Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Företal
| ← Tillägnan |
|
Förkortningar → |
FÖRETAL.
I företalen till båda Landslagarne har jag tillkännagifvit min afsigt, att om jag, sedan lagarnes utgifvande blifvit follbordadt, ännu egde i behåll någon förmåga till vetenskaplig verksamhet, såsom ett bihang till detta verk utarbeta en ordbok öfver det gamla lagspråket, så vidt detta inefattades i de i denna samling utgifna på Svenska eller Danska författade lagarne. Att de särskilda lagarne blifvit försedda med glossarier, har visserligen varit af stor vigt för lagarnes studium och — om de annars varit på ett ändamålsenligt sätt författade — af större vigt än öfversättningar, hvilka endast varit fogade vid några af lagarne, där de för största delen af läsare varit alldeles oumbärliga. Hvar och en som förstår att härom dömma, skall medgifva sanningen af det som ytrades i företalet till ÖGL. s. XXVII: ”En läsare, som vill grundligt studera dessa lagar, för hvilket ändamål ingen öfversättning kan blifva ett tillräckligt hjälpmedel, skall säkert finna att glossarier, som sätta läsaren i tillfälle att med en blick öfverse hvart ords olika betydelser och hvar lags egna talesätt, samt att själf uppsöka de obekantare orden och jämföra deras betydelse på alla ställen där de förekomma, äro af mera väsendtlig nytta för vetenskapen än äfven den bästa öfversättning, hvilken aldrig kan blifva mera än en nödhjälp för den, som vill spara sig besväret af ett grundligt studium”. Men ehuru vigtiga sådana hjälpredor äro vid läsningen af de särskilda lagarne, så är det icke mindre vigtigt för hela lagverkets studium, att hafva en på ett förnuftigt sätt utarbetad ordbok öfver hela samlingen, enär den omfattande öfversigten och jämförelsen af de ställen, där orden i de särskilda lagarne förekomma, naturligtvis i många fall gifver en vida klarare och säkrare insigt i ordens både egentliga och härledda bemärkelser, än som kan hämtas af de ställen hvart för sig, där orden förekomma i en eller annan lag. Detta tydliga förhållande har man ej kunnat undgå att inse ända från början af arbetet med detta lagverks utgifvande; men det var också klart att en omfattande ordbok öfver hela samlingen. af lagarne lika litet kunde utarbetas förr än alla lagtexterna voro kända genom pålitliga editioner, som glossarierna till de särskilda lagarne kunde utarbetas förr än dessa texter hvar för sig voro kända. Det var således först sedan själfva lagarnes utgifvande blifvit fullbordadt, som den ordbok kunde utarbetas, som nu lemnas i allmänhetens händer. I företalet till sista bandet af lagarne s. CXII, CXIII är den plan tillkännagifven, som jag ämnade följa vid detta arbete; och som denna plan är den samma, som nu blifvit följd, så hör nämnda redogörelse i själfva verket egentligen till detta företal, och jag kan därför icke underlåta att här, såsom på dess rätta ställe, upprepa min sålunda i förväg gjorda framställning: ”Den ordbok, som är ämnad att utgöra 13:de bandet af detta verk, kommer att omfatta det som i lagarne är skrifvet på Svenska, och jämväl de på Danska skrifna lagarne (i 9:de bandet), ty skilnaden mällan dessa båda språk i de gamla lagarne är icke så stor, att den medför större svårighet vid deras behandlande i ett gemensamt lexikon, än olikheterna mällan åtskilliga Svenska landskaps lagspråk. Men hvad de Tyska glossarierna beträffar, som finnas i 7:de och 8:de banden, äfvensom glossarierna öfver medeltidens Latin i 1:a och 9:de banden, är därvid nu ingen ting vidare att göra, än att meddela de rättelser och tillägg, hvartill anledningar kunna förekomma. Jag skall vid detta arbete icke förtiga eller underlåta att erkänna och rätta de mistag, som jag kan inse vara begångna i de förut utgifna glossarierna till de särskilda lagarne. Om någon granskare menar sig själf icke skola hafva begått ett eller annat eller ens något af dessa mistag, så må han besinna hurudana hjälpredorna för vårt gamla språks studium varit under största delen af den tid, då jag varit sysselsatt med lagarnes utgifvande, hvarvid glossariernas författande ej fått upptaga mera än en jämförelsevis korrt tid — huru t. ex. först för några år sedan för ändamålet verkligen brukbara ordböcker öfver det gamla Norska eller Isländska språket funnits — han må betänka hvad han själf på den tiden och under sådana omständigheter hade kunnat i denna väg uträtta. — Vid utarbetandet af detta lexikon ämnar jag lika litet som jag gjort det vid författandet af de särskilda glossarierna, öfverskrida de rätta gränserna för en sådan ordbok; jag vill nämligen söka att så bestämdt som möjligt är förklara de i lagarne förekommande ordens betydelse, och öfverallt, där textens mening är mindre klar, meddela den tydning, som kan åstadkommas genom utredning af det grammatikaliska och logiska sammanhanget, utan egentliga kommentarier; men jag skall, såsom hittills, afhålla mig från alla för det nämnda ändamålet onödiga och onyttiga grammatikaliska eller etymologiska utflykter, som, hvad värde de annars måtte hafva, här ej kunde tjena till annat än ett fåfängt lärdomsprål, hvilket alltför ofta användes till att skyla bristen på den insigt i saken, som för ett sådant arbete aldramest behöfves”. Då denna omfattande ordbok hufvudsakligen är bygd på den grund som blifvit lagd i de förut utgifna särskilda glossarierna, har jag ej funnit skäl att afvika från de grundsatser som vid dessas utarbetande blifvit följda. Naturligtvis hafva dock alla de Svenska och gamla Danska texterna nu blifvit å nyo noggrannt genomgångna, hvarvid allt, som jag i afseende på ordens bemärkelser eller uttydningen af särskilda ställen i lagarne funnit böra tilläggas, rättas eller tydligare förklaras, här blifvit upptaget; de i glossarierna tillagda Latinska öfversättningar af orden äro, då de här skulle hafva upptagit alltför mycket rum, och äro mindre nödiga, enär hvar och en som vill studera dessa lagar, måste känna Svenska språket, uteslutna; och de utförligare anmärkningar, som i glossarierna på många ställen äro på Latin författade, äro här, likasom allt det andra, meddelade på Svenska; endast de vanliga grammatikaliska termerna, t. ex. sid. 1 pl., dat., f., quies in loco &c., äro här bibehållna, äfvensom Latinsk öfversättning af orden på några ställen blifvit bifogad den Svenska, då detta kunnat göra en vidlöftigare förklaring öfverflödig, t. ex. vid Afl, Alder, Fræstmark. En del endast i nyare till SkL. hörande handskrifter förekommande Danska ord, t. ex. afpæle, afsticke, afverge, bage, baghere, befale &c., äro här förbigångna, enär det icke synts lämpligt eller nödigt att i denna ordbok upptaga nyare Danska ord, som blifvit tillräckligen förklarade i glossariet till SkL. Ordens bemärkelser äro här stundom annorlunda bestämda än i glossarierna, hvilket väl icke kan föranleda någon förvillelse, enär det för hvar och en bör vara klart att jag här meddelat de tydningar jag nu ansett vara de riktigaste, om de ock i någon mån afvikit från hvad jag förr ytrat. I allmänhet har jag nu, likasom förr, följt den grundsats, att icke alltför mycket sönderstycka ordens bemärkelser för all få dem att passa i alla sammanhang — ett förfarande som, i stället för att göra det möjligt att likasom med ett mekaniskt handgrepp kunna utan eftertanke genast i högen af de uppräknade bemärkelserna med säkerhet träffa den, som tillhör hvart särskildt ställe, förorsakar mera besvär och förvirring än åstadkommer gagn, då det medför den verkan som uttryckes med det bekanta ordspråket, att man icke ser skogen för trän. Ett sådant öfverdrifvet mångfaldigande af ordens bemärkelser i en ordbok är ock i sig själft oriktigt, och grundar sig till en del på en falsk åsigt af saken. Då orden verkligen i sig själfva hafva bestämdt olika bemärkelser, som ej kunna förblandas utan att mistydning eller omening skall uppkomma, så måste dessa bemärkelser åtskiljas; men om man går utöfver denna gräns, invecklar man sig i finheter, hvarigenom man tillskapar bemärkelser, som orden hvarken hafva eller kunna hafva, och slutligen kommer så långt, att all vidare framgång på denna väg för uppnående af det föresatta målet blir omöjlig. Väl brukas, som sagdt är, många ord i flera olika bemärkelser, som tydligen ligga i själfva orden, och därför kunna och måste åtskiljas; men som inte språk är så rikt, att dess ordförråd räckt till att med de bestämdt olika bemärkelser orden kunnat antaga, uttrycka den oändliga mångfald af tankar, för hvilka man allt mera kommit i behof af uttryck i språket, så har man nödgats tillgripa det jämförelsevis fattiga ordförrådet som man hade att tillgå, och begagna mindre passande ord, i synnerhet verber och prepositioner, så godt man kunde, för att med dem göra sig begriplig. Som nu detta i det ena språket tillgick på ett sätt och i det andra på ett annat, så uppkommo i de särskilda språken denna oräkneliga mängd af egna talesätt (idiotismer), hvilkas mening man väl kan förstå, och hvilkas uppkomst till en del kan historiskt förklaras, men hvilka det dock är omöjligt att ordagrannt öfversätta från ett språk till hvilket annat språk som hälst; också är det i sådana talesätt ofta mycket svårt att förklara hvad hvart ord för sig skulle betyda, om ock ett barn mycket väl förstår meningen af talesättet i det hela. Man ser således att det måste finnas en gräns, utöfver hvilken uppställandet af särskilda bemärkelser ej må gå, då det ej är möjligt att uppräkna den massa af olika bemärkelser som annars skulle tilläggas en mängd ord, eller ens att utgrunda dem, eller egentligen att uppdikta den mängd af särskilda bemärkelser, som i själfva verket aldrig funnits. Här gifves ingen annan utväg än att från uppställandet af de verkligen särskilda bemärkelserna öfvergå till framställning af fraseologien, då de särskilda talesätten anföras och förklaras under de bemärkelser af hufvudordet, dit de närmast kunna hänföras[1]. Så har det — för att endast nämna några få exempel — här under ordet Ganga, 1 b), blifvit i allmänhet anmärkt att detta ord brukas ”med afseende på särskilda förhållanden, då gåendet betecknar en människas tillstånd, afsigten eller ändamålet med gåendet o. s. v.”; men icke hade det, i anledning af de här anförda talesätten: ganger þær ivir, gange af radheno, ganga hem at manni &c., bort såsom särskilda bemärkelser af ordet ganga upptagas att lefva, uteslutas, gå i afsigt att skada eller stjäla eller göra hor, göra sig själf skada, gå i landsflykt, svärja &c., så att alla dessa bemärkelser skulle ligga i själfva ordet ganga, och ej i det sammanhang hvari det förekommer; icke häller kunde, därför att det heter upskæra þing, d. ä. sammankalla ting genom budkafles uppskärande och utsändande (då framställningen gör ett språng, som kan jämföras med den Hebreiska så kallade constructio prægnans), ordet upskæra öfversättas med sammankalla, o. s. v. En stor mängd ställen har jag anfört, där orden hvart för sig äro tydliga och ej hafva behöft någon förklaring, men deras mening dock är mer eller mindre otydlig eller svår att fatta; min på sådana ställen meddelade uttydning är då icke en ordagrann öfversättning, hvilken ej behöfts, och icke häller hade gjort saken tydligare, utan en framställning af de anförda ordens mening i det sammanhang där de förekomma. Vid några ord (A, Af, och At præp. och conj.) har jag funnit tjenligt att först i ett sammanhang uppgifva de bemärkelser hvari ordet förekommer, och sedan under siffror och bokstäfver (A, 1 a), 1 b) &c.) citera de ställen som sålunda hänvisas till hvardera af de förut uppräknade bemärkelserna. De lagar, där orden förekomma, äro här anförda; men då ställena, där orden eller talesätten i de särskilda lagarne finnas, äro i glossarierna citerade, hade det skolat medföra en vidlöftighet, som kanske med 30 ark eller mera hade ökat detta verks vidd, och med det samma hade betydligen försvårat ordbokens begagnande, om alla dessa snart sagdt oräkneliga citater här hade blifvit å nyo införda; detta hade dessutom varit till ingen nytta, då den läsare som vill i den anförda lagen se ställena där ordet förekommer, i allt fall måste gå till själfva lagen, i hvars glossarium ställena äro uppgifna. Det har därför här varit alldeles tillräckligt att med en tillsatt stjärna, t. ex. VG.*, ÖG.* &c.[2] tillkännagifva att det eller de ställen, där ordet eller talesättet i den anförda lagen igenfinnes, äro i den lagens glossarium uppgifna; men om ett här upptaget ställe ej finnes i glossariet, eller det annars för tydlighetens skull funnits nödigt att här utföra citatet, så har detta skett, t. ex. vid A, f. ME. B. 26: 4; vid A, præp. VG. I. K. 20: 2; II. A. 21. &c. Vid ord som hafva många bemärkelser, hvilka här äro anförda i annan ordning och således under andra siffror än i glossarierna, hvarigenom citaterna i dessa äro svårare att igenfinna, är efter stjärnan i parenthes tillagd en siffra, som hänvisar till den bemärkelse, under hvilken stället är i glossariet upptaget, t. ex. vid prep. A sid. 3. U.*(7), VG.*(5), som således betyder att de anförda ställena igenfinnas i gloss. vid UL. under 7:de bemärkelsen, eller vid VGL. under den 5:te o. s. v.; jfr. prep. At, där många hit hörande exempel finnas. Likaså, då ett talesätt är i ett glossarium upptaget under ett annat ord än det, där det här är anfördt, utan att i glossariet är dit hänvisadt, är sådant här anmärkt genom en efter citatet i parenthes tillagd hänvisning, t. ex. vid A 4, sid. 3, a mans vægna, ME.* (u. Væghna), hvilket betyder att citatet igenfinnes i gloss. vid MELL. under ordet væghna; då flera sådana hänvisningar förekomma efter hvarandra (t. ex. vid A sæmia), är u. (under) endast utsatt på första stället. Vid de vanligaste, ofta förekommande orden och talesätten, har det naturligtvis hvarken här eller i glossarierna kunnat komma i fråga att uppräkna alla de ställen där de finnas, utan det har varit nog att, sedan ett tillräckligt antal blifvit anförda, genom ett tillagdt &c. tillkännagifva att flera ställen finnas, hvilka det varit onödigt att citera. Äfvenså har, vid sådana ord, den sammanlagda mängden af de i glossarierna upptagna citaterna, stundom varit så stor, att den funnits kunna utan skada här något inskränkas, Då de vanligaste ännu brukliga ord, af hvilka citater blifvit upptagna ur de äldre lagarne, äfven förekomma i de yngsta, men deras bemärkelse där ej kunnat vara någon ovisshet underkastad, hafva stundom citater ur dessa lagar, såsom alldeles öfverflödiga, icke blifvit gjorda, hvaraf den slutsats icke må dragas, att dessa ord där icke förekomma. Vid de ord som endast finnas i en af lagarne, i hvars glossarium de blifvit utförligt och med anförande af dit hörande citater förklarade, har det synts onödigt att här upprepa det samma som förut blifvit sagdt, och jag har därför då endast hänvisat till det glossarium, där ordet redan blifvit tillräckligen afhandladt; så är vid ordet damsbond, med undantag af ett litet tillägg, endast hänvisadt till SkL:s glossarium, vid omynd till ÖGL:s. Likaså, då det icke hade varit lämpligt att här upptaga allt det som angående de i de särskilda landskapen brukliga eder blifvit anfördt i glossarierna, har jag, i afseende på det som jag ansett här kanna förbigås, hänvisat till glossarierna; se vid Eþer s. 140, Sværia s. 620, Vita s. 710, Væria s. 732. Åtskilligt af hvad i glossarierna blifvit anfördt ur äldre författares skrifter, i synnerhet uppenbart oriktiga eller endast på lösa gissningar grundade tydningar, har jag ansett onödigt att här upptaga; dock har jag stundom, då jag därtill funnit någon anledning, i afseende på sådana här förbigångna underrättelser hänvisat till glossarierna; se Afkænnu þing, Aflæstir, Afrapa las, Afrökia, Aftökis fæ, Agnabaker, Bikaþer, Bislingarþer, Bono &c. Den anmärkning må här tilläggas, att om, såsom hvar och en bör kunna inse, en sådan noggrann hänvisning till de ställen i lagböckerna, där hvart ord med sina olika bemärkelser förekommer, som i denna ordbok lika med de förut utgifna glossarierna blifvit iakttagen, i hög grad försvårar utarbetandet af ett sådant verk, så måste ock hvar och en som verkligen vill med allvar studera en gammal lag, medgifva att, såsom redan förut (sid. I) blifvit anmärkt, utan en så beskaffad hjälpreda, äfven med biträde af en öfversättning, ett verkligt studium ej kan utföras, om ej hvar och en läsare skall för sitt behof, så godt ske kan, göra ändlösa och tidsödande men dock för ändamålet icke tillräckliga eller för honom själf tillfredsställande anteckningar, i saknad af det som utgifvaren hade bort göra, och äfven hade gjort om han hade därtill haft nödig skicklighet och ej velat spara sig besväret. För att nu icke för öfrigt tala om de nya editioner af gamla lagar, hvilka, såsom Norges gamle love och Finsens edition af den Isländska Grágás, äro alldeles utan glossarier, må endast anmärkas att de lageditioner hvilka, såsom de Köpenhamnska editionerna af Magnus Lagab. GulL. tryckt 1817, och af Grágás 1829, äro försedda med glossarier utan hänvisning till de ställen där de upptagna orden förekomma, hafva, i afseende på en sådan bifogad hjälpreda, om den ock annars vore af verkligt värde, för ett grundligt studium af lagarne vida mindre företräde än man kunde tro, för de editioner som alldeles sakna glossarier, enär den som ville i en af dessa eller dylika editioner efterse ett visst ord, väl kunde i glossariet se att det måste finnas någonstädes i lagboken, men ej finge veta hvar han skulle söka det; den åter, som studerade själfva lagen, och ville angående ett visst ord söka upplysning i glossariet, finge väl där veta hvilken eller hvilka bemärkelser författaren funnit för godt att tilldela ordet, men genom frånvaron af citater vore han utestängd från möjligheten att själf efterse ordet och jämföra dess bemärkelser på andra ställen där det möjligen kunde förekomma, om han ej skulle underkasta sig det arbetet, att för hvart sådant ord genomsöka hela lagboken, eller ock, såsom förut är sagdt, i förväg genom fullständiga anteckningar själf fylla den brist i glossariet, som dess författare ej kunnat eller velat inse; vid ord, där i glossariet flera bemärkelser uppräknas, men icke tillkännagifves hvar dessa olika bemärkelser förekomma, blefve den läsare, som i denna del med skäl väntade sig vägledning af författarens insigt, i sitt hopp alldeles bedragen. — Angående de ur de gamla texterna i denna ordbok anförda orden bör för öfrigt anmärkas att den i handskrifterna förekommande orthografi, hvilken äfven i samma handskrift ofta är mycket omväxlande, ej kunnat strängt följas, emedan en större likformighet i stafsättet varit oumbärlig i en ordbok. Äfven mällan de ur de särskilda lagarne anförda orden hade jag velat i detta hänseende, så vidt möjligt varit, iakttaga någon öfverensstämmelse; men jag fann snart att det som i denna del kunde göras, blefve obetydligt, emedan olikheten i orthografien i de särskilda lagarne, och äfven i handskrifterna af samma lag, är så stor, att ändringar i denna del lätt kunde göra mera skada än gagn. Det behöfver knappt såsom exempel anmärkas huru olämpligt det vore att vilja bringa Skånelagens orthografi till öfverensstämmelse med de öfriga lagarnes; och att drifva ett sådant jämkande ända till ändrande af de grammatikaliska formerna, vore en uppenbar förfalskning. Ett ögonkast på språket i Gotlandslagen är tillräckligt att visa att ett dylikt försök med denna lag vore orimligt. Det är ock klart, att äfven där ej annars är en betydlig olikhet mällan språket i några lagar, det ej vore möjligt att till öfverensstämmelse i orthografien bringa språket i lagar och handskrifter af så olika ålder som de äldsta och yngsta af dem, som äro upptagna i denna samling. För att nämna endast ett exempel: huru skulle man kunna införa bokstafven þ i de ord som äro anförda ur StL. och ChrLL., där denna bokstaf icke finnes i någon enda handskrift; eller, då detta vore omöjligt, skulle man tillvägabringa likheten genom att ändra nämnda bokstaf i alla de äldre lagarne till th? Ett sådant sätt att gå till väga med det gamla språkets orthografi blefve ett system af mer eller mindre grofva förfalskningar[3]. De under arbetets fortgång i någon mån ändrade åsigterna om den rätta gränsen mällan det obetydliga som kunde och borde göras för att tillvägabringa någon likformighet i det ifrågavarande afseendet, och det som ej borde göras, hafva ej kunnat annat än här och där vålla åtskilliga inkonsequenser, hvilka dock, som jag hoppas, ej skola finnas vara af den betydenhet, att de kunna åstadkomma ringaste skada. Hade allt sådant skolat, så vidt möjligt varit, undvikas, som i nämnda afseende kunde, af lusten att mästra, anmärkas som fel, så hade efter ordbokens utarbetande, dess tryckning först måst uppskjutas till dess jag hade hunnit klart genomskåda allt hvad som härvid borde iakttagas, och därefter hade alla texterna måst å nyo genomgås för att bringa alla därur hämtade citater till noggrann öfverensstämmelse med de slutligen stadgade grundsatserna, hvilka dock, såsom jag tror, om verket en gång hade hunnit tryckas, hvarken hade blifvit mig själf till nöjes, eller kunnat undgå andras klander. Och emedlertid hade tryckningen måst i så lång tid uppskjutas, att den troligen icke hade hunnit i min lifstid börjas, långt mindre fullbordas, i synnerhet som en sådan tillökning i det ändå nog svåra och vidlöftiga arbetet, hade kommit att vida öfverstiga mina ännu återstående krafter.
De i lagarne förekommande ställens och personers namn äro upptagna i de vid de särskilda glossarierna fogade indices nominum propriorum. Att här meddela en alla lagarne omfattande index af detta slag har ej kunnat komma i fråga, enär en sådan namnlista ej ligger inom gränserna för en ordbok. Dessutom hade de rättelser eller ytterligare upplysningar som jag nu skulle kunnat meddela i ämnen, hvarmed jag i senare tider icke haft tillfälle att särskildt sysselsätta mig, ej varit af betydenhet. Något dit hörande har jag dock begagnat tillfället att anmärka i nästföljande förteckning i sammanhang med rättelser i texterna.
I det vid slutet af denna ordbok, s. 786 o. f., fogade Bihang har jag vid åtskilliga ord tillagt anmärkningar, hvilka jag ansett mig böra meddela till ytterligare upplysning angående vissa ämnen, eller till vederläggning af oriktiga tydningar, men ej kunnat inrymma bland de till största delen korta ord- och sakförklaringar som egentligen tillhöra ordboken. Till de sålunda i bihanget intagna anmärkningar har jag hänvisat i ordboken vid de ord, där de annars skulle hafva haft sin plats, såsom vid Afata, Alin, Antimi &c. Men vid en del ord har jag först under bokens tryckning funnit anledning att göra tillägg ; och då på sådana ställen hänvisningar till bihanget ej kunnat i ordboken införas, bör jag här nämna de i bihanget upptagna ord, till hvilka, af nämnda anledning, hänvisningar saknas i ordboken. Dessa äro: Anbuþ, Annar, Armbörst, Bo land, Bordklapp, Brostræde, Brötar tak, Bælskin, Böta varþer, Deghia, Flokker, Ful, Fæ, Gen, Guþsivalagh, Han, Huvuþbani, Norþan, Pundari, Sunnan, Vægher.
Hvad som egentligen borde i detta företal framställas, eller de
grundsatser som vid utarbetandet af denna ordbok i allmänhet blifvit följda, har jag
nu anfört; det har, såsom läsaren finner, icke varit mycket; arbetet själft får
under begagnandet göra reda för det öfriga. Men jag har ej kunnat
underlåta att bär meddela några anmärkningar, hvilka jag under denna ordboks
utarbetande funnit böra tilläggas vid åtskilliga ställen af de i de föregående
banden tryckta lagtexterna; äfvensom andra med detta verk i närmare eller
fjärmare sammanhang stående ämnen hafva förekommit, hvilka fordrat
utförligare framställningar, som jag nödgats att såsom bihang till detta företal här
inrymma.
Den förteckning jag här meddelar öfver de ställen i lagarne, vid hvilka
jag ansett nödigt att tillägga anmärkningar, jämte några rättelser och tillägg
till de vid glossarierna fogade indices nominum propriorum, äfvensom till
företalen, inefattar naturligtvis icke de Addenda et emendanda som redan blifvit
anmärkta i slutet af de särskilda banden af lagarne, och den Index
addendorum &c. som är bifogad 12:te bandet; men här bör uppmärksamheten fästas
därvid, att nämnda sammandrag i 12:te bandet icke upprepar de
anmärkningar som: finnas i de föregående banden, och angå samma band där de äro
intagna; så har det funnits onödigt att upprepa de anmärkningar som angå t.
ex. 1:a bandet, och äro meddelade i slutet af samma band, där hvar läsare
genast kan finna dem utan att behöfva gå till 12:te bandet för att söka dem,
och därför har där endast blifvit hänvisadt till de anmärkningar som äro spridda i
de följande banden, där det hade blifvit mycket besvärligt och tidsödande att
eftersöka dem; härom hade dock en erinran bort meddelas vid början af
nämnde index. Icke häller har jag ansett nödigt att här upprepa de förslag till
rättelser af särskilda ord i texten, hvartill jag under utarbetandet af denna
ordbok funnit anledning, och hvilka blifvit anmärkta hvar på sitt ställe i
ordboken.
De anmärkningar som jag funnit vara af den vigt, att de bort här tilläggas, äro följande: VGL. sid. 10 not. 1. läs: Legendum videtar: þa skal arvingi vighi a þingi lysa oc frafall sighia; jfr. ordb. o. frafall. — S. 96 not. 63. orden: Forte legendum nöþga strykas ut. — S. 122 not. 19. i stället för orden: Nobis vix &c. bör läsas: Litt. N haud raro significat nomen quoddam a loquente pronuntiandum, et sic his tribus locis nomina actoris et rei diemque condictum, quae nominare debuerunt iurantes; jfr. UplL. KkB. 11: 1. not. 84; MELL. GB. 5: pr. nott. 7, 10; EgnB. 12. n. 70; ChrLL. JB. 10: pr. n. 13. — S. 124 not. 29. läs: sök til scriptum est pro sökti til; cfr. III. 63. et Præf. pag. XX. — S. 148 r. 13. vid adrum tillägges not: V. adrum delenda est, nisi pro praecedente v. þem legendum sit huar; cfr. I. G. 9: 1. — S. 167 not. 43 strykes ut. — S. 175 not. 94 strykes ut. — S. 178 r. 8 vid orden skiliæs at tillägges not: Pro skiliæs at legendum videtur skil a; cfr. textum capitis. — S. 232 r. 8 vid annat þing tillägges not: Lege ennæt þing, haec enim transscripta sunt ex ÖGL. Eþs. 1: 8, ubi annat þing pro ennæt þing errato est scriptum. — S. 244 r. 13 vid wil tillägges not: Adde eig. — S. 281 not. 78 tillägges: MELL. SVþ. 9; ChrLL. SVd. 7. — S. 307 not. 18 går ut. — S. 575 Ordet Lydekinus, tillägges: En borgare i Skara med detta namn omtalas i ett Biskop Brynjulfs bref af år 1315, Sv. Diplom. N:r 1997. — Ordet Pætær 2, orden Peter — Westerås gå ut, ty K. Magni Canceller var ej samme Peter som var Biskop i Vesterås; dessa båda nämnas i Skenninge stadga (Sv. Dipl. N:r 813); jfr. Strinnholm, Sv. folk. hist. IV. 581. — ÖGL. s. 100 r. 1 angående orden þæt — martins mæssu dagh jfr. ordb. o. mungats gærþ. — UplL. s. 118 not. 26 tillägges: Cfr. ÖGL. ES. 9: 1. — Föret. s. XV sp. 1 r. 24 för: illo läs: illi. — S. XXI sp. 1 r. 28 för: quo läs: qua — S. LXV not. 34, här hade bort tilläggas att Loccenii Latinska öfversättning af KyrkB. är bifogad hans tryckta öfversättning af Stadslagen (jfr. StL. föret. s. LXXXVI). — SML. s. 33 r. 8 vid orden firi sial sinæ tillägges not: Verba firi sial sinæ delenda esse videntur. — S. 65 r. 13 vid ordet malseghande tillägges not: Sine dubio legendum est houuz man; cfr. KgB. 5: pr. — S. 334 o. Nærikia, orden Nærikia, nærkia och -kiu—1 strykas ut, ty Nærkiu i KgB. 1 är nomin. pl. för -kiur eller -kiar; jfr. ordb. o. nærikiar. — VML. s. 27, Fl. 2 hade ej bort skiljas från fl. 1. — r. 8 vid orden: siþan wm &c. tillägges not: Forte legendum: þeer siþan wm þæt köpit. — S. 129 not. 18 går ut. — Föret. s. XV r. 6 efter orden ”särskild lag” tillägges not: Här må äfven nämnas ett föregifvet dombref af år 1325 (Sv. Dipl. N:r 2496), där Magnus Finvidson säger sig secundum censuram legum Vallensium indicasse (läs iudicasse) &c. Om än detta bref ej vore understucket, kunde däraf lika litet bevisas att det icke var Västmannalagen som också var och här kallades Dalarnes lag, som af VML. I. G. 11: pr. kan bevisas att Dalarne hade en särskild lagbok. — HelsL. s. 3 r. 11 för goþa[10] mannum läs: goþa mannum[10], och not. 10 för goþom läs mæn. — GotlL. s. 66 not. 31 tillägges: Lege VIII. — Föret. s. XIII r. 13 tillägges: Haru Hadorph erhöll kännedom om den här omtalade handskriften, upplyser ett bref af den 1 Januarii 1684 till K. Carl XI från Professorn i Uppsala Anders Spole, däri författaren, som förut hade varit Professor i Lund, bland annat berättar att han, som hade varit sorgfällig att efterfråga gamla dokumenter hos presterna ”där neder”, hade bekommit af en prest ”ett gammalt på pergament skrifvet exemplar af Gotlands lagen och historia af dess första bebyggelse, på gammal plattyska skrifvet för 200 år”, hvilket han ”communicerat med Secreteraren Hadorphio” (Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, Lund 1870, s. 3).
Åtskilliga under de senare åren utkomna skrifter hafva gifvit mig
anledning att här meddela ytranden, hvilka ej kunnat finna tjenlig plats i själfva
ordboken. Jag vill härvid anmärka att jag ej funnit mig skyldig att taga kännedom af, och till besvarande antingen här eller i ordboken upptaga allt hvad
som i särskilda skrifter kan hafva blifvit ytradt till förment vederläggning af
ett eller annat ställe i de förra banden af detta verk, och hvaribland troligen
äfven finnes sådant, som ej kommit till min kunskap.
Bland de skrifter som jag ansett mig böra här nämna är, både såsom den äldsta och i anseende till det omfattande inehållet, i första rummet att omtala J. J. Nordströms Bidrag till den Svenska samhällsförfattningens historia, 2 afdelningar, Helsingfors 1839, 1840. Detta arbete är en frukt af mycken beläsenhet och mångårig flit med samlande af materialier, hvilket ock förvärfvat det ett anseende af grundlighet bland läsare, som ej haft tillräcklig insigt att rätt bedömma det sätt, hvarpå de samlade materialierna blifvit använda. I själfva verket förekomma här öfverallt bevis på ett oredigt hufvud, fullkomlig frånvaro af kritik, och oförmåga af sundt omdöme äfven i ganska enkla och klara frågor. Dem som mena att detta ytrande är orättvist eller för strängt, vore det nog att hänvisa till de bevis jag händelsevis kommit att framdraga i företalet till VML. sid. XVIII not. 26; sid. XX not. 28; BjR. föret. sid. XXXV not. 9, och MELL. föret. sid. LXXI not. 11. Såsom prof på författarens kännedom af det språk, hvarpå våra gamla lagar äro skrifna, må tjena huruledes han anför ord så lydande i nominativus: kirkiu, gamblo kronogodse, kunungsara, samtalu, skyldra (adj.), gamblæ byrdh, fridhi, allum them, kasna (i kasnavargher), oppinbara skript, tvæggia, lönda laste (I. sid. 19, 44, 46, 55, 60 &c.); huru han skrifver mark och örtug karlgilder, alle mannin, lukter næmd, vita han sanna eller osanna; huru han talar om ”det” och ”de” samtalu; huru han ur VGL. I. A. 8. anför orden medh mund ok medk mælæ, och vid mund tillägger: (icke mundr), hvarmed meningen är att ordet skulle vara mund, f., emedan där annars borde stå mundr (likasom i nomin., II. sid. 29); huru han öfversätter orden: til nyo vikna fasto, ChrLL. Tg. 8, ”och nio veckor framåt in i fastan” (II. s. 517); huru han såsom hinder för äktenskap nämner frændsimispiæl, ætskuspiæll, siffskapsspiæll (hvarvid åberopas ett Påfvebref angående ”svågerlagsskyldskap”) och gudsivalaghs spiæll, som förklaras betyda ”den andeliga förvandskap som uppstod därigenom” &c. (II. s. 17), o. s. v. Dessa framlagda prof på författarens tankereda och språkkunskap må vara tillräckliga för att däraf kunna sluta till graden af hans förmåga att tyda våra gamla lagar; åtminstone har jag ej kunnat åtaga mig det jättearbete, att genomgå den af honom uppstaplade massan af citater ur våra lagar för att utreda alla där förekommande mistydningar, i hvilka författaren framlagt bevisen för sina orediga åsigter. Det får således från min sida bero vid den varning, att icke fästa sig vid hans tydning och tillämpning af de af honom anförda lagställen, som kan hämtas af det som jag nu har anfört. Jag finner mig dock nödsakad att något belysa en annan sida af författarens sätt att gå till väga, nämligen den utväg han begagnat att pryda sig med lånta fjädrar, hvarvid han icke underlåtit att hedra äfven mig med sin uppmärksamhet. I mina under vårterminen 1835 i Uppsala hållna Akademiska föreläsningar öfver Sveriges ytre laghistoria hade jag först ytrat den öfvertygelse, att den dittills så kallade Dalelagen ej var annat än en äldre bearbetning af Västmannalagen, och för denna sats framställt den bevisning, som sedermera blef upptagen i företalet till den år 1841 tryckta editionen af VML.[4] Då det nämnda förhållandet sålunda var för min åhörarekrets i Uppsala välbekant, citerade jag i mina fortsatta föreläsningar ”den äldre VML.”, några gånger med tillägget: (eller så kallade Dalelagen), och endast i den formen blef detta meddeladt i mina 1836 tryckta Juridiska afhandlingar sid. 53 &. Nordström kunde ej underlåta att i det 1839 tryckta första bandet af sina Bidrag s. VIII tillegna sig en i hans tycke så märkvärdig upptäckt, men han förmådde för denna åsigt icke anföra ringaste skäl, emedan därom ingen ting stod att läsa i mina afhandlingar, utan ytrade blott att ”Dalelagen, så kallad af Hadorph, i det hela torde vara en äldre codex af VML.”, hv: han, för en syns skull, i en not hänvisade till ”företalen till Hadorphs edition”, likasom om skälen för ett sådant antagande skulle vara där anförda, hvilket, såsom hvar och en kan se, är alldeles ogrundadt. I anf. företal s. II. not. 3 anmärkte jag att Nordström, som i sina Bidrag flitigt begagnat mina Juridiska afhandlingar, dem han dock ej funnit för godt att på något enda ställe citera, äfven antager att den så kallade Dalelagen ”i det hela” torde vara en äldre VML., men att några grunder för denna åsigt icke anföras. Ett svar på denna anmärkning stod att läsa i tidningen Studier, kritiker och notiser, Lund 1842, N:r 27. Utan att vilja vidare uppehålla mig vid det författaren egna förvända sätt att argumentera, som detta ”genmäle” företer, vill jag blott anmärka hans bestämda försäkran att mina Juridiska afhandlingar voro honom obekanta då han sammanskref sitt arbete, och att några oriktiga åsigter i detta hade kunnat undvikas, om denna skrift då stått honom till hands. I stället för de sista orden hade möjligen kunnat skrifvas: om det ej då hade blifvit uppenbart att rättelserna varit hämtade ur min ifrågavarande skrift. I afseende på frågan huruvida denna skrift var så alldeles okänd i Helsingfors, må i förbigående nämnas, hvad ur en högst pålitlig källa är mig bekant, att nämnda bok före år 1839 till och med varit såld på bokauktion i Helsingfors. Då jag alls icke lägger någon vigt på det i mitt ofvannämnda företal omtalade flitiga begagnandet, och för ingen del vill sysselsätta mig med att uppräkna exempel som i en för mig så likgiltig sak kunde anföras, nödgas jag dock erinra om det i denna ordbok vid ordet karlgilder i Bihanget vidrörda förhållandet med de i mina Juridiska afhandlingar, i anledning af de 40 marker som edsöresbrytare, då han fick fred, skulle böta till Konungen, förekommande beräkningar angående det gamla myntet, hvilka kunna jämföras med det som står att läsa i det fyra år senare tryckta andra bandet af Nordströms Bidrag s. 381 o. f., där i synnerhet det är i ögonen fallande, som jag anfört s. 74, 75 med tillämpning på de 40 markerna, hvilka för mig voro utgångspunkten; då allt detta igenfinnes siffra för siffra hos Nordström s. 381, hvarvid till och med de af mig af nämnda anledning omtalade 40 markerna i hastigheten råkat att följa med, måste en af oss hafva afskrifvit den andre, enär det omöjligen kan visas att vi båda hafva afskrifvit våra siffror ur en tredje äldre skrift. Jag misunnar visserligen icke Nordström äran af dessa uträkningar, hvilka jag så mycket mindre utgifvit som tillförlitliga, som jag tvärtom uttryckligen anmärkt att ”jämförelsen ytterst hvilar på en hypothes, som ej kan gälla för mer än hvad den är”; men jag vill för ingen del framdeles, då möjligtvis en af de anförda skrifterna utkommit i en ny upplaga, blifva ansedd för att vara den, som på sådant sätt i tysthet afskrifvit en annan författare, hvilken jag sedan skulle hafva beskyllt för plagiat.
I Ch. Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 9:de årg. 1872 s. 76 o. f. samt 11:te årg. 1874 s. 161 o. f., 737 o. f., läsas, under titlen: Bidrag till en ordbok öfver landskapslagarne, försök till uttydning af åtskilliga i några af lagarne förekommande ord, hvilkas egentliga betydelse antingen blifvit i glossarierna tillkännagifvet att jag ej kunnat förklara, eller ”bidragens” anonyme författare funnit sig bättre än jag inse. Då jag måste beklaga att jag ej kunnat göra mig något gagn af den så välvilligt erbudna hjälpen, eller dela författarens öfvertygelse om öfverlägsenheten af hans insigter i dessa ämnen, men det hade varit ändamålslöst att ingå i en utförlig vederläggning af alla dessa 15 försök, har jag dock ansett mig böra här meddela en förteckning på de i ”Bidragen” upptagna orden, och i största korthet uppgifva hufvudinehållet af de såsom riktiga framställda tydningarne, med bifogande af några anmärkningar; endast angående två af dessa försök har jag funnit skäl att meddela utförligare ytranden i Bihanget under orden kiolsvarf och Þangbrækka. I 9:de årgången af nämnda tidskrift förekomma följande ord: Aftökis fæ; detta är enligt förf:ns öfvertygelse ”både en alldeles riktig och en uttrycksfull benämning af föremålet för det skifte eller köp, som ingendera kontrahenten vill vidkännas”, men antages också kunna vara skriffel för arftökis fæ, hvilket äfven skulle betyda något som här vore passande; vid dessa uppenbart oriktiga tydningar är icke nödigt att uppehålla sig. — Athavi; detta ”är tydligen åthäfva”; ja, detta är visserligen så tydligt, att det icke behöft anmärkas; men lika tydligt är det att bemärkelsen af det nu brukliga ordet åthäfva icke passar på anf. st. i VGL.; det hade också kunnat anmärkas t. ex. att ordet til namn, som i gloss. vid VGL. öfversättes med ”titel, värdighet”, ”tydligen” är samma ord som det nu brukliga lika lydande ordet, ”hvilket är någon ting helt annat” än titel, värdighet. — Biti alla bæni; bæni skall ej vara annat än bani, och biti en hund som biter, hvilket skall bestyrkas däraf, att i ÖGL. Vaþ. 2: pr. talas om det fall att hunder biter man til bana. — Dyrni, som förekommer i förbindelsen d. ok fæstiband, skall vara ett adj. ”betydande: som hör till dörren”; till detta skall äfven ordet band höra, och ”dyrniband är tydligen dörrkarm”. — Fænita; här antages ”med temlig säkerhet” att fænitte bör vara fornitte, fornytte eller fornötte. — I 11:te årg. finner man följande ord: Garþsliþ, som i VGL. och ÖGL. icke skall betyda gårdsport, utan ”gårdsled, = gårdsgrind”; i VML. däremot (än i alla de öfriga lagarne) skall i garþsliþi betyda i ”ett inom gårdshägnaden beläget lider”; högst orimligt, då här lika tydligt som i de öfriga lagarne där ordet förekommer, talas om det ställe, genom hvilket man utifrån kommer in i gården, eller från gården kommer ut. — Haper, eller såsom det här kallas, hapi; här anförs att håpe skall vara ett Småländskt ord, och betyda det samma som det Östgötska hump. Med förbigående af de förmenta bevisen att ordet haper i ÖGL. skall vara hämtadt från Småland, må här blott hänvisas till det som i ordboken är anmärkt vid detta ord. — Hell skall betyda stengolf i en kyrka. — Hun skall antingen vara skriffel för huv, eller den bestämda formen af nämnda ord; den senare förklaringen är redan såsom oriktig anmärkt i gloss. vid GotlL. — Þangbrækka, Kiol-, Kul- och Kullsvarf, om dessa ord se Bihanget. — Koppofunder; att detta ord betyder fynd af en bisvärm, som redan satt sig i en ihålig trästamm, är klart, då stadgandet just angår eganderätten till stocken; men denne förf. finner ”koppa påtagligen vara det nu brukliga ordet kupa”. Den ihåliga trästammen skulle således hafva fått detta namn af de på en senare tid inrättade och af sin kupiga form benämnda bikuporna. — Kuska; att öfversätta detta ord med nödga skall vara ”alltför mildt”; häldre tvinga, hvartill man ”ledes” af talesättet ”köra någon till det eller det, hvilket otvifvelaktigt är det samma som kuska” &c.; ett påstående som dock otvifvelaktigt är alldeles ogrundadt. — Mulslaghu man; detta ord är anfördt efter ÖGL., såsom det läses i den äldsta handskriften, hvaremot i tre andra hss. af samma lag står muslaghu man. Förf:n, som ”ej förtviflat om” att kunna i en mångordig afhandling förklara ordets betydelse ”till läsarens belåtenhet”, antager, såsom det synes, på fullt allvar att ordets första del kommer af mule, som är det ”bekanta namnet på nötkreaturens mun”, men ”därjämte tidigt fick den figurliga betydelsen af boskap i gemen”, hvilken bemärkelse ännu skall finnas qvar i ordet mulbete; ”mulslagu man betyder alltså en man som är i lag med boskapen”. Nu har förf:n icke vetat att ordet förekommer äfven i GotlL., till hvars gloss. han hade kunnat få hänvisning i Index addendorum vid ChrLL., då han hade kunnat komma att tänka både på ordets verkliga bemärkelse, och därpå att läsarten muslaghu eller muslegu man är den rätta, utan att han därigenom hade varit förhindrad att ”till läsarens belåtenhet” utgrunda en till denna läsart passande ny härledning af ordet. Hvad hade då varit naturligare än att ordet ”alltså betyder en man som är i lag med” mössen? — Þværa værknaþer; betydelsen af detta ords första del har förf:n sökt att med många, visserligen till största delen öfverflödiga och onyttiga ord utreda på 6 sidor, hvarom det, till ett godt slut på denna redogörelse, må vara nog att anmärka att der langen rede kurzer sinn är att þværa skall vara samma ord som det Tyska schwer. — Den nu meddelade redogörelsen för dessa ”bidrag” torde, ehuru korrt, vara tillräcklig för att kunna sluta till hvad ljus där är att hämta, i synnerhet då härmed jämföras de förutnämnda artiklarne i Bihanget.
I det af Danske Kammarherren Chr. L. E. Stemann utgifna arbete: Den Danske retshistorie indtil Christian V:s lov, Köpenhamn 1871, finnes naturligtvis mycket som angår Skånelagen, men detta är så fullt af oriktiga uppgifter och gamla nu upprepade, ehuru längesedan vederlagda mistydningar af ställen i nämnda lag, att jag ej kunnat undgå att till förekommande, så vidt möjligt varit, af den skada som ett sådant förfarande annars skulle åstadkomma, här genom framläggande af tillräckliga prof, ådagalägga det nu anmärkta förhållandet. För att i någon mån förklara huru en inom ett visst område fördelaktigt känd författare kommit att för allmänheten framträda med ett, hvad Skånelagen angår — ty hvad det öfriga beträffar har jag ingen anledning att därom ytra mig — så alldeles underhaltigt arbete, må först anmärkas att förf:n, född i Husum år 1802, var praktisk ämbetsman i Slesvig, under hvilken tid han utgaf några skrifter rörande Slesvigs lagar; sedan hans praktiska verksamhet år 1864, då han var President i Slesvigska Appellationsrätten, blifvit afbruten, flyttade han till Köpenhamn, där han, för att på ålderdomen hafva någon sysselsättning, vände sin uppmärksamhet åt Danmarks äldre lagar, i afsigt att utarbeta den Danska Retshistorie hvarom nu är fråga; sedan denna ofvannämnda år hade utkommit, afgick förf:n med döden år 1876, då en del af mitt närvarande arbete med några däri införda anmärkningar mot Stemann redan var tryckt. Att Stemann insåg att för hans tillämnade arbete erfordrades ”begagnande af de mångfaldiga senare undersökningarne och upplysningarne, i synnerhet de nyare editionerna icke allenast af de Danska, utan äfven af de Norska och Svenska lagböckerna m. m.”, borde man väl förmoda, om han än icke hade själf anmärkt detta i sitt förord. Då Skånelagen är en så utomordentligt vigtig källa för kunskapen om Danmarks laghistoria, skulle man därför hafva väntat att i Stemanns arbete finna bevis på ett omsorgsfullt begagnande af den redan år 1859, och således långt förr än ifrågavarande arbete var påbegyndt, i Lund tryckta editionen af nämnda lag. Men tvärtom; man finner att förf:n högst vårdslöst och utan eftertanke läst en del af eller åtminstone blädrat i företalet till denna edition; och om allt hvad det därvid fogade glossariet inehåller i strid mot de försök till Skånelagens och äfven andra Danska lagars tolkning som förut hade blifvit gjorda af Danska författare, har han, såsom öfverallt är uppenbart, icke tagit ringaste kännedom. Han har således hvarken godkänt eller bestridt det nya som han hade funnit eller kunnat finna i denna edition, utan endast ignorerat det, hvilket visserligen var det beqvämaste, och lätt kan förklaras af bristande lust och förmåga hos den gamle mannen att tänka sig in i åsigter, som för honom voro alldeles främmande, och som skulle bringa oreda i en stor del af det, som han från ungdomen hade varit van att hålla för sannt; åtminstone bör man, såsom ett slags ursäkt, häldre antaga en sådan, ehuru svag, förklaringsgrund, än att förf:n skulle hafva af en förvänd patriotism till förment ära för hans fädernesland, och i tanke att därmed behaga sina landsmän, på ett sätt som i alla kunniga läsares omdöme endast kunde nedsätta honom själf, satt sig öfver en främmande författares arbete inom den Danska rättsvetenskapens område. Såsom prof på förf:ns, uppgifter angående de Svenska lagarne, och i synnerhet beträffande Skånelagen och dennas nyaste edition, må, i den ordning dessa prof i boken förekomma, anföras följande: Sid. 8 not. 1. Samlingen af Sveriges gamla lagar säges utgöra 10 band, tryckta i Stockholm 1827-1860; samlingen utgjorde dock, som bekant är, 12 band, af hvilka endast de 3 första voro tryckta i Stockholm, inte är tryckt 1860, men det sista 1869, således två år förr än Stemanns bok utkom. Sidd. 17, 18 säges att en handskrift af SkL. är skrifven med runor icke ”blott som en kuriositet”, att ”den måste hänföras till en tid, då runskriften som skriftspråk (!) ännu icke alldeles var gången af bruk, och antagas vara skrifven tidigare i 13:de århundradet”, och att ”i allt fall tillräckliga grunder tala för att anse denna handskrift för den äldsta vi hafva af den Skånska lagsamlingen, och för att lägga den däri föreliggande texten till grund vid frågan om åldren". Detta allt har förf:n, utan ringaste förmåga att härom dömma, godtroget afskrifvit efter Thorsen, möjligtvis utan att hafva läst det som jag till vederläggning häraf hade anfört i företalet till SkL., och säkerligen utan ringaste kännedom om det som härom ytterligare stod att läsa i företalet till StL. s. XCVI-XCIX. I öfverensstämmelse härmed citerar förf:n beständigt SkL. efter den af Thorsen aftryckta runcodex (dock med den i Gemens edition efter yngre handskrifter antagna indelningen i 17 böcker), naturligtvis äfven då dennes text är uppenbart felaktig, men förf:n likväl ej funnit någon anledning att jämföra min edition, såsom sid. 609 not. 8, där förf:n icke har märkt att det citerade stället är meningslöst då runcodex har æi friþlösa i stället för æi fa hanum friþlöso (I. 139. nott. 2, 3). S. 20 talas om editionerna af And. Sun. bearbetning af SkL., men förf:n vet icke att detta arbete finnes äfven i min edition af SkL., där det upptager 114 sidor. S. 22 och 335 upprepar han den af mig omständligen vederlagda satsen att den så kallade Arfboken blifvit ”inrättad till bruk för Skåne”, och efter några invändningar mot min vederläggning, hvilka ej förtjena anföras, kan han s. 23 framkomma med den underrättelse, att ”Arvebogen og Orbodemaal finnas i editionerna af SkL.”; sedan jag i mitt företal på 17 sidor utredt att detta icke hör till SkL. och ej bör i sammanhang därmed tryckas, vet förf:n således icke annat än att det likväl finnes äfven i min edition. S. 30 säges att i N. M. Petersens edition af Jutska lagen texten blifvit ”kritiskt bearbetad”, hvilket må jämföras med det som angående nämnda edition blifvit af mig anmärkt i företalet till MELL. s. XCIV. S. 41 not. 1 citeras angående Ribes Stadsrätt ”Schlyter 149”, hvilket för mig är alldeles obegripligt. S. 43 säges angående Skånska Stadsrätten det vara ”mycket tvifvelaktigt när och för hvilken stad den ursprungligen är författad"; efter det som af mig blifvit anfördt i föret. till SkL. s. CXVIII o. f., och som förmodligen varit för denne förf. alldeles obekant, torde dock föga skäl till tvifvelsmål vara beträffande dessa frågor. S. 47 citeras "Schlyter, Indl. til corp. (!) jur. Scan.” S. 50 nämnes i fråga om Visby Sjörätt en förf. som kallas Adrian Werner[5], och citeras å nyo ”Schlyter, Indl. til corp. jur. Scan.” (!); här omtalas en hamn som heter ”thor Schlüse eller ter Sluys”; förf:n har icke märkt att förhållandet med nämnda lag blifvit i mitt företal till densamma fullständigt utredt. S. 51 citeras ”Christoffer af Baierns Svenska Stadsrätt”, o. s. v. Af det som nu blifvit anfördt finner man med hvilken grad af grundlighet den ytre laghistorien blifvit af denne förf. behandlad. Det återstår att med några prof visa att förf:n icke funnit nödigt att göra sig besvär med att taga någon kännedom af hvad genom den 12 år före hans bok tryckta nya editionen af SkL. med därvid fogade glossarium kunde hafva blifvit uträttadt för studerandet af denna lag, utan icke allenast godtroget upprepar äldre förf:s af mig vederlagda mistydningar, utan ock framkommer med nya, alldeles otroliga misförstånd. Så kan han tro att annöþogher är ett subst. och betyder träldom; så tror han att det är ett slags arfsrätt som kallas barnmynd; hvad birk, biærk, biærkö, biærköa rætter egentligen betyder, därom känner han inte annat än de gamla längesedan vederlagda gissningarne; bransten skall ännu betyda "dörtærskelen"; egentliga bemärkelsen af ordet fæmt, och anledningen till denna benämning är ännu för honom obekant; han upprepar ännu den af äldre förf. antagna uppenbart oriktiga tydningen af ordet gangu arf, utan att synas veta att den blifvit vederlagd i mitt gloss. till SkL.; samma förhållande är med talesättet vitæ i graf; sedan den i sig själf mycket tydliga, men dock af äldre förf. misförstådda betydelsen af iamnaþar eþer redan i gloss. vid VGL. blifvit framställd, vet ännu denne förf. ingen ting härom[6]. — Troligen hade Stemann utarbetat sitt verk utan någon kännedom om den nyaste editionen af SkL.; och då denna slutligen kom till hans kunskap, har han måst nöja sig med att se sig litet om i företalet, där han i synnerhet funnit tjenligt att uppmuntra Thorsen genom att afskrifva hans påståenden om runcodex m. m., hvilket han på visst sätt kunde göra bona fide, då han alls icke kunde bedömma tvistefrågorna. Orsaken till hans förfarande må hafva varit hvilken som hälst, så är det i allt fall klart, att hvad han har haft att säga om SkL. icke förtjenar ringaste uppmärksamhet.
Såsom bilaga till Svenska fornskriftsällskapets allmänna årsmöte 1873 har G. E. Klemming låtit aftrycka ett så kalladt ”nyfunnet” fragment af ÖGL., i slutet hvaraf följer en beskrifning som upptager 12 rader. Detta ”nyfunna” fragment, som säges vara funnet i Kammarcollegii arkiv och "nu" tillhöra Kongl. Bibliotheket, hade likväl åtta år förut (1865), då det redan tillhörde samma Bibliothek, blifvit utförligt beskrifvet i företalet till StL. s. XCIII, XCIV, där ock de få olikheter med ÖGL:s tryckta text som förtjenat anmärkas, blifvit uppgifna. — Såsom bilaga till årsmötet 1874 hafva de fragmenter af VGL. blifvit aftryckta, som äro omtalade i Addenda vid GotlL. s. 379, och i föret. till StL. s. XCII, XCIII. Vid detta aftryck vill jag nu blott anmärka att man här träffar ett ord ”mz” som, omöjligt att uttala, då z, som bekant är, icke är en vokal, ej kunnat undgå att väcka många läsares förundran. Jag har därför icke velat underlåta att begagna detta tillfälle att lemna upplysning om tillkomsten af denna underlighet. Bland andra i gamla handskrifter förekommande förkortningstecken finnes ett som betyder eþ eller et, och liknar det i tryck brukliga, till frakturstilen hörande 𝔷[7]. I böcker, tryckta i 17:de århundradet, hvilka inehålla aftryck af gamla skrifter, t. ex. de af Hadorph efter Bjärköarätten meddelade gamla stadgar, finner man, fastän alla andra förkortningar blifvit upplösta, likväl den ifrågavarande bibehållen, så att där läses 𝔪𝔷, 𝔱𝔥𝔷 i stället för 𝔪𝔢𝔡, 𝔱𝔥𝔢𝔱, utan tvifvel af den anledning, att det var så lätt att härma den genom användande af den nämnda bokstafven 𝔷. Detta, ehuru olämpliga, bibehållande af ett härmadt förkortningstecken, är dock mindre underligt, än att man i de med antiqvastil tryckta Fornskriftssällskapets samlingar och några andra aftryck af gammal skrift, ännu finner mz, thz, fastän det till antiqva- eller den så kallade Latinska stilen hörande z alls icke liknar det ifrågavarande förkortningstecknet. Detta orimliga påfund kan ej förklaras annorlunda, än att de nya utgifvarne ej förstodo att de hade för sig endast ett förkortningstecken som hade en tillfällig likhet med bokstafven 𝔷, utan, mirabile dictu! trodde att det var ett verkligt z, men förmodligen aldrig tänkte på huru ett ord möjligen skulle kunna uttalas, som hade två konsonanter men ingen vokal. Att man verkligen haft denna vidunderliga föreställning är tydligt däraf, att det mystiska ordet mz till och med finnes upptaget i några glossarier såsom ett särskildt gammalt ord, med hvilket man nu ock velat pryda våra gamla lagtexter.
Strinnholm, Svenska folkets historia, IV. s. 580, anmärker att årtalet 1285 under K. Magni så kallade Alsnö stadga (VGL. IV. 19.) omöjligen kan vara riktigt, enär bland de män som uppgifvas hafva varit närvarande då de genom denna stadga kungjorda beslut fattades, och därtill gifvit sitt bifall, tre nämnas som redan voro döde år 1281, och Konungens broder Bengt, som blef Hertig af Finnland 1284, här icke nämnes som sådan, hvaraf slutas att mötet på Alsnö ”måste hafva egt rum före år 1281, troligen år 1280, eller tilläfventyrs redan därförut”. Att män som voro döde år 1281 ej kunna hafva varit tillstädes vid ett fyra år senare hållet möte, är visserligen klart, men det är ock högst osannolikt att de sista orden i stadgan (sådan denna finnes afskrifven bland de efter VGL:s äldre codex omkring år 1325 tillagda anteckningarne): oc fæm arum skulle hafva tillkommit genom skriffel i originalbrefvet eller i en afskrift däraf, eller genom mistag eller genom en af en afskrifvare uppsåtligen gjord ändring. Man måste därför betänka att saken kan på annat sätt förklaras, och ej vara färdig att vid första svårighet som synes möta, genast gripa till grofva fel i den text som skall förklaras, hvilket är kritikens ultima ratio, som endast får användas då man erkänner sin oförmåga att finna annan utväg. Här är att märka att af den på anf. st. införda afskriften af ifrågavarande stadga ej finnes att någon af de i slutet nämnde män låtit under originalbrefvet hänga sitt sigill, såsom t. ex. vid den troligen samma år utfärdade Skenninge stadga (Sv. Dipl. N:r 813), eller själfve på något sätt låtit i brefvet uttrycka sitt bifall till eller sin bekräftelse af de stadganden som brefvet inehåller; Konungen berättar blott, angående den härom hållna öfverläggningen, att vid denna hans skipan mangir ærlikir mæn voro tillstädes och gåfvo bifall därtill, och svuro att de skulle hålla och stärka henne med all sin magt, hvarefter 22 sådane män uppräknas; och slutligen tillägger Konungen, beträffande stadgans utfärdande, att han, på det att de mål (d. ä. stadganden) som han hade (i brefvet) uppräknat, måtte hafva fulla fæstu (d. ä. kraft såsom stadfästad lag), lät sätta sitt insegel under brefvet, och detta var skipat oc skrivat det nämnda året, hvarvid icke ett ord förekommer därom, att de förut nämnde männen också skulle hafva vid det tillfället varit församlade och låtit besegla brefvet. Då man nu icke må utan nödvändighet antaga att orden oc fæm skulle hafva genom ett uppenbart och otroligt fel, huru detta än måtte hafva tillkommit, blifvit tillagda i brefvets datum, bör man besinna, hvad visserligen är i sig själft klart, att det förutnämnda ordet skipan, likasom verbum skipa som i det föregående af brefvet på flera ställen förekommer, betecknar Konungens med många tillstädesvarande mäns bifall beslutna stadganden, och att därför orden i slutet: skipat oc skrivat måste betyda de fattade beslutens stadfästande såsom lag då den på Konungens befallning skriftligen författade stadgan, försedd med Konungens insegel, utfärdades. Hvilket år beslutet om de nya lagarne än må hafva blifvit fattadt, är dock inte giltigt skäl att neka att den nya lagen blifvit utfärdad den dag som brefvet med fulla bokstäfver utsätter så tydligt, att rum ej lemnas för något mistag. Också har ett liknande förhållande med flera andra urkunder blifvit såsom sannolikt anmärkt af Strinnholm själf, anf. st. s. 609.
I Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens månadsblad 1874 s. 88–92 läses en med bokstäfverna H. H. undertecknad uppsats med titel: När antogs K. Magnus Erikssons Landslag? Hvad jag angående denna fråga anfört i företalet till nämnda lag s. LXI o. f., är onödigt att här upprepa. Författaren af nämnda uppsats nekar att en herredag i Örebro blifvit, såsom allmänneligen varit antaget, hållen på den uppgifna tiden, och tror att de tre lagmännen jämte andra endast varit utnämnde att ”vid den ifrågavarande tiden i Örebro redigera Landslagen”, men att den till denna lagboks författande utnämnda "lagkommittéen sammanträdde i Februarii 1347, och att lagen pålystes mällan den 25 Mars 1350 och den 3 Augusti 1354” eller den 23 April 1352, för hvilket senare datum åberopas ett af mig anfördt bref. Att vid det uppgifna tillfället herredag varit hållen i Örebro är visserligen icke klart af det anförda dokumentet, men att detta icke varit fallet är icke häller bevisadt genom de af förf:n anförda omständigheter, hvilka ej mera synas hafva gjort det omöjligt för K. Magnus att d. 21 Februarii eller 8 Mars 1347 vara i Örebro, än det varit omöjligt för honom att d. 17 Februarii s. å. vara vid Husby i Dalarne därför att han d. 14:de samma månad var vid Kopparbärget och d. 19:de i Västerås; om mötet i Örebro varit en egentlig herredag eller icke, är för öfrigt en föga magtpåliggande fråga. Att Landslagen redan omkring år 1340 varit under arbete är däremot nästan otvifvelaktigt[8], och att den 1347 afgifna protesten var rigtad mot en lagbok som redan var utarbetad och i fråga till antagande, och ej var en i ogjordt väder tillställd strid mot ett arbete som ännu icke var påbörjadt, och således ej kunde inehålla de kränkningar af kyrkans rätt, öfver hvilka protestanterna ifrigt klagade, är temligen tydligt. Att lagboken, med undantag af Kyrkbalken, sedermera blifvit stadfästad, har jag i nämnda företal uttryckligen anmärkt vara möjligt och kunna bevisas genom dokumenter som framdeles blefve bekanta. Jag har ock bevisat att MELL. ”redan i medlet af 14:de århundradet varit i bruk i mera än ett af rikets landskap” (ehuru icke öfver hela riket), hvarvid det redan genom den år 1832 tryckta första delen af Geijers Svenska folkets historia kända brefvet af den 23 April 1352 blifvit åberopadt; och hvad det äfven af mig anförda 1354 års bref beträffar, skulle, om den där omtalade gåfvan af Sitzælia Glysings dotter verkligen skett den 25 Mars 1350, orden i nämnda bref: för æn the nyo (lagh) gavos ælla lystes, syfta på tiden då den nya lagen ”lystes” i Östergötland; men att detta lysande ej betydde det samma som stadfästelse, har jag bevisat af det som i stadfästelserna på Upl. och SMLL:ne säges, att dessa lagar hade blifvit lysta på tinget (SML. på många landsting) inan de erhöllo Kongl. stadfästelse; sålunda kunde MELL. hafva blifvit lyst i Örebro 1347 då fråga var om dess antagande öfver hela riket, och sedan, då saken där hade mött motstånd, i början af 1350-talet i Östergötland, utan att däraf följer att den då eller någonsin blifvit formligen stadfästad, men också utan att i vidrigt fall sådant hindrade att lagen kunde blifva af folket antagen i det ena landskapet förr och i det andra senare. Det är således helt naturligt att Fru Sitzælia år 1350 förfor med sin gåfva enligt gamla lagen, om den nya först ett par år därefter blef ”lyst” och antagen i Östergötland, hvilket åter icke hindrade att den nya lagen redan 3 år förut (1347) hade blifvit i Örebro förgäfves föreslagen till antagande öfver hela riket. Hvad den Kongl. stadfästelsen beträffar har jag anmärkt att frågan därom ”på långt när icke är af den vigt, som det efter närvarande tids begrepp kan synas”[9], hvarför jag icke häller anser det löna mödan att vidare härom tvista förr än klarare bevis än hittills finnas, blifvit kända.
I anledning af det som i företalet till GotlL. är sagdt om de vid nämnda lag fogade historiska berättelsernas ålder, må anmärkas att H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden, 2:a uppl. s. 192, påstår att denna saga ”måste anses vara alldeles ohistorisk”. Att det som i början förmäles om öns första bebyggande är en i poetisk eller mythisk drägt klädd tradition, är lika klart som att det samma måste sägas om berättelser angående andra folks äldsta historia, t. ex. Sturlusons Ynglinga-saga; men att de Gotländska berättelserna i det hela äro fullt tillförlitliga, därpå är den ännu så kallade Thorsborgen[10] — denna minnesvård från den aflägsna fornåldren, med hvilken säkerligen inte annat fornminne i vårt land kan mäta sig — ett vitne som ej skall kunna jäfvas eller förstummas så länge den i så många afseenden märkvärdiga ön finnes och icke genom våldsamma naturskakningar förlorat sitt nuvarande utseende; och att namnet Þielvar, som genom traditionen blifvit bevaradt åt efterverlden, tillhört en af öns äldste inbyggare, möjligen den där inkomna folkstammens (Gutarnes) anförare, finnes inte rimligt skäl att bestrida, och kan vida tryggare antagas som sannt, än att Anglernas och Sachsarnes anförare i Britannien hetat Hengist och Horsa. Att den af Hadorph omtalade runstenen (Lilj. N:r 1115) anses vara en ”förfalskning”, därtill finnes icke häller något giltigt skäl. Om alla runstenar skulle förklaras vara falska, som ej kunnat med säkerhet läsas, eller annars kunde finnas ”betänkliga i språkligt afseende”, eller efter århundradens förlopp ej kunnat igenfinnas, komme utan tvifvel ganska många af de på 1600-talet omtalade runstenar, visserligen till måttlig skada, att såsom odugligt gods afföras ur räkningen.
F. Widmarks skrift: Valda stycken ur Sveriges gamla lagar öfversatta och förklarade, Uppsala 1864, och H. Hjärnes, Om den fornsvenska nämnden enligt Landskaps-, Stads- och Landslagarne, Uppsala 1872, böra icke alldeles med tystnad här förbigås; men jag har funnit mig nödsakad att i ordboken på flera ställen så mycket ytra mig om båda dessa skrifter, i synnerhet den senare, att det kan vara tillräckligt att här endast nämna dem.
I en af A. N. Hammar utgifven disputation Om kyrkan i Skåne under katholicismen, Lund 1868, anmärkes s. 84 not. 1, i anledning af O. Nielsens oriktiga uppgift angående K. Erik Glippings förordning[11], ”den besynnerligheten, att man i Danmark icke synes vilja taga notis om Schlyters ed. af SkL.” .. nämnda förordning ”är dock tryckt hos Schlyter, och af gloss. under hæræzs kirkiæ kunna interessanta upplysningar vinnas”. Jag har dock ej haft skäl att beklaga mig öfver ett sådant förhållande af någon Dansk jurist som förstått att bedömma mina arbeten; och värdet af ifrågavarande edition har ”från Dansk sida” föranledt ett särskildt utmärkt erkännande, hvarom jag icke hade velat här erinra, om jag ej i anledning af nämnda beskyllning mot Danmark hade ansett rättvisan fordra det. Hvad Nielsens mistag beträffar, är jag öfvertygad därom, att det härledt sig därifrån, att min edition af SkL. var honom alldeles obekant, hvilket väl kan ursäktas en utländsk författare som icke är jurist. Mera anmärkningsvärdt är det beqväma sätt, hvarpå en Dansk jurist, Chr. L. E. Stemann, ådagalagt den i högsta måtto ytliga ”notis” han tagit af nämnda edition, såsom jag anmärkt i det föregående s. XII-XVI, där jag ock sagt hvad som kunnat sägas till någon ursäkt för ett annars visserligen oförsvarligt sätt att gå till väga. En annan Dansk jurist, C. F. Normann, har i disp. De jure repræsentationis, Köpenh. 1828 s. 47, begålt ett fel, något liknande det ofvannämnda af Nielsen, då han föregifver att ett ställe i VGL., som Stjernhjelms ed. upptager i ArfB. 1:2,3, detta ”legis membrum tam singulare” ej finnes i den codex som Collin och Schlyter hafva följt; men det som har kunnat sägas till ursäkt för Nielsen, gäller icke för Normann, som gjort sig skyldig till en grof slarfaktighet då han, som kände den nya editionen af nämnda lag, ännu kunde citera Stjernhjelms edition, således utan att hafva tagit kännedom af den underrättelse om beskaffenheten af nämnda edition, som i företalet hade blifvit på ett ganska begripligt sätt meddelad — utan att veta annat än att de nye utgifvarne ej känt eller ej ordentligt begagnat den handskrift som Stjernhjelm hade följt, och utan att veta af de hänvisningar från den gamla editionen till de motsvarande ställena i den nya, som finnas i den senare s. 583 o. f., där han hade kunnat genast finna det ifrågavarande stället, som ock J. E. Larsen anmärkt i en recension af Normanns afhandling; se hans Saml. skr. II. afd. 3. bd. s. 290. Ehuru klandervärdt de två sistnämnde författarnes nu anmärkta förhållande är, har jag icke däri funnit något mot mig förolämpande, eller något som kan jämföras med ett ytrande af en Svensk författare, som icke dragit i betänkande att ställa den af mig utgifna SkL. i jämnbredd med P. G. Thorsens så kallade ”Skånske lov”, och meddela den underrättelse, att ”för Skånes laghistoria har genom SKL:s omsorgsfulla utgifvande från Dansk sida af P. G. Thorsen (!)[12] och från Svensk af C. J. Schlyter, en säker grundval blifvit lagd”. Bland utländske fullkomligt behörige granskares omdöme om mitt lagverk, kan det vara tillräckligt att nämna Konrad Maurer, Ueber die altschwedischen gesetze und deren ausgaben, i Kritische vierteljahrsschrift für gesetzgebung &c., XIII:r Bd. München 1871. Slutligen må det äfven tillåtas att erinra om den recension af detta lagverks två första band, som läses i Geijers samlade skrifter, 1. afd. 8. bd. s. 39 o. f.
Den strid, som under den senaste tiden uppstått och visserligen en gång
måst uppstå, beträffande Svenska språkets orthografi, hotar med en fullkomlig
förbistring, om ej förnuftiga grunder lyckas att vinna allmänt erkännande, utan
å ena sidan envist påyrkas undergifvenhet för en auktoritet, hvars påbud af
många förkastas såsom oriktiga, och å andra sidan af enskilda författare
kungöras lagar, för hvilka man utan offentligt godkännande fordrar omedelbar
verkställighet i skolorna, där det då får ankomma på lärarne om de vid
undervisningen vilja hålla sig vid det allmänt gällande skrifsättet eller lyda de
nya lagstiftarne, eller gå sin egen väg; genom hvilken villervalla stafsättet
kommer att delas mällan två motsatta hufvudpartier, ett — för att bruka
gångbara politiska termer — konservativt, och ett ”liberalt”, hvilket senare kan
komma att framvisa så många olika orthografier som här finnas själfkallade
orthografiska lagstiftare. Denna strid har satt mig i nödvändighet att vid
utgifvandet af denna ordbok icke allenast för egen del fatta ett allt hittills
uppskjutet visst beslut angående de omtvistade frågorna, utan ock redogöra för
de grunder, hvilka jag ansett böra följas vid de af mig här antagna icke
betydliga afvikelserna från det hittills allmännast iakttagna bruket.
Jag
har väl i min ungdom tagit nödig kännedom om den af Svenska Akademien
stadgade staflära, sådan den finnes framställd i Akademiens handlingar från år
1796 första delen, och jag har äfven, likasom andra, hufvudsakligen rättat mig
därefter; jag har sedermera härmed jämfört den af Leopold författade, i
17:e delen af samma handlingar intagna Undersökning om grunderna till
Svenska stafsättet. Med allt erkännande af förtjensterna i Akademiens arbete,
och af den omsorgsfulla utredningen i Leopolds skrift, i hvilken jag ej fäst
mig vid de många oriktigheterna i de etymologiska funderingarne, har jag ej
kunnat förmå mig att till alla delar ställa mig till efterrättelse det som i
nämnda skrifter blifvit påyrkadt, eller erkänna denna staflära som något
oöfverträffligt. I synnerhet har jag ej kunnat förlika mig med det genom Tysk
inflytelse inkomna öfverdrifna bruket af e, där både ljudet och härledningen
och äfven det ursprungliga bruket, tydligen fordrade ä, och jag har därför så långt jag minnes tillbaka skrifvit t. ex. ängel, ärkebiskop, jämn, järn &c.
Men ännu mindre har jag kunnat förena mig om den totala orthografiska
omstörtningsplan, som nu hotar vår Svenska rättstafning, och det med åberopande
af grundsatser, som kunna synas vara klara och oemotsägliga[13]. Så är det
visserligen klart, att den första grundsatsen för rättstafning är att de
ljudtecken (bokstäfver) som sättas på papperet för ögonen borde svara mot de ljud
som örat hör, och hvilka meningen är att bokstäfverna skola tillkännagifva,
hvaraf åter följer att då hvart ljud bör hafva sitt eget bestämda tecken, ett
ljud ej bör i olika ord uttryckas med olika tecken, icke häller samma tecken
brukas till uttryck för olika ljud. Hit hör ock att inte i ett språk
förekommande ljud må sakna ett fullkomligen motsvarande tecken, så att skrifvaren ej
må vara tvungen att, i saknad af ett sådant tecken, begagna andra icke
passande. Man har också påfunnit den grundsats, såsom svarande mot sist
anförda regel, att icke någon bokstaf må brukas, som skulle uttrycka två olika
i ett ord sammanstötande ljud, hvilka måste hafva hvart sitt egna tecken.
Detta allt låter nu visserligen ganska ordentligt och förnuftigt; men om man
ville tillämpa dessa regler såsom allmängiltiga, och väntade sig att med ett
sådant experimenterande komma till ett mycket förnuftigt resultat, skulle man
stöta på icke allenast betydliga svårigheter, utan ock verkliga omöjligheter;
och regler, som ej kunna i tillämpningen utföras utan med sådan verkan,
kunna ej annat än vara i någon mån oriktiga, såsom foster af en ensidig
uppfattning af saken. Hvad först beträffar den så kallade fonetiska grundsatsen,
hvarpå denna lära hufvudsakligen är bygd, kan man visserligen föreställa sig
att om ett folk som först skulle antaga bokstafsskrift, hade att tillgå visa
män, som kunde skaffa tjenliga tecken för alla i språket förekommande ljud,
så kunde ingen annan regel i denna första början vara att följa, än den
fonetiska. Men redan på detta skriftens första stadium blefve något annat att tänka
på än blott att afrita vissa bestämda ljud; skrifmästaren skulle snart finna att
bland hela folket många ord uttalades på flera olika sätt, om hvilka man ej
hade skäl att antaga det ena såsom riktigare än det andra; antingen skulle
då rättskrifningen, i synnerhet i olika delar af landet, blifva lika brokig för
ögat, som uttalet var olika för örat, eller ock skulle språkmästaren hafva magt
att påbjuda en för hela landet likformig rättskrifning, grundad på
bestämmandet af hvilket af de flera eller många olika sätten att uttala samma ord
borde anses för det rätta. Om det sålunda redan från första början visar sig att ett urskiljande af ett mer eller mindre riktigt uttal måste ega rum, och
detta urskiljande måste hafva en annan grund än ett löst godtycke, så kan
man ej undgå att erkänna att till grund för själfva uttalet ligger något, som
därför ock måste vara en djupare grund för skriften än det brokiga och
vacklande uttalet ensamt. Den på en sådan säker grund bygda verkliga
rättskrifningen blefve då i stället för en tjenarinna, som måste tanklöst härma
uttalet, en herskarinna, som egde magt att ordna och styra det efter vissa i
språkets hela organism liggande grunder, och att göra det organiska
sammanhanget åskådligt för ögat, hvarförutan skriften skulle, såsom en blott härmning
af olika ljud, förmörka det, som hon borde göra för ögat klart, och lemna
uttalet allt det själfsvåld, hvartill det är benäget. En herskarinna öfver
uttalet är också i sanning hvad en rättstafning, som förtjenar detta namn, alltid
blir och bör blifva; att orthografien kan rätt utöfva denna magt öfver uttalet,
är också mycket vigtigare än hvad hon såsom uttalets tjenarinna förmår
uträtta till bestämmande af de tecken, hvarmed, utan afseende på nämnda
djupare grunder, det ena eller andra ljudet i allmänhet bör åskådliggöras —
frågor, hvilka i själfva verket endast så vida äro af vigt, som därpå i någon mån
beror orthografiens magt att befordra reda i språket och renhet i dess uttal.
Ett sådant orthografiens högre ändamål skulle, långt ifrån att befrämjas,
tvärtom motverkas genom att fasthålla den fonetiska grundsatsen om ej som det
enda, hvarefter rättstafningen hade att rätta sig, dock som en mycket
öfverlägsen magtegare, så att, om ock vissa andra omständigheter icke med ens
kunde rödjas ur vägen, de likväl måste efter hand maka åt sig, för att
slutligen lemna rum åt fonetismens herravälde. Huru fullkomlig man nu ock må
föreställa sig att ett språks orthografi ursprungligen varit eller bort vara med
afseende på den fonetiska grundsatsen, — ett förhållande som dock i
verkligheten aldrig inträffat och aldrig kommer att inträffa — ligger det dock i
språkbildningens natur att, genom ordens böjningar och utbildningar i andra från
dem härledda, äfvensom genom med tiden förändradt uttal och af andra
orsaker, förändrade ljud uppkomma, hvilka dock till största delen äro af den
beskaffenhet, att öfvergången från det ena ljudet till det andra är klar. För
att endast nämna några exempel, som just komma för mina tankar: adj. god
har ett långt vokalljud, åtföljdt af en svag konsonant, men då den senare i
neutr., förstärkt med t, får ett skarpt ljud, hvarigenom vokalen förkortas,
öfvergår dennes ljud från o till å; skulle man därför i stället för godt skrifva
gått, = sup. af gå, skulle man skrifva mäst (af mera), fläste (af flere), Svärje (af
Svea rike)?[14] Om man efter hvar med tiden inträffad ljudförändring skulle vara färdig att ändra ljudtecknen till noggrann öfverensstämmelse med de nya
ljuden, utan afseende på dessas uppkomst och de ords slägtskap hvari de
ändrade ljuden förekomma, så skulle språket till sitt utseende för ögat blifva
likasom sönderhackadt, och dess lefvande organiska sammanhang försvinna både
för ögat och för tanken — en verkan alldeles motsatt den, som det är en
verklig orthografis bestämmelse att befrämja. Man finner således här
bekräftelse därpå, att det är en annan grundsats, på hvilken uppmärksamheten måste
vara fästad lika mycket som på den fonetiska, och det är den som man kallat
den etymologiska. Jag säger lika mycket, och menar därmed att
likasom vid stafsättets bestämmande tanken först måste fästas på sättet att rätt
uttrycka de i hvart ord förekommande ljud, lika nödvändigt är det att också
tänka på det afseende som härvid bör fästas på ordens härledning och
slägtskap, om med stafsättet skall vinnas det ändamålet, att icke blott för ögonen
framställa synliga bilder af ordens ljud, utan ock för tanken göra tydligt
ordens förhållande till andra ord såsom från dem härstammande eller med dem
beslägtade, och sålunda äfven verka tillbaka på stadgandet af ordens rätta uttal.
Att tillämpningen af den fonetiska grundsatsen genom den etymologiska
inskränkes inom vissa gränser, må man anse som ett ondt, men man måste då
åtminstone medgifva att det är ett nödvändigt ondt, då man ej vill erkänna att
det endast är härigenom som något kan åstadkommas, som verkligen förtjenar
namnet af rättskrifning. I korthet sagdt är ljudets afbildning genom tecken —
denna omätligt stora uppfinning, väl skriftens första grund — den så kallade
fonetiska — och blir det alltid, huru mycket språket än må utbildas och dess uttal
förändras, men mera blir hon dock icke, om skriften skall få en verkligt
vetenskaplig utbildning och blifva annat än en osammanhängande massa af
ljudhärmningar. Den fonetiska grundsatsen, ehuru den ursprungliga, måste således
ej blott tills vidare utan alltid jämte sig erkänna den etymologiska såsom
äfven inehafvande en viss myndighet i rättstafningsfrågors afgörande, och
ingendera får utöfver sin rätta gräns tränga in på den andras område. Detta
förhållande må upplysas med ett exempel. Man har fordom skrifvit þrættan,
þrætighi, och skrifver nu vanligen tretton, trettio; om man nu på etymologisk
grund ville åter upptaga den gamla bokstafven þ eller i dess ställe th, och de
gamla ändelserna tan och tighi, sedan ordens uttal i dessa delar blifvit
alldeles förändradt, så vore det en utöfver sina rätta gränser gående tillämpning
af den etymologiska grundsatsen; men då första delen af dessa ord är tre, och
vokalljudets förändring till ä endast uppkommit genom dess förkortning till följd
af benägenheten att åt den efter en vokal följande konsonanten i uttalet gifva
ett skarpare (eller orätt så kalladt fördubbladt) ljud, som den rätteligen icke
borde hafva[15], så bör hvar och en kunna inse att ej blott ä utan ock det
dubbla tt måste i skrift förvisas ur dessa ord, då det falska uttalet skulle
försvinna, i stället för att det hittills blifvit befästadt genom ett falskt skrifsätt.
Man kan af detta och otaliga exempel finna att om skrifsättet skall blindt lyda
uttalet, så kommer skrifsättet att stadfästa ett vårdslöst och fördärfvadt uttal,
såsom ock erfarenheten visar att följden har blifvit af en sådan förment
”rättstafning”; om däremot den etymologiska grundsatsen får gälla såsom den bör,
tjenar den till att styra och rätta uttalet, och det är på detta sätt
öfverensstämmelsen mällan skrifsättet och uttalet skall åstadkommas. Vill man
förneka och hindra detta, få icke en gång genom vårdslöshet eller okunnighet i
uttalet inkomna grofva språkfel i skrift rättas, utan ett i strid med ett
förskämdt uttal påyrkadt, på klara bevis grundadt skrifsätt skall väl medgifvas
vara ”theoretiskt rätt”, men dock förkastas som ”fonetiskt orätt”, då lönar det
icke mödan att tala om en rättskrifning, som ej vill veta af annat än ljud och
ljudtecken, men aldrig kan komma from sounds to things. Att emedlertid rätt
bestämma gränserna mällan de fonetiska och etymologiska grundsatsernas
områden, är icke lätt, och man kan tryggt påstå att svaret på frågan huru detta
skall ske, ännu icke är funnet, och ej kan finnas så länge hela saken
behandlas som en partistrid mällan motsatta ensidiga åsigter. I allmänhet kan dock
sägas att ett öfverdrifvet etymologiserande i orthografiska frågor, som icke
allenast blir ett tomt och onyttigt, utan ock skadligt lärdomsprål, då
etymologiserandet görs till hufvudsaken i orthografiska frågor, är lika förkastligt som
ett ensidigt fonetiserande. Sådant onyttigt besvär kan man göra sig inom sitt
eget språks gränser, om man ock ej anser nödigt att lysa med en äfven i
sådana frågor mer eller mindre lätt förvärfvad, men ännu lättare illa använd
lärdom, och, så vida man förstår konsten, ända från Sanskrit hämta en eller
annan regel för vår rättstafning. Endast klara och oomtvistliga etymologiska
förhållanden, som måste kunna fattas af hvar och en som har förmåga af
någon tanke i sådana ämnen, må man medgifva rätt att föra talan mot den
ensidiga fonetismens anspråk. Utan att för öfrigt vilja ytra mig om Leopolds
öfverflödigt vidlöftiga anmärkningar om etymologien såsom grund för
stafningen, kan jag icke annat än instämma i hans ytranden i slutet af afhandlingen
om detta ämne (anf. st. s. 98), att man bör ”respektera etymologien i allt hvad
som hör till ordens tydlighet eller grammatiska böjningar”, mot hvilket ej
gäller ”en gammal lärd hypothes, full af oredbar finhet, och som aldrig haft
annat ändamål, eller åtminstone aldrig annan verklig nytta, än blott att skilja
dem, som läst glossarier och kunna disputera om ords troliga eller otroliga ursprung, från dem, som icke ega därtill hvarken tillräckliga insigter eller
nödvändig minnesgåfva”. Men om man ock, i öfverensstämmelse med denna åsigt,
kan afhålla etymologien från åverkan inom fonetismens lagliga råmärken, så
råkar man ut för en tertius interveniens, som väl kunde anses icke hafva
någon egentlig rätt, men dock tills vidare har sin styrka i reglen: melior est
conditio possidentis, och det är det med urminnes häfd försedda allmänna
bruket. Utan att vilja, lika mycket som Svenska Akademien, gynna denna
part, kommer man dock ej långt genom disputerande med en motståndare som,
så litet som bruket, förstår sig på argumenter. Denna parts omedgörlighet
torde vara det svåraste hindret mot fullständigt utförande af en på förnuftiga
grunder, vare sig fonetiska eller etymologiska, bygd rättskrifning. Den som
i detta måls ännu verkligen outredda skick är nödsakad att för egen del utan
uppskof fatta ett visst beslut, får söka att jämka mällan de tvistande
grundsatserna så godt han för ögonblicket kan, och för öfrigt lemna saken åt
framtiden då hon kan uppenbar varda. För min del är jag satt i en sådan
nödvändighet. Då jag ej kunnat på de hit hörande frågors fullständiga utredande
använda så mycken tid som därtill behöfts, måste jag dock redovisa för de
hufvudsakliga grundsatser jag ansett mig böra följa beträffande åtskilliga nu
påyrkade ändringar i det brukliga stafsättet. Jag har visat att den fonetiska
och den etymologiska grunden för stafsättet äro rättskrifningens egentliga
faktorer, af hvilka ingendera får åsidosättas, icke häller öfverskrida sin rätta
gräns in på den andras område. Men utom den lagliga rätt som tillkommer
dessa ofta oense parter, hvilkas ömsesidiga anspråk måste pröfvas, finnes,
såsom nyss är anmärkt, en mällankommande part, det, dels genom mäklande
mällan de nämnda grundsatserna uppkomna, dels på oklara, oriktiga eller alls
inga grunder stödda gamla och vedertagna bruket, och äfven detta har, om
ej en rätt, dock en magt, som ej kan alldeles förkastas såsom ett moment för
stafsättets bestämmande; tvärtom är ett allmänt vedertaget och häfdvunnet
bruk den status quo, hvari rättskrifningen befinner sig, det är stafsättets
allmänna landsväg, från hvilken man ej må afvika hvarken till höger eller
vänster, om man ej kan bevisa att bruket är bestämdt oriktigt; kan man i ett
eller annat fall icke bevisa detta, måste man blifva vid bruket. Den som
lättsinnigt föraktade denna fasta grund, och, bedragen genom illusionerna af vare
sig fonetiska eller etymologiska själfgjorda lagar, ville skapa en alldeles ny
orthografi, skulle mista fotfästet och, sväfvande i luften, erkänna att han hade
bort iakttaga samma försigtighet som den store Archimedes, hvilken, då han
försäkrade sig kunna lyfta hela jorden från hennes plats, endast förbehöll sig
att få något att stå på. På grund af dessa förhållanden synes det vara
temligen klart, att de från fonetismen härledda regler ej kunna erkännas såsom
allena gällande lagar, utan måste i många fall gifva vika dels för
etymologiska grunder, dels för ett bruk, som ej må utan fullgiltiga skäl förkastas.
Också synas de orthografiska striderna icke bero på ett bestämdt förnekande
af någon af de här framställda grunder för rättstafningen, utan egentligen
bestå i en öfverspänd uppfattning af den ena eller andra åsigten i det hela, hvilken
dock i tillämpningen nödgas betydligt gifva med sig, genom erkännande af sådant, som man först synts hafva velat alldeles förkasta. Själfva den hotande
storm, som på den sista tiden utgått från det fonetiska lägret, visar sig vid
närmare påseende ej vara så farlig som man kan tro om man är mycket
lättskrämd, eller icke tåler att störas i de åsigter, hvarvid man från sin ungdom
på god tro låtit vänja sig. Om man fördomsfritt och lugnt betraktar saken,
skall man finna att från det stora omstörtningsföretaget kunna och böra skiljas
påståenden om hvarjehanda ändringar som, om de ock ej alla äro i sig själfva
oriktiga, åtminstone alls icke äro nödvändiga, icke häller egentligen höra till
saken. Det som verkligen tarfvar rättelse, kan rättas utan att de som yrka
rättelserna behöfva begagna tillfället att rifva i allt möjligt, och sålunda både
genom de stora påståendenas beskaffenhet, och det sätt hvarpå man vill
genomdrifva dessa påståenden, vålla en villervalla, en oro och ett motstånd, som
icke gagnar, men väl skadar den sak som i sig själf är god, och gör att om
företaget ock får framgång, själfva denna framgång blir till skada genom allt
det onda, som följer med det goda som annars hade kunnat åstadkommas. Hvem
nekar väl att skriftens första ändamål är att för ögat beteckna de ljud som
talet låter höra? Om den fonetiska grundsatsen måste då i själfva verket alla,
som i sådana frågor kunna anses som behöriga att dömma, vara ense. Då en
försvarare af denna grundsats utgår från det påstående, att ”ju mera
anspråken på en verklig ljudskrift uppfyllas, dess förnuftigare och ändamålsenligare
blifver skriften”, synes af detta och många andra från samma åsigt utgående
ytranden, som om skriftens förnuftighet skulle bero därpå, att inte annat får
gälla än den fonetiska grundsatsens iakttagande, och att allt däremot stridande,
som ej kan genast tillintegöras, måste så fort ske kan makas undan och
försvinna, för att lemna rum åt den fullkomliga förnuftigheten. Men då i
utvecklingen af detta ämne det af fonetismens mest nitiske försvarare medgifves att
”skriften måste mägtigt verka för uppkomsten af ett bildadt uttal, hon måste
allt fortfarande bidraga att stadga och rena uttalet”, så tillerkännes därigenom
skriften en magt öfver uttalet, och denna magt måste således vara högre än
själfva uttalet, som däraf bör styras. Och då det vidare förklaras, att i
frågor om det riktigare uttalet, ”utslaget måste gifvas af språkhistorien”, att man
”ingalunda vill lösrycka sig från stafningssättets historiska utveckling, utan
tvärtom nära sluta sig till denna”, att ”etymologien icke är rättstafningens mål,
men ett af hennes yppersta medel att hinna målet, hon är ofta styret, med
hvars hjälp vi leda oss”[16] — så inefatta dessa medgifvanden i det närmaste
allt hvad en förnuftig försvarare af etymologiens rätt att vid rättstafningens
bestämmande göra sin röst gällande, skäligen kan fordra; ty om någon vill
påstå att den etymologiska grundsatsen fordrar att stafsättet skall rätta sig
efter ordens ursprungliga form[17], och således gå århundraden eller årtusenden
baklänges, eller åtminstone att det skall stereotypera ordens nuvarande former
och det därmed öfverensstämmande stafsättet, hvarvid det framdeles måste förblifva, ehvad friheter uttalet under de kommande århundradena än må taga
sig att undergå förändringar, så är detta icke förnuft, utan ett oförnuft, om
hvilket det icke lönar mödan att vidare tala. Då slutligen i afseende på bruket
det af nyss anförde författare medgifves att detta är en magt, som man
endast med varsamhet kan leda från dess villostigar och in på den enda riktiga
vägen; hvarje försök till våldsam rubbning af det bestående måste här
mislyckas”[18], så är detta väl i allmänhet sannt, men det går dock längre i
undseende för ett ofta orimligt bruk, än jag för min del skulle vilja medgifva;
ty ehuru omöjligt det vore att alltid genomdrifva rättelser af bruk som strida
mot vissa stafningsregler som man skulle vilja uppställa, t. ex. att alltid
uttrycka det korta å-ljudet med bokstafven å, och således skrifva åmm, såmm,
kåmm &c. för om &c., så finner jag icke ringaste skäl att visa barmhärtighet
mot sådana genom okunnighet eller vårdslöshet uppkomna och af envisheten
försvarade bruk, som inefatta bestämda språkfel, eller tjena till att underhålla
samma oriktiga begrepp som föranledt felen, såsom då man skrifver träd,
trädet för trä, träet, käle för tjäle, själf i n. för själft, merändels för merendels,
stöflor för stöflar, röjde, röjd, röjt för rödde &c. af rödja, stanna för stadna[19],
o. s. v. — Af det som nu blifvit anfördt synes det vara klart, att den nu
pågående orthografiska tvisten ej angår verkligheten af de tre hufvudmomenter
som ligga till grund för rättstafningen, eller ens det yrkandet, att bland dessa
det fonetiska momentet är och måste alltid blifva det vigtigaste, likasom det
är det ursprungliga, hvilket af ingen, hvars röst i dessa frågor förtjenar att
höras, kan bestridas, utan tvisten kommer af öfverdrifterna på ena eller
andra hållet, och ensidigheterna vid det i sig själft nog svåra medlandet mällan
rättstafningens tre hufvudmomenter; i sammanhang med hvilka ensidigheter och
öfverdrifter äfven stå de särskilda påståendena om vissa, såsom redan är
anmärkt, om ej oriktiga, åtminstone onödiga ändringar i stafsättet.
Efter dessa anmärkningar rörande de allmänna grunderna för rättstafningen bör jag ytra min mening öfver de särskilda hit hörande tvistefrågorna, och slutligen äfven framställa några, så vidt jag vet, ännu icke omtvistade allmänna bruk, i hvilka, såsom uppenbart oriktiga, jag för min del antingen iakttagit rättelse, eller anser rättelse böra ske, om sådant någonsin blir möjligt.
Hvad således först beträffar reglen att samma ljud ej må uttryckas med olika tecken, så borde väl, för att först tala om den mest omtvistade frågan angående ä och e, medgifvas att, då inte giltigt skäl till undantag inträffar, ä-ljudet bör uttryckas med det tecken som därtill egentligen hör, eller bokstafven ä, och ej med e, och att man således bör skrifva ej blott ära, bära, här, lära, grät (af gråta), lät (af låta), älska, färg, lätt, rätt, utan äfven ärna, gärna, hjärna, stjärna, järn, gärning, där, fjärde, tvär, värld, bärg, bärga, bjälke, djärf, hjälm, hjärta, hjälpa, hvaräst, häldre, häller, hälsa, hämta, jämn, mällan, människa, mänsklig, nämligen, väster, växa och många andra ord, där det motsatta, genom ett godtyckligt påbud stadgade bruket att skrifva dem med e har både uttalet och etymologien rakt mot sig, och äfven bruket skall man i denna delen så lätt få att maka åt sig, att om ett motsatt bruk kommer i gång, de fleste snart skola förundra sig däröfver, att man så länge kunnat tåla sig med att skrifva annorlunda. Då det omåttliga bruket af e i stället för ä utan tvifvel tillkommit genom Tyskt inflytande, så är det märkligt att vi fått skrifva här, både adv., tvärtemot det Tyska hier, och det i sammansättningar, t. ex. härkomst, härflyta, brukliga, = Tyska her, och till och med heraus har blifvit öfversatt med här ut (!, se gamla bibelöfvers. och äfyen de nyaste öfversättningarne, 2 Sam. 16: 7, och besvärjelsen i gamla dopformuläret), men att skrifva där har ej kunnat, med stöd af det Tyska da, dar, tillåtas, då man däremot fått skrifva dädan så väl som hädan (af där, här, likasom hvadan af hvar) fastän uttalet af dessa ord hade fordrat e. För etymologiens skull måste man skrifva enka (af en), fleste (af flere), mesta (af mera), den, dess, dem (likasom de, det, deras), rensa (af ren), helg, helga (af helig), Svensk, Sverige (af Svear, Svearike), tjenst (af tjena, ej tjäna, tjänst), igen (af i gen, ej igänn); äfvensom ord af främmande härkomst, såsom: arrende, exempel, tempel, lejon, lexa, sex, rest, prest, press; likaså få väl, för brukets skull, orden herre, herrlig, hertig, sven, men, eller, eljes, elfva, efter, ej, nej, tills vidare skrifvas med e. — Hvad ljudet å beträffar bör det, äfven i vissa fall mot etymologien, betecknas med den rätteligen mot ljudet svarande bokstafven i båge, fågel, hål, kål (af kal), mån, råg, rån (af ran), spår, tåg, tåga, tåla, måste (ej moste!), sång, brådt; men däremot med o i son (pl. söner, af sun, synir), kol (af kul), kona (af kuna), konung (af kununger, jfr. konglig), honing (af hunagh), konst (af kunnist), godt (af god), sofva (jfr. söfva), somna, sorg (jfr. sörja), borg, korg, korrt, kom, som, m. fl., af hvilka ord åtminstone en del onekligen i uttalet röja vokalljudets härkomst från u, så att man till och med kunnat taga sig för att förkorta konung, konunglig till kung, kunglig. — Konsonantljudet j kan ej alltid uttryckas med sitt egentliga tecken, såsom i jämn, järn, jätte, härja, sörja, utan därtill måste, af etymologiska skäl, i många ord, hvilkas uttal undergått förändring, begagnas bokstäfver, som fordom riktigt uttryckt ordens ljud, såsom gifva (impf. gaf), gärna, gäst, göra, färg, bärg, borg, sorg, helg, djup, djur, gjuta, hjälte, hjärna, hjärta, ljuf, ljus, men nu efter reglen skulle skrifvas jiva, järna, jöra, jup, jälte, jus &c. — Ljudet tj kan icke häller alltid uttryckas med dessa bokstäfver, såsom i tjena, tjock, tjuf, tjära, utan i deras ställe måste k bibehållas i många ord där denna bokstaf fordom (såsom ännu i Danskan) riktigt betecknat ljudet, såsom kedja, kejsare, kidling, kifva, kyla, kyrka, kyss, känna, kär, kärande, kärring, kök, köp, kött, som väl ingen skulle vilja skrifva tjedja, tjäjsare, tjilling, tjiva, tjyla, tjörka, tjyss, tjänna, tjär, tjärande &c.; men däremot är ljudet tj ursprungligt i ordet tjäle (fordom þiæli), hvilket länge alldeles oriktigt varit skrifvet käle, och blifvit af Ihre, förledd af det falska skrifsättet, härledt från kall. — Det lär icke häller kunna nekas ljudet k att uttryckas med tecknet c i en del ord af främmande ursprung, som ej blifvit i vårt språk alldeles hemmastadda såsom katalog, kontor, kontrakt, korrekt, kredit, protokoll; men att uppdraga en bestämd gräns mällan de ord som böra skrifvas med k eller c torde blifva omöjligt, då en viss fatalietid för främmande ords naturaliserande i Sverige ej kan utsättas; också lär ett tills vidare fortfarande olika bruk i denna del ej kunna medföra vådliga följder. I allmänhet kan man dock med skäl säga, att om ett främmande ord redan blifvit eller framdeles blir oumbärligt i Svenskan, må det anses och skrifvas som Svenskt, i annat fall må det förvisas ur språket; men om ett ord som anses ej kunna umbäras, ej kan helt och hållet skrifvas som Svenskt, bör man icke göra sig löjlig genom en af Svenska och främmande klutar hoplappad stafning, och således icke skrifva t. ex. korrigera då man ej kan skrifva korrischera, men däremot icke häller skrifva conselj då man vill göra ordets senare stafvelse Svensk; icke häller skrifva aksent, aksis, i stället för accent, accis, ehuru man på detta sätt äfven kunde undvika att beteckna två olika ljud med samma bokstaf. Så länge c finnes qvar i Svenska alfabetet med ljudet k, må ock ck gärna skrifvas i stället för det besvärligare kk, utan att därför, såsom man föreslagit, det förra behöfver anses som en förkortning, som ej skulle kunna brukas vid ett ords delning på två rader, då det borde skrifvas med kk, t. ex. tak-ka, hvilket är så mycket onödigare, som äfven i tac, likasom i det Latinska fac, c ej kan läsas annorlunda än som k; och fruktan att ett barn skulle hafva svårt för att stafva t, a, c, k, tack, är lika fåfäng som den, att barnet ej skulle kunna skilja mällan i och j, och således ej kunna stafva j, a, g, jag, utan saken måste lättas för barnet genom det nu uppkomna orimliga bruket af det Hebreiska namnet jod, så att det får stafvas jod, a, g, jag! — Bruket af q, till uttryckande framför v af samma ljud som k, har varit föremål för afgjordt ogillande. Att denna bokstaf uppkommit af det Hebr. ק (vänd åt det motsatta hållet, likasom af כ blifvit c, af ס Grek. σ, af ר Lat. r) är uppenbart. Detta var ett starkare k, uttaladt i gommen, och därigenom skildt från det rena k-ljudet (כ), hvilken skilnad betecknades genom bokstäfvernas namn, då כ kallades kaff och ק koff, likasom vi kalla den ena kå (af ka) och den andra ku. Då Romarne upptogo bokstafven q, är det klart att äfven de härmed betecknade ett annat ljud än c; troligen för att så mycket tydligare utmärka denna bokstafs uttal, tillade de ett u (eller v), hvilket med Romerska alfabetet öfvergick i de nyare Romaniska och Germaniska språken, där det i denna sammansättning ingående q åtminstone numera icke uttalas annorlunda än k. Jag anför detta för att icke förtiga ett skäl mot bibehållandet af q i stället för k, men jag anser det icke vara så nödvändigt att i denna del afvika från vårt urgamla, äfven af de flesta öfriga bildade Europeiska folk bibehållna oskadliga bruk, att jag vill påskynda denna alldeles icke brådskande förändring. Danskarne hafva haft rätt att i denna del göra såsom de funnit för godt, och samma rätt hafva vi. — Ljudet s måste i åt-skilliga ord af främmande ursprung uttryckas med c, då man ej kan skrifva seder, sedera, session, sentner, sivil, sosietet, resept, för ceder, cedera, cession &c. — Det enkla ljudet, som i Tyskan betecknas med sch och i Franskan med j, men ursprungligen ej funnits i vårt språk, utan har efter hand uppkommit af flera sammansatta ljud som undergått förändring, har därför icke något verkligen motsvarande tecken i vårt språk, i saknad hvaraf det måste uttryckas med flera olika merendels sammansatta tecken, som i särskilda ord skola föreställa deras forna sammansatta ljud, men ej passa för det nuvarande enkla ljudet[20]; således måste man af etymologiska skäl skrifva t. ex. sjung, själ, sjö, men skepp, skilja, skina, skinn, skjul, skjuta, skyldig, skynda, skära, skön, sköta, stjäla, stjärna, chef, chikan, chokolad, geni, tragedi; och om än ett för det nya ljudet verkligen passande tecken blefve antaget, kunde man svårligen med samma tecken skrifva alla sådana ord, likasom man icke nu skulle kunna skrifva sjina, sjilja, sjyldig, sjära &c. — Någon likhet med den förutnämnda frågan om qv har den, om i stället för ph, ch eller th i en del från Grekiskan i vårt språk inkomna ord, bör skrifvas f, k, t. Då sådana ord af Romarne upptogos, och för de Grekiska φ, χ och ϑ skrefs ph, ch och th, så visar detta att de icke uttalades som f, c och t; det var således samma förhållande som då våra förfäder i stället för þ satte th, men då det med dessa bokstäfver betecknade särskilda ljud ej mera hos oss, såsom i Engelskan, bibehöll sig, försvunno efter hand nämnda tecken, dock så att th i några ord qvarstått ända intill våra dagar. Man kan således väl medgifva att en sådan förändring må ske med ph och ch i de Grekiska ord, som hos oss kommit i fullt bruk, t. ex. filosof, geografi, kirurg, karakter, kronologi, krönika; men att ändra th till t, och skrifva t. ex. teologi, teori, tron, te, likasom teleskop, termin, tron (af tro) &c., synes mig vara i etymologiskt afseende för mycket stötande, likasom om man fick se ten, te, ter &c. i stället för then, the, ther. — I allmänhet gäller om främmande i Svenskan alldeles upptagna ord, såsom kapten, löjtnant, butelj, byrå, trottoar (hvilka, om de skrefvos capitaine, lieutenant &c., ej kunde läsas af Svenskar som ej lärt något främmande språk), att de må skrifvas på Svenskt vis; men icke må detta lämpas på främmande ord blott därför, att de någon gång brukas, om ock med Svenska böjningar, eller, huru brukliga de än må vara, om ett sådant försvenskande skulle gifva dem ett ända till löjlighet vanstäldt utseende[21], såsom om man ville skrifva angaschera, angterprenör, angtusiasm, angvåaje, kångsälj, kångsär, kångferangs, kånggräss, äkseläns, frångdör, raffräschissemanger, scharmangt, schangtil, scheni, schenera, traschedi, schurnal, schäst, schästikylera, kapuschång, proschäkt, schystera, kurasch, eller sjarmangt, sjangtil, sjeni, sjenera, trasjedi &c., och till och med varor ”af bästa kvalité”, som man sett till salu utbjudas; men aldraminst må, såsom man dock finner äfven i grammatikaliska skrifter, främmande ord med bibehållande af sina former och böjningar, vanställas genom ett alldeles onödigt inskjutande af en bokstaf som skall gifva dem ett Svenskt utseende, såsom faktum, kollegium, konsistorii ecklesiastici, maskulinum, ackusativus, vokativus, kasus, reciprokum, futurum exaktum, verbum aktivum, particip perfektum, imperfektum, plusquamperfektum; så gärna må man ”taga steget fullt ut” och skrifva t. ex. äksaktum, plusskvampärfäktum. — Icke häller må, ehvad grunder för stafningen annars antagas, namn godtyckligt ändras, såsom om man ville skrifva Jäjer, Tängnér, Rydkvist, Bärjkvist, Öscheni, Ängelbräckt, Påulus, Farao, Tor, Senofånn, Särkses[22], eller, såsom man sett i en akademisk afhandling, ”pröjssisk” (!). — Såsom motstycke till dylika förändringar af namn må anmärkas det påfundet med utländska städers och andra orters namn, hvilka, i Sverige likasom i andra länder, äro genom öfversättningar kända lika säkert som andra öfversatta ord, och endast i den öfversatta formen äro af de flesta Svenskar förstådda, att man nämligen förkastar de Svenska namnen, och gör sig lärd med att öfversätta dem tillbaka på originalspråket. Hittills har väl mig veterligen ej mer än ett steg på denna bana blifvit af en del Skandinaviska författare gjordt med det Svenska namnet Köpenhamn, som man ofta ser förvandladt till Köbenhavn; men sedan början en gång är gjord, får man väl, om detta icke i tid motas, såsom prof på en ännu vidsträcktare lärdom, i Svenska skrifter läsa t. ex. berättelser om händelser i Lisboa, Roma, Napoli, Venezia, Stambul, och om Tames, Rhein, Tevere, Vesuvio, och till och med om resor i Deutschland och France; icke en gång en Svensk skolgosse skulle, om ej af okunnighet, i en Tysk eller Fransk stil skrifva Köbenhavn, Göteborg &c. med förkastande af namnen Kopenhagen, Gothenburg, Londres, Vienne, Varsovie &c., men med Svenska språket anser man sig berättigad att handskas efter behag; ett förfarande, hvaraf vårt språk hittills fått att uppvisa nog bittra frukter, och väl får det i ökadt mått hädanefter, allt som det unga Sverige hinner samla ökade krafter att, äfven inom detta område, låta friheten lefva.
Med den i dess tillämpning beskådade reglen, att samma ljud ej må uttryckas med olika teoken, sammanhänger den, att samma tecken ej må brukas till att uttrycka olika ljud. Det behöfver därför här endast åberopas hvad redan är visadt, att bokstafven e måste brukas ej blott till betecknande af det ljud som denna bokstaf egentligen tillhör, utan stundom äfven för ljudet ä; att o likaså måste brukas till att beteckna ljudet å; att g, som har sitt egentliga ljud i gammal, god, ofta måste uttrycka ljudet j, o. s. v. Hvar och en måste ock medgifva att ö har helt annat ljud framför r, t. ex. böra, börd, göra, höra, skörd, än i andra fall, t. ex. ö, hö, sjö, död, löf, hög, lök, bön, löpa, höst, böta &c.; men likasom jag icke minnes mig någonstädes hafva sett detta förhållande anmärkt, har ingen, så vidt jag vet eller minnes, ansett en ny bokstaf vara nödig för att uttrycka det ena af dessa ljud.
Med det som nu blifvit anfördt har jag endast velat visa att jag ej kan tillerkänna den fonetiska grundsatsen så stor magt öfver stafsättet som den nya orthografiska läran synes vilja åtminstone efter hand åt honom öfverlemna. Jag bör äfven förklara hvarför jag ej kan ställa mig till efterrättelse åtskilliga andra påyrkade regler för stafningen.
Reglen att inga ljud få i skrift uttryckas, som ej i talet verkligen höras, skulle vara fullkomligt riktig, om ej uttalet af många ord vore antingen vårdslöst och alldeles oriktigt, eller åtminstone alltför vacklande att antagas såsom allrådande grund för skriften, hvilken, stödd på denna grund allena, skulle blifva lika oriktig eller vacklande, och verkligen regellös och förbistrad; och om äfven förhållandet icke vore sådant, kunde, då många ords uttal med tiden oundvikligen förändras, denna regel, såsom ensam grund för stafningen, icke följas utan att etymologien skulle alldeles kastas öfver bord; man kan således, såsom förut är anmärkt, icke skrifva jup, jur, järf, juta, jord, jul, jälm, järna, järta, vad, var, vass, vilken, viska, visla, vit, jud, juv, jus, i stället för djup, djur, djärf, gjuta, gjord eller hjord, hjul, hjälm, hjärna, hjärta, hvad, hvar, hvass, hvilken, hviska, hvisla, hvit, ljud, ljuf, ljus, därför att d, g, h, l icke höras i uttalet af dessa ord; så är det ock lika orätt att för stadna (af stad), emedlertid, medlerst &c., skrifva stanna, emellertid, mellerst, därför att d i vanligt vårdslöst uttal af dessa ord ej hörs, som om man för: i dag skall jag ville skrifva i da ska ja, o. s. v.[23]; men också är det lika orätt att i skriften införa tecken för falska ljud, som i uttalet icke höras eller icke böra höras, såsom träd, trädet, fordna, sednare, för trä, träet, forna, senare. Att ett enkelt ljud ej bör uttryckas med flera bokstäfver, är visserligen i allmänhet riktigt, men detta är dock i många fall nödvändigt af etymologiska skäl, då det enkla ljudet uppkommit genom ett förändradt uttal, såsom i de nyss anförda orden, där af de forna ljuden dj, gj &c. numera endast ljudet j qvarstår, men dessa ord dock ej kunna skrifvas jup, jur &c. Bruket af ett enkelt tecken, gemensamt för alla de fall, där ljudet שׁ från flera håll inkommit i språket, förbjuder, i detta afseende lyckligtvis, sig själft, då ett sådant tecken ej finnes att tillgå, hvilket annars är en stor brist, då man stundom ej vet huru man skall i Svensk skrift uttrycka detta ljud, såsom då det Engelska ordet shawl numera ofta skrifves schal, men också någon gång sjal; då man skrifver osjäliga djur i stället för oskäliga (af skäl, förnuft); då man hittat på åtskilliga underliga sätt att skrifva djurnamnet själ (eller sjel), att ej läsare måtte tro fråga vara om en menniskosjäl. Likaså sakna vi ett tecken för det ljud som vi nödgas, ehuru ofullkomligt, uttrycka med två bokstäfver ng, såsom lång, säng, ung, ingen. Att åter flera sammanträffande ljud uttryckas med ett ensamt tecken, kan anses som en förkortning, som dock är mera fördelaktig än oriktig; att därför, till åtlydnad af en ganska onödig regel, ur några Svenska ord utesluta bokstafven x, och skrifva vaks, saks, laks, säks, läksa, vore lika litet en orthografisk förbättring, som att vanställa några ord af utländsk härkomst genom att skrifva äkseläns, äksämpel, äksamen, äkstraordinär, laksativ, lyks, maksim, taksering o. s. v. Men ehuru man fordom kunde skrifva t. ex. dax, tax, erix, för dags, taks, eriks, så är det klart, att en sådan förkortning nu ej skulle kunna brukas, så att man kunde skrifva box, lax, vax, sax, säx, som gen. af bok, lag, vak, sak, säck; om åter, såsom man verkligen har sett, någon nödvändigt vill visa sig narraktig och skrifva sitt namn Erixon för Eriksson, så må han behålla äran af denna uppfinning för sin egen räkning. Om k ej finge brukas såsom tecken för det sammansatta ljudet tj, där detta ljud, såsom förut är anmärkt, i en del ord uppkommit genom ett förändradt uttal, skulle man skrifva tjär, tjärande, tjärring, tjiv &c., hvilket är omöjligt.
Hvad angår det mycket klandrade bruket att skrifva f, fv för v, kan jag icke finna det nödigt att ändra f i slutet af en stafvelse till v, därför att ljudet i de ursprungligen med f tecknade orden undergått en förändring till ett annat, som är så närbeslägtadt, att man ej utan bemödande kan skilja mällan uttalet af t. ex. haft och havt, lifs och livs, likasom mällan magt och makt, rigtig och riktig, slägt och släckt. Härmed kan — flera exempel i andra språk att förtiga — jämföras det Tyska ab, som vanligen uttalas som ap; om nu en Tysk af fonetiskt nit toge sig för att skrifva ap för ab, skulle detta utan tvifvel finnas ”apgeschmackt”, om ej rent af ”apscheulich”. Då man i Sverige icke velat skrifva vi slutet af en stafvelse, icke häller i stafvelsens början kunnat uttrycka ljudet v med f, är det helt naturligt att man i sammansatta ord skrifvit t. ex. afvisa, afväg och ej avvisa, avväg, hvilket ej med mera skäl kan klandras, än att Tyskarne skrifva t. ex. abpassen, abpressen, abputzen och ej appassen &c., hvilket, så vidt jag vet, ej blifvit utmåladt som en ”orthografisk skammfläck”; och då man i sådana böjda eller härledda ord, som komma af stammord hvilka slutas på f, t. ex. hafvet, lifvet, lifva, grafvar, gräfva, ej velat utesluta stammordets f, och skrifva havet, livet &c., så finner jag det sålunda stadgade bruket, ehuru visserligen hvarken nödvändigt eller mycket gammalt, dock ej vara så skammligt och fördärfligt eller ens afgjordt oriktigt, att man med en påskyndad ändring häri nu behöfver öka den hotande oredan i vår orthografi. Att däremot ändra v till f i slutet af främmande i vårt språk upptagna ord, är ganska onödigt; om man därför skrifver t. ex. aktiv, passiv, positiv, synes det vara lika orimligt att skrifva i n. aktift &c. som aktifva &c., äfven om ljudet v framför t nödvändigt förvandlades till f, hvilket är ogrundadt. Om slutkonsonanterna hårdt framstötas, och den föregående vokalen därigenom blir korrt[24], såsom i gift, luft, skaft (handtag), skrift, är det visserligen, såsom nyss är sagdt, svårt att skilja mällan uttalet af ft och vt; men om vokalen är lång, behåller det lena f sitt ljud framför t, hvarför ljuft, skeft, skaft (af skafva) &c. alltid uttalas som ljuvt &c.; och likaså, om man, såsom man bör, uttalar o i n. af grof långt, bibehåller f det lena ljudet i n. groft; och endast då slutkonsonaterna framstötas och o förkortas, såsom om ordet vore n. af groff, kommer det att låta som grofft, men så kan det icke falla någon in att uttala aktivt, passivt, positivt &c.
I sammanhang med frågorna om de bokstäfver hvarmed, på fonetiska grunder, vissa ljud böra uttryckas, hafva några andra påståenden blifvit väckta, hvarom jag äfven bör säga min mening.
Hvad först konsonanters fördubbling beträffar, är det visserligen uppenbart oriktigt att anse denna som betecknande ett verkligen fördubbladt eller upprepadt uttala af konsonantljudet; men den är ett icke otjenligt sätt att uttrycka ett starkare uttala af detta ljud i sammanhang med ett korrtare uttala af den föregående vokalen[25]; och såsom ett sådant medel lär man väl få nöjas med detta oskadliga bruk till dess man finner upp något mera passande[26]. Man måste således skrifva t. ex. ligga, tigga, bock, tack, full, kall, tall, lamm, brunn, lönn, vinn, nyss, hatt, nätt &c. emedan dessa ord uttalas annorlunda än liga, tiga, bok &c., och likaså bör man skrifva ock (eller och), till, upp, att, likasom man skrifver bock, sill, tupp, hatt, men icke somm, komm (ännu mindre såmm, kåmm), dumm, tomm, domm, dommare. Hit höra äfven imperfecter på de eller te, såsom tiggde, väckte, släckte (men ej drömmde, dömmde, skämmde, brännde, kännde). Hvad angår frågan om fördubbling af en konsonant, som följes af en annan i samma stafvelse, vill jag, som ej tilltror mig att här afgöra denna ingalunda nöjaktigt utredda tvistefråga, endast i allmänhet anmärka att jag för min del anser konsonanten böra fördubblas (af förut nämnda skäl, och ej för att uttrycka ett dubbelt ljud som icke finnes) då därpå följer t i neutr. af adj. med dubbel slutkonsonant, såsom kallt, tryggt, grannt, torrt, fullt, visst, då sådana ord uttalas annorlunda än kalt, halt, stort, fult &c. (men ej tommt, dummt, då man ej skrifver tomm, dumm); äfven i andra ord, där enkel konsonant kunde föranleda oriktigt uttal, såsom hallt, korrt, och i partic. och sup. af verber, där konsonanten har (orätt så kalladt) dubbelt, eller rättare skarpt ljud, såsom fläckt, ryckt, släckt, skylld (af skylla), men ej byggd, braggt, laggd, laggt, dömmd, kännd, icke häller i nomina fläkt, skyld, slägt, slagt, skuld, vakt &c. Då däremot, såsom förhållandet ofta varit, onödiga och oriktiga konsonantfördubblingar varit föranledda af ett i bruk kommet oriktigt uttal, såsom inne, innan, tretton, trettio, bittida (af Tyska bei zeiten, platt-tyska bi tiden), förgåss, till sjöss, och återverkat på det oriktiga uttalet till dess befästande, så bör i sådana ord de öfverflödiga konsonanterna bortkastas, hvilket då äfven kan tjena till uttalets rättande. Då adv. ut, som betecknar en motus ad locum, med tillägg af e (ute) däremot quies in loco, och med an (utan), enligt denna partikels vanliga bemärkelse, egentligen motus ex loco, borde det ej kunna bestridas att det motsvarande in med de nämnda tilläggen bör skrifvas ine, inan och ej in-ne, in-nan. Väl har ljudet af det flytande n gifvit anledning till fördubblande af denna bokstaf redan i våra äldsta handskrifter, och detta både i sig själft oriktiga och äfven mot de nämnda ordens rätta uttal stridande skrifsätt har fått opåtaldt fortfara; men den som vill söka att främja en verklig, på förnuftiga grunder bygd rättskrifning bör ej tveka att äfven i afseende på dessa orden förkasta ett skrifsätt, som endast tjenar till att föranleda ett falskt uttal, och i själfva verket är lika så oriktigt som om man ville skrifva in-nandas, in-nackordera, in-nemot, in-nom, in-nympa, in-nöfva. Samma förhållande är då man rätteligen skrifver fjorton, fämton, sexton, aderton, fyratio eller fyrtio, fämtio &c., och ej fjort-ton, fämt-ton, fyrat-tio, fämt-tio &c., men däremot tret-ton, sjut-ton, nit-ton, tret-tio &c., utan annan grund än ett till vana blifvet vårdslöst uttal, hvilket man i detta likasom i många andra fall med ett uttalet härmande falskt stafsätt godkänt och befrämjat[27]. Ett märkligt motstycke till den oriktiga fördubblingen af n i inne, innan (af in), jämförd med det enkla t i ute, utan (af ut), finnes i det alldeles motsatta, men lika oriktiga förhållandet med det dubbla tt i yttre, yttra för ytre, ytra (af ut), jämfördt med det enkla n i inre (af in).
Beträffande den klandrade sammanskrifningen af ord, som ej skulle anses som sammansatta därför, att i uttalet tonen ej ligger på första stafvelsen, är det klart att om, såsom det uppgifves, någon skrifver idethela, fördetmesta, hvemsomhälst, iståndtill, iställetför, sålängesom, o. s. v., sådana sammansättningar, af hvilka en del synas skola vara öfversättningar af Latinska ord, såsom plerumque, quicumque, loco, quamdiu, äro alldeles förkastliga, icke därför att tonen icke ligger på i, för &c., utan därför att inte skäl är att anse sådant som sammansatta ord, om man ej vill göra sammansättningar af allt hvad man behagar, t. ex. idenhändelse, afdenorsak, pådengrundatt, vidsådantförhållande, medmera, ochsåvidare. Äfven måste medgifvas att de flesta andra klandrade sammanskrifningarne, ehuru ej fullt lika orimliga, dock äro afgjordt oriktiga, t. ex. tillfots, tillsjös, tillköps, tillsalu, hvilka ord man förmodligen trott vara adverbier, därför att man icke vetat att prep. till i dessa, likasom i mångfaldiga andra från forntiden bibehållna talesätt, construeras med genitivus; skulle man därför t. ex. skrifva gå tillfots, borde man ock skrifva gå tillsängs, föra tilltorgs, sitta tillbords, skjuta tillmåls, hafva tillhands, gå tillhanda o. s. v. Men med åtskilliga ord har det händt att, sedan de på detta sätt ofta varit i tal sammanställda, hafva de verkligen blifvit sammandragna, och då böra de ock i Svenskan skrifvas såsom sammansatta, likasom det sker i andra språk, t. ex. tilläfventyrs, tillsamman, tillstädes, tillreds, tillfreds, tillhopa, tillbaka, ihop, ibland, igen, ihjäl, enär, ehuru, emedlertid, kanhända (så väl som kanske), omkull, omsider, åstad, tyvärr, farväl; och att nu vilja börja att sönderslita det band, hvarmed sådana ord i långliga tider varit förenade, därför att de kommit att i uttalet behålla den ton, hvarmed de förut varit hvart för sig uttalade, då likväl deras egenskap af sammansatta ord numera är alltför uppenbar att kunna förnekas på en i själfva verket så alldeles ogiltig grund, är, lindrigast sagdt, mycket besynnerligt[28]. På nämnda grund skulle icke en gång vissa ställens namn, t. ex. Karlskrona, Göteborg, Köpenhamn, Ladgårdslandet, Örbyhus, Öresund, erkännas som sammansatta, ehuru, just om dessa sammansättningar upplöstes, och man ville uttala t. ex. Karls krona såsom två skilda ord, tonen skulle falla på Karls. Man kan väl icke bestrida att orden bestrida, besynnerlig, förneka, förtaga, förtal, gemen, gehör, och många andra äro sammansatta, fastän vid deras uttal tonvigten ej lägges på första stafvelsen, men man förklarar detta förhållande af sådana sammansättningars utländska ursprung[29], hvaremot inte hinder lär vara att anse orden bidraga, bibehålla, föranstalta, förbehålla, företaga, företal, förorsaka &c. som sammansatta. Ehvad ursprunget är utländskt eller, såsom i de förut anförda orden, afgjordt Svenskt, så visar det sig dock att det är något i själfva orden hvaraf man, om man ock aldrig har hört ett sådant ord uttalas, kan finna om det är ett sammansatt ord som man har för sig, eller två särskilda ord. Om ej så vore, hvarför åtskiljer man då ej sådana ord, som egentligen icke skulle hafva någon rätt att anses som sammansatta, och skrifver be strida, för neka &c., så väl som man vill skrifva till baka, till hopa &c.? Man borde efter den nya lagen skrifva be strida, be visa, för ena, för rätta, för skräcka &c. såsom icke sammansatta ord, men obestridd, öfverbevisa, oförenlig, oförrättad, oförskräckt, såsom sammansatta. Likaså borde man väl skrifva förebud, föredraga, förefalla, förehålla &c., men förbud, fördraga &c. skulle icke vara sammansatta ord, och borde därför skrifvas åtskildt. Så är inte hinder att skrifva tillbjuda, tillegna, tillflykt &c., men tillika, tillsamman kunna ej erkännas som sammansatta ord. Undantagsvis må man emedlertid skrifva adv:na öfver hufvud och efter hand åtskildt för att skilja dessa ord från subst. öfverhufvud och efterhand, men alls icke för tonvigtens skull, såsom skulle af denna orsak de förra orden vara mindre afgjordt sammansatta än de senare. Det må äfven anmärkas att ehuru man rätteligen skrifver: till rätta, till godo &c., t. ex. ställa till rätta, hålla till godo, finnas dock sådana ord i verkliga sammansättningar med efterföljande verber, t. ex. tillrättavisa, tillgodonjuta, tillfångataga, tillvägabringa, tillintegöra, tillkännagifva, ihågkomma &c., och att i skrift sönderslita sådana ord är ett verkligt ofog, som väl med rätta må kallas antifonetiskt, då det strider både mot ordens verkliga uttal (enär till rätta visa &c. såsom särskilda ord skulle uttalas helt annorlunda än dessa ord såsom sammansatta uttalas) och mot den nu strängt påbudna fonetiska lagen, enligt hvilken man skulle skrifva till rättavisa, till godonjuta &c., emedan tonen ligger på rätta &c. och ej på första stafvelsen, och likväl är bandet som förenar tillrätta, tillgodo &c. tydligen vida starkare än det, som sammanhåller dessa ord med de därefter följande verberna. — Af hvad som nu blifvit anfördt synes det vara ganska klart, att det uppgifna skälet till sönderslitande af ord, hvilkas egenskap såsom sammansatta aldrig hade bort sättas i fråga, är alldeles falskt. Den ifrågavarande, med så mycken säkerhet uppställda grundsatsen är därför ett märkligt exempel därpå, att äfven i språkläran nya lagar icke alltid äro bättre än de gamla.
En annan ny lag, som i senare åren genom grammatikor blifvit inpluggad i barnens hufvud, och olyckligtvis alltför hastigt, såsom förhållandet vanligen är med det som är oriktigt och skadligt, kommit till temligen allmän efterlefnad, kan jag icke underlåta att här med det allvarligaste ogillande omnämna, ehuru den icke håller sig inom orthografiens gränser, och således icke häller egentligen hör till det nu förevarande ämnet. Det har i vårt språk varit en urgammal regel, ehuru med vissa undantag, att neutrala substantiver i nominativus pluralis äro oförändrade. Denna regel, som naturligtvis ej kunnat alldeles upphäfvas, har i många fall medfört kännbara olägenheter, då man ej kunnat af själfva ordet (i bestämda formen) eller af adjectiver, verber &c. se om ordet skulle betyda ett eller flera ting. Man har därför måst taga sig friheten att något lossa på detta band, och säga t. ex. han handlar med tyger, kläden, viner &c. Så har man, åtminstone i tal, antagit en pluralis sällskaper; man säger t. ex.: ”han är för ensam, han behöfver sällskap, men han är ej road af sällskaper”; att denna pl. är för rätta meningens uttryckande oumbärlig, inser hvar och en, likasom man kan begripa att det i allmänhet icke är likgiltigt om ett ord förstås som sing. eller pl. Man borde därför hafva varit mån om att i denna del befordra all nödig frihet, och därför uppställt den regel, att de neutrer, som enligt gammalt bruk i allmänhet hafva nomin. pl. lika med sing., böra, så ofta tydligheten fordrar det, i pl. få tillägg af er. Till de lyckliga undantagen från förut nämnda regel hafva hittills hört alla utländska i språket upptagna neutrer, hvilka man varit glad att slippa påsätta denna tvångströja, och man har därför menlöst skrifvit systemer, problemer, argumenter, elementer, o. s. v.; Latinska ord på um, som fått behålla sin Latinska form i nomin. och gen., hafva äfven fått pl. på er. Men den gångbara lagstiftningssjukan har ej kunnat fördraga dessa hårdsmälta laglösheter; det har därför blifvit påbudet att främmande ord som slutas på konsonant, skola vara oförändrade i pl.[30] Ifrågavarande lag har med en förvånande hastighet blifvit antagen af en massa af skriftställare, som ej velat visa sig okunniga om de nya lagar, som genom skolornas beställsamma nit inpräglades hos barnen, och därför hastat att öka antalet af bevisen på denna nya lags otjenlighet. I denna embarras de richesse vill jag endast anföra några få exempel, som jag nyligen kommit att se. En bok har fått titlen: ”Handbok i statistikens element”; för icke många år sedan skulle en läsare hafva frågat: finnes då i denna vetenskap icke mer än ett element? nu måste han fråga: antingen har den ett eller flera ”element”? En annan bok har titlen: Ord och sakrament; här frågas: menas ett eller flera ”sakrament”? I Latinska ord bortkastar man ändelsen um eller ium och skrifver verb, adverb, particip &c. i sing. och plur., så att verba deponentia skall försvenskas till verb deponens; och ordet nomen, som man ej kunnat förkorta, blir lika i plur., så att man får läsa t. ex. om demonstrativa pronomen. Då man i öfverensstämmelse härmed skrifver t. ex. ”studenterna vid nordens universitet”, eller om man ville skrifva: ”vid rikets universitet finnas två consistor”, kunde man vänta sig den fråga, hvilket universitet det är som har en sådan titel, och hvad en consista är för ett ting; likaså kunde det berättas om stipend vid Rikets universitet, och prem som utdelas vid skolexamen (d. ä. stipendier vid universiteter, premier vid examina), och så kunde någon som fick läsa om t. ex. Isländska ”glossar”, tro det vara skrif- eller tryckfel för gossar, då ordet glosse eller gloss var honom alldeles obekant. Jag har måst begagna tillfället att protestera mot dessa olyckliga påfund, hvilkas skadlighet näppeligen torde motvägas af någon af de förbättringar som de senaste årens språkstudier mägtat åstadkomma i vår orthografi eller grammatik.
Slutligen bör jag, återkommande till de orthografiska frågorna, uppgifva några uppenbara oriktigheter i det nu brukliga stafsättet, hvari icke, så vidt jag vet, ändring nu blifvit påyrkad, men hvilka jag för min del antingen längesedan rättat, eller nu beslutit att rätta, då jag funnit detta af mig ej längre böra uppskjutas. Då flerstafviga ord med e åtföljda af en konsonant i sista stafvelsen, i bestämda formen får tillägg af artiklen en, et, ser man vanligen det till denna artikel hörande e uteslutas, men detta är uppenbart oriktigt. Då t. ex. artikel, vinter, sadel, botten, öken, i pl. heter artiklar, vintrar, sadlar &c., i stället för artikelar, vinterar, sadelar &c., och således med uteslutande af det till ordet hörande e, är det klart att det bör skrifvas såsom det ock uttalas: artiklen, vintren, sadlen &c., och ej artikeln, vintern, sadeln, bottenn, ökenn; likaså bör därför skrifvas hedren, ångren, betslet, tecknet, lägret, och ej hedern, ångern, betselt, teckent, lägert, o. s. v. — Neutrum af pron. ængin har från äldsta tider, med omflyttning af de två sista bokstäfverna it varit skrifvet ængti eller ænkti; på en senare tid, då detta pron. vanligen uttalades ingen, och i neutr. det väsendtliga ljudet g genom ett vårdslöst uttal öfverhalkades, blef med tillämpning af den skenbart riktiga grundsats, att ”hvad örat icke hör, bör ögat icke se”, detta g äfven i skrift utelemnadt; men i samma ögonblick öfvergaf man nämnda grundsats, emedan man tyckte att detta neutr. borde, ej mindre än andra välbeställda neutrer, hafva ett t i slutet, fastän ett sådant t hvarken då fanns eller någonsin funnits i uttalet, om ej någon velat göra sig lärd och i uttalet härma ett falskt skrifsätt, och så uppkom det vanskapliga ordet intet med t på två ställen, som ännu i våra dagar qvarstår såsom ett bevis att ett med tilltagsenhet i stället för insigt utrustadt språkförbättringsnit icke endast är en vår tids tillhörighet. Då det icke är att tänka på att nu, i strid mot det uråldriga bruket, införa neutrum inget, ehuru man sett ett och annat försök därtill, måtte man kunna besluta sig till att bortkasta det af oförståndet i ordets slut tillsätta t, och skrifva inte, såsom ordet nu i flera hundrade år har varit af alla uttaladt. — Något liknande det som nu blifvit anmärkt, är det som vederfarits ordet trä, defin. träet, hvilket, af en anledning som blifvit omtalad i förordet till den i Lund 1843 tryckta stora bibeledition, och äfven i de af C. Olbers utgifna anmärkningar I bibelöfversättningsfrågan, s. 213, 214, blifvit förvändt till träd, def. trädet, pl. träden; men fastän detta fel för några och tretio år sedan blifvit anmärkt i en skrift, som ej kan hafva saknat läsare, är ingen utsigt att få det rättadt, tvärtom hör man dem som bemöda sig att äfven i talet intruga det så djupt rotade falska skrifsättet, och likväl är detta fel lika afgjordt och groft som det, om man med anledning af gamla bibelöfversättningen, där äfven blydh förekommer för blyt, och frödh för fröt, företoge sig att skrifva blyd, blydet, fröd, frödet, fröden för bly, blyt eller blyet, frö, fröt eller fröet, fröna, och, för konseqvensens skull, äfven knäd, knädet, knäden, fäd, fädet, fäden för knä, knät eller knäet &c. — Ett fel, som synes vara på vägen att blifva rättadt, är den oseden, att i imperf., sup. &c. förblanda verbet rödja med röja, då man skrifver röjde för rödde &c., likasom om man af stödja ville göra stöjde, stöjd, stöj, — en frukt af ett vårdslöst uttal, som icke allenast får hjälp af en uttalet härmande så kallad rättskrifning, utan till och med försvaras från ett håll, där man icke borde kunna vänta det, då, i anledning däraf att en och annan vågar att i skrift rätta det grofva felet och, såsom det heter, begagna de ”gamla” formerna rödde, rödd, röd, sådant förklaras vara ”teoretiskt rätt men fonetiskt orätt”[31]. Att rätta ett förskämdt uttal, är således ”fonetiskt orätt”. — Ännu ett fel må här anmärkas. Då man velat förkorrta ordet konung, hade man naturligtvis bort utesluta det korta u och icke det långa o, på hvilket tonen ligger, och således skrifva kong, konglig, hvilket också närmast öfverensstämmer med uttalet, såsom det Norska kong, kongeleg, och Danska konge, kongelig; men man har gjort tvärtom, möjligtvis förledd af poeter, som behöft rim till sjung, ung &c.; längst har det rätta skrifsättet bibehållit sig i de gamla formlerna Kongl. Maj:t, Kongl. Hofrätten &c.; men äfven detta kan nu ej längre tålas, hvarför man nödgas läsa ”Kungl. Maj:t”, och man måste väl ock lära sig att tillräckligt nypa ihop läpparne för att kunna äfven i uttalet rätt framföra det nya ordet, som man dock hittills sluppit att se upptaget i Författningssamlingen[32]. — En sak, hvari jag beslutit mig till att afvika från det allmänt antagna bruket, bör jag äfven här nämna ehuru den ligger utom rättstafningens gräns. Det är bekant att i vårt språk, likasom i flera andra, samma ord som i allmänhet svarat mot det Lat. homo, äfven haft den inskränktare bemärkelsen = vir. Detta, som ännu gäller om det Engelska man och det Franska homme, har äfven gällt om det Svenska maþer, man. Af våra gamla lagar har ingen annan än ChrLL. ordet menniskia; några få mycket unga bandskrifter af UplL. KkB. hafva upptagit det nya ordet, som troligen blivit lånadt från det Tyska mensch, hvarvid dock dess form blifvit förändrad. Det Isl. manneskja är troligen af samma härkomst; af maðr äro mensker, mänsklig, menska, mänsklig natur eller egenskap. Emedlertid har ändelsen på a gifvit anledning därtill, att det från Tyskan lånade ordet människa i Svenskan blifvit ansedt som femininum, hvartill nämnda omständighet dock lika litet utgör något verkligen giltigt skäl, som att, i öfverensstämmelse med en regel som man i våra dagar velat göra gällande, göra ordet herre i dess äldre form hærra, eller det ännu allmänt brukliga ordet pappa, eller Lat. scriba, poeta &c. till feminina[33]. Också finner man i vår gamla bibelöfversättning, där ordet människa blifvit upptaget, att meningen varit att behandla detta ord såsom masculinum (se t. ex. 1 Mos. 1: 27; 2: 7; Col. 3: 9, 10. &c.), men då man ej kunnat afhålla sig från att gifva ordet feminina böjningar, t. ex. människones, har man funnit sig nödsakad att öfvergifva denna goda föresats. Sedan de gamla böjningsformerna numera försvunnit, finnes inte rimligt skäl att, tvärtemot bruket i andra språk, och äfven i vårt eget äldre språk, anse det för båda mänskliga könen gemensamma namnet som femininum. Jag ämnar åtminstone icke fortfara att underkasta mig ett sådant alldeles onödigt bruk.
Utom de afvikelser från det allmänna bruket, till hvilka jag dels nu, dels för lång tid tillbaka, beslutit mig, har jag funnit åtskilliga verkligen grofva fel i det brukliga stafsättet, hvilka jag ännu icke tilltrott mig att rätta, men dock vill här anteckna in perpetuam rei memoriam. Vid den öfvergångstid i vårt språks uttal, då a-ljudet i en mängd ord närmade sig till o, betecknade man det nya ljudet med ett öfver a satt o, hvaraf uppkom bokstafven å, likasom af en dylik anledning uppkommo bokstäfverna ä och ö, som ursprungligen voro a och o med däröfver satt e. Ehuru detta allt var ganska riktigt, begick man härvid icke blott i uttalet det besynnerliga fel, att då prep. at förändrades till åt, detta ord framför infinitiver blef oförändradt, och därigenom fick utseende att i denna ställning vara conjunction (se ordb. s. 40, 789), utan ock i skrift det ännu vidunderligare, att då a i hanum (dat. af han) verkligen hade undergått ljudförändring (hvilket redan var ett fel), betecknades det nya ljudet icke med å utan med o, såsom om ordet hade kommit af hon, ett stafsätt som var äfven fonetiskt oriktigt; sedan detta bruk nu har fått under århundraden opåtaladt fortfara, är ingen förhoppning att det någonsin kan blifva rättadt, ty erfarenheten vitnar att lika lätt som det ofta är att få uppenbart oriktiga regler eller exempel med välbehag och otrolig skyndsamhet iakttagna eller efterapade, lika svårt är det att få grofva fel rättade, sedan de väl hunnit att i bruket insmyga sig. — Att genom olika skrifsätt: och och ock, likasom klyfva samma ord midt i tu efter dess olika bemärkelser såsom conjunction och adverbium, kan jag för min del icke anse annorlunda än som högst oriktigt. Då i våra äldsta skrifter ok förekommer lika skrifvet i båda bemärkelserna, är icke ringaste skäl att antaga att här äro två ord som böra skrifvas olika; och så mycket mindre bör man tro att formen och härleder sig från det Tyska auch, som det i sådant fall vore adv. ock, och ej conjunctionen, som borde skrifvas med ch; i allt fall är det i sig själft orimligt att skrifva ett Svenskt ord på Tyskt vis med bokstäfver, som ej uttrycka något Svenskt ljud. Väl är det troligt att conj. och redan på den tiden då hon började så skrifvas, uttalades på ett sätt som liknade det Tyska ch (likasom man af handskrifter ser att adv. þo i uttalet blifvit förändradt till togh, dogh, doch = Tyska doch, och likväl har detta ord längesedan upphört att skrifvas med ch), men nu uttalas conj. och i det vanliga talet endast som å, i det högtidligare talet (hvilket skriften bör uttrycka), däremot alltid likasom adv. ock; således är skrifsättet och alldeles oriktigt, från hvilken sida man än betraktar det. Att genom olika stafning åtskilja detta ords bemärkelser är ock lika fullkomligen onödigt, som det varit att uppfinna ett sådant konststycke med de alldeles motsvarande Latinska och Grekiska orden et och και, och med otaliga andra både i Svenskan och andra språk förekommande ord, som hafva flera mycket mera olika bemärkelser, eller med verkligen bestämdt olika, icke en gång beslägtade ord, som både uttalas och skrifvas alldeles lika, hvaribland här må nämnas det i ordboken upptagna adv. æn jämte tre särskilda lika lydande conjunctioner. — Äfven den skilnad man funnit nödigt att i skrift utmärka mällan supina och neutra part. pass. på dt, t. ex. gjort och gjordt, älskat och älskadt, likasom mällan sup. på it och n. part. pass. på et, såsom gifvit, gifvet, slagit, slaget, är alldeles onödig, och därjämte så mycket mera oriktig, som det i de nyare språken besynnerligt nog så kallade supinum i själfva verket icke är annat än ett likasom stelnadt neutr. part. pass., ett förhållande som är alldeles uppenbart i Franskan, där supinet i vissa ställningar återtager sin participiala form, — hvilket äfven i vårt äldre språk stundom finnes, t. ex. þar sum han kirkiu hafr garra, hafa tiunt sina fram reida, et han tiunt hafi af fyrþa, han har kyrkan gjord, d. ä. har gjort henne, &c. GotlL. 3: pr, 1, 3; och samma förhållande igenfinnes i Isländskan, t. ex. hann hefir rengþan (= rengt) þriþiungs munn, goðinn scal hafa nefnðan, fostra er maðr hefir födda, hafe hann fellda hana, &c. Grg. Fs. I. 48, 50, 164. Således borde utan skilnad mällan sup. och part. skrifvas hafva eller vara gjordt, älskadt, gifvet, slaget. — Slutligen borde hela den återstående mot uttalet rakt stridande samlingen af ord med e i stället för ä, där ej härledningen eller nära slägtskap med andra ord uppenbarligen fordrar bibehållandet af e (jfr. s. XXIX), utbyta detta alltför länge behållna e mot ä; sådant är förhållandet äfven med de många ord som börjas med er, där detta e ej tjenat till annat än att vitna om ordens Tyska härkomst, men efter alldeles tillräckligt långvarig tjenstgöring kunde med det första få sitt afsked och efterträdas af det Svenska ä, hvilken för många så osmakliga bokstaf alltid kunnat fördragas i adv. här och den från Tyskan införda partiklen her.
De nu framställda anmärkningar rörande grunderna för rättstafningen, göra
icke anspråk på att vara en tillräcklig utredning af hit hörande frågor, eller
att till formen vara sådana som jag hade önskat och äfven i någon mån
förmått åstadkomma dem, om jag hade kunnat på detta ämnes genomtänkande och
framställande i alla dess delar ostörd använda den tid som därtill hade behöfts,
och här hade varit plats för ett sådant egentligen främmande ämnes
fullständigare afhandlande. Jag har därför måst förbigå eller blott lösligen vidröra
mycket, som hade behöft närmare bestämmas; jag kan icke häller fordra att
det som jag i de här afhandlade frågor yrkat, skall gälla med mera kraft än
som kan ligga i de af mig anförda bevis för hvad jag påstått vara bestämdt
rätt eller orätt; och jag vet väl att jag i afseende på tillämpningen af mina
grundsatser i enskildheter framdeles kan komma att i ett eller annat stycke
afvika från hvad jag nu ytrat. Utan tvifvel finnas ock ej få fel i vårt nu brukliga stafsätt som jag icke här anmärkt, därför att jag icke själf kommit
att på dem blifva uppmärksam; men jag kan försäkra att om jag framdeles
själf kommer att fästa uppmärksamhet vid ett eller annat sådant fel, eller jag
finner det anmärkt i någon annan om än aldrig så obetydlig författares skrift,
jag ej skall söka att genom sofismer eller något slags advokatur försvara det,
hvari jag förut lika med mängden har felat, därför att jag icke förut kommit
att märka felet. Att emedlertid det som jag, skild från allt partisinne, nu
skrifvit, är i hufvudsaken sanning, är en öfvertygelse som jag ej kommer att
ändra; och att icke hoppas eller ens önska att detta måtte blifva till någon
nytta, vore det samma som att med vett och vilja hafva företagit ett arbete,
som jag själf insett vara alldeles onyttigt. Förståndige läsare inse nog att
min mening ej kan hafva varit att klandra att de, som ogilla det nu
allmännast antagna stafsättet, öppet uttala sina åsigter; om jag hade haft den
orimliga tanke att detta skrifsätt var upphöjdt öfver allt klander, hade jag icke
själf kunnat både från längre tid tillbaka tillåta mig afvikelser därifrån, och
nu framställa ett klander, som i flera stycken öfverensstämmer med åsigter
som blifvit ytrade af dem, som nu förenat sig i ett angrepp mot det
vedertagna stafsättet i det hela. Men jag har ogillat det ensidiga påståendet om
den fonetiska grundsatsen såsom rättskrifningens grundval på bekostnad af
andra rättskrifningens elementer; då man ej kunnat undgå att i allmänhet
erkänna dessa senares vigt, borde man icke hafva i tillämpningen låtit förleda
sig till att vägra dem fulla åtnjutandet af sin rätt därför, att åt dem från
andra håll har kunnat blifva lika ensidigt lemnadt alltför stort utrymme på den
fonetiska grundsatsens bekostnad. Jag har ogillat det alltför vidsträckta
omfång, hvari till en del alldeles onödiga ändringar i vårt stafsätt blifvit
påyrkade, hvarigenom en förvirring och skada skulle uppstå, som blefve större
än den vinst som bortrödjandet af de verkliga felen kunde medföra. I
synnerhet har jag ej kunnat annat än ogilla det sätt, hvarpå det nya stafsättet
i en del skolor blifvit påtrugadt den värnlösa ungdomen. För sin enskilda del
må hvar och en i utgifna skrifter förkunna de orthografiska åsigter han anser
vara de rätta, och i sitt stafsätt följa sina åsigter; om nu dessa äro aldrig så
förvända, så blir det för hans räkning. Men i alla skrifter som utgå från
offentliga ämbetsverk, såsom Konungens Cancelli, högre och lägre domstolar &c.
måste en allmänt gällande orthografi iakttagas, då det ej kan medgifvas t. ex.
hvar till tjenstgöring i en Hofrätt inträdande auscultant att stafva på sitt vis
såsom det faller honom in, eller såsom det har fallit hans lärare i skolan in
att lära honom; och icke en gång en underdomstol eller en enskild man som
för brefväxling, expeditioner eller hvarjehanda skrifning måste begagna
skrifvare, kan nöja sig med att de till sådan befattning antagne unge män stafva
hvar på sitt vis. Det är således angeläget för hvar och en i synnerhet i publik
tjenstgöring inträdande yngling, att känna den allmänt erkända orthografien,
om han ej vill blifva blottställd att vid sökt inträde i publik eller enskild
tjenstbefattning blifva tillbakavisad till dess han lärt sig att stafva ordentligt. Det måste
därför finnas en myndighet, som det tillhör att bestämma regler för
orthografien; att dessa regler blifva föremål för offentligt både skäligt och oskäligt klander, kan ej hindras — ur denna strid skall dock sanningen till slut framgå
segrande — men vid undervisningen i de offentliga läroverken måste de af
behörig myndighet meddelade föreskrifterna af lärarne iakttagas, vid ansvar,
i vidrigt fall, som för annat tjenstfel, ehuru sådant naturligtvis skulle
framkalla ett nödrop om tyranni af dem, som finna mycket mera magtpåliggande
att de få sin vilja fram, än att en allmänt stadgad ordning skulle få råda[34].
Det borde icke behöfva erinras att den myndighet, som skall i dessa mål
upprätthålla ordningen, bör med uppmärksamhet följa alla de framställningar som
i offentligt tryck eller på annat sätt göras angående nödiga ansedda rättelser
af fel i det rådande stafsättet, och icke försmå att pröfva det som yrkas äfven
af den obetydligaste författare, och antaga rättelser af sådant som finnes vara
verkliga fel; men däremot böra inga onödiga ändringar medgifvas, huru stora
de förmenta auktoriteter än må vara, af hvilka de påyrkas. Om åter denna
myndighet envist sätter sig emot rättelser äfven af uppenbara fel, under
försäkran att allt är förträffligt som det är, så komma andra att taga saken om
hand, och följden blir att hvar och en som kan sätta penna på papper anser
sig behörig att uppträda som orthografisk lagstiftare, eller åtminstone för egen
del lysa med sina orthografiska uppfinningar. Att farorna af den nuvarande
ställningen komma från mer än ett håll, är en sak, hvarpå jag ej kunnat
underlåta att fästa i synnerhet deras uppmärksamhet, som i denna del äro eller
kunna komma att blifva verksamme, men också, hvar efter sitt sätt att härvid
förhålla sig, kunna åstadkomma antingen gagn eller skada. Men jag måste
afhålla mig från att vidare fullfölja detta ämne, hvilket skulle föra mig långt
utom de gränser, inom hvilka jag här har bort inskränka mig, och hvilka jag,
under önskan att kunna någorlunda klart framställa mina tankar i en så vigtig
sak, redan torde hafva alltför mycket öfverskridit.
Då jag vid utgifvandet af denna ordbok öfver vårt gamla lagspråk trott
mig böra redogöra för de grundsatser jag här följt vid behandlingen af det
nuvarande språket i afseende på den nu å bana bragta frågan om dess
rättskrifning, i hvilken fråga många, som inse dess vigt, torde hafva ansett mig
vara skyldig att meddela mina tankar, har jag trott mig icke böra underlåta
att förklara mig angående mitt förhållande i en annan sak, däri man ansett
mig för vårt nuvarande språks bästa icke hafva bort vägra ett biträde, hvarpå
man lagt alltför mycken vigt. Det har utan någon min åtgärd — ty jag hade
aldrig omtalat saken för någon människa — blifvit allmänt bekant att jag år
1860 blef af Svenska Akademien kallad att där intaga det efter Professor
Hvasser lediga rum. Att jag försakade denna ära, och med det samma
undandrog mig deltagandet i Akademiens ordboksarbete, föranledde, efter hvad
till min kunskap kom, åtskilliga ogillande omdömen, hvaribland det, att min
afsägelse härledde sig från misnöje däröfver, att denna kallelse vederfors mig
först vid nära 66 års ålder, och 33 år sedan första bandet af mitt lagverk med dit hörande glossarium hade utkommit. I en bland Svenska Akademiens
handlingar upptagen skrift har Akademiens verksammaste ledamot, som kunnat
anses föra Akademiens talan, funnit sig föranlåten att omtala mitt inväljande
till ledamot och anledningen till detta val, hvarvid den ”förmodan” blifvit ytrad,
”att utgången blifvit en annan, om boningsorten ej varit ordboksförfattarens”
(Professor Hagbergs)[35]. Då jag finner mig sålunda vara offentligen
uppfordrad att lika offentligen meddela de upplysningar som med skäl kunde af mig
väntas, och jag anser mig ej kunna underlåta att efterkomma en sådan
uppmaning, ehuru likgiltig de fleste läsare troligen finna hela denna saken,
nödgas jag nu begagna detta enda tillfälle därtill, som synts mig vara någorlunda
passande. Och då jag kan förmoda att bland dem, som nu och i framtiden
komma att begagna det af mig utgifna lagverk, flere skulle önska att erhålla
någon närmare underrättelse om mina lefnadsomständigheter, anser jag mig så
mycket häldre böra här äfven göra något för tillfredsställande af en sådan
önskan, som jag kommit att se några tryckta biografier, hvilka inehålla en eller
annan uppgift, som grundat sig på bristande kännedom om sanna förhållandet.
Jag vill därför nämna att af mig själf författade biografier, för hvilkas
sannfärdighet jag ansvarar, äro intagna i det af Lunds Universitets dåvarande Rector,
Professorn J. H. Thomander till min introduction som Professor år 1838
utfärdade programm, och i Lunds Stifts och Universitets matrikel af C.
Westdahl, äfvensom till Kongl. Vetenskaps- och Musikaliska Akademierna i
Stockholm äro, enligt föreskrift, under försegling ingifna utförligare biografier, som
först efter min död komma att öppnas. Såsom tillägg till nämnda år 1867
tryckta Matrikel[36] kan jag nu meddela att jag, enligt förordnande af
Universitetets Canceller, var Promotor i Juridiska Faculteten vid Lunds Universitets
Jubelfest år 1868; kallades till ledamot af Kongl. Svenska Musikaliska
Akademien d. 22 Januarii 1869; promoverades till Jubeldoctor af Juridiska
Faculteten i Lund d. 4 Junii 1870; erhöll Nådigt afsked från mitt Professorsämbete
d. 2 Mars 1876; utländsk ledamot af Kongl. Bäjerska Vetenskaps-Akademien
i München, filosofisk-filologiska klassen, d. 25 Julii 1877; Kommendör af Kongl.
Danska Danebrogs-Ordens 1:a grad d. 20 Julii 1868; Kommendör med stora
korset af Kongl. Nordstjärne-Orden d. 14 Maj 1873. — För att nu komma
till den förutnämnda frågan om min vägran att emottaga Svenska Akademiens
mig meddelade kallelse att där intaga ett ledigt rum, bör jag först nämna att
Akademiens Sekreterare Friherre v. Beskow, med hvilken jag icke var
personligen bekant, hade två gånger, först efter min flyttning till Uppsala år 1835
genom Geijer, och sedan, då jag efter min flyttning till Lund hade, såsom
tillkallad ledamot af lagberedningen år 1844 infunnit mig i Stockholm, muntligen,
begärt mitt ytrande angående några mig meddelade tryckta profblad af början till
Akademiens ordbok, och jag hade båda gångerna så skonsamt som möjligt, men likväl så rent ut ytrat mig, att någon tanke ej gärna kunde uppstå därom,
att jag skulle vilja åtaga mig någon befattning med detta arbete, om annars
sådant blefve satt i fråga, hvilket jag därför kunde tro mig hafva förebygt.
Men sedan utarbetandet af Akademiens ordbok hade blifvit uppdraget åt
Professorn C. A. Hagberg i Lund, begagnade han ofta tillfället då vi träffades,
att icke allenast framställa frågor angående i våra gamla lagar förekommande
ord, utan ock rådfråga mig i sådana ämnen som hörde till hans ordboksarbete;
och som han härvid flera gånger ytrade sin ledsnad däröfver, att jag icke hade
blifvit ledamot af Svenska Akademien, och påstående att detta måste ske, och
fortfor härmed oaktadt mina beständigt upprepade motsägelser, nödgades jag,
som icke ville blifva inblandad i hans ordboksarbete, och måste befara att
han på annat håll ihärdigt arbetade på vinnandet af sin önskan, och att hans
bemödanden i denna väg, ehvad de slutligen lyckades eller icke, skulle tydas
som om han hade gått mina ärenden, icke allenast afsäga mig alla vidare
rådplägningar angående ordboksarbetet, utan ock bestämdt förklara att om en
gång det otroliga inträffade, att ett rum i Akademien erbödes mig, jag ej skulle
emottaga kallelsen. Icke dess mindre fick jag i November 1860 från Beskow
ett bref, däri han på Akademiens vägnar ”framförde Akademiens erbjudande
af det ledamotsrum som lemnats ledigt af Hvasser och invigts af Leopold”.
Härmed följde ett mycket artigt enskildt bref, inehållande en förklaring
hvarför Akademien så länge hade uppskjutit denna kallelse, och att jag nu ”icke
behöfde befara att blifva belastad med ordboksarbetet”. Samtidigt härmed
emottog jag ett bref från Ärkebiskopen Reuterdahl, som så kraftigt han kunde
sökte öfvertyga mig om nödvändigheten däraf, att jag emottoge kallelsen. Då
här ej är stället att närmare redogöra för inehållet af de nämnda brefven
och af de svar därpå, som jag genast affärdade, tror jag det nu anförda vara
tillräckligt att hvar man af heder skall finna att han i mitt ställe ej hade
kunnat handla annorlunda än jag gjorde. Jag kan dock ej förtiga att man, vid
jämförande af de två brefven som jag hade fått, kunde finna att, ehuru jag
icke skulle blifva ”belastad med ordboksarbetet”, man likväl väntade af mig
att jag skulle tillhandagå den ”utsedde arbetaren” med ”råd och upplysningar”
vid utförandet af hans arbete, och så skulle jag ”vägleda” Akademien i hennes
omdöme öfver det som i samma arbete gjordes, och hvari jag själf hade
deltagit. Huru någon skulle kunna åtaga sig en sådan dubbel befattning,
begriper jag icke; mig var det åtminstone omöjligt. Med afseende på den förut
nämnda förmodan angående ordboksförfattarens ”boningsort” må slutligen ur
mitt svar till Ärkebiskop Reuterdahl anföras följande: ”Det skulle visserligen
icke heta att jag skulle deltaga i arbetet, men saken blefve den samma, hvad
namn man än ville sätta därpå. Oberäknad all den tid jag behöfde använda
till att begrunda dit hörande frågor, måste jag bereda mig på flera timmars
dagliga rådplägningar med Hagberg, och det under det att jag njuter befrielse
från alla till mitt ämbete hörande göromål, och sällan ger mig tid till en half
timmes rörelse i fria luften; och likväl skulle vinsten af denna tillställning bli
så godt som ingen”. Detta har jag så mycket häldre velat här meddela, som det
troligen är detta mitt ytrande, som gifvit anledning till den förmodan, att utgången hade blifvit en annan om min boningsort hade varit en annan än
ordboksförfattarens. Något annat, som skulle kunna hafva föranledt en sådan
förmodan, kan jag icke ens gissa till. Nyss anförda ytrande i mitt bref, så
vidt det står i sammanhang med boningsorten, angår dock blott de
oundvikliga mycken tid upptagande rådplägningarne med ordboksförfattaren.
Visserligen hade denna omständighet kunnat ensam vara tillräckligt afgörande skäl
till min vägran, men denna vägran hade, äfven utan allt afseende på nämnda
omständighet, lika bestämdt blifvit gjord. Det verkliga skälet låg, hvad
ordboksarbetet beträffar, i min åsigt af detta arbete i sig själft och sättet hvarpå
det skulle utföras, samt i omöjligheten för mig att inträda i Akademien utan
att göra det ringaste för detta arbete. Att åter dela min tid mällan det
arbete, åt hvilket det var min pligt att framför allt uppoffra mina krafter, och
Svenska Akademiens ordboksarbete, huru obetydligt mitt deltagande däri än
måtte synas, det måste jag också finna vara alldeles omöjligt,
ordboksförfattarens boningsort måtte hafva varit Lund eller Luleå.
Jag hade författat en utförligare berättelse i detta ämne, äfven med utdrag ur den här omnämnda brefväxling; men då denna berättelse blef alltför vidlöftig att här intagas, har jag ansett mig böra meddela endast ett sammandrag däraf, dock, som jag tror, för ändamålet tillräckligt.
Härmed öfverlemnas nu sista bandet af detta, efter fämtiofäm års träget
arbete fullbordade verk, i allmänhetens händer. Af dem som verkligen äro
behörige domare öfver det sätt, hvarpå mitt arbete blifvit utfördt, väntar jag
icke blott den rättvisa jag har rätt att fordra, och hvilken jag från detta
håll under den långa bana jag haft att genomvandra, hittills fått i fullt mått
åtnjuta, utan jag hoppas ock på fortfarande af det mig visade välvilliga
öfverseende med brister, hvilka från början minst för mig själf varit fördolda, och
utan tvifvel komma att blifva mest märkbara i detta sista band, som jag
under en hög ålderdom utarbetat. Hvad rättvisa, för att nu icke tala om
öfverseende, som från vissa andra håll är att vänta, vet jag väl, äfven genom
någon liten i den delen vunnen erfarenhet. Författare skola ej saknas, hvilka, ”i
förlitande på en större insigt än de verkligen ega, tro sig kunna göra lycka
med hvarjehanda hugskott”, och naturligtvis blir i synnerhet denna ordbok,
likasom de förut utgifna glossarierna, det experimentalfält, där de framträda,
och ”af begäret att vinna ära genom märkvärdiga upptäckter, förledas att
såsom oriktigt klandra sådant som de ej förstå, och som dock är sannt och
visst”. Sådane hjältar skola blifva allt tapprare, ju mera de kunna räkna på
att jag, om ock ännu vid ett efter deras tycke redan alltför långvarigt lif, dock
skall allt mera sakna både förmåga och lust att gripa till vapen, ”och de
läromästare som uppträda på min döda mull, behöfva icke frukta att blifva
af mig vederlagde”[37]. De kunna dock ej vara säkre att icke på dem en gång
kan uppfyllas det, som vid utgifvandet af detta verks första band ytrades af mig och min dåvarande medarbetare: ”skulle på vår döda mull vi och våra
arbeten blifva sanningslöst smädade, så skall äfven då, hoppas vi, uppstå
någon rättvisans vän, som genom sanningens framdragande skall bevisa oss den
sista äretjensten”[38]. Jag hyser ännu detta hopp, men jag hoppas endast att
sanningen skall segra. Jag har offrat en lifstids mödor åt sanningens
framdragande i de vetenskapliga ämnen, hvari det tillhört mig att forska, och jag
kan därför icke önska att sanningen skall bekämpas till försvar för de mistag
som jag med bästa vilja ej kunnat undgå; men jag önskar att den sanning
som jag funnit, om hon ock ej kunnat göras för alla klar, ej må, genom brist
på kunniga försvarare, nödgas gifva vika för de af oförståndet och
tilltagsenheten såsom oemotsägliga upptäckter framkastade förvirrade påfund och falska
klyftigheter. Genom rätta arbetares redliga verksamhet skall sanningen allt
klarare utredas och allt falskt väsende kraftigt motstås — det är hvad jag
önskar och hoppas.
Slutligen vill jag tillägga att då jag nu upphunnit det mål för min vetenskapliga verksamhet, som jag förr ej kunnat tänka mig annorlunda än som alldeles oupphinneligt, bör jag icke anse det för omöjligt all jag ännu ett eller annat år kan fortsätta min jordiska vandring med i någon mån bibehållen arbetsförmåga. Huru ringa denna än må blifva, är jag icke berättigad att underlåta att därmed göra det lilla gagn som står i min förmåga. Min uppmärksamhet blir då naturligtvis i första rummet rigtad på de ytterligare bidrag jag skulle kanna meddela till tydning af våra gamla lagar. Möjligen kan jag äfven, under genomgående af mina i Uppsala och Lund hållna akademiska föreläsningar, ehuru dessa äro så till sägande på stående fot författade, finna stycken, som jag anser skäl vara att af trycket utgifva. Hvad som sålunda kan komma att tryckas, blir troligen meddeladt såsom fortsättning af den samling af Juridiska afhandlingar, hvaraf första häftet trycktes i Uppsala 1836; och det är i sanning icke för tidigt att nu börja tänka på en sådan fortsättning, om den någonsin skall utkomma. Men då jag sålunda vill själf utse det af mina ännu otryckta skrifter som må af trycket utgifvas, så protesterar jag allvarligen mot utgifvande af någon skrift som är eller föregifves vara af mig författad, men ej blifvit af mig själf till tryckning bestämd. Om åter fråga blir om att utgifva en ny upplaga af denna ordbok, eller något annat af mig författadt och förut tryckt arbete, må utgifvaren ej tillåta sig att i det som är af mig författadt inblanda egna ändringar eller tillägg; utan måste han, om han vill ändra eller tillägga något, särskildt anmärka sådant med uttryckligt tillkännagifvande af förhållandet. Jag fordrar i denna del ej annat, än hvad hvar och en bör erkänna såsom både författares och läsares ovilkorliga rätt.
- Lund den 15 September 1877.
- ↑ Jfr. hvad härom är i korthet anfördt i ordboken under prep. A sid. 1.
- ↑ Jag har, såsom i den särskilda förteckningen på här brukade förkortningar anmärkes, här endast betecknat de särskilda lagarne med bokstäfverna VG., ÖG. &c. utan att tillägga L, hvilket vid denna massa af citater skulle hafva vållat en ökad och alldeles onyttig vidlöftighet. Så har GotlL. i allmänhet endast blifvit betecknad med G., men då detta på några ställen hade kunnat misförstås, har jag där för tydlighetens skull utsatt Gotl., t. ex. vid ordet Ater föra, där G. hade kunnat tros betyda GiptaB. i den näst förut citerade VG. II.
- ↑ Med det som här blifvit sagdt må jämföras det som i företalet till MELL. s. XCIII, XCIV är anmärkt om det förvända sättet att, såsom det heter, ”rena”, eller som det snarare borde kallas, förfalska gamla texter.
- ↑ En ny författare, R. Tengberg, disp. Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige, Uppsala 1874, s. 67, 68, har i denna fråga framkastat invändningar, hvilka han tyckt vara så grundliga, att de kunnat berättiga honom att ”påpeka att frågan visserligen icke är så alldeles afgjord”.
- ↑ Jfr. VSjör. föret. s. XXI.
- ↑ Jfr. denna ordb. s. 31, 62, 72, 89, 208, 222,
- ↑ Se VGL. Tabb. 1, 4. 237, 331.
- ↑ Se företalet till MELL. s. LXII.
- ↑ Anf. företal s. LXIII - LXVII.
- ↑ Se GotlL. ind. n. pr. o. Þors borg.
- ↑ Se ordboken o. hæræzs kirkiæ.
- ↑ Jfr. SkL. föret. s. CLX, CLXI; StL. föret. s. XCVI–XCIX.
- ↑ Det synes mig nu vara på vägen att gå med vår rättstafning på samma sätt som det stundom går med politiska frågor, att då sådant skall ändras, hvaraf man länge känt olägenhet, drifves saken till en motsatt ytterlighet, hvilken är mycket värre än det onda som skulle afhjälpas; ett sådant förfarande har man hört af dess ifrigaste försvarare kallas att ”taga steget fullt ut”. Detta erinrar mig om ett ganska träffande ytrande af den såsom verksam vän af reformer i lagstiftning väl bekante Expeditions-Sekreteraren J. G. Richert. Under ett samtal angående en vigtig lagförändring, där Richert välbetänkt ville iakttaga en förståndig måtta, invände en annan, som ville vara mera ”liberal” än han, att man borde taga steget fullt ut. ”Ja”, svarade Richert, ”men man skall icke taga steget ut så att man fläcker sig”. En sådan försigtighet borde man iakttaga i alla mål, äfven det nu ifrågavarande.
- ↑ Man har bland exempel som visa huru i andra språk samma ljud stundom i skrift uttryckes på många olika sätt, anfört de Franska orden saint, sein, sain, ceint, cinq och seing, och man har ej velat erkänna det som en förmån, att skriften sålunda på en gång för ögat och för tanken framställer ordens mening (sanctus, sinus, sanus, cinctus &c.); man har invändt att om jag kan vid talet urskilja ordens rätta betydelse, kan jag ock göra det vid läsningen. Men om det är en oundviklig brist att olikheten mällan sådana ord ej kan vid talet af örat urskiljas, och talet således i denna del icke ger någon ledning, så medför det åtminstone icke någon positiv misledning och förvirring, som måste uppstå om alla sådana ord skulle skrifvas lika, och sålunda lösslitas från allt för ögat fattligt sammanhang med alla beslägtade ord både i samma och i frămmande språk. Om det blefve gällande regel att alla lika ljudande ord, såsom de anförda Franska, måste skrifvas lika, skulle ej skriften blifva en samling af gåtor, vid hvilken själfve Konung Heidrek skulle tröttna? Man behöfde åtminstone ett fullständigt lexikon öfver denna chiffre-skrift, med förteckning på alla de ord som man hade att gissa på vid hvart ställe där ett teckens betydelse ej vore af sammanhanget klar.
- ↑ Så har t. ex. trägård, godt, råt (af rå), et (af en), lega, legd, säga, sagd, bode, trode, höja, höjd (af hög), gås (af gå), slås, sjös, bitida (af Tyska bi tiden = bei zeiten) &c., kommit att uttalas träggår, gått, rått, ett, läjja, läjjd, säjja, saggd, bodde &c., likasom orden måndag, vidga, blädra, vätska, vitne, farfar, almosa, födsel, blygsel, vigsel, hörsel, yrsel, tvärs, tvärt (adv.), ransaka, dugtig, vakt, köpt, köpte, hertig (för härtig) &c., af måne, vid, blad &c., genom ett vårdslöst uttal blifvit förvandlade till månndag, viddga, farrfar &c., men i de flesta af dessa ord har man dock sluppit att se det förskämda uttalet efterhärmadt af en konsonantfördubbling, som af en så kallad rättstafning hade skolat försvaras som ”fonetiskt” riktig.
- ↑ A. Hazelius, Om rättstafningens grunder, Stockholm 1870, s. 6, 10, 11, 32, 68.
- ↑ Att i vissa fall ett gammalt stafsätt måste bibehållas, fastän uttalet numera är förändradt, att man t. ex. ej kan skrifva var, jord, jus, för hvar, hjord, ljus, det kan ingen annat än medgifva.
- ↑ Hazelius, s. 100.
- ↑ Då man, såsom det nu har kommit i bruk, skrifver stanna i stället för stadna (af stad), därför att det i detta ord väsendtliga d icke hörs i vanligt uttal, och således i öfverensstämmelse med en af fonetisternas lagar, så borde man ock skrifva rånna för rodna (af röd), klänning (af kläda), sta, bla, gla, blo, ja, ta, ska &c. för stad, blad, glad, blod, jag, tag, skall o. s. v., och detta vore en rättstafning af alldeles samma slag som att skrifva stanna.
- ↑ Ifrågavarande ljud har icke häller i andra Europeiska språk varit ursprungligt. I den äldsta Tyskan fanns det icke. Sedan det gamla Tyska sc hade öfvergått till detta hväsande ljud, lades till de nämnda bokstäfverna ett h, som skulle beteckna en aspiration, men dessa tre bokstäfver uttryckte dock ej riktigt det enkla ljud som därmed skulle uttryckas, och för hvilket ej fanns något verkligt tecken på närmare håll än i det Hebr. שׁ. Väl fanns sch i några Latinska från Grekiskan lånta ord, men äfven där uttryckte de tre bokstäfverna ej det enkla ljudet שׁ, utan de två ljuden σ och χ i Grekiskan. Hebreerna bekymrade sig dock ej däröfver, att samma bokstaf betecknade det nämnda ljudet (sch) och ett annat lenare ljud som närmade sig s (σ), och däremot två mera liknande ljud betecknades med olika bokstäfver (ש och ס); en senare tids grammatici nöjde sig med punkter (שׁ och שׂ) till rättelse för uttalet (likasom Araberna gjorde med den motsvarande och flera bokstäfver); den vördnad, hvarmed Hebr. språket alltid behandlades af sina vårdare, uteslöt all tanke på uppfinningen af nya orthografiska lagar, hvarigenom till fonetismens ära etymologien skulle gifvas till spillo, och en ohjälplig förvirring blifva den säkra frukten. För Ephraimiterna hade det särskilda tecknet för שׁ blifvit alldeles onyttigt, ty det så utmärkta ljudet var för dem så omöjligt att uttala, att det bekanta profvet med שׁבלת kostade 42,000 af dem lifvet (Dom. 12: 6.).
- ↑ Jfr. angående c och k sid. XXX ofvf.
- ↑ Om det är sannt, som blifvit berättadt, att skolgossar i en eller annan skola blifvit af sina lärare tvungne (eller ock om det blott vore förledde) att skrifva sina namn annorlunda än deras föräldrar lärt dem, så är det ett bevis huru långt tilltagsenheten (för att bruka det lindrigaste ordet) kan gå. I allmänhet kan man märka huru den förvirring, som rörande stafningen nu intrugas i ungdomens hufvud, står i sammanhang med det sträfvande till upplösning som visar sig i andra rigtningar; och man må väl fråga om ej den offentliga magten numera har något medel i händerna att häjda ett sådant ofog i offentliga skolor, och äfven skyldighet att tillse att ej frön till en ohjälplig förvirring må till ungdomens stora skada utsås redan i elementar- och folkskolorna.
- ↑ Jfr. not. 9 sid. XXVIII.
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför, och det som här nedanför säges om fördubbling af konsonanter.
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför.
- ↑ Man har talat om ett dubbelt konsonantljud äfven i korrta slutstafvelser, såsom as, at, es, el, en &c. (t. ex. talas, talat, läses &c.), där således konsonanten rätteligen skulle fördubblas. Men då konsonanten i en lång stafvelse fördubblas, är det icke därför, att den har ett verkligen dubbelt ljud, hvilket är ogrundadt, men icke häller därför att den föregående vokalen är korrt, utan då konsonanten i en lång stafvelse fördubblas, uttryckes därmed att konsonanten i uttalet hårdt framstötes, och detta är orsaken därtill, att den föregående vokalen, som i en lång stafvelse annars skulle varit lång, blir korrt, och därvid stundom ändrar sitt ljud, såsom man finner då man jämför dag och dagg, tak och tack, det och den, god och godt (för gott), ful och full, och så har ett oriktigt uttal af t i treton, tretio, föranledt både denna bokstafs fördubbling i skrift och förvandling af det föregående vokalljudet e till ä (jfr. s. XXIV ofvanför); konsonanten däremot blir härigenom lika litet lång, som den i sig själf är dubbel, och dess fördubbling i skrift betecknar lika litet det ena som det andra. Något skäl till konsonantens fördubbling i de korrta slutstafvelserna finnes således icke, ty konsonantljudet är där icke hårdt, och vokalljudet är således icke af sådan orsak korrt, utan därför att hela stafvelsen är korrt. Man har emedlertid af de nämnda konsonantfördubblingarne låtit narra sig till att tro på så kallade ”dubbla” konsonantljud, och till och med att tala om ”själfdubbla” konsonanter; de som sedan upptäckt eller låtit öfvertyga sig att sådana konsonantljud icke finnas, hafva förgrymmats däröfver, att man i skrift betecknat ett ljud som icke finnes. Man hade dock gjort bättre om man hade utgrundat hvad det är som med dessa fördubblingar egentligen skolat uttryckas, då man lätt hade kunnat komma på den tanken att, fastän bokstafven två gånger skrefs, detta omöjligen kunde betyda att det ljud som sålunda betecknades, var dubbelt i egentlig mening, och att, då nyare tiders grammatici började tala om dubbla konsonantljud, de därför icke behöfde vara nog enfaldiga att tro att bokstafven skulle beteckna två lika ljud som hördes antingen på samma gång eller det ena efter det andra, utan med ”dubbla” endast menade dubbelt starkare eller hårdare uttalade; man kunde väl ock lätt hafva föreställt sig att de som aldraförst företogo sig att fördubbla konsonanter ej inläto sig i klyftiga spekulationer angående dubbla ljud. Då man nu väl borde hafva besinnat att konsonantfördubblingen ej var utan all betydelse och endast ett meningslöst upptåg, fastän den ej kunde betyda det som syntes ligga i den otjenliga benämningen ”dubbelt ljud”, hade man ej bort stadna vid ett onyttigt klander, utan man hade då bort förklara hvad denna fördubbling verkligen betecknade; och om man hade skäl att anse det från uråldriga tider begagnade tecknet som opassande, hade man, då likväl ett tecken för det orätt så kallade dubbla ljudet ej kunde umbäras, bort uppgifva hvilket annat mera lämpligt tecken man borde sätta i stället. Man hade vid ett försök i denna väg kunnat få erfara att det är vida lättare, äfven med en lägre grad af eftertanke, att med eller utan skäl framkomma med klander, än att upptäcka och klart framställa det som utan gensägelse är rätt. Man hade väl kunnat föreslå att i stället för fördubblingen sätta vid konsonanten en accent, t. ex. dag’, tak’, eller utmärka den med en mycket fet bokstaf, likasom man nu plägar beteckna det på somliga orter brukliga tjocka l; men säkert skulle intedera finnas lämpligt, och man är väl därför tvungen att tills vidare låta sig nöja med det sätt som våra mindre theoretiserande, men icke därför mindre praktiskt kloka förfäder uppfunnit, och hvilket i själva verket icke är mindre välbetänkt än det klander som i detta, så väl som i åtskilliga andra stycken blifvit af vår tids språkmästare i chorus uppstämdt, och flera förmenta förbättringar som af dem blifvit ifrigt påyrkade, och till en del haft alltför skyndsam framgång.
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför.
- ↑ Om de delar, hvari man behagar sönderstycka sådana ord, hvar för sig verkligen betyda något eller låta begripa sig, därom bekymrar man sig icke. Så är omsider ett gammalt, af alla kändt ord, men det får numera icke finnas, utan det skall vara två ord, om och sider; frågas: hvad betyder då om? hvad är sider? svar: ingen ting; städes (af stad) är ett ord som aldrig har funnits utom i den adverbiala sammansättningen tillstädes; till baka är meningslöst, då baka, gen. pl. af baker, numera ej finnes; hjäl är alldeles obrukligt såsom särskildt ord, endast hel förekommer i sammansättningarne helsot och helvete; å stad (för åstad af afstad,' se Af 1 a, Staþer 1) skulle betyda på eller till stället, då å aldrig såsom särskildt ord skrifves för af. Det förvända påfundet med dessa sönderdelningar har emedlertid, såsom man kunde förmoda, hastigt vunnit mycket förtroende såsom en välgörande inrättning; äfven i våra nyaste bibelöfversättningar har man velat visa sig icke vara okunnig om dessa märkliga nya lagar. — Nitet att sönderstycka ord visar sig äfven utom det nu omtalade området, då man, efter att länge hafva sagt och skrifvit merändels, nu också börjat skrifva mer än dels. Uppfinnaren af denna nyhet har, likasom de som börjat att säga och skrifva merändels, trott att detta var ett sammansatt ord, och så har han skolat göra väl och åtskilja dessa tre ord, utan att förstå att detta efter den nya lagen icke hade behöfts, då tonen här ligger på mer.
- ↑ Det må i anledning häraf anmärkas att de tonlösa partiklarne be och för äro de Tyska be och ver, men bi och före, äfvensom för i förbön, förord, försmak m. fl. som rätteligen skulle heta förebon &c., äro de icke mindre utländska bei (platt-tyska bi) och vor; de förra äro äfven i Tyskan tonlösa, men icke lär någon Tysk därför vilja påstå att t. ex. orden bestreiten, verläugnen icke äro sammansatta. Att de förstnämnda partiklarne i allmänhet, likasom ge, äro tonlösa, kan således icke komma däraf, att de äro af utländskt ursprung, utan det är i Svenskan, likasom i Tyskan, en naturlig följd däraf, att de i sig själfva icke hafva någon sådan betydelse, som skulle göra det möjligt att i sammansättningar tonvigten kunde läggas på dem; och således inefatta äfven dessa partiklar ett klart bevis därpå, att bristande tonvigt på första stafvelsen icke är en sak, som i något Svenskt ord afgör frågan om ordet är sammansatt eller icke.
- ↑ Bland infödda Svenska neutrer, som hittills fått behålla den så obehagliga pl. på er, äro ord på eri. Nu har man dock i en akademisk afhandling fått läsa en ny pl. maskinerin. Meningen med denna uppfinning har väl ej kunnat vara att den skulle komma endast ord af utländskt ursprung till godo, hvilka sålunda skulle i pl. slippa den förhatliga ändelsen er, då de i stället fingo böjas efter bi, och man har därför att vänta att, då uppfinningen hinner att blifva allmännare känd, denna förbättring kommer att sträcka sig äfven till äkta Svenska ord, så att man får se tryckerin, färgerin, bagerin. Man torde då ock få i stället för genier (eller schenier) läsa schenin.
- ↑ Svenska Akademiens Ordlista, ordet rödja. Jfr. sid. XXV ofvanför.
- ↑ Så lycklig har man icke varit beträffande den af våra nya rättstafningslagstiftare förkunnade vilja, att i tryck ej må begagnas annat än den så kallade Latinska stilen — en sak som alls icke angår rättskrifningsfrågan. Nämnda stil af det nu mest brukliga slaget är besvärligare för svaga ögon än frakturstilen, och äfven mera svårläst för den stora massan af folket, på hvars behof man ock borde tänka vid utgifvandet af skrifter, hvilka det är af vigt för människor af alla klasser att kunna med lätthet läsa. Härpå gör man dock numera vid utgifvandet af Svensk författningssamling inte afseende. Genom K. Förordn. d. 3 Dec. 1875 är en ändring i denna del hvarken påbuden eller tillåten. Är det då endast de nämnde lagstiftarnes vilja man i denna del ställt sig till underdånig efterrättelse?
- ↑ Jfr. Bihanget ordet ormylia. Vid det som där blifvit anmärkt, att det hvarken i vårt eller andra språk är exempellöst att ord, som brukas i olika bemärkelser, hafva olika kön, må erinras om ordet vakt, = Franska garde, och, i synnerhet för ändelsens skull, om det Italienska guardaròba, Spanska guardarópa, Portug. guardaroupa, som i bemärkelse af klädkammare äro fem., men däremot äro masc. då de betyda den som har uppsigt öfver klädkammaren; äfven det Franska garde-robe är i olika bemärkelser f. eller m. — Bland de på samma ställe nämnda qvinnonamn hade framför allt kunnat anföras Ängel, som, då om dess betydelse och egentliga genus ej kan blifva tvist, ”aldrig skulle förlora sin rätta grammatiska könsart”, och qvinnonamnet Ängel måste således vara masculinum!
- ↑ Jfr. not. 2 s. XXXII.
- ↑ J. E. Rydqvist, Svenska Akademiens ordbok, historiskt och kritiskt betraktad, i Svenska Akademiens handlingar, 45:e delen s. 317.
- ↑ En där förekommande uppgift, att min hustru skulle vara född d. 19 Maj, hvilket bör vara d. 15 September, lär härleda sig från skriffel i en anteckning af framlidne Consistorii-Notarien Qviding.
- ↑ MELL. föret. s. C.
- ↑ VGL. föret. s. LXXIII.