Ringaren i Notre-Dame/Sjätte boken

←  Femte boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Sjätte boken

Sjunde boken  →

Sjätte boken

---

Första kapitlet
OPARTISK BLICK PÅ DEN FORNTIDA LAGSKIPNINGEN

En avundsvärd människa under nådens år 1482 var den ädle Robert d'Estouteville, riddare, herre till Beyne, baron av Yvri och Saint-Andry i la Marche, kungligt råd och dito kammarherre samt innehavare av prevotämbetet i Paris. Det var nästan sjutton år sedan han den 7 november 1465, kometåret, emottagit prevotämbetet, som snarare var en förläning än ett ämbete. Det var något högst ovanligt, att det anno 82 fanns en ädling med kunglig fullmakt, daterad så långt tillbaka som tiden för giftermålet mellan Ludvig XI:s naturliga dotter och herr bastarden av Bourbon. Befattningen hade anförtrotts honom ”till bevarande”, stod det i utnämningsprotokollet, och han hade då säkert bevarat den väl. Han hade klängt sig fast vid den, uppgått så helt och hållet i den, att han hade undgått det raseri för förändringar, av vilket Ludvig XI var besatt, denne misstrogne, snikne och arbetsamme monark, som var angelägen om att genom tätt på varandra följande utnämningar och avsättningar bibehålla spänstigheten i sin makt. Nej, mer än så — den värde riddaren hade lyckats utverka åt sin son ämbetet i survivans, och redan för två år sedan hade välbördige riddarsvennen Jacques d'Estoutevilles namn figurerat bredvid hans eget först på förteckningen över befattningshavarna vid Paris prevotämbete. I sanning en sällsynt och betecknande ynnest! Det är visserligen sant, att Robert d'Estouteville var en god soldat, ty han hade modigt fört sitt baner mot allmänna välfärdsligan, och då drottningen anno 14 hållit sitt intåg i Paris, hade han förärat henne en underbar hjort, helt och hållet tillverkad av socker. Och dessutom hade han en god vän i herr Tristan l'Hermite, kungens profossmarskalk. Så herr Robert förde en mycket bekväm och angenäm tillvaro. Först och främst hade han ett högt ämbete med många tillhörande inkomster och sportler, för det andra makt och myndighet att hänga och stegla inom hela Paris. Kan man föreställa sig något angenämare än att sitta till doms, såsom Robert d'Estouteville dagligen gjorde, under Filip Augusts gotiska valv i Grand-Châtelet och att varje kväll, såsom det var hans vana, återvända till det hus vid Rue Galilée, som han fått med sin hustru, madame Ambroise de Loré, för att där vila ut efter ansträngningen att ha skickat någon stackars sate att stanna över natten "i denna lilla bur vid Rue de l'Escorcherie, sju fot och fyra tum bred och elva fot hög, som Paris prevoter och magistratspersoner ville göra till fängelse.”

Och messire Robert d'Estouteville hade inte bara hand om utövandet av rättvisa såsom prevot av Paris, utan han var även medlem av konungens högsta domstol. Det fanns intet förnämt huvud, som inte hade gått genom hans händer, innan det kom till skarprättarens. Det var han, som begivit sig till bastiljen Saint-Antoine för att därifrån föra monsieur de Nemours till les Halles och även till samma plats för att till Grèvetorget föra monsieur de Saint-Pol, som hade bråkat och beklagat sig, till stor förtjusning för prevoten, som inte älskade konnetabeln något vidare.

Men trots alla dessa anledningar till lycka och förnöjsamhet hade Robert d'Estouteville morgonen den 7 januari 1482 vaknat vid ett gement humör. Varav kom sig detta dåliga humör? Det hade han näppeligen själv kunnat säga. Berodde det därpå, att himlen var mulen? Eller därpå att spännet på hans gamla bälte från Montlhéry slöt illa till och spände alltför hårt om hans prevotmage? Eller därpå att han strax förut sett en armé av trashankar, fyra i vart led, i jackor utan skjortor under, hattar utan kullar och buteljer vid sidorna, marschera förbi hans fönster och göra narr av honom? Hade han måhända en förkänsla av de trehundrasextiosju livres, sexton sols, åtta denierer, varmed den blivande kungen, Karl VIII, följande år skulle knappa in hans inkomster son prevot? Bland alla dessa anledningar får läsaren själv göra sitt val. För övrigt var det dagen efter en helgdag, en trevlig dag för var och en, men i all synnerhet för en ämbetsman, vars åliggande det är att sopa bort all den smuts, både i bokstavlig och figurlig mening, som under en helgdag samlas i Paris, Och dessutom skulle han ha session i Grand-Châtelet, och läsaren har förmodligen lagt märke till att domare vanligtvis ordnar det så, att sessionsdagarna sammanfaller med deras dåliga humör, så att de skall ha någon, mot vilken de i kungens och lagens namn kan ge utlopp åt ovannämnda dåliga humör.

Sessionen hade emellertid tagit sin början utan honom. Hans närmaste män tjänstgjorde enligt sin vana för honom. Och klockan åtta på morgonen hade ett tjogtal människor, män och kvinnor, trängt ihop sig i en mörk vrå av Châtelets åhörarbås, där de, inklämda mellan väggen och ett bastant ekskrank, med förtjusning bevittnade det omväxlande och upplyftande skådespelet av civil och kriminell rättvisa, skipad av mäster Florian Barbedienne, auditör vid Châtelet och prevotens ställföreträdare — en smula huller om buller och helt och hållet på måfå.

Salen var liten och välvd. Vid bortre änden stod ett bord, prytt med Frankrikes liljor, jämte en stor, snidad länstol av ek för prevotens räkning, som nu stod tom, och till vänster om den en stol för auditören, mäster Florian. Vid nedre bordsänden satt en skrivare och skrev. Mitt emot bordet befann sig folket och framför det en skara prevotsergeanter i sina violetta kappor med vita kors på. Två rättstjänare i till hälften röda, till hälften blåa jackor var posterade framför en låg, stängd dörr, som syntes i bortre änden bakom bordet. Ett spetsbågefönster, infattat i den massiva väggen, kastade den bleka januaridagern över två groteska figurer — den fantastiska stendemonen i takvalvet och domaren i bakgrunden.

Föreställ er för övrigt själv vid prevotbordet en man, mellan två luntor rättegångshandlingar, med armbågarna stödda mot bordet, foten vilande på släpet av domarekåpan av enkelt brunt kläde och ansiktet inramat av vitt lammskinn, med ögonbryn, som tycktes gå i ett med lammskinnet, rödbrusig, vresig, blinkande och med feta kinder, som möttes under hakan, och ni har framför er mäster Florian Barbedienne, auditör vid Châtelet.

Auditören var döv — ett obetydligt lyte för en auditör.^[1] Men mäster Forian dömde inte desto mindre utan appell och helt lugnt och belåtet. Det måtte väl vara alldeles tillräckligt, att en domare tycks höra på, och den gode auditören uppfyllde denna betingelse, den enda av vikt vid skipande av rättvisa, alldenstund hans uppmärksamhet inte kunde distraheras av något buller.

Det fanns emellertid bland åhörarna en obeveklig kontrollant av hans handlingar och åtbörder, nämligen vår vän Jehan Frollo du Moulin, den lille studenten från föregående dag, denne flanör som man kunde vara säker på att träffa överallt i Paris utom framför professorernas katedrar.

— Titta, sade han till Robin Poussepain, som fnittrande stod bredvid honom, medan han gjorde sina anmärkningar om det skådespel, som utspelades framför dem, vem kommer de nu in med? Ett helt koppel med sergeanter! Alla hundarna! Det här måtte vara ett fint villebråd — ett vildsvin allraminst! Det är bara ett, men ett fint exemplar, Robin! Det är vår prins sedan i går, vår narrpåve, vår klockringare, vårt enöga, vår puckelrygg, vår grinvarg! Det är Quasimodo!

Och det var verkligen han. Det var Quasimodo, bunden, omsurrad, fängslad med handklovar och fotbojor och väl bevakad. De sergeanter, som bevakade honom, åtföljdes av anföraren för nattvakten i Paris i egen hög person med Frankrikes vapen broderat på bröstet och staden Paris’ på ryggen. Med undantag för hans vanskaplighet fanns det emellertid ingenting hos Quasimodo, som berättigade till hela denna exposition av hillebarder och muskedunder. Han var tyst, dyster och allvarlig, fast hans enda öga då och då kastade en ilsken blick på de bojor, som höll honom fängslad.

Emellanåt såg han sig även omkring, men med så slö och sömnig min, att kvinnorna hånfullt pekade finger åt honom.

Under tiden läste mäster Florian uppmärksamt igenom den anklagelseakt, som skrivaren satt upp och lämnat honom, och sedan han gjort det, satt han och funderade några minuter. Tack vare detta försiktighetsmått, som han alltid vidtog vid början av ett förhör, kände han i förväg till den anklagades namn, stånd och brott, gav förmodade svar på i förväg uttänkta frågor och lyckades på så sätt taga sig fram något så när bland rannsakningens blindskär, utan att alltför mycket förråda sin dövhet. Den skrivna anklagelsen var för honom, vad hunden är för den blinde. Om det föll sig så, att hans lyte förrådde sig här och var genom någon obegriplig fråga, uppfattades detta av somliga såsom djupsinnighet, av andra såsom slöhet. I vilketdera fallet som helst tog domstolens ära inte skada därav, ty det är bättre, att en domare betraktas antingen såsom idiot eller såsom djupsinnig, än att han blir ansedd för att vara döv. Så han vinnlade sig noga om att dölja sin dövhet, och han lyckades vanligtvis så väl med detta, att han till sist lurat sig själv därvidlag — ett slags bedrägeri, som inte är så svårt, som det kan förefalla, ty alla puckelryggar går med högburet huvud, alla som stammar, är mycket benägna för att hålla tal, och döva talar alltid i viskningar. Det mesta, han i stunder av uppriktig självprövning kunde förmå sig till att medge, var, att han måhända var litet lomhörd.

Efter att sålunda ha begrundat Quasimodos fall, kastade han huvudet tillbaka och slöt ögonen till hälften i och för större majestät och opartiskhet, så att han i detta ögonblick var såväl blind som döv, ett dubbelt villkor, utan vilket ingen domare är fullkomlig. Det var i denna domareattityd, som han började förhöret.

— Ert namn?

Men här var ett fall, som inte förutsetts av lagen, nämligen att en döv man förhörde en annan döv man.

Quasimodo, som inte hade en aning om den fråga, som ställdes till honom, fortsatte att stirra på domaren, utan att svara. Den döve domaren, som å sin sida inte hade en aning om den andres dövhet, trodde att denne svarat, såsom de anklagade vanligtvis gjorde, och fortsatte på sitt vanliga slöa, mekaniska sätt:

— Jaså. Er ålder?

Quasimodo svarade lika litet på denna fråga som på den föregående, men domaren, som trodde den vara besvarad, fortsatte:

— Nå, och ert yrke?

Brottslingen stod tyst, men de närvarande började viska och se på varandra.

— Gott! tillade den orubblige auditören, då han antog, att den anklagade hade avslutat sitt tredje svar, Ni står anklagad inför oss: primo för nattligt oväsen; secundo för oanständigt våld mot en lättfärdig kvinnsperson; tertio för uppstudsighet och våldsamt motstånd mot kungens bågskyttar. Vad har ni att anföra till ert försvar i dessa tre punkter? Skrivare, har ni tagit till protokollet, vad den anklagade hittills sagt?

Vid denna olyckliga fråga hördes ett gapskratt, från åhörare såväl som skrivare, ett sådant våldsamt, smittande skratt, att ingendera av de två döva männen kunde undgå att märka det. Quasimodo vände sig om och ryckte föraktfullt på sin puckel, under det att mäster Florian, som var lika förvånad som han och antog, att skrattet framkallats av något genstörtigt svar från den anklagades sida, vilket även tycktes framgå av dennes axelryckning, utbrast i vredesmod:

— Lymmel, sade han, ni har nu givit mig ett svar, för vilket ni förtjänar repet. Vet ni inte, vem ni talar till?

Detta utbrott var just inte ägnat att stävja den allmänna munterheten.

Det föreföll alla de närvarande så befängt och opåkallat, att den allmänna skrattlusten smittade till och med rättstjänarna, män hos vilka dumheten utgjorde en del av uniformen. Quasimodo ensam bevarade sitt allvar, och det av den mycket goda anledningen, att han inte förstod något alls av vad som försiggick omkring honom. Domaren, som hetsade upp sig allt mer och mer, ansåg sig nödsakad att fortsätta i samma ton, i förhoppning att därigenom injaga skräck hos den anklagade, något som i sin tur skulle återverka på åhörarna och återföra dem till känslan av vördnad för lagens majestät.

— Det vill säga, skurk, att ni vågar vara oförskämd mot auditören vid Châtelet, den domare, som har att upprätthålla ordningen i Paris, att beivra alla brott och förseelser, att kontrollera alla näringsidkare och förhindra mannamån, att rengöra staden från smuts och att övervaka allt, utan lön eller belöning eller något hopp därom. Vet då, att jag är Florian Barbedienne, herr prevotens närmaste man, och dessutom kommissarie, fogde, kontrollör och rannsakningsdomare med makt och myndighet i magistraten, fogdeämbetet och domstolen!

Det finns ingen anledning, varför en döv människa, som talar till en annan döv, någonsin skulle sluta. Och Gud vet, när och var mäster Florian någonsin skulle ha sänkt sig ned till jorden, sedan han sålunda svingat sig upp i vältalighetens rymder, om inte dörren helt plötsligt öppnats och prevoten i egen hög person kommit in. Mäster Florian tystnade inte vid hans inträde, utan vände sig till hälften om på klacken och avlossade mot prevoten slutet av den harang, varmed han ögonblicket förut hade trott sig göra Quasimodo alldeles förkrossad.

— Herr prevot, sade han, jag påyrkar ett sådant straff, som det skall behaga er att pålägga den här närvarande anklagade för öppet visat förakt mot domstolen.

Sedan satte han sig åter ned, alldeles andfådd, torkade ur pannan bort de stora svettdroppar, som föll ned och fuktade pergamenten, som låg framför honom på bordet. Messire Robert d'Estouteville rynkade pannan och gjorde en sådan befallande och menande åtbörd åt Quasimodo, att den döve fången slutligen förstod litet.

Prevoten tilltalade honom i sträng ton.

— Skurk, vad har du gjort, eftersom du befinner dig här?

Den stackars saten, som antog, att prevoten frågade honom, vad han hette, bröt nu äntligen den tystnad, han hittills iakttagit, och svarade hest och gutturalt:

— Quasimodo.

Svaret passade så föga ihop med frågan, att alla åter brast i skratt. Rodnande av vrede utbrast messire Robert:

— Vad för slag, din fräcka skurk? Vågar du driva med mig?

— Ringare i Notre-Dame, svarade Quasimodo, i tanke, att han fått tillsägelse av domaren att omtala, vad han var.

— Ringare! upprepade prevoten, vilken, såsom vi redan omtalat, vaknat vid så dåligt humör på morgonen, att hans ursinne inte behövde stegras av några vanvettiga svar. Jag skall låta dem ringa med hasselpåkar på din rygg genom varenda gata i Paris. Hör du det, skurk?

— Om det är min ålder, ni vill veta, sade Quasimodo, så tror jag, att jag fyller tjugu år till Mårtensmässa.

Detta blev litet för mycket. Prevoten härdade inte ut längre.

— Jaså, du driver med prevotämbetet, din usling! Statstjänare, för den här karlen till skampålen på Grèvetorget, och låt honom stå i halsjärn där en timme. Vid Guds död, han skall få betala för sin oförskämdhet! Och jag befaller, att hans dom skall kungöras av fyra edsvurna trumpetare i staden Paris’ alla sju distrikt.

Skrivaren började med ens skriva ut domen.

— För tusan! Det kan man kalla en fin dom! utropade lille Jehan Frollo du Moulin, där han stod i sin mörka vrå.

Prevoten vände sig om och såg med vredesblixtrande ögon på Quasimodo.

— Jag tror att den skurken sade ”för tusan”! Skrivare, lägg till tolv dernierer för svordom, och låt hälften därav tillfalla Saint-Eustachekyrkans fond för reparationer. Jag hyser en särskild tillgivenhet för Saint-Eustache.

Inom några få minuter var domen utskriven. Dess innehåll var enkelt och kortfattat. Den vanliga slentrianen var då ännu inte bruten av president Thibaud Baillet och allmänna åklagaren Roger Barmue. Allt var klart, tydligt och rakt på sak, och man såg tydligt framför sig slutet av varje gångstig, utan några skymmande buskage, där den ledde utan några omvägar till sträckbänken, galgen eller skampålen. Man visste åtminstone, vart man skulle taga vägen.

Skrivaren lämnade fram domstolsutslaget till prevoten, som satte sitt sigill under det och sedan fortsatte sin rundtur till de övriga domsalarna i ett humör, som tycktes vara av försynen bestämt att den dagen fylla vartenda fängelse i Paris. Jehan Frollo och Robin Poussepain skrattade i mjugg, under det att Quasimodo betraktade alltsammans med likgiltig och smått förvånad min.

I samma ögonblick, som mäster Florian Barbedienne skulle läsa igenom domen för att underteckna den, kände skrivaren ett visst medlidande med den dömde, och i förhoppning att få straffet mildrat litet, lutade han sig så nära som möjligt fram till auditörens öra och sade, i det han pekade på Quasimodo:

— Den där mannen är döv.

Han hoppades, att detta gemensamma lyte skulle väcka ett visst intresse till den dömdes förmån till liv i mäster Florians bröst. Men såsom vi redan omtalat, tyckte mäster Florian inte om att man lade märke till hans dövhet, och för det andra var han så döv, att han inte hörde ett ord av vad skrivaren sade till honom. Inte desto mindre behagade han låtsa, att han hört det, och svarade:

— Ah, det var en annan sak! Det visste jag inte. I så fall ger vi honom en timmes halsjärn till.

— Bra gjort! sade Robin Poussepain, som alltjämt hade ett horn i sidan till Quasimodo. Det skall lära honom att en annan gång inte fara så hårdhänt fram mot folk.

Andra kapitlet
RÅTTHÅLET

Nu behagade läsaren följa med oss tillbaka till Grèvetorget, som vi lämnade i går tillsammans med Gringoire för att följa efter Esmeralda.

Klockan är tio på morgonen. Allting antyder dagen efter en helgdag. Stenläggningen är täckt med skräp, band, trasor, plymer, droppar från vaxfacklorna och kvarlevor efter den allmänna utspisningen. Många människor flanerar omkring, sparkande undan slocknade bränder från lustelden, fallande i extas framför Pelarhuset vid minnet av de vackra draperierna framför det föregående dag och betraktande spikarna, den enda återstoden av det hänförande skådespelet. Öl- och cidermånglare rullar sina kaggar mellan grupperna. Några få individer, som uppenbarligen skall till sitt arbete, skyndar förbi. Butiksägarna står i sina boddörrar och pratar med varandra. Alla talar om helgdagen, ambassadörerna, Coppenole, narrpåven; de tycks tävla om vem av dem som skall visa sig kvickast och skratta mest. Men under tiden har fyra sergeanter till häst, som fattat posto vid skampålens fyra hörn, redan samlat omkring sig en god del av folkhopen, som varit spridd över torget men som nu dömt sig själv till att stå stilla och ha tråkigt, i förhoppning att få bevittna bestraffandet av någon brottsling.

Om man, efter att ha betraktat denna livliga och larmande scen överallt på torget, vände blicken mot den gamla, halvt gotiska, halvt romanska byggnaden Tour-Roland, som står i västra hörnet av kajen, såg man i fasadens hörnvinkel ett stort breviarium med rika och bjärta målningar, skyddat mot regn av en liten skärm och mot tjuvar av ett järngaller, som dock tillät att man bläddrade i breviariet. Alldeles invid detta breviarium fanns en smal glugg, skyddad av två järnstänger, placerade i kors, och vettande mot torget, den enda öppning genom vilken litet luft och ljus släpptes in i en liten cell utan dörr, urholkad i den bastanta muren i husets bottenvåning och uppfylld av en tystnad, som var så mycket djupare och hemskare, som livet på det mest trafikerade och larmande torget i hela Paris brusade runt omkring.

Denna cell hade varit ryktbar i hela Paris under tre århundraden, ända sedan madame Roland de la Tour-Roland av sorg efter fadern, som fallit under korstågen, låtit urholka den i väggen till sitt eget hus, stängt in sig själv i den för alltid och av hela sitt palats behållit endast denna eländiga håla, vars dörr var igenmurad och vars glugg stod öppen, vinter såväl som sommar, för att skänka allt det andra till Gud och de fattiga. Och i denna grav hade den tröstlösa damen i tjugu år inväntat sin död, bedjande dag och natt för sin fars själ, sovande i aska, utan ens en sten till huvudgärd, klädd i en svart säck och livnärande sig enbart på det bröd och det vatten, som förbipasserande av medlidande ställde ned på kanten av gluggen. Vid sin död, då hon blev flyttad över till den andra graven, hade hon testamenterat denna cell för evärdliga tider till tröstlösa kvinnor, mödrar, änkor eller jungfrur, som skulle ha många böner att uppsända för andra eller för egen räkning och som önskade begrava sig levande i sin djupa förtvivlan eller ånger. De fattiga på hennes tid hade hedrat hennes begravning med tårar och välsignelser, men till deras stora sorg hade den stackars ungmön inte blivit kanoniserad. De bland dem, som inte var fullt ortodoxa, hade hoppats, att saken skulle gå litet lättare för sig i himlen än i Rom, och hade till och med varit nog framfusiga att uppsända böner till Gud för den bortgångna, eftersom påven inte velat göra det. De flesta av dem hade emellertid åtnöjt sig med att hålla hennes minne heligt och förvandla de trasor, hon lämnat kvar efter sig, till reliker. Staden Paris hade dessutom till befrämjande av den fromma jungfruns önskningar inrättat ett offentligt breviarium, som satts upp bredvid gluggen till cellen, så att de förbipasserande skulle kunna stanna där då och då, om också endast för att bedja; då skulle bönen komma dem att tänka på givandet av allmosor, och på så sätt skulle de stackars kvinnliga eremiter, som ärvde madame Rolands källafe inte dö helt och hållet av svält och umbäranden.

Dylika gravar var för övrigt ingen sällsynthet i städerna under medeltiden. Man såg dem inte så sällan på de livligast trafikerade gatorna, vid de mest fullpackade och larmande torgen, så att säga under hästhovarna och vagnshjulen, en källare, en håla, en murad och förgallrad brunn, på vars botten dag och natt en mänsklig varelse låg och bad, frivilligt ägnande sig åt en evig förtvivlan, en evig ånger.

I Paris fanns ett betydligt antal sådana botgörings- och ångerceller, och de var nästan allesammans upptagna. Det är visserligen sant, att prästerna var mycket angelägna om att de inte skulle stå tomma, enär det antydde ljumhet i tron, och att spetälska placerades i dem, när det inte fanns några botgörare till hands. Förutom den cell vid Grèvetorget, som beskrivits, fanns det en i Montfaucon, en vid Innocentkyrkogården, en annan vid Logis Clichon, och dessutom på flera andra platser, där, i brist på monument, deras minne fortlever i traditionen. L'Université hade ävenledes sin andel av dem. På Saint-Genevièveberget sjöng ett slags medeltida Job i trettio år de sju botgöringspsalmerna, sittande på en avskrädeshög i botten av en cistern, började omigen, så fort han kommit till slutet och sjöng högre om nätterna och än i denna dag tycker fomminnesforskaren sig höra hans röst, då han kommer in på Rue du Puits-qui-parle (gatan Den talande brunnen).

Men för att nu hålla oss till hålan i Tour-Roland, så måste vi omtala, att den aldrig saknat invånare. Alltsedan madame Rolands död hade den knappast stått obebodd mer än ett par år. Många kvinnor hade kommit dit och där intill sin död begråtit minnet av föräldrar, älskare eller sina egna synder. Malisen i Paris, som lägger sig i allt, till och med i det som minst angår den, brukade påstå, att det bland dessa kvinnor endast varit helt få änkor.

Enligt tidens sed fanns på muren en latinsk inskrift, avsedd att upplysa de läskunniga om cellens fromma ändamål. Ända till mitten av 1500-talet fortlevde sedvänjan att sätta ett kort, förklarande motto över porten till en byggnad. Varje hus var då för tiden, så att säga, en tanke.

Alldenstund det inte fanns någon dörr till cellen i Tour-Roland, så hade man över gluggen huggit in i romanska bokstäver de två orden:

”TU, ORA”^[2]

Det var till följd därav, som folket som med sitt sunda förnuft inte ser annat än rakt på sak hade givit denna mörka, dystra och avskräckande håla namnet Trouaux Rats (Råtthålet), en tolkning, som måhända är mindre sublim än den andra, men i stället så mycket mer pittoresk.

Tredje kapitlet
HISTORIEN OM EN MAJSKAKA

Vid tiden för denna berättelse var cellen i Tour-Roland bebodd. Om man önskar veta av vem, behöver man endast lyssna till ett samtal mellan de tre präktiga borgarfruar, som i detta ögonblick, då vi riktar uppmärksamheten på Råtthålet, är på väg just dit, i det de går från Châtelet upp mot Grèvetorget.

Två av dem var klädda enligt tidens sed för parisiska borgarhustrur. Deras fina, vita bröstduk, kjolen av blå- och rödrandigt ylle, de vita strumporna, broderade i färger vid anklarna och tätt åtsittande om benen, de ljusbruna skorna med breda tår och svarta sulor och i all synnerhet deras huvudbonad — samma slags ”horn”, överlastat med band och spetsar, som kvinnorna i Champagne bär än i denna dag — tillkännagav, att de tillhörde denna klass av förmögna borgarfruar, som står emellan, vad lakejer kallar ”en kvinna” och ”en dam”. De bar varken ringar eller guldkors, men det var lätt att se, att detta inte berodde på fattigdom utan på fruktan att bli bötfällda för det. Deras sällskap var utstyrt på nästan samma sätt, men i hela hennes hållning och uppträdande låg det något visst, som antydde hustrun till en liten landsortsadvokat. Det syntes på hennes korta klänningsliv, att hon inte på länge hade varit i Paris.

De två förstnämnda hade denna särskilda gång, som är kännetecknande för parisiskor, då de visar Paris för damer från landet, och hon från landsorten ledde vid handen en stor, knubbig pojke, som i handen bar en stor kaka.

Gossen lät modern släpa honom med sig och snavade för vartannat steg, till stor förargelse för henne. Det är visserligen sant, att han tittade mer på kakan än på marken. Otvivelaktigt hindrades han av något allvarligt skäl att sätta tänderna i kakan, ty han åtnöjde sig med att se på den med kärvänlig min.

Under tiden pratade de tre demoisellerna (ty namnet ”dame” var då för tiden förbehållet adelsdamer) alla på en gång.

— Låt oss raska på, demoiselle Mahiette, sade den yngsta av de tre, som ävenledes var den fetaste, till henne från landsorten. Jag är rädd för att vi kommer fram för sent. De sade ju vid Châtelet, att de genast skulle föra honom till skampålen.

— Vad pratar ni nu för dumheter, demoiselle Oudarde? inföll den andra parisiskan. Han skall stå två timmar vid skampålen. Vi har gott om tid. Har ni någonsin sett någon stå vid skampålen, Mahiette?

— Ja, i Reims, svarade hon från landsorten.

— Asch! Er skampåle i Reims, vad är den? En liten bur, där de sätter in bondlurkar! Den är verkligen ingenting att tala om!

— Vad för slag? Bondlurkar? utbrast Mahiette. Bondlurkar på Marché-aux-Draps i Reims! Vi har mycket fina brottslingar där kan jag tala om för er — sådana som dödat både far och mor. Bondlurkar i sanning! Vad tar ni oss för, Gervaise?

Säkert är, att landsortsdamen var nära att bli ursinnig på sin skampåles vägnar. Till all lycka gav den diskreta demoiselle Oudarde Musnier samtalet en annan vändning.

— Apropå det, demoiselle, vad säger ni om våra flamländska ambassadörer? Har ni någonsin sett något så fint i Reims?

— Jag måste erkänna, instämde Mahiette, att det endast är i Paris man får se sådana flamländare.

— Såg ni bland ambassaden den där långe ambassadören, som är strumpvävare? frågade Oudarde.

— Ja. Han är mycket lik Saturnus.

— Och den där fete med ansikte som en isterbuk? Och den lille med de små ögonen och de röda ögonhåren och ögonbrynen, alltsammans borstigt som en kardborre?

— Det är deras hästar, som är vackra att titta på, sade Oudarde, med sådana där sadelmunderingar, som är på modet där i landet.

— Ah, min kära, avbröt landsortsdamen Mahiette, i det hon i sin tur anslog en överlägsen ton, vad skulle ni då ha sagt, om ni vid kröningen i Reims anno 61, för tjuguett år sedan, hade sett prinsarnas och den kungliga svitens hästar? Sadeltäcken och schabrak av alla möjliga slags tyg - några av Damaskustyg och finaste guldtyg, fodrat med sobel, andra äv sammet, kantad med hermelin. Och så mycket pengar alltsammans kostade! Och de vackra gossarna, pagerna, som var med överallt!

— Men det oaktat, sade demoiselle Oudarde torrt, så har flamländarna mycket vackra hästar, och i går blev de bjudna på en splendid supé hos handelsborgmästaren i Hôtel-de-Ville, där det serverades konfektyrer, hippokras och alla möjliga läckerheter.

— Vad pratar ni om, min kära vän? sade Gervaise. Det var hos kardinalen i Petit-Bourbon, som flamländarna var bjudna på supé.

— Nej, nej! Det var i Hôtel-de-Ville.

— Jo, jo! Jag säger er, att det var i Petit-Bourbon.

— Det är så mycket säkrare, att det var i Hôtel-de-Ville, svarade Oudarde med skärpa, som doktor Scourable höll ett tal för dem på latin, som de blev mycket förtjusta över. Det var min man, som talade om det för mig, och han är edsvuren bokhandlare.

— Det är så mycket säkrare, att det var i Petit-Bourbon, invände Gervaise med inte mindre hetta, som jag nu skall tala om för er, vad kardinalens intendent lämnade ut till deras supé — tolv dubbelkvarter hippokras, vitt, ljust och mörkrött; tjugufyra lådor förgylld, dubbel Lyonmarsipan, tjugufyra vaxfacklor à två marker stycket och sex halvankare Beaunevin, det bästa, som stod att få. Jag hoppas, att det är ett tillräckligt bevis. Jag har själv hört det av min man, som är en av de femtio äldsta i Parloir-aux-Bourgeois och som i morse gjorde jämförelser mellan de flamländska ambassadörerna och de från kejsaren av Trapezunt, som under förra kungens tid kom från Mesopotamien till Paris och hade ringar i öronen.

— Det är så sant, att de superade i Hôtel-de-Ville, svarade Oudarde, inte det minsta berörd av alla dessa argument, och att man aldrig förr sett en sådan massa matvaror och sötsaker.

— Jag säger er, att de superade i Petit-Bourbon men att sergeant Le Sec vid Hôtel-de-Ville skötte serveringen, och det är därför som ni misstar er.

— I Petit-Bourbon, min kära vän, ty de hade illuminerat ordet ”Espérance”, som står över huvudingången.

— I Hôtel-de-Ville! I Hôtel-de-Ville! Ty Husson-le-Voir spelade flöjt där.

— Det var det inte, säger jag!

— Det var det, säger jag!

— Det var det inte!

Den knubbiga Oudarde gjorde sig redo att svara, och grälet hade måhända övergått till slagsmål, om inte Mahiette plötsligt hade utbrustit:

— Titta, en sådan massa människor, som skockar sig därborta vid änden av bron! De samlar sig kring något, som alla tittar på.

— Jag hör verkligen en tamburin, sade Gervaise. Jag tror, att det är lilla Esmeralda, som gör sina konster med sin get. Raska på, Mahiette! Ta ut stegen ordentligt och dra gossen med er. Ni har ju kommit hit för att se allt märkvärdigt i Paris. I går fick ni se flamländarna, i dag måste ni se den lilla zigenerskan.

— Zigenerskan! utbrast Mahiette, i det hon hastigt vände sig om och grep pojken i armen. Gud bevare mig för henne! Hon skulle stjäla mitt barn. Kom, Eustache!

Och hon började springa utefter kajen fram mot Grèvetorget, tills hon hade bron en bra bit bakom sig. Gossen, som hon släpade med sig, snavade och föll på knä, och hon själv var alldeles andfådd. Nu hann Oudarde och Gervaise fatt henne.

— Skulle en zigenerska stjäla ert barn? Det var en besynnerlig idé av er.

Mahiette skakade med menande min på huvudet.

— Egendomligt nog har säckkvinnan samma idé om zigenerskor, anmärkte Oudarde.

— Vem är säckkvinnan? frågade Mahiette.

— Jo, syster Gudule, svarade Oudarde.

— Och vem är syster Gudule? fortsatte Mahiette.

— Det märks, att ni kommer från Reims, som inte vet det, sade Oudarde och såg viktig ut. Det är ju kvinnan i Råtthålet.

— Vad för något? utbrast Mahiette. Den där stackars kvinnan som vi skall gå med kakan till?

Oudarde nickade.

— Javisst, sade hon. Ni får genast se henne vid hennes glugg vid Grèvetorget. Hon hyser samma åsikt som ni om de där landstrykerskorna från Egypten, som stryker omkring och spelar tamburin och spår. Ingen vet, varför hon känner en sådan avsky för zigenare och tattare. Men varför springer ni så, Mahiette, vid blotta åsynen av dem?

— O, sade Mahiette, i det hon med båda händerna omslöt sin gosses knubbiga ansikte. Jag skulle inte vilja, att det hände mig detsamma, som det hände Paquette la Chantefleuri.

— Ah, nu tänker ni berätta en historia för oss, min goda Mahiette, sade Gervaise och tog henne under armen.

— Mycket gärna, svarade Mahiette, men ni, som är från Paris, borde väl känna till den. Jag kan i alla fall nämna för er — men ni behöver inte stå still därför att jag berättar denna historia — att Paquette la Chantefleurie var en mycket söt flicka på aderton år, när även jag var det — det vill säga, för aderton år sedan. Jag måste tala om för er, att hon var dotter till Gybertaut, båtsångare i Reims, samme man, som spelade för kung Karl VII vid hans kröning, då han färdades nedför vår flod Vesle från Sillery till Moison och Jungfrun^[3] följde med honom i båten. Fadern dog, då Paquette ännu var helt liten, så att hon endast hade kvar sin mor, som var syster till mäster Mathieu Pradon, kopparslagare vid Rue Parin-Garlin i Paris som dog i fjol. Så ni ser, att hon var av bättre familj. Olyckligtvis var modern en beskedlig varelse, så Paquette fick inte lära sig något annat än litet sömnad och att göra leksaker, vilket inte hindrade den lilla flickan från att bli mycket lång och förbli mycket fattig. Både mor och dotter bodde nere vid floden i Reims, vid Rue Folle-Peine. Lägg märke till det, ty jag för min del tror, att det var just det, som bringade Paquette olycka. Anno 61, det år då konung Ludvig XI, som Gud måtte bevara, blev krönt, var Paquette så glad och söt, att hon överallt kallades Chantefleurie. Stackars flicka! Hon hade sådana vackra tänder, och hon var så förtjust i att skratta för att få visa dem. Men den flicka, som är förtjust i att skratta, är på vippen att råka illa ut; de vackra tänderna fördärvar ofta de vackra ögonen, och så blev fallet med Chantefleurie. Det hade gått henne och modern illa sedan faderns död; deras leksaker inbringade dem knappast mer än sex denierer i veckan. Nu var den tiden slut, då Gybertaut, hennes far, fått tolv sols för en enda sång. En vinter — det var samma år 61 — då de stackars kvinnorna inte hade en vedpinne i huset och det var mycket kallt, så att Chantefleurie fick en sådan vacker färg, att somliga män kallade henne Paquette (Tusenskönan) och andra Paquerette — understå dig inte att bita i kakan, Eustache! — och det blev hennes olycka! Det såg vi med detsamma en söndag då hon kom till kyrkan med ett guldkors om halsen. Vid fjorton års ålder. Betänk det! Till en början var det unge vicomte de Cormontreuil, som hade ett slott tre kvarts mil utanför Reims! Sedan blev det messire Henri de Triancourt, kungens stallmästare; och sedan gick hon längre ned, Chiart de Beaulion, en underofficer, och sedan ännu lägre, Guery Aubergeon, kungens taffeltäckare och sedan Macé de Frépus, kronprinsens barberare, och sedan Thevenin le Moine, kungens förste kock, och sedan gick hon ur hand i hand, från de yngre till de äldre, tills hon slutligen kom till Guillaume Racine, fiolspelaren, och till Thierry-de-Mer, lykttändaren. Den stackars Chantefleurie, till sist var det slut med guldmynten, och hon fick endast silver. Vad säger ni om det, mina vänner? Vid kröningen samma år 61 bodde hon ihop med en liderlig sälle! Samma år — Mahiette klämde sönder en tår som hade stigit upp i hennes öga.

— Det där var väl ingen ovanlig historia, sade Gervaise. Jag märkte ingenting alls om vare sig zigenare eller barn.

— Tålamod! fortsatte Mahiette. Vad barnet beträffar, så kommer det genast ett. Anno 66 — det blir 16 år den här månaden — födde Paquette en liten flicka till världen! Hon var alldeles överförtjust. Den stackars varelsen hade hela tiden önskat sig ett barn. Hennes mor var död. Paquette hade ingen annan kvar i världen att älska och ingen annan heller som älskade henne. Under de senaste förflutna åren sedan hon kommit på villovägar, hade stackars Chantefleurie varit en olycklig varelse. Hon var ensam och övergiven, alldeles ensam här i världen, man pekade finger och skrek efter henne på gatorna, stadsvakten slog henne och små trasiga gatpojkar skrattade och gjorde narr av henne.

— Ja, inföll Gervaise, men zigenerskorna?

— Vänta ett ögonblick, Gervaise, sade Oudarde, vars uppmärksamhet började väckas. Vad skulle vi få på slutet om allt komme i början? Var snäll och fortsätt, Mahiette. Den där stackars Chantefleurie…

Mahiette fortsatte:

— Nåväl, hon var således mycket sorgsen och mycket olycklig, och hennes kinder fårades av tårar. Men Gud fattade medlidande med henne och gav henne en liten flicka. Jag kan inte beskriva hennes glädje; den var ett sannskyldigt vanvett av kyssar och tårar. Hon ammade själv barnet, hon gjorde lindor av sitt täcke — det enda, som hon hade i sin säng, och numera kände hon varken köld eller hunger. Hennes skönhet kom tillbaka — en gammal flicka gör en ung moder — så stackars Chantefleurie kom åter på modet och fick ännu en gång många besök. Hon fick omsättning för sina varor, och för allt, som hon tog in på sin skamliga hantering, köpte hon barnkläder, spetsklänningar och sidenmössor, utan att ens tänka på att skaffa sig ett nytt täcke — Eustache, har jag inte förbjudit dig att bita i kakan? — Säkert är i alla fall att lilla Agnes — det var barnets namn, dess förnamn, ty vad tillnamn beträffar, så var det länge sedan som Chantefleurie hade förlorat sitt — säkert är att den lilla varelsen var mera insvept i spetsar och band och broderier än en kronprinsessa. Bland annat hade hon ett par små skor, vars make konung Ludvig XI säkerligen aldrig hade haft. Hennes mor hade sytt och broderat dem, hon hade på dem nedlagt hela sin skicklighet, som om det varit en klänning åt den heliga jungfrun själv. Det var verkligen de två sötaste rosafärgade skor, som man någonsin sett. De var inte längre än min tumme allra högst, och om man inte sett dem på barnets små fötter hade man knappast kunnat tro, att de någonsin fått rum i dem. Men de små fötterna var verkligen så små, så söta, så rosiga — rosigare än sidenet i skorna! När ni själva får barn, kommer ni att inse, att ingenting är så sött och näpet som dess små händer och dess små fötter —

— Jag önskar ingenting hellre, sade Oudarde suckande, men jag måste rätta mig efter monsieur Andry Musniers önskningar.

— Och så, fortsatte Mahiette, Paquettes barn hade inte endast söta fötter. Jag såg henne när hon var endast fyra månader gammal, och hon var en riktig liten raring. Hon hade ögon, som var större än hennes mun, och ett sådant förtjusande lent svart hår, som börjat locka sig. Hon skulle blivit en vacker brunett vid sexton års ålder. Modern blev allt mer och mer förtjust i henne för var dag som gick. Hon kramade henne, kysste henne, kittlade henne, tvättade henne, klädde ut henne. Hon tackade Gud för att han givit henne detta barn. Det faktiskt gjorde henne alldeles tokig. De söta rosiga fötterna i all synnerhet gjorde henne alldeles berusad av förtjusning. Hon tryckte alltid sina läppar mot dem, beundrade alltid deras litenhet. Hon brukade stoppa in dem i de små skorna, ta ut dem igen, beundra dem, förundra sig över dem, hålla upp dem mot ljuset och beklaga dem, medan hon lärde dem att gå framför varandra i sängen, och hon hade med glädje tillbragt sitt liv på knä och klätt på och av dessa små fötter, som om de hade varit Jesusbarnets fötter —

— Allt det där är mycket gott och väl, sade Gervaise till hälften viskande, men var kommer zigenerskorna någonstans?

— Ni skall genast få höra det, svarade Mahiette. En vacker dag kom det till Reims ett mycket besynnerligt sällskap. De var tiggare och vagabonder, som strövade omkring, anförda av sin ledare och sina hövdingar. Deras ansikten var svartmuskiga. Deras hår knollrigt, och de hade silverringar i öronen. Kvinnorna var ännu fulare än männen. Barnen, som kravlade omkring dem, skulle ha skrämt lika många apor. De hade allesammans kommit direkt från nedre Egypten till Reims genom Polen. De kom till Reims för att spå i kungens av Algeriet och kejsarens av Tyskland namn. Som ni kan förstå, fanns det tillräcklig anledning att förbjuda dem tillträde till staden. Då slog hela skaran läger utanför Braineporten, på den där kullen med väderkvarnen alldeles i närheten av kalkbrotten. Sedan fick människorna i Reims ingen ro, förrän de hade sett dem. De spådde en i handen och gjorde de underbaraste förutsägelser! Men samtidigt berättades det förskräckliga historier om dem, om att de stal barn och värdesaker och åt människokött. De förståndiga människorna sade till de dåraktiga: ”Gå inte dit!” och sedan gick de själva dit i smyg. Det var riktigt på modet att gå dit. Stackars Chantefleurie greps av nyfikenhet: Hon ville gärna veta, vad hon hade att vänta och huruvida hennes söta lilla Agnes en vacker dag skulle bli kejsarinna av Armenien eller någonting i den vägen. Så hon tog henne med sig till zigenarlägret, och zigenerskorna beundrade barnet, smekte det, kysste det med sina svarta munnar och förundrade sig över dess små händer — allt till den stackars moderns stora glädje! Framför allt var de förtjusta i de små näpna fötterna och de små näpna skorna. Barnet var ännu inte ett år gammalt. Hon började redan jollra litet, skrattade förtjust åt sin mor, var så fet och knubbig och hade tusende förtjusande små åtbörder som en liten ängel i paradiset. Hon blev mycket rädd för zigenerskorna och grät. Men modern kysste henne ännu mera och avlägsnade sig helt förtjust över den lycka, som zigenerskorna hade förutsagt hennes Agnes. Hon skulle bli en skönhet, en dygdig kvinna, en drottning. Så modern återvände till sitt kyffe vid Rue Folle-Peine mycket stolt i hågen över att bära en liten drottning. Följande dag, då lillan sov på sängen passade hon på att gå ut ett ögonblick, ställde dörren på glänt av fruktan för att störa barnet och sprang till Rue de la Séchesserie för att berätta för en av grannfruarna, att den dag skulle komma, då hennes dotter Agnes skulle passas upp vid bordet av kungen av England, och ärkehertigen av Etiopien och hundratals andra underbara saker. När hon kom hem igen och inte hörde någon gråt, då hon gick uppför trappan, sade hon för sig själv: ”Bra, barnet sover ännu!” Dörren stod mera öppen än hon lämnat den. Den stackars modern gick emellertid in och sprang fram till sängen. Barnet fanns inte där, rummet var tomt. Av barnet fanns ingenting kvar mer än den ena av hennes små söta skor. Hon rusade ut ur rummet, flög nedför trappan i det hon ropade: ”Mitt barn! Mitt barn! Vem har tagit mitt barn?”

Gatan var ödslig, huset stod litet avsides, ingen kunde lämna henne några upplysningar om barnet. Hon gick genom staden, hon letade på varenda gata, sprang av och an hela dagen, vild, vanvettig, förfärlig, kikade in genom dörrar och fönster som ett vilt djur som har förlorat sina ungar. Hon flämtade, hennes klädsel var i oordning, hon var hemsk att skåda, och i hennes ögon fanns en eld, som torkade hennes tårar. Hon hejdade människor, som hon mötte, och utropade: ”Min flicka! Min flicka! Min söta lilla flicka! Om någon vill återställa min flicka åt mig, skall jag bli hans tjänare, jag skall bli hans hunds tjänare, och han skall få äta mitt hjärta, om han vill.”

Hon mötte herr kyrkoherden i Saint-Remy och sade till honom: ”Herr kyrkoherde, jag skall gräva upp marken med mina naglar, men återge mig mitt barn!” Det var hjärtslitande och jag såg en mycket hårdhjärtad man, monsieur Ponce Lacobre, advokaten, fälla tårar. Ah, den stackars modern! På natten återvände hon till sitt kyffe. Medan hon varit borta, hade en av hennes grannar sett två zigenerskor smyga sig upp till hennes rum med ett bylte, sedan komma ut igen, stänga dörren och skynda sig bort därifrån. Då de gått, hördes något slags barnskrik från Paquettes rum. Modern skrattade högt, flög uppför trappan, som om hon hade haft vingar, slängde upp dörren och rusade in i rummet. Sedan följde något ohyggligt! I stället för hennes söta lilla Agnes, som var en gåva av Gud, låg där ett litet hemskt, oformligt, enögt vidunder, med krokiga lemmar och kravlade och skrek. Hon vände sig bort i förfäran. ”O!” sade hon. ”Har häxorna förvandlat min lilla flicka till detta fruktansvärda djur?”

Så fort som möjligt bar de bort den lille klumpfoten, så att hon skulle slippa se honom. Han skulle gjort henne galen. Det var ett vidunderligt zigenarbarn, skänkt till djävulen. Det var en pojke, som tycktes vara fyra år gammal och som talade ett språk som inte var något mänskligt språk, ty det innehöll ord som var omöjliga att förstå. Chantefleurie hade kastat sig över den lilla skon, allt det som fanns kvar av henne, som hon hade älskat. Där låg hon så länge orörlig, utan att tala, utan att andas, att de trodde, att hon var död. Plötsligt började hon darra i hela kroppen, hon betäckte sin relik med lidelsefulla kyssar och snyftade, som om hennes hjärta ville brista. Jag försäkrar er, att vi allesammans grät med henne. Hon sade: ”O, min lilla flicka! Min söta lilla flicka! Var är du?” och hon sade det i en sådan ton, att det skar en i hjärtat. Jag gråter ännu, när jag tänker därpå. Plötsligt reste Chantefleurie sig upp och började springa genom Reims, i det hon ropade: ”Till zigenarlägret! Till zigenarlägret! Stadsvakt, kom med och bränn trollpackorna!” Men zigenarna var försvunna, och det var mörk natt så att man inte kunde förfölja dem. Följande dag fann man på en hed mellan Gueaux och Tilloy, två mil från Reims, resterna av en stor eld, några band, som hade tillhört Paquettes barn, några droppar blod och litet getspillning. Den natt, som just varit, var en lördagsnatt. Ingen betvivlade, att zigenarna firat sin sabbat där på heden och hade ätit upp barnet i sällskap med Belsebub, såsom det göres bland muhammedanerna. När Chantefleurie fick höra talas om dessa ohyggliga saker, fällde hon inga tårar, hon endast rörde läpparna, liksom för att tala, men kunde det inte. Dagen därpå var hennes hår grått och dagen därefter hade hon försvunnit.

— Verkligen en förskräcklig historia, sade Oudarde. Tillräcklig att få en burgundare att gråta.

— Nu förvånar det mig inte alls, tillade Gervaise, att ni förföljes fruktan för zigenare.

— Och det var förståndigt av er, fortsatte Oudarde, att ni sprang just nyss med er Eustache, eftersom även de här zigenarna kommer från Polen.

— Nej, sade Gervaise, det sägs, att de kommer från Spanien och Katalonien.

— Katalonien! Ja, det kan hända, svarade Oudarde. Polen, Katalonien, Vallonien, jag blandar alltid ihop de där tre provinserna. Säkert är emellertid, att de är zigenare.

— Och säkert är, tillade Gervaise, att de har tillräckligt långa tänder för att kunna äta små barn. Och jag skulle inte alls bli förvånad, om Esmeralda själv också ätit litet i den vägen, fastän hon snörper så på munnen. Hennes vita get har alltför många konster för sig för att det inte skall ligga något djävulskap under.

Mahiette gick vidare under tystnad. Hon var försänkt i detta slags funderingar som så att säga är en fortsättning på en sorglig historia och som inte upphör, förrän de fortplantat vibreringen därav till hjärtats innersta fibrer. Men Gervaise tilltalade henne:

— Det blev således aldrig känt, vad det blev av Chantefleurie?

Mahiette svarade inte.

Gervaise upprepade sin fråga, i det hon samtidigt ruskade henne i armen och ropade hennes namn. Mahiette tycktes vakna upp ur sina funderingar.

— Vad det blev av Chantefleurie? sade hon, i det hon mekaniskt upprepade orden. Så gjorde hon en ansträngning att ägna sin uppmärksamhet åt dessa ords innebörd. Ah, sade hon. Det blev aldrig känt. Och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon:

— Somliga sade, att de i kvällsskymningen sett henne lämna Reims genom Porte Fléchembault, andra, vid daggryningen genom gamla Porte Basée, En fattig karl hittade hennes guldkors, som hängde på stenkorset på gärdet, där marknaderna brukar hållas. Det var det smycket, som blivit hennes fördärv år 61. Det var en present av den vackre vicomte de Cormontreuil, hennes förste älskare. Paquette hade aldrig kunnat göra sig av med det, inte ens när nöden var som störst; hon klängde sig fast vid det, som om det hade varit hennes liv. Så att när vi såg, att hon övergivit korset, trodde vi alla att hon var död. Det var emellertid några människor på en krog, som sade, att de sett henne gå på vägen till Paris och att hon gått barfota på stenarna. Men i så fall måste hon gått ut genom Porte de Vesle, och alla dessa berättelser stämmer inte överens. Eller rättare sagt, jag för min del är böjd att tro, att-hon gick ut genom Porte de Vesle och ut ur livet.

— Jag förstår inte, sade Gervaise.

— Vesle, svarade Mahiette med ett melankoliskt leende, är floden.

— Stackars Chantefleurie! sade Oudarde med en rysning. Vad för något? Dränkte hon sig?

— Ja, svarade Mahiette. Och det skulle man ha förutsagt för hennes gode fader, när han färdades nedför floden i sin båt och sjöng, att hans kära Paquette en vacker dag skulle färdas nedför samma flod utan vare sig sång eller båt.

— Och den lilla skon? frågade Gervaise.

— Försvann tillsammans med modern, svarade Mahiette.

— Stackars lilla sko! sade Oudarde.

Oudarde, som var fyllig och ömhjärtad, hade gärna åtnöjt sig med att sucka tillsammans med Mahiette. Men Gervaise, som var nyfiknare av sig, hade ännu inte kommit till slutet av sina frågor.

— Och vidundret? sade hon plötsligt till Mahiette.

— Vilket vidunder? frågade den andra.

— Jo, det där lilla zigenarvidundret som trollpackorna lämnade kvar hos Chantefleurie i utbyte mot hennes dotter. Vad gjorde ni med det? Jag hoppas, att ni dränkte det också.

— Nej, svarade Mahiette, det gjorde vi inte.

— Vad för slag? Brände ni det således? Ja, det var verkligen ett bättre sätt att göra av med en häxas barn.

— Vi gjorde ingendera delen, Gervaise. Ärkebiskopen fattade intresse för detta barn från Egypten. Han läste djävulen ur det, välsignade det och skickade det till Paris för att det skulle läggas ut som hittebarn på träsängen utanför Notre-Damekyrkan.

— Därför att de där biskoparna är lärda herrar, mumlade Gervaise, kan de gudbevars aldrig göra något på samma sätt som andra människor. Tänk, Oudarde, att lägga den där lille djävulen bland alla hittebarnen! Ty det är alldeles säkert att det lilla vidundret var en djävul. Nå, Mahiette, och vad gjorde de med det i Paris? Jag kan gå i borgen för att ingen enda människovänlig människa ville ta hand om det.

— Det vet jag verkligen inte, svarade den goda kvinnan från Reims. Det var just vid den tiden som min man köpte notariebefattningen i Beru, två mil från staden, och vi tänkte inte vidare på den där historien.

Medan de pratade, hade de tre kvinnorna kommit till Grèvetorget. Upptagna som de var av annat, hade de gått förbi det allmänna breviariet i Tour-Roland, utan att observera det och skyndade nu mekaniskt fram mot skampålen, kring vilken trängseln tilltog för vart ögonblick. Det är mycket antagligt, att den syn, som i detta ögonblick drog allas blickar till sig, skulle ha kommit dem att helt och hållet glömma Råtthålet och det ärende som fört dem dit, om inte den sexårige Eustache, som Mahiette ledde vid handen, plötsligt påmint dem därom.

— Mor, sade han, som om någon instinkt underrättat honom om, att de hade lämnat Råtthålet bakom sig, nu får jag väl äta upp kakan?

Denna fråga, som var ytterst oförsiktig i det ögonblick då Eustache framställde den, fäste Mahiettes uppmärksamhet på saken.

— Apropå det, utbrast hon, vi har ju alldeles glömt av säckkvinnan! Visa mig ert Råtthål så att jag kan gå till henne med kakan.

— Ja visst, sade Oudarde. Det är en handling av människokärlek.

Detta föll inte alls Eustache i smaken.

— Låt mig behålla min kaka! sade han och gned först det ena örat och sedan det andra mot axeln, ett tecken till att han var ytterst missbelåten.

De tre kvinnorna gjorde nu helt om, och när de var nästan framme vid Tour-Roland, sade Oudarde till de båda andra:

— Vi får inte titta ned i hålan alla tre på en gång, så att vi skrämmer säckkvinnan. Ni två låtsas, att ni läser en Dominus i breviariet, medan jag kikar ned genom gluggen. Säckkvinnan känner mig litet. Jag skall säga till, när ni kan komma fram till henne.

Hon gick själv fram till gluggen. I samma ögonblick, som hon tittade in genom den, avspeglade sig det djupaste medlidande i hennes anletsdrag, och det fryntliga, vänliga ansiktet förändrade lika hastigt uttryck och färg, som om hon hade kommit ut ur solskenet och in i månskenet. Hennes ögon blev fuktiga, och hennes mun förvreds, liksom när man skall till att gråta. Ögonblicket efteråt tryckte hon fingret mot läpparna och gav Mahiette tecken att komma och titta.

Mahiette kom, darrande och tyst och gående på tåspetsarna, likt den, som närmar sig en dödsbädd.

Det var verkligen en sorglig syn, som framställde sig för de båda kvinnornas blickar, då de med återhållen andedräkt och utan att röra sig tittade in genom Råtthålets förgallrade glugg.

Cellen var liten, trång och välvd, av större bredd än djup och dess inre hade en viss likhet med överdelen av en biskopsmössa. På det bara stengolvet satt en kvinna nedhukad i en vrå. Hon höll hakan stödd mot knäna och de korslagda armarna tryckta mot bröstet. Under håret, som föll ända ned till marken, kunde man nätt och jämnt urskilja en sträng och utmärglad profil, och under klädnaden av säckväv tittade nätt och jämnt fram spetsen av en naken fot, krampaktigt hopdragen på det hårda iskalla stengolvet. Det lilla man såg av mänsklig gestalt under detta tröstlösa sorgens dok, kom en att rysa.

Denna gestalt, som tycktes vara fastrotad vid golvet, såg ut, som om den varken rörde sig, tänkte eller andades. Nedhukad på stenläggningen i denna tunna klädnad i januari månad, i en fängelsehålas mörker, till vilken den avlånga lilla gluggen endast släppte in nordöstanvinden och aldrig solen, tycktes hon inte lida eller ens känna något. Man hade kunnat tro, att hon förvandlats till sten med stenen och till is med kölden. Hennes händer var hopknäppta, hennes blick stel och stirrande. Vid första blicken tog man henne för en vålnad, vid den andra för en bildstod.

Men emellanåt öppnades de blåa läpparna till hälften till ett andetag och skälvde, men lika döda och vissnade som blad, som rycks bort av vinden.

Och ur dessa slocknade ögon föll en blick, en obeskrivlig, stel blick, på en vrå av cellen, som man inte kunde se utifrån, en blick, som tycktes koncentrera denna lidande själs alla dystra tankar på något hemlighetsfullt föremål.

Sådan var den varelse, som efter sin bostad kallades cellkvinnan och efter sin klädnad säckkvinnan.

De tre kvinnorna, ty Gervaise hade nu slutit sig till Mahiette och Oudarde, tittade in genom luckan. Deras huvuden utestängde det svaga dagsljus, som föll in i cellen, men tycktes inte rikta den stackars varelsens uppmärksamhet åt det hållet.

— Låt oss inte störa henne, viskade Oudarde. Hon är i ett tillstånd av extas och ber.

Under tiden betraktade Mahiette med ständigt tilltagande ängslan detta vissnade huvud, och hennes ögon fylldes av tårar.

— Det vore högst besynnerligt! mumlade hon. Hon stack in huvudet mellan järnstängerna och lyckades kasta en blick in i den vrå av cellen, mot vilken den stackars kvinnans blick oföränderligen var riktad. När hon åter drog ut huvudet, strömmade tårarna över hennes ansikte.

— Vad är denna kvinnas namn? sade hon till Oudarde.

— Vi brukar kalla henne syster Gudule, svarade Oudarde.

— Och jag, sade Mahiette, jag kallar henne Paquette la Chantefleurie. Så lade hon fingret mot läppen och gjorde ett tecken åt den häpna Oudarde, att hon också skulle sticka in huvudet genom gluggen, liksom hon själv hade gjort.

Oudarde lydde, och då såg hon i den vrå, på vilken cellkvinnan stirrade så dystert, en liten rosafärgad sidensko, rikt broderad med guld och silver.

Efter Oudarde tittade även Gervaise, och när de tre kvinnorna sedan betraktade den olyckliga modern, började de alla tre gråta.

Men varken deras blickar eller gråt hade stört cellkvinnan. Hennes händer var alltjämt hopknäppta, hennes läppar stumma, hennes blick stel, och för var och en, som kände till hennes historia, var denna blick på den lilla skon hjärtslitande.

De tre kvinnorna hade inte yttrat ett ord; de vågade inte tala ens i en viskning. Denna djupa tystnad, denna förtvivlan, denna glömska, i vilken allt hade försvunnit utom en enda sak, utövade på dem samma verkan som ett högaltare under påsken eller julen.

Till sist började Gervaise, som var den nyfiknaste och följaktligen även den minst känslofulla, att tilltala cellkvinnan.

— Syster! Syster Gudule!

Hon upprepade ropet för tredje gången, i det hon för var gång höjde rösten. Cellkvinnan rörde sig inte, inte ens med ett ord, en blick eller en suck gav hon ett livstecken ifrån sig.

Nu sade Oudarde i mildare och vänligare ton till henne:

— Syster! Heliga syster Gudule! Samma tystnad, samma orörlighet.

— En besynnerlig kvinna! utbrast Gervaise.

— Kanske hon är döv! anmärkte Mahiette.

— Eller blind kanske, tillade Gervaise.

— Död kanske, återtog Mahiette.

Säkert är, att om själen ännu ej lämnat denna orörliga, stela, i dvala försänkta kropp, så hade den åtminstone dragit sig tillbaka inom den och dolt sig i dess djup, dit de yttre organens förnimmelser inte nådde.

— Vi måste tydligen lämna kakan kvar på kanten av gluggen, sade Oudarde. Men då kommer kanske några pojkar och tar den. Vad skall vi ta oss till för att väcka henne?

Eustache, vars uppmärksamhet ända hittills varit upptagen av en liten kärra, förspänd med en stor hund, som just passerat förbi, kom plötsligt underfund med att hans tre följeslagerskor tittade på något genom gluggen i väggen, och som hans egen nyfikenhet väcktes därav, klev han upp på en sten, ställde sig på tåspetsarna, satte sitt knubbiga, rosiga ansikte till öppningen och utbrast:

— Mor, jag vill också titta!

Vid ljudet av denna klara barnröst ryckte cellkvinnan till. Hon vände på huvudet med den plötsliga rörelsen hos en stålfjäder, de långa, köttlösa händerna kastade isär håret, som föll ned över pannan, och hon riktade på barnet en blick, uppfylld av häpnad, bitterhet och förtvivlan.

— O, min Gud! utbrast hon plötsligt, i det hon dolde ansiktet mellan knäna, och det föreföll, som om hennes röst sönderslet hennes bröst. O, min Gud, låt mig åtminstone slippa att se andras barn!

— God dag, sade gossen allvarligt.

Denna chock hade emellertid väckt cellkvinnan helt och hållet. Hon ryste till i hela kroppen, från huvud till fot, tänderna skallrade i hennes mun, hon höjde huvudet till hälften och sade, i det hon satte armbågarna i sidorna och omslöt fötterna med händerna, liksom för att värma dem:

— O, vad det är kallt!

— Stackars kvinna! sade Oudarde med innerligaste medlidande. Vill ni ha litet eld?

Hon skakade avvisande på huvudet.

— Nåväl, fortsatte Oudarde och räckte henne en flaska, här är litet hippokras. Drick litet, ty det kommer att värma er.

Hon ruskade åter på huvudet, såg på Oudarde med stel blick och sade:

— Litet vatten.

Oudarde var enträgen.

— Nej, min syster, sade hon. Det är inte någon dryck, som passar i januari månad. Drick litet hippokras och ät den här majskakan, som vi har bakat enkom för er räkning.

Hon avböjde kakan, som Oudarde räckte henne, och sade:

— Svartbröd.

— Se här, sade Gervaise, som i sin tur greps av medlidande och tog av sig sin kofta. Den här är varmare än er säck. Tag den över axlarna.

Men hon avböjde gåvan, liksom hon gjort med drycken och kakan, och sade:

— En säck!

— I varje fall, sade den vänliga Oudarde, borde ni väl veta, att det var helgdag i går.

— Jag vet det, svarade cellkvinnan. På två dygn har jag inte haft något vatten i min kruka.

Efter en kort tystnad tillade hon:

— Det är helgdag och de glömmer mig. Det gör de rätt i. Varför skulle världen tänka på mig, som inte tänker på den? Till slocknat kol hör kallnad aska.

Och liksom uttröttad av att ha talat så mycket, lät hon huvudet sjunka ned mot knäna. Den okonstlade och goda Oudarde, som av dessa ord drog den slutsatsen, att den stackars kvinnan alltjämt beklagade sig över kölden, svarade:

— Vill ni således ha litet eld?

— Eld! sade säckkvinnan i sällsam ton. Vill ni även göra upp litet eld åt min lilla flicka, som sedan femton år tillbaka ligger i jorden?

Hon darrade i hela kroppen, hennes röst skälvde, hennes ögon lågade. Hon hade rest sig upp på knä. Helt plötsligt sträckte hon ut sin utmärglade hand mot gossen, som betraktade henne med förvånad min.

— Tag bort det där barnet! utropade hon. Zigenerskan kommer genast förbi!

Sedan föll hon framstupa på golvet, och hennes panna slog mot det med ljudet av sten mot sten. De tre kvinnorna trodde, att hon var död. Men minuten efteråt rörde hon på sig, och de såg, hur hon på händer och knän kröp in i vrån, där den lilla skon fanns. Sedan vågade de inte titta in. De såg henne inte vidare, men de hörde tusende kyssar och suckar, omväxlande med ömma utrop och dova dunsar, liksom då någon dunkar huvudet mot väggen. Efter en av dessa dunsar, som var så våldsam, att den skrämde dem alla, inträdde tystnad.

— Jag undrar, om hon tagit livet av sig? sade Gervaise, i det hon till sist vågade sticka in huvudet genom gluggen. Syster! Syster Gudule!

— Syster Gudule! upprepade Oudarde.

— O, min Gud, hon rör sig inte! återtog Gervaise. Tror ni, att hon är död? Gudule! Gudule!

Mahiette, som hittills varit alldeles mållös av förfäran, vågade nu sticka in huvudet genom gluggen.

— Paquette! ropade hon. Paquette-la-Chantefleurie!

Ett barn, som helt oförsiktigt vågar blåsa på luntan till en sprängladdning, så att den exploderar mitt för dess ansikte, hade inte kunnat bli mera förskräckt, än vad Mahiette blev av den verkan, hennes ord framkallade.

Cellkvinnan darrade i hela kroppen, reste sig upp på sina bara fötter och sprang fram till gluggen med så lågande ögon, att Mahiette och Oudarde jämte Gervaise och gossen drog sig tillbaka ända till kajens bröstvärn.

Nu blev cellkvinnans hemska ansikte åter synligt i gluggen.

— O! ropade hon med ett gällt skratt. Det är zigenerskan, som ropar på mig!

I samma ögonblick fångades hennes stela blick av den scen, som utspelades kring skampålen. Hennes panna rynkades i förfäran, hon bredde ut sina benrangelsarmar och ropade med rosslande röst:

— Det är således åter du, Egyptens dotter! Det är således du, som ropar på mig! Du barntjuv! Förbannad vare du! Förbannad! Förbannad!

Fjärde kapitlet
EN TÅR FÖR EN DROPPE VATTEN

De ord, varmed föregående kapitel avslutades, var så att säga föreningslänken mellan de två skådespel, som intill detta ögonblick utspelats samtidigt, vart och ett på sin särskilda skådeplats — det ena i Råtthålet och det andra vid skampålen. Det förstnämnda hade bevittnats endast av de tre kvinnorna. Det sistnämnda hade till åskådare hela den massa människor, som strax förut samlats på Grèvetorget omkring skampålen och galgen.

Denna folkhop, som vid åsynen av de fyra stadstjänare, vilka redan från klockan nio på morgonen fattat posto vid skampålens fyra hörn, föranletts att vänta något slags bestraffning, hurudan den nu skulle bli, denna folkhop hade förökats så hastigt, att de fyra stadstjänarna, som blev allt för ansatta, mer än en gång sett sig nödsakade att driva undan folket med sina läderpiskor och sina hästar.

Men denna pöbel, som var van att vänta på ett dylikt skådespel, visade sig ganska tålig. Den roade sig med att betrakta skampålen, i sanning en mycket enkel byggnad, bestående av en murad kub, cirka tio fot hög och ihålig. En mycket brant trappa av skrovlig sten, som hedras med namnet stegel, ledde upp till den övre plattformen, på vilken syntes ett enkelt horisontalt hjul av ek. Det var vanligt att fastbinda delinkventen på detta hjul i knäböjande ställning och med bakbundna händer. Ett inne i byggnaden dolt maskineri satte detta hjul, som behöll sitt horisontala läge, i en roterande rörelse, så att delinkventen i tur och ordning vände ansiktet åt varje håll. Detta kallades att ”svarva” brottslingen.

Faktum var, att Grèvetorgets skampåle långt ifrån besatt samma fördelar som skampålen vid les Halles. Hos den fanns ingenting monumentalt. Där fanns intet tak med järnkors, ingen åttkantig lykta, inga smidiga pelare, inga stuprännor med groteska ansikten, inga skulpturer. Åskådaren var nödsakad att åtnöja sig med dessa fyra ansikten, klumpigt uthuggna i sten, krönta av två väggar av ännu klumpigare sten, och med en stengalge, kal och osmyckad, som stod bredvid den. Anrättningen skulle ha förefallit en älskare av gotisk arkitektur skäligen mager. Men säkert är att medeltidens dagdrivare endast hyste föga intresse för skampålens arkitektoniska skönhet.

Slutligen anlände delinkventen, fastbunden vid en kärra, och så fort han blivit förd upp på plattformen, så att han syntes från varje punkt av torget, blev han bunden med rep och remmar vid skampålens hjul, och ett ohyggligt tjut, uppblandat med skratt och utrop, hördes från alla håll i folkhopen. De hade känt igen Quasimodo.

Men nu lät Michel Noiret, en av kungens edsvurna trumpetare, påbjuda tystnad, varpå han kungjorde prevotens dom och befallning. Sedan drog han sig jämte sina uniformsklädda medhjälpare tillbaka till kärran.

Quasimodo var alldeles lugn och likgiltig, inte en muskel rörde sig i hans ansikte. Allt motstånd från hans sida hade omöjliggjorts genom vad man då för tiden kallade ”ett starkt och kraftigt fängsel”, det vill säga, att rep och fjättrar var så hårt åtdragna, att de förmodligen trängde in i köttet. Quasimodo hade låtit sig ledas, knuffas, bäras, hissas upp, bindas och bindas om igen. Ingenting kunde urskiljas i hans ansikte mer än förvåningen hos en vilde eller en idiot. Man visste att han var döv, men man hade mycket väl kunnat tro, att han även var blind.

Man ställde honom på knä på det roterande hjulet och klädde av honom ända till midjan. Han gjorde inte det minsta motstånd. De band fast honom med ett nytt system av remmar och spännen; han lät dem hållas. Endast då och då andades han tungt, likt en kalv, då dess huvud, slängande av och an, hänger ut över kanten på slaktarens kärra.

— Den idioten, sade Jehan Frollo du Moulin till sin vän Robin Poussepain, ty de båda studenterna hade naturligtvis följt med delinkventen. Han förstår inte mer av saken än en kackerlacka i en ask.

Hopen var nära att kikna av skratt vid åsynen av Quasimodos nakna puckel, hans kamelbröst, hans krokiga och vridna axlar. Under denna munterhet klev en liten och undersätsig man, klädd i stadens livré, upp på plattformen och tog plats bredvid delinkventen. Hans namn cirkulerade hastigt från mun till mun. Det var mäster Pierrat Torterue, edsvuren tortyrmästare vid Châtelet.

Han började sina operationer med att på ett hörn av skampålen ställa ett svart timglas, vars övre kapsel var fylld med röd sand, som sipprade ned i den undre. Sedan tog han av sig sin mångfärgade jacka, och då syntes det att från hans högra hand dinglade en piska med långa vita snärtar och knutar av metall. Med vänstra handen kavlade han likgiltigt upp högra skjortärmen till armbågen.

Under tiden skrek Jehan Frollo, i det han höjde sitt blondlockiga huvud över mängden (för detta ändamål hade han klivit upp på Robin Poussepains axlar):

— Kom och titta, mina damer och herrar! De skall hudflänga mäster Quasimodo, klockringare hos min bror ärkedjäknen av Josas, en präktig orientalisk arkitektur med en rygg som en dome och ben som förvridna pelare!

Alla skrattade, i all synnerhet gossarna och flickorna.

Nu stampade tortyrmästaren med foten. Hjulet började röra sig. Quasimodo vacklade under sina bojor, och den häpnad som hastigt avspeglade sig på hans vanskapade ansikte, fördubblade munterheten överallt på torget.

Helt plötsligt i det ögonblick då hjulet under sin rotering vände Quasimodos rygg mot mäster Pierrat, höjde denne armen, de små snärtarna ven genom luften som huggormar och föll ned på den olyckliges axlar.

Quasimodo ryckte till, som om han plötsligt vaknat upp ur sömnen. Nu började han förstå. Han vred sig i sina bojor. En häftig sammandragning som uttryckte överraskning och smärta, förvred hans ansiktsmuskler, men inte ett ljud gav han ifrån sig. Han endast lade huvudet tillbaka, först åt höger, sedan åt vänster och ruskade på sig likt en tjur som fått ett sting i sidan.

Ett andra slag följde på det första, sedan ett tredje, sedan ännu ett och ännu ett och så vidare utan uppehåll, i det hjulet fortsatte att rotera och pisksnärtarna slog ned på delinkventen. Snart började blodet att rinna; det sipprade i tusende små rännilar på den puckelryggiges mörka axlar, och då snärtarna ven genom luften, stänkte de bloddroppar bland åskådarna.

Quasimodo hade, åtminstone skenbart, återvunnit sitt förra kalla och likgiltiga lugn. Till en början hade han, under tystnad och utan någon synbar vrede, försökt spränga sina fjättrar. Hans öga hade lågat, hans muskler hade sammandragit sig, hans lemmar hade spänts, så att remmar och kedjor stramat åt. Ansträngningen var väldig, övermänsklig, förtvivlad, men prevotämbetets gamla bojor stod rycken. Det knakade i dem, men det var också allt. Utmattad sjönk Quasimodo ihop. Bestörtningen i hans anletsdrag efterträddes av en djup och bitter modlöshet. Han slöt sitt enda öga, lät huvudet sjunka ned mot bröstet, och det såg ut, som om han var död.

Från och med den stunden rörde han sig inte alls. Ingenting förmådde avlocka honom en rörelse, varken blodet, som fortsatte att strömma, eller piskrappen, som föll med fördubblad våldsamhet, och inte heller tortyrmästarens ilska, som stegrades till ett slags rus, eller vinandet av de ohyggliga snärtarna.

Till sist sträckte en svartklädd tjänsteman vid Châtelet, som sedan exekutionens början suttit på en svart häst invid stegeln, upp sin arm och pekade med sin ebenholtsstav på timglaset. Tortyrmästaren slutade, hjulet stannade, och Quasimodo slog långsamt upp ögat.

Spöslitningen var över, Den edsvurne tortyrmästarens två medhjälpare tvättade blodet av delinkventens axlar, gned in dem med något slags salva, som omedelbart tillslöt såren, och kastade ett gult skynke över hans rygg. Under tiden lät mäster Pierrat Torterue det blod, som genomdränkte gisslets snärtar, droppa ned på marken.

Ännu var emellertid inte allt över för den stackars Quasimodo. Det återstod honom alltjämt att undergå den timmes halsjärn, som mäster Florian Barbedienne visligen hade lagt till messire Robert d'Estoutevilles dom.

Alltså vände man åter på timglaset och lämnade puckelryggen bunden på hjulet, på det att rättvisa måtte bli skipad ända till slutet.

Det är redan nämnt, att Quasimodo var allmänt hatad — av mer än ett giltigt skäl, det är sant. I hela denna folkmassa fanns knappast en enda åskådare, som inte hade eller trodde sig ha anledning att beklaga sig över Notre-Dames elaka puckelrygg. Alla hade glatt sig åt att se honom vid skampålen, och det stränga straff, som han just genomgått, och det ömkliga tillstånd, vari han befann sig efter det, hade så långt ifrån bidragit till att blidka populasen, att det tvärtom gjort dess hat ännu ondskefullare genom att egga det med en tillsats av åtlöje.

Följden blev den, att nu när den offentliga rättvisan blivit tillfredsställd, kom turen till tusentals privata hämndlystnader. Här, liksom i stora salen, var det kvinnorna som framför allt utmärkte sig. De hatade honom alla, somliga till följd av hans elakhet, andra till följd av hans fulhet.

— O, du din fula antikrist! ropade en.

— En sådan förtjusande grimas! skrek en tredje. Den skulle ha gjort honom till narrpåve, om i dag hade varit i går.

— Präktigt! inföll en gammal kvinna. Det här är skampålsgrinet; när får han visa oss sitt galggrin?

— När skall du få din stora klocka över ditt huvud hundra fot ner i jorden, du förbannade klockringare? skrek en.

— Och ändå är det den där djävulen, som ringer till Angelus!

— O, du stendöva rackare! Du enöga! Du puckelrygg! Du vidunder!

— Han har ett ansikte som kan få en kvinna att få missfall bättre än någon läkare eller någon apotekare!

Tusentals andra okvädinsord regnade över honom, förbannelser och skrattsalvor och här och där en sten.

Quasimodo var döv, men han såg bra, och det allmänna raseriet uttrycktes inte mindre kraftigt genom människornas uppsyner än genom deras ord. För övrigt hade stenarna, som träffat honom, givit honom förklaringen på deras skratt.

Till en början uthärdade han alltsammans mycket bra. Men så småningom gav det tålamod, som härdats under tortyrmästarens gissel, vika under alla dessa insektsstyng. Den asturiska tjuren på arenan bryr sig föga om pikadorens anfall, men irriteras av hundarna och banderillerna.

Först såg han sig omkring med hotfull min. Men alldenstund han var bunden till händer och fötter, hade hans blick ingen förmåga att jaga bort de flugor, som stack hans sår. Då ruskade han på sig i sina bojor, och hans ursinniga ansträngningar kom det gamla hjulet att knaka i sina fogar, vilket alltsammans endast bidrog till att fördubbla skrattet och de hånfulla tillmälena.

När så den olycklige fann sig ur stånd att spränga de kedjor, varmed han var bunden, blev han åter lugn; endast då och då höjde en suck av raseri hans breda bröst. I hans ansikte syntes varken blygsel eller rodnad. Han stod allt för långt borta från samhället och allt för nära naturstadiet för att veta, vad blygsel var. Men vrede, hat och förtvivlan utbredde långsamt över detta hemska ansikte ett moln, som blev allt mörkare och mörkare och allt mer och mer laddades med en elektricitet, som urladdade sig i tusende blixtar från cyklopens öga.

Detta moln skingrade sig emellertid för ett ögonblick vid åsynen av en mulåsna, på vilken en präst kom ridande över torget. Från och med det ögonblick då han varseblivit denne präst och denna mulåsna, hade den stackars uslingens uppsyn blivit mildare. Det raseri, som förvridit hans ansikte, efterträddes av ett sällsamt småleende, fullt av ömhet och mildhet. Allt eftersom prästen kom närmare, blev detta småleende tydligare, mera strålande. Det var, som om den olycklige hade hälsat ankomsten av en frälsare. Men då mulåsnan kommit tillräckligt nära skampålen, för att den ridande skulle känna igen delinkventen, slog prästen ned ögonen, gjorde hastigt helt om och sporrade sin fåle, som om han haft bråttom att undkomma förödmjukande böner och inte alls var angelägen om att bli hälsad och igenkänd av en stackars sate i en sådan belägenhet.

Denne präst var ärkedjäknen Claude Frollo.

Och nu blev molnet över Quasimodos ansikte mörkare än någonsin. Småleendet blev bittert, modlöst och djupt sorgset.

Tiden gick. Han hade nu varit där minst en och en halv timme, blivit sönderslagen, okvädad, hånad och nästan stenad till döds. Helt plötsligt gjorde han en fördubblad ansträngning, så att hela brädställningen skakade under honom, och brytande den tystnad, som han hittills iakttagit så envist, utropade han med hes och ursinnig stämma, som mera påminde om en hunds tjut än om en människas rop och som genomträngde pöbelns skrän:

— Vatten!

Långt ifrån att väcka medlidande blev detta skri av förtvivlan endast ytterligare en anledning till munterhet för den goda pariserpöbel, som omgav skampålen och som, det måste medges, då för tiden knappast var mindre grym och brutal än det förfärliga friborgarpatrasket, som i sig självt helt enkelt var det lägsta samhällslagret. Inte en röst höjdes omkring den stackars delinkventen annat än för att håna honom i hans törst. Säkert är, att i detta ögonblick hans utseende var ännu mera groteskt och frånstötande än ägnat att ingiva medlidande, rött, uppsvällt och svettdrypande som det var med sitt vilt stirrande öga, sin mun som flämtade av smärta och raseri, och sin till hälften uthängande tunga. Dessutom måste framhållas, att om det bland denna folkmassa funnits någon människovänlig man eller kvinna, som hade känt sig frestad att stiga fram med ett glas vatten till den stackars varelsen, så omgavs skampålens trappsteg då för tiden av en sådan fördom, att den hade varit tillräcklig att avskräcka till och med den barmhärtige samariten.

Efter några minuter såg Quasimodo sig ännu en gång omkring med en blick av förtvivlan och upprepade i ännu mer hjärtslitande ton:

— Vatten!

Och åter skrattade alla.

— Drick det här! skrek Robin Poussepain och kastade i hans ansikte en svamp, doppad i rännstenen. Håll till godo, din döva skurk! Jag står i tacksamhetsskuld till dig!

En kvinna kastade en sten i hans huvud och ropade:

— Det här skall du få för att hålla oss vakna om nätterna med din förbannade klockringning!

— Nå, min gosse! tjöt en krympling och försökte samtidigt nå honom med sin krycka. Tänker du åter försöka förhäxa oss med dina svartkonster från Notre-Dames torn?

— Här har du något att dricka ur, sade en man och slängde ett sönderslaget krus mot hans bröst. Det var du som bara genom att gå förbi min hustru två gånger, förorsakade att hon fick ett barn med två huvuden!

— Och min katt en kattunge med sex ben! skrek en gammal kvinna och kastade en tegelsten på honom.

— Vatten! upprepade Quasimodo flämtande för tredje gången.

I samma ögonblick såg han, att människorna lämnade plats för någon och att en ung flicka, fantastiskt klädd, kom ut ur hopen. Hon var åtföljd av en liten vit get med förgyllda horn och bar en liten tamburin i handen.

Quasimodos öga gnistrade. Det var zigenarflickan, som han föregående natt hade försökt bortföra, ett tilltag för vilket han dunkelt insåg, att man i detta ögonblick bestraffade honom, något som för övrigt inte alls var fallet, emedan han endast blev bestraffad för att han hade den oturen att vara döv och att få en döv domare. Han betvivlade inte, att hon också hade kommit dit för att utkräva hämnd och att hon skulle utdela slag mot honom, liksom alla andra.

Han såg faktiskt, hur hon hastigt steg uppför trappan. Han var halvkvävd av raseri. Han önskade, att han hade kunnat smula sönder skampålen i atomer, och om blixten ur hans öga hade kunnat döda, hade zigenerskan varit förvandlad till aska, innan hon kommit upp på plattformen. Utan att yttra ett ord gick hon fram till delinkventen, som förgäves vred och vände på sig för att undkomma henne. Så lösgjorde hon en flaska från sitt bälte och förde den till den olyckliges torra läppar.

I det öga, hittills så torrt och lågande, syntes nu en stor tår, som långsamt rullade nedför detta vanskapliga ansikte, så länge förvridet av förtvivlan. Det var måhända den första tår, som denna olyckliga varelse någonsin fällt.

Han glömde emellertid att dricka. Zigenerskan gjorde sin vanliga lilla grimas av otålighet och höll småleende buteljhalsen till Quasimodos vanskapliga mun. Han drack i djupa drag, ty hans törst var brännande.

Då han var färdig, sköt den stackars uslingen ut sina blåsvarta läppar, otvivelaktigt för att kyssa den vackra hand, som just hade vederkvickt honom. Men flickan, som kom ihåg försöket föregående natt och kanske inte kunde frigöra sig från ett visst misstroende, drog hastigt undan handen, med den skrämda uppsynen hos ett barn, som fruktar att bli bitet av ett vilt djur.

Då såg den stackars döva varelsen på henne med en förebrående och outsägligt sorgsen blick.

Överallt hade det varit en rörande syn att se denna vackra flicka, så fräsch, så ren, så tjusande och samtidigt så svag, medlidsamt skynda så mycken vanskaplighet, ondska och elände till undsättning, men vid skampålen var det ett sublimt skådespel.

Till och med folket blev gripet därav; man klappade i händerna och ropade:

— Hurra! Hurra!

Det var i detta ögonblick som cellkvinnan genom gluggen i sin cell såg zigenarflickan stå på trappan till skampålen och slungade emot henne sin hemska förbannelse:

— Förbannelse över dig, Egyptens dotter! Förbannelse! Förbannelse!

Femte kapitlet
SLUT PÅ HISTORIEN OM KAKAN

Esmeralda bleknade och steg vacklande ned från skampålen. Cellkvinnans röst förföljde henne alltjämt:

— Kom ned, kom ned, du egyptiska tjuv! Du kommer snart att stiga upp dit igen.

— I dag är säckkvinnan riktigt svår, mumlade människorna till varandra. Det var allt, vad de gjorde, ty dylika kvinnor var fruktade, och det gjorde dem heliga. Då för tiden vågade ingen sig på dem, som bad natt och dag.

Nu var tiden inne för Quasimodos befrielse. De löste remmarna, som höll honom bunden vid skampålen, och människorna skingrades.

I närheten av Grand-Pont stannade Mahiette, vilken avlägsnade sig i sällskap med de två andra kvinnorna.

— Apropå det, Eustache, sade hon, var har du gjort av kakan?

— Mor, sade gossen, medan du talade med den där kvinnan nere i hålan, kom en stor hund och bet ett stycke ur kakan, och då tog jag också en bit.

— Vad för något? utbrast hon. Har du ätit upp hela kakan?

— Mor, det var hunden. Jag sade honom, att han inte fick det, men det brydde han sig inte om. Och då tog jag också en bit, det var alltsammans.

— Du är en förfärlig pojke, sade modern, småleende och bannande på samma gång. Vad säger ni om det, Oudarde? Han äter redan upp alla körsbären som växer i vår trädgård i Charlerange. Hans morfar säger, att han kommer att bli general. Låt mig bara inte se dig göra om det igen, mossjö Eustache! Kom nu, storätare!

1. Auditör betyder egentligen hörare.
2. Du, bed!
3. Jungfrun av Orelans.