Mysteriet i öknen/Kap 06

←  Ökenritten

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson Ett sista villkor

I oasen  →

VI.
ETT SISTA VILLKOR

Korosko hade således blivit tagen, och de utsikter till räddning, varpå man hade räknat — alla de vackra beräkningarna av tid och avstånd — voro lika overkliga som den hägring, som skimrade vid horisonten. Ingen skulle göra allarm vid Halfa, förrän det befanns, att ångaren icke kom tillbaka på aftonen. Till och med nu, då Nilen endast syntes som ett smalt grönt band vid den avlägsnaste horisonten, hade antagligen förföljelsen ännu icke börjat. Man hade väl nu knappa hundra engelska mil till dervischområdet. Huru ringa voro icke då utsikterna till att de egyptiska trupperna skulle kunna hinna upp dem! De försjönko allesammans i tyst och dyster förtvivlan utom Belmont, som av vaktarna måste hindras från att ila till sin hustrus undsättning.

De båda trupperna av kamelryttare hade förenat sig, och araberna utbytte på sitt allvarliga och värdiga sätt hälsningar och erfarenheter, medan negrerna grinade, pratade och skreko med det sorglösa goda lynne, som icke ens koranen någonsin har kunnat utrota hos dem. Anföraren för de nykomna var en gråskäggig, utmärglad, asketisk gammal man med stor, krökt näsa, tvär och frånstötande i sitt sätt och med militärisk hållning. Dragomanen stönade, då han fick se honom, och slog jämmerligt ihop händerna med en min, som då man finner bekymmer hopa sig på bekymmer.

»Det är emiren Abderrahman», sade han. »Nu är jag rädd att vi aldrig komma levande till Khartum.»

Namnet betydde ingenting för de andra, men överste Cochrane hade hört talas om honom som ett vidunder av grymhet och fanatism, en inbiten muselman av gamla stammen, en av dem som både slåss och predika och som aldrig tveka att tillämpa koranens grymma lärosatser ända in i deras yttersta konsekvenser. Han och emiren Wad Ibrahim hade en allvarlig överläggning, med sina kameler sida vid sida och de röda turbanerna lutade mot varandra, så att det svarta skägget blandade sig med det vita. Därpå vände sig båda om och stirrade länge på den stackars modlösa skaran av fångar.

»Vem är den där vackra gamla herrn med det vita skägget?» frågade miss Adams, som först av alla hämtade sig från den bittra missräkningen.

»Det är deras anförare nu», svarade Cochrane.

»Ni menar väl inte, att han tar kommandot över den andre?»

»Jo», sade tolken; »han är nu den förnämste av dem alla.»

»Nå, det är bra för oss. Han påminner mig om församlingsföreståndaren Mathews i presbyterianska kyrkan på pastor Scotts tid. I alla händelser vill jag hellre vara i hans våld än i den där svarthåriges med rovdjursögonen. Sadie, min unge, känner du dig inte bättre nu, sedan det blivit svalare?»

»Jo, tant lilla; var inte orolig för min skull. Hur är det med dig själv?»

»Jo, jag är verkligen starkare än förut. Jag föregick med dåligt exempel nyss, Sadie, men jag blev alldeles vettskrämd, för det kom så plötsligt … och då jag tänkte på vad din mor, som anförtrott dig åt mig, skulle säga. Herre min skapare, det kommer att stå långa artiklar i Boston Herald om det här. Det kommer nog att pressa fram många tårar.»

»Stackars mr Stuart!» utropade Sadie, då den yrande mannens entonigt surrande röst åter trängde till deras öron. »Kom, tant, och låt oss se, om vi inte kunna göra något för att lindra hans plågor.»

»Jag känner mig orolig för mrs Schlesinger och barnet», sade överste Cochrane. »Jag kan se er hustru, Belmont, men jag ser ingen annan.»

»Nu för man henne hit», utropade han. »Gud vare lovad! Nu få vi besked om allting. Man har väl inte gjort dig illa, Norah, säg?»

Han sprang fram för att kyssa den hand hans hustru räckte honom, i det han hjälpte henne ned från kamelen. Irländskans vänliga grå ögon och lugna, älskliga ansikte ingav hela sällskapet tröst och hopp. Hon var en from romersk katolik, och det är en tro, som utgör ett förträffligt stöd i stunder av fara. För henne, för den anglikanske översten, för dissenterprästen, för de presbyterianska amerikanskorna, ja till och med för de båda hedniska svarta fältjägarna gjorde religionen samma välvilliga tjänst: den viskade alltid, att det värsta, som världen kan göra oss, är en småsak, och att hur stränga Försynens skickelser än må synas, är det på det hela taget klokast och bäst för oss, att vi glatt gå dit den Högstes hand leder oss. De hade icke en dogm gemensam, dessa olyckskamrater, men de hade den inre djupa anda, den lugna, grundväsentliga fatalism, som är religionens urgamla kärna, fastän nya dogmer växa som förgängliga mossor på dess granityta.

»Mina stackars vänner», sade hon. »Jag kan se, att ni ha haft det mycket värre än jag … Nej, käre John, det är verkligen inte något fel med mig, jag är inte ens törstig, ty vi fyllde våra vattensäckar vid Nilen, och man har låtit mig få så mycket jag velat. Men jag ser inte till mr Headingly och mr Brown; och den stackars mr Stuart — i vilket ömkligt tillstånd han befinner sig!»

»Headingly och Brown ha slutat sina lidanden», svarade hennes man. »Du vet inte hur många gånger jag har tackat Gud i dag, Norah, att du inte var med oss. Och här är du nu i alla fall!»

»Var skulle jag väl vara, om inte vid min makes sida? Jag vill mycket, mycket hellre vara här än i säkerhet i Halfa.»

»Ha några underrättelser skickats till staden?» frågade översten.

»En båt kom undan. Mrs Schlesinger och barnet och sköterskan voro i den. Jag var nere i min hytt, då araberna kommo rusande mot fartyget. De, som voro på däck, hunno undan, ty båten låg vid sidan. Jag vet inte, om någon blev träffad då araberna sköto efter dem.»

»Gjorde de det?» utropade Belmont triumferande, ty hans mottagliga irländska natur uppfångade ögonblickligen varje solglimt. »Då ska vi ta mig tusan ännu få bukt på dem, ty garnisonen måste ha hört skotten. Vad tror ni, Cochrane? De måste med full fart ha varit på våra spår nu under fyra timmar. I vilken minut som helst kunna vi få se en brittisk officers vita hjälmslöja sticka upp över den där kullen.»

Men missräkningen nyss hade gjort översten kall och klentrogen.

»De behöva inte komma alls, om inte de komma manstarka, sade han. »De här karlarna äro utvalt folk med skickliga anförare, och här på sin egen mark låta de inte slå sig så lätt …»

Han tystnade plötsligt och såg på araberna.

»Sannerligen», sade han, »det här är en syn, som är värd att ses!»

Den stora röda solen hade med halva sin skiva glidit ned bakom den violetta töckenbanken vid horisonten. Det var arabernas bönestund. En äldre och mera lärd civilisation skulle ha vänt sig till detta härliga ting vid synranden och tillbett det. Men dessa öknens vilda barn voro i väsentliga ting ädlare än de mera förfinade perserna. För dem var det ideella högre än det materiella, och det var med ryggen vänd mot solen och ansiktet mot deras religions förnämsta helgedom som de bådo. Och hur de bådo, dessa fanatiska muselmän! Helt uppgående i sin andakt, med trånande ögon och strålande anleten, reste de sig, böjde sig ned, lade sig framstupa med pannan mot bönemattorna. Ingen, som såg deras ivriga, hela hjärtat fyllande andakt, kunde tvivla på, att här fanns en stor levande makt i världen, reaktionär men fruktansvärd, dessa otaliga miljoner, som alla ha samma tro, från Kap Juby till Kinas gränser. Låt en gemensam stormbölja gå fram över dem, låt en stor krigare eller organisatör uppstå bland dem och begagna det rika material han har i sin hand, och vem vet, om icke detta är den kvast, varmed Försynen kan komma att göra rent hus i det ruttna, förfallna, omöjliga, halvhjärtade södra Europa, liksom den gjorde för tusen år sedan, tills den har gjort plats för ett friskare släkte?

Då de reste sig smattrade hornet, och fångarna förstodo, att de, efter att ha färdats hela dagen, även skulle fortsätta ritten hela natten. Belmont brummade, ty han hade räknat på, att förföljarna skulle hinna upp dem, innan de lämnade denna lägerplats. Men de andra hade redan funnit sig i det oundvikliga. Var och en av dem hade fått ett platt arabiskt bröd — vilket mästerstycke av kökschefen ombord på postångaren hade någonsin smakat så som detta torra bruna bröd! — och därpå, höjden av lyx, fingo de åter en bägare vatten; ty de nykommas nyss fyllda vattensäckar hade ansenligt ökat förrådet. Om kroppen blott ville lika beredvilligt följa själens ledning som själen följer kroppens, vilket himmelrike jorden då kunde bli! Sedan de låga materiella behoven blivit för ögonblicket tillfredsställda, började anden sjunga inom dem, och de bestego sina kameler med någon liten känsla av det romantiska i sin belägenhet. Mr Stuart låg kvar på marken och jollrade, och araberna gjorde sig inga ansträngningar att lyfta upp honom i sadeln. Hans breda, vita, uppåtvända ansikte skinrade i det tilltagande mörkret.

»Hallå, dragoman, säg till dem, att de inte glömma mr Stuart!» ropade översten.

»Tjänar ingenting till», sade Mansur. »De säga, att han är för fet och att de inte vilja föra honom med sig längre. Han kommer i alla fall att dö, och varför skulle de då ha besvär med honom?»

»Inte ta honom med!» skrek Cochrane. »Då dör han ju av hunger och törst. Var är emiren? Hej!» ropade han, då den svartskäggige araben gick förbi, med samma ton, som han brukade använda till en lat åsnedrivare.

Arabchefen värdigades icke svara honom, utan sade något till en av bevakningen, som stötte sin gevärskolv i överstens sida. Den gamle krigaren föll framstupa kippande efter andan och red vidare halvt sanslös, hakande sig fast vid sadelknappen. Damerna började gråta, och männen mumlade svordomar och knöto händerna och vredo sig i det helvete av vanmäktig vrede, där det brutala våldet regerar utan att möta något hinder eller ens några invändningar. Belmont grep i höftfickan efter sin lilla revolver, men erinrade sig därpå, att han hade givit den till miss Adams. Om hans hand hade träffat på den, skulle det, så upphetsad som han var, ha varit detsamma som emirens död och blodbad på hela sällskapet. Medan de nu redo vidare, sågo de framför sig ett av den egyptiska öknens sällsammaste fenomen, fastän misshandeln mot deras kamrat icke gjorde dem vid humör att uppskatta dess skönhet. Då solen sjunkit, hade horisonten förblivit av en gråviolett färg. Men nu började den ljusna och klarna, till dess ett slags egendomlig, falsk dagning uppstod, och det såg ut som om en dallrande sol kom tillbaka samma väg som den nyss hade gått. En rosenröd slöja hängde över västern, med de finaste sjögröna färgskiftningar utefter den övre kanten. Långsamt bleknade dessa färger åter till blygrått, och natten var inne. Det var endast tjugufyra timmar sedan de sutto i sina tältstolar och diskuterade politik i stjärnljuset på Koroskos akterdäck, och bara tolv timmar sedan de åto frukost där och sedan begåvo sig ut, friska och krya, på sin sista lustresa. Vilken värld av nya intryck hade icke kommit över dem sedan dess! Hur brutalt hade de icke blivit ryckta ur sin sorglösa säkerhet! Samma tindrande silverstjärnor, som de hade betraktat natten förut, samma smala månskära men de själva, vilken avgrund låg icke mellan deras förra yppiga liv och det nuvarande!

Den långa raden av kameler gled ljudlöst som andar över öknen. Framför och bakom redo de tysta, vita arabernas gestalter. Icke ett ljud någonstädes, icke det allra svagaste ljud, till dess de långt bakom sig fingo höra en mänsklig röst sjunga på ett högljutt, skrällande, omusikaliskt sätt. Denna röst i fjärran gjorde det sällsammaste intryck i denna ofantliga, stumma ödemark. Därpå kom det välkänd rytm i den avlägsna sången, och de kunde nästan höra orden:

»Vi varje kväll vårt tält slå upp
en dagsmarsch närmare till hemmet …»

Var mr Stuart redig igen, eller var det en slump, att han i sin yrsel just valt denna visa? Med fuktiga blickar sågo hans vänner sig tillbaka i mörkret, ty de visste mycket väl, att hemmet låg mycket nära denne vandringsman. Småningom minskades rösten till ett svagt gnolande och dog slutligen bort i öknens högtidliga tystnad.

»Min käre gamle vän, jag hoppas, att ni inte är skadad?» sade Belmont och lade handen på Cochranes knä.

Översten hade rätat upp sig, fastän hans andhämtning ännu var litet flämtande.

»Tack, jag är bra nu igen. Vill ni visa mig, vad det var för en karl, som slog mig?»

»Det var han där framme … han, som rider bredvid Fardet.»

»Den där unga karlen ined mustascherna? Jag kan inte se honom riktigt tydligt i den här dagern, men jag skall nog känna igen honom sedan. Tack, Belmont!»

»Jag trodde, att ni hade fått några revben krossade.»

»Nej, det bara berövade mig andan.»

»Ni måste vara av järn. Det var en förfärlig stöt. Hur kunde ni hämta er så fort från den?»

Översten klarade strupen och sade därpå tveksamt:

»Saken är den, min käre Belmont jag är säker på att ni inte låter det gå vidare, framför allt inte till damerna — men jag ser nu litet äldre ut än förr, och för att inte förlora den militäriska hållning jag alltid satt så stort värde på, begagnar jag …»

»Snörliv, åh tusan!» utropade den förvånade irländaren.

»Ja, litet artificiellt stöd», sade översten stelt och ledde därpå samtalet in på utsikterna för morgondagen.

De av dem, som blevo vid liv, drömma ännu ibland om denna långa nattliga marsch genom öknen. Den var själv som en dröm: den djupa tystnaden, medan de buros framåt på dessa mjuka, hasande, svampaktiga fötter, de fladdrande gestalterna, som svängde av och an på ömse sidor om dem. Hela universum hängde som en jättelik tidvisare framför dem. En stjärna kunde glimma som en lykta alldeles i jämnhöjd med deras väg. Då de sågo dit igen, var den en handsbredd högre upp, och en annan lyste nedanför den. Timme efter timme flöt det breda stjärntöcknet stilla över den djupblå bakgrunden, världar och system drevo majestätiskt däruppe och vällde ned över horisonten. I dessa ofantliga vidder och deras skönhet låg liksom en tröst för fångarna; ty deras eget öde och deras egen individualitet syntes lumpna och betydelselösa i så fruktansvärda krafters spel. Sakta drog den storslagna processionen fram över himlavalvet, klättrade först upp, blev därpå hängande länge med föga synbar rörelse och sjönk sedan praktfullt ned; och på detta sätt fortgick det, ända till dess den första kalla gryningen visade sig i öster och de kunde urskilja varandras bleka ansikten och kände sig bestörta.

Dagen hade pinat dem med sin hetta, och nu hade natten kommit med köldens ännu olidligare obehag. Araberna svepte in sig i sina burnusar och betäckte huvudet. Fångarna slogo sina händer och ryste jämmerligt. Miss Adams kände det mest, ty hon var mycket mager och hennes gamla blod rann trögt. Stephens tog av sig sin kavaj och bredde den över hennes axlar. Han red bredvid Sadie och visslade och pratade för att inbilla henne, att hennes tant verkligen gjorde honom en tjänst genom att befria honom från hans kavaj; men hans förställning var för bullersam för att icke bli genomskådad. Och ändå var det till en viss grad sant, att han kände kölden mindre än någon av de andra, ty den gamla, gamla elden brann i hans hjärta, och en egendomlig glädje blandades oskiljaktigt med alla hans missöden, så att han skulle ha haft svårt att säga, om detta äventyr hade varit hans livs största olycka eller största välsignelse. Ombord på båten hade Sadies ungdom, skönhet, intelligens och glada lynne låtit honom inse, att hon i bästa fall endast kunde komma att tolerera honom. Men nu kände han, att han verkligen var henne till någon nytta, att hon för varje stund allt mer och mer lärde sig att vända sig till honom som till sin naturliga beskyddare; och framför allt hade han själv börjat förstå, att det hos honom verkligen fanns en stark och pålitlig man bakom den konstlade natur, som gamla vanor med alla sina knep hade byggt upp hos honom och som hade imponerat till och med på honom själv. En liten glimt av självaktning började värma hans blod. Han hade förfelat sin ungdom, då han var ung, och nu, då han var en medelålders man, slog den ut som en vacker, försenad blomma.

»Jag tror sannerligen, att ni njuter av det här, mr Stephens», sade Sadie med en viss bitterhet.

»Det vill jag inte påstå», svarade han. »Men jag är säker på, att inte skulle jag vilja lämna er här.»

Det var den första anstrykning av ömhet han någonsin hade inlagt i sina ord, och den unga flickan såg på honom förvånad.

»Jag tror, att jag har varit en mycket elak flicka i hela mitt liv», sade hon efter en kort tystnad. »Därför att jag alltid själv haft det bra, har jag aldrig tänkt på dem, som varit olyckliga. Detta har nu på allvar trängt sig på mig. Om jag någonsin kommer tillbaka, skall jag bli en bättre kvinna — en allvarligare kvinna — för framtiden.»

»Och jag en bättre man. Jag förmodar, att det just är för detta som denna prövning har kommit över oss. Lägg märke till hur det har framkallat de goda egenskaperna hos alla våra vänner. Till exempel den stackars mr Stuart. Skulle vi eljest någonsin ha fått veta, vilken ädel och karaktärsfast man han är? Och se på Belmont och hans hustru framför oss, huru de oförskräckt färdas fram hand i hand och ha tanke endast på varandra. Och Cochrane, som ombord på ångbåten alltid föreföll som en något högdragen och trångbröstad person — lägg märke till hans mod och osjälviska harm, då någon blir illa behandlad. Även Fardet är modig som ett lejon. Jag tror, att olyckan har gjort oss alla gott.»

Sadie suckade.

»Ja, det kan man ju säga, om det slutar bra för oss. Men om det fortfar så här under veckors eller månaders elände och slutar med döden, vet jag inte, var vi skola skörda vinsten av den karaktärsförbättring vi undergått. Antag, att ni blir räddad, vad tänker ni då göra?»

Juristen tvekade, men hans yrkesinstinkter voro ännu starka.

»Då skall jag överväga, om inte här föreligger anledning till en process, och mot vilken. Antingen mot anordnarna av expeditionen, för att de fört oss till Abusirklippan — eller mot den egyptiska regeringen, för att den inte skyddar sina gränser. Det blir en intressant rättsfråga. Och vad ämnar ni göra, Sadie?»

Det var första gången han lade bort det formella miss, men den unga flickan var för allvarligt stämd för att ge akt på det.

»Jag skall bli ömmare mot mina medmänniskor», sade hon; »jag skall försöka att göra någon annan lycklig till minne av de olyckor jag genomgått.»

»Ni har inte gjort annat under hela ert liv än gjort andra lyckliga — ni kan inte annat», sade han. Mörkret gjorde det lättare för honom att lägga bort sin vanliga förbehållsamhet. »Ni har behövt den här omilda läxan långt mindre än någon av oss. Hur kunde väl er karaktår undergå någon ändring till det bättre?»

»Det bevisar hur litet ni känner mig. Jag har varit mycket självisk och tanklös.»

»Åtminstone behövde ni inte alla de här starka sinnesrörelserna — ni var tillräckligt livlig utan dem. Med mig är det en helt annan sak.»

»Och varför behövde ni sinnesrörelser, mr Stephens?»

»Därför att allting annat är bättre än försumpning. Smärta är bättre än försumpning. Jag har nu först börjat leva. Hittills har jag varit en maskin på jordens yta. Jag var en människa med bara en idé, och en människa med bara en idé är en släkting i första led till en död. Det är detta, som jag nu först börjat inse. Under alla dessa år har jag aldrig varit upprörd, aldrig känt en verkligt mänsklig sinnesrörelse genomila mig. Jag har inte haft tid till det. Jag hade observerat det hos andra och nästan undrade, om det hos mig fattades någonting, så att jag inte kunde hysa samma känslor som andra dödliga. Men de senaste dagarna ha lärt mig hur intensivt jag kan leva — att jag kan ha varma förhoppningar och dödlig fruktan — att jag kan hata och att jag kan … nåja, att jag kan hysa varje stark känsla, som själen kan erfara. Jag har vaknat till liv. Kanske står jag på gravens rand, men jag kan åtminstone nu säga, att jag har levat.»

»Och varför förde ni detta själsdödande liv i England?»

»Jag var ärelysten jag ville skapa mig en ställning. Och så hade jag min mor och mina systrar att tänka på … — Nå gudskelov, nu är morgonen inne. Er tant och ni slippa nu snart frysa.»

»Och ni som inte har någon rock!»

»Åh, jag har en mycket bra blodcirkulation — jag reder mig gott i skjortärmarna.»

Och nu var den långa, kalla och tröttsamma natten förbi, och den svartblå himmeln hade ljusnat till en underbar malvaviolett färg; de större stjärnorna tittade ännu fram med klar glans. Bakom karavanen hade den grå bergslöjan småningom höjt sig allt mer och mer och fått en fin rosenröd färgskiftning, och över den sköto den osynliga solens solfjäderslika strålar dallrande upp. Plötsligt kände de dess varma vidröring på sina ryggar, och det bildade sig skarpa svarta skuggor på sanden framför dem. Dervischerna löste upp sina kappor och började språka muntert med varandra. Även fångarna började tina upp och åto begärligt det durrakorn, som bjöds dem till frukost. Man gjorde en kort rast, och var och en av dem fick en bägare vatten.

»Får jag tala med er, överste Cochrane?» frågade dragomanen.

»Nej, det får ni inte», snäste översten.

»Men det är mycket viktigt — allas vår räddning beror kanske därpå.»

Översten gjorde en bister min och drog i sina mustascher.

»Nå, vad är det?» frågade han slutligen.

»Ni måste tro på mig, ty det är lika viktigt för mig som för er att komma tillbaka till Egypten. Å ena sidan min hustru, mitt hem och mina barn, å den andra ett helt liv i slaveri. Ni har ingen orsak att tvivla på det.»

»Nå, fortsätt!»

»Den svarta karlen, som talade med er, ni vet — han, som hade varit med Hicks?»

»Ja, vad är det med honom?»

»Han har talat med mig i natt. Jag har haft ett långt samtal med honom. Han sade, att han inte riktigt kunde förstå er, inte heller ni honom, och därför kom han till mig.»

»Vad sade han?»

»Han sade, att det fanns åtta egyptiska soldater bland araberna — sex svarta och två fellaer. Han sade, att han önskade ett löfte av er, att de allesammans skulle få en mycket god belöning, om de hjälpte er att undkomma.»

»Naturligtvis skulle de få det.»

»De begärde hundra egyptiska pund vardera.»

»Det skola de få.»

»Jag sade honom, att jag skulle fråga er, men att jag var säker på att ni skulle samtycka.»

»Vad föreslå de att göra?»

»De kunde ingenting lova, men vad de ansågo bäst var, att de skulle rida i närheten av er, så att de, om något tillfälle yppade sig, skulle vara till hands.»

»Nå, ni kan gå till honom och utlova två hundra pund åt var och en av dem, om de vilja hjälpa oss. Tror ni inte, att vi kunde muta några araber?»

Mansur skakade på huvudet.

»Det är för farligt att försöka», sade han. »Antag, att man gör ett försök och misslyckas, så blir det allas vår undergång. Jag skall emellertid gå och framföra er hälsning.»

Han lunkade bort till det ställe, där den för detta egyptiska artilleristen stod och ansade om sin kamel och väntade på hans svar.

Emirerna hade ämnat rasta en halvtimme på sin höjd, men packkamelerna, som buro fångarna, voro så uttröttade av den långa och snabba marschen, att det alldeles tydligt var omöjligt att få dem i gång ännu på en stund. De hade lagt sina långa halsar på marken, vilket är det yttersta tecknet till trötthet. De båda cheferna skakade på huvudet, då de undersökte dem, och den skräckinjagande gamla mannen med de skarpa, stenhårda dragen stod och betraktade fångarna. Därpå sade han något till Mansur, vars ansikte blev ännu mera askgrått.

»Emiren Abderrahman säger, att om ni inte bli muselmän, lönar det inte mödan att uppehålla hela karavanen med att frakta er på packkamelerna. Om inte ni vore till hinders, säger han, skulle vi kumma färdas dubbelt så fort. Han vill därför ha bestämt besked, om ni vilja antaga koranen.» Därpå fortfor han i samma ton som om han ännu översatte: »Det är nog bäst att ni samtycka, ty annars är det säkert döden för er alla.»

De olyckliga fångarna sågo på varandra med förtvivlan i blicken. De båda emirerna stodo och väntade med allvarlig uppsyn.

»Jag för min del, sade Cochrane, »kan lika gärna dö nu som att bli slav i Khartum.»

»Vad säger du, Norah?» frågade Belmont.

»Om vi få dö tillsammans, John, tror jag inte att jag kommer att känna mig rädd.»

»Det är orimligt, att jag skulle dö för det jag aldrig trott på», sade Fardet. »Men i alla fall är det oförenligt med en fransmans heder att låta omvända sig på det här sättet.» Han rätade upp sig, med den sårade handen instucken under rockskörtet. »Je suis chrétien, j'y reste!» utropade han med en modig falskhet i båda satserna.

»Vad säger ni, mr Stephens?» frågade Mansur i bönfallande ton. »Om bara en av er ville övergå, skulle det kanhända sätta dem i gott lynne. Jag besvär er att göra vad de begära.»

»Nej, jag kan inte», sade juristen lugnt.

»Nå, ni då, miss Sadie? Och ni, miss Adams? Ni behöva bara säga ja, och ni äro räddade.»

»O, tant, tycker du att vi ska göra det?» frågade den förskräckta unga flickan. »Skulle det vara så rysligt orätt, om vi gjorde det?»

Den gamla damen slog armarna om henne.

»Nej, nej, min egen älskade lilla Sadie!» viskade hon. »Du måste visa dig stark! Du skulle sedan bara komma att förakta dig själv för evigt. Håll fast vid mig, min älskling, och bed, om du känner din styrka överge dig. Glöm inte, att din gamla tant Eliza hela tiden står vid din sida.»

Ett ögonblick voro de heroiska, dessa illa tilltygade, nedsmutsade lustresande. Alla sågo de Döden i ansiktet, och ju närmare de betraktade honom, desto mindre fruktade de honom. De erforo snarare en känsla av nyfikenhet, blandad med den nervösa stickning i huden, varmed man nalkas en tandläkares stol. Dragomanen gjorde en åtbörd med händer och axlar, som då man har gjort ett försök och misslyckats. Emiren Abderrahman sade något till en neger, som skyndade bort.

»Vad skall han med saxen till?» frågade översten.

»Han tänker göra kvinnorna illa», sade Mansur med samma hopplösa åtbörd.

En rysning överfor dem alla. De stirrade omkring sig i hjälplös förfaran. Döden i och för sig, det var en sak, men dessa olidliga detaljer, det var något helt annat. Var och en var beredd att uthärda vilka plågor som helst för sin egen person, men deras hjärtan ömmade ännu för varandra. Kvinnorna sade ingenting, men männen viskade ivrigt med varandra.

»Ni har revolvern, miss Adams», sade Belmont — »ge mig den. Vi vilja inte bli marterade, det kunna vi inte uthärda!»

»Erbjud dem pengar, Mansur! Bjud dem vad som helst!» utropade Stephens. »Hör på, jag vill bli muhammedan, om de lova att lämna damerna i fred. Noga taget är det ju inte bindande, då det sker av tvång. Men jag kan inte se kvinnor misshandlas.»

»Nej, vänta litet, Stephens!» sade översten. »Låt oss inte tappa huvudet. Jag tror mig se en utväg. Hör på, tolk! Säg till den där gråskäggiga gamla djävulen, att vi inte det minsta känna till hans fördömda skräpreligion. Men framställ det hövligt, då ni översätter det. Säg honom, att han inte kan begära, att vi skola antaga den, innan vi veta, vad det är för slags smörja han vill att vi ska tro på. Säg honom, att om han vill undervisa oss, äro vi villiga att höra på hans predikan, och ni kan tillägga, att vilken religion som helst, som kan framalstra sådana sköna figurer som han och den där andra rackaren med det svarta skägget, måste tillvinna sig allas aktning.»

Med bugningar och bönfallande åtbörder förklarade nu dragomanen, att de kristna redan voro fulla av tvivel och att det endast behövdes litet mera av kunskapens ljus, för att de skulle ledas in på Allahs väg. De håda emirerna stroko sina skägg och fixerade dem misstänksamt. Därpå talade Abderrahman på sitt sträva, barska sätt till tolken, och de två emirerna drogo sig avsides. Ett ögonblick därefter gav hornet signal till att sitta upp.

»Vad han säger, är följande», förklarade Mansur, där han red mitt ibland fångarna. »Vi komma till källorna vid middagstiden, och där hålla vi rast. Hans egen molla, en mycket god och lärd man, kommer då och ger er en timmes undervisning. Efter denna timmes slut måste ni bestämma er. Därpå kommer att bero, om ni ska föras till Khartum eller bli dödade. Det är hans sista ord.»

»Vilja de inte ta emot lösen?»

»Wad Ibrahim skulle nog göra det, men emiren Abderrahman är en förskräcklig människa. Jag råder er att göra honom till viljes.»

»Hur har ni själv gjort? Ni är ju också kristen.»

Mansur rodnade så djupt som hans hy tillät.

»Jag var det i går morse. Jag blir det kanske igen i morgon bittida. Jag tjänar Herren, så länge det han fordrar är resonligt; men det här är någonting helt annat.»

Han red bland bevakningen med en frihet, som visade, att hans trosbyte hade ställt honom på en helt annan fot än de andra fångarna.

De skulle således få några timmars anstånd, fastän de redo i den mörka dödsskugga, som slöt sig allt tätare tillsammans om dem. Vad är det hos livet som gör, att vi haka oss så fast vid det? Det är icke dess njutningar och nöjen, ty de, vilkas tillvaro är en enda lång pina, rygga tillbaka förfärade, då de se den barmhärtige Döden sträcka ut sina allt förlossande armar mot dem. Det är icke våra vänskapsförbindelser, ty dem avsäga vi oss alla hellre än att frivilligt gå utför den breda väg, som varje människobarn måste vandra. Är det fruktan att förlora jaget, det kära, förtroliga jaget, som vi tro oss känna så väl, fastän det alltjämt gör saker, som överraska oss? Är det detta, som förmår självmördaren att ursinnigt klamra sig fast vid bropelaren, då strömmen för honom förbi den? Eller är det emedan naturen är rädd, att alla hennes trötta arbetare plötsligt skola kasta ifrån sig verktygen och strejka, som hon har uppfunnit detta sätt att hålla dem fast vid deras nuvarande arbete? Nog av, alla dessa uttröttade, pinade och förödmjukade människor gladde sig åt de några timmars lidanden, som ännu återstodo dem.