af det färdiga diktverket? Nej, visserligen icke. Exemplaret kom, men det blef icke välkommet, ty det hade en ovänlig påskrift och åtföljdes af ett litet, rätt afvisande bref. I påskriften stod "vänskapsfullt från fordom af författaren", och af brefvet framgick att, han icke vidare önskade något närmande. Ett par dunkla ord om misstanke för "nedrighet" inflöto också. Detta kunde hon icke förstå, svarade hon (18 juli 1825), sådant hade på intet sätt kunnat framkallas af "hennes sätt att tänka och handla under en flerårig bekantskap". Hon skulle naturligtvis respektera "den anda uti hvilken Fritiofs författare blifva förstådd och tilltalad", men hon tillägger: "Hvarföre skall ej den höge skalden oafbrutet njuta ett friskt och bekymmerslöst lif? Må [ 176-177 ]detta snart återvinnas, är en uppriktig önskan af Martina Törngren."

I full indignation skref hon om Tegnérs beteende till Brinkman ett par dagar senare. Boken med den sårande dedikationen ville hon icke se. Med denna hade Tegnér också skickat sitt skoltal i Jönköping. Detta, liksom hans tal på Växjö gymnasium, fann hon icke ha högre värde, blott utgöra "mynttecken bland de ädlare medaljerna från hans bättre tider". Öfver allt råder en mindre lämplig kärnspråkston, och en och annan bild har han användt förut. Ett ställe hade dock rört henne till tårar, emedan det målade hans eget sinnestillstånd: "Ack, snillets lager är ofta blott ett fladdrande sken, som sväfvar oroligt öfver vulkanen i ett förbrändt, i ett aldrig lugnadt hjärta. Tacka Gud om han skonat er för den olyckliga skänken."

Den 1 september skref hon till Brinkman med något större lugn: "För min del, bästa Brinkman, är jag öfvertygad att en månads sammanvaro med Brinkman vore för hans sjuka själ och hjärta det bästa läkemedel. Edra upphöjda känslor, edra ädla åsikter af lifvet och af mänskligheten, ert bildade snille och er djupa, lena känslofullhet skulle bättre än alla farmakopéns skatter återställa den förlorade jämvikten i hans inre. Oförställdt skulle han tilllåta er att skåda däri, och blotta tanken att vara fattad och förstådd skulle genast vara en balsam för hans oroliga sinne... Ack, hvarföre har egenkärlekens onda ängel stört ett så skönt och rent förhållande, hvarföre får ej vänskapens lena, försonliga hand, deltagandets upplysta makt, känslighetens milda öfverseende och glädtighetens lekande skämt försona med lifvet en ädel varelse, hvars villor äro kanske det mest nedslående bevis på mänskliga naturens ofullkomlighet?"

Tegnér hade nu på sommaren varit vid särdeles mörkt lynne, och detta gjorde henne ondt; hon tillade i brefvet till Brinkman: "Emellertid kostar det på mig att veta detta förnyade anfall af svårmodighet just hafva utbrutit vid den tid han fått mitt svar."

Det fanns dock andra orsaker till hans svårmod, och särskildt en viktig sådan. Denna synes fru Martina ännu icke anat och icke kunnat ana. Men hon fick snart veta den af hans egen mun.

Den 5 oktober kommer helt oväntadt ett bref från Tegnér i en förändrad, en mera vänlig ton, om än sinnesstämningen fortfarande är dyster. Den yttre anledningen till brefvet var en bok, som Amalia von Helvig bedt honom öfversända; han antydde det han önskade taga afsked — "innan jag flyttar från Skåne — eller världen" — och frågade om hon tilläte honom komma. Friherrinnan hade några veckor förut försäkrat Brinkman, att hon, äfven för sin mans skull, icke kunde tänka på att vidare mottaga Tegnér. Men nu, vid detta förnyade närmande, blef hennes hjärta vekt, och hon svarade genast med ett välkommen, tilläggande med tanke på hans förtroende: "En återvunnen rättighet är för vänskapen en sann högtid." Samma dag skref hon också till Brinkman och meddelade den glada nyheten: detta, ett han åter vill komma till Biktmodern, vittnar också godt om hans sinneskraft, ty "visserligen har det fordrats ett ädelt bemödande af hans hjärta för att kunna försona hans hufvud med detta första [ 178-179 ]förekommande steg, som han blott under namn af afsked från Skåne och världen tyckes tillåta sig. Men vi, min bästa Brinkman, vi fästa oss ej vid denna sista lilla tillflykt för egenkärleken... Hos mig skall han återfinna hvad mitt sinne alltid innehållit: entusiasm för snillet, beundran för skalden och vänskapens deltagande för den lidande människan."

Besöket ägde också rum ett par veckor senare. Det var den 17 oktober, och nu stannade han tre dagar, under hvilka man (den 19) gjorde besök hos von Geijers på Herrevadskloster. Till Brinkman skref nu Sireköpinges värdinna:

Den 23 oktober 1825.

Min bästa Brinkman! Tegnér har här passerat trenne dagar, och sedan han lämnat mig, skyndar jag att till den förtjänstfullaste af vänner meddela de intryck, som denna intressanta sammanvaro kvarlämnat i mitt minne.

Att Tegnér och jag ej behöfde mer än 5 minuter för att återfinna oss, för att rättvisa hvarandra och för att bättre än förlåta — glömma hvad som i följd af det framfarna kunde påtvingat oss en ömsesidig förbehållsamhet, tror jag mig ej behöfva försäkra Brinkman, som känner oss båda för ädla människor. Uti detta ord ligger ingen anspråksfullhet af mig, ty Brinkmans vän bör till sina handlingar vara det. Vid detta tillfälle var det mig så mycket lättare att vara det som de flesta af våra gissningar i afseende på orsaken till biskopens förlängda uteblifvande varit helt och hållet ogrundade. Däri har, som Brinkman ofta sagt, ingått mycket gaueherie, och för öfrigt har därtill bidragit de tjänstfärdiga andars beställsamhet, som under namn af sladdrare och baktalare voro en af de största plågor som vid öppnandet af Pandoras ask öfversvämmade jorden. De hafva nämligen hos biskopen anfört, att jag i Helsingborg med kung och drottning gjort narr af hans känsla och sålunda gifvit honom till part åt åtlöjet. Uppriktigt har jag förlåtit Tegnér att hafva lånat öron och tro till sådana uselheter af mig, och att inför Brinkman behöfva försvara mig för en dylik beskyllning är förmodligen helt och hållet öfverflödigt. Men denna fejd är nu och bör för alltid vara glömd. Den har endast tjänat att lära oss ännu bättre känna hvarandra. Tegnér kan därvid ej förlora, och med rättvisa smickrar jag mig att därigenom hos honom hafva vunnit mycket. Jag har återfått en vän, renad till sinne och begär, och därmed hela behaget af vår första bekantskap och, hvad som af mig bör med skäl högt skattas, denna väns oinskränkta förtroende. Mig allena har han tillåtit att blicka in i hans arma, plågade hjärta, och den hemlighet, som hittills betungat det, ligger nu heligt förvarad i mitt. Detta har han auktoriserat mig att säga Brinkman, men någon vidare förklaring kan och bör ej någon af oss gifva. Er ädla vänskap fordrar den ej heller. För den är det säkert tillräckligt att veta honom muntrad och styrkt genom meddelandet häraf, och då det kanske lyckats mig att inge honom förtröstan och mod att genomgå denna betydliga crisis i hans moraliska lif, böra vi, som älska honom, hoppas att se honom därifrån framgå högre, sublimare, kraftigare, känslofullare än hans väldiga snille äfven hitintills synts [ 180-181 ]oss vara det. Måtte blott hans organismus utstå den förhärjande brand som af en i sig själf obetydlig gnista blifvit upptänd i alla hans inre väsendes förvånande fakulteter! Skakad intill sina djupaste grundvalar, liknar hans själ en enda ofantlig jättekummel, uti hvilken hans fantasi med en förfärande och oemotståndlig kraft omslungar tankar, känslor, idéer, bilder och begrepp. Ett enda ord retar honom till vrede, lika som ett lyckligt uttryck hänför honom till förtjusning. Ingenting kan jämföras med den eld som i dylika ögonblick lifvar hela hans väsende: han talar då idel härliga dityramber, skönare kanske än något som af honom blifvit tryckt. En mörk ande tyckes stundom kämpa med hans snille och bemäktiga sig detsamma; en honom fordom okänd bitterhet skärper hvarje ögonblickets intryck till en förgiftad pil, som han från sitt hjärta återkastar på natur och mänsklighet, och med mordängelns blixtrande svärd härjar han, sig själf ovetande, villornas och känslans sköna paradis. Jag begriper lätt huru hans sinnesstämning i sådana stunder för de flesta synes gränsa till galenskap, och huru den plågande oro i hufvud och hjärta, hvarmed den åtföljes, äfven för honom själf har tyckts bebåda något dylikt, men var säker, bästa Brinkman, att en sådan olycka är ej att befara i synnerhet nu, då han själf är helt och hållet lugnad för denna fruktan. — —

I hans hufvud och fantasi ligga nu de mångfaldigaste förslager till dikt. Konst, natur, poesi, ja ända till hans ämbete omfattas af hans spända inbillningskraft med en alldeles ny men förtärande värme, och för att som skald, tänkare, filosof och människa framträda förhärligad till seger och ljus, fattas honom blott lugn — lugn i det skakade, oroliga hjärtat. Från det utgår den tindrande dufva, som på en gång tändt hans väldiga själskrafters flammande bål; visserligen kan han däraf förtäras, men han kan äfven som en Fenix förnyad och förskönad framgå därur. Lyckligt hade det varit om ödet bestämt detta att ske utan de våldsamma skakningar som hotat att tillintetgöra både hans fysiska och moraliska varelse. Den förstnämnda är verkligen ansenligt försvagad och han har magrat mycket, likvisst hoppas jag på hans fullkomliga återfående...

En alldeles egen retlighet gör honom öfver all beskrifning känslig för de sissöden och olyckor som drabba hans vänner, äfven de förta honom sinnesro och sömn, och i allmänhet frukta människorna allt för litet att betunga hvarandra med sina ömsesidiga bördor... Ungefär i samma ordalag, som jag nu skildrat honom för Brinkman, bemödade jag mig att för honom upplösa gåtan af hans för sig själf nästan oförklarliga existens, och hoppas jag att dessa trenne dagars vistande i vänskapens fristad ej varit utan ett välgörande inflytande på hans sinne. Med skäl kan jag räkna dem bland de märkbaraste i min lefnad; ty äfven utom vänskapens deltagande utgör Tegnér i nuvarande stund det intressantaste fenomen i forskningens och känslans värld.

Tills jag träffade honom var jag fullkomligt af Brinkmans tanke angående otillbörligheten af hans tidiga flyttning till Småland; jag har nu ändrat den på goda grunder. Först är det honom nödvändigt i ekonomiskt afseende, och sedermera tror jag den [ 182-183 ]mer än något annat behjälplig att återgifva honom sinnesfrid och lugn. Under det öppenhjärtiga meddelande, som ägde rum emellan oss, döljde jag ej för honom de misstankar jag hyst att hans hustru stundom genom sitt hysteriska lynne förvärrade hans dystra sinnesstämning. Hans svar och förklaringar däröfver böra föranleda oss att frikalla henne från ett orättvist tillmäle. Sådan som hon är förblifver hon för honom nödvändig och bör således bedömas med öfverseende och skonsamhet.

Nu, bäste Brinkman, återstår mig blott en frimodig bekännelse i afseende på er själf. Jag har ej förtegat för Tegnér att ni varit medvetande af vårt så kallade brouillerie. Jag kunde tegat därmed, kan ni med skäl säga; men, jag vet ej, en i sig själf nästan öfverdrifven "Zartgefühl" och fruktan att ej möta mina vänner med samma rena sinne, samma oinskränkta förtroende, med hvilket de behandla mig, gjorde det omöjligt för mig att blifva tyst i en sak, som angick oss alla. Tegnérs öppenhjärtiga väsen har dessutom i sig själf någonting hänförande, och ni bör ingalunda vara missnöjd häröfver efter det endast tjänte att samfälldt besinna alla ert ädla hjärtas ovärderliga dygder...

Biktmodern har åter inträdt i alla sina gamla rättigheter och gör nu, som Tegnér själf anmärkte det, skäl för namnet. Må hon alltid tillstädjas ett rum i snillets och vänskapens heliga förbund och i likhet med violen blomstra blygsamt och tryggt i skuggan af dess ståtliga palmer! —

Tegnér hade fallit offer för "tjänstfärdiga andars beställsamhet". Fru Martina hade ett par år förut indirekt varnat honom för sådana och själf högsinnadt tillbakavisat sladdrares och bakdantares tal. I december 1823 hade hon skrifvit: "Uppriktigt för-säkrar jag att Schwerin aldrig visat ringaste tecken till missnöje öfver H. professorns besök härstädes. De smickra honom däremot. Dylik framställning grundar sig förmodligen på samma välvilja, hvarmed man berättat mig att fru Tegnér är sjuk hvarje gång hennes man är här. Så dömer den sysslolösa och fåkunniga hopen öfver förhållanden de ej känna. Jag föraktar djupt denna slags tjänstfärdighet, och kan ej en gång som kvinna tillåta den att hafva det ringaste inflytande på mina handlingar. Sladdret har ännu aldrig stört mitt lugn. Jag anser det för ett lika nödvändigt ondt — där människohopen valt en samfäld boningsplats — som rännstensvatten och gatusmuts; ty själen har ju äfven sina exkrementer att kasta ifrån sig. — Var således hjärtligt och sant välkommen, då vänskapen för er åt dessa trakter!"

Nu kom, några dagar efter brefvet till Brinkman, följande skrifvelse till Biktmodern från hennes återförvärfvade vän:

Lund den 30 oktober 1825.

Vid min återkomst från Sireköping hade en mängd bref och expeditioner åter samlat sig, som upptagit flere postdagar. Dylik spillning samlar sig alltjämt, och om man ej dagligen rensar biskopsladugården, förgås man slutligen i mörjan. Olyckan [ 184-185 ]är att jag ej här har någon notarius (icke en gång en notariefru) utan måste skrifva och uppsätta allt själf. Jag nämner detta endast för att förklara möjligheten däraf att jag låtit tre postdagar förbigå utan att tacka för de dyrbara, oförgätliga, tröstefulla stunderna i Friherrinnans sällskap.

Men hur skall jag tacka? Det ligger någonting obeskrifligt ljuft och tröstrikt däri att få meddela sin sorg, nämligen åt den som kan fatta henne. Visserligen, grafven är stum och natten äfven: deras syster, sorgen, borde äfven kunna tiga. Men jag känner intet bättre bevis för människans sociella natur än just den erfarenheten, som hvar och en måste göra, att allt bekymmer lättas i den mån det meddelas, hvaremot en sorg som ej får luft slutligen spränger det olyckliga hjärtat. Därför äro vänskap och förtroende hela den bättre mänsklighetens lifsluft, och jag andas lättare sedan jag kom ifrån Sireköping. Det är som om mitt hjärtas hemlighet vore adlad, vore helgad sedan jag fått nedlägga den i ett skönt hjärta. — Låt den hvila där, låt den dö där, åtminstone till dess jag själf är död: grafven har ingen annan hemlighet än — den största.

I öfrigt är i hufvudsaken allt sig likt. Samma tystnad, samma förbehållsamhet som förr, och detta nu snart i åtta månader. Hvarje tillfälle till en explikation undvikes med all möjlig sorgfällighet. Ack! om förtroende och ett öppet meddelande är ett behof äfven mellan vänner, huru, mycket mera där andra, ännu ömmare förhållanden funnits! Och likväl ser hon, liksom hela världen, min sorg och dess orsak. Men hon vet tillika att hon brutit utan allt skäl, hon blygs för sin trolöshet, hon kan ej hjälpa sig ur sin förlägenhet annorlunda än genom tystnad. Eller kan hon kanske ej göra sig någon föreställning om hvad ett älskande hjärta vill säga, anser hon kärleken egentligen bestå i yttre beröring, och tror sig fri därföre att jag försummat den? Men hur är det möjligt att man kan tänka så trivialt? Har jag helt och hållet misstagit mig från början? Det är en obeskrifligt bitter känsla att misstänka det den man älskar ej förstår kärleken. Jag talar ej om förståndsgåfvor, men endast om känslor. Att ge bort ett fullt, ett rikt hjärta och få i utbyte ett utfattigt, som därtill med tas tillbaka, utan att man själf kan återtaga sitt eget bättre — erkänn att detta är den grymmaste olycka i människolifvet. Ack! jag går ur lifvet utan att ha varit älskad af en kvinna, kanske äfven utan att ha varit förstådd af en vän! Jag vet ett enda fruntimmer i Sverige, som kunnat hindra detta, som kunnat fylla den oändliga tomheten i mitt hjärta; men hon — dock jag bör icke vara otacksam. Men "solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring".

Förlåt att jag besvärar med mina griller. Men ingen blickar ostraffad in i det benhus som kallas människohjärtat... Wachtmeisters brudskrift bifogas. Jag borde ej utsprida dylika obetydligheter; men mitt poëtiska rykte är mig likgiltigare än någonsin. Af ära har jag nog och för mycket, jag menar nämligen falsk, usurperad ära för dagen. Kunde jag köpa mig en smula lugn för en hel väderballon af modernt beröm, så vore jag lycklig.

Förlåt. Jag kan ej beräkna solförmörkelserna i mitt sinne; men Friherrinnan bör vandra i dagen, [ 186-187 ]och därför bör jag sluta. Gläd mig någon gång med ett par rader. Jag behöfver all den tröst jag kan få.

Vänskapsfullt
Tegnér.

Den "hemlighet", som väninnan i troget bröst bevarade, blef snart bekant, henne förutan, äfven för Brinkman, och eftervärlden känner den också. Föremålet för Tegnérs olyckliga känsla var just en "notariefru", fru Sine (Eufrosyne) Palm. Hennes man, konsistorienotarie Palm, hörde till Tegnérs vänskapskrets på Herberget. Tegnér hade skrifvit glada dikter vid fester inom familjen, som var hans hustrus och biskopinnan Faxes mest intima umgänge. De hade känt hvarandra länge och han hade länge beundrat fru Sines vackra röst — det var hon som den 30 november 1818 för första gången utförde "Kung Karl den unge hjälte". Men någon "passion" för henne kan man hos Tegnér icke konstatera förr än år 1824. Det är betecknande för utvecklingen af Tegnérs psyke, som under 1820-talets förra hälft befann sig i den starkaste litterära produktion, och hos hvilken nu också det erotiska lifvet — som af Tegnér själf ofta sammanställdes med den förra — återvaknade i förfärande och förtärande kraft, att, när det ena föremålet, för hvilket den svärmande känslan år 1823 syntes vilja öfvergå i passion, gled honom ur händerna, han genast med stormande kärlek sökte gripa ett annat.

Också af Tegnér fick Brinkman veta om vänskapens förnyelse — Tegnér, som några månader förut sagt honom, att efter hans erfarenhet en man "aldrig kan vara blott vän med ett fruntimmer, såvida hon ej är alltför ful eller alltför gammal". Han skref nu om besöket på Sireköpinge:

"Jag hade icke talt en half timme med friherrinnan innan allt var på den gamla foten, och — för dig kan jag väl berömma mig däraf — på en förtroligare än någonsin. Ty henne som fruntimmer — och hvilket fruntimmer sedan! — har jag sagt mycket, som ej kan eller bör sägas någon annan... det är en tröst att få utgjuta sin smärta för den, som både förstår och delar henne — — Jag bör emellertid säga dig att mitt sjukliga lynne alldeles icke stått eller står i något slags sammanhang med mitt förhållande till friherrinnan".

Det ombedda brefvet från friherrinnan lät icke vänta på sig.

Sireköping den 5 november 1825.

Jag började nu att rätt hjärtligt längta efter tidningar från min biskop — eller, hvad som bättre är, min vän. — Ty hvad äro vi egentligen genom den kostym, som ödet, tillfälligheten eller nöden påkläder oss? Blotta larver, kringhvimlande på den stora världsteatern, hvilken som alla andra är byggd af torra bräder med tomt rum inunder. — Lycklig den som i likhet med mig kan säga "Je te connais, beau masque" och därvid finna den intressantaste föda för själ och hjärta; ty en enda ädel, delad känsla bestämmer visserligen bättre hvars och ens ömsesidiga värde än all den lysande fåfänglighet, med hvilken människorna locka, tjusa och slutligen bedraga hvarandra. Lifvet, med all sin påhängda grannlåt, förefaller mig precist som ett fastlagsris: [ 188-189 ]grönska och blomster kan för en stund bedraga det arma barnets ögon som fröjdar sig däråt, men då dessa småningom bortplockas, igenfinnes det stygga, nakna riset och till och med de små vaxdockorna, som under form af kärleksgudar prydt de sirliga grenarna, lämna ingen glädje kvar, ty dessa smälta vanligtvis först — stundom vid blotta värmen af den lilla handen, som tror sig ej fått rätt fatt på dem innan de inneslutits däri. Ack, vi äro alla barn, äfven de ädlaste, kraftfullaste människor; ty vi beräkna ej att ofta vår egen brännande själ upplöser och förtär de föremål, som våga sig inom vår känslokrets. Få äro de som kunna andas fritt i snillets och passionens förenade område; och månne ej äfven S—e, utan att göra sig själf räkning därför, känt sig förstummad och tryckt i en högre region än den uti hvilken naturen bestämt hennes rum? — Blott på detta vis kan jag förklara mig ett förhållande, som mitt öppna och meddelande väsen ingalunda fattar. Emellertid är äfven hon beklagansvärd, ty om skarpsinnigare själsförmögenheter tvinga dess ägare att så till sägandes förtroligt umgås med sin egen smärta, blifver det för svaga, vekare sinnen en lika, stor söndring med sig själf att hafva iråkat ett läge, utur hvilket man saknar kraft eller mod att hjälpa sig: man famlar då i mörkret efter idel vanskliga föresatser och saknar det själens ljus, som ensamt upplyser och förädlar dem. — Ack, känslan, den härliga, mognande känslan kunde så lätt in-släppa detta, men vi fattiga kvinnor, vi tvingas ju att anse denna för vår farligaste fiende; ty vår uppfostrare heter fördom och vår bestämmelse tvång. Var således medlidsam mot denna tindrande dufva, som af ödets kraftiga hand utsändes för att itända den väldigaste flamman i känslornas lågande tempel! Icke kan hon beräkna huru härjande den rasar därinne, ej heller mäta huru högt den stiger mot himlen! — Var äfven rättvis mot den vän som förstår, och frukta aldrig att fritt utgjuta er sorg i dess sköte! — Jag är afundsjuk om detta förtroende, jag bekänner det uppriktigt, ty detta tillhör mig ensamt af er, och äfven i vänskapen kan denna slags egoism få blanda sig... Tro ej jag räknar bref med mina vänner ungefär som visiter med tråkiga grannar. Jag finner då ceremoni en rätt artig sak, som visserligen blifvit införd i världen, på det att hvarje friare sinne skulle på förhand få veta när det borde hafva ledsamt eller ej. Jag har äfven känt behofvet att långt för detta tacka för de njutningsfulla dagar jag framlefde med er, och då jag så lifligt och varmt förstått att fatta värdet af ett snillrikt och känslofullt umgänge, begriper jag knappt själf, huru det lyckas mig att efter några dagars förlopp ånyo passa in mig i hvardagslifvets förslitna veck och finna mig så där tämmeligen väl däruti. Jag tackar uppriktigt Gud, som ställt mina fakulteter till tunga på medelmåttans och öfverlägsenhetens afpassade vågskålar — en enda liten bestämdare riktning mot den senare och jag skulle vämjas vid den förras tomma och väderspänstiga innehåll! En gnista mer åt denna och jag vore oförmögen till mycket! Säkerligen saknade jag då den skönaste pärlan i min krona, den att vara Tegnérs vän. — Med skäl har denna benämning fått för mig, om möjligt vore, ett ännu högre värde. — Det var visserligen en god sak, då snillets gudomliga natur antog mandom och uppenbarades [ 190-191 ]människorna, men sedan det till på köpet blifvit en smula kvinna, då fattas det ingenting mer för att man rätt trefligt och språksamt kan umgås med detsamma. Ack huru gärna ville jag ej skämta bort ett enda af de moln som förmörkat er fordom så, klara himmel, men erfarenheten har lärt äfven mig att de upplösas bäst — i tårar. Men nog därom. Argus medförde sednast den tidningen att biskop Bjurbäck aflidit. Jag tager för afgjordt att H. biskopen söker och får transport. Det vore i alla afseenden nyttigt och bra. Edra vänner kunna vid detta tillfälle ej tänka på annat än er egen fördel. En skönare natur, som i sitt sköte bevarar minnet af hvarje barndomsglädje, förstår bättre än något annat att ingjuta lugn i det oroliga hjärtat, och kanske blott under björkarna ikring min moders hus blifver man liknöjd om de akademiska palmerna.

Farväl! Skrif snart och glöm ej att alla griller tillhöra er tillgifna vän

Martina Törngren.

I sitt svarsbref skref Tegnér (1 december 1825):

"Det är otacksamt af den, som skrifver sådana [bref] som det sista jag mottog att tala om medelmåttiga naturgåfvor. Den som har den heliga lågan bör ej skämmas därför eller förneka den. Men fruntimren äro i allmänhet långt klokare än vi i detta afseende. De nära den heliga elden i eget stilla bröst, eller på sin höjd låta de den framlysa i umgänge eller i bref till en vän. Friherrinnan har dessutom den särskilda lyckan att gömma honom bakom den skönaste eldskärm jag känner, och mången, som är rädd att bli bränd af elden, förgapar sig i skärmen. — Mitt lynne förbättrar sig, när endast mitt hjärta kommit att uppfylla sin mänskliga bestämmelse, som är den att sätta skal och slutligen bli en sköldpadda. Friherrinnan vet icke huru fri och lugn och stark man känner sig allt som skalet växer."

Fru Martina svarade (6 december 1825):

"Med glädje föreställer jag mig, huru denna själens sensitiva, som hopdragit sina ömtåliga blad vid känslolöshetens kalla och nedslående beröring, skall ånyo sprida dem mot dagen vid deltagandets lifvande fläkt. Säga hvad ni vill, min ädle vän —'skalmask' blifver ni aldrig. Ack, så många andra födas blott därtill! Men för högre själar kan själfva sköldpaddsharnesket, förädlas, då vi i dess skal vagga vår lefnads drömbilder eller med de affallna fjärils-vingarna till segel däri genomfara känslans, inbillningens och hoppets sköna arkipelag."

Till Brinkman skref hon några dagar senare och relaterade brefepisoden om "eldskärmen“, hvarvid hon tillade att uttrycket icke får missförstås: "För öfrigt nekar jag ej Tegnér att icke den känsla, han en gång hyste, haft ett afgörande inflytande på hela hans moraliska lif, ehuru den ingalunda står i förbindelse med hans själssjukdom." I ett senare bref (6 februari 1826) heter det, att hon skulle önskat att i denna kris "hos vår vän finna mera verklig själsstyrka och manlig själfförsakelse". Han talar så mycket om sitt lidande, att man nästan vore frestad säga att han "koketterar med sitt själstillstånd", och då behöfde man kanhända icke så mycket oroa sig däröfver. De, som icke känna honom, kunna lätt bedöma honom skeft, och i stora världens sällskapskretsar missförstod man honom ofta. "Han [ 192-193 ]fattar ej, denne naturens fullmyndige son, att örat är just den del af människokroppen, som en förfinad och systematisk uppfostran gör ömtåligast" (9 november 1825). Vid grefve H. Wachtmeisters bröllop i Kristianstad — då Tegnér skrifvit verser, som Stockholmsdamerna funno "lättfärdiga" — hade den småländske biskopens förtjusning för fröken Ulla Morman[5] tagit sig mycket besynnerliga uttryck. "Brinkman känner för öfrigt mina tankar om hans utflykter i stora världen, som ingalunda passa honom, ej som människa och ännu mindre som biskop. Som sådan uppträdde han i Kristianstad. Förlåtom således R. med flera, om de därstädes trodde sig behöfva bedöma honom blott under denna synpunkt. Allt detta gör mig oändligen ondt, men kan tyvärr intet hjälpas. Brinkman och jag hafva aldrig vacklat i vår tanka att Tegnér borde förblifvit det han var, och åt Fritiofs författare var otvifvelaktigt beskärd en lysande bana nog, för att han ej under dess fullbordan behöfde stödja sig på biskopsstafven" (6 februari 1826). Sedermera (16 april) berättade fru Martina, att hon sökt inskärpa hos Tegnér att han i stora världen borde visa sig som biskopen i Växjö, för vännerna kunde han gärna vara den ogenerade Tegnér.

I början af år 1826 hade Tegnérs mörka lynne återkommit, och han skrifver dystra bref till Biktmodern. Dikten Mjältsjukan har nu författats; liknande uttryck som i denna återfinnas i brefven: om hittebarnet människan, som går i tidens skola och får ris etc. (se brefvet till Martina v. Schwerin den 10 mars 1826, jubelfestuppl. VI s. 20 f.). I sitt nyårsbref hade han, solens sångare, smädat själfva solen, "den gamla uppskurade mässingstaflan på tidens graflampa, den förrostade himmelska stekvändaren, som ideligen drages omkring på det att vi alla måtte bli genomstekta". Själf kunde han då icke se någon lättnad i lifvets börda, men för väninnan önskade han det ljusare: "Friherrinnans lif är ännu af högt värde, om icke för henne själf, likväl för andra. Bär därför den bördan länge ännu! Friherrinnan har utfört sitt krig med ödet och slutit fred på drägliga villkor."

Ännu var såret icke läkt efter "en blind och ovärdig passion", skref Tegnér i februari (1826), och i vilda smädelser utfor han mot kvinnokönet. Detta sista bref, svarade fru Martina, "gläder mig, ty det bebådar, om det ej tillkännager, lugn. Ni vredgas ännu, ej mer på individen, men på släktet, och häruti finner jag mycket vunnet. Ert omdöme, ehuru skarpt, är ej mera riktadt mot en enda förtärande punkt och lika mycket om hela könet misskännes, då en enda förlorat den måhända dyrköpta förmågan att i sig göra det förhatligt... Den afsmak, det förakt, den bitterhet, som i den store, ädle skaldens själ insmugit sig mot det mänskliga lifvet, hotar att nedtrycka hans fria, väldiga blick... Var stolt mot ödet blott hälften så mycket som ni är det mot människorna!... Biktmodern kan endast hafva rättighet att säga allt detta, ty endast hon vet huru långt ert ädla öfverseende och ert hjärtas godhet sträcker sig."

Åter syntes skalden behöfva Biktmoderns tröst; han inbjöds till Sireköpinge — man hade där [ 194-195 ]ursprungligen hoppats, att han skulle kommit på dubbelfödelsedagen den 3 januari. Nu tillbragte han där den 27-28 mars och hade då med sig sin vän, adjunkten M. Bolméer. I ett vackert, känsligt bref tackade han för den hugnad han rönt. Fru Martina svarade (8 april 1826):

"Det är jag som tackar, rätt hjärtligt tackar för hvarje senast tillbragt glad och nöjsam stund; och hvad hafva väl människorna bättre att gifva hvarandra än förtroende, känsla, meddelande af hvarje själens intryck, som utgör vårt bästa, vårt förnämligaste lif... Snart, ack snart har jag ingenting att glädja mig åt; men vi veta ju, att lifvets genius kallas Saknad".

Värdinnan gladde sig öfver att reskamraten Bolméer funnit sig väl på Sireköpinge, ehuru han blef försummad af henne, som fick ägna sig åt Tegnér och som dessutom var något opasslig. "Fastän H. biskopen ibland behagar säga att jag ej är fruntimmer, bekänner jag mig uppriktigt vara så där rätt kvinnligt förnöjd öfver den goda tanke, som han [Bolméer] oaktadt blus och tandkläde tyckes hafva fattat om mig."

För Brinkman berättade hon (30 mars) att hon funnit Tegnér nästan sig alldeles lik; hans sinnesstämning vore bättre än man kunde tro af hans bref. Vida lugnare och måttfullare i vissa omdömen var han också nu än under sitt höstbesök, "kanske mindre intressant för observationen och reflexionen, men mycket mer för hjärtat och vänskapen". I snillrikhet var han alltjämt den samme, och ett bevis därpå hade han gifvit i de två färdiga sångerna af det nya poemet (Helgonabacken, sedan Gerda), som han meddelat henne och äfven sändt till Brinkman. Liksom denne ansåg Martina von Schwerin, att Tegnér icke borde publicera dessa sånger förrän det hela vore färdigt; själf invände visserligen skalden, att han fick det säkrare fullbordadt, om han — såsom med Fritiof — utskickade några delar af verket och därigenom iklädde sig förbindelse till publiken. Åtskilliga ändringar måste emellertid företagas, och friherrinnan hade pekat på några svaga eller triviala ställen, t. ex. dessa rader (som dock fingo kvarstå):

Högt som barmen pöste gräddan,
och i stjärten bet sig gäddan.

"Den första bilden", sade hon, "är falsk, det andra uttrycket finnes, ehuru på prosa, hos Ottar Tralling" (af Cederborg).

Fågelleken, som hon också nu fått höra (30 april 1826), fann hon utmärkt, och Tegnér sade om den med sin vanliga rättframhet och jovialitet, att det vore en af de kompositioner, han tyckte bäst om, "och oaktadt han ofta, af en för honom egendomlig lättja, föraktar att ändra något däri, vet ni emellertid med hvilken blygsamhet och eftertänksam stränghet han bedömer sig själf", skref Biktmodern till Brinkman.

Till denne skref nu också Tegnér efter sitt besök hos fru Martina: "Friherrinnan är sig lik, och mera kan jag ej säga till hennes beröm." Men att han själf åter blifvit sig lik, ville Tegnér icke erkänna, äfven om han hos Biktmodern uppträdt mindre dyster. "För henne visar sig ingen själ utan i högtidskläder. Men du skulle se mig i mitt [ 196-197 ]hvardagslag. Tro mig, med mig är det förbi" (24 april 1826).

"Hans tillgifvenhet har återfått hela sin tjusning, hela sin intimitet, på samma gång som hela sin oskyldighet från den första tiden af vår vänskapliga och nu oslitliga förbindelse", skref friherrinnan till Brinkman den 16 april. Ett par veckor senare kom Tegnér åter ut — på sitt slutliga afskedsbesök. Det var den tredje maj och han stannade öfver följande dag. Martina von Schwerin hade redan i februari påmint honom om löftet att han skulle gifva henne den andra upplagan af Fritiofs saga "med några ord af författarens hand, som ersätta det i den förra bortklippta stygga 'fordom', hvilket jag ej tillerkänner något rum i vänskapens ordbok". Nu öfverlämnade han boken — den bekanta upplagan med ny vignett (af Sandberg) samt musikbilaga. Och som dedikation följde en dikt. Till Brinkman skref friherrinnan:

Den 8 maj [1826].

— — — I söndags[6] togo vi af hvarandra ett afsked, så mycket mer smärtande för oss båda, som vi fullkomligt känna hvad vi ömsesidigt förlora. Visserligen är jag därigenom betydligt nedstämd; men vana, verksamhet, kanske någon själsstyrka skola inom kort hafva återgifvit den vanliga lugna jämvikten åt mitt lif. — Visserligen känner jag mig ensam, men jag vet ju af erfarenhet, att våra minnen, liksom våra förhoppningar, utgöra kärnan af vårt idealiska lif, för hvilka verkligheten blott är till såsom den fallna, vissnade blomkronan varit det för att alstra och lifnära den lofvande frukten. Äfven Tegnér kommer visserligen att sakna mig — jag ägde hans heligaste förtroende, hans öppna, fria, verkligen ädla själ fattades så väl af min, i hans umgänge framkallades likasom genom trollkraft snillets, tankens, känslans, det glada skämtets lyckligaste ingifvelser. Allt slumrar nu ånyo, och med en nedslående öfvertygelse sade jag honom: 'Jag nedgräfver nu mina skatter, som man fordom i krigstider gjorde det härstädes. Få se när vi härnäst råkas, om jag ej i likhet med många förlorat märket hvar de stodo att återfinna och är dem då för alltid förlustig.'

Tegnér gaf, innan han lämnade mig, på min begäran, ett exemplar af andra upplagan af Fritiof åt sin Biktmor; och Brinkman skall visst ej utan rörelse läsa de förtjusande rader, med hvilka han helgade denna åminnelse:

Ädla Sångmö, hvad din skald har diktat
läs det du, när det af världen glöms!
Sköna Biktmor, hvad för dig jag biktat,
göm det du, liksom ett lyte göms,

Ack, bland skatter, som vi här förspille,
hjärtats är för dyrbar, är för god,
fattas ej af den, det älska ville,
och försmås af den, som det förstod.

Snart, som Fritiofs, ock min lefnadssaga
trycks i grafven om en vacker dag,
ny vignett och ny musikbilaga, ack,
men samma tryckfel, fruktar jag.

[ 198-199 ]

Hjärtat är ett tryckfel, men det finnes
blott i ett och annat exemplar.
I de flesta, som jag sett och minnes,
Gudi lof, står ej det felet kvar.

Sättaren i skyn ock ämnat hade
rätta felet äfvenväl hos dig,
men han fann det alltför skönt och sade:
"Låt det stå, det är en bild af mig!"

Dessa härliga rader skrefvos på 10 minuter, och den store skalden själf var ej missnöjd med ingifvelsen af mitt klassiska soffhörn, som han kallar det. Jag vill ej neka min ädle vän förnöjelsen att dela med mig den känsla, med hvilken de lästes och emottogos, äfven icke den, att till något utveckladt sinne meddela dem muntligt, däremot ber jag på det enträgnaste att Brinkman däraf ger ingen kopia. De äro mig för heliga för att utsättas för mängdens fåkunniga beundran eller dess ofta lika lättsinniga kritik. Lika felfria som de stå här på papperet uppfattades de ock: med undantag af de tvenne första raderna af andra versen, som enskilda personliga betänkligheter förmådde honom att ändra, var intet ord att borttaga eller att ombyta.

I afseende på hans sinnesstämning tror jag mig i förbigående böra säga att hans vänner kunna vara lugna. Hans hälsa är däremot vacklande och innan han kom hit hade han varit sängliggande i tvenne dagar... Mina ögon förbättras. När får jag höra att Brinkman till kroppen äfven gör det? Hvad själen angår, vore det ej gärna möjligt. — M. T.

I de två rader af andra strofen, som fingo stå orörda: (hjärtats skatt) "fattas ej af den det älska ville, och försmås af den, som det förstod", har Tegnér antydt förhållandet till de två kvinnor, som under de sista åren fängslat hans själ. Dikten var måhända öfvertänkt förut, om också icke (fullständigt) nedskrifven förr än den fjärde maj. Den tionde maj bröt Tegnér ändtligen upp från Lund till sitt stift — just på fru Sine Palms födelsedag. På många håll och af många anledningar följdes denna afresa med vemodiga känslor. Om Tegnérs stämning vid afresan skref friherrinnan Martina till Brinkman:

Den 25 maj 1826.

— — — Att han var nedslagen och blifver det länge, bör synas naturligt för hvarje känsligt sinne, som isynnerhet beräknar Tegnérs oförmögenhet att dölja ögonblickets intryck. Och hvarför skulle han vid detta tillfälle bemödat sig därom? Hedrar icke denna rättmätiga saknad lika mycket hans hjärta som hans karaktär? Men tro mig, bäste Brinkman, svåraste krisen i vår väns lefnad är öfverstånden. Visserligen komma de tvenne sist förflutna åren att alltid framskymta som en mörk punkt på hans fordom klara himmel, och jag medger sanningen af Brinkmans anmärkning, att sedan denna period en ådra af svårmodighet genomlöper hela hans moraliska och poetiska väsen. Men blifver därutaf en följd, att hela den harmoniska byggnaden af hans snilles och själs egenskaper skulle ramla och förfalla till en hotande ruin, som blott talar om forna dagars storhet? Häftar icke lika dristigt den dystra [ 200-201 ]murgrönan vid de luftiga pelarne, som uppehålla det härliga, ljusa tempelhvalfvet, som hon sprider sig kring den mossbelupna grushögen? Dessutom, min ädle vän, återfinnes ju denna ådra af svårmodighet i hvarje upphöjdt sinne, som brutit sina ljusaste strålar mot mänskliga lifvets förkväfvande dunstkrets? Ej genast blifver förmågan gifven att glädja sig åt det lysande färgspelet och att med vishetens lugna blick däraf sluta till en himmelsk, aldrig slocknande sol.

Tegnér har visserligen blifvit som mången annan

en främling i skuggornas land,
bedragen på drömmen om lifvet;

men ett sinne, väldigt som hans, blifver ej därstädes länge en medvetslös sömngångare och förr eller senare vaknar det till själfbehärskning, kraft och mod. Redan har han bekämpat och öfvervunnit den farliga, förföriska söndring han iråkat med sig själf och allt hvad naturen hade ädlast och bäst. All bitterhet är försvunnen från hans känslofulla hjärta och för den, som känner dess värde, är omöjligt att ej häruti se den största, den ljufvaste förhoppning om en ständigt framskridande förbättring och ett stadgadt framtida lugn." —

Samma dag (25 maj) skref fru Martina till Tegnér att hon sedan deras sista farväl varit dyster; allt hvad hon i lifvet förlorat hade åter framträdt för hennes själ. "Huru ensam bör jag ej finna mig, för hvilken den allmänna saknaden endast synes utbrottet af mitt eget hjärtas heligaste klagan. Jag, som ägde den ädla rättigheten att tolka min beundran med vänskapens och förtroendets ljufvaste språk! Ack, detta skall ej på länge återljuda i den fristad, där Tegnér älskade att utgjuta hela sin själ! Lik en öfvergifven fé står jag kvar med den gyllene nyckeln i handen, som innesluter snillets och känslans heligaste skatter i det ädlaste sinne, och förlåt er vän den stolthet att tro det ingen annan skall förstå att därutur framlocka dem som hon!"

Det var höga och själfmedvetna ord detta. Men Biktmodern fick måhända rätt: ingen kvinna har under de senare årtiondena i hans själslif intagit och bevarat en så upphöjd plats som Martina von Schwerin. Ingen hade heller nu under de sista åren af tärande bekymmer och slitande skakningar förstått honom så väl som hon, ingen hade så oinskränkt ägt hans förtroende, hon stod honom trofastare bi än någon annan, hon sökte och lyckades också i viss mån — hvad kanske ingen annan förmått — ingjuta i hans själ resignationens mod och pliktens styrka, hon hjälpte honom som ingen annan att komma öfver den stora krisen. —

Efter några veckors vistelse i Växjö, där han på Tufvan utanför staden fått ett provisoriskt hem under det boningshusen på Östrabo reparerades, begaf sig Tegnér till Varbergs badort. Ännu varade den dystra stämningen till en del; men han började distraheras och i Varberg försökte den "sirenlika", musikaliska grefvinnan Montgomery att trösta honom och syntes också i viss mån hafva lyckats. — Den 4 juli skref han från Varberg ett längre bref till sin väninna på Sireköpinge. Han talar där manliga ord om sin ämbetsplikt, litet harmset afvisar han den ständiga anmaningen att dikta: "Att endast [ 202-203 ]vilja dikta och fantisera och gå som en sömnvandrare genom det praktiska lifvet, är antingen oduglighet eller högfärd." För hjärtesorgen var han ännu icke lugnad: "Ack, det oförklarliga, det inkonsekventa, det orimliga människohjärtat, hos mig och andra!... Mitt hjärta, försmått af dem, som kunde och förrådt af dem, som borde förstå det, har dragit sig tillsammans och återfår under ingen sol sin förra spänstighet... Mitt hjärta är utlefvadt, är dödt, och jag vet icke hvem som kan uppväcka det från de döda". Emellertid längtade han alltjämt till Sireköpinge, där han — när han, som han hoppades, årligen besökte Skåne — lofvat taga sitt högkvarter. Martina von Schwerin hade i juni varit ett par veckor på Råda för att hälsa på sin gamla sjukliga moder. Tegnér hade hon hoppats träffa i Göteborg eller i Varberg, men det hoppet slog fel. På hans Varbergsbref svarade hon nu:

Sireköping den 20 juli 1826.

Huru rikligt, huru tillfredsställande har ej Herr biskopens kärkomna, förträffliga, efterlängtade bref betalt dess långvariga tystnad! Tack för hvarje snillets uttryck, tack ännu mer för hvarje hjärtats och förtroendets heliga meddelanden! — Tack äfven för hvarje förnuftets beslut, som för den ömmande och forskande vänskapen så kraftigt bevisar ett ädelt sinnes upphöjda förmåga att under lifvets skiftande omväxlingar och dess ofta tryckande fordringar alltid förblifva sig själf värdigt. De tvenne sidor af Herr biskopens bref, som så härligt förklarar er sinnesstämning i afseende på ämbetets praktiska åliggande, har gjort mig mer nöje än jag kan säga det. Ej för det jag någonsin tviflade på er duglighet i detta eller i något fall, men för det de andas detta själens höga, ostörbara lugn, som grundar sig på medvetandet af sann förtjänst och osviklig vilja. Blif således ämbetsman som ni är skald, som ni är vän, som ni är människa! — Tillåt mig blott att under hvarje synpunkt få älska er och att i tysthet glädja mig åt den vänskap, som leder mången snillets och känslans stråle till fröjd och ljus på min obetydliga bana!

Min mors önskan och längtan gjorde det omöjligt att uppskjuta min Göteborgsresa till den tidpunkt den visserligen kunnat blifva för mig af ett fördubbladt värde. I Varberg tycktes man mig böra sakna allt — jag blott Tegnér, som lifligt efterfrågades och om hvilken ingen därstädes visste något mer än vi alla veta och alla beundra. De fjorton dagar jag vistades hos min mor hade för mig ett eget intresse. Ack, tusende röster tala till oss från hembygden; i afseende på den äro vi alla söndagsbarn. Vi se och återfinna där alltid barndomens och oskuldens skyddande andar, som under lefnadens fortgång så sällan skönjas af vår af erfarenhet och visdom mörknade blick. Några dagar, som af Schwerin och barnen användes till besök hos en vän, tillbragtes af mig helt ensam med gumman, från hvars sida ålderdom och kraftlöshet om dagarna ej tillät mig att vika. Morgnar och aftnar däremot begagnade jag till härliga, länge försakade utflykter i den välbekanta nejden, och klättrande i bergen berodde det ju blott af mig själf att ånyo tro mig vara den glada, fria, obekymrade varelsen från fordom. Men nej, jag fann att under den långa, tröttande [ 204-205 ]vandringen genom lifvet hade hjärtat blifvit en oskiljaktig reskamrat, hvars ouppfyllda fordringar och aldrig hyllande längtan ej mer tillstadde sinnets för alltid flydda lugn. Modfälld vände jag tillbaka till vanans och plikternas inskränkta bana, inom hvilken vi alla så godt vi kunna bjuda till att freda oss för hvarje ödets nyckfulla kraf. Och hvad äro väl de enda ljusa punkterna af vår lefnad? Blott de ögonblick, då vi, återhämtande andan, på det moraliska lifvets höjder med sann själfförsakelse och upplyft blick beskåda mänskligheten och förgäta att äfven vi tillhöra den...

Mycket, oändligt mycket kunde jag ännu hafva att säga; men mitt bref är redan för långt i afseende på dess ringa intresse. Förlåt det, ty det skrifves i allra största hast. Hindrad genom tusende hvardagslifvets tillfälligheter att tills i dag fatta pennan, vill jag ej låta denna sista postdag förbigå utan att till Varberg sända uttrycken af vänskapen, af saknaden som aldrig upphör att lifva mitt sinne, då fråga är om Tegnér. —

Vid Herr biskopens hemkomst finner ni i ert hus ett vänligt ansikte mer — mitt porträtt, som för någon tid sedan fördes till Växjö af en löjtnant Hejdeman, som lofvat mig att få veta till hvem han därstädes aflämnade det; ty som jag ingen bekant därstädes äger, kunde jag ej gifva honom någon adress. Jag vill hoppas det kommer till rätta och erhåller den lofvade afundsvärda platsen i Herr biskopens eget rum. — Ack, kommer ni då verkligt och återtager den treffiga, förtroliga i soffhörnet? Huru skall jag uttala det »Välkommen, som härvid återljuder i hjärtats helgedom? Jag väntar nu Åkerhielms, som uppehållit sig i Varberg. De tidningar, de därifrån medföra, skola göra dem ännu kärkomnare för mig. För i dag farväl! Glöm ej en tillgifven vän

M. Törngren.

Jag träffade Agardh i söndags vid Ramlösa; vi språkade om vår förlorade, aldrig förgätne vän. Agardh har blifvit gammal och ful — men hvad synes mig friskt och af glans från Lund, sedan Tegnér ej mera finnes där?


  1. se Brinkman och Tegnér s. 67 ff.
  2. I ett senare bref (16 december 1824) heter det: "Jag vet icke, om gubben Rosenstein uti Enbergs person testamenterade mitt barn till Svenska akademien, men visserligen har han till henne efterlämnat, all den barndom som försvagade första och sista perioden af den hedersmannens lefnad; ty på annat vis kan Jag ei lyda den obegripliga slapphet, som bemäktigat sig denna Gustaf III:e stiftelse."
  3. Fru Arfwedson f. af Sandeberg (jfr ofvan s. 12 och s. 162).
  4. Härifrån är brefvet skrifvet på svenska.
  5. Till henne skref Tegnér några verser, som också föranledde anmärkningar från en del af Stockholmssocieteten, se Brinkman och Tegnér s. 180 och Den Blåögda s. 31.
  6. Skall vara Kristihimmelsfärdsdag, som 1826 var den 4 maj.