Stockholm, Del 2 (Elers 1800)/Kap 301

←  Cap. om några märkeligare Hus och Palatser, samt allm. Inrättningar, m. m. på Norre-malm.

Stockholm, Andra delen av Johan Elers Blasie-holmen.

Skepps-holmen.  →

Tredje Afdelningen.
Om de till Norre-Malm nästgränsande Holmar.

---

I.
Blasie-Holmen, och Kyrko-Holmen.

§. 1.

Käpplingen, gamla Skepps-Holmen, sedan Blasius eller Blasie-Holmen, är nu vid Norremalm en landfast udde, som sticker ut i Saltsjön, i Öster om S:t Jacobs Kyrka; men har tillförne, genom en gren af Norrström, derifrån varit skild och utgjordt en liten holme, vid Mälarens utfall; innesluten af nämde ström och Ladugårdslands-viken. I senare tider, har Näckeström blifvit så igänfyld, att namnet af Holme blott är qvar, och strömmens fordna lopp, nästan okändt.

I anledning af Perspectiv-Ritningen uti Gr. Dahlbergs verk (Tab. 39), säger C. Rådet Berch^[1]: ”denna rännil som gick bakom Arsenalen, lilla trägårds-gatan fram, till Packartorget, och skilde Blasie-holmen ifrån det öfrige Norremalm, är nu alldeles igänfyld, så att man icke mer ser tecken till Bryggan G.”

På Tillaei Charta är blott Näckeströms utlopp marqverat i Packartorgsviken, i Qvarteret Näckström, strax åfvanför nya Ladugårdslands-bron; kommandes förbi Gr. Creutz och Presidentens Strömfelts hus. Troligt är, att den i Öster från gamla Arsenalen, gått fram på hörnet af Kungsträgården och litet nedanföre, nu mera Stockenströmske egendomen, fallit ut i Packartorgs-viken. Detta instämmer ock, med den Charta, som finnes bifogad, Wittinghs S:t Jacobs minne.

Att Näckebro, varit belägen i rät linea med nu varande gamla Arsenalsmuren, tyckes kunna slutas af Relationen, om Drottning Ulrica Eleonora den älldres begrafning, i Nov. 1693, hvarest nämnes: ”att Norremalms Compagnie, stod på platsen, emellan K. M:ts Stall och S:t Jacobs Kyrka, långs åt Arsenalen och Näckebro,” eller som vägen nu går till Blasie-holmen.

Ovist är när denna bro blifvit anlagd och Käpplingen med Norremalm sammanbunden. Häfderne förmäla väl, att när Christian I. med Danska Flottan, ankom till Stockholm och lade sig vid bomen, blef han derifrån drefven med bössor och pil. Danskarne lade sig då vid Vangsiö och gingo en dag till Käpplingen. Att drifva dem derifrån, byggde Bönderne en bro dit, och blefvo väl i början nödgade att fly; men med hjelp ur Staden och då den trånga bron gick sönder, blefvo Danskarne slagne, hvarom Rimkr.^[2] säger:

”The vorde sva qvastade på thera rompa,
The budo ej sedan till Käpplingen skompa;
Thet Sundit fick thet namnet tha,
Brännersund heter mädan verldin staa.”

I anledning häraf säger Dalin^[3] att Sundet, emellan Käpplingen och Staden, uti Carl Knutssons tid (1448—1459) kallades Brännersund, sedermera Näckström.

Om bro, i anseende till Communication med Käpplingen, allt sedan blifvit underhållen, är icke bekant. Under den tiden Holmen för Kronans och Flottans behof nyttjades, och sedermera i medlet af förra Seculo, då den begynte att bebyggas, af enskilte personer, på donerade tomter af Drottning Christina, har bro varit oumgängelig; innan strömmen blifvit förvandlad till en rännil, och rännilen hunnit att igänfyllas. I handlingarne nämnes Näckebro 1612, då Konung Gustaf Adolph skänkte Skepps-Byggmästaren Hindr. Hybertz, en Dess och Kronans tomt, belägen vid Näckeström, utanför K:s Trägård; sträckande sig ifrån Mester Isebrants gård, och till trägårds-porten vid sjön; dock skulle han hafva sin utgång, inpå Skeppsholmen. (Ö. Bref. d. 21 Oct. 1612), och 1620, då Byggmästaren Isebrant Johansson s. å. fick bekräftelse på en gård, med kryddgård derhos, uppå Norremalm, vid Näckeström; der vid bron liggande^[4]. Utan en älldre Charta öfver tracten kring S:t Jacob och Kungsträgården, kan detta icke närmare upplysas.

Om samma bro, innehåller Dr. Christinas bref, af d. 6 Julii 1652 till Öfverståth. Baron Sch. Rosenhane, att han med det första skulle låta besörja, reparationen af Näckeströms bro, emellan Öster malmen och Blasie-holmen; hälst sedan Ladugårdslandet under Staden blef donerat, passagen öfver berörde bro och Blasie-holmen, allmänt nyttjades.

Denna vattuledning var så ödelagd och grafven så igänväxt, att K. M:t, på derom gjord ansökning, beviljade d. 5 Aug. 1697, att K. Rådet och Presidenten Gr. Axel Wachtmeister, skulle få sin byggnings-grundval utflytta 2 à 3 alnar, i den graf man fordom kallat Näckeström^[5].

Sedan således förhållandet med denna holme, någorlunda blifvit utredt; fordrar ordningen att återvända, till dess älldre Historia.

§. 2.

Käpplingen, dess älldsta kända namn, kan icke gerna, efter Johan Bures tanke, härleda sig af Klippingars förfärdigande derstädes, i K. Gustaf I:s tid^[6]; då Käpplingen redan omtalas i våra Häfder 1389 och 1471. Snarare torde Kyrko-holmen, af en sådan anledning, blifvit kallad Mynt-holmen på en gammal Charta öfver Blasie-holmen.

Af ett ohyggeligt förräderi och ett grufveligt mord, å ärlige Svenske män, är Käpplingen, från älldre tider känd och rycktbar vorden. Man vill här intaga Hufvudsakeliga innehållet, af den berättelse, som på samma tid, 1389 derom skall vara uppsatt och sedermera blifvit i Upsala Bibliotek funnen, samt af Trycket utgifven, af Doct. Eric Benzelius, Sonen^[7]; efter den till stil och Ortographie, faller sig i allmänhet något svår att läsa, och icke finnes i hvars mans hand.

Deraf inhämtas: att Tyskarne väl 12 år förut, på detta förräderi varit betänkte och hade hemligen sammanskrifvit en lista, på 70 af de bästa Svenske Borgare, som brännas skulle. De hade om K. Albrechts tillstånd dertill anhållit; men som Han dertill icke samtycka velat, hade deraf ibland Hans Riddersmän osämja uppstådt.

Då K. Albrecht blef fången, sammansvuro sig ett sällskap, som kallades: Hättebröder, och voro i förstone 170 st. som nattetid gingo väpnade, och med oqvädins ord öfverföllo de Svenske, ehvarest de dem råkade. Häraf uppväcktes omsider de Svenskes omtanke, hvad råd och utväg till allmän säkerhets bibehållande vore att vidtaga. De funno då bäst vara, att härmed skulle hafvas anstånd, till dess Rådet och Menigheten, kommo tillsammans i S:t Gertruds Gillestufvu. Vid det tillfället blef efter mycken öfverläggning, allmänneligen kundgjordt, att ingen skulle illa tala om Herrar och Furstar, eller någon annan, utan att derföre ansvarig vara; och dermed skulle all tvädrägt upphöra. Svenskar och Tyskar svoro då hvarannan vänskap och broderskap, samt att lefva i enighet tillsamman.

Derefter hände att Rikets Råd, kallade några af Stockh:s Stad till Telje och sände dem lejde-bref och Sigge Brun samt Simon Djäkn till ledsagare, att de så mycket säkrare skulle färdas fram och åter. Rådet och Menigheten nämde dertill: Lambricht Westval, Pett. Alenninge, Alff Grenerot och Hans Grönolve, med fullmagt att dagtinga till allmänt bästa; och foro så åstad till Telje.

Vid ankomsten dit, återvände 3:ne af förenämde Deputerade, som med de Svenske Herrar icke ville samrådas. När Pett. Alenninge det förnam, lagade han sig äfven färdig till afresan. Då blef han förrådd af sina egna medbröder, som sårade och fängslade honom. En hans tjenare blef slagen och skuten igenom hufvudet, och i samma natt fängslades Albrecht Karlsson, och fördes i Stockholms torn. Vid det tillfället yttrade Bertil Brun sitt missnöje deröfver, att Stockholms Borgare, orätt och våld öfvergick; och då en af Hofmännerne det hörde, blef han derföre hårdeligen slagen, och blå och blodig genast i Tornet förd.

Ryktet derom gjorde en sådan farhåga och förskräckelse, att hvar och en grep till vapen; församlandes sig på Torget, både Svenskar och Tyskar. De Svenske trodde sig alla vara förrådde; Tyskarne åter räddes, att de Svenske, som voro nog starcke, skulle gemensamt hålla tillhopa emot dem, och förestälte således, att skiljas åt. Om något ofog hände de gode Män, som fängslade voro, emot Stadens rätt, dermed skulle till följande dagen uppskjutas. Med stor möda blef väl bullret stillat; men de Svenske samlade sig i S:t Olufs Gillestufva, och torde ej skiljas åt i frucktan för öfvervåld och mord. När de Tyske det sågo, påfunno de ett annat råd. De Svenske förstodo nu deras onda uppsåt, gingo derföre upp på Rådhuset, och frågade hvad dermed mentes, att Borgmästaren och Albrecht lågo i tornet, samt att Alenninge fängslad var? Då svarade Borgmästarne, att de med dem intet ondt viste. De Svenske yrkade då, att om de något brott begådt, måtte de derföre lagligen dömmas och straffas, och icke tillåtas, att än den ena, och än den andra kastades i tornet, som Missgärningsmän; sägandes sig förstå, att det ville så gå, som det länge sedan vore dem sagt och hvarföre de varnade blifvit; att de Svenske skulle i Stockholm förrådde varda. Tyskarne svarade, att de icke viste af något förräderi, ej eller med de fängslade annat, än alt godt; och om de med orätta fängslade voro, borde de med rätta, löse och frigifne varda; villjandes efterfråga, om Höfvitsmännerne, dem något förräderi tillvitte. Emedlertid var Bertel Brun lös; men Albrecht hvarhållen i tornet.

Då de skulle gifva de Svenske svar, uppträdde de åter på Rådhuset, Lördagen för Helige Trefaldighets Söndag; berättandes, att Höfvitsmännerne, icke viste annat med någon, än ära och godt. — Af de bästa skulle då 30 Svenske, och 30 Tyske Borgare, på Rådhuset kallas, och då de församlade voro; då sade Borgmästarne, att de af Höfvitsmännen förnummit, om det ärendet, som anmält blifvit; och att de svarat sig icke veta, med någon man, annat, än hvad ära och godt vore; hvarföre de med råd och sämja, ville detta mål sålunda afhjelpa; att de enhälleligen skulle svärja hvarannan, vid Gud, Jungfru Maria och alla Helgon, att den ena skulle med den andra i nöd och lust, lefva och blifva såsom bröder sins emellan. Och om så hände, att de Svenske voro rådande med sinom Herre, då skulle aldrig Svensk man kära, på Tyska; och voro åter Tyskarne rådande, då skulle ej Tysk man, kära på Svenska: och dermed skulle vara god endrägt och alla käromål och ond ord upphöra. Petter Alenninge och Albrecht Karlsson skulle lösa varda, och hvad den ena sedan öfverginge, det skulle och den andra öfvergå. — Hvad de således på Rådhuset svurit hade, blef sedan Menigheten kundgjort, och Lördagen öfver var alt tyst och stilla, till Söndagen efter aftonsången, då ringt var och portarne låste. Tyskarne gingo alle i Gille-stufvan och frucktade, att deras uppsåt måtte blifva Svenskarne kunnogt, innan de hade dem, der de önskade. Borgmästarne gingo den natten, emellan Slottet och Hättebröderne; befarandes verkställigheten af det mord som påtänkt var.

Det hände att en fattig man som tjente vid Rådstufvan, stod ganska bittida upp om Måndags morgonen, förr än Solen uppgick, och då han hade gått omkring Kyrkogården och kom till Rådstufvan, hörde han der talas, och tänkte att han försåfvit sig. Han hade då sedt Herbricht Konyngsmark, Herr Marqvard Kromnedyke, Lydeka Rytz, Otto Beyenblert, med flere, innan för lilla porten på Slottet i deras harnisk. Då gick han på Rådstufvan och sporde dem: om de ville honom något? De svarade: att han skulle tillsäga Rådet att till dem uppkomma, innan folket började att gå på gatan. Då en del af Rådet var samlat, gick samma man upp till Slottet, då han såg derifrån utgå, väl 60 Personer, i full rustning, som gingo till Stor-torget och stannade vid Jöns Bagares bod. Han lopp då in i Rådstufvan, och sade att de skulle taga sig till vara, att de icke varda förrådde eller mördade; ty på Torget stodo Höfvitsmännerne ifrån Slottet, och måtte Gud veta, om de ämnade dem något ondt. Alf Grenerot svarade, att den gamble mannen tedde sig obeskedeliga; stod upp och gick ut i förstufvan; kallade en Rådman till sig; tillsägandes honom, att gå till Höfvitsmännen och bjuda dem återgå till Slottet, efter de för bittida voro ankomne. Det skedde så. Men då allt Rådet var på Rådhuset samlat, gick Grenerot ut med tvänne Tyske Rådmän, dem han sände, den ena till Slottet, att säga dem, att nu vore tiden inne, att inställa sig; och den andre, att kalla Sällskapet och dem, som i deras rustning lågo i Gille-stufvan; tillsägandes dem att skyndesammeligen ankomma och icke längre dröja.

Från Slottet ankom då väl 60, och Köpmännerne voro mera än tusende med Harnisk, och Hennyng van der Dolle var deras Baners-Mästare. De stannade vid Kåken, vore grymme som Lejon, talade illa och voro glade, att se sitt onda uppsåt främjas. Alla svorne eder glömdes; de ärlige män, som brännas skulle, voro på Rådhuset insatte, utan att veta sig något ondt hafva gjordt. När de församlade, länge hade stått på Torget, och Rådhuset var tillspärrat, gick Lydika Rytz till Rådstufvuporten, och bad dem släppa honom in, elljest ville han gå från torget. Då kom han in, gående med sitt Harnisk, och när de gode män det sågo, ante det dem, att det skulle gälla deras lif: sägandes att detta voro dem länge sagt; men ingen hade dertill velat tro sätta. Då svarade Grenerot, att den som god och rättvis är, lär det väl finna, och bad Lydika Rytz att låta den skriften förekomma, der de förrädare inskrefne stodo. Jöns Djäkn påkallades, att han skulle samma skrift hämta: och då den föredragen var, stodo ock de der uppteknade, som 4 år förut afledne voro, och Årlander Galne, som året förut var rymd till Gottland. Då listan uppläsen var, gafs låf och befallning, att gripa och fasttaga de Svenske, ehvar de funnes, utan att i Kyrko eller Kloster, någon frid njuta. Det skedde så, och de Svenske fördes in på Rådstugan, der de pinte och hårdeligen slagne blefvo.

När de mästadels inkomne voro, tog hvar sin vid bältet, och i Borgmästarens åsyn afförde dem till Slottet; och hvad skulle 60 uträtta emot tusende. Jöns Kabbomagher och Lauretz up Hughom, blefvo sårade och tagne i Brödra-Klostret på Holmen; och alla voro pinte med sågar, af Ekebräder gjorde, att de skulle på sig något förräderi bekänna. De svarade att de deraf intet visste och ville häldre dö än vidkännas något brott, hvartill de icke skyldige voro.

Om Tisdagen brände de Greges Rödha, Jöns Kabbomagh och Laurentz op Hughom. Dernäst om Helga Lekamens natt, då allt folket låg i sin bästa sömn, gick Alf Greneroth och flere hans Stallbröder på Slottet, och låfvade Höfvitsmannen, hälften af allt Svenskt gods, af deras, som fångne voro, att de genast måtte brännas. Då leddes de gode män af Slottet, och fördes bundne, till Käpplinge, i en båt. Der var en Präst, som dem skriftade, då elden tändes; han svor vid sitt Ämbete, att de oskyldige voro, till de brott hvarföre de straffades; men Tyskarne aktade icke derpå, utan bundo dem, uti ett gammalt trähus, och satte der elden uppå, och uppbrände dem således, utan ransakning och dom, om natten medan folket såf. Då hände ett stort järtecken och ett så förfärligt regn och åske-dunder, att man trodde att folk och Stad förgås skulle; och flödade vattnet så på alla gator, att ingen torde gå af sitt hus, förr än detta oväder var förbi. Detta skedde år efter Guds börd 1389, Annan dag efter S:t Eskills dag, som då inföll på Helga Lekamens dag, eller natten emellan d. 11 och 12 Junii.

---

Biskop Rhyzelius, som i anseende till det härvid inträffade åske-dunder, i sin Brontologia^[8], härom förmäler, tillägger: att de Tyske Stockholms Borgare, under K. Albrechts tid, sig mycket förökat hade, genom sine fratres cucullatos eller Hättebröder; åberopandes sig hvad Messenius i sin Scondia, om deras skändeliga otacksamhet och trolöshet berättar.

Af desse Hätte- och Fetalie-Bröder, tvänne sammansvurne Tyske partier, till K. Albrechts försvar; kallades de förre så, af sin Hufvud-bonad. De hade förbundit sig, att hålla Stockholm, K. Albrecht till handa, och i sådant ändamål, var väl deras afsigt, igenom förenämde våldsamma gärning, hvarmedelst 200 Stockholms Borgare, på en gång uppbrändes^[9], att i de Svenskes vanmagt öka sitt välde, och täfla med Fetalie-Bröderne, som voro Röfvare till sjös; att till Lands, genom rån och mord, gjöra sig rika af rof, och frucktade genom nidingsbrott och tyranni. Ingen ting vittnar troligare, om en svag regering och ett folks förackt och olycka; än att slike brott och missgärningar lämnades ohämnade, och blefvo snarare skyddade än straffade. Det berättas väl att desse missdådare, till synda-bot, blifvit ålagde, att med sin kostnad, vid allmänna vägen, på backen vid Tullportsgatan, midt emot Capellet på Södermalm, som vägen då låg till Skants tull; uppresa trenne stenar eller pelare: hvilket ock blifvit verkställt år 1400, och hvaraf en sten ännu finnes i behåll, sedermera upprest under qvarnen, på den af detta minnesmärke, så kallade pelare-backen.

Att ett så skändeligt förfarande, icke lätteligen kunnat utplånas, vittnar det på Borgerskapets i Stockholm, gjorde anhållan, år 1470, af R:s Råd och Föreståndare vidtagne beslut, hvarigenom Stadslagen i den delen upphäfdes, att hälften af Städernes Magistrater, skulle bestå af utländske män; hvarjämte förordnades, att äfven andre märkelige Ämbeten, skulle med Svenske män besättas.

§. 3.

Ibland de namn som denna Holme fordom tillagde blifvit, torde ock, icke utan anledning, S:t Jacobsön, kunna räknas. Det förekommer väl sällan i häfderne; men blandas då med andra orters namn. Att Wongilsön, Wongisön, som nämnes med Helge-ands-holmen, äfven S:t Jacobsön (se Rimk. 2 Del. p. 260—269), hvarken varit eller äro, en och samma Holme eller Ö; tyckes deraf endast kunna intagas, att så många olika namn, troliget på en gång och samma tid, icke blifvit nyttjade, att utmärka, ett enda; då de tillhörde sina serskilte ställen. S:t Jacobs- eller Vadmulsön, nu Ladugården eller Djurgården, säger Dalin^[10]; men denna oreda synes fordra någon undersökning, hvar Jacobs-ön, rätteligen sökas bör, ehuru obetydeligt, det anses må.

Om man skulle påstå, att Jacobs-ön, vore antingen hela, eller någon del af Nord-Östra malmen, som redan 1343 utgjorde en egen, eller S:t Jacobs församling, skild ifrån Solna; så synes det inkastet möta, att denna del af malmen, icke utgör någon ö. Derpå kunde väl svaras, att man för mer än 400 år sedan, icke nu så noga känner, huru sjöar och vatten, då för tiden skilt och delat denna tract af malmen; men som Käpplinge-namnet ännu nyttjades 1389, och Jacobsön, omkring 1470, först förekommer; synes troligast vara, att Käpplingen ock fått detta sednare namn; såsom liggande under S:t Jacob, och så nära Kyrkan; hvilken mening ock hämtar styrka, af det tillagde ordet, Helig eller S:t Jacobs-ön.

§. 4.

Rikets Flotta hade i de älldste tider, visse vinter-lägen och så kallade Skeppsgårdar. I medlet af 14 årahundradet, då större skepp begynte att nyttjas, ansågs Stockholms Hamn dertill tjenligast.

Tyrannen som våldförde Riket, förstörde ock Dess Skepps-Flotta, och hvad som undslapp förödelsen, borrtfördes med annat rof till Danmark. Landets belägenhet, fordrade skyndesamme försvarsanstalter till sjös, och Gustaf I:s kärlek för eget Fosterland, saknade icke eller, i denna delen, Hans verksamme nit och omsorg. Snart hade Han en Flotta af sköna Skepp och Bojorthar, Segelredde och väl utrustade; men hvad på detta stället derom endast bör anmärkas, är att Flottan i Hans och Hans Söners tid, hade sin hamn och station, dels under Stockholms Slott, och dels vid denna holme, som ock deraf fick namn af Skepps-Holmen.

Skepps-gården i Stockholm, nämnes i Thomas Raffaelssons räkenskaper år 1558; uti räkenskaperne för år 1563, för Skepps-gården, vid Stockholms Slott, upptages en Flotta af 65 Skepp, med skutor och Fetalie-Fartyg inberäknade. Konung Eriks segrande Flotta fördes 1564 om Hösten i vinterläge, till Stockholm; och Hamnen derstädes, ansågs länge dertill för den säkraste, ehuru den i anseende till sitt långa afstånd ifrån Hafsbandet, icke var den beqvämaste^[11].

Att en del af Flottan låg vid Skeppsholmen, och en del vid Slotts-backen, kan ytterligare intagas af K. Carl IX:s bref, daterat Örebro d. 21 Mart. 1611, angående drögsmålet, med Flottans utredande, i anseende till oenigheten, emellan Skepps-Byggmästaren Isebrand, Amiralen öfver lilla Flottan Nils Engelsman, och Anders Cordel, hvilken var Capitaine öfver ett antal Galejor och Lodjor; hvarutinnan K. yttrar sig: ”Vi hafve intet gifvit Anders Cordell, någon befallning, att hafva beställa med Skepps-Holmen, och få framt han icke packar sig dädan; så vilja Vi fuller låta laga om honom, att han intet skall trifvas vid; utan Mäster Isebrand och Engelsmannen skola hafva med Skepps-Holmen att göra, och Cordellen allenast med de Skeppen, vid Slotts-backen ligga.”

Uti ett Drottning Christinas Donations-bref, af d. 20 Jan. 1651, hvarutinnan Riks-Stallmästaren Hans Wachtmeister, förlänes ett Kronans stenhus på Blasius Holmen, förmäles, att det för ett Amiralitets-hus, tillförne blifvit brukat; när åter Flottan blef till nya Skepps-Holmen flyttad var der för Amiralitetet nödige rum och hus utsedde. Flottans utredning i Stockholm, besörjdes i K. Eriks tid, i synnerhet af honom Sjelf, genom de tillförordnade Amiralerne och Ståthållaren i Stockholm; som hade under sig nödige Ämbets och tjenstemän. Huru vidsträckt deras befattning var, i ett så angeläget ärende, kan inhämtas af ordningen, uppå de förnämste Ämbeten i K. M:ts Hof, af år 1571^[12].

K. Johan III. lät på Skepps-Holmen för sig uppbygga ett Lusthus^[13]. Om det varit på nya eller gamla Skepps-Holmen, nämnes icke, och om der tillika någon trägård blifvit anlagd, samt om Holmen deraf, sedermera blifvit kallad Lust-Holmen, kan icke med någon visshet sägas. På den älldste kända Plan-Charta, som finnes beskrifven i 1 Cap, om Stockholms anläggning, under N:o 8, är en lust-parck, på nu varande Skepps-Holmen, utmärkt. I Handlingarne förekommer ock, att en Trägårdsmästare förordnades, öfver Konungens Trägårdar på Norremalm och Lust-holmen, 1619, (Registrat. f. 296), och 1622 nämnes K:s Trägårdar i Stockholm, så väl vid Slottet, som ock elljest på Norremalm och Lust-holmen. Att uppsöka denna Holme på Valdemars-ön eller Djurgården, dertill finnes ingen känd anledning. Fråga om någon sådan anläggning derstädes, väcktes långt efteråt.

Riks-Rådet, Öfverståthållaren och Amiralen Clas Fleming, som ifrån 1634 till 1644, då han såsom Befälhafvare på sitt Amiral-Skepp, blef skuten d. 26 Julii, sistn:de år; stiftade i så många nyttiga inrättningar, byggnader och kloka anstalter, åminnelsen af sin sorgfällige styrelse, i Hufvud-Staden. Deribland här nämnas bör, att Flottans läge, då äfven flyttades till nya eller nuvarande Skeppsholmen, der den förblef till 1680; hvarefter vår holme sedan länge kallades gambla Skeppsholmen, och började sedermera att bebyggas.

Uti Drottning Christinas bref till Öfverståthållaren i Stockholm af d. 2 Sept. 1645, förmäles att ändock den gamla Skepps-holmen, Blasius holmen benämd, vore destinerad till Krigs-Collegium och särdeles att deruppå bygga ett Tyghus; likväl och emedan en allmän gata och väg, öfver ändan Norr ut, gick deröfver, åt nya Staden och Ladugårdslandet, ansågs bäst vara, att den lilla platsen, som var Nordväst om vägen, måtte med stenhus blifva bebygd, och på andra sidan om vägen dragas en mur, som skulle sluta hela den Holmen; så hade Drottningen gifvit berörde plats Nordväst om vägen, åt Secreteraren Nils Nilsson Tungel, och Referendarien Johan Winblad, halfparten hvardera; Tungel den delen åt lilla bron öfver Näckeström, och Winblad den andra delen, åt stora Ladugårds-bron: hvarföre Öfverståthållaren hade, att dem samma plats inrymma, att deruppå stenhus bygga.

Hvad uti detta bref förmäles om Holmens disponerande till Krigs-Collegium och Tyghus, innom sin egen mur, kom dock att sakna all verkställighet, och blef af denna frikostiga Drottningen, hela holmen snart till enskilte personer förlänt och borrtgifven; att de utdelte tomter äga och bebygga.

§. 5.

Innan berättelsen derom vidare fortsättes, bör något nämnas hvarifrån Blasius, Blasii eller Blasie-holmen, kan härleda sitt namn; hvarom ingen underrättelse i häfderne kunnat igänfinnas; och hvarom blott en mer eller mindre trolig gissning kan uppgifvas.

Ibland de sju holmar, hvaruppå Stockholm blifvit byggd, räknar Tuneld i sin Geographie öfver Sverige, S:ti Blasii-holmen. Man skulle således lätt falla på den tanken, att detta benämnande skedt efter Blasius, en Biskop, som för sin tro och bekännelse blifvit hals-huggen, och hvilken dag på runstafven utmärkes med ett halft korss, och firades såsom half-helig, d. 3 Feb. ännu vid år 1526^[14]. Men som Helgonens dyrkan, redan var aflagd, då holmen först började kallas Blasie- och Blasius-holmen, och S:ti Blasii-holmen i Handlingarne icke förekommer; synes någon annan orsak, dertill hafva föranledt. — En välmående Borgare i Stockholm Blasius Dundeij omtalas ofta i Stadens Tänkie-bok, på 1590-talet, som skall hafva haft en badstuga på gamla Skepps-holmen. Att holmen mera än 50 år derefter, skulle förvara minnet af denna Blasius och hans badstuga; kan vara en möjelighet, då långt större saker, leda sitt upphof af en lika ringa och obetydelig ordsak; men då här är fråga om gissningar, kan det väl icke anses vågsamt, att underkasta en närmare granskning, om Blasie-holmen, icke skulle kunna vara ett sammandraget ord af gambla Skepps-holmen. Blasius-holmen torde sedan i Handlingarne blifvit nyttjat, för att ändra missbruket, af Blaske-holmen. Många dylika exempel kunde härvid anföras såsom, Bruns-viken, för Brunkebergs-viken, Galte-gillet, för Callente-gillet, Kinsta-gatan, för Kinhesta-gatan, med flere, om man vore kär i sin tanke^[15].

§. 6.

Men att återkomma till de många här varande minnesmärken af Dr. Christinas stora gifmildhet; så är i det föregående redan nämt, huru som Tungel och Winblad till skänks erhållo hvar sin tomt, Nordväst om vägen, till Ladugårdslandet, enligt Donations-brefvet, d. 2 Sept. 1645.

1. Att Secreteraren sedermera Håf-Cantz. Tungel, icke allenast fått tomten, utan ock Kopparen, hvarmed huset blifvit täckt, intages af versarne öfver porten, åt gatan:

”Regina Arctois qvae gentibus imperat hisce
”Aedibus, et fundum et cupra tecta dedit
”Testatur saxo, Nicolaus Tungel in isto,
”Ne Sua Posteritas dememinisse qveat.”

Det berättas att Reductions-Commissionen i K. Carl XI:s tid, fästadt någon uppmärksamhet, vid detta vittnesbörd; men att denna gåfva blifvit återkallad, är icke bekant.

När Presidenten Baron Strömfelt var ägare till detta hus, togs kopparen borrt, och lades derå, ett lägre tak af tegel. Det ägdes sedermera af R. Rådet Gr. C. Gust. Lövenhjelm, som sålde det till Kammar-Rådet, Baron Carl Bunge^[16]; af honom köptes det, utaf R. Rådet Gr. Erik Stockenström, och äges ännu (1799) af Hans Enke-Fru Grefvinna. På Tillaei Charta 1733, står det utmärkt, såsom Presid. Baron Strömfelt tillhörigt.

2. Åfvannämde Winblads hus, berättas hafva sedan tillhört en Rehusen. Efter Tillaei Charta ägdes det 1733 af R. Rådet Gr. Ernst Joh. Creutz, som skall hafva låtit det samma mycket förbättra. Öfverståthållaren och Fältmarskalken Gr. Joh. Christopher von Düring blef sedan ägare dertill, och hans Dotter, Fröken Gustafva v. Düring, ärfde det 1759. Genom hännes Äcktenskap, med R. R. Gr. Carl Fr. Scheffer, blef han tillika deraf ägare^[17]. Efter bådas död, såldes det tillika med Töresö Egendomen, till Landshöfdingen Baron Robert De Geer; som sedan sålde huset, till nu varande ägaren, Cantzlie-Rådet Gr. Mårten Bunge. (1799).

3. Den 27 Mart. 1647 hafver Drottning Christina donerat K. Rådet och Öfver-Stallmästaren Hans Wachtmeister en tomt med ett hus, på gamla Skeppsholmen; hållande berörde tomt enligt original-donations-brefvet, ifrån Nordväst-hörnet, som är emot lilla bron, intill den lediga platsen, vid Kronones Stall, i längden på Ö. och V. sidan, uti en rät linea med stallet, 90 alnar; och i bredden ifrån samma Nordv. hörn och tomten Österut, 64 alnar, hvilken sida sig 6 alnar vidare, Norr ut sträcker, om Amiralitets-husets Nordv. kant: sammaledes är ock på den S. sidan, 64 alnar i bredden; tillika med förberörde stenhus, som står på denna tomt, och tillförne varit brukad till Kronans Amiralitets-hus; den att njuta, bebygga och behålla, för sig och sina efterkommande arfvingar, till evärdelig egendom. Detta hus blef sedan K. Rådets, Fältmarskalken och Presidenten Gr. Axel Hansson Wachtmeister tillhörigt. Det kom genom arf, till President. i Svea Hof-Rätt, Gref Hans Reinhold von Fersen, som var gift med Grefvinnan Eleon. Margareta Wachtmeister, och sedermera till hans Måg, Öfverståthållaren i Stockholm, Baron Jacob Albr. von Lantingshausen, som ingick Äcktenskap 1748, med Fröken, Anna Sophia von Fersen. Hans Son, Öfversten Bar. Lantingshausen, är nu deraf ägare. Uti Gr. Dahlbergs verk är huset afteknat, Tab. 32.

4. Drottn. Christina gaf äfven d. 6 Jul. 1647, K. Rådet och Öfver-Stallmästaren Hans Wachtmeister, till evärdelig egendom, en tomt och liggande grund på Blasie-holmen, å V. sidan vid sjön; sträckande sig uti längden från Lång-gatan, som går öfver bron, och i bredden ifrån sjön, utföre på den Norra ändan; hvilken tomt tillförne varit donerad Gr. Gustaf Oxenstjerna Gabrielsson, som, den åter till Kronan afstått, emot annat vederlag; och emedan uti detta donations-brefvet, tomten med sina terminis och alntal, i längd och bredd, intet beskrifves; ty hafver Dr. Christina öfver berörde plats, behagat sig således förklara, uti Dess öpne bref, af d. 20 Jan. 1651; att berörde hans hus, vidhängande tomt, innehåll, ifrån hans hushörn, vid gatan på Södersta sidan, uti N. N. V. 80 alnar, och derifrån uti O. N. O. 88 alnar, sedan ifrån det hörnet, emot S. O. 93 alnar och uti S. V. 106 alnar, och sist ifrån samma termino, och till förenämde hushörn igän, uti V. N. V. 66 alnar; hvilken plats uti berg- och jord-mån, med längd och bredd, han hade med evärdeliga vilkor och rättighet, att njuta och behålla.

Kongl. Reductions-Commissionens original-Resolution af d. 7 Sept. 1699 innehåller, att Hans Excellence Gr. Axel Wachtmeisters Fru Grefvinna och Arfvingar, blifva bibehållne vid huset och tomterne på Blasie-holmen.

Uti K. brefvet d. 6 Aug. 1647, befaltes Kammar-Collegium, att till Bergmästaren Georg Grisbach, låta vid anfordran, tillställa honom, 200 d:r S:mt till stafrums-veds uppköpande; hvarmed han skulle bränna borrt en del af berget på Blasie-holmen. Om detta berg varit på Wachtmeisterska tomten belägit, och huruvida dess borrtbrännande lyckats, är icke bekant; men sedan denna egendom genom gifte och arf, kommit till Ferseske Slägten, och Generalen, sedermera R. Rådet Gr. Axel Fersen, blifvit deraf ägare, lät han borrtspränga klippan H, som på Kopparstycket 39 och 40, uti Gr. Dahlbergs verk, öfver Ferseska palatset, finnes marqverad^[18].

Sitt gamla utseende, med torn och Koppartak, behöll detta hus, till början af 1750-talet, då det af Gr. Axel Fersen, fick sitt nuvarande förändrade skick, mera modernt, och byggnaden i fullkomligt stånd satt. Af klippan blef en terasse, och stora huset kringbyggt, till bodar och smärre våningsrum, för mindre hushåll.

Ibland Riks-Archivi Handlingar finnes Drottn. Christinas bref, af d. 21 Jan. 1648, till Krigs-Collegium; att som H. M:t gifvit ordres och befallning, att låta bränna borrt berget, på Blasius-holmen; der H. M:t acktade att bygga, Dess och Kronans stall; så befalltes Krigs-Collegium, att på anfordran dertill låta affölja, så stor qvantitet krut, järnstörar, samt andra nödige persedlar och reqvisita, som dertill fordrat blifver och nödtorften kräfver. Platsen för det tillärnade Kongl. stallet, torde hafva varit, de sedan borrtskänkte tomter, till Jacob Skytte och Adler Salvius, samt sedan till Riks-Tygmästaren och Generalen Baron Arvid Wittenberg, som efter en gammal Charta, innefattade ett ganska stort berg.

5. År 1652 d. 30 Mart. skänkte Drott. Christina, uti Dess öpne Donations-bref, Architecten Johan De la Vallée, en Kronans tomt på gamla Skepps- eller Blasius-holmen, emellan Riks-Stallmästarens Hans Wachtmeisters tomt och tvärgränden, hvilken håller i längden, vid tvärgränden, sammaledes vid Nordvästra sidan, 135 alnar, och uti bredden ifrån Hans Wachtmeisters tomt, intill tvärgatan, 26 alnar: och som Blasius-holmen blifvit, någre particulaire förlänte, till den ändan, att der gode hus, till hederlig prospect, för Kgl. Slottet skola blifva lagde och byggde; så skulle ock ingen på den S. V. sidan, gent emot La Vallées tomt, antingen med pålande, byggning eller hvad annat, det hälst vara kunde, gjöra någon åverkan, till hinder af Prospecten och Ziraten för berörde Slott^[19].

Denna tomt ägdes 1704 till hälften af Factorn Westman, som sålde den, med samma vilkor, till Skepparen Petter Frisk, som Mäster Johan Mynnie, hade tillhandlat sig halfva delen af gården, vid Sjön. Detta köp, transporterades sedan, på Grefvinnan Anna Maria Soop, och har hela denna egendom, med åbyggnad och tomt, sedan blifvit sammanlagd, med den Ferseska, och är nu med smärre hus bebyggd, hvarest äfven i nämde tvärgränd, Soopiske Fattighuset är anlagdt, hvarå uti brun marmor läses:

Fattighus.
Inrättat.
af Riks-Rådinnan.
Grefvinnan.
Anna Maria Soop.
1734.

Mera derom, finnes angående de i Stockholm varande inrättningar, ad pios usus. —

6. Uti Julii månad 1650, skänkte Dr. Christina, Landshöfdingen i Öster-Göthland, Jacob Skytte, Friherre till Duderhoff, m. m. en Kronans tomt på gamla Skeppsholmen, hos Gr. Magnus Gab. De la Gardies tomt, liggande vid allmänna gatan, som löper åt den nya Skepps-holmen; hållande i längden på båda sidor, emellan vägen på S. V. sidan, och gatan på N. O. sidan 106 alnar; sedan uti bredden, både på S. V. och N. O. sidan ifrån Grefve Magni tomt och N. V. till Johan Adler Salvii tomt, 75 alnar.

Angående Baron Skyttes och Adler Salvii nyssnämde tomter, finnes af Riks-Archivi Handlingar, att Drottn. Christina sedermera gifvit Riks-Tygmästaren och Generalen vid Artilleriet Arvid Wittenberg von Deber, Friherre till Loimejockis, 2:ne K. M:ts och Kronans tomter, på Blasius-holmen, emellan Välborne Grefve Magni Gab. De la Gardies tomt på S. O. sidan och tvär-gatan på N. V. sidan belägne; hållande både tillhopa uti längden, på S. V. sidan vid vägen, som löper åt nya Skepps-holmen, ifrån Gr. Magni tomt, uti N. V. till tvärgatan, 130 alnar; sedan uti bredden på S. O. sidan vid Gr. Magni tomt, såsom ock på N. V. sidan vid tvär-gatan, ifrån öfre Lång-gatan och uti S. V. till vägen, som löper åt nya Skepps-holmen, 106 alnar. (Donat. brefvet d. 7 Apr. 1651).

Dessa 2:ne tomter hafva sedermera blifvit styckade och afdelte, samt så väl vid vägen åt nya Skepps-holmen, som vid öfre gatan, dels bebyggde, dels till trägård använde, som tomten emot Bengt Skyttes, nu Brandelske trägården; och Prinssessans stall, midt emot nu varande Baron Focks hus, på förenämde Adler Salvii tomt, och vid vägen åt Skepps-holmen; med flere mindre stenhus.

7. Drott. Christina lät under d. 20 Julii 1650, utfärda dess öpne Donations-bref, för Riks-Rådet m. m. Gref Magnus Gab. De la Gardie, uppå en Kronans plats på gamla Skepps-holmen, inemot lilla Hamnen, hvilken höll uti längden, ifrån vägen och allmänna gatan, som löper åt den nya Skepps-holmen, och uti N. O. tvärt öfver holmen 252 alnar, och uti bredden ifrån tvärgatan, som är jämte Amiralen Herman Flemings och Secreteraren L. Cantherstens tomter, 100 alnar; hvilken tomt han och hans arfvingar skulle njuta, bebygga och behålla. Eljest der som Gr. De la Gardie framdeles kunde godt finna, till att låta utvidga och gjöra gatan bredare, utan för bemälte tomt, på den S. V. sidan; särdeles till att med Hästar och Caretter, der så mycket bättre kunna vända; då blef sådant honom efterlåtit, och att han måtte låta inpåla, utaf strömmen, så mycket som dertill kunde behöfvas. Härutinnan skulle ingen tillfoga honom eller hans Gemål, barn eller arfvingar, något intrång. (Donat. brefvet af åfvannämde dat.) På en gammal efter Originalet copierad Charta, finnes denna tomt efter förestående beskrifning, utmärkt. Den samma med den ansenliga åbyggnad, har i senare tider tillhört, Generalen Baron Pechlin; hvilken han köpte af Presidenten Baron Erland Broman, och innehafves nu (1799) af Baron Pechlins Måg, Öfverste-Lieut. Grefve Axel Cronhjelm. På Wijkmans Charta 1701, står detta hus utmärkt för Gr. Axel Julius De la Gardies, och på Tillaei, för Gr. De la Gardiska. Således torde denna egendom, ifrån början, till inpå 1730-talet varit i denna Grefveliga slägtens händer. Märkeligt är, att hvarken tomter eller åbyggnad, förutan Gr. De la Gardieska, i hela detta qvarteret, emellan båda tvärgatorne, samt öfre gatan och vägen till nya Skepps-holmen, på Tillaei stora Charta 1733 finnes marqverade.

8. Om Generalen sedan Fältmarskalken Gr. Robert Douglas hus, i hörnet af torget och gatan, som går till nya Ladugårdslandsbron, afritat i Gr. Dahlbergs verk. Tab. 39, och tomten på en gammal Charta omkring 1650 författad, anteknat för Amiralen Hind. Gertsons; har man af nyare antekningar funnit, att det 1753 skall blifvit af hans arfvingar försåldt, till en handlande, som borrttagit koppartaket och täckt huset med tegel, samt låtit reparera det samma, utan att ändra façaderne. Det är utmärkt för sin höga port. Det skall i senare tider tillhört en Stierncrona och sedermera blifvit köpt af Håf-Målaren Bolander, efter hvars död, genom ingångit Äcktenskap med Enkan, Prosten i Gefle, Eneroth, äfven blifvit deraf ägare, som sedan såldt det till en Westman, Handlande.

9. År 1651 d. 23 Dec. fick Secreteraren vid Amiralitets Collegium Tynes Amundsson, ett Kronans tomtstycke på gamla Skeppsholmen, till dess förra tomt; hållande hela tomten, med det han då bekom, tillhopa i bredden, på öfre sidan vid gatan, ifrån Generalen Rob. Douglas och till Tygmästaren Hans Clercks tomt, 22 ½ alnar, och i längden, ifrån gatan, på N. V. och S. O. sidan, ned i sjön 103 alnar. Huru detta hus genom arf eller köp, man ifrån man, kommit till Baron Lagerfelt, dess nu varande ägare, är icke bekant.

10. Nyssnämde Tygmästaren Clercks tomt; har Stats-Secret. sedan Presidenten Gustaf von Carlsson, i senare tider ägt, samt 1794 försålde, till Bruks-Patron Vegelin, som ändrat inredningen och äfven façaden med en utbyggnad och balcon öfver porten. Uppå Tillaei Charta, är ifrån Grefve Douglas hus, til hörnet, hvarken tomter eller annan åbyggnad marqverad, än Grefve Gyllenstjernas hus i hörnet. På åfvannämde Charta åter, äro tomterne i denna ordning anförde: Amiralen Hindrich Gertssons, Majoren Hindr. Hanssons, som efter hvad förut blifvit förmält, blifvit sammanlagd, åtminstone till någon del, med den dervid belägne Secreteraren Tönnis Amundssons tomt; så Majoren eller Tygmästaren Hans Clercks; så Cammereraren Nils Johanssons, och sist en tomt, utan ägares namn, å hvilken Tillaeus utprickat, Gyllenstjernske huset. Ifrån Gr. Douglas tomt äges husen nu, af Baron Lagerfelt, Bruks-Patron Vegelin, och i hörnet är för detta H. Excellence, Öfver-Håf-Jägmästaren Gr. Carl Fersens hus, innan det efter hans död 1786, sedermera inköptes af Kronan, till boställe för Cantzlie-Presidenten. Förut hade efter R. Rådet och Cantzlie-Presidenten Gr. Creutz, hela hans mobilier af Kronan blifvit inlöst, till den parade-våning, hvarutinnan Premier-Ministern emottager, härvarande utrikes sändebud.

11. År 1650 d. 20 Julii, gaf Dr. Christina, till Dess Råd och Kammar-Råd, Sevedh Båth, en Kronans plats, uppå gamla Skepps- eller Blasius-holmen, liggande efter Donations-brefvets innehåll, uti hörnet af Västra tvärgränden, och den gata som löper ifrån torget, in åt Gr. Magni De la Gardies tomt, hvilken håller i längden, ifrån hörnet af torget och uti N. O. åt sjön, sammaledes på sin V. sida, ifrån gatan och åt sjön, 128 alnar; sedan uti bredden, emellan tvär-gränden och Bengt Skyttes tomt, 65 alnar.

Detta hus afbrann innan det blef aldeles färdigt, 1669 d. 30 Nov.; köptes sedan, af R. Rådet, Amiralen, Grefve Gustaf Otto Stenbock, och uppbyggdes efter ritningen i Gr. Dahlbergs verk, T. 1, Tab. 45. Efter Fadrens död, ärfdes det af Sonen, Gr. Magnus Stenbock, som pantsatte det i Banken, för ett upptaget lån, stort 30,128 Daler Caroliner; men efter Helsingborgske slaget, och den der vundne segren, fick det 1740 infriat utan betalning, såsom ett bevis af Riksens Ständers erkänsla^[20]. Grefve Magni Stenbocks Arfvingar, sålde det 1726, till R. Rådet, Baron Josias Cederhjelm, som lät dervid bygga beqväma uthus, åt sjösidan. Efter hans död 1729, och hans Frus, Anna Åkerhielms 1730, blefvo Sönerne Carl Wilhelm och Josias deraf ägare. Då borttogs Koppartaket, och lades ett af järnbleck i stället. Baron Carl Wilhelm Cederhjelms Son, sålde det till Louis DeGeer, till Finspång; år 1753 köptes det af R. Rådet Baron Carl Fr. Scheffer, som sedan afstod det, till Hännes Kongl. Höghet Prinsessan Sophia Albertina. Ehuru Hon i anseende till en sednare ingången köpeafhandling, om gamla Torstenssonske huset, vid Norremalms torg, icke inflyttade i detta palats, lät Hon uppbygga de midt emot belägne stallbyggnader. Hofmarskalken Baron Düben blef sedan ägare af stora huset, och sålde det 1797 till Kammar-Junkaren Baron Pehr Adrian Fock.

Åtskillige Franska Ambassadeurer, hafva under deras beskickningar, till K. Svenska Hofvet, här residerat; äfven Ambassadeuren Georg Ludv. le Hoc ifrån Franska Republiken, under dess korta vistande härstädes, ifrån Oct. 1795 till slutet af Apr. 1796.

12. Det der bredevid belägne hus, fordom K. Rådet Bengt Skyttes, ägdes på 1740-talet, af Bruks-Patron och Grosshandlanden Elias Brandel, och sedan länge af hans Enka, som derstädes hade sitt Sockerbruk. Å den midt emot belägne tomt, är en vacker trägård anlagd, med hägnad och port af järngaller.

13. Riks-Rådet, Kammar-Presidenten och Amiralen Herman Fleming, innehade den yttersta tomten på Blasie-holmen, vid bron, till nya Skepps-holmen, då Drottn. Christina 1654, uti Dess öpne bref förmäler, att Hon någon tid förut förändrat, en fattad dessein, med stallbyggnaden på Blasie-holmen, och i stället låtit utdela, den för stallet utsedde platsen, uti åtskillige tomter, till bebyggande; och ville i anseende till Amiral Flemings trogne och hulde tjenst, särdeles vid Skeppsholmen; förbättra hans förra donation och tomten något vidare utsträcka; gifvandes honom således, till den förrige platsen, sedan gatan, vid Riks-Stallmästarens Gr. Magni De la Gardies tomt, till 18 alnar blifvit afdragen, den öfrige delen, som intill hans tomt är och sträcker sig i längden, intill Secreteraren Cantherstens tomt, att för sig och arfvingar oqvald behålla och bebygga efter sitt godtycke. (Donations-br. d. 9 Maji 1654). Denna tomt var då ännu icke med annat än trähus bebyggd. Herman Flemings Son, R. Rådet Clas Fleming, sålde denna egendom för 4000 R:dr åt sin Farbroder, K. Rådet, Lars Fleming. Han ville derpå låta uppsätta en Väderqvarn, hvilket Magistraten, genom skrifvelse till Öfverståthållaren, d. 8 Sept. 1688, sökte afböja, såsom farligt för eld, och otjenligt i anseende till utsigten för K. Slottet; men K. Carl XI, tillät Qvarnbyggnadens obehindrade fullbordande, genom Resolution d. 18 Sept. 1688, hvarom Öfverståth. uti svar d. 25 Sept. underrättade Magistraten. Denne Qvarn står ännu 1733 utmärkt på Tillaei Charta, under namn af Holm-Qvarnen.

Handelsmannen John Classon, som af Flemingske Arfvingarne, inköpte denna egendom 1723, och tillträdde den samma 1725, anlade der ett Skepps-hvarf; der tid efter annan, flere Skepp blifvit byggde, af olika storlek, äfven till 130 och 260 lästers drägt^[21].

Sedan Hvarfvet omsider blifvit nedlagt, inrättades genom Öfverståthållarens, R. Rådet Baron C. Sparres omtänksamme vårdnad, om skick, ordning och snygghet i Hufvud-Staden, därstädes 1790, ett så kalladt Sillhof, eller nederlags-plats, för allt till Stockholm ankommande Sill- och Lake-gods; till undvikande af elak lukt och andra olägenheter, af dessa varos utlastande, besigtigande och ompackande, vid stora Skepps-bron, in i Staden^[22]. Denna inrättning, ehuru gillad af K. M:t och till sitt åsyftade ändamål tjenlig, öfverklagades dock, både af Köpare och Säljare, såsom ett inbrott i gammal vane, ledande till kostnad och tvång, i denna Handels-rörelse; och blef således snart upphäfven och instäld.

14. Midt emot detta Sillhof, till höger vid bron åt Skepps-holmen, uppbyggdes på Kyrko-holmen, nya Slagtare-huset och Fiskare-gången, af sten, sedan de gamla trähusen vid Slagtarehus-bron, till enahanda behof förut nyttjade, 1784 blifvit utdömde och nederrifne. Denna plats eller bergsklippa, på V. sidan om bron, till nya Skepps-holmen, blef Staden upplåten d. 4 Julii 1689, till Material- och Sjö-gård. Det nya Slagtarehuset färdigt, öppnades här 1785 den 20 dagen i Slagtmånaden. Det hafver öfver stora porten en decoration i sten, föreställande en Hufvudskalle af en oxe och årtalet 1784. På Norra gafveln läses, uti en inmurad sten:

Gustaf III. var Konung.
Friherre Carl Sparre Öfverståthållare.
Erich Palmstedt Architect.
Då detta hus uppsattes.
1785.

---

Gabriel Nohrström Embetets Ålderman.
Insatte stenen.

---

Det för Fiskare-hamnen nödige trä-plank och ingång för Fisk-Sumparne, var målat som en Fästningsmur af tegelsten, att gifva en drägelig utsigt, från K. Slottet; hvilken målning dock, blifvit af en nogräknad granskare tadlad, och sedermera ändrad^[23].

§. 6.

Att Planen emellan Ferseska egendomen å ena sidan, och Douglasiske, intill Sevedh Båths å den andra, blifvit kallad torget på Blasie-holmen, inhämtas af åfvan omförmälte Donations-bref, ehuru på Tillaei Charta, denna plats icke fått namn af torg; icke eller hvarken gator eller gränder, blifvit derstädes namngifne.

Sedan nya Opera-huset 1782 blifvit färdigt och en ny väg eller passage öpnad, från Norremalms torg, förbi Södra sidan af Opera-huset och gamla Arsenalen, utmed Norr ström, har icke allenast lastage-platsen vid Arsenalen; utan ock vid Blasie-holmen, blifvit mera beqväm och förmånlig, i synnerhet för dem, som bo å Östra delen af Norremalm.

Om gatans öppnande, som väl var begynt ifrån Packar-torget och till Näckeströms-bron; men hindrades och stadnade vid Gouverneuren Olivecrantz då varande tomt, intagande hälften af gatans bredd; varandes den andra hälften K. M. tillhörig, såsom en Appertinence till trägården; gjorde flere af Östermalms invånare, en förnyad ansökning, d. 22 Oct. 1688, hvarvid anfördes att den grund, som der för flere år förut blifvit lagd, till en stenhus-byggnad, af K. Svea Hof-Rätt blifvit ogillad och byggnaden instäld; att för regulariteten, trägårds planket sedermera blifvit satt, inpå en del af samma stengrund; att i så måtto intet annat hinder för gatan, vore, än besagde Olivecrantz tomt; samt att sådant af honom icke borde bestridas, i betracktande af de andragne månge skäl, af nödvändigheten, nyttan och Stadens prydnad, m. m. Denna gata blef sedan öppnad, från Näckeströms bro eller Östra ändan af Gr. De la Gardies tomt, (då K. M. tillhörig), i linea recta till Packartorget, och derifrån till Konungens stora trägård, som Humblegården då förmodeligen blifvit kallad.

Den här åfvanföre ofta nämde Charta, öfver Blasie-holmen^[24], utmärker bron öfver Näckeström, till en bredd efter scalan, af 20 alnar; äfven bron till Ladugårdslandet; och den i Grefve Magni G. De la Gardies donations-bref, nämde lilla hamn, med dess bro, samt bron derifrån öfver Kyrko-holmen till nya Skepps-holmen. Vidare finnes derstädes:

Tungelske och Vinbladske tomterne, omgifne på ena sidan af Näckeström; hafvandes förstnämde tomt, åbyggnad ända ner vid vattnet. General Wachtmeisters på Chartan nämde stallgård; ligger ned vid strömmen, bredevid Näckeströms bro. Det qvarteret som utgör Gr. Fersens egendom, med la Vallées tomt, är till största delen af berg intaget, äfven som Vittenbergs, Flemings och Cantherstens tomter. På det nu varande torget, är ock en stor klippa Marquerad.

Kyrko-Holmen.

Kyrko-holmen belägen vid yttre udden af gambla Skepps- eller Blasie-holmen, har af den der byggde Kyrka fått sitt namn, utom hvilken, nästan intet märkeligt om denna lilla holmen är att berätta, sedan ang:de de, i senare tider, der uppförde byggnader, i föregående articel om Blasie-holmen blifvit förmält. Det är förut anmärkt, att den på en gammal Charta blifvit teknad, under namn af Mynt-holmen.

År 1629 byggdes den lilla trä-Kyrkan derstädes. Till förekommande af de tvistigheter som länge hade varat emellan Östermalms och Amiralitets-Församlingen om Kyrko-gången, Prästernes rättigheter, m. m., förordnades d. 6 Maji 1653, att Sjöfolk, Officerare och Gemene, som bodde på Ladugårdslandet och Malmarne, skulle ifrån den tiden lyda, under Holm-Kyrkan och utgöra deras Påskp:gr till Amiralitets-Predikanterne: och att så mycket lättare ställa detta i verket, donerades till Amiralitetet och dess församling, den lilla Holmen, som trä-Kyrkan stod uppå; på hvilken holme skulle byggas en Kyrka af sten, och den med holmen sedan evärdeligen ligga och lyda under Amiralitetet.

En sådan sten-Kyrka har väl sedan den tiden icke blifvit byggd; men den gambla utvidgades 1657, på Ö. och V. sidorne.

Nyssberörde 1653 års författning, fants året derpå (i Apr. 1654) lända de öfrige Pastoraterne, i synnerhet S:t Jacobs Församling, till icke ringa skada och nachdel; hvarföre den upphäfdes, och stadgades då, att Pastor i Jacob (då varande M:r Ol. Skough), som tillika var Superintendent vid Amiralitetet, skulle hafva magt att låta fordra och uppbära, så väl Påska-målet, som andra rättigheter, af alla som bodde på Östra malmen och Ladugårdslandet, det måtte vara Amiralitets-betjente eller andra; och skulle hvarken Artillerie- eller Skepps-Predikanterne göra deremot.

År 1662 d. 12 Maji, utfärdades för Predikanten vid Amiralitetet och Holm-Kyrkan, Sven Boander, Confirmation, på dess Faders, d. 14 Juli 1655, meddelte Ö. bref, att icke vidare behöfva göra resor med Flottan, utan få förblifva hemma vid Holm-Kyrkan, och såsom Senior och Primarius den derunder hörande Församlingen förestå.

Holm-Kyrkan, till hvilken Amiralitets-Collegium utnämde Pastorer; lär efter 1680, då Amiralitetet flyttades till Carlscrona, hafva varit tillräckelig, att rymma den qvarblefne delen af Amiralitets-Församlingen, hälst den då mera icke något intrång gjordes af Ladugårdslands-Boerne, som redan hade fått egen Kyrka.

Kyrkoherden vid Ladugårdslands-Församlingen Gavander har förmodeligen till sin död 1697, äfven förestått Holm-Kyrkan; men efter den tiden lär Am:s-Collegium, till Pastor vid sistn:de Kyrka, såsom en serskild och ifrån Ladugårdslandet afsöndrad församling, tillsatt och förordnat Hambelius; efter hvilken sedan, om Successionen, en besynnerlig tvist yppades.

Collegium hade dertill, d. 11 Febr. 1701 utnämt Prästmannen Johan Gran; men Konung Carl XII, då vistande i Lithauen, d. 10 Apr. 1702, lätit derå utfärda fullmagt, för Capellanen vid Finska Församlingen i Stockholm, Anders Bohm, att vara Kyrkoherde i Holm-Kyrkan, jämte sin innehafvande beställning. Gran vägrade att lämna Kyrko-nycklarne ifrån sig, äfven då han derom af Consistorio tillsades; förmenandes sig icke höra under Consistorii Jurisdiction. Sedan Consist. genom bref d. 5 och 11 Junii 1702 äskat Öfverståthållarens och General-Amirals-Ämbetets handräkning, samt äfven gjordt underdånig hemställan derom, till K. M:t; förvistes detta mål, d. 9 Maji 1704 af Konungen, till Kongl. Rådens afhjelpande, med ett rättvist Utslag. K. M:t ville icke döma i egen sak.

Efter bemälte Bohms död, blef Pett. Levin d. 31 Julii 1711 af Am:s-Collegium i Carlscrona förordnad till Pastor, i Bohms ställe.

År 1723 efter den Catharina Kyrka öfvergångne svåra vådeld, inrymdes Finska Församlingen på någon tid, uti Holm-Kyrkan, till dess samma församling 1725, inlöste den plats och åbyggnad, der Finska Kyrkan nu är.

Efter timade ändringar med Amiralitets-Collegium, Stor-Amirals-Ämbetet vid Flottorne, m. m. har ock Pastorers och Prästers tillförordnande vid Holm-Kyrkan, varit underkastat ombytelige författningar. Nu utnämnes af K. M:t Pastor derstädes eller som det heter, vid Skepps-holmen och Arméens Flottas Svenska Escader, som ock är Ledamot i Hof-Consistorio; och Bataillons-Predikanterne åter af Chefs-Ämbetet.

Denna gamla trä-Kyrka är i ett högst bofälligt tillstånd. Det har väl varit tillämnat, att för Skepps-holms-Församlingen, inreda en Kyrka uti det gambla Magazins-huset, först till höger uppå berget, när man kommer till holmen; men detta förslag, har dock icke blifvit antagit.

Om denna Församling, se vidare hvad om S:t Jacobs och Ladugårdslands Kyrkor och Prästerskap, anfört finnes.

Skepps-holms-Församlingen, hafver sin Kyrkogård på Valdemars-ön.

Då i Riks-Rådet och Öfverståthållaren Baron Carl Sparres tid, Stadens Handels-bodar på Norrebro, för nya brobyggnaden måste afrödjas, samt stånd och bodar, på Södra bron, torg och allmänna platser borrttoges och ur vägen skaffades; byggdes här Norr om Kyrkan, ett stort hus af trä, med trä-colonner sirat, till salu-stånd och bodar, i stället, till ett antal af 100; af hvilka dock få, i anseende till deras aflägsne belägenhet, äro uthyrde.

1. Handskrefne Samlingar om Stockholm.
2. 1:sta Del. p. 421, 423.
3. S. R. Hist. T. 2, p. 128.
4. Regist. i Riks-Arch. f. 803.
5. Öfverståth. Ämbets bref 1697 i Riks-Archivo.
6. Bång de monte Brunconis, p. 7, der Joh. Bures Descript. Sveciæ, Msc. Cap. 6, p. 51, åberopas.
7. Benzelii Monumenta Hist. vet. Ecclesiæ Sveo Gothicæ, Upsaliæ 1709, 4:o, p. 62. Titeln på detta document är: Omständelig berättelse, huru de Svenske af Tyskarne, blefvo i Stockholm förrådhne och brände år 1389, på samma tid skrifven, och nu utur ett gammalt Msc. som hörer Academiens i Upsala Bibliotek till, framdragen.
8. Pag. 61, 62.
9. Botins Sv. R. H. p. m. 430. I Laurinii. Chron. Strängn. 1717, 8:o, utsättes 170.
10. S. R. H. 2 Del. p. 260—269.
11. Tengström om Sv. Sjömagten. Witt. Acad. Handl. IV. Del. p. 131, 145, 150, 274.
12. Finnes tryckt bland Bilagorne till Carl IX:s Krönika, p. 126. Tengström l. c. p. 224.
13. Dalin l. c. Tom. III, p. 154.
14. Dijkmans K. Handr. p. 101.
15. De gamla Romares Cæsarea Augusta, heter nu Saragossa; ett bevis att långa ord blifvit ifrån älldste tider så sammandragne, att de med möda igänkännas.
16. C. R. Berchs antekningar.
17. C. R. Berch har anteknat, att Grefvinnan Düring under sitt Äcktenskap, skall sålt detta hus 1765, till Landshöfdingen i Gefle, Baron Carl Sparre.
18. C. R. Berchs antekningar.
19. Original-perme-brefvet.
20. Berättelse om Bankens förvaltning d. 10 Junii 1800, p. 15.
21. Salvi beskr. öfver Upland.
22. Öfverståth. Kundg. d. 15 Febr. 1790.
23. Extra Posten 1793, N:o 93.
24. Benäget meddelt af Pr. Wittingh, m. m. rörande Blasie-holmen.