Svea rikes häfder/Kapitel 9 - Konungalängden under Ynglingaätten

←  Ynglingasagan

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Konungalängden under Ynglingaätten

Fortsättning av konungalängden till nionde århundradet  →

IX.
Fortsättning. — Konungalängden under Ynglingaätten.

---

Vi ha redan nämnt det inkast mot trovärdigheten af Ynglingasagans konungalängd, som deraf kunde hämtas, att Isländarne vanligtvis ej gå så långt tillbaka med sina ätteledningar. Man kan svara, att ej endast den Svenska Ynglingaslägten, utan i allmänhet de Nordiska Konungahusen härifrån göra undantag. Den stora vigt alla folkslag, bland hvilka stam- och slägtförfattningen ännu herrskar, lägga på slägtregistrens bibehållande, visar sig naturligen mest i fråga om deras Konunga-ätter, särdeles om dessa tillika äro föremål för en gudagtig vördnad; och Ynglingasagans vittnesbörd är ej det enda, som styrker, att man i Norden förde konungarnas anor upp till gudarna. Men att konungahusen framför andra vårdade minnet om sin härkomst, följer ej blott af sakens natur, utan äfven af uttryckeliga intyg. Snorre Sturleson i förespråket till Heimskringla säger sig dels ha följt det slägtregister „hvaruti konungar och andra storättade män uppräknat sin ätt”, dels Skaldernes quäden. Med det första åsyftas tydligen ett skrifteligt minnesmärke, — troligen det gamla Isländska Langfedgatalet öfver de Nordiska konungahusen — och om derutaf att detta fanns skrifvet i Sturlesons tid också ej följer, att sådana anteckningar funnits skrifna ifrån hedniska tiden; så tillhör dock den omsorg, som Konungarne sjelfve sägas ha haft om sina slägtregister, äfven hedendomen; medlet för dessas bibehållande må då ha varit minne eller skrift. I förra fallet sammanflyter den dubbla källa, som Sturleson nämner, sluteligen till en, nemligen de gamla Skaldernas quäden, för hvilkas trovärdighet han såsom borgen anför, att den „inför Konungarna” blifvit sungna, och af dessa ansågos innehålla deras egen Historia. Att genom sången förvara denna var Hofskaldernas egenteliga yrke, och en Hofskald hos Harald Hårfager, Thiodolf från Hvine, ha vi också att tacka för det quäde om denna konungs förfäder, hvilket Sturleson åberopar under namn af Ynglingatalet. Detta quäde och den derpå grundade Sagan, äro således till sin uppkomst främmande för Sverige. De som vilja göra denna omständighet gällande, för att nedsätta deras värde, ha likväl förgätit ej blott det nödvändiga förhållandet, hvari de Svenske Ynglingarne stå till den Norrska Konungen utan äfven, att Thiodolfs quäde uttryckeligen åberopar Svenska Sagor^[1] och äldre Sånger^[2]. Både Quädet och Sagan anföra dessutom mer än en gång underrättelser, som endast kunna härleda sig från Sverige^[3]. Ur inhemska källor äro de således från början hämtade; och hurudana dessa källor varit är ej svårt att inse, äfven om de ej hade blifvit antydda. Voro ännu i hedendomens sista, och i christendomens första dagar i Norden, den munteliga öfverlemningen och Skaldernas quäden de förnämsta källorna för kunskapen om det förflutna, så gäller detta så mycket mer om aflägsnare tider. Ur äldre Sång och Saga har således YnglingaSagan, har Thiodolfs Quäde uppstått; och de förra måste i sjelfva verket ha omfattat flera århundraden, om denne skald med något sken af sannolikhet skulle kunnat uppräkna trettio Harald Hårfagers förfäder.

Emellertid ha äfven dessa minnen nödvändigt varit underkastade all erinrings lott, att friskare skåda det närmast förflutna, medan de aflägsnare föremålen allt mer sjunka tillbaka i dunkelhet eller vid synkretsens rand förvexlas med obestämda dunstbilder; och man måste tillstå, att en tid af trettio generationer är mer än tillräcklig för glömskan att dela minnets välde. Om ock ett så långt slägtregister inom en af Nordlandens förnämsta ätter kunnat bibehålla sig, så måste likväl de dermed förknippade historiska omständigheter ha bortbleknat i samma mån som de tillhört aflägsnare namn. Inbillningskraften har så mycket lättare kunnat fylla bristen, som ej det genealogiska och historiska utan det poetiska intresset mest öfverensstämmer med Sångens och Sagans naturliga lynne, hvarföre ock deras ämne, liksom af sig sjelf, gemenligen ordnar sig efter vissa allmänna poetiska synpunkter. Men med detta inbillningskraftens välde i minnets dunklare rymder — med förvandlade händelser och omständigheter — skall äfven tidsföljden förvirras, skiljaktighet och ovisshet uppstå angående de äldre slägtlederna, och sålunda ofta helt olika genealogier förekomma. Vi skola se detta i det följande bestyrkt. Här vilja vi blott anmärka, att YnglingaSagan i sitt ämnes behandling alldeles ej förnekar sitt poetiska ursprung. — Den innehåller nemligen en berättelse om en från Gudarna sprungen Hjelteslägts olycksöden och blodiga oenighet, i följe av en gammal förbannelse. Det är samma poetiska motif, som så ofta förekommer i Nordens gamla hjeltesagor. I VolsungaSaga är denna förbannelse fästad vid en skatt, hvilken alltid bereder innehafvarens undergång, i HervararSaga vid ett svärd, och den saknar ej heller i Ynglingasagan ett synligt tecken. Förbannelsen är här lagd på den gullkedja, hvilken konung Visburs söner förgäfves på sin förskjutna moders vägnar af honom återfordra^[4]. De säga då, att detta gullsmycke skulle bli den bästa mans död i hans ätt, de underkasta sig, för att lyckas i sin hämnd, de af Spåquinnan Huld dem förelagda villkoret, att slägtmord sedan alltid skulle föröda Ynglingaätten, och bränna sin fader inne. Derefter blir samma gullkedja verktyg för Agnes död^[5]. Alrik och Erik, Agnes söner, falla för hvarandras hand^[6], Alf och Yngve, Alriks söner, ha samma öde^[7]. Den gamle Aune offrar sjelf nio söner åt Oden för lång lifstid^[8]: och betänker man att, enligt Ynglingasagan, Riket med Agne först kom i brödraskifte och sedan deltes emellan slägterna allt som de grenade sig^[9], hvaraf kan slutas, det också Fylkiskonungarne i allmänhet voro af Ynglingaätt; så var branden i Uppsala, hvars följder störtade Ingjald Illråda och ättens välde i Sverige, äfven ett slägtmord. — Vår mening är ej, att dessa brott och olyckor blifvit diktade för att förklara förbannelsen: de ha tvärtom sannolikt först fört tankan på denna såsom orsak; men förbindelsen emellan bägge (hvilken väl ej heller varit utan inflytande på händelsernas framställning), gör den Svenska Ynglingasagan till ett poetiskt helt. Detta är utan tvifvel ett verk af gamla okända skalder, genom hvilkas mun Sagan gått; ty den genealogiska formen för Thiodolfs quäde är så litet tjenligt för uttrycket af någon slags poetisk enhet, att, om denna icke dess mindre genomlyser, det snarare måste vara derföre, att den icke kunnat helt och hållet utplånas, emedan den fanns i de Sånger, ur hvilka Skalden hämtade sitt ämne. Behandlingen hos honom liknar ock redan mera de senare Hofskaldernas konstlade maner än den gamla enklare Hjeltesången, af hvilken spridda ljud hunnit till oss i den äldre Eddas Heroiska Quäden. Flera prosaiska på sådana quäden grundade sagor visa ännu, åtminstone till en del, dessa gamla hjeltesångers omfattning. Mycket är utan tvifvel helt och hållet förloradt: och så har ej heller något kommit till oss af de sånger, ur hvilka den Norrske Hofskalden i nionde århundradet hämtade sitt Ynglingatal; men hvilkas fordna tillvarelse redan skulle kunna styrkas deraf, att sjelfva Ynglingasagan i så många afseenden är utförligare än de der anförda Thiodolfs verser^[10]. Att för öfrigt berättelserna om Ynglingaätten äfven stått i sammanhang med den öfriga den gamla Nordiska Hjelteålderns poetiska Sagor, kan slutas deraf, att den nämnes i de ännu bibehållna Sånger om Volsungarna i den äldre Edda^[11].

Men innan vi granska konungalängden under Ynglingaätten, torde fordras, att vi ej alldeles lemna ur sigte en annan ännu äldre Herskareslägt, hvarmed man riktadt våra äldsta häfder — den så kallade Fornioterska ätten. Fornioter, — heter det i en Isländsk skrift^[12], som haft ett stort inflytande på föreställningen om Skandinaviens forntid — var konung i Jotland, hvilket kallas Finland eller Quenland, östan för Helsingebotten (Bottniska Viken), och hade tre söner Hler, äfven kallad Ægir, Loge och Kare. Den sistnämndes son Frost var fader till Snö den gamle, hvars son Thorre hade två söner Nor och Gor, och en dotter vid namn Goa. Thorre gjorde ett stort offer hvar midvinter, hvilket kallades Thorra-blot, hvaraf sedan en månad fick namn. En gång hände det sig vid denna offerhögtid, att Goa försvann. Man sökte henne förgäfves; och då månaden var till ända anrättade Thorre ett nytt offer, som blef kalladt Goe-blot, hvaraf Göje månad fick sitt namn^[13]; men erfor ej hvart dottern hade tagit vägen. Då göra hennes bröder ett löfte att uppleta henne. Nor skulle söka inne i landet, och Gor utefter kusterna. Den förre far ifrån Quenland innanför hafsbotten, och kom till det folk, som kallas Lappar, hvilkas land ligger bakom Finmarken. Han drifver dem genom trolldom på flykten, far sedan vester öfver Kjölen till Trondhemsfjorden, och derpå öfver Dofre sunnanfjells, underkufvar folket, hvar han framfar, och möter sin broder Gor, hvilken emellertid med sin flotta hade undersökt Svea- och Götaskären samt Danska öarna, och sluteligen kommit till Norrige. Bröderna dela här välde, så att Nor skulle äga fasta landet, brodren åter alla de öar mellan hvilka och landet han kunde styra sitt skepp. Nor kallar Norrige efter sitt namn. Systern återfinns hos en konung Rolf på Hedemarken, som hade bortröfvat, och genom en förlikning nu äfven fick behålla henne; och från Nor, som gifter sig med Rolfs syster, härstammade sedan många konungar, efter hvilkas namn de Norrska smårikena sunnanfjells skola blifvit uppkallade. Af dessas efterkommande blir i synnerhet Halfdan berömd, hvilken gjorde ett stort offer, på det han liksom konung Snö den gamle, måtte lefva i tre århundraden. Han får till svar, att han blott skulle lefva en mansålder, men att i 300 år ingen oberömd man och ingen quinna skulle födas i hans ätt. Af hans 18 söner stupa de första nio barnlöse i krig, men blifva så namnkunnige, att med deras namn konungar och förstar sedermera i skaldespråket betecknas: de sednare nio blifva stamfäder för de ädlaste ätter i Norden. — Denna skrift, som förer titeln „det fundna Norrige” (Fundin Noregr), — ehuru den sjelf omtalar att Nor fann landet bebodt, — röjer sig ha blifvit författad i Isländska Litteraturens senare ålder. Lapparne, hvilka eljest hos Isländarna alltid heta Finnar, nämnas först så i 12:te århundradet. Att de sättas bakom eller nedanför Finnmarken visar, att denna ej mer togs i samma utsträckning, som ännu i 12:te seklet, då Finnmarken säges ha omfattat Sjöfinnar, Fjellfinnar, Lappar, Kareler och Gandfinnar^[14]. Orsaken måste ha varit Helsingarnas^[15] allt längre åt norden fortsatta nybyggen i det Svenska Norrland, då med den skatt de här troligen utkräfde af Lapparna^[16], de Svenska Lappmarker begynte skiljas från den Norrska Finnmarken, hvars utsträckning väl utefter hafskusten, men ej inne i landet förut var bestämd^[17]. Dessa nybyggares framsteg vållade ock Quenernas tillbakaträngande ur Vesterbotten; och att författaren till Fundin Noregur redan inskränker Quenland till östra sidan af Botniska viken, styrker att han lefvat mot slutet af 13:de århundradet, men ej heller långt senare; ty i det 14:de gjorde Helsingarne anspråk äfven på Österbotten intill Uleå träsk^[18].

Att samteliga den Nordiska fornsagans Hjelteslägter ledas ifrån den nämnda Halfdan är väl nog att göra denna till en fabelhjelte. Men en särskild uppmärksamhet förtjenar den omständigheten, att ibland dessa slägter äfven sådana förekomma, hvilkas förekomst eljest föres till Oden^[19]; ty denna skiljagtighet tillhör ej ensamt denna skrift, utan anträffas i flera och måste således haft någon grund i traditionerna. Så, ehuru Edda med Heimskringla öfverensstämmer i att låta Ynglingarne stamma från Oden, härleder den förra dem likväl äfven från en Yngve, Halfdan den gamles son^[20], och detsamma förekommer i ett af den äldre Eddas quäden^[21]. Så väl detta, som i allmänhet det egna genealogiska Systemet i Fundin Noregur synes mig på följande sätt kunna förklaras. Norrige är af alla Nordiska länder det som fornsagan sätter minst i förbindelse med Oden. Utom den från Sverige inkomna Ynglingaätten, viste den blott att till honom räkna en enda Norrsk ätts, Hlade-Jarlarnas, anor. Detta borde i Norrige, och hos många derifrån stammande Isländare, naturligen föranleda behofvet att göra den inhemskt Norrska börden ej mindre lysande; så blef en Norrsk Fylkiskonung stamfader för alla det gamla Nordens berömda ätter, och härleddes sjelf från en Nor — det personifierade Norrska namnet; ty på historisk verklighet kan väl denna Nor lika litet göra anspråk, som en Gote, Dan, Angul, Francus, fabelagtige stamfäder, eller rättare söner, till det Gotiska, Danska, Engelska och Frankiska namnet. Men ej nog härmed. Ätteledningen måste äfven uppstiga i Gudasagans rymder, och då här ej kunde bli fråga om en Odinisk, återstodo de ännu äldre Fornjotiska gudar. Nu blef den gamle Fornioter förste stamfader och konung: dernäst uppträda hans söner, Hler (hafvet), Loge (elden), Kare (vinden): denne födde Frost (kölden), fader till Snö den gamla, hvars son åter var Thorre o. s. v.^[22]. Sådane äro den fabelagtiga Nors förfäder. Andre ha redan före oss i denna stamtafla igenkänt en etymologisk och allegorisk digt^[23], utspunnen till ett helt i nyare tider, ehuru den äfven upptagit äldre beståndsdelar. Thorres och Goas namn äro fästade vid tvenne månader i det gamla Nordiska året, svarande ungefär mot Januarius och Februarius. Men då alla de andra månadernas namn äro tagna, dels af naturliga kännetecken, dels af vissa sysslor, dels åter af månadernas ordning i hvarje årstid^[24]; så är föga troligt att endast de bägge nämnda skulle ursprungligen fått sitt namn af personer; i synnerhet, som deras benämningar äfven medgifva en annan uttydning. Endera ha derföre de fabelagtiga personernas namn blifvit skapade utaf månadernas, eller troligare de förras för likheten i ljudet blifvit med de senare förvexlade. Nor, Gor och Goa nämnas äfven i en Isländsk ätteledning uti LandnamaSagan^[25], men utan all synbar gemenskap med Fornioter, hvars afkomma, om man undantager att de gamle Skalderne kalla hafvet, vindarne, elden, för Fornioters söner^[26], för öfrigt är fullkomligt okänd. Det är endast skriften om det fundna Norrige, som både känner dessa och äfven deras efterkommande utförligt. Emellertid har ett helt system i Nordens Fornhäfder på denna skrift blifvit bygdt. Ty då sålunda ej blott Norriges, utan hela Nordens förnämsta ätter skulle vara af Jotnisk börd, och Norrige rof för en Jotnisk eröfrare, fanns nödigt, att också de gamle Jotnar måste vara Gother, och af samma stam med det senare ankomna Odens folk^[27]. Detta antogs med förbiseende af alla bevis för motsatsen; och hvad kunde i detta afseende icke vågas, då Fundin Noregur gör sjelfva Asa-Thor till stamfader för Jotniska slägter^[28], ehuru, (om än en liknande gud förekommer hos några Finska folk), han likväl i Nordiska Mythologien, och just i egenskap af Asa-Thor, är hela den Jotniska stammens afsvurnaste fiende — „omstörtare af de Fornjotiska Gudars altaren”, — „Finnarnas besegrare”, — såsom de gamle Skalder honom kalla? Thor var i sjelfva verket den i Norrige företrädesvis dyrkade guden, troligen der äldre än den Odinska invandringen. Denna gick, enligt Ynglingasagan, icke åt Norrige^[29], och om Företalet till Edda låter den gå deråt^[30], så härleder det likväl icke derifrån Norriges befolkning. Hvarifrån hade således detta land fått sina invånare, då desse likväl tydligen äro af samma ursprung med det öfriga Skandinaviens? En med Odens folk beslägtad stam måste således i Skandinavien äfven funnits tidigare än den historiska Oden; och vi ha redan utmärkt denna äldre stam. Men deraf följer icke, att den får förblandas med de ännu äldre Jotnarna. Ty om detta Nordens äldsta invånares namn poetiskt äfven brukas i bemärkelsen af fiender i allmänhet, så har likväl forntiden sjelf på detsamma äfven gifvit oss en historisk förklaring, som visar att en verkelig stamskiljnad ingick i det fiendtliga förhållandet. Redan det förhatliga och smädliga i användandet af Jotniska namn hos de gamla Skalderna^[31] förbjuder all tanka, att samme Skalder skulle härledt Nordens ädlaste ätter, och de hederstitlar, hvartill dessa namn förvandlades, från ett sådant ursprung; och på denna räkning utplåna vi äfven ur den Fornjotiska ätten Gylfe, Odens samtida i Sverige^[32]. Han må nu vara en verkelig eller allegorisk person, visst är, att han i ingendera bemärkelsen är en Jotnisk; ty namnet Gylfe är ett poetiskt hedersnamn, hvilket hos de gamla Skalder brukas för Konung i allmänhet^[33].

Det är ett fåfängt bemödande att vilja föra någon Nordisk Historia utöfver Oden. Med honom stiga minnena upp åt himmelen eller ned åt djupet. Väl kan man i det gamla lager af Myth och Saga, hvarvid Nordens och så många andra folkslags fornhäfder stanna, utspana, liksom naturforskarn i bergens daningar, en viss följd, vissa stora epoker. Men intet historiskt namn har öfverblifvit, och Oden sjelf är den ende, som från denna tid, åtminstone till en del, kan göra anspråk på ett sådant. Hans präster viste derföre att äfven ge honom sjelf anor, hvilka äldre och nyare fabler täflat att smycka, under det å andra sidan många konungaätter räknade sig till heder att i honom vörda en stamfader. Men alla försök att leda Nordiska ättartal utöfver honom, — äfven om de syfta åt en verkeligen och ej blott inbillad äldre tid, — komma till korta, och falla tillbaka nedan om hans egen^[34]. Och huru var det annorlunda möjligt, då slägtregisterna ifrån honom visa så många luckor? Äfven Ynglingatalet har sådana. Redan dess olika begynnelse, efter olika källor, måste väcka uppmärksamhet. Ynglingasagan börjar sjelfva ätteledningen efter Oden med Njord, hvars son Yngve Frey skall gifvit slägten namn. Det gamla Isländska Langfedgatalet har samma ordning^[35], men Njord synes här föreställa Odens son, och Yngve Frey hans soneson, emedan detta ättartal går i rätt nedstigande linea. Are Frode, som äfven går från far till son^[36], börjar med Ingvi, som han kallar Tyrkiakonungr, hvarefter följa Niordr Svia konungr och Frayr^[37]. Härmed öfverensstämmer den äldsta inhemska kungalängden för hedniska tiden uti Registrum Upsaliense, som säger, att, „enligt de flestes mening, Inge varit förste konung i Sverige, som födde Neroch (Njord), som födde Froy (Frey), hvilka bägge af deras efterkommande dyrkades såsom gudar”^[38]. Men i företalet till Edda, i Rimbegla och i Fundin Noregur är åter Yngve^[39], Ingfreir^[40] eller Freyr^[41] — en son af Oden. Ifrån Fjolner, Freys son, öfverensstämma de flesta ättartalen; men den afskrift af Langfedgatalet, hvilken Verelius anför, och som utmärker sig genom några afvikelser, har äfven den anmärkning, att emellan Frey och Fjolner en lucka finnes i slägtregistret^[42]. Detta visar oss också ättartalens ovisshet just i denna punkt, der äfven den ifrigaste försvarare af deras tillförlitlighet måste erkänna sannolikheten af en sådan ovisshet, nemligen i öfvergången från Nordens Gudar till de från dem härstammande konungarna: en öfvergång, vid hvilken äfven fornsagan synes besinna sig. Ty lät vara att under dessa gudar presterliga herskare, som fört deras namn, kunna förstås, så var likväl det historiska och mythiska här så förenadt, att ingendera beståndsdelen kan bestämdt afsöndras; och denna förblandning af Gudasagans och konungasagornas ättartal vore redan tillräcklig att förklara olikheten i de äldsta lederna, om ej denna ur många andra skäl vore lätt förklarlig.

Med en yngve, — hvilket i det gamla Skaldespråket blef ett poetiskt namn på konung i allmänhet — begynner Ynglingaätten. Han göres än till den samme med guden Frey, än skiljes åter ifrån denna. I den förra egenskapen måste han enligt Gudasagan vara Niords son: i den senare är han en höfding, på hvilken Odins egen gudomliga och presterliga herskaremakt öfvergått, — således en son af samma Oden, hvars blod kallas den „allmännaste” källan för konungahärkomst^[43]. I tillägget Tyrkiakonungr till Yngves namn hos Are Frode, ligger hans ursprung från Asgård dolt under den Trojanska fabeln^[44].

fjolner är den förste Ynglingen; en son af Yngve, men äfven en son åt guden Frey. I senare afseende kan han när som hälst börja ett nytt slägtregister; ty guden Freys söner tillhöra ej ett århundrade mer än ett annat; och deraf åter, å andra sidan, ovissheten och den anmärkta luckan i samma Fjolners slägtledning från Yngve. — I gudarnas egen tid framlyser, oaktadt Ynglingasagans historiska framställningssätt, öfverallt den mythiska grunden, t. ex. i kriget och förlikningen mellan Vaner och Asar^[45], i Gefions beskickning till Gylfe och Selands uppkomst^[46], i Njords giftermål, i häntydningen på Freyas förhållande till Odr^[47] m. m. Fjolner är den förste rent mensklige herskaren. Men han är ock en gudason, som åt den vänsälla och årsälla Frey, och hans egen tid måste derföre ännu deltaga i gudalifvets och hans faders lycksalighet. Derföre kallas han sjelf „rik, årsäll och fridsäll^[48]”, derföre, heter det, varade ännu i hans dagar^[49] Freys-frid, eller, hvilket är detsamma, Frode friden^[50], då god tid var i all land, säger Ynglingasagan, — då ingen menniska skadade den andra, om hon äfven såg sin faders eller broders baneman för sig, då ingen tjuf eller rånsman fanns, så att en gullring låg länge orörd på Jalangers hed, säger Edda^[51]. Denna gyldene frid under och näst efter gudatiden — efter allt utseende verkeligen en hednisk myth — har i kronologiskt afseende haft ett vigtigt inflytande på framställningen af Nordens fornhäfder; ty då den äfven antogs ha fått sitt namn af en konung Fridfrode i Dannemark, och af sednare författare ansågs för samma frid som hade inträffat vid Christi födelse^[52]; så berodde nu äfven Nordiska Historiens större eller mindre ålder på det rum man gaf åt denna fabelagtiga Frode i Konungalängden^[53]. Han är hos Saxo den 24:de i ordningen af de Danska konungarna^[54], men hos Isländarna den 4:de från Oden^[55]. Enligt Johannes Magnus infaller Frodefreden i Eriks, den 40:de Svenska konungs tid^[56], enligt Isländarna under Frey och Fjolner, den tredje och fjerde från Oden. Edda förenar med denna frid följande saga: Konung Frode kom till konung Fjolner i Sverige på gästabud, och köpte af honom tvenne trälinnor, Fenja och Menja, Jättedöttrar, hvilko han satte att mala på en quarn, som hade den egenskap, att allt det maldes på quarnen, som den malande söng om. De söngo i början om gull, frid och lycka^[57]; men då konungen för hårdt dref på deras arbete, söngo de om krig, och vredo kring stenarna så fort att dessa brusto. Kriget kom, konungen föll; och så slutade Frodefriden. Men konung Fjolner hade innan den lyckliga tidens slut i sjelfva öfverflödets sköte ändat sina dagar. På ett gästabud hos konung Frode stupade han drucken i ett mjödkar och fann döden — „i vindlös sjö” — såsom den gamle skalden sjunger^[58].

Hvad som berättas om hans son och efterträdare svegder^[59], bär ej mindre mythens stämpel. Han gör ett löfte, att uppsöka Gudhem och Oden den gamla, och far med tolf män vida kring verlden. Han kommer till Turkland och det stora Svithiod, finner der fränder och får en gemål Vana ur Vanhem. Hemkommen, drager han ut för andra gången att söka gudarnas land. En quäll då han var drucken, ser han under en sten en dverg sitta, som ropar till honom, att han der borde ingå, om han ville finna Oden. Svegder löper in i stenen, — den tillslutes; och Svegder kom aldrig åter. Berättelsen synes föranledd af hvad förut förmäles om Oden, som på dödsbädden, sedan han låtit rista sig med svärdsudd, sade sig skola resa till Gudarnas land och der fägna sina vänner, hvarföre de Svenske trodde honom vara kommen till det gamla Asgård och der lefva evinnerligen. Sagan om Svegder beror på tvetydigheten af dessa namn, hvars motsvarande föremål man tänkte sig både i denna och en annan verld. Att den sistnämnda tydningen borde anses för den rigtigaste, visar utgången; ty Svegder slutar med att försvinna ur de dödligas gemenskap. Att dvergarne bodde i stenar och klyftor, och utmärktes genom sin list, var gammal nordisk tro; och Ynglingasagans förklaring, att stenen var en by, som hette Sten, är tydligen ett af dessa tillägg, genom hvilka en sednare tid sökte omskapa de gamla mythiska berättelserna efter en förment historisk sannolikhets lagar.

vanland,^[60], hvars namn påminner om hans mors härkomst från Vanernas land, Svegders son och efterträdare, är den förste, om hvilken det säges, att man kände hans begrafningsplats och de öfver honom uppsatta Bautastenar. För öfrigt är han gift med prinsessan Drifva från Finland, dotter af konung Snö, liksom framdeles Agne, en af hans efterträdare, är förmäld med prinsessan Skälfva (Skjalf) från Finland, dotter af konung Frost^[61]; och att vi här åter träffa på den Fornjoterska ättens namn-allegorier är ett bevis, huru nära äfven det historiska här öfverallt gränsar till fabeln.

Med visbur, Vanlands son, knyter sig Ynglingasagans poetiska fabel genom den förbannelse öfver ätten, hvilken hans söner underkasta sig för att få hämnd öfver sin far. Förbannelsen uttalas genom spåquinnan Huld^[62], som genom trolldom äfven vållat Vanlands död. Om denna Huld, Trollens drottning i Nordlanden, såsom det heter, och moder till Trollsystrarna Thorgerd och Yrpa, hvilka den Norrske Jarlen Håkan i tionde århundradet dyrkade, finns en egen Isländsk saga, i hvilken man väl igenkänner tonen af sednare tiders äfventyr; men ämnet är gammalt. Sagan om Huld omtalas i början af trettonde århundradet, såsom väl bekant i Norrige^[63], hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren såsom en drottning öfver troll, rå, och de underjordiska^[64].

domald tog arf efter sin fader och rådde för länderna. I hans dagar blef i Suithiod en stor hunger, så att folket måste gripa till nödspis^[65]. Då tillagade Svearne ett stort offer i Uppsalarna^[66]. Första hösten offrade de oxar; men året blef ej bättre deraf. Andra hösten gjorde de mennisko-offer, men året blef snarare värre. Tredje hösten kommo Svearne mangrannt till Uppsala, då offret skulle blifva. Höfdingarne rådgjorde med hvarandra, och sammanstämde derutinnan, att oåren månde komma från Domald deras konung, och att de skulle offra honom sjelf sig till god årsvext, öfverfalla och dräpa honom, samt bestryka gudarnas säten med hans blod; och så gjorde de. — Berättelsen bär allt utseende af historisk trovärdighet, och längre fram omtalas huru Olof Trätälja hade samma öde, med tillägg att Svearne voro vane att tillskrifva sin konung både god och ond årsvext^[67].

Om domar^[68], Domalds son, förtäljes blott, att han styrde länge riket, att god tid och frid var i hans dagar, att han sotdog i Uppsala och blef förd på Fyrisvall och bränd på åbacken, hvarest hans Bautastenar stå. Skalden Thiodolf säger sig „ofta ha mycket sport visa män efter Ynglingens stenrör^[69], och det rum, der Domar blef ett rof för Halfs dånande baneman (elden)^[70].” — „Nu vet jag — tillägger han — att denne Fjolners ättling, förtärd af sjukdom, brändes vid Fyri^[71].” Domars minne var således fästadt vid ett ännu i Skaldens tid bestående minnesmärke.

Om dyggve, hans son, berättas ock att han dog af sjukdom. Skalden säger. „Ej okändt är att Hel^[72] gläder sig öfver Dyggves hög^[73], att hon hade utkorat åt sig den konungsliga mannen, och att Lokes dotter alltför hårdt har lekt med herskaren öfver Yngves folk”^[74]. Dyggves moder Drott säges ha varit syster till Dan den stormodige, af hvilken Dannemark skall fått sitt namn. Det inträffar temligen med tidsföljden; ty enligt det Isländska Langfedgatalet är Dan den åttonde från Odens son Skjöld, och Domar, Drotts gemål, den sjunde från Odens samtida och efterträdare i Sverige, Njord. Men den historiska genealogien genombrytes äfven här af en mythologisk. Drott, Dyggves moder, är neml. — enligt Ynglingasagan — en sondotter åt Rig, hvilken först på Nordiska tungomålet blef kallad Konung, och denna är åter — enligt det gamla quädet om Rig^[75] — en soneson af Heimdal, en af Asarna i Odens följe, från hvars tid således Dyggves mor blott i fjerde led är aflägsnad. Detta gamla Quäde förer oss åter helt och hållet in i fabelns rymder, och innehåller en allegorisk målning af ståndens uppkomst i Norden. Så — heter det — säges i gamla Sagor, att Heimdal, en af Asarna, den starke och vise guden, gick efter gröna stigar, och kom på sjöstranden till ett hus, der han ingick. Dörren stod på gafvel, eld brann å golfvet, hjon sutto derinne, af arbete grånade, Ae och Edda^[76], i gammaldags kläder. Edda tog ur askan den tunga, tjocka, sådbemängda kakan, och bar fram soppa^[77] i skålen, men största läckerheten var den sudne kalfven. Heimdal, som kallade sig Rig, sof med husets hjon i tre nätter, och nio månader efter hans bortgång födde Edda en son, hvilken vattenöstes^[78] och kallades Träl. Han vexte och trifdes, var mörk till färgen, fick skrynklig hud på händerna, krumpna knogar, tjocka fingrar, fult anlete, lutad rygg och långa hälar. En tiggareflicka kom till huset, fötterna voro sårade, armen solbränd, nästan nedtryckt: hon nämndes Thy (Trälinna), framlefde med Träl „de tunga dagar” och födde honom söner och döttrar, hvilkas allegoriska namn utmärka trälarnas kropps- och sinnes egenskaper^[79]. Deras sysslor blefvo att binda bast, släpa bördor, bära ris, gärda och göda åkern, sköta svin, valla getter, gräfva torf. Af dem äro trälarnas ätter komne. — Rig hade gått vidare, och fann i ett annat hus ett annat par. Dörren stod på glänt, eld brann på golfvet. Mannen slöjdade träd till en väfbom, hans skägg var putsadt, håret klippt i pannan, han hade en trång skjorta, som sammanhölls med ett spänne vid halsen^[80]. Hustrun svängde spinnrocken, mätte tråd och lagade till kläder. Hon hade bindel på hufvudet^[81], smycke på bröstet, duk om halsen, band på skuldrorna. Paret het Afe och Amma^[82]. Rig undfägnades^[83], och sof med husets hjon i tre nätter. Nio månader derefter födde Amma en son, röd och blomstrande, med tindrande ögon: han vattenöstes, sveptes i linne och kallades Karl. Han vexte och trifdes, lärde oxar tämja, slöjda åkerredskap^[84], timra hus, smida söm^[85], göra kardor, köra plog. Till honom hemfördes såsom brud, Snör (den snälla), behängd med nycklar, i kjortel af gethår. Hon sattes under linne^[86]: de delte ringar^[87], bredde lakan, byggde bo. De födde söner och döttrar, hvilkas namn utmärka det friborna ståndets egenskaper^[88], och af dem äro komne alla Karla-ätter. — Rig fortsatte sin vandring. Han kom till en sal. Dörren var tillyckt och prydd med en ring. Han ingick. Golfvet var strödt^[89]. Der sutto hjon, sågo hvarandra i ögat, Fader och Moder. Deras handarbete var lek. Husbonden böjde båga, snodde sträng, glättade pilar: hustrun strök och stärkte ärmar och uppsatte hufvudbonad. Hon hade smycke på bröstet, sid kjortel, blånadt linne, anlete skärare, bröst ljusare, hals hvitare än den renaste snö. Moder lade den märkta, hvita duken på bordet, framsatte de tunna, hvita hvetekakor och silfverbeslagna fat, fulla af allahanda mat, fläsk och stekta foglar: vin fanns i kannor och beslagna bägare; de drucko och språkade tills dagen framled. Rig blef äfven der i tre nätter, och efter nio månader födde Moder en son, som sveptes i silke, vattenöstes och kallades Jarl. Ljust var hans hår, bjärta hans kinder, ögonen hvassa som på unga ormar. Han vexte upp, svängde sköld, snodde bågsträng, böjde båga, kastade spjut, skäftade pilar, skakade lansar, red hästar, hetsade hundar, drog svärd och öfvade sig i simmande. Då kom åter Rig till gården, lärde honom Runor, gaf honom sitt namn, och erkände honom för sin son. Den unge Rig drog derpå öfver fjellen i örlig, vann seger och länder, utdelade gods och gårdar, och gifte sig med Herses dotter, den smärta, hvita, ädla Erna (den raska). Af deras söner, som äfven ha allegoriska namn^[90], var Konr den yngste. Han täflade med sin fader Rig i runekunskap och segrade: då vardt sonens lott att sjelf heta Rig och känna runor framföra alla andra. — Vi ha meddelat innehållet af detta quäde^[91], emedan det är upplysande för gamla tankesätt och seder. Vi se, att, enligt forntidens föreställningar, Trälar, Bönder och Jarlar väl alle genom gudarna kommit i verlden, men dock äro olika slägter; och dessa påminna åter om de trenne olika folk, som fornsagan känner i Norden, bland hvilka det första blef undanträngdt eller kufvadt, det andra var fritt, och det tredje blef herskande. Ynglingasagan säger att Rig först i Nordlanden kallades konung. Detta utmärker att här menas den i quädet sist nämnde och yngste Rig, hvars namn eljest var Konr, d. ä. enligt ordalydelsen, en man af börd. Konungr betyder detsamma, nemligen son af sådan, — eller ädelboren i allmänhet. Alle Rigs efterkommande behöllo sedan konunganamnet, såsom det yppersta tignarnamn, heter det, hvarföre det äfven upptogs av Dyggve, hans ättling på möderne, hvilken skall först bland Ynglingarna fört titel af Konung.

Förut kallades de regerande Drottnar^[92], och om detta namn utmärker en presterlig magt, emedan det först tillägges Offrens föreståndare, så skulle i detta titel-ombyte kunna ligga en häntydning derpå, att ej den andeliga utan den verldsliga värdigheten hos de styrande blef den öfvervägande, eller att Krigaren hos dem begynte uttränga Presten.

Berättelsen om Dyggves son, Konung dag den visa^[93] och hans sparf, är tydeligen en fabel, i hvilken spådomskonstens höga värde hos våra förfäder, och deras bruk att äfven spå af foglars läten, är det enda anmärkningsvärda. Denne konung måste likväl ha haft ett hos Skalderna berömdt namn, ty Thiodolf utmärker efterföljande konungar med benämningen af Dags fränder^[94].

Hans son var agne, en stor krigsman, rik, berömlig, förträfflig i allt. Han härjade på Finland, och säges ha underlagt sig det. Finnarnas höfding föll i striden; hans dotter och son hemfördes såsom fångar af Agne, som väljer dottern till brud. Denna ber honom fira hennes faders graföl: en högtidlighet, som tillika var ett tecken att de efterlefvande närmaste anhörige inträdde i arfsrätten efter den döda. Men blodshämnden var, enligt nordiska begrepp, det heligaste arf^[95], och Agne mördas efter gästabudet af sin gemål, som flyr och räddar sig med de sina. Det är en af de händelser, som äro egnade att outplånligt intrycka sig i menniskors minne — utan tvifvel verklig; ty en enfaldig tid skyr att diktande leka med naturens djupaste känslor. Men väl ha de brott, som födas af striden mellan de enklaste naturliga förbindelser, och i hvilka dessa förstöra sig sjelfva, af ålder för poesien haft en oemotståndlig dragningskraft, emedan de, (före all dikt), äro de renaste uppenbarelser af det Tragiska i menskligheten. Derföre äro sådana förhållanden den poetiska fornsagans käraste ämnen, och i jättelikare mått har ingen någonsin framställt den förstörelse de innebära, än den Nordiska. — Att äfven Agnes öde från Skaldernas läppar gått till efterverlden, visa flera omständigheter. Den Finske Höfdingen, hans son och dotter, ha fått sina namn ur den fabelagtiga Fornjoterska ätten. Den öfver Visburs söner uttalade förbannelsen måste gå i fullbordan; och den gullkedja, som dref dem till ett fadermord, blir nu det medel, hvarmed en maka mördar sin man. För öfrigt var händelsens minne fästad vid stället. Det rum der den skedde bar Agnes namn; och Agna fit,^[96] Agnes hed vid Stocksund, — då ett fiskeläge omgifvet af skog, nu Sveriges hufvudstad, — omtalas äfven i den Svenska Medeltidens Skrifter^[97].

I alreks och eriks, alfs och yngves dubbla brodermord^[98] utvecklar sig allt mer Ynglingaättens olycksöde.

I berättelsen om hugleik, Alfs son, råder en märkelig skiljaktighet. Allt hvad Ynglingasagan förtäljer om denna Hugleik, berättar äfven saxo, men om en Irländsk konung Hugletus^[99]. Denne är, såsom den Svenske, mycket rik och mycket snål, omgifver sig, liksom den förre, med gycklare, blir på samma sätt anfallen av Konung Hake, har samma hjelpare i bröderna Svipdag och Geigad och samma fiende i den gamla Starkother^[100], samt faller i striden. Likheten både i namn och omständigheter visar, att här är fråga om samma personer. Saxo beropar sig på ett ännu i hans tid erinradt quäde af Starkother om händelsen: Saxo är det äldre vittnet, och skrifver efter inhemska öfverlemningar. Allt detta förbjuder oss att i hans framställning endast se en sjelfvillig förändring af verkliga förhållandet, och då i lika litet derföre behöfva anklaga Ynglingasagans författare; återstår blott att antaga, det olika öfverlämningar verkeligen legat till grund för bådas berättelser. Uppmärksamhet måste det väcka, att denne Hugleik icke nämnes såsom konung i Langfedgatalet, och att han tillika är den ende Uppsalakonung af Ynglingaätten, om hvilken ingen strof ur Thiodolfs quäde anföres. Hugleik, såsom Alfs son och konung i Sverige, synes således äfven varit okänd för Skalden, som deremot anför den andra brodren Yngves söner såsom konungar. Möjligen har hela berättelsen om Hugleik ursprungligt ej tillhört Ynglingasagan, utan Sagorna om de i forntiden så namnkunniga sjökonungarna Hake och Hagbard^[101]. Den senares olyckliga kärlek lefver ännu, efter så många århundraden, i visorna om Hagbor och Signild, hvilkas öden alla Nordens riken tillegnat sig^[102]. Den förre var fordom ej mindre namnkunnig, såsom ses af alla de sägner, hvilka Saxo om honom upptagit^[103]; och det synes ha gått med hans bedrifter såsom med brodrens kärlek. Man har mångdubblat skådeplatsen derför; så mycket lättare som en sjökonungs rike var hafvet och målet för hans bragder hvarje kust. Ynglingasagans författare vet att han bemäktigat sig den Svenska, Saxo den Danska thronen. Den förre låter honom fälla en konung Hugleik på Fyrisvall, den senare i Irland. Hos Saxo hämnas han sin broder Hagbards död, men blir sluteligen af Danskarna slagen och dör i Skottland. I Ynglingasagan angripes han vid Uppsala af Yngves söner, och slår dem, men blir sjelf sårad till döden. Då, säges det, lät konung Hake lasta ett skepp med döda mäns kroppar och vapen, och derofvanpå göra ett bål. Seglen hissades, styret sattes i lag, vädret blåste från landet. Konung Hake, nära död, lades på bålet. Skeppet gick lågande utom öarna i sjön, och gerningen ihågkoms länge med berömmelse^[104].

Af Yngves söner hade erik fallit i striden mot Hake: brodren jorund blef konung i Uppsala. Han hade förut, under sina vikingafärder, i Dannemark öfvervunnit och upphängt en konung från Halogaland. Dennes son träffade honom på en ny vikingafärd, vid Oddasund på Jutland, segrade, och öfvade mot Jorund vedergällningsrätten.

Om ane eller aun, Jorunds son^[105] och efterträdare, säger Skalden Thiodolf blott, att han af ålder blef barn på nytt och sluteligen didde af horn. Sagan anmärker, att det hos Skalden förekommande uttrycket Anasot allt sedan nyttjades om dem, som dogo utan värk, af ålderdomssvaghet. Denne konung har således nått en ovanligt hög ålder. Men den lifstid Ynglingasagan tillägger honom af tillsammansräknande tvåhundradetio år^[106] är lika osannolik, som rysligheten af det medel, hvarigenom den skall blifvit uppnådd, neml. offrandet af nio söner efter hvarandra till Oden, öfverstiger all trolighet. Så afskyvärda offer förekomma visserligen i den hedniska Norden^[107], och sagan torde äfven här ej vara utan all grund. Men de offrade sönernes antal har tydligen sitt ursprung i den fabel, att vissa härader i konung Auns rike efter dem fått sin ordningsnummer^[108]. Då man nu räknade dessa till tio och slöt med Tiundaland^[109], måste äfven konung Auns söner vara tio; men den siste räddas af folket ifrån den äfven honom af fadren ämnade offerdöden, på det en efterträdare till riket skulle finnas. I berättelsen om denna konung gör Ynglingasagan åter med Danska konungalängden en jämnförelse, som dock illa slår in med tidsföljden. Tillförene har Sagan anmärkt, att Dyggve var förmäld med Dan den stormodiges syster, och således med denna konung samtidigt. Nu heter det, att Halfdan och Fridleif i Dannemark, af hvilka den förste skall fördrifvit K. Aun och i tjugufem år till sin död regerat i Uppsala, lefde i konung Auns första tider. Desse konungar härstamma i andra led från Dan den stormodige^[110]; Aun är deremot den sjette i rätt nedstigande linea från Dyggve^[111]. Sex slägtleder äro således i den ena konungalängden lika med två i den andra; och hvad skall man säga om Auns mer än tvåhundraåriga ålder, då sagan strax derpå gör hans son Egill samtidigt med Frode kallad den Fräkne i Dannemark, och denne Frode åter är son af samma Fridleif, hvilken nyss omtaltes ha lefvat i början af konung Auns regering^[112]?

egill fick namnet Tunnadolgi af sin långvariga strid och slutliga seger öfver Trälen Tunne, som hade varit hans faders rådgifvare och skattvårdare. En helig, till offren ämnad tjur, som kommit lös och blifvit vild, vardt konungens bane.

Den med Egill samtidige Frode i Dannemark krigar äfven med hans son ottar, och fordrar skatt af Sverige för den hjelp han gifvit fadren^[113]. Ottar svarar att de Svenske alldrig hade gifvit Danskarna skatt, och skulle det ej heller göra. Ömsesidiga härjningar följa, och Ottar stupar i ett sjöslag i Limafjorden på Jutland, emot konung Frodes Jarlar. Danskarne utkastade hans kropp för korparna, sände en träkråka till Svithiod, med hälsning att dess konung ej mer vore värd, samt kallade honom Ottar Wendelkråka. Thiodolf, som ej nämner något sådant, säger blott, „att den tappre Ottar föll för Danska vapen under örnaklor, och att korpen i Wendel med blodig fot trampade den visa (försten)”^[114].

adils, hans son, kallas en rik, dådsäll, äregirig och mäktig konung. Han skall länge hafva regerat, och då hans regering nära svarar mot fyra konungars i den Danska konungalängden^[115], måste den i sjelfva verket ha varit ovanligt lång, eller dessas tid ovanligt kort. Detta synes likväl icke ha varit fallet med alla; emedan Helge, en af dessa Danska konungar, med hvilken Adils förde krig, lefde nog länge, att i ryslig okunnighet förmäla sig med sin egen dotter. Det var den sköna Yrsa, frukten af en oloflig kärlek^[116], förut konung Adils gemål, som af Helge fången, återvände till Sverige, sedan hennes börd blifvit upptäckt^[117]. Åt Helge hade hon födt en son, den namnkunnige Rolf Krake^[118], som blott åtta år gammal på Danska thronen efterträdde sin far; men hvars mognare ålder äfven konung Adils upplefde. Rolf sände honom hjelp i ett slag mot en Norrsk konung Ale, hvilket stod på Vänerns is, och han hemsökte sedermera med sina 12 kämpar sjelf K. Adils i Uppsala, då den för biståndet lofvade belöningen uteblef. — Här, segrande öfver alla försåt, emottog han sluteligen af sin moder Yrsa ett djurshorn fullt af guld samt K. Adils kosteligaste ring, och flydde. Då Adils med sina män eftersatte honom, sådde han guldet på Fyrisvall. De förföljande låta uppehålla sig genom dess upphämtande, och Rolf undkommer. Deraf kallades guldet i Skaldernas språk Fyrisvalls säd^[119]. — Då konung Adils vid ett Disarblot (offer åt Disorna eller Gudinnorna) red omkring Disarsalen, stupade hans häst och konungens hufvud krossades mot en sten. — Skalden Thiodolf säger, att en häxa^[120] var skulden till denna olycka. Sagan nämner intet derom^[121].

I hans sons K. östens tid föll Rolf Krake i Lejre. På den tiden härjade månge konungar i Sverige både Danske och Norrske. Månge voro sjökonungar, som rådde öfver en stor krigsmakt, men ägde inga länder. Den allena kallades med rätta Sjökonung, som alldrig sof under sotad ås eller drack af horn vid spiseld. En Sjökonung Sölve från Jutland öfverföll K. Östen på Lofön^[122], brände honom inne med allt hans hoffolk, och drog derpå till Sigtuna, fordrande att erkännas för konung. Folket samlade en här emot honom, men han blef efter en elfva dagars strid segrare. Sedan var Sölve konung en lång tid, tills Svearne sveko och dräpte honom. — Att Sölfve blef konung i Sverige nämner icke Thiodolf.

Östens son yngvar blef nu konung öfver Svea välde. Han var en stor krigsman och låg ofta ute på sina härskepp; emedan under den näst förflutna tiden Svearike så ofta blifvit anfallet af Danskar och andra Östersjöfarare. Yngvar gjorde fred med Danskarna, och drog sedan ut att härja kring Östersjön. Vid ett anfall på Estland blef han i Adalsyssel^[123] slagen. Svearne gjorde hans hög vid sjelfva stranden, der „Östersjön — säger Skalden — sjunger hafssången Svensk konung till förnöjelse”^[124].

Med hans son braut-anund och dennes son ingiald illråda ingriper först folkets och landets Historia i Konungaättens. Sedan den förre företagit ett krigståg till Estland och hämnat sin fader, hade han frid i sina dagar, och samlade många ägodelar. Goda år utmärkte hans regering, och konung Anund var den vänsällaste af konungar. I hans tid var ännu Svithiod ett stort skogsland med ödemarker, hvilka fordrade många dagar att öfverfaras. Men K. Anund använde mycken flit och kostnad att rödja skogen och sedan bebygga den uppröjda jorden. Han lät lägga vägar öfver ödemarkerna. Då fanns i skogarna äfven slättland. Der uppstodo stora härader; och så blef landet vidt omkring bebygdt; ty folk fanns i öfverflöd. I hvarje storhärad i Svithiod lät K. Anund bygga gårdar. Han for kring landet på gästning, och kallades Braut-Anund, emedan han låtit bryta vägar öfver allt Svithiod, öfver skogar, myror och fjell. Då han en höst färdades mellan sina gårdar med sitt hof, nedstörtade i en fjelldal ett bergras och begrafde honom och hans följe^[125]. Hans son ingialds Historia begynner med en märkvärdig återblick på föregående tider, och då Snorre Sturleson säger att Ynglingasagan blifvit tillökt efter kunniga mäns berättelser^[126], torde man i denna öfversigt ej misskänna hans egen åtgärd. — „Uppsalakonungar, säger han, voro de högste konungar i Svithiod, på den tid der voro månge Häradskonungar, allt ifrån det Oden var Svithiods höfdinge. Envåldshöfdingar voro de, som i Uppsala suto öfver allt Svea välde till dess Agne dog^[127]. Då kom riket först i brödraskifte, såsom förr är skrifvet, och sedan spriddes riket och konungadömet i ätterna såsom dessa grenade sig, och somlige konungar röjde stora skogstrakter och ökte så sitt välde”. — Ordet Envåldshöfding eller Envåldskonung utmärker ej ett oinskränkt välde, hvilket för nordiska begrepp var främmande. Envåldskonung — i motsats mot Fylkis- eller Häradskonung^[128] — kallas den, som är konung öfver ett helt folk^[129] med rättighet att af detsamma erhålla skatt^[130]; och i denna bemärkelse sägas Uppsalakonungar^[131] äga Svea välde ifrån Oden till och med Agne. Skatten erlades på det de skulle „värja landet för ofrid och offra till god årsvext”; och i offrens underhåll innefattas på visst sätt bäggedera. Man ville nemligen genom dessa äfven försäkra sig om seger mot fiender. Ibland de af Oden stiftade trenne stora årliga offerfesterna om hösten, midvintern och våren, höllos tvenne för god årsvext, men det tredje mot sommarn, då öppnade vatten inbödo till Vikingafärder, kallades Segeroffret. I sammanhang med dessa offerfester omtalas den första skatt i Sverige^[132]. Såsom föreståndare för Offren hade således Uppsalakonungar från början uppburit den. På samma sätt erlade de Isländske Nybyggarne sina första utlagor till templen, hvaremot dessas föreståndare skulle upprätthålla offren^[133]; och i detta ändamål stiftades av Yngve Frey Uppsala-öde^[134]. Den vidsträckta vördnad Oden åtnjöt får man väl också tillskrifva, att Svearne, det folk som med honom stod i den närmaste förbindelsen, redan i Taciti tid voro i Skandinavien de förnämste. Men om dermed också följt en politisk afhängighet hos folket i Götaland, har denna åtminstone snart upphört, och först under de sednare århundraden af hedniska tiden blifvit återställd och befästad. Ty det Svithiod, det Svea-välde, som i Ynglingasagan omtalas, innefattar oftast blott det egentliga Svearike ofvan Kolmorden och Tiveden^[135]. Af ordalagen i den anförda berättelsen kan slutas, att äfven före Agnes tid Småkonungar funnits^[136]. Uppsalakonungs öfvervälde har då bestått deruti att äfven desse gifvit honom skatt. När efter Agne riket kom först i brödraskifte, och sedan deltes efter som ätterna grenade sig, ha Småkonungarna, nu prinsar af kungliga huset, undandragit sig denna skyldighet^[137]. Med skattens upphörande upphörde Uppsalakonung att vara envåldskonung. Fylkiskonungarnas fortfarande deltagande i offren vid Uppsala var nu blott ett tecken att de med honom voro i frid^[138]. Hans makt synes sluteligen ha nedsjunkit till en tom titel. Ty äfven Braut Anund, som genom odling eröfrade ödemarker åt sitt rike, hade i de gamla länderna så föga välde, att han ej ens omedelbart herrskade öfver Tiundaland med Uppsala: det hade en egen konung^[139], hvilken var Ingjalds fosterfader, och hvars söner sedermera hjelpte denne att förstöra Fylkiskonungarna, som hade infunnit sig på gästabudet vid Konung Anunds begrafning. — „Den tiden var sedvänja — heter det — när arföl skulle hållas efter Konungar och Jarlar, att den, som gjorde arfölet och till arfs skulle komma, borde sitta på pallen framför högsätet, tills den skål dracks, som kallades Brageskålen^[140]. Då skulle han stå opp emot Brageskålen, göra ett löfte och dricka skålen ut. Sedan skulle han ledas till det högsäte, hvilket hans fader hade ägt, och var då fullkomligen kommen till arfs efter sin fader. Så skedde ock här, att då Brageskålen förekom, stod konung Ingjald upp, tog emot ett stort djurs-horn, och gjorde ett löfte att öka sitt rike till hälften åt alla fyra väderstrecken^[141], eller derutöfver dö, hvarpå han drack af hornet.” — Löftet uppfylldes, då om quällen sex konungar innebränndes. Det var branden i Upsala^[142]; i hvilken K. Algöte af Vestergötland, Ingjalds Svärfader, K. Yngvar af Fjerdhundraland med två söner, K. Sporsniall af Nerike och K. Sigvat af Attundaland omkommo. Men Ingjald lade deras riken under sig och tog skatt af dem. I det krig han sedermera började mot Granmar, Konungen i Södermanland, hvilken ej infunnit sig vid Uppsala, erfor han likväl att de nyförvärvade rikenas invånare voro honom föga trogne. Han måste sluta en frid, efter hvilken Granmar åter bevistade Våroffret vid Uppsala. Vid de då rådfrågade Oraklen föllo offerspånen^[143] så, att K. Granmars lifstid skulle bli kort. Hösten derefter innebrändes äfven han och hans måg K. Hjorvard på Selaön i Mälaren^[144] af Ingjald, som satte Höfdingar öfver deras rike. Tolf Konungar inalles har Ingjald förrädiskt undanröjt. Derföre kallades han Ingjald Illråda, och njutningen af en vargs hjerta skall redan i barndomen gjort honom grym^[145]. Hans dotter Åsa delade faderns tillnamn och egenskaper^[146]. Han hade gifvit henne åt K. Gudröd i Skåne till äkta. Gudröd dräpte på hennes anstiftan sin broder Halfdan, men blef sjelf afdagatagen genom Åsa, som derpå flydde till sin fader. Ivar Vidfamne, Halfdans son, samlade då en här och drog till Svithiod mot Ingjald. Denne kände sig ej nog stark att kunna göra motstånd, och visste att flykten blott skulle mot honom uppväcka alla hans fiender. När Ivars här nalkades, togo derföre Ingjald och hans dotter, hvilka då uppehöllo sig på Ränninge^[147], det råd, som sedan blef mycket namnkunnigt. De gjorde allt sitt folk drucket och låto sedan tända eld på Kungssalen. Salen brändes, och allt folket som derinne var, tillika med Konung Ingjald och Åsa.

______________

1. Då Yngl.S. c. 31 omtalar huru Konung Eigil härjade på Dannemark, och efter manligt motstånd af K. Frodes Jarlar Vött och Faste blef slagen, heter i Thiodolfs quäde (ibid)

   Þau frá (frág) ek verk
   Vótz oc Fasta
   Sænskri þiod
   at sögum værda.

   d. ä. Jag har hört att detta Vötts och Fastes verk blef till sagor hos Svenska folket.
2. I strofen om samkonungarna och bröderna Alrek och Erik heter det:

   Oc hnack-mars med
   höfut-fetlum
   Daga frændur
   of dræpas quadu.

   d. ä. Det quädes, att Dags fränder dråpos med hästens hufvudlag eller betsel.
3. Såsom i uppgifterna om Ynglingakungarnas begrafningsplatser. — Om Sjökonungen Sölves slag vid Sigtuna heter det: var þar orrosta sva mikit at þat er sagt at eigi sleit a XI dægum: „der vardt en så stor strid att det är sagdt den ej slöts på 11 dagar”. Ynglinga-Saga c. 35.
4. Yngl. S. c. 17.
5. ibid. c. 22.
6. c. 23.
7. c. 24.
8. c. 29.
9. c. 40.
10. Att ej alltid Skaldernas vittnesbörd uttryckeligen åberopades, ehuru deras quäden voro förnämsta källan för kunskapen om Kungarnas bedrifter, visar bäst den nästföljande Sagan i Heimskringla, om Halfdan Svarte, Harald Hårfagers fader, i hvilken ingen enda skald anföres.
11. Sigurd Fofnisbane kallas ock Yngvakonr (Sigurd. Quida II, str. 14), d. ä. en förste af Ynglingaätt, som här likväl tages för en konungslig ätt i allmänhet; ty Yngve, Ynglingr är ett poetiskt konunganamn, jfr. Skalda s. 194.
12. Fundin Noregr (d. ä. det fundna Norrige), utgifven af Björner i Nordiska Kämpadater efter tvenne något olika afskrifter. En med den första öfverensstämmande finnes ock, men blott till en del, i den Skalholtska Editionen af Olof Tryggvasons Saga P. I. p. 140. En tredje äfven något afvikande berättelse är efter Flateyarboken utgifven af Rask, såsom tillägg till hans Edda.
13. Se Varianten hos Björner, s. 6.
14. Enligt en uppsats på Norriges landskaper af Are Einarsson, Norrska konungen Östens Hofman, citerad Hist. Norv. P. I. p. 33 af Torfæus, som likväl ej nämner om denne Are lefvat med K. Östen Magnusson eller med K. Östen, Harald Gylles son, eller med K. Östen Mejla. Men alla tillhöra 12:te årh. — Gandfinnar äro Trollfinnar.
15. Hela det Svenska Norrland kallades under medeltiden Helsingeland, hvarom strax mera.
16. Sannolikt har Lapparnes beskattning eller plundring lika väl skett af de gamla Norrländska Nybyggare i det inre, som af Norrmännen utefter Finnmarkens kuster. Det är samma förhållande som sedan i Svenska Lappmarkerna under medeltiden visade sig emellan Lapparna och deras förtryckare Birkarlarna, nybyggare och handelsmän, hvilka tillvällade sig ett välde öfver Lapparna, som först K. Gustaf I. afskaffade. Desse Birkarlar skola väl enligt Porthan (Dissertatio de Bircarlis P. I. II. Aboæ 1766, 89), från början varit Finnar från Birkala socken i Tavastland; men sjelfva namnet är så tydligen Svenskt (Birkarl, Borgkarl, borgare, handelsman), att Porthan sjelf finner sig föranlåten att äfven förmoda en Svensk koloni i det Tavastiska Birkala (P. II. p. 35), emedan socknens namn ej är Finskt („a fennicæ linguæ ingenio alienum”). Ostridigt är äfven, att i Gustaf I:s och näst föregående tider, Birkarlarnas hufvudsäte var i Vesterbotten, att köpenskap med Lapparna ifrån dess handelsplatser skedde, och man kan svårligen förstå, huru de der boende Svenskar någonsin kunnat lemna handeln med de dem så nära liggande Svenska Lappmarker åt de aflägsna Finnarna i Tavastland eller Österbotten. Men om Porthan i detta afseende förvandlar Svenskt till Finskt, så har han i afseende på Quenerna företagit en motsatt förvandling. Desse skola nemligen ej vara Finnar utan Helsingar (Dissert. de Antiqua gente Quenorum. Aboæ 1788, p. 18); hvarvid likväl återstår att förklara, huru namnet Quenland, som i 9:de årh. är så vidsträckt, att det innefattade nästan hela det Svenska Norrland, småningom allt mer inskränkes, tills man blott återfinner det i norra Österbotten, hvars Finska invånare af Norrmännen kallas Quener eller OstQuener, och landet Quenland (Hammonds Nordiska Missions Historie, Kjöb. 1787. s. 908, cit. af Porthan l. c.); under det man i samma mån ser Helsinglands namn i stället utsträckas, och sedan Svenska kolonier genom Birger Jarl (Jfr. Porthan, ad Pauli Juusten Chronic. p. 121) äfven kommit till Österbotten, innefatta landet intill Uleå träsk. Quenerne äro således så litet Helsingar, att de tvärtom af Helsingarna blifvit undanträngde. Att de Queniske Höfdingars namn, som förekomma i Eigils Saga, ej äro Finska, kan lika litet bevisa att Quenerne ej voro Finnar, som samma omständighet i allmänhet vid Finländska höfdingars namn i våra fornhäfder bevisar att desse ej varit Finnar. Man har gifvit dem Götiska namn eller efter Skandinaviska språket ändrat de inhemska.
17. Schöning (Försög till de Nordiske Landes særdeles Norges gamle Geographie, Kjöb. 1751), bemödar sig förgäfves att af Finnlapparnas skatt i Norrska Finnmarken, och de anspråk, som detta namns obestämda utsträckning åt söder födde, sluta till ett fordom verkligt Norrskt välde öfver alla Sveriges Lappmarker.
18. Hälsingia raa byrjas i Uloträski. I ett Notarii Publici intyg om Upsala Ärkestifts gränsor af år 1374. Peringsköld, Monum. Upland. T. I. p. 4. Det tillägges att denna gräns „ledher äptir isina femptan vikna langan”, d. ä. 15 mil utefter isen (på Uleåelf intill hafvet), såsom Porthan i Registrum Aboense funnit stället skrifvet. Peringsköld har orätt läst Isma, och Rudbeck, Atlant. III. 445, deraf gjort bergsryggen Imai.
19. I Fundin Noregur förekommer t. ex. en från Halfdan härstammande Sköldungaätt och vi få se att äfven Ynglingaätten från honom härleddes.
20. Halfdan den gamles 4:de son var Yngve „er Ynglingar eru frákomnir”. Skalda s. 192. Strax efter säges åter, att Ynglingarne äro komne från en Yngvar, s. 193, men i företalet, att de härstamma från Yngve, Odens son. Sådana exempel bevisa bäst, att den prosaiska Edda är en Samling af traditioner, upptagna sådana de förefunnits, utan allt bemödande att ändra eller förena dem.
21. Hyndluliod, str. 16
22. Efter en annan Handskrift hos Björner som öfverensstämmer med Flateyarboken, var Kare fader till Jokul (isberget), dennes son var Snö, som, utom sonen Thorre, hade tre döttrar, Fönn (hård snö), Drifva (mjuk snö) och Mjöll (snödoft). Till denna ifrån Kare härstammande Snö- och Isslägt slutar sig en annan, som äfven deltar i sin stamfaders egenskaper. Kares broder Loge (låga) säges, i Torsten Vikingssons saga, gift med Drottning Glöd och ha tvenne döttrar, Eysa (kol) och Eymyria (aska).
23. Ihre, Bref till Sv. Lagerbring. Upsala 1772. Müller, Sagabibl. II. 430 ff.
24. Det gamla Nordiska året synes ha begynt med Vintern; emedan åren räknades efter vintrar. Dess 12 månader voro hos Isländarna Gormánadur (slagtmånad) fyrst i vetri (den första i vintern — ifrån medlet af October till medlet af November), 2. Frermánadur (frostmånad) äfven kallad Ylir (den tjutande — af stormarna), 3. Mörsugr (talgsugaren) äfven Hrutmánadur (Vädursmånaden), Skemdægirmánadur (kortdagamånaden eller Jolmánadur (Julmånad), 4. Thorre (Thorres månad, orätt kallad Thors månad), 5. Goe (Göjemånad) 6. Einmánadur oc sádtid (den ende — af vintern återstående — månad, men äfven såningstid, emedan den också innefattade första hälften af April, 7. Gaukmánadur (Gökmånad) eller Eggtid oc Stecktid (Äggtid och Vexttid), 8. Solmánadur (Solmånad), 9. Midsumar, äfven Selmánadur (af Sel, fäbod eller säter), 10. Heyannir (Höanden), 11. Kornskurdarmánadur (skördeanden), 12. Haustmánadur (Höstmånad). Jon. Gam, Schediasma de ratione Anni Solaris secundum rudem observationem Veterum Paganorum in Islandia ad calc. Arei Sched. Havn. 1733. p. 113 seq. Jfr. Skalda s. 188. Månadsnamnet Thorre betyder den förnämsta delen af något (här, af vintern); Björn Haldorsons Isl. Lexic. Göje månad kan deriveras af verbum Giæast, se opp, titta fram — här användt på jorden, som fram i denna månad begynner tära ifrån sig snön, och fläckvis blir bar. Gam, l. c. p. 114.
25. P. IV. c. 7. p. 297.
26. Jfr. ofvanföre s. 272.
27. Schöning, Norges Riiges Historie I. D. c. 1. §§. 9, 10, 21, och efter honom Suhm, Historie af Danmark 1 D, s. 21. Till att skilja sig från de äldre Joter, skola Odens kallat sig Godjod, Gothiod, Gother, hvilket således skulle vara en sammandragning af Godjoder d. ä. de gudomlige Joter. Men Jotnarne kallas på Isländska ej Jotar (hvilket betyder Jutar, Jutländare), utan Jötnar eller Jotnar. Andre ha redan anmärkt att hela denna härledning är emot språkets art.
28. I Fundin Noregur hos Björner l. c. s. 4, är AsaThor far till Jotunen Svase på Dofre fjell, hvilkens son var gift med den bortröfvade Goa.
29. Den säger blott, c. 9, att Håkan Jarl i Norrige räknade sina förfäder till Seminger, Odens, eller, enligt företalet till Heimskringla, Yngve Freys son.
30. Rasks Edda p. 15.
31. Jfr. Skalda s. 127.
32. Gors söner voro, enligt Fundin Noregur, Beitir och Heitir, som voro sjökonungar och våldsvärkare. Beitir (kryssaren, af beita kryssa), hade två söner, Glamr (Glammi, stortalaren, bullraren) och Gylwe (Gylvi, den gyldene). Jfr Müller, Sagabibl. II. 439. I den siste har man velat se den Gylfe, hvilken den prosaiska Edda gör till konung i Sverige vid Odens tid, och som omtalas i Ynglingasagan. Men, äfven om man tar Fundin Noregur historiskt, har Hallenberg, (Anmärkningar till Lagerbrings Historia s. 4. ff.) bevisat, att Nors och Gors delning af länderna, enligt denna skrift, ej innefattar Sverige, utan Norrige, och att hela den så kallade Fornioterska Ätten således ej angår det förra, utan det senare.
33. Skalda, s. 191.
34. Det gäller äfven om den Fornjoterska ätten, om man blott rättar sig efter slägtlederna, då Fornjoter sjelf blir samtida eller yngre än Oden. Jfr. Hallenberg Anmärkningar till Lagerbrings Hist. I. ss. 21, 24.
35. Langebek, l. c. I. 4.
36. Man har velat neka detta; emedan den 28:de i ordningen i hans ättartal är Helge och den 29:de Ingialldr dottersonar Sigurþar Ragnarsonar Lodbrocar; men deraf följer ej, att icke denna Ingjald var Helges son. Tvärtom detta intygas i LandnamaBoken p. 106, der det heter om Oleifr den 30:de i ordningen i Ares Ättartal: Oleifr hin hvíte het herkóngr, han var sun Ingjallds Kongs Helgasunar; och i EyrbyggiaSaga c. 1. om den samma Oleifr eller Olof hviti: Hann var son Ingjalldz Helgasonar, en moder Ingjaldz var Þóra dotter Sigurdar Ormsiauga Ragnarsonar Lodbrókar.
37. Schedæ, Havn. 1733, p. 76.
38. Rex Inge, quem primum Sueciæ Monarchiam rexisse plurimi astruunt, genuit Neroch. Qui genuit Froy. Hos ambos tota illorum posteritas ut deos venerati sunt. Catal. VI. Scriptt. Rer. Sueo. Med. Ævi. I. 14. Inge Sverikis Konungr, som ensamb rædh först allo sverike swa sum mæn sægia af han fik en son som het neork, sidhan fik han en son som hæt frodhe, ok the badhe hedhrades swa sum gudhar af allom them som af thöm badum födos. Ibid. Cat. III. p. 5.
39. Edda, Formáli s. 15. Jfr. Skalda s. 211.
40. Rimbegla P. III. c. 1.
41. Fundin Noregur hos Björner l. c.
42. Verelius not. ad Hervararsaga p. 39. ex cod. Ættarboga. Emellan Yngve Freyr och Fjolner anmärkes: hier vantar, d. ä. här fattas.
43. Genus usque ad generalissimum, id est ad Vuothen, ascendit, säger Ethelwerd ap. Savile l. c. fol. 475 om de Northumbriske konungarna.
44. Var Troja þar sem ver köllum Tyrkland. Edda, Formali s. 7.
45. C. 4.
46. C. 5. Jfr. Edda Dæmis. 1.
47. Cc. 9, 13.
48. C. 14.
49. Jfr. Skalda s. 146.
50. Á hans dögum hófz Fródafridr; þa var ár um öll lönd: kendu Sviar þat Frey. Yngls. c. 12. Här säges således att Svenskarne tillskrefvo denna goda tid åt Frey, men han kallades äfven Frode, (jfr. ofvanföre s. 475, not. 5), Froe (Chron. Pros. Scriptt. R. Suec. I. 242) eller Frö. (Saxo L. I. p. 10).
51. Skalda l. c. Jalanger låg på Jutland. Jfr. (Saxo. L. V. p. 95.
52. Skalda l. c. Rimbegla. P. III c. 1. Den senare säger, att i Fridfrodes tid, då Christus föddes, åkrarna buro sjelfsådda utan att behöva plöjas till vintern, och att all slags malm fanns i jorden.
53. Jfr. Müller, om Saxos och Snorros kilder, s. 62.
54. Frothe III hos Saxo. L. V. p. 95.
55. Skalda et Rimbegla II. cc. Langfedgatal ap. Langebek l. c.
56. Cum autor fuisset Frothoni (Ericus) ut tot æquissimas leges pro pacifico subjectorum populorum convictu conderet nequaquam credendus est in propriis regnis et terris a tam utili et honesto et summe necessario studio animum retraxisse. Historia Gothor. Sveorumque L. IV. c. 31.
57. Derföre kallades guldet i Skaldespråket, Frodes mjöl. Sången under namn af Gróttasaungr (Quarnsången), finnes ännu i Skalda s. 147.
58. I Thiodolfs quäde Yngl. S. c. 14.
59. Yngl. S. c. 15. Svegder förbigås i det af Verelius l. c. anförda Langfedgatalet.
60. c. 16.
61. Skjálf — tremor — skälfva. Frost eller Frosti — frigus — köld.
62. Huldr. Hon kallas Seidkona och Völva — Troll- och Spåquinna.
63. Sturle Thordson berättade Huldarsaga i Bergen i Norrige „bättre och kunnigare än någon förut hade hört af dem, som der voro.” (betr ok fródligar en nokkur þeira hafdi fyrr heyrt er þar voru). Konung Magni Lagaböters Drottning tyckte så mycket derom, att hon anbefallde honom till det bästa hos kungen, om hvilken Sturle gjorde ett lofquäde. Konungen sade då, att han vore den bäste skald, och uppdrog honom att sammansätta sin Faders, konung Håkan Håkanssons saga. Sturlungasaga III. 304—306. Det var år 1265. Ännu då ansågos således Skalderne för konungarnas häfdatecknare.
64. Desse kallades derföre efter henne i det gamla språket för Huldufólk och Trollkonster för Huldukonstir. Huldr betyder dold, gömd. Björn Haldorsons Isl. Lex. Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallade „Huldres-låt” — en förment underjordisk musik, sorgeliga, ihåliga toner, hvilka man ofta hör på bergen. Müller Sagabibliot. I. 368. Sådant tillegnas äfven i Tyskland åt „die Frau Holla” enl. Grimm, Deutsche Sagen, ss. 6—12. — Müller tviflar om hon är den samma med Ynglingasagans, emedan den der omtalta blott är en hexa och ingen öfvernaturlig varelse. Men i Sturlungasaga heter det ock blott, att Huld var „Trollkona mikit.”
65. „A hans dögum gjördiz i Suithiod sultr mikill oc seyra”. Seyra eller Syrja, Suetice Sörja (af Sur), egenteligen surnad och bortskämd dryck, i allmänhet en blandning af till spis otjenliga ämnen.
66. Uppsalir (sing. Uppsalr) af Salr Sal och Upp oppåt. Namnet har, såsom i allmänhet ställens namn, af ett appellativum blifvit ett proprium. I Ynglingasagan finnes ännu den appellativa bemärkelsen quar, såsom i 40 c. der det heter om Ingjald Illråda, då han böd Fylkiskonungarna till Uppsala: hann let bua sal einn, engum mun minna ellr úvegligra, enn Uppsalr var; „han lät bygga en sal ingen mån mindre eller oansenligare än Uppsalen var”. Här betyder Uppsalen tydligen detsamma som Konungasalen. C. 38 säges om Tiundaland: Þar eru Uppsalir — „der äro Uppsalarna.” Så kallades nämligen konungasalarna och förmodligen äfven offersalarna (ty Uppsalas namn nämnes först då Yngve Frey berättas der ha uppfört afgudahuset), emedan de lågo uppåt landet för de nedanföre boende, af hvilken omständighet äfven Uppland fått sitt namn. Hos Isländarna skrifves namnet alltid i plurali, och äfven i de gamla Svenska Lagarna, t. ex. „widh Uppsalir”, — „af Uppsalum.” Uppl. L. K. B. Fl. 1, 2. Det nu brukliga Uppsala är den gamla genitivus pluralis, sådan den ännu förekommer i uttrycken Uppsala-stad, Uppsala-öde. Man har i förstnämnda benämningen bortkastat ordet stad, och sedan af genitivus gjort en nominativus.
67. Sva sem Sviar eru varir at kenna konúngi bædi ár oc hallæri. Yngl.S. c. 47.
68. C. 19.

69. Oc ec þess opt
    of Yngva hrær
    fróda men
    of fregit hafda.

    Hrær — Suetice Rör, stenrör — rudus, tumulus,

    sepulchrum. (Jfr. Ordboken vid John Olafsens Nordens gamle Digtkunst. — Det finns i denna bemärkelse ej upptaget i Björn Haldorsons Isl. Lex.) — Detta ord utmärker således en stenhög, ej en jordhög, i fall ej Skalden brukat det ena uttrycket för det andra; men han nyttjar samma ord strax derpå äfven om K. Dyggves grafhög. Att stensättning ej sällan brukades vid ättehögarna kan förena båda bemärkelserna.

70. Half var en berömd Norrsk konung och hjelte, om hvilken en egen saga finnes hos Björner, Nord. Kämpadater. Han blef innebränd, och stupade sedan han brutit sig ut ur det brinnande huset. Derföre kallades Elden hos Skalderna Halfs baneman. Denna hjeltes ändalykt besjunges än i visor på Färöarna. Müller SagaBibl. II. 453.
71. Fyri, på gammal svenska Före, sjö. Ihre Glossar. in v. Den vattensamling, som Uppsalaån bildar ned på Kungsängen, och som väl fordom var, och ännu hvarje vår är, nog stor att förtjena namn af sjö, kallas derföre än i dag Föret. Fyrisvall betyder egentligen fältet eller ängen kring denna sjö.
72. „Glitnis gná” egentligen Hästemöen, (jfr. John Olafsen l. c. p. 35, och den bifogade Ordboken). Uttrycket är i Peringskjölds Ed. af Heimskringla rätt öfversatt med Hel, som så kallades, emedan hennes fader Loke en gång förvandladt sig i ett sto. Edda Dæmis. 42. Öfversättningen „Himmelens Frue” i den Köpenhamnska, och „Himlens Drottning” (Solen) i den sista Stockholmska Upplagan af Heimskringla är deremot felagtig.
73. Här nyttjas äfven det i not. 6 nyss anmärkta ordet.
74. „Allvaldr Yngvaþiódar.”
75. Rigsmál, äfven Rigsþattr eller Rigs þula, infördt i Rasks och Afzelii Ed. af den äldre Edda, men finnes enligt den förres anmärkning, p. 100, ej i någon af de vanliga Codices af Sæmundar Edda, utan i ett fragment, som tyckes tillhört densamma.
76. Ai (eller Ae) betyder Farfarsfader, Edda Mormorsmoder.
77. Sod. „Soþ var i bolla” Str. 4.
78. Att ösa vatten på nyfödt barn och namngifva det, var äfven hednisk sed. Då Harald Hårfager föddes, heter det: var sá vatni ausin och nefndr Haralldr — „han blef vattenöst och kallad Harald.” Heimskringla, Halfdan Svartes saga, c. 7. — Guthormer hertugi hafdi vatni ausit hinn elzta son Haralds Konungs oc gaf nafn sitt. „Hertig Guttorm hade vattenöst K. Haralds (Hårfagers) äldsta son och gifvit (honom) sitt namn.” l. c. Harald Hårfagers saga c. 21. Om en annan samma konungs son säges: Sigurdr Jarl iós sveinin vatni oc kalladi Hakon — „Sigurd Jarl öste vatten på pilten och kallade (honom) Håkan”. — Sá var þa sidr um göfigra manna börn, at vanda men miöc till at ausa vatni oc gifa nafn: — „det var då seden med förnäma mäns barn, att noga utsöka de män, som skulle vattenösa dem och gifva namn”. ibid. c. 40. Andra exempel på denna sed hos hedningar förekomma i Heimskringla, Harald Gråfälls och Håkan Jarls Saga c. 8, samt i Jomsvikingasaga c. 1. Olof Tryggvasons Saga. Ed. Skalholt. P. I. c. 70. Eyrbyggiasaga c. 11. Nials Saga c. 14: på sistnämnda ställe om ett flickebarn.
79. Sönerna heta: Hreimer (den sotige, af Hrim, sot), Fjosner (en som gör de smutsigaste sysslor, jfr. Björn Haldorsons Isl. Lex.), Klur (ohöflad), Kleggr (hård, af kleggi — massa compacta alicujus rei), Kefser (stursk), Fulner (vresig, af verbum fúla, indignationem prodere vultu torvo), Drumbr (Drummel), Digraldi (tjocker), Drötter (latlymmel), Hösner (jag kan ej öfversätta detta namn), Lutr (lutande), Leggialdr (liggande). — Döttrarna kallas Drumba (klunsig), Kumba (lunsig), Öckvinkalfva (surbent, af Öckr: veruca vel tumor in carne), Arinnefia (plattnäsa af Arinn: subactus vel aratus), Ysia (fräck), Ambatt (trälinna), Eikin-tjasna (trätgirig), Trönn-benja (trynesårad).
80. „Smockr á halsi” — brukas ännu af bönderna i min landsort.
81. Sveigr — egentel. vidjequist, sedan halsband, äfven båga. Björn Haldorson l. c. I vissa trakter af Wärmland bruka ännu quinnfolken att vickla band om det långa håret, och så sammanvefva detta upp i huvudet.
82. Afe, Farfar, Amma, Mormor.
83. Den strof, der matanrättningen beskrifves, har förmodligen här gått förlorad.
84. Arþr — årder.
85. „Hlöþur smida” heter eljest ensamt „att lada”. Afzelius öfversätter: bygga lador — men detta ligger ju redan i det föregående?
86. — „Settiz under ripti” str. 20 är väl det samma, som i str. 37 vid ett lika tillfälle heter: „gekk hon und lini.” d. ä. hon gick eller sattes under linnet. Att en duk eller päll hålles öfver bruden vid giftermålet, är ännu ett Svenska Allmogens bruk. Att hölja bruden i linneslöja var gamla seden. Jfr. Hamarsheimt str. 21.
87. „Bauga deildu”. — Detta skulle man tro hade afseende på den christeliga vigselns bruk, men denna vigsel hade då utan tvifvel uttryckeligen blifvit nämnd och andra häntydningar på christendomen förekommit. Att gifva ringar var i det hedniska Norden ett så allmänt tecken till den högsta frikostighet, att „Bauggiafi”, ringgifvare, hos Skalderna blef ett loford för konungar. (John Olafsen l. c. s. 212). Det kan således i allmänhet betyda att makarna med hvarandra delade hvad de hade dyrbarast.
88. Sönerna kallas: Halr (Friman), Drängr (Dräng, — fordom ock: en tapper man), Hauldr (Odalman), Þegn (Frälseman), Smidr (Smed, äfven Konstnär i allmänhet), Breidr-bonde (Storbonde), Bundinskegge (med bundet skägg — tyckes ha afseende på den omvårdnad om skägget, som tilägges bonden i quädet, då om honom säges att hans skägg „var skapat” — d. ä. väl skickadt och ansadt), Bui och Boddi (boende, bosatt), Brattskeggr (med rakt nedhängande skägg), Seggr (djerf, taldjerf) — Döttrarna äro: Snót (anständig, vettig), Bruþr (Brud), Svanni (hurtig och klok), Svarri (myndig), Sprakki (oförskräckt), Fljod (vacker Flicka), Sprund (quinna), Vif (Fruntimmer), Feima (blygsam), Ristill (ädelmodig).
89. Med halm. Jfr. Heimskringla Olof d. Heliges saga c. 30.
90. Dessa utmärka börd i allmänhet, såsom Burr, Mögr (poëtice, son), Barn (barn), Jod (idem), Adal, (äkta, ädel), Arfi (Arfvinge), Nidr, Nidjungr (ättling), Sonr (Son), Sveinn (sven), Kundr (slägting) samt Konr, om hvilken talas i texten. — Döttrarna nämnas här ej.
91. Det är afbrutet och ofullständigt mot slutet.
92. En ádr voru þeir Drottnar kalladir: en konur þeirra drottningar, en drótt hyrdsveitin: „Men förut voro de kallade Drottnar, och deras hustrur Drottningar och hela Hoffolket (tillsammans) Drott.” Yngl.S. c. 20. Af Rigsmal jämnförd med Yngl.Sagan kan slutas att titlarna Jarl och Herse äfven varit äldre än Konung.
93. c. 21.
94. Så Alrek och Erik, c. 23.
95. Var fadren dräpen, kunde hvarken graföl hållas, eller arf tillträdas, innan han blifvit hämnad. Jfr. VatnsdælaSaga c. 23.
96. Fit betyder: rand, strand, strandslätt.
97. Den mindre Rimkrönikan säger om Agne, hvilken hon kallar Ingemar:

    Medh een gyldh boya hon mik hängde
    A Agnafit ther Stockholm staar,
    Som ett fiskeläge ta war. —

    En Codex har i stället för Agnafit Agnes heed.
98. cc. 23, 24. Catal. Reg. II et VI (Scriptt. R. Sv. T. I) sätta Alrek och Erik före Agne eller Ingemar; Are Frode likaledes.
99. L. VI. p. 104.
100. Saxo säger att Starkother kom till Hake ifrån Uppsala, der han uppehållit sig i sju år hos Frö’s (Freys) söner, hvarmed den Svenska Ynglingaätten tydeligen utmärkes.
101. Om deras namnkunnighet jfr. Ynglingasagan c. 33.
102. Jfr. ofvanföre s. 267.
103. l.c. pp. 104, 128, 132, 133.
104. Yngl.S. c. 27.
105. Inhemske Konungalängder kalla honom Hakon.
106. Auns tillhoparäknade lefnadsår, enligt Yngl.S. c. 29, gå till detta tal, och hans regering till etthundrade nittio.
107. Jfr. Jomsvikingasagan c. 35 om Norrska Jarlen Håkan, som offrade sin son Erling till Thorgerd Hörgabrud för seger.
108. Oden hade svarat honom: „at han skylldi æ lifa, medan han gæfi Odni son sinn ett tíunda hvert ár; och þat med at hann skylldi heiti gefa nockuru heradi í landi sínu epter sona sinna, þeira er hann blótadi till Odins”: „att han skulle alltid lefva, så länge han gaf åt Oden en sin son hvart tionde år, och tillika att han skulle gifva namn åt några härader i sitt land efter talet på sina söner, hvilka han offrade till Oden.” Yngl.S. l. c.
109. Aun skall låtit gifva det detta namn, då han ville offra sin tionde son till Oden (ibid.). Sagan synes ha afseende på en gammal indelning af Folkländerna i tio Hundari eller Härad. De gamla namnen Fjerdhundra, Attunda, Tiunda, hänvisa på en sådan indelning. Sjuhundra kallas ännu ett härad i Uppland. Samma ändelse finnes der äfven quar i Häraderna Erlinghundra, Semminghundra, Långhundra, Lyhundra, Närlinghundra, Åsunda (fordom Ashundari, jfr. Salvius om Uppland s. 269), Lagunda, Hagunda, Norunda. Man ser att de gamla Häraderna varit färre, men haft en vida större omfattning, då t. ex. hela den trakt, som ännu heter Fjerdhundra, fordom räknades för ett sådant. Med stigande odling och folkmängd har äfven häradsindelningen blifvit mångfaldigad. Härad och Hundari komma bägge af 100; ty här kallades ett antal af 100: „Herr er hundrat”: Skalda s. 198.
110. Slägtföljden är enligt Ynglingasagan följande: Danr hin mikillati, som skall blifvit mycket gammal („hann var allgammal”) — hans son Frodi hinn mikillati eller hinn Fridsami — — dennes söner Halfdan och Fridleif. Langfedgatalet nämner blott Fridleif, såsom Frode den fridsammes efterträdare, men icke Halfdan, hvilken, efter Ynglingasagans berättelse, skall intagit Uppsala thron.
111. Jfr. Langfedgatalet.
112. Frode Fräkni (den tappre) enligt Langfedgatalet Fridleifs son och Frode den Fredsammes soneson. Langebek I. 5. Lika både namn och tillnamn tyckes visa, att i Langfedgatalet och i Ynglingasagan Frode hinn Frækni är samma person. Torfæus, Series Dynast. et Reg. Daniæ p. 215, (som för öfrigt tar Aunes tvåhundratioåriga ålder efter bokstafven), har, för att hjelpa svårigheten, upptagit ännu en Frode (efter hans räkning den femte) ur den fabelagtiga Rolf Krakes Saga, och gör denne Frode V. till Ynglingasagans Frode Fräkne, men till son af Langfedgatalets Frode Fräkne. Sålunda skulle både fader och son hetat Frode den Fräkne. Men Langfedgatalet känner blott en konung med detta tillnamn, och det tillägges icke den i Rolf Krakes saga omtalta Frode. I Danska konungalängder från 13:de seklet (Langebek I. 15, 19, 149) förekomma verkeligen 2:ne konungar med denna benämningar: Frothe hin Frægne och Frothe hin Fräkne; men flere konungar äro emellan dem och bägge äldre än Dan, liksom i Chron. Erici Reg. bägge yngre än Dan. Det är lika omöjligt att förena berättelserna om de Danske Frodar, som fått tillnamn af tapperheten, som de Frodar, som fått namn af friden; ty flera sådana omtalas äfven på olika tider. Då den förr nämnda Mythiska Frodefriden kan tilläggas hvar och en af dessa, och jämnföras med friden vid Christi födelse, så ser man lätt följderna för tideräkningen. — Så synes äfven den så kallade Grottesången tillegna Frodefriden åt en sednare Frode än den i Ynglingasagan och Skalda omtalta.
113. Egill skall lofvat Frode skatt för denna hjelp, men ej hållit löftet. Yngl.S. c. 30.
114. Yngl.S. c. 31.
115. Den af Ynglingasagan omtalta Frode Frækne lefde ännu då Adils fader Ottar blef slagen, c. 31. I Langfedgatalet följer efter denna Frode, Ingjald Starkadar fostri, hans son, Halfdan, dennes broder, Helge och Hroar, Halfdans söner, derpå Rolf Krake, Helges son, som också var samtidig med Adils, men stupade i hans efterträdares tid.
116. Yrsa var Helges dotter med Saxiska Drottningen Alöf, hvilken han tvungit att bli sin frilla, jfr. Rolf Krakes S.
117. Jfr. med Ynglingasagan Rolf Krakes Saga hos Björner l. c. och Skalda s. 150.
118. Hann er ágætazter Fornkonúnga, fyrst af mildi oc fräknleik och litillæti: „Han är den berömdaste af fornkonungar, först i mildhet, tapperhet och nedlåtenhet”. Skalda l. c.
119. Eller Kraka-sád. Af þessi sank er gull kallat sád Kraka eþa Fyrisvalla. Skalda s. 153.
120. Den mindre Rimkrönikan och den gamla Prosaiska Krönikan göra af denne Adils tvenne konungar Atilla, och Adel. Den sednare är, såsom hos Isländarna, Ottars son och efterträdare. Den förre sätter Rimkrönikan emellan Domar och Dyggve eller (som han här kallas) Digvar, den Pros. Krönikan emellan Domaldr och Dyggve. Bägge berätta att Atilla satt sin hund till konung öfver Danskarna. Detta, jämnfört med hvad Pros. Krönikan säger om hans namnkunnighet i många Krönikor, visar att han blifvit förblandad med Hunnernas Konung eller, rättare, Vilkinasagans Atilla.
121. „Vita vettr”. — Vit, pl. (genit. vita) veneficia, — vettr, genius, venifica. John Olafsen, l. c.
122. „I heradi, þar er Lofönd heitir.” Yngl.S. c. 35.
123. Så kallades fordom det midt emot Öarna Dagö och Ösel liggande landet. Se Schönings Karta till den Köpenh. Ed. af Heimskringla T. I.
124. Denne Yngvar kallas i Fundin Noregur hin hari eller harri (den höge). Hari betyder eljest, äfven i sig sjelf, Konung, hjelte. Björn Haldorson, Isl. Lex.
125. Thiodolf säger att det skedde

     „und himinfjöllum” —

     under himlafjellen — hvilket här väl står för höga

     berg i allmänhet. — Man har svårt att igenkänna några sådana i Balunds ås i Westmanland, uti hvars grannskap en hög, som liknar i storlek kungshögarna vid Uppsala, af folket kallas Anundshögen, fordom varit Tingställe och af flera blifvit ansedd för Braut-Anunds begrafningsplats. I Mindre Rimkrönikan heter denna konung Brettamunder. Det säges att han i Nerike vid ett ställe, som kallas Högaheed, blifvit dräpen af sin broder Sigweder. Den äldsta inhemska Konungslängden för hedniska tiden har samma uppgift, men kallar stället cœlicampus (Himlahed) Cat. Reg. II. Scriptt. Rer. Svec. T. I. — Ynglingasagan känner ingen Sigwedr, såsom konung Anunds bror eller mördare; men omtalar en konung Sigvatr af Attundaland, hvilken tillika med de öfriga Fylkiskonungarna innebrändes af Ingjald Illråda.

126. Till dessa får man väl ock räkna Synkronismerna emellan Svenska och Danska konungalängderna.
127. En variant i Köpenhamnska Editionen har denna mening sålunda: þvi at til Uppsala sóttu allir, till þess er Agni inn Riki dó — „ty att till Uppsala sökte alle, till dess Agne den mäktige dog.”
128. Fylking är en tropp krigsfolk. Fylke, ett district, som uppställer en sådan; enligt Skalda (s. 198) femtio man, hvaremot den räknar Här, (hvaraf Härad) för hundrade. Fylkiskonung, Häradskonung äro anförare för sådana antal: att fylkia är att ställa en här i slagtordning, och Fylkir kallas hos skalderna en konung i allmänhet, „firir þvi at han skipar i fylkingar herliþi sínu” — emedan han skipar sitt krigsfolk i fylkingar. Skalda s. 189.
129. Þiódkonúngr. Stólkonúngr betyder detsamma.
130. Om denna förklaring af ordet Envåldskonung se Heimskringla, Harald Hårfagers Saga cc. 3, 4. Följande ställe i Skalda, s. 170, tjenar att nogare bestämma den. Keísari er æztr Konúnga, en þar næst er Konúngr sá er rædr ivir þiódlandi, jafn i kenningum allum hver vid annan i skáldskáp, þar næst eru þeir menn er Jarlar heita eda Skattkonúngar oc eru þeir i jafnir i kenningum vid Konúng, nema ey má þa kalla þíodkonúnga er Skattkonúngar eru: „Kejsare är högste konung, men dernäst är den konung som råder öfver ett folks land, och alle desse utmärkas med lika poetiska benämningar. Dernäst äro de män, som heta Jarlar eller Skattkonungar, och lika poetiska benämningar med Konungar, undantagande att man ej må kalla dem Folkkonungar, som äro Skattkonungar”.
131. Så kallas de här i allmänhet, oaktadt Ynglingasagan c. 12 säger, att först Yngve Frey flyttade sin hofhållning till Uppsala, och der uppreste afgudatemplet. Sigtuna, der Oden skall bott och stiftat offren, tyckes likväl äfven senare någon gång ha varit konungarnas residens; ty i 35 c. säges, att Sjökonungen Sölve, sedan han på Lofön innebrännt K. Östen, for till Sigtuna och fordrade att erkännas för Svearnas konung.
132. Det säges, c. 4, att i allt Svithiod män gåfvo Oden Skattpenning för hvar näsa (Skattpenning fyrir nef hvart), och han skulle värja deras land för ofred och offra dem till god årsvext. Ordet peningr betyder här ej mynt, hvilket blott är en och troligen den sednare af ordets bemärkelser, utan (på samma sätt som Fé) i allmänhet ägodelar, i synnerhet fä, kreatur. Frídr peningr kallades i de gamlas penningeberäkning företrädesvis lefvande kreatur, såsom det vigtigaste och kostbaraste af deras egendom. Wærlauff’s Anmärkning till Finnboge den starkes Saga s. 227. Frídr betyder skön, dugtig, säker, äfven tam, och enl. Björn Haldorsons Isl. Lex. kallas ännu i Isländskan alla tama kreatur för Frídr peningr. I våra gamla Landskapslagar betyder ock penning allt det som kan ställas i pant och har ett köpvärde, således detsamma som Värdöre. Jfr. Ihre Glossar. in v. penning.
133. Til hofsins skylder aller men tolla gjalda, oc vera skylder höfþingia till allra ferþa, sem nú eru þíngmenn höfþingium. Enn godi skylldi hofi upphallda af sjálfs sins kostnadi, sva at eigi renadi, oc hafa inni blótveizlor. „Till hofvet (afgudahofvet eller templet) skulle alle män gälda skatt och vara skyldige höfdingarna till alla färder, såsom nu tingsmän (de som höra till samma Tingslag) äro skyldige höfdingarna. Men Presten skulle (deremot) uppehålla afgudahofvet på egen kostnad, så att intet fattades, och hålla derinne offermåltiderna.” EyrbyggiaSaga c. 4. Vid dessa måltider förtärdes offerdjuren. Jfr. Verelius, not. till Göthr. och Rolfs Saga p. 59.
134. Freyr reisti at Uppsölum hof mikit oc setti þar höfutstad sinn: lagdi þar til allar skyldir sínar lönd, oc lausan eyri: þa hofz Uppsala audr och hefir halldiz æ sidan. „Frey reste i Uppsala ett stort gudahof och satte der sin hufvudstad, dertill lade han all (den af honom uppburna) skatten, land och lösören. Då begyntes Uppsala-öde, och har uppehållits allt sedan.” Yngl.S. c. 12. Audr betyder förmögenhet, rikedom. Sedermera kallades Uppsala öde också „Svea Konungars egendom”. Svá kalla Svíar eign Svía Konúngs. Heimskr. Olof d. Hel. Saga c. 76.
135. Jfr. ofvanföre. — Då i Heimskringla (Olof d. Hel. Saga c. 76) landskaperna i Sverige uppräknas i Olof Skötkonungs tid, innefattar Svithiod eller Sviavelldi äfven Götaland och det förekommer i denna vidsträcktare bemärkelse redan förut, såsom i K. Erik Emundssons tid, till hvars rike Vestergötland uttryckligen räknas. (Heimskringla Harald Hårfagers Saga c. 14) Under Ynglingaätten tagas både Svithiod och Sviavelldi i den inskränktare bemärkelsen; t. ex. Östgötakonungar sägas rida opp till Sviavelldi och der föröfva fiendtligheter, c. 43. — Den vidsträcktare betydelsen är blott på ett enda ställe under Ynglingaättens regering tydlig, neml. då Ingjald Illråda (c. 43) säges vara konung öfver största delen af Svithiod (yfir mestum lut Sviþiódar) sedan han undanröjt tolf Fylkiskonungar, bland hvilka äfven Götiska konungar förut nämnas. Allt Sviavelldi (motsatt Danavelldi), hvilket Ifvar Vidfadme berättas ha undanlagt sig (c. 45), har också utan tvifvel denna betydelse, och då Uppsala konungar till och med Agnes tid sägas ha varit Envåldskonungar um allt Sviavelldi, så torde rikets inskränkning, efter den presterliga myndighetens aftagande, derifrån kunna dateras; ty af det presterliga anseendet mer än af den konungsliga makten berodde de första Uppsaladrottars till namnet vidsträcktare rike. Likväl motsättas, i det af J. F. Peringskjöld, Stockh. 1719 utgifna Sögubrot s. 20, äfven allt Sviavelldi och Gautland.
136. Detta strider ej heller mot begreppet af Envåldskonung eller Folkkonung — Firir þvi at þiodkonúngr hverr, sá er rædr mörgum löndum, þa sétr han til landstiórnar med ser Skattkonúnga oc Jarla, at dæmia landzlaug oc verja land firir ufriþi i þeim löndum er Konungi liggia fjarri. „Förty att hvar Folkkonung, som råder för många land, han sätter då till landets styrare med sig Skattkonungar oc Jarlar, att dömma landslag och värja landet för ofrid i de länder, som ligga fjerran från konungen”. Skalda s. 171.
137. Derföre säges åter, att Ingjald tog skatt af alla de konungars riken, hvilka han underlade sig.
138. Så säges om K. Granmar i Södermanland, att han for till Uppsala att offra efter vanan emot sommaren, på det frid skulle hållas (at fridr væri), c. 42.
139. Svipdag den blinde, Ingjald Illrådas fosterfader, c. 38.
140. Bragafull
141. i hverju höfut átt.
142. Brenna át Uppsölum c. 40.
143. Fell honum sva spánn.
144. I ey þeiri er Sili heitir c. 43.
145. C. 38.
146. Hon kallas ock Åsa den Illråda.
147. Jfr. HervararSaga c. 20, der det samma berättas. Inhemska kungalängden säger ock om Ingjald: „hic se pro timore Yvari Regis horribiliter cum suis combussit. Scriptt. R. Svec. I. Cat. VI. cfr. Cat. II. En ovanligt stor dubbel ringmur, eller krets af stora sammanhopade stenar belägen på en skogshöjd på Fogdön vid Mälaren, kallas ännu Ränningeborg, bredvid byn Ränninge.