Napoleons officer/Hur brigadgeneralen uppträdde vid Waterloo

←  Brigadgeneralens ritt

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Hur brigadgeneralen uppträdde vid Waterloo

Brigadgeneralens sista äventyr  →

VII.
HUR BRIGADGENERALEN UPPTRÄDDE VID WATERLOO

I. Om värdshuset i skogen.

Bland alla de väldiga slag, i vilka jag hade äran draga mitt svärd för kejsaren och för Frankrike, förlorades intet enda. Vid Waterloo var jag visserligen på sätt och vis också med, men jag var urståndsatt att strida, och fienden segrade. Det tillkommer emellertid icke mig att förutsätta något sammanhang mellan dessa båda omständigheter. Ni känner mig alltför väl, mina vänner, för att föreställa er, att jag skulle vilja uppträda med ett dylikt anspråk. Men stundom göra reflexionerna sig själva, och en del gott folk hava dragit för mig smickrande slutsatser av detta förhållande. När allt kommer omkring, gällde det blott att spränga några engelska fyrkanter, och dagen hade varit vår. Om Conflans’ husarer med Etienne Gerard i spetsen inte mäktat åstadkomma detta, så sväva även de mest kompetenta sakkunniga i villfarelse. Men lämnom detta ämne! Ödet hade bestämt att jag skulle hålla min hand tillbaka och att kejsardömet skulle falla. Men det hade också bestämt, att denna hemska sorgedag skulle hölja mig med en ära, som aldrig i så rikt mått kommit mig till del när jag på segerns vingar svävat från Boulogne till Wien. Aldrig hade jag strålat i klarare glans än i detta kritiska ögonblick, då mörkret föll på över hela min omgivning. Som ni vet förblev jag kejsaren trogen även i motgången och vägrade att sälja mitt svärd och min heder till bourbonerna. Aldrig mer skulle jag känna min stridshäst mellan mina knän, aldrig mer skulle jag höra pukorna och trumpeterna bakom mig i spetsen för mina små kaxar. Men det fröjdar mitt hjärta, mina vänner, och lockar glädjetårar i mina ögon när jag tänker på hur verkligen stor jag visade mig denna sista dag av min krigarbana, och då jag minnes att bland alla de märkliga bedrifter, som tillvunnit mig så många sköna kvinnors kärlek och så många ädla mäns aktning och vördnad, dock ingen i glans, i djärvhet, i storslaget resultat tål någon jämförelse med min ryktbara ritt natten den 18 juni 1815. Jag vet, att historien ofta berättats i officersmässarna och i barackerna, så att det inom armén inte är många, som inte hört den, men blygsamheten har förseglat mina läppar ända tills jag nu, mina vänner, mellan skål och vägg under dessa intima samkväm, känner mig böjd att för er yppa den verkliga sanningen.

Först och främst vill jag bedja er vara övertygade om en sak: under hela sin bana hade Napoleon aldrig haft en sådan lysande armé som den han nu förde i fält. År 1813 voro Frankrikes krafter uttömda. På varje veteran kommo fem barn — »Marie Louiser», som vi kallade dem, emedan kejsarinnan hade sysselsatt sig med uppbådande av manskap, under det kejsaren befann sig i fält. Helt annorlunda såg det ut 1815. Alla fångarna hade återkommit — männen från Rysslands snöstepper, från Spaniens fängelser, från Englands hamnar. Det var farligt folk — dessa veteraner från tjugu fältslag, som längtade efter sitt gamla yrke med hjärtan fyllda av hat och hämndlystnad. Leden fylldes av soldater med två eller tre chevroner, och varje chevron betecknade fem års tjänst. Och dessa mäns sinnesförfattning var fruktansvärd. De voro rasande, ursinniga, fanatiska. De dyrkade kejsaren som en mameluck dyrkar sin profet och hade varit färdiga att spetsa sig på sina egna bajonetter, om deras blod kunnat gagna honom. Om ni sett dessa veteraner rycka ut i striden med sina flammande kinder och sin vilda uppsyn och hört deras krigsrop, skulle ni förundrat er över att något kunde stå dem emot. Sådan var den anda, som rådde i Frankrike vid denna tid, att den måste komma varje annat folk att bäva. Men detta engelska folk hade varken anda eller själ, utan endast sitt solida, stadiga oxkött, mot vilket vi förgäves löpte till storms. Så var det, mina vänner! Å ena sidan poesi, ridderlighet, självuppoffring — allt vad skönt och heroiskt heter. Å andra sidan — biffstek. Våra förhoppningar, våra ideal, våra drömmar — allt krossades mot Old Englands förhatliga biffstek.

Ni har läst om hur kejsaren samlade sina skaror och hur han och jag med hundratrettiotusen veteraner skyndade till norra gränsen och gingo till anfall mot preussare och engelsmän. Den 16 juni höll Ney engelsmännen varma vid Quatre Bras, medan vi slogo preussarna vid Ligny. Det tillkommer inte mig att säga i vad mån jag bidrog till denna seger, men det är allmänt bekant, att Conflans’ husarer höljde sig med ära. De slogos bra, dessa preussare, och åttatusen av dem betäckte valplatsen. Kejsaren trodde sig vara dem kvitt, då han beordrat marskalk Grouchy med trettiotvåtusen man att följa dem och hindra dem att störandee ingripa i hans planer. Därefter vände han sig med nära åttiotusen man mot dessa »Goddam»-engelsmän. Hur mycket hade icke vi fransmän att hämnas — Pitts guinéer, Portsmouths fångskepp, Wellingtons invasion, Nelsons förrädiska segrar! Straffets dag syntes äntligen hava kommit!

Wellington, stod i spetsen för sextiosjutusen man, men man visste, att bland dem funnos många holländare och belgier, som inte kände någon vidare lust att strida mot oss. Han hade inte femtiotusen verkligt goda soldater. När denne engelsman fann att han hade kejsaren i egen person med åttiotusen man till motståndare, blev han till den grad förlamad av fruktan, att han varken kunde röra sig själv eller sin armé ur stället. Ni har väl sett kaninen, när ormen närmar sig! Så togo sig engelsmännen ut, där de stodo uppställda på höjdpartiet vid Waterloo. Natten förut hade kejsaren, som förlorat en av sina adjutanter vid Ligny, beordrat mig till sin stab, och jag hade lämnat befälet över mina husarer till major Victor. Jag vet inte, om de eller jag sörjde mest över min bortkommendering aftonen före bataljdagen. Men en order är en order, och en god soldat kan endast rycka på axlarna och lyda. Med kejsaren red jag den 18 på morgonen framför fronten av fiendens ställning. Han rekognoscerade den genom kikaren och övervägde hur han som bäst skulle krossa sin motståndare. Soult höll sig i hans omedelbara närhet, likaså Ney och Foy och andra, som kämpat mot engelsmännen i Portugal och Spanien. »Tag er i akt, Sir», sade Soult, »det engelska infanteriet består av verkligen pålitligt folk.»

»Ni menar dem vara goda soldater, emedan ni fått stryk av dem», svarade kejsaren, och vi ungdomar vände oss bort och drogo på smilbandet. Men Ney och Foy sågo betänksamma och allvarliga ut. Under tiden formerades den engelska linjen, skiftande i rött och blått och späckad med batterier, tyst och omsorgsfullt på ett avstånd från oss av ett långt muskötskott. På andra sidan den grunda dalsänkan ordnade sig vårt eget folk efter intagen frukost för den stundande striden. Det hade regnat rätt starkt; men i detta ögonblick tittade solen fram och sken på den franska armén och förvandlade våra kavalleribrigader till blänkande floder av stål och kom infanteriets oräkneliga bajonetter att stråla och gnistra. Vid åsynen av denna lysande armé i all dess majestätiska skönhet kunde jag inte styra mig utan reste mig i stigbyglarna, svängde min björnskinnmössa och ropade: »Leve kejsaren!» — ett rop, som med åskliknande dån rullade utefter hela linjen från den ena flygeln till den andra, under det rytteriet svängde sina sablar och fotfolket lyfte sina schakåer i vädret på bajonetterna. Engelsmännen stodo som förstenade på sin höjd. De visste, att deras stund var kommen.

Och den skulle kommit, om det förlösande ordet nu givits och hela armén fått sätta sig i rörelse framåt. Vi hade endast att falla övar dem och sopa dem bort från jordens yta. För att alldeles lämna å sido frågan om tapperheten, voro vi talrikare, äldre soldater och bättre anförda. Men kejsaren ville göra allt i tur och ordning och dröjde för att marken skulle hinna torka och hårdna så att artilleriet kunde manövrera. På det sättet förslösades tre timmar, och klockan blev elva, innan vi sågo Jérome Bonapartes kolonner rycka fram på vår vänstra flygel och hörde kanonernas dunder, som sade oss att striden börjat. Förlusten av dessa tre timmar blev vårt fördärv. Vår vänstra flygel riktade sitt anfall mot en lantgård, som hölls besatt av det engelska gardet, och vi hörde försvararnas ofrivilliga rop av fruktan. De höllo emellertid ännu ut, och till höger avancerade D'Erlons kår för att angripa en annan del av den engelska stridsfronten, då vår uppmärksamhet drogs från striden i vår närhet till en mera avlägsen del av slagfältet.

Kejsaren hade riktat sin kikare mot yttersta vänstra flygeln av den engelska linjen och vände sig nu plötsligt till hertigen av Dalmatien, eller Soult, som vi soldater föredrogo att kalla honom.

»Vad kan det där vara, marskalk?» sade han.

Vi följde allesammans riktningen av hans blick; somliga höjde sina kikare, andra skuggade med handen för ögonen. Det låg en tät skog därborta, bakom den en långsträckt, kal sluttning och därbortom åter en skog. På den kala remsan mellan de båda skogarna syntes något mörkt, liknande skugpan av ett svävande moln.

»Jag antar det är boskap, Sire», svarade Soult.

Men i detta ögonblick blixtrade det till i den mörka skuggan.

»Det är Grouchy», sade kejsaren och sänkte sin kikare. »De äro tvefalt förlorade, dessa engelsmän. Jag håller dem i min knutna hand. De kunna inte komma undan.»

Han såg sig omkring, och hans blick stannade på mig.

»Åh, se där ha vi ju kurirernas kung», sade han. »Är ni väl beriden, överste Gerard?»

Jag red min lilla Violette, brigadens stolthet, och bejakade frågan.

»Rid då fort till marskalk Grouchy, vars trupper ni ser där borta. Giv honom order att taga engelsmännen i vänstra flanken och ryggen, medan jag anfaller dem i fronten. Tilsammans skola vi mala sönder dem, så att inte en man skall komma undan.»

Jag gjorde honnör och gav mig i väg utan ett ord, och mitt hjärta dansade av glädje över att ett sådant uppdrag fallit på min lott. Jag betraktade denna långa, solida linje i rött och blått, som dunkelt skymtade fram genom krutröken, och skakade min knutna näve åt den. »Vi skola mala sönder dem, och inte en man skall komma undan.» Så lydde kejsarens ord, och det var jag, Etienne Gerard, som skulle sörja för deras omsättande i handling. Jag brann av begär att hinna fram till marskalken och funderade verkligen ett ögonblick på att rida genaste vägen genom engelsmännens vänstra flygel. Jag har utfört djärvare dåd än så och kommit helskinnad undan, men jag besinnade att om det ginge mig illa, så att jag bleve tagen till fånge eller skjuten, ordern inte skulle komma fram, vilket åter skulle omintetgöra kejsarens planar. Jag red därför framför fronten av kavalleriet förbi chassörerna, gardeslansiärerna, karabinjärerna, grenadjärerna till häst och slutligen mina egna små krabater, som följde mig med längtansfulla blickar. Bortom kavalleriet stodo tolv regementen av Gamla gardet, allesammans veteraner från många strider, mörka och allvarsamma, i långa blå kappor och höga björnskinnsmössor, från vilka man tagit bort plymerna. I getskinnsränseln på sin rygg hade alla sin blå och vita paraduniform, som skulle begagnas vid intåget i Bryssel följande dag. Då jag red förbi dem, föll det mig in att dessa soldater aldrig blivit besegrade, och när jag betraktade deras väderbitna ansikten och allvarliga, tystlåtna hållning, sade jag till mig själv, att de heller aldrig skulle bliva det. Store Gud! hur litet anade jag vad blott några få timmar skulle bära i sitt sköte!

Till höger om Gamla gardet stod Unga gardet och sjätte Lobaukåren, och så red jag förbi Jaquinots lansiärer och Marbots husarer, som stodo ytterst på denna flygel. Alla dessa trupper voro okunniga om den styrka, som kom emot dem genom skogen, och deras uppmärksamhet togs i anspråk av den strid, som rasade på vänstra flygeln. Mer än hundra kanoner dånade från vardera sidan, och dånet var så bedövande att jag bland alla de slag jag varit med om, inte kan påminna mig mer än ett halvt dussin, som varit så bullersamma. Jag såg mig om över axeln och varseblev tvänne kyrassiärbrigader, en engelsk och en fransk, som efter varandra jagade nerför sluttningen, under det sabelklingorna glimmade över dem som blixtar om sommaren. Hur gärna hade jag inte velat kasta om Violette och själv föra mina husarer in i stridsvimlet! Vilken syn! Etienne Gerard, som vänder ryggen åt striden, när en härlig kavalleristrid rasar bakom honom. Men plikt är plikt — jag red förbi Marbots vedetter och vidare i riktning mot skogen med byn Frischermont till vänster om mig.

Framför mig hade jag nu den stora s. k. Parisskogen, bestående huvudsakligen av ek. Några smala gångstigar leda igenom densamma. Jag stannade och lyssnade, när jag kom fram dit. Men ingen trumpetsignal, intet buller av hjul, intet ljud av hästtramp trängde fram ur dess dunkla djup till tecken att den marschkolonn, som jag med egna ögon sett röra sig i riktning mot densamma, nu närmade sig. Bakom mig hördes bullret av striden, men framför mig var allt tyst som i graven, där så många tappra män snart skulle vila. Solljuset utestängdes av lövvalvet över mitt huvud, och en tung, fuktig dunst steg upp från den genomdränkta marken. Jag galopperade nu framåt flere mil i en takt som endast få ryttare skulle brytt sig om att hålla i en dylik terräng med trädrötter under och grenar över sig. Äntligen uppfångade jag en första skymt av Grouchys avantgarde. Flera husarpatruller passerade på ömse sidor om mig på något avstånd mellan träden. Jag hörde i fjärran ljudet av trummor och det dova, dämpade sorlet av en armé i marsch. Vilket ögonblick som helst kunde jag stöta på staben och finge då framföra ordern till Grouchy personligen — jag visste nogsamt, att en marskalk av Frankrike under en sådan marsch som denna säkert skulle uppehålla sig vid avantgardet.

Plötsligen började skogen glesna, och jag såg med glädje att jag närmadee mig skogsbrynet, varifrån jag borde kunna se armén för att sedan taga reda på marskalken. Där vägen mynnade ut mellan träden ligger en liten krog, i vilken timmerhuggare och formän pläga dricka sitt vin. Utanför porten band jag min häst ett ögonblick medan jag kastade en blick på landskapet framför mig. På några mils avstånd såg jag en annan vidsträckt skog, nämligen St. Lamberts, just den, ur vilken de trupper kommit fram som kejsaren observerat. Det var emellertid lätt att förstå varför det, sedan de lämnat den ena skogen, dröjt så länge innan de uppnått den andra: mellan båda låg nämligen det djupt nedskurna Lasnespasset, som måste överskridas. Utom all fråga strömmade en lång truppkolonn — kavalleri, infanteri och artilleri — ned för den ena och upp för den andra sluttningen, medan avantgardet redan befann sig bland träden på ömse sidor om mig. Ett batteri ridande artilleri var synligt på landsvägen, och jag ämnade just galoppera fram och fråga befälhavaren, om han kunde säga mig var marskalken var alt träffa, då jag märkte att artilleristerna, som visserligen voro blåklädda, dock icke buro rödkantade dolmaner såsom vårt ridande artilleri. Förvirrad vid denna syn, granskade jag närmare dessa soldater på ömse sidor om mig, då en hand rörde vid mitt ben och jag fick se krögaren, som rusat ut ur värdshuset.

»Galning!» ropade han, »varför är ni här? Vad har ni här att göra?»

»Jag söker marskalk Grouchy.»

»Ni befinner er mitt upp i den preussiska armén. Vänd om och fly!»

»Omöjligt; det här är Grouchys kår.»

»Hur vet ni det?»

»Kejsaren har sagt det.»

»Då är kejsaren ute för ett förfärande missförstånd! Jag säger er, att en schlesisk husarpatrull alldeles nyss lämnade mig. Ser ni dem inte i skogen?»

»Jag såg husarer.»

»Det är fienden.»

»Var är Grouchy?»

»Han är bakom. De ha passerat förbi honom.»

»Hur skulle jag då kunna vända om? Om jag fortsätter torde jag ännu kunna träffa på honom. Jag måste lyda order och söka upp honom, var han än må befinna sig.»

Mannen funderade ett ögonblick.

»Fort, fort!» ropade han i det han fattade i tyglarna. »Lyd mig, och ni kan ännu undkomma. De ha inte märkt er ännu. Följ mig, så gömmer jag er, tills de äro borta.»

Bakom krogen fanns ett lågt stall, och där ställde han in Violette. Därpå förde han mig med halvt våld in i köket. Det var ett tarvligt rum med tegelgolv. En fetlagd, rödbrusig kvinna höll på att steka kotletter vid spiseln.

»Vad är det nu frågan om?» sporde hon i det hon med missnöjd min såg först på mig och sedan på värden. »Vad är det för en, du fört med dig?»

»Det är en fransk officer, Marie. Vi kunna inte låta preussarna få tag i honom.»

»Varför inte?»

»Varför inte? säger du. Vid allt vad heligt är, har jag inte själv tjänat under Napoleon? Vann jag inte en hedersmusköt i pris, då jag tjänstgjorde vid Lätta gardet? Skall jag låta dem tillfångataga en kamrat mitt för näsan på mig? Marie, vi måste rädda honom.»

Värdinnan betraktade mig fortfarande med allt annat än vänliga ögon.

»Pierre Charras», sade hon, »du får ingen ro, förr än de sätta eld på huset. Begriper du inte, ditt nöt, att om du slogs för Napoleon, så var det emedan han styrde i Belgien? Han gör inte det längre. Preussarna ära våra vänner, och den här mannen är vår fiende. Jag vill inte ha någon fransman här i huset. Utlämna honom!»

Värden rev sig i huvudet och såg förtvivlad på mig, men jag märkte ganska tydligt, att kvinnan varken brydde sig om Frankrike eller Belgien, utan att det var husets säkerhet, som framför allt låg henne om hjärtat.

»Min fru», sade jag med all den värdighet och säkerhet, varav jag var mäktig, »kejsaren håller på att slå engelsmännen, och den franska armen är här före aftonen. Om ni behandlat mig väl, blir ni belönad, men om ni angivit mig, blir ni straffad och ert hus med all säkerhet uppbränt av överprofossen.»

Detta grep henne synbarligen, och jag skyndade att fullfölja min seger på en ny väg.

»Helt säkert», sade, jag, »är det omöjligt att den som är så fager kan vara hårdhjärtad. Ni vill nog inte förvägra mig det skydd, jag behöver.»

Hon såg på mina mustascher, och jag märkte att hon tinade upp. Jag fattade hennes hand, och inom två minuter stodo vi på så god fot med varandra, att hennes man svor dyrt på, att han själv skulle utlämna mig, om jag ginge på så där.

»För övrigt är vägen full av preussare», utropade han, »fort! fort! upp på vinden!»

»Fort! fort! upp på vinden!» upprepade hans hustru, och båda gemensamt sköto mig hastigt mot en stege, som förde till en lucka i takt. Det bultade hårt på dörren, så ni kan tänka er att det inte dröjde länge, förrän mina sporrar med blixtens fart försvunno genom luckan, och locket föll igen efter mig. Ögonblicket efteråt hörde jag tyskarnas röster i rummet under mig.

Det ställe, där jag nu befann mig, var en sammanhängande lång vind, vars tak bildades av byggnadens eget brutna tak. Den löpte över hela ena långsidan av huset, och genom golvspringorna kunde man se ned i köket, vardagsrummet eller krogrummet — allt efter behag. Det fanns inga fönster, men det hela befann sig i sista stadiet av förfall, och flera hål efter felande takpannor gåvo mig ljus och underlätta mina iakttagelser. Hela lokalen var belamrad med allsköns skräp — vid ena ändan låg en mängd hö, vid den andra en väldig hög med tombuteljer. Utom det hål, genom vilket jag kommit upp, fanns varken dörr eller fönster. Jag slog mig ned på höet en stund för att samla mina tankar och uppgöra plan för mitt handlingssätt. Det var en allvarsam sak, att preussarna skulle uppnå slagfältet före våra reserver, men endast denna enda kår syntes till, och en kår mer eller mindre betydde föga för en sådan man som kejsaren. Han hade råd att skänka engelsmännen den fördelen och slå dem ändå. Då Grouchy kom efter, kunde jag inte handla bättre i kejsarens intresse än genom att stanna där jag var, tills fienden passerat, därefter fortsätta min färd, uppsöka marskalken och framföra orden. Om han toge engelsmännen i ryggen i stället för att följa preussarna, skulle allt bli bra. Frankrikes öde berodde på mitt omdöme och min energi. Det var, som ni vet, mina vänneer, inte första gången, och ni känner också de skäl, på vilka jag byggde mitt hopp, att varken omdöme eller energi någonsin skulle fattas. Tvivelsutan hade kejsaren valt rätte mannen för sitt uppdrag. »Kurirernas kung» hade han kallat mig. Jag ville göra mig förtjänt av den titeln!

Det var klart, att jag egentligen ingenting kunde göra, förrän preussarna tågat förbi, varför jag tillbragte min tid med att iakttaga dem. Jag känner ingen sympati för det folket, men jag nödgas erkänna, att deras diciplin var utmärkt, ty inte en man gick in på krogen, ehuru deras läppar voro torra av landsvägsdammet och de voro färdiga att digna av trötthet. De som knackat på porten buro en sanslös kamrat, och sedan de avlämnat honom, återvände de genast till sin plats i ledet. Flera andra buros in på samma sätt och lades i köket, under det en ung läkare, föga mer än gosse, stannade kvar för att sköta dem. Sedan jag iakttagit dem gnom golvspringorna, riktade jag min uppmärksamhet på hålen i taket, genom vilka jag hade en förträfflig utsikt över allt som tilldrog sig utomhus. Den preussiska hären tågade alltjämt förbi. Man såg lätt, att de haft en förfärligt ansträngande marsch och lidit svår brist på proviant, ty soldaterna sågo ut som spöken och voro från huvud till fot nedsölade av smuts från de dåliga och slippriga vägarna. Men fastän de voro alldeles förbi av trötthet, var andan inom truppen förträfflig, och de sköto på och drogo lavetterna själva, när hjulen sjönko ner i smutsen ända till axlarna, eller de uttröttade hästarna plumsade upp till knäna i smörjan, ur stånd att få dem ur stället. Officerarna redo fram och åter längs marschkolonnen, uppmuntrade flitiga med berömmande tilltal och höllo efter lättingarna med slag av flata klingan. Genom den framför dem liggande skogen trängde oupphörligen det våldsamma larmet från striden till deras öron, liksom om alla jordens floder förenat sig till ett enda jättestort, dånande och brusande vattenfall. De väldiga rökmoln, som höjde sig över trädtopparna, erinrade om det pärlande skummet från vattenfallet. Officerarna pekade ditåt med sina sablar, och de av smuts nedsolkade soldaterna skyndade under hotfulla rop från sina av törst försmäktade läppar fram mot slagfältet. En timmes tid stod jag och såg dem marschera förbi och tänkte, att deras avantgarde säkerligen redan fått känning med Marbots vedetter, och att kejsaren redan visste om deras anryckande. »Det går mycket fort för er uppför backen, mina vänner, men det kommer att gå långt hastigare utför», sade jag för mig själv, och den tanken uppmuntrade mig.

Men nu avbröts min långa väntans enformighet av ett äventyr. Jag satt vid mitt titthål och lyckönskade mig just till att preussarna nu snart tågat förbi, så att jag skulle kunna obehindrat fortsätta min färd, då jag plötsligt fick höra en högljudd ordväxling på franska i köket.

»Ni får inte gå dit!» ropade en kvinnlig stämma.

»Och jag säger, att jag skall dit!» svarade en karlröst, varefter man hörde ljudet av en brottning.

I blinken var jag med ögat intill golvspringan. Där stod min duktiga värdinna som en trogen gårdvar vid foten av stegen, under det den unge tyske läkaren, blek av förbittring, försökte att begagna sig av den. Några av de tyska soldaterna, som nu repat sig efter sin utmattning, sutto på köksgolvet och avvaktade med halvt slö, halvt intresserad uppsyn hur grälet skulle sluta. Värden själv syntes inte till.

»Där finns inga spritvaror», sade kvinnan.

»Jag behöver inga spritvaror. Vad jar vill ha är hö eller halm för karlarna att ligga på. Varför skola de ligga på bara golvet, när det finns halm däruppe?»

»Där finns ingen halm.»

»Vad finns det då?»

»Tombuteljer.»

»Ingenting annat?»

»Nej!»

Ett ögonblick såg det ut som om doktorn velat giva vika, men en av soldaterna pekade då upp emot taket. Jag gissade på grund av vad jag kunde förstå av hans ord, att han kunde se halm sticka ut mellan golvtiljorna. Värdinnan protesterade fåfängt. Två av soldaterna voro inte sämre däran än att de kunde stiga upp och draga henne åt sidan, under det den unge läkaren sprang upp för stegen, stötte upp takluckan och klättrade upp på vinden. Då han sköt upp lämmen, smög jag mig bakom den, men ödet ville, att han slog igen den efter sig, och där stodo vi nu ansikte mot ansikte.

Aldrig har jag sett någon se så förbluffad ut som den unge mannen.

»En fransk officer», sade han, kippande efter andan.

»Tyst!» sade jag, »tyst! Inte ett ord utan att viska!» Jag hade dragit min sabel.

»Jag är inte militär», sade han, »jag är läkare. Varför hotar ni mig med sabeln? Jag är vapenlös.»

»Jag vill inte skada er, men jag måste sörja för min egen säkerhet. Jag hade gömt mig här.»

»En spion!»

»En spion bär inte sådan här uniform, och inte heller finns det spioner i en arméstab. Jag kom av misstag att rida rakt in bland preussarna och gömde mig här i hopp att kunna fly, när de passerat. Jag ämnar inte skada er, om ni inte skadar mig, men om ni inte ansvarar för att ni håller tyst med min närvaro här, så kommer ni aldrig levande ned för stegen igen.»

»Ni kan sätta in er sabel igen, min herre», svarade läkaren med en vänlig glimt i sina ögon. »Jag är polack till börden och hyser inga ovänliga känslor mot er och ert folk. Jag vill bara på bästa sätt sörja för mina patienter. Att taga husarer till fånga hör inte till läkarens plikter. Med er tillåtelse vill jag nu stiga ned igen med den här höbunten och tillreda en bädd för de stackarna här under oss.»

Jag hade tänkt avfordra honom en ed, men min erfarenhet är att om en man inte talar sanning, så håller han inte heller sin ed. Jag sade därför ingenting vidare. Doktorn öppnade luckan, tog med sig tillräckligt med hö för ändamålet och steg ned för stegen, i det han fällde ned lämmen efter sig. Jag övervakade honom inte utan oro, då han åter började med sina patienter, och så gjorde även min goda vän, värdinnan, men hon sade ingenting, utan sysslade endast med de sjuka soldaterna.

Nu var jag övertygad om, att armékåren i sin helhet passerat och jag gick till min tittglugg i den tron att jag skulle, finna kusten klar — kanske med undantag av några efterliggare, som jag ej behövde räkna med. Den första kåren hade också verkligen marscherat förbi, och jag kunde se de sista rotarna av infanteriet försvinna i skogen; men ni kan föreställa er min missräkning, då jag fick se en andra kår dyka fram ur St. Lambertskogen, lika stor som den förra. Det kunde inte längre vara något tvivel om att hela preussiska armén, som vi trodde oss hava förstört vid Ligny, stod i begrepp att kasta sig över vår högra flygel, under det marskalk Grouchy lockats in på orätt väg genom felaktiga rapporter. Jag hörde nu kanondunder på mycket närmare håll, vilket visade, att det preussiska artilleriet redan trätt i verksamhet. Föreställ er i vilken förskräcklig belägenhet jag befann mig! Timme efter timme förgick; solen dalade redan mot väster. Och så var ju den här lilla usla krogen, där jag gömt mig, som en liten ö mitt i en brusande flod av ursinniga preussare. Det var av största vikt att jag träffade marskalk Grouchy, och dock kunde jag inte sticka ut näsan utan att göras till fånge. Ni kan förstå hur jag svor och slet mig i håret. Dock — hur litet veta vi vad som väntar oss! Under det att jag som häftigast rasade mot mitt onda öde, sparade mig just detta öde för en uppgift av långt högre art än att framföra en order till Grouchy — en uppgift, som aldrig fallit på min lott, därest jag inte blivit uppehållen i den där lilla krogen vid brynet av Paris-skogen.

Två preussiska kårer hade passerat, och en tredje nalkades, då jag fick höra spring och väsen jämte ljudet av en mängd röster i gästrummet. Genom ombyte av plats kunde jag titta ned och se vad som tilldrog sig.

Ett par preussiska generaler syntes där nere med huvudena nedböjda över en karta, som de lagt framför sig på ett bord. Flera adjutanter och stabsofficerare stodo tysta bredvid. Den ene av de båda generalerna var en barsk gubbe med vitt hår och fårade anletsdrag samt borstiga, gråsprängda mustasscher. Hans röst liknade närmast en hunds skall. Den andre var yngre, hade ett avlångt ansikte och förde sig med avmätt högtidlighet. Han gjorde med lärd min avståndsmätningar på kartan, medan den ansdre stampade, brummade och svor som en husarkorpral. Det Var eget att se den äldre så hetlevrad och den yngre så lugn. Jag förstod inte allt vad de sade , men uppfattade i alla fall fullkomligt andemeningen.

»Jag säger er, att vi måste framåt och åter framåt», skrek den gamle kaxen med en tysk kötted. »Jag lovade Wellington, att jag skulle vara där med hela min armé, om jag också skulle låta binda mig vid min häst. Bülows kår är redan invecklad i strid, Ziethen skall understödja honom med varenda man, varenda kanon. Framåt, Gneisenau, framåt!»

Den andre skakade på huvudet.

»Ers excellens måste komma ihåg att om engelsmännen bli slagna, draga de sig mot kusten. Hurudant blir då ert läge med Grouchy mellan er och Rhen?»

»Vi skola slå dem, Gneisenau. Hertigen och jag skola mala dem till pulver mllan oss. Framåt, säger jag. Hela kriget skall vara slut mod ett slag. Låt Pirsch rycka fram — vi kunna kasta sextiotusen man i vågskålen, medan Thielmann uppehåller Grouchy på andra sidan Havre.

Gneisenau ryckte på axlarna, men i detta ögonblick syntes en ordonnansofficer vid dörren.

»En adjutant från hertigen av Wellington», sade han.

»Ha, ha!» skrattade den gamle, »låt oss höra vad han har att säga.»

En engelsk officer med sin skarlakansröda kollett alldeles nedsölad av landsvägssmuts och blod vacklade in i rummet. Hans arm var ombunden med blodfläckad näsduk, och han måste hålla sig i bordet för att kunna stå på benen.

»Jag söker fältmarskalk Blücher», sade han.

»Jag är fältmarskalk Blücher. Fortsätt! Vad är fråga om?» skrek den gamle mannen otåligt.

»Hertigen har befallt mig säga er, att den engelska armén reder sig förträffligt, och att han inte hyser några farhågor för utgången. Det franska kavalleriet har blivit upprivet, två franska infanteridivisioner ha upphört att existera, och endast gardet är kvar. Om ni kraftigt understöder oss, skall nederlaget övergå i vild flykt — —» Hans knän veko sig under honom, och han damp i golvet.

»Gott! Det är nog! skrek Blücher. »Gneisenau, skicka en adjutant till Wellington och bed honom fullkomligt lita på mig. Framåt, mina herrar, vårt arbete brådskar!» Han skyndade otåligt ur rummet med hela staben skramlande efter sig, medan ett par ordonnanser anförtrodde den engelske kuriren åt läkarens omsorger.

Gneisenau, generalstabschefen, hade dröjt ett ögonblick och fattade en av adjutanterna i armen. Den senare hade redan ådragit sig min uppmärksamhet, ty jag har alltid haft blick för distingerat folk. Han var lång och smärt — riktigt typen för en kavallerist. Det var verkligen något i hans utseende och hållning som erinrade om mig själv. Hans ansikte var mörkt med örnnäsa, djärvt blickande, svarta ögon under tjocka, buskiga ögonbryn, och mustascher, som skulle skaffat honom ett nummer på elitskvadfonen vid mitt husarregemente. Han bar grön vapenrock med vita passpoaler och hjälm med tagelplym — dragon alltså, för såvitt jag kunde förstå; elegantare kavaljer att korsa sin värja med kunde man inte önska sig.

»Ett ord, greve Stein», sade Gneisenau, »låt vara att fienden är sprängd; men lyckas kejsaren undkomma, samlar han snart en ny armé, och då måste allt göras om igen. Kunde vi däremot bemäktiga oss kejsarens person, så vore kriget verkligen slut. Ett sådant mål vore värt en stor ansträngning och en stor risk.»

Den unge dragonen svarade ingenting, men lyssnade uppmärksamt.

»Förutsatt att hertigens av Wellington utsago visar sig hålla streck, och att den franska armén i full flykt lämnar slagfältet, kommer kejsaren antagligen att taga vägen genom Genappe och Charleroi såsom den kortaste till gränsen. Vi kunna antaga, att han har snabba hästar och att flyktingarna bana vägen för honom. Vårt kavalleri kommer att förfölja den slagna arméns arriärgarde, men kejsaren har då redan hunnit långt framför sina flyende skaror.»

Den unge officern böjde på huvudet.

»Kejsaren anförtror jag åt er, greve Stein. Lyckas ni taga honom, skall ert namn leva i historen. Ni är känd som den styvaste ryttaren i vår armé. Välj till medhjälpare vilka ni behagar — ett halvtjog eller ett dussin torde vara nog. Ni kommer inte att deltaga i själva striden, ej heller i den allmänna förföljningen, utan håller er utanför massan och sparar era krafter för ett ärofullare mål. Har ni förstått mig?»

Även nu böjde han endast på huvudet. Denna tystnad imponerade på mig. Jag förstod, att han var en farlig karl.

»Detaljerna lämnar jag då åt ert eget omdöme. Bry er inte om någon annan än den allerhögste! Ni kan inte missta er på den kejserliga kortégen, och naturligtvis känner ni igen kejsarens gestalt. Nu måste jag följa fältmarskalken. Farväl! Om jag får återse er, hoppas jag kunna lyckönska er till en bedrift, som förskaffar er europiskt rykte.»

Dragonofficern gjorde honnör, och Gneisenau skyndade ur rummet. Den unge officeren stod några ögonblick försänkt i djupa tankar. Därpå följde han efter generalstabschefen. Jag spejade nyfiket genom mitt titthål för att se vad han nu närmast skulle taga sig till. Hans häst, ett elegant djur av kastanjebrun färg med två vita »strumpor», stod bunden vid staketet omkring värdshustomten. Han svängde sig i sadeln, genomsköt en kavallerikolonn som just passerade och gav sig i samspråk med den officer, som förde tätregementet. Efter ett kort samtal såg jag två husarer — det var ett husarregemente — genast lämna sin plats i ledet och anmäla sig hos greve Stein. Följande regemente behandlades på samma sätt, och två lansiärer anslöto sig till grevens eskort. De två följande regementena tillförde honom respektive två dragoner och två kyrassiärer. Nu tog han sin lilla ryttarskara avsides, samlade karlarna omkring sig och började förklara för dem vad de hade att göra. Slutligen redo de nio krigarna sin väg och försvunno i Paris-skogen.

Jag behöver inte förklara för er, mina vänner, vad allt detta förebådade. Han hade verkligen handlat alldeles så som jag själv skulle gjort i hans ställe. Hos alla regementscheferna hade han anhållit om regementets två bästa ryttare, och så hade han fått en liten trupp, som borde lyckas tillfångataga vilka det än vara månde, som de satte efter. Himlen förbarme sig över kejsaren, om han utan eskort bleve förföljd av sådana ryttare.

Och jag sen, go‘ vänner, tänk er den feber, den nästan vanvettiga iver, som brann i min själ! All tanke på Grouchy var som bortblåst. Österifrån hördes intet kanondunder. Han kunde altså inte vara i närheten. Komme han fram, skulle han i alla fall inte komma tids nog att ändra utgången av dagens strid. Solen stod redan lågt på himlen, och dagsljuset kunde icke räcka mer än högst ett par timmar till. Min mission måste uppgivas såsom numera gagnlös. Men här förelåg nu en annan uppgift, mera brådskande, mera omedelbar, en uppgift som avsåg kejsarens säkerhet, kanske räddningen av hans liv. Till vad pris som helst, varje fara till trots, måste jag snart vara vid hans sida. Men huru skulle detta gå till? Hela den preussiska armén befann sig emellan mig och fransmännen. Den spärrade eljest varenda väg, men den kunde dock icke spärra pliktens väg för Etienne Gerard, när han såg den klart utstakad framför sig. Jag kunde inte vänta längre. Jag måste giva mig i väg.

Det fanns endast den enda uppgången till vinden, och därför kunde jag heller inte komma ner annan väg än nedför stegen. Jag tittade ned i köket och fann att den unge läkaren ännu var kvar. Den sårade engelske adjutanten satt på en stol, och på halmen lågo ett par preusiska soldater i sista stadiet av utmattning. De övriga hade redan repat sig och blivit avprolleterade. Det här var nu mina fiender, och jag måste passera förbi dem för att komma till min häst. Av läkaren hade jag ingenting att frukta; engelsmannen var sårad, och hans sabel stod i ett hörn bredvid hans kappa. De båda tyskarna voro halvt medvetslösa och hade inte sina musköter i närheten. Vad kunde vara enklare? Jag öppnade vindsluckan, släppte ned stegen och visade mig med dragen sabel mitt ibland dem.

Vilken överraskning! Läkaren hade ju reda på alltsammans, men för engelsmannen och de båda tyskarna måtte jag tett mig som krigsguden själv, nedstigen från skyarna. Med mitt utseende, min figur, min uniform i silver och grått och med det blixtrande svärdet i hand måtte jag verkligen varit en syn att skåda. De två tyskarna lågo som förstenade och bara stirrade. Den engelske officern reste sig till hälvten, men måste sätta sig igen av mattighet med öppen mun och handen på stolsryggen.

»Vad nu! Vad vill det här säga?» upprepade han gång på gång.

»Rör er inte ur stället», sade jag. »Jag vill inte skada någon, men ve den som bär hand på mig för att hindra mig. Ni har ingenting att frukta, om ni lämnar mig i fred, men heller ingenting att hoppas, om ni söker hindra mig. Jag är överste Etienne Gerard vid Conflans’ husarer.»

»Åh tusan!» sade engelsmannen», ni är alltså den, som dödade räven!» En häftig vrede förmörkade hans uppsyn. Sportsmannens avundsjuka är en ful passion. Denne engelsman hatade mig emedan jag förekommit honom då det gällde att genomborra djuret. Hur skiftande är icke människonaturen! Hade det i stället varit jag som sett honom utföra en sådan bedrift, skulle jag omfamnat honom under glädjeyttringar. Men här fanns ingen tid för resonemang.

»Jag beklagar det, min herre», sade jag; »men ni har en kappa här, och jag måste taga den från er.»

Han sökte resa sig upp och taga sin sabel, men jag trädde emellan honom och hörnet, där den låg.

»Om det finns något i fickorna — —»

»Ett fodral», sade han.

»Jag vill inte bestjäla er», sade jag, och i det jag lyfte upp kappan, tog jag fram ur fickorna en bägare av silver, ett fyrkantigt fodral av trä och en kikare. Allt detta räckte jag honom. Den uslingen öppnade fodralet, tog ut en pistol och riktade den rakt mot huvudet på mig.

»Nu, min fine vän», sade han, »kan ni sänka er sabel och giva er!»

Jag blev så förbluffad över denna nedriga handling, att jag stod alldeles som förstenad. Jag försökte vädja till hans hederskänsla och hans tacksamhet, men jag såg hans ögon beslutsamma och hänsynslösa över pistolen.

»Nog med prat!» sade han, »släpp sabeln!»

Hur skuile jag kunna uthärda en sådan förödmjukelse? Döden vore att föredraga framför att avväpnas på det sättet. Ordet »skjut» svävade på mina läppar, då engelsmannen plötsligt försvann ur min åsyn och lämnade plats för en väldig massa hö, i vars mitt en rödklädd arm och ett par ridstövlar av hessiskt läder fäktade och sparkade. Åh, den präktiga värdinnan! Det var mina vackra mustascher, som räddat mig.

»Fly, herre, fly!» ropade hon, i det hon kastade ned den ena höbunten efter den andra på den sprattlande engelsmannen. I blinken var jag ute på gården, fick ut Violette och svingade mig i sadeln. En pistolkula från fönstret ven förbi axeln på mig, och jag varseblev ett av vrede vanställt ansikte, som såg efter mig. Jag log föraktfullt och sprängde utåt vägen. De sista preussiska avdelningarna hade passerat, och både min väg och min plikt lågo klara för mig. Om Frankrike segrade var allt väl. Om Frankrike åter förlorade, berodde det som var mer än seger eller nederlag, nämligen kejsarens säkerhet och liv, på mig och mitt lilla sto. »Framåt, Etienne, framåt!» ropade jag, »det största — skulle det ock vara det sista! — av alla dina hjältedåd vinkar därborta!»

II. Om de nio preussiska kavalleristerna.

När vi sist träffades, mina vänner, berättade jag för er om den maktpåliggande beskickning till marskalk Grouchy, kejsaren anförtrott mig, och hur den misslyckades, utan att jag kunde rå för det. Jag beskrev också för er, hur jag under en lång eftermiddag var instängd på vinden i ett lantvärdshus och hindrades komma därifrån, emedan jag var omringad av preussarna. Ni påminner er också, att jag obemärkt åhörde den preussiske generalstabschefens instruktioner till greve Stein och därigenom invigdes i den farliga plan, som var å bane att döda eller tillfångataga kejsaren i händelse av ett franskt nederlag. Att börja med ville jag inte ens tänka mig möjligheten av ett sådant, men då kanonerna dundrat hela dagen, utan att ljudet av kanonaden närmat sig den plats, där jag befann mig, förstod jag klart, att engelsmän åtminstone hållit stånd och avslagit våra anfall.

Jag har redan anmärkt, att det var en strid mellan Frankrikes själ och Englands biffstek, men jag måste erkänna, att vi funno biffen mycket seg. Det var klart att om kejsaren inte kunde besegra engelsmännen, då dessa voro ensamma, så måste det sitta hårt åt för honom nu, då sextiotusen av dessa fördömda preussare svärmade i hans flank. I vilket fall som helst: sedan jag fått reda på denna hemlighet, var min plats vid hans sida.

Jag hade röjt mig väg ut från krogen på det djärva sätt jag beskrivit för er, när vi sist råkades, och jag lämnade den engelske adjutanten, som, alldeles ursinnig, skakade sin knytnäve åt mig genom fönstret. Jag kunde inte låta bli att skratta, då jag såg mig om på honom, ty hans av vrede blossande ansikte var liksom inramat i hö. Väl utkommen på landsvägen reste jag mig i stigbyglarna och tog på mig den klädsamma, svarta ridrocken, fodrad med rött, som tillhört honom. Den räckte ända ned till skaften på mina ridstövlar och dolde fullständigt min egen förrädiska uniform. Vad min björnskinnsmössa angår, funnos en mängd liknande modeller i tyska armén, och det fanns ingen anledning befara att den skulle ådraga sig någon särskild uppmärksamhet. Förutsatt att ingen tilltalade mig, förelåg intet skäl, varför jag inte kunde rida igenom hela den preussiska armén. Men ehuru jag förstod tyska — ty jag hade många vänner bland de tyska damerna under de angenäma år, då jag låg i fält litet varstädes där i landet — talade jag det emellertid med en elegant parisisk brytning, som inte kunde förväxlas med den infödde tyskens sträva, omusikaliska språk. Jag insåg att denna brytning skulle ådraga sig uppmärksamhet, men jag hoppades och bad, att det skulle förunnas mig att färdas min väg fram under tystnad.

Parisskogen är så stor, att jag inte kunde tänka på att rida omkring den, och därför samlade jag allt mitt mod och galopperade landsvägen fram i den preussiska arméns spår. Det var inte svårt att finna dem, ty vägen var upplöjd till två fots djup av artilleriet och ammunitionsvagnarna. Jag fann den snart kantad på sidorna av sårade, både preussare och fransmän, där Bülows framstöt kommit i beröring med Marbots husarer. En gammal man med långt, vitt skägg — antagligen en läkare — ropade åt mig och sprang efter mig under förnyade tillrop, men jag vände inte ens på huvudet och tog ingen annan notis om honom än att jag ökade farten. Jag hörde honom ropa långt efter det att han troligen förlorat mig ur sikte bland träden.

Strax efteråt nådde jag fram i jämnhöjd med den preussiska reserven. Infanteristerna stödde sig mot sina musköter eller lågo utmattade på den våta marken, och officerarna stodo i grupper, lyssnande på det mäktiga dånet från striden, eller diskuterande de rapporter, som inkommo från fronten. Jag ville susa förbi så fort hästen kunde löpa, men en av dem rusade fram och ställd sig i vägen för mig med upplyftad arm såsom signal att jag skulle stanna. Fem tusen preussiska ögon riktades på mig. Det var ett fatalt ögonblick! Ni blekna, mina vänner, vid tanken därpå. Tänk er då hur vart hår reste sig på mitt huvud. Men min fyndighet och mitt mod sveko mig inte ett ögonblick. »Fältmarskalk Blücher!» ropade jag. Var det icke min skyddsängel, som viskade dessa ord i mitt öra? Preussaren steg åt sidan, gjorde honnör och pekade framåt. De äro väl disciplinerade, dessa preussare, och vem skulle för övrigt våga hejda en officer, som förde bud till marskalken? Det var en talisman, som skulle rädda mig ur varje fara, och mitt hjärta jublade vid denna tanke. Jag var nu så stolt i hågen, att jag inte ens inväntade frågan utan under min ritt genom armén ropade till höger och vänster: »Marskalk Blücher! Marskalk Blücher!» Alla pekade då framåt och öppnade väg för mig. Ja, det finns verkligen tillfällen, då den ytterligaste fräckhet är det allra klokaste. Men varsamhet behövs också, och jag måste tillstå att jag gjorde mig skyldig till ovarsamhet. Bäst jag skumpade i väg framåt och alltmera närmade mig stridslinjen, fattade en preussisk ulanofficer min häst vid tygeln och pekade på en grupp av officerare, som stodo i närheten av en brinnande gård. »Där står marskalken, framför ert ärende!» sade han; och mycket viktigt stod inte min gamle respektingivande veteran med sina grå polisonger där inom ett pistolskotts avstånd med ögonen riktade på mig.

Men min goda ängel svek mig inte. Hastigt som blixten erinrade jag mig namnet på den general, som förde det preussiska avantgardet. »General Bülow!» ropade jag. Ulanen släppte tygeln. »General Bülow! General Bülow!» ropade jag åter och åter, under det varje språng av mitt lilla präktiga sto förde mig närmare de våra. Jag galopperade genom den brinnande byn Plancenoit, sprängde vidare fram mellan tvänne kolonner preussiskt infanteri, satte över en häck och högg ned en schlesisk husar, som kastade sig i vägen för mig. Med uppknäppt kappa, så att uniformen inunder skulle synas, red jag igenom tionde infanteriregementets öppnade led och befann mig åter i hjärtat av Lobaus kår. Underlägsen i antal och alldeles överflyglad, drevs denna långsamt tillbaka under trycket av preussarnas framryckning. Jag galopperade vidare med det enda ögonmärket att finna kejsaren.

Men nu tedde sig för mina ögon en syn, som fastnaglade mig på stället, som om jag plötsligt förvandlats till en ståtlig ryttarstaty. Jag kunde inte röra mig, knappt andas, då jag betraktade den. Min väg förde över en kulle, och då jag nådde krönet, blickade jag ut över Waterloos långsträckta, grunda dalgång. Då jag lämnade den befunno sig två stora arméer på var sin sida därom med ett öppet fält mellan sig. Nu funnos på de båda höjdsträckningarna endast långa, söndertrasade linjer av upprivna och uttröttade regementen, under det däremot en verklig armé av döda och sårade låg emellan dem, spridda eller hoptals på en yta av två mils längd och en halv mils bredd. Men ett blodbad var ju ingen främmande syn för mig, och det var inte heller detta som förhäxade mig. Det var den omständigheten att det såg ut som om en vandrande skog rört sig uppför den långsträckta sluttningen framför den engelska ställningen. I mörka, obrutna linjer vältrade den sig böljande framåt. Kände jag inte igen gardets björnskinnsmössor? Och sade mig icke min militära instinkt, att det var Frankrikes sista reserv, att kejsaren som en förtvivlad spelare nu satte allt på sitt sista kort? Den nådde allt högre och högre — denna väldiga, solida, hållfasta massa, som piskades av muskötelden och genomborrades av karteschernas skrotsvärmar — och nalkades, stigande som ett mörkt tidvatten, mer och mer de engelska batterierna. Genom min kikare kunde jag se de engelska artilleristerna söka betäckning bakom sina pjäser, eller löpa ifrån dem. Framåt rullade vågen av björnskinnsmössor, tills den slog över det engelska infanteriet med ett dån, som genljöd i mina öron. Några minuter förgingo. Jag satt med hjärtat i halsgropen. Striden böljade fram och tillbaka. Men nu avancerade gardet inte längre; det hejdades. Store Gud! Var det möjligt att det höll på att sprängas? En liten svart punkt vände och skyndade ned för sluttningen, så fyra, så tio, slutligen en väldig, vacklande massa, som vände och stretade emot, sprängdes ånyo, men ännu en gång höll stånd, tills den slutligen, alldeles uppriven, i vild flykt störtade utför sluttningen. »Gardet är slaget! Gardet är slaget!» Från alla håll hörde man detta rop. Längs hela slaglinjen vände infanterist, och artilleristerna lämnade sina kanoner i sticket.

»Det gamla gardet är slaget! Gardet flyr! » — det var en officer, som, likblek i ansiktet, skyndade förbi mig, i det han utstötte dessa fatala ord. »Rädden er! Rädden er! I ären förrådda!» skrek en annan. »Rädden er! Rädden er!» En del av soldaterna rusade i vanvettig flykt bakåt, i det de trängdes och hoppade om varandra som en skrämd fårskock. Vilda skrän hördes från alla håll. Och då jag i detta ögonblick riktade mina ögon mot den engelska ställningen, fick jag se en syn, som jag aldrig kan glömma. En ensam svart ryttarskepnad avtecknade sig skarpt där uppe på kullen mot den av den sjunkande solens sista flammande glöd färgade horisonten. Så mörk, så orörlig han stod däruppe i denna vemodiga belysning, kunde man trott honom vara krigets ande, som ruvade över den hemska dalen där nare. Som jag betraktade honom lyfte han hatten högt i vädret, och vid denna signal bröt hela den engelska armén med ett dovt brus som en svallande våg fram över höjdkammen och rullade ned i dalen. Långa, stålblanka linjer i rött och blått, frambrusande vågor av kavalleri, batterier av ridande artilleri — allt vältrade sig under buller och bång ned över våra i full upplösning flyende trupper. Allt var förbi! Ett skri av ångest — tappre, men hopplösa mäns ångest — banade sig väg från flygel till flygel, och i nästa ögonblick sopades hela denna stolta armé bort från slagfältet i en enda förvildad, skräckslagen massa. Ännu i dag är det mig, som ni märker, kära vänner, omöjligt att tala om denna förfärliga stund med torra ögon och stadig röst.

I början rycktes jag med i den vilda strömmen som ett halmstrå i en forsande rännsten. Men vad fick jag plötsligen se bland de om varandra blandade regementena, om icke en grupp av bistra ryttare i silver och grått, fylkade kring ett söndertrasat, högt uppburet standar? Englands och Preussens förenade makt kunde dock inte knäcka Conflans’ husarer. Men när jag upphann dem, blödde mitt hjärta vid deras åsyn. Majoren, sju kaptener och femhundra man lågo på slagfältet. Den unge kapten Sabbatier förde befälet, och när jag frågade honom efter de fem skvadroner, som saknades, pekade han bakåt och svarade: »Ni finner dem omkring en av de där engelska fyrkanterna.» Manskap och hästar voro alldeles utpumpade och betäckta med svett och smuts, och deras svartnande tungor stucko fram mellan läpparna. Men mitt hjärta svällde av stolthet, då jag såg denna våldsamt skakade kvarleva alltjämt rida knä vid knä med var karl från trumpetarpojken till veterinären på sin bestämda plats. Vad jag innerligt önskade att jag kunde fört dem med mig som skyddsvakt för kejsaren. Omgiven av Conflans’ husarer hade han i sanning varit säker. Men hästarna voro för utmattade att kunna trava. Jag red ifrån dem med order att samlas vid gården St. Aunay, där vi bivackerat två nätter förut. Själv banade jag mig väg genom trängseln för att söka upp kejsaren.

Det var vissa omständigheter jag iakttog, under det jag pressade mig fram genom dessa dystra hopar, som jag aidrig kan bannlysa ur min själ. Som en ond dröm hemsöker mig minnet av denna böljande massa av bleka, stirrande, skrikande människor runt omkring mig. Det var som en hemsk mara. I segerns ögonblick förstår man inte krigets fasor. Det är endast när man skakas av nederlagets kalla rysning som man fullt fattar dem. Jag minnes en gammal gardesgrenadjär, som låg vid sidan av vägen med sitt avbrutna ben böjt i rät vinkel. »Akta mitt ben, kamrater!» jämrade han sig, men de trampade på det eller snavade över det gång på gång. Framför mig red en lansiärofficer utan vapenrock. Hans arm hade just amputerats i ambulansen. Förbandet hade fallit av. Det var en ryslig syn. Ett par artillerister sökte tränga sig igenom med sin kanon. En jägare höjde sin musköt och sköt en av dem genom huvudet. Jag såg en kyrassiärmajor draga sina båda pistoler ur hölstret och skjuta först sin häst och sedan sig själv. Vid sidan av vägen stod en man i blå vapenrock, som rasade och betedde sig som en galning. Ansiktet var nedsvärtat av krutrök, kläderna voro söndertrasade, den ena epåletten var borta, den andra hängde dinglande ned på bröstet. Först när jag var alldeles bredvid honom, igenkände jag marskalk Ney. Han röt åt de flyende trupperna, men rösten var knappast mänsklig längre. Därpå höjde han sin sabel — den var avbruten några tum från fästet. »Så kom och se då, hur en marskalk av Frankrike dör!» skrek han. Med glädje hade jag följt hans exempel, men plikten kallade mig till annan plats. Som ni vet, fann han inte döden, som han sökte, men han mötte den kallblodigt några veckor senare på sina fienders anstiftan.

Det är ett gammalt ordspråk, som säger att fransmännen äro starkare än män i offensiven, men svagare än kvinnor i nederlaget. Jag fick denna dag erfara sanningen härav. Men även under denna vilda flykt såg jag sådant som jag kan berätta med stolthet. Över fältet på ömse sidor om landsvägen marscherade Cambronnes tre bataljoner, tillhörande gamla gardets reserv — det var gräddan av vår armé. De marscherade i fyrkant, med fanan vajande över björnskinnsmössornas mörka linje. Från alla sidor vora de utsatta för rasande attacker av det engelska kavalleriet och Brunswicks svarta lansiärer, den ena stormvågen efter den andra rullade in över dem, bröts med våldsamt brak och återstudsade splittrad. När jag sista gången kunde se dem, jagade engelska kanoner, sex åt gången, sina kartescher genom deras led, under det att engelskt infanteri omringade dem på tre sidor under avgivande av salveld. Men likt ett ädelt lejon, ansatt av arga hundar, avmarscherade den ärekrönta återstoden av gamla gardet långsamt och majestätiskt från valplatsen för sin sista strid, stundom görande halt och slutande sig samman för att återtaga den förlorade rättningen. Bakom dem stod gardets batteri av tolvpundingar uppställt på höjden med servisen på sin plats, men utan att skjuta. »Varför skjuter ni inte?» frågade jag översten i förbifarten. »Krutet är slut» — »Varför då inte retirera?» — »Vår närvaro här kan möjligen hejda fienden något. Vi måste skaffa kejsaren tid att fly.» — Sådana voro Frankrikes krigare.

I skydd av dessa tappre män kunde de övriga andas ut och retirerade sedan under mera sansade former. De hade nu vikit av från landsvägen, och så långt ögat nådde kunde jag i skymningen se de skingrade, förskrämda hopar, som tio timmar förut bildat den ståtligaste armé, som någonsin börjat en drabbning. Med mitt präktiga sto lyckades jag snart draga mig ur trängseln, och just som jag passerat Genappe, upphann jag kejsaren med återstoden av hans stab. Soult var ännu kvar hos honom, likaså Droot^[1], Lobau och Bertrand jämte fem gardesjägare, vilkas hästar knappast förmådde röra sig. Mörkret föll på, och kejsarens avtärda ansikte såg blekt ut i skymningen, då han vände det mot mig.

»Vem är det där?» frågade han.

»Det är överste Gerard», svarade Soult.

»Har ni sett marskalk Grouchy?»

»Nej, Sire, preussarna voro emellan.»

»Betyder ingenting. Nu hjälper intet. Soult, jag vill vända om.»

Han försökte vända sin häst, mena Bertrand fattade den vid betslet. De tvingade honom med sig. Han red alldeles tyst med hakan sänkt mot bröstet — den störste och den olyckligaste bland män. Bakom oss dånade ännu i fjärran det obarmhärtiga artilleriet. Stundom ljödo rop, skrik och det dova dånet av hästhovar i mörkret. Vid detta ljud sporrade vi våra hästar och skyndade framåt genom de spridda hoparna. Då vi slutligen ridit hela natten i det klara månskenet, märkte vi att vi lämnat både förföljda och förföljare bakom oss. Då vi passerade över bron vid Charleroi, började det dagas. Hur liknade vi icke en samling spöken i denna kyliga, klara, rannsakande belysning: kejsaren med sitt vaxansikte, Soult, nedsvärtad av krutrök, Lobau blodbestänkt! Men vi redo tryggare nu och hade slutat upp att se oss tillbaka över axeln, ty Waterloo låg mer än trettio mil bakom oss. Vi hade kommit över en av kejsarens vagnar vid Charleroi och gjorde nu halt på andra sidan Sambre och sutto av.

Nu undrar ni naturligtvis varför jag under hela denna tid ingenting sagt om det som låg mig närmast om hjärtat, nämligen nödvändigheten att skydda kejsaren. Jag hade emellertid verkligen sökt tala om saken både med Soult och Lobau, men båda voro så förkrossade över olyckan och så upptagna av det tryckande nödläget för stunden, att jag rakt inte lyckades få dem att förstå hur brådskande mitt ärende var. Under den långvariga flykten hade vi alltid haft en mängd franska flyktingar i vår närhet, och hur demoraliserade dessa än voro, hade vi dock intet att frukta av ett angrepp, utfört av endast nio man. Men när vi nu i den tidiga morgonstunden stodo runt omkring kejsarens vagn, märkte jag med oro, att ingen enda fransk soldat var synlig på den långa, vita landsvägen bakom oss. Vi hade lämnat armén bakom oss. Jag såg mig omkring för att undersöka vilka medel vi hade för att försvara oss. Gardesjägarnas hästar hade störtat, och endast en gammal sergeant i grå polisonger var kvar hos oss. Så var det Soult, Lobau och Bertrand. Men med all respekt för deras talanger hade jag, i händelse det möjligen skulle komma till ordentliga nappatag, hellre velat ha en enda stabssergeant vid Conflans’ husarer vid min sida än alla tre de där herrarna tillsammans. Återstodo så kejsaren själv, kusken och en kammartjänare, som slutit sig till oss i Charleroi — åtta personer inalles. Men bland dessa åtta personer voro endast två, jägaren och jag, stridbara soldater, som man kunde lita på, om vi komme i verklig knipa. En frysning överföll mig, då jag tänkte på hur gruvligt blottställda vi voro. I samma ögonblick såg jag upp och varseblev de nio preussiska kavalleristerna komma ridande över en kulle.

På ömse sidor om landsvägen sträckte sig vida, böljande slätter av gyllene åkerfält eller grönskande ängar, vattnade av Sambre. Söder om oss låg en höjdsträckning, och över denna gick vägen till Frankrike. På denna väg kom den lilla ryttarskaran ridande. Greve Stein hade följt sina instruktioner med stor omtanke: han hade ridit mycket långt söderut i förhållande till oss för att vara säker på att komma kejsaren i förväg. Nu kom han just från det håll, ditåt vi färdades och varifrån vi allra minst hade anledning vänta någon fiende. När jag såg den första skymten av dem, voro de ännu en halv mil ifrån oss.

»Sire!» ropade jag. »Preussarna!»

Alla hajade till och gjorde stora ögon. Det var kejsaren, som bröt tystnaden.

»Vem säger att det är preussare?»

»Det gör jag, Sire — jag, Etienne Gerard!»

Ledsamma nyheter gjorde alltid kejsaren ursinnig på den, som frambar dem. Han blev nu storm ovettig på mig med den där obehagligt kraxande korsikanska rösten, som lät höra sig endast när han förlorat självbehärskningen.

»Ni har då alltid varit en narr», skrek han. »Vad menar ni, dumbom, med att detta skulle vara preussare? Hur skulle preussare kunna komma från den franska sidan? Ni har förlorat det lilla vett, ni haft.»

Hans ord träffade mig som piskrapp — vi kände oss alltid inför kejsaren som en gammal hund inför sin herre. Jag ville inte disputera eller försvara mig. Vid första ögonkastet hade jag sett de båda vita strumporna på den främsta hästens framben och visste genast att greve Stein satt på hans rygg. De nio ryttarna gjorde halt ett ögonblick och synade oss noga. Nu satte de sporrarna i sina hästar och sprängde med ett triumferande rop ned för sluttningen. De förstodo att deras byte nu snart skulle vara i deras våld.

Vid denna snabba anryckning försvann varje tvivel. »Vid himlen, Sire, sannerligen är det inte preussare!» utbrast Soult. Lobau och Bertrand lupo omkring som skrämda höns. Sergeanten vid jägarna drog sin sabel under en skur av förbannelser. Kusken och kammartjänaren skreko och vredo sina händer. Napoleon stod, lugn och kall som is, med ena foten på vagnssteget. Och jag — åh, mina vänner, jag överträffade mig själv. Jag saknar ord för att göra rättvisa åt min hållning i detta mitt livs största ögonblick. Vilken köld och självbehärskning i förening med eldig iver, vilken klarhet i tankegång och snabbhet i handling! Han hade kallat mig dumbom och narr. Hur snar och hur ädel var icke min hämnd! När hans eget förstånd svek honom, var det Etienne Gerard, som tänkte för honom.

Att strida var orimligt, att fly löjligt. Kejsaren var korpultent och dödstrött. Han var, lindrigast sagt, ingen god ryttare. Hur skulle han kunna komma undan dessa män, som voro särskilt utplockade från en hel armé? Bland dem fanns Preussens främste ryttare. Men så var jag åter Frankrikes främste ryttare. Jag, men också endast jag, kunde tävla med dem. Kunde man få dem att följa mina spår i stället för kejsarens, så kunde allt ännu bli väl. Sådana voro de tankar, som så blixtsnabbt korsade min hjärna, att den första ingivelsen ögonblickligen följdes av ett avgörande beslut. I nästa ögonblick följdes beslutet av snabb och målmedveten handling. Jag rusade fram till kejsaren, som stod där förstenad med vagnen mellan sig och sina fiender. »Er rock, Sire! Er hatt!» ropade jag. Jag drog rocken av honom och ryckte hatten till mig. Aldrig hade han blivit så hårdhänt behandlad förr i hela sitt liv. I blinken hade jag fått plaggen på mig och skjutit in kejsaren i vagnen. I nästa ögonblick hade jag sprungit i sadeln på hans ryktbara vita arab och skiljt mig från gruppen på landsvägen.

Ni har redan gissat min plan; men ni må väl spörja hur jag kunde hoppas att med framgång spela kejsaren. Min figur var sådan ni ännu ser den, hans däremot var aldrig vacker, ty han var både kort och tjock. Men en mans längd kan inte så noga bedömas, när han sitter i sadeln, och för övrigt behövde man bara sitta framåtlutad och kutryggig på hästen, med en hållning som en mjölsäck. Jag bar nu den lilla trekantiga hatten och den vida, grå kappan med silverstjärnan, som voro väl kända för varje barn från den ena ändan av Europa till den andra. Och under mig hade jag kejsarens egen ryktbara, vita stridshäst. Ingenting fattades.

När jag skilde mig från de Övriga, voro preussarna redan mindre än tvåhundra alnar från oss. Jag gjorde en åtbörd av förskräckelse och förtvivlan med mina händer och satte över banken, som följde landsvägen. Mer behövdes inte. Preussarna gåvo till ett rop av triumf och rasande förbittring. Det lät som ett tjut av hungriga vargar, som vädra ett byte. Jag satte av i sporrsträck över ängarna och såg mig om under armen. Åh! det var ett ärofullt ögonblick, då jag såg åtta ryttare den ene efter den andre sätta över banken för att förfölja mig. Endast en stannade kvar bakom, och jag hörde rop och ljudet av en strid. Jag kom ihåg den gamle sergeanten vid jägarna och var säker på att nummer nio inte skulle störa oss vidare. Vägen låg öppen, och kejsaren kunde obehindrat fortsätta sin färd.

Men nu måste jag tänka på mig själv. Om jag bleve upphunnen, skulle preussarna, vid upptäckten att de blivit lurade på konfekten, antagligen göra processen kort med mig. Om det ginge på det viset — om jag förlorade livet — skulle jag dock sålt det till ett värdigt pris. Men jag hade vissa förhoppningar att kunna skaka dem ifrån mig. Hade jag haft att göra med vanliga ryttare på vanliga hästar, så hade det alls inte varit svårt, men härvidlag voro både hästar och ryttare av bästa stag. Det var ett stort djur jag red, men det var uttröttat efter den långa nattliga ritten, och kejsaren var en av dessa ryttare, som inte förstå att handskas varligt med en häst; han hade intet sinne för djuren och var hård i handen. Å andra sidan hade även Stein och hans män kommit långväga ifrån och ridit skarpt. Det vägde således ungefär jämnt mellan oss.

Min ingivelse hade varit så plötslig och blivit så snabbt omsatt i handling, att jag inte hunnit tänka på min egen säkerhet. Hade jag gjort detta från början, skulle jag naturligtvis ridit tillbaka samma väg vi kommit, ty då hade jag mött de våra. Men innan jag kom att tänka på detta, hade jag redan lämnat vägen och galopperat en mil över slätten. När jag då såg mig tillbaka, fann jag att preussarna spritt sig över en lång linje för att hindra mig att komma ut på Charleroivägen. Jag kunde inte vända, men jag kunde snedda mot norr. Jag visste ju att hela trakten vimlade av våra flyende trupper och att jag förr eller senare skulle stöta på några av dem.

Men en omständighet hade jag glömt — Sambre. I min upphetsning ägnade jag den inte en tanke, förrän jag fick se den, djup och bred, glänsa i morgonsolens sken. Den spärrade vägen för mig, och preussarna$ rop ljödo bakom mig. Jag galopperade ned till stranden, men hästen vägrade att störta sig i. Jag gav honom sporrarna, men stranden var hög och floden djup. Han ryggade, darrande och fnysande. Triumfropen ljödo allt högre, Jag vek av och red för brinnande livet längs flodbrädden. Floden gjorde en krök, och jag måste över på ett eller annat sätt, ty reträtten var avskuren. Plötsligt sköt en hoppets stråle genom min själ, ty jag varseblev ett hus på min sida om floden och ett annat mitt emot på andra stranden. Där två ställen ligga på det sättet mitt emot varandra, finns det vanligen ett vad mellan dem. En sluttande stig förde ned till stranden, jag tvang min häst ned för densamma, och han plumsade i. Vattnet steg till sadeln, och skummet yrde omkring oss. En gång slant han, och då trodde jag mig förlorad. Men han höll balansen och klättrade strax därpå upp för branten på andra sidan. Nu hörde jag bakom mig ett plaskande — det var den förste preussaren, som störtade sig i floden. Sambres bredd skilde oss åt.

Jag lät alldeles som Napoleon huvudet sjunka ned mellan axlarna under ritten och vågade inte se mig om av fruktan att mina mustascher skulle synas. Jag hade för resten slagit upp den grå kragen för att något dölja dem. Även om de först nu upptäckte sitt misstag, kunde de vända och hinna upp vagnen. Komme vi väl upp på landsvägen, kunde jag av hovslagen bedöma avståndet mellan oss, och det föreföll mig redan nu som om ljudet ökades i styrka, liksom om de långsamt vunne på mig. Vi redo nu uppför den steniga och krokiga väg, som ledde uppåt från vadet. Jag tittade mig försiktigt om under armen och fann att faran hotade från en ensam ryttare, som fått stort försprång framför sina kamrater. Det var en husar, en liten spinkig karl på en stor svart häst, som på grund av sin ringare vikt kommit i täten. Det är en hedersplats, men också — såsom han snart fick erfara — en farlig plats. Jag kände på pistolhölstret, men till min förskräckelse fanns där inga pistoler. I det ena låg en kikare, i det andra en hop papper. Min sabel hade jag lämnat kvar på Violette. Hade jag bara haft mina egna vapen och mitt get lilla sto, så kunde jag lekt med de där gökarna. Men alldeles obeväpnad var jag dock icke. Kejsarens egen sabel var fästad vid sadeln. Det var en kort kroksabel med fästet rikt inlagt med guld och mera ägnad att lysa med vid en trupprevy än att vara en krigare till gagn i överhängande dödsfara. Jag drog den sådan den nu var och avvaktade vad komma skulle. Slamret och ljudet av hovslagen hördes allt närmare. Nu hörde jag också hästens flåsande och något hotande tillrop från ryttaren. Vägen gjorde en krök, och när jag svängde om hörnet höll jag kraftigt in min vita arab, som då stegrade sig. Då vi snurrade om, befann jag mig ansikte mot ansikte med den preussiske husaren. Han hade för stark fart för att kunna stanna, och hans enda möjlighet var att rida omkull mig. Om han så gjort, torde han mist livet på kuppen, men han kunde skadat mig eller min häst och då — farväl med allt hopp om fortsatt flykt! Men den token vek undan, då han märkte att jag inväntade honom. och susade förbi till höger om mig. Jag lutade mig fram över min arabs hals och stötte leksakssvärdet i hans sida. Det måtte emellertid varit av prima stål och vasst som en rakkniv, ty jag märkte knappt att det gick in, ehuru klingan var blodig tre tum från fästet. Hans häst fortsatte i galopp, och han höll sig kvar i sadeln ett hundratal alnar framåt, innan han sjönk ned med ansiktet mot manen och omedelbart därefter damp i vägen över hästens hals. Själv var jag redan hack i häl efter hans häst. Några sekunder hade varit nog för allt vad jag nu berättat.

Jag hörde preussarna uppgiva ett skrik av förbittring och hämndlystnad, när de passerade sin döde kamrat, och kunde inte låta bli att skratta, när jag undrade vad de skulle tänka om kejsaren som ryttare och fäktare. Jag såg mig om helt försiktigt som förut och fann att ingen av de sju blivit efter. Kamratens öde hade ingen betydelse för dem i jämförelse med uppdragets utförande. De voro outtröttliga och obarmhärtiga som blodhundar. Jag hade emellertid ett bra försprång, och den duktiga araben skötte sig fortfarande utmärkt. Jag trodde mig redan räddad. Och dock hotades jag just i detta ögonblick av den värsta fara. Vägen delade sig, och jag valde den smalaste av de båda stigarna, emedan den såsom mest gräsbevuxen var bäst för hästens hovar. Tänk er min förskräckelse, då jag genom en grind kom in på en fyrkantig, av boningshus och uthuslängor omsluten gårdsplan utan annan utfartsväg än den, på vilken jag kommit in. Åh, mina vänner, om mitt hår blivit vitt som snö — finnas då icke också tillräckliga skäl därför?

Att vända om var omöjligt. Jag hörde dånet av hästhovar i gränden. Jag såg mig omkring — naturen har välsignat mig med den snabba blick, som är en krigagres förnämsta egenskap, i all synnerhet om han till på köpet är kavalleriöverste. Mellan en lång rad av låga stallbyggnader och själva boningshuset fanns en svinstia. Framsidan var byggd av fyra fot höga träpålar; baksidan var av sten och högre än framsidan. Vad som låg där bakom kunde jag inte se. Avståndet mellan den främre och den bakre väggen var endast några alnar. Jag stod inför ett förtvivlat vågspel, men måste däran. Klapprandet av hästhovarna hördes allt närmre och närmre. Jag pressade araben fram mot svinstian. Han klarade framsidan utmärkt och kom ner med framfötterna på det innanför sovande svinet, men snavade och föll på knä. Jag slungades över den bakre muren och föll på händer och ansikte ned i en mjuk blomsterrabatt. Min häst befann sig på ena, jag själv på andra sidan om muren, och preussarna komma instörtande på gården. Men jag var i rappet på benen igen och hade över muren fått tag i den liggande hästens tyglar. Muren var uppförd av lösa stenar, och jag föste ner några stycken, så att det blev en öppning i övre kanten. Då jag drog i tygeln med uppmuntrande tillrop, reste sig det ädla djuret för att taga det nya hindret, och stod ett ögonblick därefter vid min sida; jag satte foten i stigbygeln.

Då jag satte mig i sadein, fick jag en idé, värdig en hjälte. Om preussarna togo vägen Över svinstian, kunde de endast komma en i sänder. Deras anfall skule då inte vara farligt, då de icke finge tid att hämta sig efter ett sådant hopp. Varför skulle jag inte invänta dem och döda den ene efter den andre, i den ordning de kommo över? Det var en härlig idé. De skulle få lära sig, att Etienne Gerard var ett farligt villebråd. Min hand trevade efter sabeln. Tänk er då, go‘ vänner, mina känslor, då jag får tag i en tom balja! Sabeln hade falit ut, när hästen snavade på det fördömda svinet. Hur ofta hänger inte vårt öde på de lumpnaste lapprisaker — å ena sidan ett svin, å den andra Etienne Gerard! Kunde jag hoppa över muren och få tag i sabeln?. Omöjligt! Preussarna voro redan inne på gården. Jag vände min arab och ämnade fortsätta min flykt.

Men ett ögonblick såg det verkligen ut som om jag råkat i en farligare fälla än förut. Jag befann mig i den till bondgården hörande trädgården med fruktträd i mitten och blomsterrabatter runt omkring. En hög mur omgav det hela. Emellertid förstod jag att det måste finnas någon ingång till gården, då man ju inte kunde vänta att varje besökande skulle hoppa över svinstian. Jag följde muren runt om. Som jag väntat råkade jag på en port; nyckeln satt i på insidan. Jag satt av, vred om nyckeln, öppnade och — på andra sidan satt en preussisk lansiär till häst på sex fots avstånd.

Vi stirrade ett ögonblick på varandra. Därpå drog jag igen porten och låste den. Ett brakande och ett skrik hördes från den andra ändan av trädgården. Jag förstod genast, att en av mina fiender råkat illa ut vid försöket att bana sig väg genom svinstian. Hur skulle jag någonsin komma ut ur denna återvändsgränd? Det var tydligt att några av sällskapet galopperat omkring, under det andra följt efter mig hack i häl. Hade jag haft min sabel kunde jag kört undan lansiären vid porten, men att nu begiva mig ut vore att bliva slaktad. Stannade jag åter där jag var, skulle några av dom till fots taga sig fram över svinstian, och hur skulle det då gå för mig? Jag måste handla snabbt, eljest vore jag förlorad. Men det är vid sådana kritiska tillfällen jag är som allra mest förslagen och snar till handling. Alltjämt med hästen vid tygeln sprang jag ett hundratal alnar längs muren bort från det ställe, där lansiären höll vakt. Där stannade jag och lyckades med någon ansträngning vräka ner några av de lösa stenarna från muren. I samma ögonblick rusade jag tillbaka till porten. Som jag väntat, trodde han att jag höll på att göra en öppning i muren därborta, och jag hörde klampandet av hästens hovar, när han skumpade i väg för att avskära mig reträtten. Då jag kom till porten, såg jag mig om och varseblev en ryttare i grön kappa, vilken jag genast kände igen som greve Stein, klara svinstian och därefter i ursinnig fart med ett triumferande utrop galoppera genom trädgården. »Giv er, ers majestät, giv er! Jag erbjuder er pardon!» Jag slank ut genom porten, men hade inte tid att låsa den. Stein var mig alldeles i hälarna, och lansiären hade redan vänt om. Jag hoppade upp på min arabiske springare och susade i väg med en öppen sträcka grön äng framför mig. Stein måste stiga av och öppna porten, leda hästen igenom och åter sitta upp, innan han kunde återupptaga förföljandet. Jag var mera rädd för honom än för lansiären, vars häst var av oädel ras och dessutom trött. Jag red en hel mil i sträckt galopp, innan jag vågade se mig om, och då befann sig Stein på ett musköthålls avstånd, lansiären var dubbelt så långt borta, och endast tre av de övriga voro inom synhåll. Mina nio preussare hade visserligen gått ned till ett mera hanterligt antal, men redan en var för mycket för en obeväpnad man.

Det hade överraskat mig, att jag under den långa jakten inte sett några flyktingar från armén, men jag förstod, att jag var ett ansenligt stycke väster om deras reträttväg, och att jag måste snedda åt öster om jag ville stöta på dem. Om jag icke gjorde det, var det sannolikt, att mina förföljare, även om de själva inte hunne ifatt mig, dock skul:le kunna hålla mig i sikte, tills jag blev avskuren av några av deras norr ifrån kommande kamrater. Då jag vände blicken mot öster såg jag långt borta spridda moln av damm, som sträckte sig miltals över landet. Där gick säkerligen stora stråkvägen, på vilken vår olyckliga armé flydde. Men snart fick jag bevis för att några av våra efterliggare kommit in på sidovägar, ty plötsligen stötte jag på en häst, som gick och betade i utkanten av ett fält, och bredvid honom med ryggen mot dikeskanten låg hans herre, en fransk kyrassiär, illa sårad och synbarligen nära att dö. Jag hoppade av, tog hans långa, tunga sabel och red vidare. Aldrig glömmer jag uttrycket i den stackars mannens ansikte, då han såg på mig med slocknande ögon. Det var en gammal soldat med grå mustascher, en av dessa riktiga fanatiker; för honom tedde sig den oväntade anblicken. av hans kejsare som en uppenbarelse från höjden. Överraskning, kärlek, stolthet — alla dessa känslor avspeglade sig i hans bleka drag. Han sade något — jag fruktar att det var hans sista ord — men jag hade inte tid att lyssna, utan galopperade vidare.

Hela tiden hade jag nu ridit över ängsmark, som i denna trakt var genomskuren av breda diken. Somliga av dessa kunde näppeligen vara mindre än fjorton à femton fot breda, och för var gång det gällde att taga ett sådant hade jag hjärtat i halsgropen, ty hade hästen råkat slinta och falla, så hade detta varit min undergång. Men vem som nu valt hästar åt kejsaren, så hade han gjort sin sak väl. Utom då min fåle vägrade vid stranden av Sambre, svek han mig aldrig. Han klarade allt i ett språng, Och ändå kunde jag inte skaka av mig dessa fördömda preussare. För vart dike jag lämnade bakom mig såg jag mig om med nytt hopp, men blott för att se Stein på sin kastanjebruna häst med de vita strumporna sätta över det lika lätt som jag själv. Han var min fiende, men jag respekterade honom för hans hållning vid detta tillfälle.

Gång efter annan mätte jag med ögonen det avstånd, som skilde honom från närmast följande ryttare. Jag funderade på att vända och stöta ned honom, som jag gjort med husaren, innan någon av kamraterna kunde komma honom till hjälp. Men de övriga hade slutit sig ihop och voro inte långt borta. Jag tänkte för resten som så, att Stein sannolikt var lika skicklig fäktare som ryttare, och att det därför kunde taga någon tid att få bukt med honom. I sådant fall skulle de andra komma till hans hjälp, och då hade jag varit förlorad. Det var på det hela taget klokare att fortsätta flykten.

En väg med popplar på ömse sidor sträckte sig tvärs över slätten från öster till väster. Den skulle föra mig mot det långsträckta dammoln, som markerade det franska återtåget. Jag vek därför av och galopperade ditåt. Bäst jag red, fick jag se ett enstaka hus framför mig på höger hand med en stor lövruska över dörren för att utmärka dess egenskap av värdshus. Utanför stodo några bönder, som emellertid föga bekymrade mig. Vad som oroade mig mer var att jag fick se skymten av en röd rock, vilket visade, att det fanns engelsmän i närheten! Att vända eller stanna gick emellertid inte för sig: jag hade således ingenting annat att göra än att galoppera vidare och stå mitt kast. Inga trupper syntes till. Dessa män måste alltså vara efterliggare eller marodörer av vilka jag ingenting hade att befara. Då jag närmade mig såg jag ett par sådana sitta på en bänk och dricka utanför värdshuset. Jag såg dem resa sig vacklande — båda voro synbarligen mycket druckna. Den ene raglade fram och ställde sig mitt på vägen. »Nej, se Boney! sannerligen är det inte Boney!» tjöt han. Han rusade mot mig med framsträckta händer för att hugga tag i mig, men till sin lycka snubblade han med sina ostadiga ben och föll pladask på vägen. Den andre var farligare. Han hade under tiden sprungit in i värdshuset, och just som jag passerade förbi, kom han utrusande med sin musköt i handen. Han intog knästående ställning och jag lutade mig framåt över hästens nacke. Ett enstaka skott, avfyrat av en preussare eller österrikare är en struntsak, men engelsmännen voro vid denna tid Europas bästa skyttar, och den fyllbulten föreföll vara stadig nog på handen, när han stödde geväret mot axeln. Jag hörde smällen, och hästen gjorde ett krampaktigt språng, som skulle kastat mången ryttare ur sadeln. Ett ögonblick trodde jag, att han var dödad, men när jag vände mig om i sadeln såg jag en ström av blod rinna ned för hans länd. Jag tittade mig om och såg att det odjuret till engelsman bitit av spetsen på en ny patron och höll på att stöta in den i musköten, men innan han lagt fängkrut på voro vi utom skotthåll. Dessa gynnare voro emellertid infanterister och kunde inte ansluta sig til jakten, men jag hörde dem hojta och uppgiva jaktrop som om jag varit en räv. Bönderna ropade också och sprungo över fälten, svängande sina käppar. Från alla håll hörde jag skrik, och vart jag såg kunde jag skönja förföljare, som kommo springande under hotfulla åtbörder. Att tänka sig den store kejsaren såsom föremål för en dylik hetsjakt! Jag önskade att jag haft de bovarna inom räckhåll för min sabel.

Men nu kände jag, att denna kapplöpning närmade sig sitt slut. Jag hade gjort allt vad man rimligtvis kunde begära av en människa — somliga torde säga mera — men slutligen kommit därhän, att jag icke längre såg någon möjlighet till räddning. Mina förföljares hästar voro utpumpade, men min egen var både utpumpad och sårad. Han led stor blodförlust, och vi lämnade en röd strimma efter oss på den vita dammiga vägen. Redan slappnade han mer och mer i loppet, och förr eller senare måste han stupa under mig. Jag såg mig om och där voro de fem oundvikliga preussarna — Stein omkring hundra alnar framför de övriga, så en lansiär och därpå de tre övriga tillsammans. Stein hade dragit sin sabel och hötte åt mig. För min del var jag besluten att inte giva mig. Jag ville pröva hur många av dessa preussare jag kunde taga med mig in i den andra världen. I detta sublima ögonblick trädde mitt livs alla stordåd fram för min inre syn, och jag hade en känsla av, att denna min sista hjältebragd verkligen bildade en värdig avslutning på ett sådant levnadslopp. Min död skulle bliva ett fruktansvärt slag för dem, som älskade mig, för mina husarer och för andra som inte skola namngivas. Men för allas dessa hjältar voro min ära och mitt rykte dyrbara, och jag kände att deras sorg skulle paras med stolthet, när de erforo hur jag red och stred denna min sista levnadsdag. Jag stålsatte mig därför mot allt känslopjunk, och som min arab haltade mer och mer på sitt sårade ben, drog jag den väldiga sabeln, jag tagit från kyrassiären och beredde mig med sammanbitna tänder för min sista strid. Jag skulle just draga in tyglarna, ty jag fruktade, att ett längre dröjsmål skulle tvinga mig att slåss till fots med fem ryttare. I detta ögonblick fick jag se något, som fyllde mitt hjärta med hopp och framkallade ett utrop av glädje på mina läppar.

Ur en liten skogsdunge framför mig stack tornspiran till en liten bykyrka upp. Men det kunde inte finnas två sådana torn, ty det ena hörnet hade stympats eller träffats av blixten, så att det fått en högst fantastisk form. Jag) hade sett det för inte mer än två dar sen — det var byn Gosselies kyrka. Det var inte hoppet att kunna uppnå byn, som kom mitt hjärta att jubla, utan det var den omständigheten, att jag kände till trakten — den där bondgården på en knapp halvmils avstånd, vars gavel stack fram ur skogsbrynet, måste nämligen vara just den gård i St. Aunay, där vi bivackerat och vilken jag nämnt för kapten Sabbatier såsom återsamlingsplats för Conflans’ husarer. Där voro de alltså, mina små kaxar, om jag blott kunde hinna fram till dem. Med varje språng blev mina häst svagare. Med varje ögonblick blev bullret av förföljelsen starkare. En skur av tyska kötteder ljöd tätt invid mig. En pistolkula ven förbi mina öron. Jag sporrade min stackars arab det värsta jag kunde och slog honom med flata klingan. På detta sätt drev jag upp hans hastighet till det yttersta. Den öppna grinden till bondgården syntes framför mig. Jag såg vapen blänka där innanför. Huvudet på Steins häst var mindre än tio alnar från mig, då jag med blixtens fart jagade igenom. »Hitåt, kamrater! Hitåt!» ropade jag. Jag hörde ett surr liksom av retade bin, som svärma ur kupan. Nu störtade min präktige, vita arab död till marken under mig, och själv slungades jag mot gårdens knaggliga stenläggning, varefter jag inte minnes något mera.

Sådant, mina vänner var det sista och mest ryktbara av mina hjältedåd. Berättelsen därom genljöd över hela Europa och har gjort Etienne Gerards namn berömt i historien. Alla mina ansträngningar kunde, tyvärr, endast med några veckor förlänga kejsarens frihet, då han ju, som bekant, gav sig åt engelsmännen den 15 juli. Men det var då inte mitt fel att han inte mäktade samla de styrkor, som ännu väntade i Frankrike för hans räkning, och utkämpa ett nytt Waterloo med lyckligare utgång. Hade andra varit lika lojala som jag, skulle världen haft ett annat utseende, kejsaren hade fått behålla sin tron, och en officer med mina förutsättningar hade inte blivit tvungen att tillbringa sitt liv med att plantera, kål och förnöta sin ålderdom med att tala om historier i en kafélokal. Ni vill veta något om Steins och de övriga preussiska kavalleristernas öde! Om de tre som jag förlorade ur sikte under vägen vet jag ingenting. En dödade jag som ni minns. Tre av de fem återstående dödades av mina husarer, som i början alltjämt voro i den tron, att det var kejsaren själv, de försvarade. Stein tillfångatogs, lindrigt sårad, likaså en av ulanerna. De fingo inte veta sanningen, ty vi ansågo bäst, att antingen alls inga, eller också falska nyheter angående kejsarens vistelseort spriddes bland allmänheten. Greve Stein trodde alltså tillsvidare, att endast få alnar skilt honom från ett så överväldigande kap. »Väl mån I älska och ära er kejsare», yttrade han, »ty en sådan ryttare och en sådan fäktare har jag aldrig sett.» Han förstod inte varför den unge husaröversten skrattade så hjärtligt åt hans ord — men han fick veta det längre fram.

1. Med detta namn avses möjligen greve Drouet d'Erlon, marskalk av Frankrike och chef för en kår vid Waterloo. Övers. anm.