Napoleons officer/Brigadgeneralens ritt

←  Generalens triumfer i England

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Brigadgeneralens ritt

Hur brigadgeneralen uppträdde vid Waterloo  →

VI.
BRIGADGENERALENS RITT

Jag skulle vilja hava ett starkare vin i afton, mina vänner, bourgogne hellre än bordeaux! Det är nämligen så att mitt hjärta, mitt gamla soldathjärta, kännes tungt i mig. Det är något underligt med ålderdomen, som smyger sig på en. Man vet inte, man förstår inte; humöret är detsamma, och man glömmer hur ens stackars lekamen förfaller. Men så kommer det en dag då ett ljus går upp för en, då det hastigt som blixten av en vinande sabel blir klart för en vad man varit och vad man nu är. Ja, ja, så känner jag det i dag — det skulle i afton smaka mig med ett glas bourgogne, vit bourgogne, Montrachet — jag tackar er på det förbindligaste, min herre!

Det var i morse på Marsfältet. Ni får förlåta, mina vänner, att en gammal man talar om sina bekymmer. Ni såg revyn. Var det inte en ståtlig syn? Jag befann mig inom inhägnaden för de veteraner av officers grad, som dekorerats. Det här bandet på mitt bröst var min passersedel. Själva korset har jag hemma i ett litet läderetui. Man hade hedrat oss genom att placera oss i närheten av salutplatsen med kejsaren och hovekipagen till höger om oss.

Det är många år sen jag bevistade någon revy, ty en hel del av vad jag får se kan jag inte gilla. Jag gillar t. ex. inte infanteriets röda byxor. Det var i vita byxor infanteriet plägade strida. Den röda färgen är kavalleriets. Vänta bara: snart vilja de ha både björnskinnsmössan och sporrarna! Hade jag visat mig vid revyerna, kunde de ha sagt, att jag, Etienne Gerard, försonat mig med sådant! Jag har emellertid stannat hemma. Men med det här Krimkriget är det något annat. Man drar i fält. Det anstår inte mig att vara frånvarande, då tappre män samlas.

På min ära marscherade de inte riktigt bra, de små infanteristerna! Stora äro de väl inte, men de äro kraftigt byggda och föra sig väl. Jag tog av mig hatten för dem, när de marscherade förbi. Därefter kom artilleriet med präktig materiel och väl beridet och duktigt folk. Jag lyfte på hatten även nu. Så kommo ingenjörtrupperna, och även för dem lyfte jag på hatten. Det finns inte bättre folk än ingenjörtrupperna. Så kom då kavalleriet, lansiärer, kyrassiärer, jägare och spahis. För alla i tur och ordning kunde jag taga av mig hatten utom för spahis. Kejsaren hade inga spahis. Men när alla passerat, vad tror ni kom till sist? Jo, en brigad husarer i full karriär! Åh, mina vänner, det var ett stolt, ett ärofullt, ett skönt skådespel! Hur det glänste och gnistrade. Hur det dånade i marken efter hovslagen, hur det rasslade! Hästarnas vackra huvuden och böljande manar, de framvältrande dammolnen, de dansande stålvågorna! Mitt hjärta klappade av hänryckning, när de passerade förbi. Och allra sist — var det icke mitt eget gamla regemente. Min blick föll på de silvergråa dolmanerna och schabraken av leopardhud, och i det ögonblicket kände jag mig kvitt årens börda och tyckte mig se mina egna ståtliga husarer och hästar svepa förbi bakom sin unge överste i den fulla glansen av ungdom och styrka för jämnt fyrtio år sen! Upp flög kommandostaven. »Chargez! En avant! Vive l'Empereur!» Dct var ekot från hänsvunnen tid som genljöd i nutiden. Men vilken tunn, pipig röst! Var detta den stämma, som förr dånadee från flygel till flygel av en fältstark brigad? Och denna arm, som knappast mäktade svinga en stav, representerade den de muskler av eld och stål, som icke hade hade sin like i Napoleons hela väldiga armé? Man smålog, man hurrade för mig. Kejsaren log och bugade. Men för mig var det närvarande en dunkel dröm: verkligheten voro mina åttahundra döda husarer och den forne Etienne. Nog emellertid med den saken — en tapper karl kan trotsa ålderdomen och ödet som han trotsade kosacker och ulaner. Men — som sagt — det givs ögonblick, då Montrachet smakar bättre än bordeaux.

Det är till Ryssland de draga åstad. Så vill jag då i dag tala om för er en historia från Ryssland. Åh! nu förefaller den mig som en mardröm. Blod och järn — järn och blod! Vilda anleten med snö i skägget. Blåfrusna händer, som räckas fram efter en allmosa. Och över den vida, vita steppen detta ändlösa, svarta tåg av rörliga figurer, som släpar sig framåt, framåt hundra mil och åter hundra mil, alltjämt över samma vita stepp! Stundom avbröts den av barrskogar, stundom sträckte den sig utan avbrott bort till den kalla, blånande skyn, men oupphörligt stapplade den långa, svarta kolonnen framåt. Dessa utslitna, trasiga, hungrande människor, vilkas kurage frusit bort, sågo varken åt höger eller vänster, utan släpade sig framåt och åter framåt med insjunkna drag och kullriga ryggar, sökande sig hem till Frankrike, så som sårade vilddjur söka efter sin lya. Man talade inte mer, och ljudet av fotstegen i snön voro knappt hörbara. En enda gång hörde jag dem skratta. Det var utanför Wilna som en adjutant red fram till täten av denna hemska marschkolonn och frågade om detta var den Stora armén. Alla som voro inom hörhåll tittade sig omkring, och när de sågo dessa brutna soldater, dessa rester av upprivna regementen, dessa skelett i pälsmössor — det forna gardet! — då skrattade de, och skrattet spred sig bakåt genom hela marschkolonnen som en sprakande raket. Jag har hört månget stönande, månget ångestskri, månget nödrop i mitt liv, men aldrig något så hemskt som den Stora arméns skratt.

Men hur kunde det komma sig, att dessa hjälplösa skaror icke förstördes av ryssarna? Hur kom det sig att de icke spetsades på kosackernas lansar, eller föstes ihop i stora hjordar och drevos in i hjärtat av Ryssland såsom fångar? Från vilken sida man än iakttog den svarta ormen, som ringlade sig fram över snön, såg man också på flankerna och bakom kön mörka, rörliga skuggor, som kommo och gingo som förbiilande skyar. Det var kosacker, efterhängsna som vargar i närheten av en fårskock. Men skälet varför de icke redo till attack var att all Rysslands is inte kunnat avkyla det heta modet hos många av våra soldater. In i det sista funnos alltid de som voro färdiga att kasta sig emellan de vilda horderna och deras tilltänkta byte. Det var framför allt en man, som växte i samma mån faran ökades och som vann en högre ryktbarhet i olyckans dagar, än när han på sin tid ledde vårt avantgarde till seger. För hans minne tömmer jag mitt glas — för Ney, lejonet med den röda manen, som såg sig om över axeln på fienden, som fruktade att komma honom för nära in på hälarna. Jag ser honom för mig än i dag med det breda, bleka ansiktet, vanställt av vrede, och de blå, blixtrande ögonen, och jag hör hans väldiga stämmas rytande, som överröstade muskötsalvornas rullande dån. Hans blankslitna, trekantiga hatt utan plym var det fälttecken, kring vilket Frankrike återsamlade sig under dessa skräckfyllda dagar.

Det torde vara väl bekant, att varken jag eller Conflans’ husarer voro med i Moaskwa. Vi lämnades efter på etapplinjen vid Borodino. Hur kejsaren kunde rycka framåt utan oss är mig en gåta, och det var också i själva verket vid den tiden jag först förstod, att hans omdöme började förslöas och att han inte längre var den han hade varit. En soldat måste emellertid lyda order, och jag stannade alltså kvar i denna by, som förpestades genom liken efter de trettiotusen man, som stupat i det stora slaget. Jag använde senhösten att sätta mina hästar i god kondition och förbättra manskapets beklädnad, så att mina husarer, när armén föll tillbaka på Borodino, voro de bästa i hela kavalleriet och ställdes under Ney i arriärgardet. Hur skulle han kunnat reda sig utan oss under dessa förfärliga dagar? »Åh, Gerard», sade han en afton — men det tillkommer inte mig att upprepa hans ord. Vare nog sagt, att han uttalade vad hela armén tänkte. Arriärgardet tjänade som betäckning för armén, och Conflans’ husarer betäckte arriärgardet. Det var hela sanningen i få ord. Oupphörligt ansattes vi av kosackerna, men vi höllo dem alltid i schack. Ingen dag förgick utan att vi måste gnida bort blodfläckar från våra sablar. Det var äkta krigarliv!

Men det kom en tid — det var mellan Wilna och Smolensk — då vår ställning blev outhärdlig. Kosackerna och även kölden kunde vi bekämpa, icke så hungern. Livsmedel måste uppbringas, kosta vad det kosta ville. Den aftonen skickade Ney efter mig till den vagn, i vilken han sov. Hans stora huvud hade sjunkit ned i hans händer. Han var dödstrött både till själ och kropp.

»Överste Gerard», sade han, »det går gruvligt illa för oss. Manskapet svälter. Vi måste till vad pris som helst anskaffa proviant.»

»Hästarna», framkastade jag.

»Med undantag av er lilla kavalleristyrka ha vi inga kvar.»

»Spelet», sade jag.

Han skrattade mitt i sin förtvivlan.

»Varför just spelet?» frågade han.

»Den stridande personalen är värdefull.»

»Gott», sade han. »Ni vill fortsätta att spela så länge ni har ett kort på hand, och så vill jag också. Gott och väl, Gerard!» Han tryckte min hand. »Men det finns nu verkligen en utväg för oss, Gerard.» Han tog ned en lykta, som hängde i taket på vagnen, och satte den på en karta, som låg utbredd framför honom. »Söderut härifrån», fortsatte han, »ligger staden Minsk. Jag har hört av en rysk desertör, att en stor mängd spannmål är lagrad i rådhuset. Min önskan är, att ni med så många man ni prövar lämpligt ger er av till Minsk, lägger embargo på spannmålen, lastar den på fordon, som ni uppbringar i staden och möter mig med dem häremellan och Smolensk. Misslyckas ni, ha vi endast förlorat ett detachement. Lyckas ni, betyder det arméns räddning.»

Han hade inte uttryckt sig fullt riktigt, ty det var påtagligt, att ett misslyckande skulle medföra icke blott förlusten av ett detachement — kvaliteten måste tagas med i beräkningen lika väl som kvantiteten. Men vilket hedrande uppdrag, vilken ärofull risk! Stode det i dödliga människors makt, skulle spannmålen föras från Minsk. Jag uttalade detta jämte några hänförda ord om en duktig krigares plikt. Marskalken blev så rörd, att han reste sig, tog mig vänskapligt om axlarna och sköt mig ut ur vagnen.

Det var genast klart för mig att jag för att lyckas i mitt företag borde medföra endast en mindre styrka och lita mera på överraskning än på antal. En större truppstyrka kunde inte uppträda obemärkt och skulle dessutom möta stora svårigheter med avseende på sin proviantering, vartill komme, att ryssarna runt omkring skulle lägga an på dess fullständiga tillintetgörelse. Å andra sidan skulle en helt liten kavalleriavdelning, som verkligen lyckades komma osedd förbi kosackerna, antagligen inte möta något motstånd från fientliga trupper — vi visste ju nämligen, att den ryska huvudarmén befann sig flera dagsmarscher bakom oss. Tvivelsutan var det nämnda spannmålsförrådet avsett just för dess räkning. En skvadron husarer och trettio polska lansierer var allt vad jag ansåg mig böra medtaga i och för detta vågspel. Ännu samma natt redo vi ur lägret och styrde kosan söderut i riktning mot Minsk.

Lyckligtvis var det endast halvmåne, och vi togo oss fram utan att bliva överfallna av fienden. Två gånger sågo vi stora eldar, som brunno mitt i snön, omgivna av en tät palissad av långa stänger. Det var kosackernas lansar, som stodo nedstötta i marken, medan ägarna sovo. Det skulle varit oss en stor glädje att jaga in bland dem, ty vi hade mycket att hämnas, och mina kamraters ögon blickade längtansfullt från mig bort mot dessa röda fladdrande eldar i mörkret. Jag kände också, på min ära, en stark frestelse att göra det, ty det hade varit en hälsosam läxa, som kunde lärt dem att hålla ett avstånd av några mil mellan sig och en fransk armé. Kärnan i all krigskonst är emellertid att låta detta vara detta, och därför redo vi tysta framåt över snöfältet med kosackernas bivacker på ömse sidor om oss. Bakom oss avtecknade sig mot den mörka natthimlen en rad av eldar, som utvisade den plats, där våra stackars kamrater sökte uppehålla livhanken under ännu en dag av elände och svält.

Hela natten redo vi långsamt framåt med polstjärnan rakt bakom oss. Det fanns en mängd spår i snön, och vi följde dem, så att ingen skulle kunna se att en kavalleriavdelning passerat den vägen. Sådant hör till de små försiktighetsmått, som känneteckna den erfarne officern. Genom att följa spåren hade vi dessutom lättast att finna byarna, och endast där kunde vi hoppas få något till livs. Daggryningen fann oss i en tjock furuskog med träden så översnöade, att dagsljuset knappast trängde igenom. När vi kommo ut ur skogen var det emellertid full dager, och övre kanten av den uppgående solen började bliva synlig över horisonten, spridande ett rött sken över hela den vidsträckta snöslätten från den ena ändan till den andra. Jag lät mina husarer och lansiärer göra halt i skogsbrynet och studerade landskapet. Helt nära oss låg en liten lantgård. Några mil därbortom låg en by, och ännu längre bort reste sig vid horisonten en ansenlig stad med flera kyrktorn. Det måste vara Minsk. Ingenstädes voro trupper synliga. Det var tydligt att vi sluppit förbi kosackerna, och att intet hinder låg mellan oss och vårt mål. Ett glatt hurra från min trupp hälsade min framställning av vårt läge, och vi närmade oss hastigt den nämnda byn.

Jag nämnde att det låg en liten gård strax framför oss. När vi redo fram dit, märkte jag, att en vacker, grå häst med militärsadel stod bunden vid dörren. Jag fattade galopp, men innan jag hann fram, störtade en man ut, kastade sig i sadeln och red sin väg i ursinnig fart, så att den lösa, torra snön yrde upp i ett moln bakom honom. Hans förgyllda epålett glänste i solljuset, och jag såg att det var en rysk officer. Han skulle sätta hela trakten i rörelse, om vi inte infångade honom. Jag satte sporrarna i Violette och flög i väg efter honom. Mitt folk följde med; men ingen hade en häst jämförlig med Violette, och jag insåg genast, att kunde jag inte själv taga ryssen, Så kunde jag heller inte vänta att någon annan skulle göra det.

Det skall emellertid vilja till en snabb häst och en skicklig ryttare för att hoppas komma undan Violette med Etienne Gerard i sadeln. Han red bra, den unge ryssen, och hade en god häst, men så småningom vunno vi på honom. Han såg sig oupphörligen om över axeln — ett mörklagt, vackert ansikte med blick som en örns — och jag märkte hur han, i den mån jag kom närmare, mätte avståndet mellan oss. Plötsligt vände han sig till hälften i sadeln: en blixt, en knall, och hans kula surrade förbi örat på mig. Innan han hann draga sin sabel, var jag över honom, men han sporrade alltjämt sin häst, och vi galopperade sida vid sida över fältet, jag med mitt ben intill ryssens och min vänstra hand på hans högra axel. Jag såg honom hastigt föra handen till munnen. Ögonblickligen drog jag honom ned över min sadelknapp och fattade honom i strupen så att han inte kunde svälja. Hans häst sköt fram under honom, men jag höll honom fast, och Violette stannade. Sergeant Oudin vid husarerna var den förste som uppfann oss. Det var en äldre militär, och han såg vid första ögonkastet vad det var jag ville.

»Håll stadigt tag, överste!» sade han, »jag skall göra resten.»

Han tog fram sin kniv, stack bladet mellan ryssens sammanbitna tänder och vred om det, så att munnen måste öppnas. Där, på hans tunga, låg den lilla fuktiga papperstussen som han varit så angelägen att svälja. Oudin tog ut den, och jag släppte mannens strupe. Av hans min då han, halvkvävd som han var, tittade på papperslappen, slöt jag att det måtte innehålla något av utomordentlig vikt. Det ryckte i händerna på honom som om han ville nappa det ifrån mig. Han log emellertid helt godmodigt med en axelryckning, då jag bad om ursäkt för mitt oborstade sätt.

»Och nu till affärerna», sade jag, sedan han hostat och harklat sig. »Vad heter ni?»

»Alexis Barakoff.»

»Grad och regemente?»

»Kapten vid Grodnos dragoner.»

»Vad är det för en handling, ni hade på er?»

»Det är några rader till min fästmö.»

»Vars namn», ifyllde jag, »är hetman Pilatoff. Se så, kapten, säg rent ut, att detta är ett viktigt militärt meddelande, som ni skulle överbringa från en general till en annan. Säg mig genast vad det innehåller.»

»Läs, så får ni veta det» Han talade franska flytande, såsom de flesta bildade ryssar. Men han visste nogsamt att inte en fransk officer på tusen kan ett ord ryska. Ini papperet förekom en enda rad av följande lydelse:

»Pustj Franzuzy pridutt v Minsk. Min gotovy.»

Jag stirrade på skriften, men måste skaka på huvudet. Jag visade den för mina husarer, men de kunde heller icke göra något åt saken. Polackerna voro allesammans några råa gynnare, som varken kunde läsa eller skriva, med undantag av sergeanten, som var bördig från Memel i Ostpreussen. Ryska förstodo de inte. Det var så man kunde bli galen, ty jag anade att jag var i besittning av en viktig hemlighet, av vars kännedom hela arméns säkerhet kunde bero, men var icke i stånd att förstå innehållet. Åter anmodade jag enträget vår fånge att översätta det och erbjöd honom friheten, om han ville gå in på att göra det. Men han endast log åt min anhållan. Jag kunde för övrigt endast beundra honom, ty han log alldeles så som jag skulle gjort, om jag varit i hans kläder.

»Säg oss åtminstone namnet på den där byn.»

»Det är Dobrova.»

»Och därborta ligger Minsk, eller hur?»

»Ja, det är Minsk.»

»Då rida vi till byn och skola snart finna någon, som kan översätta den här depeschen åt oss.»

Så redo vi tillsammans dit. En husar med karbin i hand red på var sin sida om fången. Byn var en obetydlig plats, och jag lät utsätta en post vid vardera ändan av dess enda gata, så att ingen kunde fly därifrån. Det var nödvändigt att rasta och söka få någon föda för manskap och hästar, som varit i rörelse hela natten och hade en lång dagsresa framför sig.

Mitt i byn låg ett stort stenhus, och dit red jag. Det tillhörde prästen, en snusig och otrevlig gammal man, som inte hade ett hövligt svar på våra frågor. En fulare gubbstut hade jag aldrig sett, men så var det något helt annat med hans enda dotter, som! förestod hans hus. Det var en brunett — något sällsynt i Ryssland — med mjällvit hy, korpsvart hår och de härligaste mörka ögon, som någonsin blixtrat vid åsynen av en husar. Vid första ögonkastet såg jag, att hon var min. Det var ingen tid för kurtis, när en krigares plikt måste fullgöras, men under intagandet av den enkla måltid man serverat mig, språkade jag livligt med den unga damen, och innan en timme gått voro vi de bästa vänner i världen. . Hon hette Sofi — tillnamnet hörde jag aldrig. Jag bad henne kalla mig Etienne och sökte muntra upp henne en smula, ty hennes ljuva anlete var sorgmodigt, och hennes vackra, mörka ögon tårades, Jag sökte förmå henne att tala om för mig vad det var som bedrövade henne.

»Hur kan jag vara annat än ledsen», sade hon på franska med den mest förtjusande läspning i uttalet, »när en av mina landsmän är en fånge i era händer? Jag såg honom mellan två husarer, när ni kom ridande hit.»

»Det är så krigets gång», svarade jag, »i dag är det hans tur, i morgon kanske min.»

»Men besinna, herr — —» sade hon.

»Etienne», ifyllde jag.

»Åh, herr — —»

»Etienne», ifyllde jag än en gång.

»Nå, låt gå då», utropade hon och rodnade så vackert i sin förtvivlan, »betänk dock, Etienne, att denne unge officer kommer att föras till er armé och får både svälta och frysa, ty efter vad jag hört slita era soldater ont under marschen, och vad blir väl då en fånges lott?»

Jag svarade endast med en axelryckning.

»Ni ser så snäll ut, Etienne», tillade hon, »ni har nog inte hjärta att döma den stackars mannen till en säker död. Jag ber er enträget att släppa honom lös.»

Hennes vackra hand vilade på min arm, hennes mörka ögon blickade så bedjande in i mina.

Jag fick en plötslig ingivelse. Jag skulle uppfylla hennes bön, men begära en återtjänst. På min befallning infördes fången i rummet.

»Kapten Barakoff», sade jag, »den unga damen här har bett mig släppa er lös, och jag är böjd för att göra det. Men jag fordrar då ert hedersord på att ni stannar kvar här i huset tjugufyra timmar och inte vidtager någon som helst åtgärd för att inviga någon i vad vi hava för oss.»

»Jag lovar detta», sade han.

»Då litar jag på er heder. En man mer eller mindre har ingen betydelse i en strid mellan stora arméer, och att behålla er som fånge vore att döma er till döden. Gå, herr kapten, och visa er tacksamhet icke mot mig, utan mot den förste franske officer, som faller i era händer.»

När han gått, tog jag fram depeschen från min ficka.

»Nu, Sofi», sade jag, »har jag gjort som ni bad mig, och allt vad jag begär i ersättning är att ni ger mig en lektion i ryska.»

»Hjärtans gärna», svarade hon.

»Låt oss då börja med det här», sade jag nu, i det jag bredde ut papperet framför henne. »Låt oss taga det ord för ord och se vad meningen är.»

Hon såg på papperet med en viss överraskning.

»Det betyder: om fransmännen komma till Minsk är allt förlorat.» Men plötsligt röjde hennes vackra ansikte den livligaste bestörtning. »O, himmel!» utropade hon, »vad har jag gjort? Jag har förrått mitt land! O, Etienne, era ögon voro de sista, för vilka detta meddelande var avsett. Hur kunde ni vara listig nog att locka en stackars godtrogen och omisstänksam flicka att förråda sitt lands sak?»

Jag tröstade min stackars Sofi så gott jag kunde och försäkrade henne att ingen skugga kunde falla på henne, därför att hon låtit sig överlistas av en sådan gammal veteran och klipsk karl som jag. Men det var ingen tid till prat nu. Detta meddelande visade tydligt, att spannmålsförrådet verkligen fanns i Minsk och att inga trupper funnos där att försvara det. Jag utdelade skyndsammast mina order från fönstret, trumpetaren blåste uppställning, och efter tio minuter hade vi lämnat byn bakom oss och redo i rask takt mot staden, vars förgyllda kyrkor och minareter glänste över snön och avtecknade sig mot horisonten. De syntes resa sig allt högre och högre, tills vi slutligen vid solnedgången befunno oss på den breda huvudgatan, som vi följde i galopp, allt under musjikernas höga rop och kvinnornas ångestskrik, tills vi slutiigen befunno oss mitt för det stora rådhuset. Jag lät min trupp ställa upp sig på torget och skyndade själv med sergeanterna Oudin och Papilette in i byggnaden.

O, himmel! . Skall jag väl någonsin förgäta den syn, som här välkomnade oss? Mitt framför oss stod en treledig linje ryska grenadjärer. Deras musköter höjdes vid vårt inträde, och en salva brakade lös mitt i synen på oss. Oudin och Papilette föllo, genomborrad av kulor. Själv fick jag min björnskinnsmössa bortskjuten och två skotthåll i min dolma. Grenadjärerna rusade på mig med fällda bajonetter. »Förräderi!» ropade jag. »Vi äro förrådda. Sitt upp!» Jag rusade ut ur vestibulen, men hela torget var fullt av trupper. Från alla tillstötande gator kommo dragoner och kosacker ridande mot oss, och från de omgivande husen hade en så livlig eldgivning satts i gång, att redan hälften av mitt manskap och mina hästar stupat. »Följ mig skrek jag, i det jag kastade mig upp på Violette. Men en jätte till rysk dragonofficer slog sina armar omkring mig, och vi rullade om tillsammans på marken. Han ämnade just genomborra mig med sin sabel, men ändrade sig, grep mig i strupen och dunkade mitt huvud i gatstenarna, tills jag blev medvetslös. Så gick det till, när jag blev tillfångatagen av ryssarna.

När jag åter kom till medvetande, var det endast en sak som grämde mig: att min fiende inte dödat mig. Där på stora torget i Minsk låg hälften av mina män dödade, sårade, omgivna av triumferande hopar av ryskt manskap. De övriga, en sorglig grupp, hade man föst ihop som en boskapshjord i portgången till rådhuset, bevakade av en sotnia kosacker. Ack, mina vänner, vad skulle jag säga, vad kunde jag göra? Det var tydligt att jag fört mitt folk i en skickligt gillrad fälla. Ryssarna hade på något sätt fått reda på mitt uppdrag och vidtagit förberedelser för vårt mottagande. Och den eländiga depeschen, söm lurat mig att med åsidosättande av all rekognoscering rida rakt in i staden! Hur skulle jag kunna försvara detta? Tårarna tillrade utför mina kinder, då jag tänkte på min skvadrons olyckliga öde och på den sorgliga belägenhet, i vilken mina kamrater vid den Stora armén skulle komma under fåfäng väntan på den proviant, som jag skulle förskaffat dem. Ney hade litat på mig, och jag hade svikit hans förtroende. Hur skulle han icke anstränga sina ögon under fruktlöst spejande efter denna spannmålskonvoj, som aldrig skulle fröjda hans blick! Mitt eget öde var för övrigt hårt nog. Ett liv i Sibirien var det bästa framtiden kunde bjuda mig. Men ni kan vara förvissade, mina vänner, att det icke var för Etienne Gerards skull, utan för hans svältande kamraters skull, mina kinder fuktades av tårar, som stelnade i samma ögonblick de fälldes.

»Vad vill det här säga?» sade en barsk stämma alldeles bredvid mig; jag vände mig om och fick se den jättestora dragonofficern, som dragit mig ur sadeln. »Jag tror fransmannen lipar! Och jag som trodde, att korsikanen följdes av duktiga karlar och inte av barn!»

»Om vi båda stode ansikte mot ansikte och vore ensamma, skulle jag nog visa er vem som är den duktigaste karlen», svarade jag.

Till svar gav den lunsen mig ett slag i ansiktet med flata handen.

»Ni lumpne usling», ropade jag, »är det på det sättet man behandlar en officer och gentleman?»

»Vi ha aldrig bett er komma till Ryssland», skrek han. »Då ni gör det ändå, får ni nöja er med den behandling som bestås. Jag skulle skjuta er utan krus, om jag finge råda.»

»Ni skall en gång få stå till svars för det här!» utropade jag, i det jag torkade blodet från mitt ansikte.

»Om hetman Platoff tycker som jag, så lever ni inte i morgon vid den här tiden», svarade han med bistert rynkade ögonbryn. Han tillade några ord på ryska till sin trupp, varvid alla skyndade till hästarna. Den stackars Violette, som såg lika ömklig ut som hennes herre, leddes fram och jag blev tillsagd att sitta upp. Om min vänstra arm bands en läderrem, som fästades vid en dragonofficers stigbygel. I denna ytterligt sorgliga belägenhet lämnade jag och kvarlevan av min trupp Minsk.

Aldrig har jag råkat på ett sådant odjur som denne Sergine, vilken hade befälet över eskorten. Den ryska arméns officerskår är en blandning av det bästa och det sämsta i världen, men någon värre än major Sergine vid Kieffs dragoner har jag inte sett i någon väpnad styrka, undantagandes Pyreneiska halvöns friskaror. Han var en mycket storvuxen karl med vild och rå uppsyn och borstigt svart skägg, som föll ned över hans kyrass. Jag har senare låtit mig berättas, att han var känd för sin styrka och sin tapperhet, och jag kan intyga att han hade en björns grepp, ty det kände jag, när han drog mig ur sadeln. Han var också ett kvickhuvud i sitt slag och gjorde oupphörligen på ryska anmärkningar på vår bekostnad, som lockade alla hans dragoner och kosacker att skratta. Två gånger gav han ett par av mina kamrater ett nyp med ridpiskan, och en gång nalkades han mig med piskan i högsta hugg, fast det var något i min blick, som förekom slaget. Eländiga och förödmjukade, genomfrusna och hungriga, redo vi i en tröstlös kolonn över den snöhöljda stäppen. Solen hade gått ned, men alltjämt fortgick den mödosamma färden i den långa nordiska skymningen. Stel av kölden och med ett huvud som värkte av de slag jag fått, bars jag framåt av Violette, utan att veta var jag befann mig eller vart det bar hän. Det lilla stoet gick med sänkt huvud och lyfte det endast någon gång med en föraktfull fnysning åt de skabbiga kosackponnyerna.

Men plötsligt stannade eskorten, och jag fann att vi gjort halt på den enda gatan i en liten rysk by. På ena sidan om gatan låg en kyrka, på den andra ett stort stenhus, vars konturer föreföllo mig bekanta. Jag såg mig omkring i skymningen och fann att vi kommit åter till Dobrova, och att det hus, vid vars port vi stannat, var just prästens, där vi gjort halt på morgonen. Det var här min förtjusande Sofi i sin oskuld översatt den olyckliga depeschen, som på grund av några sällsamma omständigheter fört oss i olyckan. Att tänka sig att vi endast för några timmar sen lämnat just denna plats med uppskruvade förhoppningar och de bästa utsikter att lyckas i vårt uppdrag, och att nu de som överlevat katastrofen, misshandlade och förödmjukade, måste avvakta det öde, en brutal fiende ägde att bestämma! Men sådan är krigarens lott, mina vänner: kyssar i dag, hugg och slag i morgon, tokaver i ett palats, dikesvatten i ett eländigt kyffe, pälsverk eller trasor, späckad börs eller tomma fickor, en oupphörlig svängning mellan det bästa och det sämsta — endast hans tapperhet och hans heder äro oföränderliga. De ryska ryttarna sutto av, och mina stackars kamrater befalldes göra detsamma. Det var redan sent, och det var tydligtvis deras avsikt att tillbringa natten i denna by. Det rådde stor munterhet och glädje bland bönderna, när de hörde att vi alla blivit tillfångatagna; de kommo flockvis ut ur sina bostäder med brinnande bloss, och kvinnorna bjödo kosackerna på brännvin och té. Bland andra visade sig den gamle prästen — densamme vi sett på morgonen. Han var nu idel solsken och bar en bricka med varm punsch, vars arom jag ännu erinrar mig. Bakom sin far kom Sofi. Med grämelse såg jag hur hon tog major Sergine i handen och lyckönskade honom till hans seger och de fångar han tagit. Den gamle prästen såg på mig med oförskämd uppsyn och gjorde sårande anmärkningar rörande min person, i det han pekade på mig med sin knotiga och ovårdade hand. Hans vackra dotter såg på mig, men hon sade ingenting, och jag läste ömt medlidande i hennes mörka ögon. Slutligen vände hon sig till major Sergine och sade något till honom på ryska, varvid han rynkade ögonbrynen och skakade otåligt på huvudet. Hon tycktes bedja honom om något, där hon stod i den klara belysningen av idet ljus, som strömmade ut genom den öppna dörren till hennes fars hus. Mina ögon voro fästa på de båda ansiktena, den vackra flickans och den mörke, bistre mannens, ty min instinkt sade mig att det var mitt eget öde, som avhandlades. Han skakade alltjämt avböjande på huvudet, men tycktes omsider, bevekt av hennes böner, vilja giva efter. Han vände sig åt det håll, där jag stod med den bevakande sergeanten vid min sida.

»De välvilliga människorna här erbjuda er tak över huvudet för natten», sade han till mig, i det han mätte mig från topp till tå med hämndgiriga blickar. »Jag har svårt att säga nej till dem, men jag säger er rent ut, att jag hellre såge er ute i snön. Det skulle svalka ert heta blod, ni kanalje till fransman!»

Jag såg på honom med hela det förakt jag kände för honom.

»Ni är född vilde», sade jag, »och ni kommer att dö som en sådan.»

Mina ord retade honom, han svor till och lyfte ridpiskan som om han velat slå mig.

»Tyst, ni stubbörade hund!» röt han. »Finge jag råda, skulle allt en del av er oförskämdhet frysa bort före nästa morgon.» I det han sökte tygla sin vrede, vände han sig till Sofie med något som skulle föreställa galanteri. »Om ni har någon källare med ett säkert lås», sade han, »så kan ju karlen få ligga där i natt, då ni gjort honom den äran att intressera er för hans trevnad. Jag måste emellertid hava hans ord på att han inte försöker spela oss något spratt, då jag ju är ansvarig för honom, tills jag i morgon överlämnar honom till hetman Platoff.»

Hans övermodiga sätt var mer än jag kunde tåla. Han hade talat franska med den unga damen i det påtagliga syftet att jag skulle förstå, i vilken nedsättande ton han talade om mig.

»Jag vill inte ta emot någon ynnest av er», sade jag. »Gör som ni tycker, men mitt ord giver jag er inte.»

Ryssen ryckte på axlarna och vände sig bort som om saken varit utagerad.

»Som ni behagar, ni högfärdige glop, så mycket värre för era fingrar och tår. Vi få väl se, hur de se ut i morgon efter en natt ute i snön.»

»Ännu ett ord, major Sergine», sade Sofie livligt. »Ni får inte vara så hård mot denne fånge. Det finns vissa skäl, som göra att han bör kunna räkna på er välvilja och er barmhärtighet.»

Ryssen såg misstänksamt från henne till mig.

»Vad skulle det vara för särskilda skäl? Ni tycks verkligen hysa ett märkvärdigt intresse för denna fransman», svarade han.

»Det huvudsakliga skälet är att han just denna morgon av egen drift frigivit kapten Alexis Barakoff vid Grodnos dragoner.»

»Det är sant», yttrade Barakoff, som under tiden kommit ut. »Han tillfångatog mig i dag på morgonen och frigav mig på hedersord i stället för att föra mig till den franska armén, där jag skulle svultit ihjäl»

»När överste Gerard handlat så ädelmodigt, vill ni säkerligen nu, då lyckan vänt sig, tillåta oss att erbjuda honom det tarvliga skydd vår källare kan skänka honom under denna stränga natt. Det är en ringa ersättning för hans ädelmod.

Men dragonen var fortfarande lika tjurig.

»Låt honom då först giva mig sitt hedersord på att han inte försöker fly», sade han. »Hör ni, herre, ger ni mig ert ord?»

»Jag ger er ingenting», svarade jag.

»Överste Gerard», utropade Sofie, i det hon vände sig till mig med ett bedårande leende, ni ger mig ert hedersord, inte sant?»

»Er, min fröken, kan jag ingenting neka; jag ger er med nöje mitt ord.»

»Där ser ni, major Sergine», ropade Sofie triumfrande, »det är alldeles tillräckligt. Ni har hört honom förklara, att han ger mig sitt ord. Nu är del jag, som ansvarar för honom.»

Min ryske björn brummade motvilligt sitt samtycke, och jag fördes in i huset, följd av den vresige prästen och den väldig?, svartskäggige majoren. I källarvåningen fanns en stor, rymlig kammare, i vilken man lagrat vedförrådet för vintern. Jag leddes ned dit, och man lät mig förstå att det var mitt logis för natten. På ena sidan av denna kusliga lokal hade man staplat upp ved ända till taket. Eljest hade rummet stengolv och kala väggar med ett enda djupt fönster på ena sidan, väl skyddat av järngaller. Upplysningen utgjordes av en stallykta som hängde ned från en bjälke i det låga taket. Major Sergine log, när han tog ned den och lyste in i varje vrå av det ödsliga rummet.

»Vad tycker ni om våra ryska hotell, min herre?» frågade han med sitt hätska hånleende. »De äro inte stora, men vi ha inga bättre att bjuda på. När det nästa gång faller er fransmän in att ge er ut på resor, kanske ni väljer något annat land, där man gör det mera hemtrevligt för er.» Han skrattade så att de vita tänderna lyste genom skägget. Därefter lämnade han mig, och jag hörde den stora nyckeln vridas om i låset.

Under en hel timme av det djupaste elände satt jag, frusen och nedbruten till både kropp och själ på en vedhög med ansiktet i händerna och sinnet fyllt av de bittraste tankar. Det var kallt nog inom dessa fyra väggar, men jag tänkte med deltagande på mina stackars soldaters lidande därute. Därpå började jag promenera av och an, slog händerna tillsammans och sparkade med fötterna mot väggarna för att rädda dem från förfrysning. Lyktan värmde något, men kölden var bitande, och jag hade sedan morgonen inte fått någon mat. Jag kände mig övergiven av hela världen, men slutligen hörde jag nyckeln vridas om i låset, och vem inträdde om icke min fånge från morgonen, kapten Alexis Barakoff. En vinflaska stack fram under armen på honom, och i handen bar han en stor tallrik fylld med en rykande stuvning.

»Tyst», viskade han; »inte ett ord! Håll modet uppe! Jag kan inte ge mig in på förklaringar, ty Sergine är ännu här. Håll er vaken och färdig!» Med dessa ord i brådskande ton satte han ifrån sig den välkomna maten och skyndade ut.

»Håll er vaken och färdig!» Dessa ord genljödo i mina öron. Jag åt min mat och drack mitt vin, men det var varken maten eller vinet, som så värmt mitt hjärta. Vad kunde väl Barakoffs ord betyda? Varför skulle jag hålla mig vaken? För vilket ändamål skulle jag hålla mig färdig? Fanns det väl någon möjlighet till räddning? Jag har aldrig respekterat den, som eljest alltid försummar sina böner, men börjar bedja, när han är i fara. Han liknar en dålig officer, som aldrig visar sin chef någon vördnad, utom när han ämnar utbedja sig någon ynnest av honom. Men när jag nu tänkte på Sibiriens saltgruvor å ena sidan och på min moder i Frankrike å den andra, kunde jag inte hjälpa, att en bön uppsteg, icke från mina läppar, men från mitt hjärta, att Barakoffs ord måtte betyda allt vad jag hoppades. Men klockan i bykyrkan slog timme efter timme, och ännu hörde jag ingenting annat än de ryska posternas rop ute på gatan.

Men slutligen klack det till i mig, ty jag hörde lätta steg i källargången. Ett ögonblick senare vreds en nyckel om, dörren öppnades, och Sofie inträdde.

»Min herre!» ropade hon.

»Etienne», sade jag.

»Ni är oförbätterlig», sade hon. »Men är det möjligt, att ni inte hatar mig? Har ni förlåtit mig det spratt jag spelat er?»

»Vilket spratt?»

»O, himmel! Är det möjligt, att ni inte ens nu förstått det? Ni bad mig översätta depeschen. Jag sade er att det betydde: ‘Om fransmännen komma till Minsk, är allt förlorat.‘»

»Vad betydde det då?»

»Det betydde ‘Låt fransmännen komma till Minsk. Vi vänta dem.‘»

Jag ryggade tillbaka.

»Ni förrådde mig», utbrast jag. »Ni lockade mig i denna fälla. Det är således er jag har att tacka för mina soldaters död och fångenskap. Jag dåre, som litade på en kvinna!»

»Var nu inte orättvis, överste Gerard. Jag är en rysk kvinna och måste i första rummet tänka på mitt land. Skulle ni inte gillat det, om en fransk ficka handlat på samma sätt? Hade jag översatt meddelandet korrekt, så hade ni aldrig ridit till Minsk, och er skvadron skulle då undkommit. Lova, att ni förlåter mig!»

Hon var rent bedårande, där hon stod framför mig och försvarade sin sak. Men då jag tänkte på mina kamrater, som stupat, kunde jag inte förmå mig att fatta den hand, hon räckte mig.

»Som ni behagar då», sade hon och förde den åter till sidan. »Ni känner varmt för ert folk och jag för mitt, så därvidlag äro vi kvitt. Ni har emellertid här inne fällt ett vist och vackert yttrande, överste Gerard. Ni sade: ‘En man mer eller mindre har ingen betydelse i en strid mellan stora arméer.‘ Er lektion i ädelmod har ni inte givit förgäves. Bakom den här vedtraven är en obevakad dörr. Här är nyckeln. Gå, överste Gerard, och jag hoppas vi aldrig återse varandra.»

Jag stod ett ögonblick med nyckeln i handen, och det gick runt i huvudet på mig. Därpå gav jag henne nyckeln tillbaka.

»Jag kan inte göra det», sade jag.

»Varför inte?»

»Jag har givit mitt hedersord.»

»Till vem?»

»Till er.»

»Och jag löser er därifrån.»

Mitt hjärta slog våldsamt av glädje. Hon hade ju alldeles rätt. Jag hade vägrat att giva Sergine mitt ord. Jag hade ingen förpliktelse gent emot honom. Om hon löste mig från mitt löfte, var min heder räddad. Jag tog nyckeln ur hennes hand.

»Ni finner kapten Barakoff vid ändan av bygatan», sade hon. »Vi nordens barn glömma varken en oförrätt eller en välgärning. Han väntar där med er häst och er sabel. Dröj inte ett ögonblick, ty om två timmar dagas det.»

Jag gick ut i den stjärnljusa, ryska natten, och såg en sista skymt av Sofie, där hon stod och tittade efter mig i den öppna dörren. Hon såg trånande efter mig, liksom om hon väntat något mer än de kyliga tacksägelser jag uttalat, men även den ödmjukaste man har sin stolthet, och jag kan inte neka att jag kände mig sårad av det svek hon övat mot mig. Jag skulle inte kunnat förmå mig att kyssa hennes hand, ännu mindre hennes läppar. Dörren vette åt en smal gränd, vid vars ända stod en i en kappa insvept figur, som höll Violette i tygeln.

»Ni uppmanade mig att visa välvilja mot den förste franske officer, som fölle i mina händer. Farväl och lycklig färd», viskade han, då jag svängde mig i sadeln. »Kom ihåg, att fältropet är ‘Poltava‘.»

Det var väl att han gav mig det, ty två gånger måste jag passera kosackposteringar, innan jag klarat deras förpostlinje. Jag hade just ridit förbi de sista posterna och hoppades åter vara en fri man, då jag uppfångade ljudet av dämpade hovslag bakom mig och såg en storvuxen ryttare på en stor svart häst närma sig i hastig takt. Min första impuls var att giva Violette sporrarna. Min andra var att göra halt och invänta honom, då jag såg ett långt svart skägg avteckna sig mot ett stålharnesk.

»Jag kunde väl tro det var ni, fördömde usling till fransman», skrek han, i det han hötte åt mig med sabeln. Ni har alltså brutit ert ord, ni bov!»

»Jag gav er intet hedersord.»

»Ni ljuger, hund!»

Jag såg mig omkring utan att upptäcka någon i närheten. Posterna voro orörliga och långt borta. Vi voro alldeles ensamma med månen över och snön under oss. Lyckan har alltid varit mig huld.

»Jag gav er intet hedersord», upprepade jag.

»Ni gav det till den unga damen.»

»Då är jag också beredd att stå till svars inför henne.»

»Det skulle tvivelsutan passa er bättre. Men, olyckligtvis för er, måste ni nu stå till svars inför mig.»

»Jag är färdig.»

»Jaså, er sabel också! Här måtte varit förräderi å färde! Åh, nu förstår jag alltsammans! Kvinnan har hjälpt er. Sibirien skall bli hennes lön för vad hon gjort i natt.»

Med dessa ord uttalade han sin egen dödsdom. För Sofis skull måste jag kräva hans liv. Våra klingor korsades, och några sekunder senare hade min genom hans svarta skägg trängt djupt in i halsen på honom. Jag var nere på marken lika fort som han, men denna enda stöt visade sig tillräcklig. Han dog, nafsande med sina tänder efter mina ben som en uppretad varg.

Två dar senare hade jag vid Smolensk slutit mig till armén och deltog ännu en gång i det hemska tåg, som skred fram över snön och med blodiga spår markerade sin väg.

Men nu nog, mina vänner! Jag vill inte återuppliva minnet av dessa eländets och dödens dagar. Det förföljer mig ännu i mina drömmar. När vi slutligen gjorde halt i Warschau hade vi lämnat efter oss vårt artilleri, vår träng och tre fjärdedelar av våra kamrater. Mon vi lämnade inte efter oss Etienne Gerards heder. Man har påstått, att jag bröt mitt ord. Må man akta sig att säga mig det personligen, ty jag har sagt sanningen, och om jag också är gammal, så är min pekfinger ännu icke för svag att trycka av en pistol, om någon skulle ifrågasätta min heder.