Ringaren i Notre-Dame/Sjunde boken

←  Sjätte boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Sjunde boken

Åttonde boken  →

Sjunde boken

---

Första kapitlet
FARAN AV ATT ANFÖRTRO SIN HEMLIGHET ÅT EN GET

Det hade gått några veckor.

Man befann sig nu i början av mars. Det var en av dessa tidiga vårdagar, som är så milda och ljumma, att hela Paris sprider sig över torg och promenader och njuter av dem, som om de vore helgdagar. Dessa klara, ljumma dagar är det i all synnerhet en timme, då man bör gå och beundra Notre-Dames portal. Det är i det ögonblick, då solen, som redan börjat gå ned, kastar sina strålar rakt på katedralens fasad. Dess strålar, som blir allt mer och mer horisontala, drager sig så småningom tillbaka från torgets stenläggning och stiger lodrätt uppför fasaden och belyser dess tusentals upphöjningar, under det att det stora rosettfönstret i mitten flammar som ett cyklopöga, upplyst av reflexen från en smedja.

Det var just den timmen, det nu är fråga om.

Mitt emot den höga katedralen, som färgades röd av den nedgående solens strålar, satt några flickor och pratade och skrattade på balkongen över portiken till ett ståtligt gotiskt hus, mitt emot katedralen och i hörnet av torget och Rue de Paris. Av längden på deras pärlstickade slöjor, som föll från spetsen av huvudbonaden ned till hälarna, av de fina, broderade, vita klänningsliven, som beklädde deras skuldror och enligt tidens sedvänja framhöll den knoppande, jungfruliga barmen, av deras dyrbara underklänningar, som var ännu dyrbarare än överklänningen (beundransvärda koketteri!) av tyllen, sidenet och sammeten och framför allt av deras händers vithet framgick det tydligt, att de var förnäma och rika arvtagerskor.

Det var i själva verket demoiselle Fleur-de-Lys de Gondelaurier och hennes väninnor Diane de Christeuil, Amelotte de Montmichel, Colombe de Gaillefontaine och lilla de Champchevrier, alla flickor av goda familjer och i detta ögonblick samlade hemma hos den välborna fru de Gondelaurier av den anledningen, att hertigen av Beaulieu och hans gemål i april skulle komma till Paris för att utse hovdamer åt prinsessan Margareta, då man i Picardie skulle taga emot henne av flamländarna. Alla adliga godsägare på trettio mils omkrets sökte vinna denna ära för sina döttrars räkning, och många av dem hade redan skickat dem till Paris. De unga damer, som nu var samlade, hade av sina föräldrar anförtrotts åt fru Aloise de Gondelauriers ömma omvårdnad. Hon var änka efter en f.d. officer vid kungens bågskyttar och levde numera mycket tillbakadraget tillsammans med sin enda dotter i huset mitt emot Notre-Dame.

Balkongen, på vilken dessa unga damer nu satt och roade sig, hörde till ett rum, dyrbart tapetserat med gulbruna flamländska gyllenläderstapeter. Takbjälkarna fångade blicken med sina målade eller förgyllda fantastiska sniderier. Små emaljerade pjäser glittrade här och var på kistornas sällsamt snidade lock. I bakgrunden till detta rum satt i en röd sammetsfåtölj, som stod invid en eldstad, prydd med prunkande vapensköldar, fru de Gondelaurier, vars femtiofem år lästes lika tydligt hennes klädsel som i hennes ansikte. Bredvid henne stod en ung man med ett ganska vackert, ehuru litet tillgjort och skrytsamt ansikte, en av dessa vackra karlar, som alla kvinnor tycker om, fast deras uppsyn är just sådan, att den kommer allvarliga män att ruska på huvudet. Den här ifrågavarande unge kavaljeren bar den lysande kaptensuniformen vid konungens bågskyttar.

De unga damerna satt dels inne i rummet, dels ute på balkongen; de förstnämnda på kuddar av Utrechtsammet, invävd med guld, de sistnämnda på låga stolar, skulpterade med blommor och figurer. Var och en av dem höll i sitt knä en del av ett stort broderiarbete, på vilket de alla arbetade tillsammans och varav ena änden låg på golvmattan.

De pratade allesammans med dessa dämpade röster och dessa halvkvävda små skratt, som är så vanliga bland en samling unga flickor, då en ung man är närvarande. Den unge mannen, vars närvaro framkallade alla dessa små drag av kvinnligt koketteri, tycktes å sin sida taga föga notis därom, och medan de vackra flickorna tävlade om att ådraga sig hans uppmärksamhet, var han upptagen av att med sin hjortlädershandske polera spännet på sitt bälte.

Gång på gång tilltalade den gamla damen honom med dämpad röst, och han svarade så gott han kunde, med ett slags tankspridd artighet. Av madame Aloises småleenden och menande åtbörder samt de blickar, hon kastade på sin dotter Fleur-de-Lys, då hon talade med kapten, framgick det tydligt, att det var fråga om någon ingången trolovning eller någon förestående förmälning mellan den unge mannen och Fleur-de-Lys. Och av officerens likgiltiga uppsyn var det ävenledes lätt att förstå, att det från hans sida inte längre var fråga om kärlek. Hela hans uppträdande förrådde förlägenhet och leda.

Den goda damen, som i likhet med alla andra ömma mödrar var alldeles betagen i sin dotters behag, märkte inte den unge officerens brist på entusiasm, utan vinnlade sig ytterligare om att i en viskning för honom framhålla det fulländade behag, varmed Fleur-de-Lys använde sin nål och sitt silke.

— Hör på, lilla kusin, sade hon, i det hon drog honom i rockärmen för att kunna viska i hans öra. Titta på henne — se, så hon lutar sig ned efter någonting.

— Ja, verkligen, svarade den unge mannen och försjönk åter i sin kalla, förströdda tystnad.

Strax efteråt måste han åter luta sig ned, och dame Aloise viskade till honom:

— Har ni någonsin sett ett älskligare och gladare ansikte än er fästmös? Kan det finnas något fagrare eller ljuvare? Är inte hennes händer fulländade? Och denna hals — är den inte smidig som på en svan? Emellanåt riktigt avundas jag er. Vad ni är lycklig, som är man, ni vildbasare! Är inte min Fleur-de-Lys beundransvärt vacker? Är ni inte lidelsefullt förälskad i henne?

— Jo visst, svarade han, som hela tiden tänkte på något annat.

— Tala då med henne, sade dame Aloise och sköt honom plötsligt ifrån sig. Säg någonting till henne. Ni har börjat bli riktigt blyg.

Vi kan försäkra läsaren, att blyghet ingalunda var vare sig ett fel eller en dygd, som kaptenen var i besittning av. Han försökte emellertid göra, såsom han blivit ombedd.

— Kära kusin, sade han, i det han närmade sig Fleur-de-Lys, vilket är ämnet för det broderi, ni arbetar på?

— Käre kusin, svarade Fleur-de-Lys i smått retlig ton, det har jag redan sagt er tre gånger. Det är Neptuni grotta.

Det var uppenbart, att Fleur-de-Lys bättre än modern genomskådade kaptenens kallsinniga, förströdda uppträdande. Han insåg nödvändigheten av att ”göra” litet konversation.

— Och för vem är detta neptuneri avsett? frågade han.

— För klosterkyrkan Saint-Antoine des Champs, svarade Fleur-de-Lys, utan att höja blicken.

Kaptenen tog upp en flik av broderiet.

— Kära kusin, vem är den där tjocka gendarmen med utspända kinder, som blåser i trumpet?

— Det är Triton, svarade hon.

Det låg alltjämt en viss retlighet i Fleur-de-Lys’ korta svar. Den unge mannen förstod, att det var absolut nödvändigt för honom att viska någon liten komplimang i hennes öra. Följaktligen lutade han sig ned för att göra det, men han kunde inte hitta på något ömmare och förtroligare än detta:

— Varför går er mor alltid i den där klänningen med vapensköldar på, liksom våra mormödrar gjorde under Karl VII:s tid? Tala om för henne att det inte är på modet längre att gå klädd, så att man ser ut, som en vandrande eldstad. På min ära, ingen går numera under sitt eget baner, det försäkrar jag er!

Fleur-de-Lys såg på honom med ett förebrående uttryck i sina vackra ögon.

— Är det allt, ni har att bedyra mig? frågade hon med dämpad röst.

Förtjust över att se dem luta sig intill varandra och samtala i viskningar, utbrast dame Aloise i hänförd ton:

— En sådan rörande kärleksscen!

Kaptenen, som kände sig allt mer och mer bortkommen, började nu åter tala om broderiet.

— Det är verkligen ett mycket vackert arbete! utbrast han.

Detta gav Colombe de Gaillefontaine, en annan vacker blondin, iförd en blå sidenklänning, ett tillfälle och hon sade blygt till Fleur-de-Lys, fastän i förhoppning, att den vackre kaptenen skulle svara henne:

— Min kära Gondelaurier, har ni sett draperierna i Hôtel de la Roche-Guyon?

— Är det inte det palatset, vars trädgård tillhör Louvren? frågade Diane de Christeuil skrattande, ty alldenstund hon hade vackra tänder, skrattade hon vid alla möjliga tillfällen.

— Och där det finns ett stort gammalt torn, en del av Paris’ gamla mur? tillade Amelotte de Montmichel, en söt brunett med fräsch hy och lockigt hår som hade för vana att sucka, liksom den andra skrattade, utan att veta varför.

— Min kära Colombe, sade dame Aloise, menar ni det palats, som på Karl VI:s tid tillhörde monsieur de Bacqueville?

— Karl VI! Karl VI! upprepade den unge mannen, i det han vred sina mustascher. Min Gud, ett sådant minne den goda damen har!

Fru de Gondelaurier fortsatte:

— Verkligen överdådiga tapisserier! Till den grad överdådiga, att de anses vara oöverträffade.

I samma ögonblick ropade Bérangère de Champchevrier, en liten sju års flicka, som genom balkongens galler tittat ned på torget:

— O, kom och titta, söta gudmor Fleur-de-Lys, på den vackra danserskan, som dansar nere på torget och spelar tamburin mitt ibland en massa människor!

Man hörde verkligen också klangen av en tamburin.

— Förmodligen någon zigenerska, sade Fleur-de-Lys, i det hon med ointresserad min vände sig om mot torget.

— Låt oss titta! Låt oss titta! ropade hennes livliga väninnor och sprang allesammans fram till balkongen, under det att Fleur-de-Lys långsamt följde efter, begrundande sin fästmans kallsinnighet, och denne, mycket belåten med denna episod, som avbröt ett tynande och otrevligt samtal, återvände till bortre änden av rummet med minen hos en soldat, som blivit avlöst från sin post. Och dock var det ingen otrevlig tjänstgöring hos den älskliga Fleur-de-Lys, och det hade han inte heller tyckt förr i tiden. Men kaptenen hade så småningom blivit blasé, och utsikten till ett nära förestående giftermål blev honom för var dag allt mer och mer motbjudande. Dessutom hade han ett ombytligt lynne och — måste det omtalas? — med smak för simpla nöjen. Ehuru av mycket ädel börd hade han under sin officerstid lagt sig till med vanor, som hade passat en simpel soldat bättre. Han var förtjust i kroglivet och allt, som hörde ihop med det, och han kände sig aldrig riktigt hemmastadd annat än bland plumpt språk, lättfärdiga skönheter och lätta segrar. Det oaktat hade han i föräldrahemmet fått en viss bildning och uppfostran, men han hade alltför tidigt släppts på egen hand och alltför ung kommit in i garnisonslivet, och ädlingens polityr blev allt mer och mer avnött under soldatens bantlär. Ehuru han tack vare en viss återstod av respekt alltjämt fortsatte att då och då avlägga ett besök hos Fleur-de-Lys, kände han sig alltid dubbelt så bortkommen och förlägen tillsammans med henne; för det första därför att han, som delade sin kärlek mellan så många, hade alltför litet kvar för henne, och för det andra därför att han, då han fann sig omgiven av dessa vackra men stela och pryda damer, befann sig i ständig fruktan för att han, som var van att svära, i ett obevakat ögonblick skulle övergå till krogspråket.

Man kan föreställa sig verkan därav. Men med allt detta fanns det hos honom stora anspråk på elegans, smak i fråga om klädsel och ett ädelt uppträdande.

Nu stod han några minuter under tystnad, vare sig han tänkte eller inte, lutad mot eldstaden, då Fleur-de-Lys plötsligt vände sig om mot honom och tilltalade honom. När allt kom omkring, visade den stackars flickan sig endast kränkt, därför att hennes hjärta var sårat.

— Käre kusin, berättade ni inte för ett par månader sedan för oss om en liten zigenerska, som ni räddade ur ett dussin rövares händer en kväll, då ni anförde nattvakten?

— Jo, jag tror det, kära kusin, sade kaptenen.

— Nåväl, sade hon, då är det kanske samma zigenarflicka, som nu dansar nere på torget. Kom och se om ni känner igen henne, kusin Febus.

En hemlig önskan efter försoning framträdde tydligt i den vänliga inbjudan att komma närmare, som hon gav honom, och i hennes vänliga sätt att tilltala honom vid namn. Kapten Febus de Châteaupers, ty det var han, närmade sig balkongen med dröjande steg.

— Titta, sade Fleur-de-Lys ömt, i det hon lade sin hand på hans arm. Titta på den lilla flickan, som dansar därnere i ringen. Är det inte er zigenerska?

Febus tittade och sade:

— Jo, jag känner igen henne på geten.

— Ack ja, den lilla söta geten! sade Amelotte och knäppte i sin förtjusning ihop händerna.

— Är hornen verkligen av guld? frågade lilla Bérangère.

Utan att lämna stolen frågade dame Aloise:

— Är det en av de zigenerskor, som kom hit i fjol genom Porte Gibard?

— Kära mor, sade Fleur-de-Lys milt, den porten kallas numera Porte d'Enfer.

Mademoiselle Gondelaurier visste, hur det förargade kaptenen att höra modern tala på detta gammalmodiga sätt. Han hade faktiskt redan börjat hånle och mumla:

— Porte Gibard! Porte Gibard! Det är för att bereda väg för Karl VI!

— Gudmor, utbrast Bérangère, vars livliga kringirrande blick hade stannat på Notre Dametornet, vem är den där svarte mannen däruppe?

Flickorna höjde blicken. En man stod faktiskt lutad mot översta balustraden på norra tornet, som vette mot torget. Det var en präst, och de kunde tydligt urskilja både hans klädsel och hans ansikte, som han stödde mot båda händerna. För övrigt var han orörlig som en bildstod; hans blick tycktes vara fastnitad vid torget.

— Det är ärkedjäknen av Josas, sade Fleur-de-Lys.

— Ni måtte ha goda ögon, som kan känna igen honom på detta avstånd, anmärkte la Gaillefontaine.

— Så han tittar på den lilla danserskan! sade Diane de Christeuil.

— Zigenarflickan bör taga sig i akt, ty han älskar inte Egypten, sade Fleur-de-Lys.

— Det är stor skada, att mannen tittar så på henne, ty hon dansar förtjusande, sade Amelotte de Montmichel.

— Käre kusin Febus, sade Fleur-de-Lys plötsligt, eftersom ni känner den lilla zigenerskan, kan ni gärna vinka åt henne, att hon skall komma upp hit.

— Ja, ja! ropade alla de andra och klappade i händerna.

— Det är bara dumheter, svarade kapten Febus. Hon har säkerligen redan glömt mig, och jag vet inte ens hennes namn. Och han lutade sig ut över balkongräcket och ropade:

— Lilla vän!

Danserskan använde inte sin tamburin i detta ögonblick. Hon vände på huvudet åt det håll, varifrån rösten kom. Hennes strålande blick stannade på Febus, och hon stod orörlig i denna ställning.

Danserskan såg alltjämt på honom, så rodnade hon, tog sin tamburin under armen och banade sig väg genom skaran av gapande åskådare fram mot porten till det hus, där Febus befann sig, med långsamma, ostadiga steg och med den ängsliga uppsynen hos en fågel, som tjusas av en orm,

Ögonblicket efteråt drogs förhänget för dörren åt sidan, och zigenarflickan blev synlig på tröskeln, rodnande, förvirrad, andfådd och med nedslagna stora ögon. Hon vågade inte gå ett enda steg närmare.

Bérangère klappade händerna.

Danserskan stod orörlig på tröskeln. Hennes uppträdande hade en sällsam verkan på denna grupp unga flickor. Säkert är, att en otydlig och omedveten önskan att behaga den vackre officeren gripit dem alla, att den lysande uniformen med ens blivit medelpunkten för allas intresse och att det från och med det ögonblick, då han först visat sig bland dem, rått en viss hemlig, dov rivalitet, knappast erkänd av dem själva men inte desto mindre märkbar i alla deras ord och åtbörder. Men alldenstund de var ungefär lika vackra, så kämpade de med lika vapen, och var och en av dem kunde hysa lika stort hopp om att avgå med segern. Zigenarflickans ankomst gjorde plötsligt slut på denna jämvikt. Hennes skönhet var av ett sådant sällsynt slag, att så fort hon visade sig i rummet, tycktes hon sprida omkring sig ett bländande ljus. Inne i detta rum med de mörka draperierna och boaseringarna var hon ojämförligt mycket vackrare och mera strålande, än hon varit nere på torget. Mot sin vilja kände de unga damerna sig bländade. Var och en av dem insåg, att hennes egen skönhet så att säga ställdes i skuggan, och till följd därav förändrade de med ens taktik, utan att ett enda ord yttrats därom av någon av dem. Men det oaktat förstod de varandra fullkomligt. En fiende befann sig mitt ibland dem; alla kände det, alla gjorde gemensam sak med varandra. Till följd därav rönte zigenarflickan ett iskallt mottagande. De granskade henne från topp till tå och såg sedan på varandra. Det var tillräckligt, allt var förstått. Under tiden väntade den unga flickan på att bli tilltalad, varvid hon kände sig så upprörd, att hon inte vågade höja blicken.

Kaptenen var den, som bröt tystnaden.

— På min ära, sade han i sin vanliga inbilska ton, en förtjusande varelse! Eller vad tycker ni, kära kusin?

Denna anmärkning, som en finkänsligare beundrare åtminstone skulle ha uttalat med dämpad röst, bidrog inte till att skingra den kvinnliga svartsjuka, som stod rustad mot zigenarflickan.

Fleur-de-Lys svarade i affekterat likgiltig, ehuru något skarp ton:

— Åh, inte illa!

De andra viskade sinsemellan.

Till sist tilltalade madame Aloise, som inte var mindre svartsjuk, därför att hon var det på dotterns vägnar, zigenerskan:

— Kom närmare, lilla vän.

— Kom närmare, lilla vän, upprepade med komisk värdighet lilla Bérangère, som nådde henne ungefär till midjan.

Zigenerskan gick fram till den förnäma damen.

— Mitt vackra barn, sade Febus i menande ton, i det även han trädde fram några steg, jag vet inte om jag har den stora lyckan att vara ihågkommen av er…

Hon avbröt honom genom att säga med en blick och ett småleende av oändlig älsklighet:

— Jo då!

— Hon har gott minne, anmärkte Fleur-de-Lys.

— Jaså, sade Febus. Men ni hade så bråttom att smyga er bort på kvällen. Skrämde jag er?

— Nej då! svarade flickan. Detta ”nej då” uttalades i en ton, som gav Fleur-de-Lys ett sting i hjärtat.

— Ni lämnade kvar i ert ställe, mitt vackra barn, fortsatte kaptenen, vars tunga blev ledigare nu, när han talade med en flicka från gatan, en sällsynt hemsk varelse, puckelryggig och enögd, klockringare hos biskopen, har jag för mig. Det påstås, att han är oäkta son till en ärkedjäkne och djävul till börden. Han har vackra namn också. Han heter Quatre-Temps, Pâcques-Fleuries, Mardi-Gras eller något i den vägen. I varje fall ett namn, som kommer en att tänka på klockringning. Jaså, han funderade på att föra bort er, som om ni vore avsedd för en kyrkstöt! Det var att gå litet för långt. Vad tusan kunde den där nattugglan vilja er? Tala om det för mig.

— Det vet jag inte, svarade hon.

— Har man sett maken till oförskämdhet! En klockringare, som vill enlevera en vacker flicka, som om han vore en greve! Det var verkligen fräckt! Men han fick sota ordentligt för det. Mäster Pierrat Torterue är den hårdhäntaste stalldräng, som någonsin haft hand om en skojare. Och om det bereder er nöje att höra det, så kan jag tala om för er, att er klockringare fick huden ordentligt barkad.

— Stackars man! sade zigenerskan, som vid dessa ord kom att tänka på scenen vid skampålen.

Kaptenen brast i skratt.

— För tusan, ert medlidande är lika mycket på sin plats, som en plym på ett svinhuvud! Jag vill ha en isterbuk som en påve…

Han hejdade sig plötsligt.

— Ber om ursäkt, mina damer. Jag är rädd, att jag höll på att säga en dumhet.

— Fy skam, monsieur! sade la Gaillefontaine.

— Han tilltalar den där varelsen på hennes eget språk, tillade med sänkt röst Fleur-de-Lys, vars förtrytelse tilltog för vart ögonblick. Denna hennes förtrytelse minskades inte av att hon såg, hur förtjust kaptenen var i zigenerskan och framför allt i sig själv; han svängde sig om på klacken och upprepade med sitt naiva soldatgalanteri:

— Vid min själ, en älsklig flicka!

— Men litet barbariskt klädd, sade Diane de Christeuil och smålog för att visa sina vackra tänder.

Dessa ord var som en ljusglimt för de andra. De visade dem zigenerskans ömmaste punkt. Eftersom de inte hade något att anmärka på hennes person, kastade de sig nu alla över hennes klädsel.

— Det är verkligen sant, lilla vän, sade Montmichel. Hur kan du ränna omkring på gatorna utan vare sig halsduk eller bröststycke?

— Och en sådan förskräckligt kort kjol! tillade la Gaillefontaine.

— Kära vän, fortsatte Fleur-de-Lys med samma skärpa, stadsvakten kommer att ta er för att ni går med förgyllt bälte.

— Min lilla vän, fortsatte Christeuil med ett oförsonligt leende, om du vore nog anständig att använda ärmar till din klänning, skulle dina armar vara mindre solbrända.

Det var en syn, värd en intelligentare åskådare än kapten Febus, att iakttaga hur dessa fina flickor med sina giftiga tungor ormade sig, gled och slingrade sig kring gatudanserskan; de var både grymma och behagsjuka, de plockade skoningslöst sönder hennes stackars barbariska klädsel med dess glitter och bjäfs. Sedan följde skratt, ironiska skämt, förödmjukelser utan all ände. Sarkasmer, hånfulla ord och råd och föraktfulla blickar haglade över zigenerskan. Man hade kunnat tro sig se några av dessa unga romarinnor, som roade sig med att sticka guldnålar i barmen på en vacker slavinna. Och vad var för övrigt den fattiga gatudanserskan för dessa högborna ungmör? De tycktes knappast lägga märke till hennes närvaro, utan talade om henne och till henne, utan att sänka rösten, som om något samtidigt både motbjudande och simpelt.

Zigenerskan var inte okänslig för dessa små nålstyng. Gång på gång lågade hennes kinder av blygselns rodnad, hennes ögon av vrede, och ett föraktfullt svar tycktes sväva på hennes läppar. Hon gjorde sin misslynta lilla grimas, som läsaren redan känner till, men stod orörlig och såg på Febus med en undergiven och ljuv blick. I denna blick låg även förtjusning och ömhet. Det såg ut, som om hon lade band på sig av fruktan för att i annat fall bli fördriven därifrån.

Vad Febus själv beträffar, så skrattade han och tog flickans parti med en blandning av medlidande och oförskämdhet.

— Låt dem prata på, lilla vän, sade han och lät sina guldsporrar klirra. Er klädsel är otvivelaktigt litet barbarisk och bisarr, men vad betyder det för en så förtjusande flicka som ni?

— Min Gud! utbrast den blonda fröken de Gaillefontaine, i det hon med ett sarkastiskt leende sträckte på sin svanhals. Jag märker, att herrar officerare vid kungens bågskyttar har lätt att fatta eld inför ett par vackra zigenarögon.

— Och varför inte? sade Febus.

Vid detta svar, som Febus slängde fram helt likgiltigt, likt en sten, som man inte bryr sig om att se efter, var den faller ned, brast Colombe i skratt, vilket även var fallet med Diane, Amelotte och Fleur-de-Lys, under det att tårar samtidigt steg upp i den sistnämndas ögon,

Zigenarflickan, som slagit ned ögonen, då Colombe de Gaillefontaine talat, slog nu åter upp dem, strålande av glädje och stolthet och såg på Febus. I detta ögonblick var hon mycket vacker.

Den gamla damen, som åsåg hela denna scen, kände sig förargad, utan att veta varför.

— Heliga jungfru! utbrast hon plötsligt. Vad är det, som rör sig mellan mina fötter? O, det otäcka djuret!

Det var geten, som kommit och letat rätt på sin matmor och därvid fastnat med hornen i den ädla damens kjolar.

Utan att säga ett ord, frigjorde zigenerskan geten.

— O, titta på den lilla geten! Den har guldfötter! utropade Bérangère, dansande av förtjusning.

Zigenerskan hukade sig ned och tryckte ömt kinden mot getens huvud, liksom för att be den om förlåtelse, för att hon övergivit den på detta sätt.

Under tiden lutade Diane sig ned och viskade i Colombes öra:

— Min Gud, att jag inte kommit att tänka på det förr! Det är ju zigenerskan med geten. Det påstås, att hon är en häxa och att geten kan utföra riktiga underverk.

— Nåväl, svarade Colombe, i så fall är det nu getens tur att roa oss och att utföra ett underverk.

Diane och Colombe tilltalade ivrigt zigenerskan;

— Lilla vän, låt din get utföra ett underverk!

— Jag förstår inte vad ni menar, svarade danserskan.

— Jo, ett underverk, en trollkonst, korteligen: ett häxeri!

— Jag förstår inte, svarade hon. Så vände hon sig om mot geten, smekte den och sade:

-Djali! Djali!

I samma ögonblick lade Fleur-de-Lys märke till en liten broderad påse, som hängde ned från getens hals.

— Vad är det där? frågade hon zigenerskan.

Flickan såg på henne med sina stora ögon och svarade allvarligt:

— Det är min hemlighet.

— Jag skulle gärna vilja lära känna din hemlighet, tänkte Fleur-de-Lys.

Under tiden hade den ädla frun rest sig upp från sin stol och utropat i vredesmod:

— Hör på, zigenerska! Om varken du eller din get vill dansa för oss, vad har ni då här att göra?

Utan att svara, närmade zigenerskan sig långsamt dörren. Men ju närmare hon kom den, desto långsammare gick hon. En oemotståndlig magnet tycktes hejda hennes steg. Helt plötsligt vände hon sig om och såg på kapten Febus med tårar i ögonen.

— Vid Gud! utbrast kaptenen. Ni får inte gå på detta sätt. Kom tillbaka och dansa något för oss. Apropå det, älskling, vad heter ni?

— Esmeralda, svarade danserskan, utan att taga blicken ifrån honom.

Vid detta ovanliga namn brast flickorna i gapskratt.

— I sanning ett fruktansvärt namn för en ung dam! sade Diane.

— Nu ser ni tydligt, att hon är en trollpacka, sade Amelotte.

— Min kära vän, sade dame Aloise högtidligt, det namnet har säkerligen era föräldrar inte fiskat upp åt er ur dopfunten.

Emellertid hade Bérangère, utan att någon observerat det, för några minuter sedan med en bit kaka lockat geten med sig in i en vrå. De hade med ens blivit goda vänner, och det nyfikna barnet hade knutit lös den lilla påsen som geten bar vid halsen, öppnat den och tömt ut dess innehåll på mattan. Det var ett alfabet med varje bokstav på en särskild liten träkloss.

Så fort bokstäverna låg på mattan, fick barnet till sin förvåning se, hur geten (det var förmodligen ett av dess underverk) med sin förgyllda fot drog till sig vissa bokstäver och ordnade dem genom att försiktigt skjuta dem i en viss ordning. Snart bildade de ett ord, som geten tycktes vara van att sätta ihop, så lätt och ledigt gick det.

Bérangère började plötsligt klappa i händerna och utropade samtidigt:

— Gudmor Fleur-de-Lys, titta, vad geten har gjort!

Fleur-de-Lys sprang fram för att titta och ryckte till. Bokstäverna, som låg uppradade på golvet, bildade ordet FEBUS.

— Har geten skrivit det där? frågade hon med skälvande röst.

— Ja, gudmor, svarade Bérangère.

Och det var omöjligt att betvivla det, ty barnet kunde inte stava.

— Se där hennes hemlighet! tänkte Fleur-de-Lys.

Vid barnets utrop hade emellertid alla sprungit fram för att titta, fru Aloise, de unga damerna, zigenerskan, kaptenen.

Zigenerskan insåg, vilket fel geten begått. Hon rodnade och bleknade och började darra inför kaptenen, som såg på henne med ett småleende av belåtenhet och förvåning.

— Febus! viskade flickorna i största häpnad. Det är ju kaptenens namn!

Ni har ett underbart gott minne! sade Fleur-de-Lys till zigenerskan, som var alldeles förstenad. Så brast hon i gråt. O! stammade hon i förtvivlan, i det hon dolde ansiktet i sina vackra händer. Det är en trollpacka!

Men i djupet av hennes hjärta viskade en ännu bittrare röst:

— Det är en rival!

Så sjönk hon avsvimmad till golvet.

— Min dotter! Min dotter! ropade den förskräckta modern. Gå din väg, du zigenerska från avgrunden!

På ett ögonblick samlade Esmeralda ihop de olycksaliga bokstäverna, gjorde ett tecken åt Djali och gick ut genom den ena dörren, medan man bar ut Fleur-de-Lys genom den andra.

Då kapten Febus blivit lämnad ensam, tvekade han ett ögonblick mellan de två dörrarna; så följde han efter zigenerskan.

Andra kapitlet
EN PRÄST OCH EN FILOSOF ÄR INTE ETT OCH DETSAMMA

Den präst, som de unga damerna hade sett högst uppe på det norra tornet och som stått lutad ned över torget och betraktat zigenarflickans dans så uppmärksamt, var ärkedjäknen Claude Frollo.

Läsaren har säkerligen inte glömt den hemlighetsfulla cell, som ärkedjäknen låtit inreda åt sig i detta torn.

Varje dag, en timme före solnedgången gick ärkedjäknen uppför torntrappan och stängde in sig i denna cell, där han emellanåt tillbringade hela nätter. När han den ifrågavarande dagen kommit upp till den låga nischdörren och skulle sätta in den lilla nyckeln, som han alltid bar på sig i en pung, nåddes hans öra av ljudet av en tamburin och kastanjetter. Detta ljud kom ifrån torget nedanför. Såsom vi redan omtalat, hade cellen endast en glugg, som vette mot baksidan av kyrkan. Claude Frollo hade hastigt tagit nyckeln ur låset, och ögonblicket efteråt stod han på tornets tinnar i denna dystra tankfulla ställning, i vilken de unga damerna först hade sett honom.

Där stod han länge kvar, allvarlig, orörlig, så att säga uppgående i en enda blick, i en enda tanke. Hela Paris låg utbrett för hans fötter med sina tusentals tornspiror och sin cirkelrunda horisont av sluttande kullar; med sin flod slingrande sig under broarna och sina människor, som strömmade av och an genom gatorna; med sina moln av rök, med sin bergskedja av hustak, men av hela denna stora stad såg ärkedjäknen endast en fläck av dess stenläggning, torget nedanför kyrkan, och i hela denna böljande folkmassa endast en gestalt, zigenerskans.

Det hade varit svårt att säga vad denna blick uttryckte eller varifrån den låga kom, som glödde i den. Det var en stel blick och dock full av ängslan och uppror. Och på grund av kroppens orörlighet, som endast då och då skakades av en ofrivillig rysning, hade man kunnat säga, att det enda som levde hos Claude Frollo var hans ögon.

Zigenerskan dansade, snurrade sin tamburin på fingerspetsen, kastade upp den i luften, medan hon dansade en provensalsk saraband, lätt, smidig, munter och glad och omedveten om den fruktansvärda blick, som föll rakt på hennes huvud.

Folkhopen skockade sig kring henne. Då och då gick en man, klädd i en röd och gul rock, omkring för att åskådarna inte skulle tränga sig för nära henne. Så gick han tillbaka och satte sig på en stol, några steg från danserskan och tog getens huvud på sitt knä. Denne man tycktes vara zigenarflickans följeslagare. Från sin upphöjda plats kunde Claude Frollo inte urskilja hans anletsdrag.

Ärkedjäknen hade inte väl lagt märke till denne okände man, förrän hans uppmärksamhet tycktes delas mellan honom och danserskan, och hans uppsyn blev allt bittrare och bittrare. Helt plötsligt rätade han på sig, och hela hans kropp genomilades av en darrning.

— Vem kan den där mannen vara? mumlade han för sig själv. Förr har jag alltid sett henne ensam.

Han försvann nedför den slingrande spiraltrappan och skyndade vidare ned. Då han gick förbi dörren till klockrummet, fick han se något, som slog honom med häpnad; det var Quasimodo, som stod lutad mot en öppning och även han ivrigt kikande ned på torget. Han var så försänkt i djupa tankar, att han inte såg, att hans adoptivfader gick förbi. Hans vilda öga hade ett sällsamt uttryck; det låg i det något samtidigt både ömt och hänryckt.

— Det var besynnerligt! mumlade Claude. Är det zigenarflickan, som han betraktar på detta sätt?

Han fortsatte nedåt. Några minuter senare trädde den dystre ärkedjäknen ut på torget genom porten vid tornets fot.

— Vart har zigenarflickan tagit vägen, sade han, i det han blandade sig med en grupp åskådare som lockats dit av tamburinen.

— Det vet jag inte, svarade en av dem som stod närmast honom. Hon bara försvann. Jag tror, att hon gick in i ett av husen där mitt emot för att dansa en fandango, ty hon blev ropad dit.

I stället för zigenarflickan och på samma matta vars arabesker ögonblicket förut skymts av dansens fantastiska virvlar, såg ärkedjäknen nu den röda och gula karlen, som, för att i sin tur förtjäna litet småpengar, vandrade omkring i kretsen med armbågarna tryckta mot höfterna, huvudet tillbakakastat, ansiktet alldeles blodrött, halsen utsträckt och med en stol mellan tänderna. På stolen hade han bundit fast en katt, som en kvinna i trakten hade lånat honom och som fräste och spottade av förfäran.

— Vid vår fru! utropade ärkedjäknen i samma ögonblick som gycklaren med stora svettpärlor rinnande över ansiktet gick förbi honom med sin pyramid av stol och katt. Vad gör mäster Pierre Gringoire här?

Ärkedjäknens sträva röst skrämde den stackars karlen så, att han förlorade jämvikten med hela sin byggnad, så att stol och katt föll ned på de kringståendes huvuden under skrik och skrän.

Det är mycket antagligt, att mäster Pierre Gringoire (ty det var verkligen han) skulle ha råkat illa ut för kattens ägarinna och alla de kringstående, vilkas ansikten blivit sönderslagna och klösta, om han inte i största hast begagnat sig av uppståndelsen till att taga sin tillflykt in i kyrkan, dit Claude Frollo gav honom ett tecken att följa med.

Katedralen låg redan mörk och öde; valven var uppfyllda av mörka skuggor, och lamporna i kapellen började tindra. Endast det stora rosettfönstret mitt på fasaden, vars tusende färgskiftningar upplystes av den nedgående solens strålar, skimrade i mörkret som en massa diamanter och återkastade sitt bländande stjärnspel mot andra änden av kyrkans skepp.

Då de gått några steg, lutade dom Claude ryggen mot en pelare och fixerade Gringoire skarpt. Det var inte denna blick, som Gringoire hade fruktat i sin blygsel över att bli ertappad i sin gycklarekostym av en så lärd och allvarlig man. I prästens blick låg varken hån eller ironi; den var allvarlig, lugn och forskande. Ärkedjäknen var den, som först bröt tystnaden.

— Kom närmare, mäster Pierre, sade han. Ni har mycket att förklara för mig. Först och främst, hur kommer det sig, att jag inte sett till er på två månader och att jag återser er på ett offentligt torg i en dyrbar förklädnad, till hälften röd, till hälften gul som ett Caudebecäpple?

— Ja, messire, det är i sanning en underbar dräkt, sade Gringoire i gudsnådelig ton, och jag känner mig ungefär lika väl till mods i den som en katt med en kurbits på huvudet. Jag erkänner ävenledes, att det är hårt att behöva utsätta herrarna vid stadsvakten för risken att under denna rock prygla en pythagoreisk filosofs rygg. Men vad vill ni, vördade mästare? Felet ligger helt och hållet hos min gamla rock, som snöpligt svek mig mitt i vintern under förevändning av att falla i trasor och att den nödvändigtvis måste komma till vila i en lumpsamlares säck. Vad skulle jag då taga mig till? Civilisationen har ännu inte nått ett sådant stadium, att man kan gå alldeles naken, såsom gamle Diogenes kunnat önska. Lägg därtill det faktum, att det blåste mycket kallt och att januari månad inte är den lämpligaste tidpunkten att välja, om man vill leda mänskligheten ett steg framåt. Den här jackan erbjöd sig själv, jag tog den och lämnade kvar min gamla svarta rock, som för en sådan hermetiker som jag var allt för litet hermetiskt tillsluten. Därför ser ni mig nu i min gycklaredräkt. Vad vill ni? Det är en tillfällig solförmörkelse. Ni vet ju, att Apollo vaktade Admetes får.

— Verkligen ett fint yrke ni ägnar er åt! sade prästen.

— Jag erkänner, vördade mästare, att det är bättre att filosofera, att blåsa upp en flamma i smältugnen eller mottaga en från himlen, än att bära kattor i triumf över torget. Och det var av den anledningen som jag, när ni tilltalade mig, kände mig lika bortkommen som en åsna framför ett stekspett. Men vad skulle jag taga mig till, messire? Man måste äta varje dag, och de allra vackraste verser på fastande mage kan inte jämföras med en bit ost. Jag hade för prinsessan Margareta av Flandern skrivit den där festdikten ni vet, och staden har inte betalat mig något för den, under förevändning att den inte var bra. Ja, som ni ser, var jag nära att svälta ihjäl. Till all lycka är jag ganska stark i käften, så jag sade till min käft: ”Utför några konststycken, skaffa dig själv föda.” Ett sällskap vagabonder, som nu har blivit mina goda vänner, har lärt mig en massa Herkules-konster, och nu matar jag mina tänder varje kväll med ett bröd, som jag under dagens lopp förtjänat i mitt anletes svett. När allt kommer omkring, så medger jag, att det är ett sorgligt användande av mina intellektuella förmögenheter och att människan inte är skapad till att ägna sitt liv åt att slå på en tamburin och bita i stolar. Men, vördade mästare, det är inte tillräckligt med att framleva sitt liv, man måste även göra något för att hålla sig vid liv.

Dom Claude hörde på under tystnad. Plötsligt fick hans insjunkna ögon ett sådant skarpt och genomträngande uttryck, att Gringoire kände sig pejlad till djupet av sin själ av denna blick.

— Gott, mäster Pierre! Men hur kommer det sig, att ni nu befinner er i sällskap med den där danserskan från Egypten?

— Jo, sade Gringoire, det beror helt enkelt därpå att hon är min hustru och jag hennes man,

Prästens mörka ögon sköt blixtar.

— Har du gjort detta, eländiga usling? röt han och grep i sitt raseri Gringoire i armen. Har du varit nog gudsförgäten att bära hand på denna flicka?

— Vid min andel i paradiset, ers nåd, svarade Gringoire, darrande i hela kroppen, svär jag, att jag inte ens rört henne, om det är det som oroar er.

— Vad är det således, ni talar om man och hustru? sade prästen.

Så utförligt som möjligt omtalade Gringoire allt det, som läsaren redan känner till, om sitt äventyr vid Mirakelgården och giftermålet med tillhjälp av den sönderslagna krukan, ett giftermål som än så länge inte gått i fullbordan, enär zigenerskan lämnat honom ensam varje natt, liksom hon gjort den första.

— Det är förargligt, slöt han, men det kommer sig därav att jag haft den oturen att bli gift med en jungfru.

— Vad menar ni? frågade ärkedjäknen som lugnats av denna redogörelse.

— Det är svårt att förklara det, svarade poeten. Det är vidskeplighet. Enligt vad en gammal tjuv, som bland oss kallas hertigen av Egypten, omtalat för mig, är min hustru ett hittebarn eller ett borttappat barn, vilket kommer på ett ut. Hon bär kring halsen en amulett som, efter vad de påstår, en vacker dag skall hjälpa henne att återfinna sina föräldrar, men som skulle förlora sin dygd om flickan förlorade sin. Varav följer, att vi båda två förblir fullkomligt dygdiga.

— Alltså, återtog Claude, vars uppsyn ljusnat allt mer och mer, alltså tror ni, mäster Pierre, att denna flicka aldrig låtit någon man närma sig henne?

— Dom Claude, vad skulle väl en man kunna uträtta gentemot en dylik vidskeplighet? Hon har nu en gång för alla fått den i sitt huvud. Jag får erkänna, att det verkligen är en riktig sällsynthet att finna en sådan nunnekyskhet mitt ibland dessa zigenarflickor, som är så lätta att tämja, men hon har haft tre ting som skyddat henne — hertigen av Egypten som tagit henne under sitt beskydd, förmodligen i avsikt att en vacker dag få sälja henne till någon glad präst; hela stammen, som håller henne i en sällsam vördnad, som om hon vore den heliga Jungfrun själv; och för det tredje en viss liten näpen dolk, som den lilla skälmen alltid bär på sig, trots herr prevotens förbud, och som alltid finns i hennes hand, så fort man lägger armen om hennes midja. Jag kan tala om för er, att hon är en liten geting som kan stickas ordentligt.

Ärkedjäknen ansatte Gringoire med frågor.

Esmeralda var, enligt Gringoires åsikt, en menlös, förtjusande och älsklig varelse, med undantag för en viss liten grimas som var betecknande för henne, en okonstlad och oskyldig flicka, okunnig om allt och entusiastisk för allt, ännu så länge utan en aning om skillnaden mellan en man och en kvinna, för övrigt förtjust i dans, i ett larmande liv, i Guds fria natur, ett slags kvinnobi med osynliga vingar på fötterna, och levande i en ständig virvelvind av dans och musik. För denna sin natur hade hon att tacka det kringirrande liv hon alltid fört. Gringoire hade lyckats uppdaga, att hon ännu som ett litet barn hade färdats genom hela Spanien och Katalonien ända till Sicilien. Han trodde ävenledes, att den zigenarstam, som hon tillhörde, hade fört henne till konungariket Algeriet. Zigenarna, sade Gringoire, var vasaller under konungen i Algeriet i hans egenskap av hövding för de vita morernas stam. Säkert var, att Esmeralda ännu helt ung hade kommit till Frankrike genom Ungern. Från alla dessa länder hade den unga flickan fört med sig några fragment av språket, främmande sånger och åsikter, så att hennes språk var lika uppblandat som hennes halvt parisiska, halvt afrikanska klädsel. Hon var emellertid älskad av innevånarna i de stadsdelar, som hon frekventerade, till följd av sin munterhet, sin älskvärdhet, sin dans och sin sång. Av alla människor i hela staden trodde hon sig vara hatad endast av två, om vilka hon ofta talade med fruktan — säckkvinnan i Tour-Roland, en olycklig varelse, som hyste ett sällsamt hat mot alla zigenerskor och brukade förbanna den stackars flickan för var gång hon såg henne genom sin glugg; och en präst, som aldrig mötte henne, utan att på henne kasta blickar och ord, som gjorde henne förfärad. Omnämnandet av denna sista omständighet oroade ärkedjäknen synbart, utan att Gringoire ägnade detta faktum någon synnerlig uppmärksamhet, ty de två månader som förflutit, hade varit tillräckliga att komma poeten att glömma de sällsamma omständigheter, under vilka han första gången träffat zigenarflickan, samt ärkedjäknens närvaro vid detta tillfälle. För övrigt sade han, att den lilla danserskan inte fruktade någonting; hon spådde inte och var följaktligen trygg mot dessa häxeriprocesser som då för tiden förekom så ofta mot zigenerskor. Och för övrigt var Gringoire som en bror för henne, om också inte som en äkta man. När allt kom omkring så uthärdade filosofen mycket tåligt detta slags platoniska äktenskap. Han hade åtminstone mat och husrum; varje morgon lämnade han friborgarsamhället, oftast i sällskap med zigenarflickan, och han hjälpte henne i gathörnen att insamla de slantar, hon fick för sin dans. Varje kväll återvände han hem tillsammans med henne, lät henne låsa in sig på sin lilla kammare och sov den rättfärdiges sömn — i det stora hela ett mycket behagligt liv, sade han, och synnerligen lämpat för betraktelser. Och för övrigt var filosofen i själ och hjärta inte riktigt säker på att han var lidelsefullt förälskad i zigenerskan. Han älskade hennes get nästan lika mycket. Det var ett förtjusande djur, milt, intelligent, förståndigt. Under medeltiden var ingenting vanligare än dylika dresserade djur, som åskådarna förundrade sig över och som ofta befordrade sina dressörer till bålet. Men geten med de förgyllda fötterna utförde trollkonster, som egentligen var mycket oskyldiga. Gringoire förklarade dem för ärkedjäknen, som tycktes vara särskilt intresserad av dessa detaljer. I de flesta fall var det tillräckligt att hålla fram tamburinen på det eller det sättet mot geten, för att den skulle utföra den önskade handlingen. Den hade blivit dresserad till det av zigenerskan, som hade en så ovanlig begåvning för detta slags dressyr, att två månader varit tillräckliga att lära geten att med flyttbara bokstäver sätta ihop ordet Febus.

— Febus! sade prästen. Varför Febus?

— Det vet jag inte, svarade Gringoire. Det är kanske ett ord, som hon tror vara utrustat med någon hemlig magisk kraft. Hon upprepar det ofta i en viskning, då hon tror sig vara ensam.

— Är ni säker på, fortsatte Claude med sin genomträngande blick, att det endast är ett ord och inte ett namn?

— Vems namn? sade poeten.

— Hur skall jag kunna veta det? sade prästen.

— Jag inbillar mig, att det förhåller sig så här. Dessa zigenare är på sätt och vis elddyrkare och dyrkar solen. Därav Febus.

— Det förefaller mig inte lika tydligt och klart som det förefaller er, mäster Pierre.

— Ja, för mig kommer det på ett ut. För min skull får hon mumla Febus så mycket hon vill. Säkert är att Djali redan håller av mig lika mycket som henne.

— Vem är Djali?

— Geten.

Ärkedjäknen satte handen under hakan och tycktes fundera ett ögonblick. Plötsligt vände han sig om mot Gringoire.

— Kan ni svära på att ni inte har rört henne?

— Rört vem? sade Gringoire. Geten?

— Nej, den där kvinnan.

— Min hustru? Jag svär, att jag inte har gjort det.

— Och dock är ni ofta ensam med henne.

— Varenda kväll minst en timme.

Dom Claude rynkade pannan.

— Åhå! mumlade han. Svär mig vid er moders liv, upprepade ärkedjäknen hastigt, att du inte så mycket som rört denna kvinna med din fingerspets.

— Jag skulle även kunna svära det vid min faders huvud, svarat poeten. Men vördade mästare, tillåt mig att göra er en enda fråga.

— Tala!

— Vad kan den saken angå er?

Ärkedjäknens bleka ansikte blev blossande rött som en ung flickas. Han stod tyst ett ögonblick, så svarade han med synbar förlägenhet:

— Hör på mig, mäster Pierre Gringoire. Såvitt jag vet, tillhör ni inte de fördömda. Jag hyser intresse för er och vill er väl. Men kom ihåg, att den minsta beröring med denna zigenarflicka från helvetet skall göra er till satans undersåte. Ni vet, att det alltid är kroppen, som leder till själens undergång. Ve er, om ni någonsin närmar er denna kvinna! Det är allt jag har att säga er.

— Jag försökte det en gång, sade Gringoire och kliade sig i nacken. Det var första kvällen, men jag fick endast ett sting.

— Var ni verkligen nog djärv att göra det, mäster Pierre? utbrast prästen och hans uppsyn blev åter mörk.

— En annan gång, fortsatte poeten småleende, innan jag gick till sängs, kikade jag genom nyckelhålet och fick se den förtjusande unga damen i blotta linnet; hon var den älskligaste unga dam som någonsin kommit en säng att knarra med sin bara fot.

— Dra åt helvetet! utropade prästen med en förfärlig blick.

Han grep den häpne Gringoire i axlarna och sköt honom ut genom porten, varpå han med långa steg försvann in under katedralens mörkaste valvbågar.

Tredje kapitlet
KLOCKORNA

Från och med den morgon, då han stått i halsjärn, tyckte invånarna i trakten av Notre-Dame sig märka, att Quasimodos iver att ringa i klockorna hade svalnat betydligt. Förut hade klockorna varit i gång i ett sträck: långa ottesångsringningar, som varat till högmässan, själva storringningen till högmässan, ringningar till bröllop och barndop och alla möjliga slags ringningar. Den gamla kyrkan befann sig i en ständig virvel av ringningar. Någon klangens och nyckens ande tycktes ständigt sända ut sina ljud genom dessa kopparmunnar. Nu verkade det som om denne ande skulle ha försvunnit. Katedralen tycktes ha blivit dyster och mörk och tyst. Helgdagarna och begravningarna fick sina enkla ringningar, kala och osmyckade, nätt och jämnt vad ritualen krävde, och ingenting mer. Av de dubbla ljud, som utströmmar från en klocka, från orgeln inuti den och från klockorna utanpå, hördes numera endast orgeln. Det var, som om det inte funnits någon musik längre i klockorna. Inte desto mindre fanns Quasimodo alltjämt kvar där. Vad var det således som hänt honom? Berodde det på att blygseln och förtvivlan över scenen vid skampålen alltjämt fanns kvar i hans hjärta, att tortyrmästarens piskrapp alltjämt levde kvar i hans tankar och att sorgen däröver släckt alla känslor hos honom, till och med hans passion för klockorna, eller berodde det måhända därpå att Marie hade fått en rival i klockringarens hjärta? Blev måhända den stora klockan och hennes fjorton små systrar försummade för något ännu älskligare och mer tilltalande?

Det slumpade sig så, att i Herrans år 1482 inföll Marie Bebådelsedag på tisdagen den 25 mars. Den dagen var luften så ren och lätt, att Quasimodo erfor en återvändande tillgivenhet för sina klockor. Till följd därav steg han upp i norra tornet, under det att kyrkvaktaren därnere öppnade på vid gavel kyrkans alla stora portar, som då för tiden utgjordes av väldiga ekplankor, beklädda med koppar och beslagna med förgyllda spikar och infattade med skulpturer.

Uppkommen i klocktornet, betraktade Quasimodo en stund med en sorgsen skakning på huvudet sina sex sångerskor, liksom om det gjort honom ont att veta, att någonting främmande kommit in i hans hjärta mellan honom och dem. Men när han satt dem i gång, när han kände denna klockklase röra sig under hans hand, när han såg, ty han hörde det inte, hur de dallrande tonerna steg och föll i denna tonskala, likt fåglar som hoppar från kvist till kvist, då musikens demon hade gripit den stackars döva varelsen, då blev han åter lycklig, han sprang från det ena repet till det andra, upplivade med röst och åtbörder sina sex sångerskor, likt en orkesteranförare som eggar och sporrar levande musikanter.

— Seså, Gabrielle, sade han, sänd ut din klang över torget! Det är helgdag i dag. Thibauld, du får inte vara lat! Vad för slag? Kommer du på efterkälken! Skynda på! Har du blivit rostig, latmask? Så där ja, det är rätt! Fort! Fort! Låt inte kläppen synas. Gör dem alla lika döva, som jag är. Bravo, Thibauld! Det är rätt! Guillaume! Guillaume, du är den största och Pasquier den minsta, och ändå ringer Pasquier bättre än du. Jag kan slå vad om att de, som kan höra, hör honom bättre än dig. Bra gjort, Gabrielle! Hårdare, hårdare! Hej, ni där borta, ni två sparvar, vad har ni för er? Jag ser er inte göra det minsta buller. Vad är meningen med att era kopparnäbbar ser ut, som om de gäspade, när de borde sjunga? Se så, knoga på! Det är Marie Bebådelsedag. Det är vackert solsken i dag, och ringningen måste också vara vacker. Stackars Guillaume, du är ju alldeles andfådd, gamle gosse!

Han var helt och hållet upptagen av att driva på sina klockor.

Plötsligt kom han händelsevis att kasta en blick genom öppningen mellan de höga skifferskärmarna och såg då nere på torget en fantastiskt klädd flicka, som hade stannat och bredde ut på stenläggningen en matta, på vilken en liten get genast lade sig ned, under det att en skara åskådare höll på att samlas. Denna syn gav med ens hans tankar en annan riktning och kom hans entusiasm för musik att svalna. Han stod orörlig med ryggen vänd åt klockorna och såg på danserskan med denna tankfulla, ömma och milda blick, som redan slagit ärkedjäknen med förvåning. Under tiden tystnade de bortglömda klockorna, till stor missräkning för de älskare av klockringning, som stått på Pont-au-Change och hört på och som nu avlägsnade sig, lika shopna som en hund som blivit erbjuden ett ben men i stället fått en sten.

Fjärde kapitlet
ANANKE

Det hände sig en vacker morgon i denna samma mars månad (jag tror, att det var lördagen den 29, Saint-Eustachedagen) att vår unge vän studenten Jehan Frollo du Moulin, medan han klädde sig, märkte, att hans byxfickor, som innehöll hans börs, inte gav ifrån sig någon metallklang.

— Stackars börs! sade han, i det han drog upp den ur fickan. Vad för slag? Inte en enda liten slant! Så grymt tärningar, Venus och ölkrus har utmärglat dig! Så tom, rynkig och slankig du är! Du påminner om en furies vissnade barm! Jag vill fråga er, herr Cicero och herr Seneca, vars arbeten med hundöron på jag ser ligga kastade på golvet därborta, vad jag har för nytta av att veta att en guldécu med krona är värd trettiofem unzains på tjugufem sols och åtta denierer stycket, om jag inte har den minsta lilla styver att riskera på sexor all?

Han klädde sig, mycket sorgsen i hågen. Medan han snörde sina stövlar, kom han på en tanke, som han till en början sköt ifrån sig. Men den kom tillbaka, och han satte på sig sin väst avigt, ett tydligt tecken till en häftig inre strid, Till sist slängde han sin mössa i golvet och utropade:

— Jag gör det! Hända vad som hända vill, så går jag till min bror! Jag får en moralpredikan, men jag får på samma gång en écu.

Så tog han hastigt på sig sin rock, tog upp sin mössa och rusade i väg som en galning.

Han gick Rue de la Harpe fram mot la Cité. Då han passerade Rue de la Huchette, kittlades hans luktorgan behagligt av doften från de underbara stekar som avlöste varandra på stekspetten, och han kastade en förälskad blick på detta jättestekeri som en dag avlockat munken Calatagirone det patetiska utropet: ”Sannerligen, detta stekeri är en häpnadsväckande sak!”

Men Jehan hade ingenting att köpa frukost för och han gick med en djup suck vidare genom porten till Petit-Châtelet, detta väldiga dubbla klöverblad av massiva torn, som vaktade ingången till la Cité. Han gav sig inte ens tid att efter sin vana i förbigående kasta en sten på statyn över den uslingen Perinet Leclerc, som hade utlämnat Karl VI:s Paris åt engelsmännen, ett brott som hans avbild nu i trehundra år måst sona i hörnet av Rue de la Harpe och Rue de Buchi, som vid en evig skampåle.

Efter att ha gått över Petit-Pont och nedför Rue Neuve-Sainte-Geneviève befann sig Jehan de Molendino framför Notre-Dame. Då kom hela hans obeslutsamhet tillbaka, och han gick en stund omkring monsieur Legris’ staty och upprepade för sig själv:

— Moralpredikan är alldeles säker, men écun är tvivelaktig.

Han hejdade en kyrkvaktare, som kom ut från klostret.

— Var är ärkedjäknen av Josas? frågade han.

— Jag tror, att han är på sitt gömställe uppe i tornet, svarade mannen, och jag råder er att inte störa honom, såvida ni inte kommer från påven eller kungen.

Jehan gnuggade belåtet händerna.

— För katten, det här blir ett utmärkt tillfälle att se den beryktade trollcellen.

Denna möjlighet gjorde alldeles slut på hans tvekan, och han trädde beslutsamt in genom den lilla, mörka porten och började stiga uppför Saint-Gillestrappan, som leder till tornets övre våningar.

— Nu får jag äntligen se den! sade han under vägen. Vid den heliga jungfruns tofflor, det skall bli riktigt roligt att få se den där besynnerliga cellen, som min vördade broder döljer så väl. Det sägs, att han där tänder helveteseldar och vid dem steker de vises sten. För tusan! Jag bryr mig inte mer om de vises sten än om en kiselsten, och jag vill hellre finna en omelett i hans ugn än den allra största vises-sten.

Då han kommit upp till pelargalleriet, hämtade han andan ett ögonblick, i det han samtidigt svor ve och förbannelse över trappan, som aldrig tog slut. Sedan fortsatte han uppstigandet genom den smala dörren i norra tornet, som nu är stängd för allmänheten. Några ögonblick efter det att han passerat förbi klockburen, kom han till en liten nisch i sidomuren och under dess valvtak fanns en låg, smal dörr; tack vare en glugg i den runda muren mitt emot urskilde han ett väldigt lås och bastanta järnbeslag.

— Äntligen! sade studenten. Här är det otvivelaktigt.

Nyckeln satt i låset, dörren gick inåt. Han sköt sakta upp den och stack in huvudet.

Läsaren har säkerligen sett några arbeten av Rembrandt, som i många hänseenden skulle kunna kallas för målarkonstens Shakespeare. Bland alla dessa underbara gravyrer är det särskilt en, en etsning, som antages föreställa doktor Faust, som det är omöjligt att betrakta, utan att känna beundran. Den framställer en mörk och dyster cell, i mitten ett bord, belamrat med hemska saker, dödskallar, glober, retorter, kompasser, pergament. Vid detta bord står doktorn, klädd i sin vida, långa rock och sin pälsmössa nerdragen ända till ögonbrynen.

Endast hälften av hans kropp syns. Han har till hälften rest sig upp ur en väldig länstol, hans fingerknogar är stödda mot bordet, och han stirrar med bävan och nyfikenhet på en stor, lysande ring av magiska bokstäver, som strålar på väggen i bakgrunden, likt ett solspektrum i en camera obscura. Den kabbalistiska solen tycks dallra för ögat och uppfylla cellen med sin mystiska strålglans. Det är samtidigt både skrämmande och vackert.

Någonting påminnande om Fausts cell visade sig för Jehans blick, då han vågade sticka in huvudet genom dörröppningen. Det var ett lika dystert och halvmörkt rum. Där fanns ävenledes en stor länstol och ett bord, kompasser, retorter, djurskelett nedhängande från taket, en glob, liggande på golvet, dödskallar på pergamentsblad, fullklottrade med bokstäver och siffror, tjocka manuskript, uppstaplade på varandra; korteligen: allt möjligt vetenskapligt bråte, alltsammans betäckt av damm och spindelväv. Men där fanns ingen lysande trollcirkel, ingen doktor, som betraktar den med hänförelse.

Inte desto mindre var cellen inte tom. En man satt i länstolen och lutade sig fram över bordet. Jehan, mot vilken han satt med ryggen vänd, kunde endast se hans axlar och baksidan av hans huvud, men kunde utan svårighet känna igen detta kala huvud, som naturen bestått en ständig tonsur, liksom för att med detta yttre tecken tillkännagiva ärkedjäknens oemotståndliga prästerliga kallelse.

Jehan kände alltså igen sin bror, men dörren hade skjutits upp så sakta, att dom Claude inte var medveten om hans närvaro. Den nyfikne studenten begagnade sig av tillfället att i lugn och ro granska cellen. En stor ugn, som han till en början inte sett, stod till vänster om länstolen, alldeles under den lilla fönstergluggen. Det dagsljus, som trängde in genom denna öppning, banade sig väg genom en spindelväv, som smakfullt infattat sin rosett i fönstrets spetsbåge och i vars mitt insekten-arkitekten satt orörlig som navet i detta hjul av spetsar. På ugnen stod alla slags kärl, glasflaskor och retorter, lerkrus och kolfat. Med en suck konstaterade Jehan, att där inte fanns någon stekpanna.

— Kokapparaten är alldeles kall! tänkte han.

Det fanns verkligen ingen eld i ugnen, och det såg ut, som om det inte gjorts upp någon där på länge. En glasmask, som Jehan lade märke till bland alkemistredskapen och som ärkedjäknen förmodligen använde som skydd för ansiktet, då han arbetade med farliga substanser, låg i en vrå, betäckt av damm, som om den blivit alldeles glömd. Bredvid den låg en blåsbälg, som var lika dammig och på vars översida fanns en inskription i kopparbokstäver.

Ett stort antal andra inskriptioner fanns, enligt hermetikernas sedvänja, på väggarna, somliga skrivna med bläck, andra ristade med någon skarp metallspets, med grekiska bokstäver, gotiska bokstäver, hebreiska och romerska bokstäver om vartannat. Här och var lyste en och annan som ett baner bland lansspetsar, men merendels utgjordes de endast av korta latinska eller grekiska motton enligt medeltidens sed.

Där fanns även här och var hebreiska formler, av vilka Jehan inte förstod någonting alls. För övrigt syntes överallt stjärnor, människo- och djurgestalter och trianglar, som skar varandra, vilket bidrog till att ge väggen utseende av ett pappersblad, över vilket en apa dragit en penna, doppad i bläck.

För övrigt gjorde rummet i sin helhet ett intryck av vanvård och förfall, vilket ävenledes var fallet med instrumenten och redskapen, så att det såg ut, som om deras ägare för långe sedan upphört med sitt arbete för att ägna sig åt annan sysselsättning.

Denne ägare satt nu lutad över ett manuskript, prytt med sällsamma målningar, men tycktes förföljas av någon annan tanke, som ständigt blandade sig i hans meditationer. Åtminstone föreföll det Jehan så, då han hörde honom utbrista, ehuru med små pauser, likt den, som talar i sömnen:

— Ja, så sade Manu, så lärde Zoroaster: solen är född av elden, månen av solen. Elden är universums själ. Dess elementära atomer genomströmmar världen i oändlighet. Vid de punkter, där dessa strömmar skär varandra i himlen, framkallar de ljus; vid de punkter, där de skär varandra på jorden, framkallar de guld. Ljus — guld! Samma sak! Elden i konkret tillstånd, skillnaden mellan det synliga och det gripbara, mellan fluidet och den fasta substansen, mellan ånga och is — ingenting annat! Detta är inte några hugskott, det är naturens hemlighet. Detta ljus, som överströmmar min hand, är guld! Dessa samma atomer, som vibrerar enligt en viss lag, är det endast nödvändigt att kondensera enligt en viss annan lag. Men hur skall detta kunna göras? Somliga har kommit på den tanken att nedgräva en solstråle i jorden — Averroës, ja, det var Averroës, grävde ned en vid den första pelaren till vänster i den stora moskén i Cordova, men valvet får inte öppnas, så att man kan se, om experimentet lyckats, förrän om åttatusen år.

— För tusan! sade Jehan för sig själv. Det var en lång tid att vänta på en écu!

— Andra, fortsatte ärkedjäknen tankfullt, har kommit på den idén, att det skulle vara bättre att operera med en stråle från Sirius. Men det är svårt att få en sådan stråle ren, därför att många andra stjärnors strålar blandar sig med jordisk eld. Flamel! Det ligger ett järtecken i blotta namnet Flamma! Ja, elden, den är allt! Diamanten ligger i kolet, guldet i elden. Men hur skall man kunna utdraga det? Magistri påstår, att det finns vissa kvinnonamn, som besitter en sådan ljuv och hemlighetsfull trollmakt, att det är tillräckligt att uttala dem under operationen. Låt se, vad Manu säger därom: ”Där kvinnor blir ärade, där fröjdar sig gudarna; där de blir föraktade, är det gagnlöst att bedja till Gud. Kvinnoläppar är beständigt rena; de är som rinnande vatten, som solstrålar. Ett kvinnonamn bör vara behagligt, ljuvt, smekande, sluta med öppna vokaler och låta som en välsignelse.” Ja, den vise mannen har rätt. Maria, Sophia, Esmeral… Fördömelse! Ständigt denna tanke!

Och han slog häftigt igen boken.

Han strök sig med handen över pannan, liksom för att förjaga den tanke, som förföljde honom. Så tog han upp från bordet en spik och en hammare, på vars skaft fanns målade kabbalistiska tecken.

— Sedan någon tid tillbaka, sade han med ett bittert leende, har jag misslyckats med alla mina experiment. Jag är besatt av en enda idé, som förtär min hjärna som en eldslåga. Jag har inte ens lyckats uppdaga Cassiodori hemlighet med lampan, som brinner utan olja och veke — en sak, som emellertid i sig själv är ganska enkel.

— Åh tusan! mumlade Jehan för sig själv.

— Alltså, fortsatte prästen, är en enda eländig tanke tillräcklig att göra en man svag och dåraktig! O, så Claude Pernelle skulle skratta åt mig, hon som inte ens för ett ögonblick ville avvända Nicolas Flamels tankar från hans stora verk! Huru? Jag håller i min hand Hesekiels magiska hammare, med varje slag av vilken den fruktansvärde rabbinen, där han satt i sin trånga cell, sänkte en av sina fiender, som han dömt, om denne också befann sig på tvåtusen mils avstånd, djupt ned i jorden, som uppslukade honom. Själve kungen av Frankrike, som en kväll av misstag dunkat på den vise mannens dörr, sjönk ända till knäna ned genom stenläggningen på en av Paris’ gator. Detta hände för trehundra år sedan. Nåväl, jag har här hammaren och spiken, och dock är dessa verktyg inte fruktansvärdare än en hammare i en klensmeds hand. Och dock behöver man bara uppdaga den formel, som Hesekiel uttalade, när han slog hammaren mot spiken.

— En sådan småsak! tänkte Jehan.

— Låt se! Jag vill ändå göra ett försök! fortsatte ärkedjäknen livligt. Om jag lyckas, får jag se en blå låga slå upp ur spikhuvudet. Emen-hetan! Emen-hetan!… Nej, den är det inte. Sigeani! Sigeani! Måtte denna spik öppna graven, för var och en som bär namnet Febus…! Fördömelse… Ännu en gång, beständigt denna samma tanke!

Och han slängde i vredesmod ifrån sig hammaren. Sedan sjönk han så djupt ned i länstolen och över bordet, att Jehan förlorade honom ur sikte bakom stolens höga ryggstöd. I några minuter kunde han inte se något mer av honom än hans konvulsiviskt knutna hand, som vilade på en bok. Plötsligt satte dom Claude sig upp, fattade en passare och ristade med den in i väggen med stora bokstäver det grekiska ordet: Ananke.

— Min bror är en idiot, sade Jehan för sig själv. Det hade varit mycket enklare, om han hade skrivit ”fatum” (öde). Alla människor behärskar inte nödvändigtvis grekiska.

Ärkedjäknen sjönk åter ned i länstolen och stödde huvudet mot båda händerna, likt en sjuk, vars huvud är brännhett.

Studenten iakttog brodern med förvåning. Han, vars hjärta var lätt som luft, han, som inte följde någon annan lag här i världen än naturens goda, gamla lag, han, som lät sina passioner strömma ut enligt deras naturliga böjelse, han hade inte en aning om, hur ursinnigt detta hav av mänskliga lidelser stormar och sjuder, när det förgäves vägras utlopp, hur det samlar styrka, sväller och flödar över, hur det bryter ut i invärtes snyftningar och kvävda konvulsioner, tills det slutligen spränger sina fördämningar. Claude Frollos stränga, iskalla uppsyn, detta kalla omhölje av sträv och orubblig dygd hade alltid bedragit Jehan. Den muntre studenten hade inte ens i drömmen kommit att tänka på att lavan kokar och sjuder under Etnas snöbeklädda hjässa.

Det är svårt att säga, om några dylika tankar nu drog genom Jehans själ, men hur yr och tanklös han än var, så förstod han i alla fall, att han hade sett något, som han inte borde ha sett, att han hade uppdagat en av de allra djupaste hemligheterna i sin brors själ, att han inte fick låta Claude komma underfund med det. Då han såg, att ärkedjäknen åter försjunkit i sin förra orörlighet, drog han hastigt tillbaka huvudet och gjorde ett svagt buller utanför dörren, som om någon just kommit upp och tillkännagav sin ankomst.

— Stig in, sade ärkedjäknen från sin plats i cellen. Jag väntade er och lät därför med flit nyckeln sitta kvar i låset. Stig in, mäster Jacques!

Studenten klev helt morskt in. Ärkedjäknen, som kände sig högst illa berörd av detta besök på denna plats, spratt till i sin länstol.

— Det är i alla fall ett namn, som börjar med J, sade studenten med sin friska, odygdiga och näsvisa uppsyn.

Dom Claude hade nu återfått sin vanliga uppsyn.

— Vad har ni här att göra? frågade han.

— Min bror, svarade studenten, i det han vinnlade sig om att antaga en blygsam och allvarlig uppsyn och med oskyldig min plockade på sin mössa, jag har kommit hit för att be om —

— Vad då?

— En moralpredikan, som jag är i stort behov av. Jehan vågade inte tillägga högt: Och litet pengar, som jag är i ännu större behov av. Den sista delen av meningen blev endast frammumlad.

— Min herre, jag är mycket missbelåten med er, sade ärkedjäknen kallt.

— Ack! suckade studenten.

Dom Claude svängde sig om i länstolen och fixerade Jehan skarpt.

— Det gläder mig mycket att träffa er.

Detta var en högst olycksbådande inledning, och Jehan gjorde sig beredd på en svår dust.

— Jehan, jag får dagligen höra klagomål över er. Vad var det för ett slagsmål, i vilket ni misshandlade lille vicomte Albert de Ramonchamp med en käpp?

— Åh, svarade Jehan, det var väl ingenting att tala om! Den lille lymmeln roade sig med att stänka ned oss studenter genom att låta sin häst galoppera i smutsen.

— Och vad är det för en historia med Mahiet Fargel, vars kappa ni rivit sönder? Tunicam dechiraverunt, lyder anklagelsen.

— Ba! En gammal slängkappa. Den var ingenting värd.

— I anklagelsen står det tunicam, inte capettam. Förstår ni latin?

Jehan svarade inte något.

— Ja, fortsatte prästen, i det han ruskade på huvudet, så är det nu för tiden ställt med studierna och vetandet. Man förstår nätt och jämnt latin, syriskan är obekant, grekiskan så förhatlig, att det inte anses som okunnighet ens av de mest lärda män att hoppa över ett grekiskt ord, utan att läsa det, och att säga: ”Graecum est, non legitur”. (Det är grekiska, läses inte.)

Studenten höjde djärvt blicken.

— Min herr broder, behagar det er, att jag på god franska översätter det grekiska ord, som står skrivet där på väggen?

— Vilket ord?

— Ananke.

En svag rodnad drog över ärkedjäknens bleka kinder, likt rökvirvlar, som utvändigt tillkännager rörelserna på djupet hos en vulkan. Studenten lade knappast märke därtill.

— Nå, Jehan, stammade den äldre brodern. Vad betyder ordet?

— Ödet.

Dom Claude bleknade åter, och studenten fortsatte nonchalant:

— Och ordet under det, som är inristat med samma hand, Anagneia, det betyder okyskhet. Så ni ser, att man kan sin grekiska.

Ärkedjäknen satt tyst. Denna lektion i grekiska hade gjort honom tankfull.

Lille Jehan, som ägde ett bortskämt barns hela fientlighet, ansåg ögonblicket lämpligt att framföra sitt ärende. Så han anslog sin allra ödmjukaste ton och började:

— Min käre broder, känner ni ett sådant hat mot mig, att ni ser riktigt bister ut mot mig med anledning av några små pojkstreck och örfilar, utdelade alldeles rättvist bland några pojkar, quibusdam marmosetis? Som ni ser, min gode broder Claude, kan man sitt latin.

Men denna smeksamma och inställsamma ton utövade inte sin vanliga verkan på den stränge äldre brodern. Inte en enda rynka i ärkedjäknens panna glättades ut.

— Vart vill ni komma med det där? frågade han i skarp ton.

— Nåväl, hör på! utbrast Jehan modigt. Jag behöver pengar.

Vid denna djärva förklaring antog ärkedjäknens ansikte helt och hållet faders- och skolmästareuppsynen.

— Ni vet, monsieur Jehan, att vår förläning Tirechappe endast avkastar trettionio livres, elva sols och sex denierer. Det är ungefär en halv gång till så mycket, som den inbringade på bröderna Paclets tid, men det är inte mycket.

— Jag behöver pengar, sade Jehan stoiskt.

— Ni vet ju, att vederbörande bestämt, att de tjuguen husen endast är en förläning under biskopen och att vi inte kan inlösa dem till deras fulla äganderätt annat än genom att betala biskopen två marker silver à sex livres. Men jag har ännu inte lyckats skrapa ihop dessa två marker, och det vet ni.

— Jag vet endast, att jag behöver pengar, upprepade Jehan för tredje gången.

— Och vad behöver ni dem till?

Vid denna fråga lyste en stråle av hopp i Jehans ögon. Han antog åter sin smeksamma och inställsamma ton.

— Hör på mig, min gode broder Claude. Jag kommer inte till er i dåliga avsikter. Jag tänker inte kila till en krog med era pengar eller gå omkring på Paris gator och snobba i fina kläder och med en lakej i hälarna. Nej, min broder, det är fråga om välgörenhet.

— Vad för slags välgörenhet? frågade Claude smått förvånad.

— Två av mina vänner har för avsikt att köpa barnkläder åt en stackars änka på fattighuset. Det är en god gärning. Det kommer att kosta tre floriner, och jag vill lägga min andel.

— Vad heter era två vänner?

— Pierre l'Assommeur och Baptiste Croque-Oison.^[1]

— Hm! sade ärkedjäknen. Det där är två namn, som passar lika bra ihop med välgörenhet som en fältslunga på ett altare.

Säkert är, att Jehan valt mycket dåliga namn för sina två vänner. Han insåg det nu, när det var för sent.

— Och dessutom, fortsatte den skarpsinnige Claude, vad är det för slags barnkläder, som kostar tre floriner och därtill åt en änka på fattighuset? Och sedan när har änkorna på fattighuset börjat få barn?

Jehan bröt isen ännu en gång.

— Nåväl, sade han. Ja, jag behöver pengar för att i kväll kunna gå hem till Isabeau la Thierry vid Val-d'Amour.

— Liderliga sälle! utbrast prästen.

— Anagneia, inföll Jehan.

Detta citat, som studenten, kanske av odygd, lånade från väggen, utövade en sällsam verkan på prästen. Han bet sig i läppen, och hans vrede efterträddes av förvirring.

— Ge er i väg härifrån, sade han sedan. Jag väntar besök.

Studenten gjorde ännu ett försök.

— Broder Claude, ge mig åtminstone en enda sol att köpa mat för.

— Hur långt har ni hunnit i Gratiani dekretaler? frågade dom Claude.

— Jag har tappat min lärobok.

— Hur långt har ni hunnit i humaniora?

— Någon har stulit min Horatius.

— Hur långt har ni hunnit i Aristoteles?

— För tusan, bror, vad heter den där kyrkofadern, som säger, att alla kätterska åsikter i alla tider alltid funnit skydd bland snåren av Aristoteles’ metafysik? Fördömde Aristoteles! Jag vill inte fördärva min religion med hans metafysik.

— Unge man, fortsatte ärkedjäknen, vid kungens senaste intåg här i Paris befann sig i hans följe en ädling vid namn Philippe de Comines, som på sitt sadeltäcke bar inbroderat följande motto, som jag råder er att närmare begrunda: ”Qui non laborat, non manducet.” (Den, som inte arbetar, skall inte heller äta.)

Studenten stod tyst ett ögonblick i lyssnande ställning och med sänkt blick. Så såg han plötsligt på brodern och sade:

— Jaså, min gode broder, ni vägrar således att ge mig en enda slant att köpa en skorpa för hos bagarn?

— Qui non laborat, non manducet.

Vid detta svar av den omedgörlige ärkedjäknen dolde Jehan ansiktet i händerna som en kvinna och snyftade förtvivlat:

— Ototototoi.

— Vad menar ni med det? sade ärkedjäknen, förvånad över detta utbrott.

— Jo, svarade studenten och tittade åter upp med sina odygdiga ögon, som han gnuggat med fingrarna, för att de skulle se rödgråtna ut, det är grekiska! Det är en anapest ur Aiskylos, som förträffligt uttrycker sorg och smärta.

Och han brast i ett sådant skallande gapskratt, att ärkedjäknen måste le. Det var för övrigt Claudes eget fel; varför hade han skämt bort honom så?

— Min käre broder Claude, fortsatte Jehan, som hämtade mod av detta leende, titta på mina nötta stövlar. Ges det något mera tragiskt här i världen än en stövel, vars sula räcker ut tungan på detta sätt?

Ärkedjäknen hade hastigt åter antagit sin stränga uppsyn.

— Jag skall skicka er ett par nya stövlar, men inga pengar.

— Bara en enda liten slant, broder, envisades supplikanten. Jag skall lära mig Gratianus utantill, jag skall tro på Gud och bli en sannskyldig Pythagoras i fråga om vetande och dygder. Men av barmhärtighet, bara en enda liten slant!

Dom Claude ruskade på huvudet.

— Qui non laborat…

Jehan lät honom inte tala ut.

— Gott! sade han. Åt helvete således! Leve glädjen! Jag skall ränna på krogar, jag skall slåss, jag skall springa till flickor!

Därmed slängde han sin mössa i väggen och började knäppa med fingrarna, som om de varit kastanjetter.

Ärkedjäknen såg på honom med dyster min.

— Jehan, ni har ingen själ.

— I så fall saknar jag, enligt Epikuros, något, som inte har ett namn.

— Jehan, ni måste allvarligt tänka på att bättra er.

— Åhå! sade studenten, i det han omväxlande betraktade brodern och redskapen, som stod på ugnen. Jag tror, att allting är korkat här, åsikterna såväl som buteljerna!

— Jehan, ni befinner er på ett sluttande plan. Vet ni, vart det leder?

— Till krogen, sade Jehan.

— Krogen leder till skampålen.

— Den är endast ett annat slags lykta, och med den hade Diogenes måhända funnit sin människa.

— Skampålen leder till galgen.

— Galgen är en våg med en människa i ena vågskålen och hela världen i den andra.

— Galgen leder till helvetet.

— Där finns en präktig brasa.

— Jehan, Jehan, det här kommer att leda till en sorglig ändalykt.

— Det har i alla fall haft en god början.

I samma ögonblick hördes ljudet av steg i trappan.

— Hyssj! sade ärkedjäknen och tryckte fingret mot läpparna. Här kommer mäster Jacques. Hör på, Jehan, tillade han med sänkt röst. Tag er i akt för att någonsin tala om det, som ni sett eller hört här. Göm er fort under ugnen och andas inte.

Studenten smög sig in under ugnen. Medan han låg där, kom han på en fin idé.

— Apropå det, käre Claude, så skall jag ha en florin för att inte andas.

— Tyst! Jag lovar er den!

— Ni måste ge mig den.

— Tag den då! sade ärkedjäknen och slängde i vredesmod till honom sin pung. Jehan kröp in under ugnen, och dörren öppnades.

Femte kapitlet
DE TVÅ SVARTKLÄDDA MÄNNEN

Vad som vid första blicken slog vännen Jehan (vilken, såsom man lätteligen kan förstå, hade lagt sig till rätta så i sin vrå, att han kunde se och höra allt) var nykomlingens dystra klädsel och uppsyn. Och dock låg det en viss menlöshet utbredd över detta ansikte, men det var menlösheten hos katten eller hos domaren, ett slags tillgjort saktmod. Han var mycket grå och rynkig, närmade sig sextiotalet, hade plirande ögon, vita ögonbryn, hängande läpp och mycket stora händer. När Jehan såg, att det inte var någon mera betydande person, d.v.s. endast en läkare eller en ämbetsman, och att denne mans överläpp var mycket lång, ett tecken till dumhet, kröp han till rätta i sitt hål, förtvivlad över att nödgas stanna, han visste inte hur länge, i en sådan obekväm ställning och i ett sådant otrevligt sällskap.

Vad ärkedjäknen beträffar, så hade han inte ens gjort sig besväret att resa sig upp för att taga emot denna person. Han gav honom ett tecken att slå sig ned på en låg stol alldeles i närheten av dörren, och efter några sekunders tystnad, under vilken han tycktes fortsätta en påbörjad tankegång, sade han i ett slags beskyddareton:

— God dag, mäster Jacques.

— Var hälsad, mästare! svarade den svartklädde.

Det låg i det sätt, varpå å ena sidan detta ”mäster Jacques” och å andra sidan ”mästare” uttalades, samma skillnad som mellan ”herre” och ”nådig herre”. Det var uppenbarligen läraren och discipeln.

— Nå, började ärkedjäknen efter ännu en kort paus, som mäster Jacques tog sig i akt för att bryta, lyckades ni?

— Ack, mästare, svarade den andre med ett dystert leende, jag fortsätter att blåsa. Så mycket aska jag vill, men inte det allra minsta guldkorn.

Dom Claude gjorde en åtbörd av otålighet.

— Det är inte den saken, jag talar om, mäster Jacques Charmolue, utan om rannsakningen med er trollkarl. Är det inte Marc Cenaine han heter, taffeltäckaren vid räkenskapskontoret? Erkänner han sin trolldom? Har tortyren lyckats avtvinga honom en bekännelse?

— Tyvärr inte! svarade mäster Jacques, alltjämt med sitt sorgsna småleende. Ni har inte haft den trösten. Den mannen är en sannskyldig sten; vi skulle kunna koka honom i Marché-aux-Pourceaux utan att få honom att säga något. Vi sparar emellertid ingen möda för att uppdaga sanningen. Han har redan legat på sträckbänken. Vi har redan lagt alla våra järn i elden. Men ingenting hjälper. Den mannen är förskräcklig. Jag kommer ingen vart med honom.

— Har ni inte funnit något nytt i hans bostad?

— Jo, jo, svarade mäster Jacques och letade i sin ficka. Det här pergamentet. Det finns skrivet på det några ord, som vi inte förstår. Och dock kan kunglige prokuratorn Philippe Lheulier litet hebreiska, som han lärde sig med anledning av rättegången mot judarna vid Rue Kantersten i Bryssel.

Medan mäster Jacques sade detta, rullade han upp ett pergament.

— Ge mig det! sade ärkedjäknen. Efter att ha kastat en blick på det utbrast han: Rena, rama trolldomen, mäster Jacques! Emen-hetan! Det är häxornas rop, när de beger sig av till häxsabbaten. Per ipsum, et cum ipso, et in ipso! Det är den formel, som håller djävulen bunden nere i helvetet igen. Hax, pax, max! Det har att göra med medicin — en formel, som hjälper mot bett av galna hundar. Mäster Jacques, ni är kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter — det här pergamentet är en styggelse.

— Vi skall åter underkasta mannen tortyr. Här är något annat, tillade mäster Jacques och letade i sin påse, som vi funnit hemma hos Marc Cenaine.

Det var ett likadant kärl som de, vilka stod på ärkedjäknens ugn.

— Ah! sade dom Claude. En alkemistdegel!

— Jag skall erkänna för er, återtog mäster Jacques med sitt skygga och dumma leende, att jag prövat den över ugnen men att jag inte lyckats bättre med den än med min egen.

Ärkedjäknen granskade degeln.

— Vad är det, som finns inristat i degeln? Och! Och! Ett ord att driva bort loppor med! Den där Marc Cenaine är en okunnig klåpare! Jag kan utan svårighet tro er; ni kan inte göra guld med den här. Det enda den duger till är att under sommaren ha den stående i alkoven!

— På tal om misstag, sade kunglige prokuratorn för kyrkliga angelägenheter, så studerade jag figurerna över portalen här nere, innan jag kom upp. Är ers högvördighet alldeles säker på att öppnandet av naturfilosofiens bok är framställt på den sidan, som vetter mot Hôtel-Dieu och att av de sju nakna gestalterna vid Vår Frus fötter den med vingar på fötterna är Mercurius?

— Ja, svarade prästen. Så skriver Augustin Nypho, den där italienske doktorn som hade en skäggig demon, som lärde honom allt. För resten kan vi gå ned, så skall jag förklara det för er från texten.

— Tack, mästare, sade Charmolue och bugade sig ända ned till golvet. Apropå det, så hade jag så när glömt den saken. När önskar ni, att jag skall låta gripa den där lilla trollpackan?

— Vilken trollpacka?

— Den där zigenerskan, ni vet, som trots det officiella förbudet kommer och dansar varenda dag på torget härnere. Hon har en get med djävulens horn, som är besatt; den läser och skriver, kan lika mycket matematik som Picatrix och skulle kunna vara tillräcklig anledning att få alla zigenare hängda. Rättegången är fullt förberedd och kommer att gå lätt och ledigt, det kan ni vara alldeles förvissad om. Vid min själ, en söt varelse den där lilla danserskan med de vackraste svarta ögon, som ett par egyptiska skarabéer. När skall vi börja?

Ärkedjäknen var mycket blek.

— Det skall jag låta er veta, stammade han nästan oartikulerat. Så tillade han med ansträngning: Ägna ni er åt Marc Cenaine.

— Var inte orolig, sade Charmolue småleende. När jag kommer tillbaka, skall jag åter låta spänna fast honom vid lädersängen. Men han är en riktig djävul. Han tröttar ut själva Pierrat Torterue, som har större händer än jag. Nu kommer turen till mangeln. Den är det finaste vi har, och han skall få smaka på den.

Dom Claude tycktes vara försänkt i dystert grubbel. Nu vände han sig till Charmolue,

— Mäster Pierrat… mäster Jacques, menar jag, ägna er åt Marc Cenaine.

— Ja, ja, dom Claude. Stackars karl! Han skall nog få lida ordentligt! Men en sådan idé också att vilja bege sig till en häxsabbat! Den, som är anställd i räknekammaren, borde väl känna till Karl den stores förordning. Vad lillan beträffar — Esmeralda, såsom de kallar henne — så skall jag invänta förhållningsorder från er. Ah, då vi kommer ned till portalen, måste ni även förklara för mig meningen med den där målade trädgårdsmästaren, som man ser vid ingången till kyrkan. Det är såningsmannen, inte sant. Nå, mästare, vad tänker ni på?

Dom Claude, som var försänkt i tankar, hörde inte på honom. Charmolue följde riktningen av hans blick och såg, att den var riktad på den stora spindelväven, som hängde som ett stort draperi framför det lilla fönstret. I samma ögonblick kastade sig en yr fluga, lockad av marssolen, mot nätet och fastnade i det. Då nätet skakade, kom en stor spindel utrusande ur sin cell i mitten och kastade sig med ett enda språng över den stackars flugan, som den vek dubbel med sina främre spröt, under det att dess hemska käkar borrade sig in i flugans huvud.

— Stackars fluga! sade kunglige prokuratorn i kyrkliga angelägenheter och höjde handen för att rädda den. Men liksom vaknande upp ur en dröm, sträckte ärkedjäknen ut handen och hejdade prokuratorn.

— Mäster Jacques, utropade han, låt ödet ha sin gång!

Prokuratorn vände sig om helt förskräckt. Det kändes, som om hans arm fastnat i ett skruvstäd. Prästens blick var orörlig och stel och vilade alltjämt på den lilla gruppen av spindel och fluga.

— Ja, utbrast prästen med en röst, som tycktes komma ur djupet av

hans hjärta. Där är en symbol av det hela! Hon flyger, hon är glad, hon har just trätt ut i livet, hon älskar våren, luften, friheten! Ja, men hon stöter emot det ödesdigra nätverket — spindeln kommer ut ur det — den hemska spindeln! Stackars danserska, stackars, till undergång dömda lilla fluga! Mäster Jacques, låt den vara! Det är ödet! Ack, Claude, du är spindeln, men du är även flugan! Du flög fram, sökande efter vetandet, mot ljuset, mot solen; din enda tanke var att komma ut i det fria, ut i den eviga sanningens klara dag. Men när du rusade fram mot den bländande gluggen, som leder till en annan värld, till en värld av ljus, förnuft och vetande, såg du, blinda fluga, omättlige vise, inte den subtila spindelväv, som av ödet placerats mellan ljuset och dig, du kastade dig emot den, stackars dåre, och nu kämpar du med krossat huvud och avslitna vingar mellan ödets tentakler! Mäster Jacques, låt spindeln fortsätta sitt verk!

— Jag försäkrar er, sade Charmolue, som såg på honom, utan att förstå honom, att jag inte skall röra den. Men för Guds skull, släpp min arm, mästare! Ni har en hand som av järn!

Ärkedjäknen hörde inte på honom.

— O, dåre, återtog han, utan att vända blicken från fönstret. Och även om du med dina svaga vingar hade kunnat genomtränga denna fruktansvärda väv, tror du, att du hade kunnat uppnå ljuset? Ack! Glaset utanför, detta genomskinliga hinder, denna kristallvägg, som är hårdare än koppar och som skiljer all filosofi från sanningen, hur skulle du ha kunnat passera genom den? O, vetandets inbilskhet! Hur många vise män har inte kommit fladdrande långa vägar för att krossa huvudet mot dig! Hur många varandra stridiga system kommer inte förgäves surrande mot denna eviga barriär!

Han tystnade. Denna sista tanke, som nästan omärkligt återfört hans tankegång från honom själv till vetenskapen, lugnade honom, och Jacques Charmolue återkallade honom helt och hållet till verkligheten genom att fråga:

— Seså, mästare, när vill ni hjälpa mig att göra guld? Jag brinner längtan att lyckas därmed!

Ärkedjäknen ruskade med ett bittert leende på huvudet.

— Mäster Jacques, läs Michel Psellus Dialogus de energia et operatione daemonum. Det, som vi gör, är inte alldeles oskyldigt.

— Tala inte så högt, mästare! Jag har haft mina aningar, sade Charmolue. Men man måtte väl få fuska litet i hermetiken, när man bara är kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter och har trettio écus om året. Men tala endast sakta.

I samma ögonblick nådde ett tuggande ljud Charmolues ängsliga öra.

— Vad är det där? frågade han.

Det var studenten, som, kännande sig mycket uttråkad och mycket öm i hela kroppen, just hade funnit en torr brödbit och en möglig ostkant och nu utan vidare ceremonier börjat äta upp dem. Alldenstund han var mycket hungrig, smackade han belåtet vid varje munsbit, och det var detta ljud, som oroat kunglige prokuratorn för kyrkliga angelägenheter.

— Det är min katt, sade ärkedjäknen hastigt, som låter en råtta sig väl smaka.

Denna förklaring tillfredsställde Charmolue.

— Ja visst, mästare, sade han med ett vördnadsfullt småleende. Varje stor filosof har sitt husdjur.

Men dom Claude som fruktade något nytt upptåg från Jehans sida, påminde sin värde discipel om att de hade några figurer nere vid portalen att studera tillsammans, och båda lämnade cellen, till stor lättnad för studenten, som på allvar börjat frukta, att hans knä skulle få en fördjupning efter hans haka.

Sjätte kapitlet
VERKAN AV SJU SVORDOMAR, UTTALADE I DET FRIA

— Gud vare lovad! utropade mäster Jehan, i det han kom fram från sitt gömställe. Äntligen har de där två ugglorna givit sig i väg! Och! Och! Hax! Pax! Loppor! Galna hundar! Djävulen! Jag har fått nog av deras samtal. Mitt huvud surrar som en kyrkklocka! Och möglig ost på köpet! Brrr! Nu måste jag skynda mig att taga hand om store brors börs och förvandla dess innehåll till buteljer.

Han kastade en öm och beundrande blick in i pungen, ordnade sin klädsel litet, gned av stövlarna, dammade av rockärmarna, som blivit gråa av aska, visslade en melodi, piruetterade ett slag, tittade sig omkring i cellen för att se efter, om där fanns någonting annat, han kunde taga med sig, skrapade här och där på ugnen lös någon glasamulett, som han kunde skänka Isabeau la Thierry, och stötte till sist upp dörren, som brodern lämnat olåst såsom ett sista bevis på omtänksamhet och som Jehan i sin tur lämnade öppen såsom ett sista bevis på odygd, och hoppade som en fågel nedför spiraltrappan.

Mitt i den mörka trappan stötte han med armbågen emot någonting, som brummande drog sig åt sidan; han antog, att det var Quasimodo, och det föreföll honom så löjligt, att han, då han gick nedför resten av trappan skakade av skratt och alltjämt skrattade, då han kom ut på torget.

Han gick några steg och fick så se de båda uvarna, det vill säga dom Claude och mäster Jacques Charmolue, ivrigt upptagna av att betrakta bildhuggerierna på portalen. Han smög sig fram till dem på tåspetsarna och hörde ärkedjäknen säga i en viskning till Charmolue:

— Det var Guillaume av Paris som lät ingravera Job på den där stenen av lapis lazuli med förgyllning i kanterna. Med Job menas de vises sten, som måste prövas och även pinas för att bli fulländad.

— Det är mig absolut likgiltigt, mumlade Jehan. Jag har börsen.

I samma ögonblick hörde han bakom sig en kraftig och sonor stämma, som uttalade en rad fruktansvärda eder:

— Guds blod! Guds död! Belsebub! Blixt och dunder! o.s.v.

— Vid mitt liv och min själ, utbrast Jehan, det där kan inte vara någon annan än min vän kapten Febus!

Namnet Febus nådde ärkedjäknens öra just då denne höll på att för mäster Charmolue förklara innebörden av en drake som gömde sin stjärt i ett badkar, ur vilket rök och ett krönt huvud steg upp. Dom Claude spratt till och tystnade plötsligt, till stor förvåning för Charmolue, vände sig om och såg sin bror Jehan skynda fram till en högväxt officer vid porten till Logis Gondelaurier.

Det var verkligen kapten Febus de Châteaupers. Han stod med ryggen stödd mot porten till det hus, där fästmön bodde, och svor som en turk.

— I sanning, kapten Febus, sade Jehan, i det han räckte honom handen, ni svär med en underbar kläm!

— Blixt och dunder! svarade kaptenen.

— Detsamma säger jag till er, svarade studenten. Men säg mig, tappre kapten, vadan alla dessa vackra ord?

— Ber om ursäkt, vän Jehan, utropade Febus, i det han skakade hans hand, men en sporrad häst kan inte tvärstanna. Och jag höll just på att svära i full galopp. Jag har just lämnat de där hycklerskorna däruppe, och för var gång jag kommer från dem, har jag alltid strupen full av svordomar och skulle kvävas, om jag inte spottade ut dem. Blixt och dunder!

— Vill ni komma med och dricka ett glas? frågade studenten.

Förslaget lugnade kaptenen.

— Hjärtans gärna, men jag har inga pengar.

— Men det har jag!

— Prat! Får jag se?

Värdigt och enkelt öppnade Jehan börsen framför kaptenens ögon. Emellertid hade ärkedjäknen, som lämnat den häpne Charmolue, närmat sig dem, i det han iakttog dem båda, utan att de lade märke till honom, så försänkta var de i betraktandet av börsen.

Febus utbrast:

— En börs i er ficka, Jehan! Det är ju som månen i ett ämbar vatten — man ser den, men den finns inte där, det är ingenting annat än en reflex. För tusan, jag kan slå vad om hur mycket som helst att det bara är kiselstenar.

Jehan svarade kallt:

— Ja, det här är de kiselstenar, med vilka jag stenlägger min ficka.

Och utan att tillägga ett enda ord, tömde han ut börsens innehåll på en avvisare.

— Vid Gud! utbrast Febus. Stora vita! Små vita! Denierer! Och riktiga guldörnar! Det är ju riktigt bländande!

Jehan förblev värdig och oberörd. Några små silvermynt hade rullat ned i smutsen på gatan; i sin iver lutade sig kaptenen ned efter dem. Jehan hejdade honom.

— Fy, kapten Febus de Châteaupers.

Febus räknade pengarna. Så vände han sig med en högtidlig min till Jehan och sade:

— Vet ni av, Jehan, att här är mer än tjugutre sols? Vem har ni rånat i natt?

Jehan kastade tillbaka sitt blonda och lockiga huvud och sade, i det han till hälften slöt ögonen, liksom i förakt:

— Man har en bror som är ärkedjäkne och halvidiot.

— Måtte Gud bevara den värde mannen! utbrast Febus.

— Låt oss nu gå och dricka ett glas, sade Jehan.

— Vart skall vi gå? sade Febus. Till ”Evas äpple”?

— Nej, kapten, låt oss gå till La Vieille Science. Där har de en skylt, som är som en rebus, och den tycker jag om.

— Ge tusan i rebusen, Jehan! Vinet är bättre på Evas äpple, och dessutom finns det vid sidan om porten en vinranka i solskenet, som piggar upp dig, medan jag dricker.

— Nåväl! Kör således för Eva och hennes äpple, sade studenten, i det han tog Febus under armen.

De två vännerna styrde sina steg mot ”Evas äpple”. Det är knappast nödvändigt att omtala, att de först stoppade ned pengarna igen och att ärkedjäknen följde efter dem.

Ärkedjäknen följde efter dem, blek och med mörk uppsyn. Var väl detta den Febus, vars förbannade namn varit inblandat i alla hans tankar, sedan hans samtal med Gringoire? Han visste det inte, men det var i varje fall en Febus, och detta magiska namn var en tillräcklig anledning för ärkedjäknen att smyga sig efter de två sorglösa dryckesbröderna, lyssna till deras ord och med spänd uppmärksamhet iakttaga deras minsta rörelser. Ingenting var emellertid lättare än att höra allt de sade, så högt talade de och så föga brydde de sig om att alla, som de mötte, lärde känna deras hemligheter. De pratade om dueller, om flickor, dryckeslag och galna upptåg.

Då de vek om ett gathörn, nådde ljudet av en tamburin deras öron från en öppen plats i närheten. Dom Claude hörde officeren säga till studenten:

— Blixt och dunder! Låt oss raska på.

— Varför det, Febus?

— Jag är rädd att zigenerskan skall få se mig.

— Vilken zigenerska?

— Flickan med geten.

— Esmeralda?

— Just hon, Jehan. Jag glömmer alltid hennes konstiga namn. Låt oss raska på. Hon skulle kunna känna igen mig, och jag vill inte, att hon skall tilltala mig på gatan.

— Känner ni henne således, Febus?

Nu såg ärkedjäknen, att Febus flinade, lutade sig fram och viskade något i örat på Jehan. Så brast Febus i skratt och knyckte med triumferande min på huvudet.

— Verkligen? sade Jehan.

— På min ära! sade Febus.

— I kväll?

— I kväll!

— Är ni säker på att hon kommer?

— Är ni galen, Jehan? Hur kan man någonsin betvivla något sådant?

— Kapten Febus, ni är en lyckans gullgosse.

Ärkedjäknen hörde hela detta samtal. Tänderna skallrade i hans mun, en rysning genomilade hela hans gestalt. Han stod stilla ett ögonblick, lutade sig som en drucken mot en avvisare, började åter gå och följde efter de två kumpanerna.

Då han åter hann fatt dem, hade de bytt om samtalsämne och han hörde dem sjunga med sina lungors hela styrka refrängen i en gammal sång.

Sjunde kapitlet
SPÖKMUNKEN

Den berömda krogen ”Evas äpple” var belägen i l'Université, i hörnet av Rue de la Rondelle och Rue du Bâtonnier. Stora krogsalen, som låg på nedre botten, var mycket stor och mycket låg, och taket uppbars i mitten av en bastant gulmålad träpelare. Överallt stod bord, blänkande tennstop hängde på väggarna, överallt syntes gäster, flickor i överflöd, ett stort fönster vette mot gatan, en vinranka vid porten, och över ingången gnisslade en järnskylt med ett äpple och en kvinna, rostig av regn och svängande av och an för vinden. Denna vindflöjel var skylten.

Natten föll på, gatan var mörk, och värdshuset, som upplystes av sina tända ljus, lyste på avstånd som en smedja i mörkret och utsände klangen av glas, skratt, svordomar och larm genom de söndriga fönsterrutorna. Genom imman, som värmen i rummet utbredde över innersidan av fönsterglaset, såg man vimlet av människor, och då och då hördes ett skallande gapskratt. De människor, som gick förbi, kastade sällan en blick åt det fönster, varifrån detta larm kom. Endast då och då höjde sig någon liten trasig pojkvasker på tåspetsarna för att ropa in på krogen det gamla rop, varmed man då för tiden hånade drinkare: ”Aux Houls, saouls, saouls, saouls!”

En man promenerade emellertid av och an, utan att låta störa sig av larmet, vände sig om, avlägsnade sig några steg och kom åter tillbaka, likt en vaktpost utanför sin skiltkur. Kappan var uppdragen ända till nässpetsen. Han hade just köpt denna kappa i ett klädstånd alldeles i närheten av ”Evas äpple”, förmodligen för att skydda sig mot marsnattens köld, men kanske även för att dölja sin dräkt. Gång på gång stannade han utanför det immiga fönstret, lyssnade, kikade in och stampade otåligt i marken.

Till sist öppnades krogdörren. Det tycktes vara vad han hade väntat på. Två kumpaner kom ut. Ljusskenet, som nu föll ut genom dörren, belyste för ett ögonblick deras rödmosiga ansikten. Mannen i kappan ställde sig på vakt i en portgång på andra sidan gatan.

— Blixt och dunder! sade den ene av de två kumpanerna. Klockan är strax sju. Det är just den för mitt möte utsatta tiden.

— Jag säger er, sade den andre med tjock röst, att jag inte bor vid Rue des Mauvaises Paroles, jag bor vid Rue Saint-Jean-Pain-Mollet, och ni är egensinnigare än en noshörning om ni säger motsatsen. Var och en vet, att den som en gång suttit på ryggen av en björn, aldrig mera blir rädd, men ni har en fin näsa, då det gäller att spåra upp en liten läckerbit, såsom Saint Jacques säger.

— Jehan, min vän, ni är drucken, svarade den andre.

— Det behagar er att säga det, Febus, svarade den förste raglande, men det är bevisat, att Plato hade en profil som en jakthund.

Läsaren har otvivelaktigt redan känt igen våra två värda vänner, kaptenen och studenten. Det vill synas, som om mannen, som stod på vakt i mörkret, ävenledes hade känt igen dem, ty han följde med långsamma steg efter alla de slingringar, som den raglande studenten tvang kaptenen att göra, ty den sistnämnde, som var en mera härdad drinkare, var alldeles redig.

Genom att lyssna ivrigt lyckades mannen i kappan höra hela det intressanta samtal, som följde.

— För tusan! Försök då att gå rakt fram, kandidaten. Ni vet ju, att jag måste lämna er. Klockan är sju, och jag skall träffa en kvinna.

— Lämna mig då! Ni är som slottet Dampmartin, som ständigt håller på att spricka av skratt.

— Vid min mormors vårtor, Jehan, ni pratar verkligen för mycket goja! Apropå det, Jehan, har ni några pengar kvar?

— Herr rektor, det är inte mitt fel. Det lilla slaktarhuset, parva boue cheria —

— Jehan, Jehan, ni vet, att jag lovat att möta den där lilla flickan vid änden av Pont Saint-Michel, att jag inte kan ta henne med mig till något annat ställe än till la Falourdel, den där gamla gumman som bor vid bron, och att jag måste betala för rummet i förskott. Den gamla vitskäggiga käringen vill inte ge mig kredit. Jehan, för Guds skull, vi har väl inte supit upp hela innehållet i prästens börs? Nog har ni väl litet pengar kvar?

— Medvetandet att ha förstört dagen väl är en god och smaklig krydda på kvällen.

— Blixt och dunder! Sluta upp med att prata dynga! Tala om för mig, Jehan, har ni några pengar kvar? Giv mig dem för skock miljoner smådjävlar, i annat fall letar jag igenom hela er kropp om jag också skulle finna er lika lusig som Job och lika skabbig som Caesar!

— Min herre, Rue Galiache är en gata som börjar vid Rue de la Verrerie och slutar vid Rue de la Tixeranderie.

— Ja visst, min gode vän Jehan, min stackars kamrat, Rue Galiache, mycket bra, mycket riktigt. Men i himmelens namn, sansa er. Jag vill bara ha en enda sol, ty klockan är sju.

— Tyst över allt och hör på sången:

”Quand les râts mangeront les cats,
Le roi sera seigneur d'Arras…”

— Nåväl, du Antikrists lärjunge, måtte djävulen strypa dig! skrek Febus och knuffade till den berusade studenten, som raglade mot väggen och gled utefter den sakta ned på Filip Augusts stenläggning. Tack vare den återstod av broderskänsla, som aldrig helt och hållet överger en supbroders hjärta, rullade Febus med foten Jehan till ett av dessa den fattiges örngott, som försynen alltid håller redo vid varje gathörn i Paris och som de rika helt föraktfullt kallar sophögar. Kaptenen lade varsamt Jehans huvud till rätta mot ett sluttande plan av ruttnade kålhuvuden och denne började med ens snarka i den allra präktigaste bas. Emellertid fanns det ännu litet agg kvar i kaptenens hjärta.

— Så mycket värre för dig, om djävulens kärra hämtar dig i förbifarten, sade han till den stackars sovande studenten och gick sin väg.

Mannen i kappan, som fortsatt att följa efter, stannade ett ögonblick framför den på marken utsträckte studenten, liksom av obeslutsamhet; så drog han en djup suck och följde kaptenen.

Då kapten Febus vek in på Rue Saint-André-des-Artes, observerade han, att någon följde efter honom. Då han händelsevis kastade en blick omkring sig, såg han nämligen en skugga smyga sig efter honom utefter husväggen. Han stannade, skuggan stannade; han gick vidare, även skuggan gick vidare. Detta oroade honom emellertid högst obetydligt.

— Äsch! sade han för sig själv. Det spelar ingen roll, ty jag har inte ett enda öre på mig.

Framför Autonkollegiet stannade han. Gatan låg alldeles övergiven. Medan han stod där och tittade, såg han skuggan närma sig med långsamma steg, så långsamma steg, att han mycket väl hann lägga märke till, att denna samma skugga var klädd i hatt och kappa. Då den kommit nära honom, stannade den och förblev stående lika orörlig som kardinalens staty. Men den riktade på Febus ett par ögon, som lyste som en katts i mörkret.

Kaptenen var modig och skulle inte ha känt någon fruktan för en bov med en dolk i handen. Men denna vandrande bildstod, denna förstelnade människa, kom blodet i hans ådror att isas. Just vid denna tid cirkulerade sällsamma rykten om en spökmunk, som nattetid strövade omkring på Paris gator, och han kom otydligt att tänka på detta rykte.

Han stod obeslutsam ett ögonblick; så bröt han tystnaden, i det han samtidigt försökte skratta.

— Min herre, sade han, om ni är en tjuv, vilket jag hoppas vara fallet, förefaller ni mig som en falk som slår ned på en ihålig nöt. Käre vän, jag tillhör en ruinerad familj. Försök hellre er lycka här strax bredvid, ty i kollegiets kapell finns det en bit av Kristi kors, infattad i silver.

Skuggans hand, som hittills varit dold under kappan, sträcktes fram och föll med ett örngrepp ned på Febus arm, i det skuggan samtidigt talade och sade:

— Kapten Febus de Châteaupers!

— Hur i helvete vet ni mitt namn? sade Febus.

— Jag vet inte bara ert namn, fortsatte mannen i kappan med sin gravlika stämma. Ni har ett möte i kväll.

— Ja, svarade den häpne Febus.

— Klockan sju.

— Ja, om en kvart.

— Hos la Falourdel.

— Alldeles.

— Hos kopplerskan vid Pont Saint-Michel.

— Ärkeängeln Saint Michel, såsom det heter i Fader Vår.

— Hädare! brummade spöket. Med en kvinna?

— Jag bekänner.

— Som heter…

— Esmeralda, sade Febus i lätt ton. Så småningom hade han återvunnit hela sin vanliga sorglöshet.

Vid detta namn ruskade skuggan ursinnigt kapten Febus’ arm.

— Kapten Febus de Châteaupers, du ljuger!

Den som i detta ögonblick hade sett kaptenens lågande blick, det språng han tog baklänges, så våldsamt att han frigjordes från den andres grepp, den stolta min varmed han lade handen på värjfästet, den som hade sett det, skulle ha blivit förfärad.

— Kristus och satan! utropade kaptenen. Det var ett ord som sällan träffar en Châteaupers’ öra. Du skulle inte våga upprepa det.

— Du ljuger! sade skuggan kallt.

Kaptenen gnisslade med tänderna. Spökmunken, vålnaden, vidskeplighet, allt detta hade han glömt i detta ögonblick. Han såg ingenting annat än en man och en förolämpning.

— Nåväl! Det är bra! stammade han med av raseri halvkvävd röst. Han drog sin värja, och skälvande av vrede fortsatte han: Hör hit! Skynda på! Värjor! Blod! Här på fläcken!

Men den andre rörde sig inte. Då han såg sin motståndare stå där med dragen värja redo att genomborra honom, sade han kallt och bittert:

— Kapten Febus, ni glömmer ert möte.

Anfallen av vrede hos sådana män som Febus är som sjudande mjölk, som av en droppe kallt vatten hindras att koka över. Dessa få ord kom värjspetsen att sänkas mot stenläggningen.

— Kapten, fortsatte mannen, i morgon, i övermorgon, och om en månad, om tio år skall ni finna mig fullt redo att skära halsen av er, men gå först till ert möte.

— Sannerligen, sade Febus, som om han försökte dagtinga med sig själv, en värja och en flicka är två förtjusande saker att träffa på ett och samma möte, men jag kan inte inse, varför jag skall behöva gå miste om den ena av dem för den andras skull, när jag kan få dem båda.

Med dessa ord stack han värjan i skidan.

— Gå till ert möte, återtog den okände.

— Min herre, svarade Febus med en viss förlägenhet, jag tackar er för er artighet. Ni har rätt, det blir tids nog för oss i morgon att klippa till knapphål på Fader Abrahams skinntröja åt varandra. Jag är er mycket förbunden för att ni ger mig tillåtelse att tillbringa ännu en angenäm kvartstimme. Jag hade verkligen hoppats att dessförinnan få sträcka ut er i rännstenen och ändå ha hunnit i rättan tid till damen, detta så mycket mer som det tillhör den goda tonen att vid dylika tillfällen låta kvinnan vänta en liten stund. Men ni tycks vara en-hygglig karl, och det tycks vara säkrast, att vi uppskjuter vårt lilla parti tills i morgon. Så nu går jag till mitt möte. Klockan sju är den bestämda tiden, som ni vet.

Febus kliade sig bakom örat.

— Kors för tusan! Det hade jag sånär glömt! Jag har inte ett öre på mig att betala rummet med, och den där gamla häxan vill ha betalt i förskott; hon litar inte på mig…

— Här har ni att betala med.

Febus kände, hur den okändes kalla hand smög ett större mynt i hans egen hand. Han kunde inte låta bli att taga emot myntet och trycka handen.

— Vid Gud! utropade han. Ni är en riktig hedersknyffel!

— Jag gör ett villkor, sade den obekante. Bevisa för mig, att jag haft orätt och att ni talat sanning. Göm mig i en vrå, varifrån jag kan se, huruvida denna kvinna verkligen är den, vars namn ni uttalat.

— Åh, hjärtans gärna! svarade Febus. Vi skall taga den heliga Martas rum. Ni kan se av hjärtans lust i den där lilla skrubben innanför det rummet.

— Kom då! sade skuggan.

— Till er tjänst, sade kaptenen. Jag vet verkligen inte, om ni inte är mäster Diabolus i egen hög person. Men låt oss vara vänner i kväll, så skall jag i morgon betala mina skulder med börsen och värjan.

Nu gick de hastigt vidare, och några minuter senare tillkännagav flodens brus för dem, att de befann sig på Pont Saint-Michel, som den tiden var bebyggd med hus.

— Jag skall först introducera er, sade Febus, och sedan går jag och hämtar damen, som väntar på mig i närheten av Petit-Châtelet.

Hans följeslagare svarade inte. Under hela den tid, de gått sida vid sida, hade han inte yttrat ett enda ord. Febus stannade vid en låg port, och bultade på den. Ett ljussken blev synligt i springorna.

— Vem är det? ropade en tandlös röst.

Kaptenen svarade med några eder, porten öppnades med ens, och de såg framför sig en gammal kvinna och en gammal lampa, som båda darrade. Gumman, som var nästan dubbelvikt, var klädd i trasor, hennes huvud som darrade, var omvirat med en trasa och upplyst av ett par små plirande ögon; hennes händer, ansikte och hals var fulla med rynkor, läpparna var vikta inåt över tandköttet, och omkring munnen hade hon vita morrhår, som förlänade henne utseendet av en katt. Hennes kyffe verkade inte mindre förfallet än hon själv. Väggarna var vitlimmade, takbjälkarna svarta, spiseln fallfärdig, överallt satt spindelvävar, mitt i rummet stod några rangliga stolar och ett dito bord. En smutsig barnunge satt på en askhög, och i bakgrunden syntes en trappa eller, rättare sagt, en stege, som ledde upp till ett vindsrum. Då de kom in i denna håla, drog Febus’ hemlighetsfulle följeslagare upp kappan ända till ögonen. Under tiden skyndade sig kaptenen, som hela tiden svor som en turk, att taga upp sin écu, varvid han samtidigt sade:

— Den heliga Martas kammare.

Den gamla kvinnan tog emot honom, som om han varit en prins, och lade ned écun i en dragkista. Det var samma mynt, som Febus fått av mannen i den svarta kappan. Medan hon vände ryggen till, smög den långhårige, trasige lille pojken, som suttit i askan och lekt, sig fram till kistan, tog upp écun och lade i stället dit ett vissnat blad, som han ryckt från en riskvist.

Den gamla kvinnan gav de två nådiga herrarna, såsom hon kallade dem, ett tecken att följa med och klättrade före dem upp för stegen. Då hon kom upp i vindskammaren, ställde hon ned lampan på en kista, och Febus, som tycktes vara hemmastadd i huset, öppnade en liten dörr, som ledde till en mörk skrubb.

— Stig in här, käre vän, sade han till sin följeslagare. Mannen i kappan lydde, utan att svara ett ord.

Dörren stängdes om honom. Han hörde Febus låsa den utifrån och ögonblicket efteråt gå nedför trappan jämte den gamla kvinnan. Lampan hade de tagit med sig.

Åttonde kapitlet
NYTTAN AV FÖNSTER SOM VETTER MOT FLODEN

Claude Frollo (ty vi förmodar, att läsaren, som är intelligentare än Febus, under hela detta äventyr i spökmunken inte sett någon annan än ärkedjäknen själv) trevade sig ett ögonblick omkring i det mörka kyffe, där kaptenen hade låst in honom. Det var en av dessa skrubbar, som byggmästare emellanåt lämnar i vinkeln som bildas av taket och den vägg som uppbär det. Där fanns varken fönster eller taklucka, och taket sluttade så, att man inte kunde stå rak därinne. Till följd därav var Claude nödsakad att stå nedhukad i dammet och murbruket, som knastrade under hans fötter. Hans huvud brann, och då han famlade sig omkring med händerna, fann han en glasbit, som han tryckte mot sin panna, och denna svalka beredde honom en viss lättnad.

Han hade väntat i en kvarts timme och det föreföll honom, som om han på denna stund hade blivit hundra år äldre. Plötsligt hörde han trätrappan knarra, någon kom uppför den. Luckan öppnades, och det blev ljust i rummet utanför. I den maskätna dörren till detta kyffe fanns en ganska bred springa, mot vilken han tryckte sitt ansikte, så att han kunde se allt som försiggick i den angränsande kammaren. Först kom den gamla kvinnan med kattansiktet upp genom luckan med lampan i handen; sedan Febus, vridande sina mustascher; sedan en tredje person, Esmeraldas smärta och graciösa gestalt. Prästen såg henne stiga upp genom golvet som en bländande uppenbarelse. Claude darrade, en dimma utbredde sig för hans ögon, hans pulsar dunkade, han kände formlig yrsel; han kunde varken se eller höra.

När han återkom till sina sinnen, var Febus och Esmeralda ensamma; de satt på kistan invid lampan, vars sken belyste deras unga ansikten och en ruskig säng vid bortre änden av rummet.

Alldeles invid sängen fanns ett fönster, vars glas påminde om en av regn genomdränkt spindelväv och genom vilket man såg en flik av himmelen och månen.

Den unga flickan satt där, rodnande, förvirrad, darrande. Hennes långa ögonfransar beskuggade hennes glödande kinder. Officeren, till vilken hon inte vågade höja blicken, strålade av förtjusning. Mekaniskt och med en förtjusande, blyg tafatthet ritade hon med fingret osammanhängande linjer på kistans lock och såg på detta finger. Hennes fot syntes inte, ty den lilla geten hade lagt sig över den.

Kaptenen var mycket elegant enligt den tidens mod.

Det var inte utan svårighet, som dom Claude kunde höra deras samtal, ty blodet dunkade i hans tinningar.

En enformig historia, detta samtal mellan två älskande, ett ständigt upprepande av ”jag älskar dig”, som är mycket enformigt och mycket intetsägande för ointresserade åhörare. Men Claude var ingen ointresserad åhörare.

— O, sade den unga flickan, utan att höja blicken, förakta mig inte, högvälborne herr Febus! Jag vet, att det jag gör, är orätt.

— Förakta er, mitt vackra barn! svarade officeren ridderligt. Förakta er! Varför skulle jag göra det?

— Därför att jag har följt er hit.

— Därvidlag, min sköna, är vi inte alls av samma åsikt. Jag borde inte endast förakta er, utan även hata er.

Den unga flickan såg på honom med förfärad min.

— Hata mig! utbrast hon. Vad har jag då gjort?

— För att jag fått be er så mycket.

— Åh, sade hon, det beror därpå att jag bryter ett löfte… nu kommer jag aldrig att återfinna mina föräldrar… amuletten kommer att förlora sin kraft… men vad gör det?… Varför skulle jag nu behöva far och mor?

Med dessa ord såg hon på kaptenen med sina stora, svarta ögon, som var fuktiga av glädje och ömhet.

— Måtte hin ta mig, om jag förstår er! utropade Febus.

Esmeralda satt tyst ett ögonblick; så föll en tår från hennes öga, en suck banade sig väg över hennes läppar och hon sade:

— O, ädle herre, jag älskar er.

Den unga flickan omgavs av en sådan atmosfär av kyskhet och oskuld, att Febus inte kände sig riktigt väl till mods vid hennes sida. Men dessa ord ingav honom mod.

— Ni älskar mig! sade han med förtjusning och lade armen om zigenerskans midja; han hade endast väntat på detta tillfälle.

Prästen såg det, och samtidigt kände han med fingret på spetsen av en dolk som han bar dold vid bröstet.

— Febus, fortsatte den unga flickan, i det hon milt frigjorde sig från kaptenens händer. Ni är god, ni är ädelmodig, ni har räddat mig, mig som endast är ett stackars zigenarbarn. Jag hade länge drömt om att en officer skulle rädda mitt liv. Det var om er, jag drömde, innan jag kände er, Febus. Officeren i min dröm bar en vacker uniform liksom ni, såg förnäm ut och hade värja. Ert namn är Febus, det är ett vackert namn; jag älskar ert namn — jag älskar er värja. Drag er värja, Febus, så att jag får se på den.

— Barn! sade kaptenen leende, i det han drog sin värja. Zigenerskan betraktade först fästet, sedan bladet, granskade med förtjusande nyfikenhet varje del därav, kysste värjan och sade:

— Du är en tapper mans värja! Jag älskar min kapten.

Febus begagnade sig ännu en gång av tillfället att på denna vackra böjda hals trycka en kyss, som kom den unga flickan att hastigt resa sig, blodröd i ansiktet, och prästen att gnissla med tänderna inne i den mörka skrubben.

— Febus, fortsatte flickan, låt mig tala med er. Gå omkring litet, så att jag får se er i hela er ståtliga längd och höra era sporrar klirra. Vad ni är vacker!

Kaptenen reste sig upp för att åtlyda hennes tillsägelse, i det han samtidigt bannade henne, ehuru med ett småleende av tillfredsställd fåfänga.

— Ni är verkligen en riktig liten barnunge! Apropå det, förtjuserska, har ni sett mig i full parad?

— Ack nej! svarade hon.

— Den är något till stilig.

Febus gick åter och satte sig bredvid henne, men denna gång närmare än förut.

— Hör på, min kära…

Zigenerskan gav honom med sin vackra lilla hand några lätta slag på munnen, med en barnslighet, full av glättighet och behag.

— Nej, nej, jag vill inte höra på er. Älskar ni mig? Jag vill, att ni skall säga mig om ni älskar mig.

— Om jag älskar dig, mitt livs ängel! utropade kaptenen, i det han till hälften föll på knä. Min kropp, mitt blod, min själ, allt tillhör dig, allt är endast ditt. Jag älskar dig och har aldrig älskat någon annan än dig.

Kaptenen hade så många gånger upprepat dessa ord vid många liknande tillfällen, att han rabblade upp dem i ett enda andedrag, utan att stappla. Vid denna lidelsefulla förklaring höjde zigenarflickan mot det svarta taket, som här intog himmelens plats, en blick full av outsäglig lycka.

— O! mumlade hon. I ett sådant ögonblick som detta borde man få dö!

Febus fann ”ögonblicket” lämpligt att stjäla ännu en kyss, som gick den stackars ärkedjäknen i skrubben genom märg och ben.

— Dö! utropade den förälskade kaptenen. Vad talar ni om, vackra ängel? Nu är rätta tiden att leva! För tusan, ett sådant skämt! Nej då, visst inte. Hör på mig, min kära Similar… Esmenarda… förlåt mig, men ni har ett sådant fördömt hedniskt namn, att jag aldrig kan få det över tungan. Det är som törntaggar som fastnar på tungan.

— Min Gud! sade den stackars flickan. Och jag som alltid brukade tycka, att mitt namn var så vackert, bara därför att det är så ovanligt. Men eftersom det misshagar er, så är jag fullt villig att heta Goton.

— Åh, seså! En sådan småsak är ingenting att gråta för, vackra förtjuserska! Det är ett namn, som man måste vänja sig vid, det är allt. När jag väl kan det utantill, kommer det ledigt nog. Alltså, min kära Similar, jag dyrkar er, jag älskar er så, att det är rent av underbart. Jag vet en liten flicka, som av den anledningen skulle kunna dö av ilska.

— Vem då? inföll den svartsjuka flickan.

— O, vad bryr vi oss om det? sade Febus. Älskar ni mig?

— O! sade hon.

— Nåväl, då är den saken klar. Ni skall få se, hur även jag skall älska er. Vi skall skaffa oss ett trevligt litet rum någonstans. Jag skall låta mina bågskyttar paradera utanför ert fönster — allesammans till häst, och stiligare än kapten Mignons. Jag har hillebardiärer och bågskyttar. Jag skall ta er med mig till alla nöjen här i staden. Vi skall titta på de stora trupprevyerna. De är storartade. Åttiotusen man under vapen — trettiotusen i vita harnesk — sextiosju baner — och så skall jag ta er med mig för att titta på lejonen i kungens palats — vilda djur, förstår ni. Det tycker alla kvinnor om.

Försänkt i ljuva tankar hade den unga kvinnan lyssnat till ljudet av hans röst, utan att giva akt på innebörden av hans ord.

— O, ni skall bli så lycklig! fortsatte kaptenen i det han varsamt spände upp bältet kring flickans midja.

— Men vad gör ni? sade hon hastigt. Denna tilltagsenhet hade ryckt upp henne ur hennes drömmerier.

— Ingenting alls, svarade Febus. Jag sade endast, att ni måste lägga av er hela den där gatkomediantdräkten då ni är hos mig.

— Då jag är hos dig, min Febus! sade den unga flickan ömt.

Hon blev åter tyst och tankfull.

Kaptenen, som blivit djärvare av hennes mildhet, lade åter armen kring hennes midja, utan att hon gjorde något motstånd. Så började han varsamt snöra upp det stackars barnets livstycke och rubbade till den grad hennes bröstduk, att den flämtande prästen såg, hur under det tunna tyget framträdde zigenerskans blottade skuldra, rund och glänsande, som månen då den höjer sig ur horisontens töcken.

Den unga flickan lät Febus hållas. Hon tycktes vara omedveten om vad han gjorde. Hans ögon flammade. Helt plötsligt vände hon sig mot honom och sade i en ton av oändlig ömhet:

— Febus, undervisa mig i din religion.

— Min religion! utbrast kaptenen med ett gapskratt. Skall jag undervisa er i min religion! Blixt och dunder! Vad skall ni med min religion att göra?

— Så att vi skall kunna gifta oss, svarade hon.

Kaptenens ansikte uttryckte förvåning, häpnad och förakt.

— Äsch! sade han. Vem tänker väl här på att gifta sig?

Zigenerskan bleknade, och hennes huvud sjönk ned mot bröstet.

— Älskade, sade Febus ömt, vad är meningen med alla dessa dumheter? Vad skall det tjäna till att gifta sig? Älskar vi varandra mindre, därför att en präst inte rabblat upp en massa latinska ord över oss?

Och medan han sade detta i sin allra ömmaste ton, flyttade han sig ännu närmare flickan, och hans smekande händer hade återtagit sin förra ställning kring den smärta och smidiga midjan, hans ögon blixtrade ännu mer.

Under tiden hade dom Claude iakttagit allt från sitt gömställe. Springorna mellan de murknade plankorna i dörren lämnade fritt tillträde för hans rovfågelsblick. Det måste erkännas att det var en prövande syn för en mörkhyad, bredaxlad präst, ända till detta ögonblick dömd till den strängaste klosterkyskhet. Han kände sig sällsamt upprörd, och var och en, som hade sett den olycklige mannens ansikte tätt intill de maskstungna plankorna, hade kunnat tro sig se en tiger, som mellan järngallren i sin bur betraktar en schakal som håller på att sluka en gasell.

Plötsligt ryckte Febus med en snabb rörelse bröstduken av flickan helt och hållet. Den stackars flickan, som satt där blek och tankfull, spratt till, som om hon vaknat upp ur en dröm, drog sig hastigt tillbaka från den närgångne kaptenen, kastade en blick på sin blottade barm, och rodnande, förvirrad, stum av blygsel, lade hon sina två vackra armar i kors över den för att dölja den. Om det inte varit för den rodnad, som glödde på hennes kinder, där hon stod, tyst och orörlig, hade man kunnat taga henne för en bildstod av Blygsamheten. Hennes blick var sänkt.

Vid kaptenens handling hade den hemlighetsfulla amulett som hon bar om halsen, blivit blottad.

— Vad är det där? sade han, i det han begagnade sig av denna förevändning att åter närma sig flickan, som skrämts bort från honom.

— Rör den inte, svarade hon ivrigt. Den är mitt beskydd, Det är genom den, som jag skall återfinna min familj, om jag bevarar mig värdig en sådan lycka. O, släpp mig, kapten! Min mor! Min stackars mor, var är du? Kom till min hjälp! Monsieur Febus, ge mig tillbaka min bröstduk!

Febus drog sig litet tillbaka och sade kallt:

— O, mademoiselle, nu ser jag tydligt att ni inte älskar mig!

— Skulle jag inte älska honom! utbrast den stackars flickan, och samtidigt klängde hon sig ömt fast vid kaptenen och tvingade honom att slå sig ned bredvid henne. Skulle jag inte älska dig, Febus! Hur kan du säga sådana elaka ord som söndersliter mitt hjärta? O, tag mig, gör vad du vill med mig, jag är din! Vad betyder amuletten nu för mig? Vad betyder min mor nu för mig? Du är min mor, eftersom jag älskar dig, Febus, min älskade Febus, ser du mig? Det är jag, se på mig. Det är din lilla flicka, som du inte får stöta tillbaka från dig, som själv kommer för att söka dig. Min själ, mitt liv, min kropp, allt är ditt! Nåväl, låt vara, vi skall inte gifta oss med varandra, det är inte din önskan, och för övrigt, vad är jag annat än en stackars flicka från gatan? Det vore verkligen snyggt, om en stackars danserska skulle bli gift med en officer! Jag var galen, som ens kunde tänka på det. Nej, nej, Febus, nej, jag skall vara din älskarinna, en flicka som skall vara din och endast din. Endast för det är jag skapad, inte för någonting annat. Fläckad, föraktad, vanärad, men vad betyder det? Även älskad! Jag skall vara den stoltaste och den lyckligaste bland kvinnor. Och när jag blir gammal och ful, Febus, då jag inte längre passar till att älska er, högvälborne herre, skall ni tillåta mig att tjäna er. Andra skall brodera skärp åt er, jag, er tjänarinna, skall taga hand om dem. Jag skall polera era sporrar, borsta er rock och rengöra era ridstövlar. Inte sant, min Febus, du skall visa mig så mycket medlidande? Och till dess, älska mig! Det är allt, som vi zigenerskor begär: luft och kärlek.

Med dessa ord slog hon armarna om officerens hals, höjde ögonen mot honom, bönfallande och småleende genom tårarna. Hennes mjuka barm skavdes av det grova tyget och de hårda broderierna på hans rock. Kaptenen, som var alldeles berusad, tryckte sina glödande läppar mot dessa sköna afrikanska axlar, och flickan, som låg där med blicken riktad mot taket skälvde och darrade under hans kyssar.

Plötsligt såg hon över Febus’ huvud ett annat huvud, ett blåblekt, sällsamt, förvridet ansikte med en djävulsk blick, och tätt intill detta ansikte syntes en hand, sluten kring skaftet på en dolk. Både ansiktet och handen tillhörde prästen, som lyckats spränga dörren och rusat uti rummet. Febus kunde inte se honom. Den unga flickan förblev orörlig, förstenad, stum under inflytande av denna ohyggliga syn.

Hon var till och med oförmögen att uppge ett rop. Hon såg dolken sänkas mot Febus och åter höjas, drypande av blod.

— Förbannelse! utbrast kaptenen och sjönk till golvet.

Hon svimmade. I samma ögonblick som hennes ögon slöt sig och medvetandet lämnade henne, tyckte hon sig känna en beröring av eld mot sina läppar, en kyss, som brände ännu mer än bödelns glödgade järn.

När hon återkom till medvetande, fann hon sig omgiven av beväpnade soldater. De höll på att bära bort kaptenen som badade i blod; prästen var försvunnen; fönstret i rummet, som vette mot floden, stod vidöppet; man höll just på att taga upp från golvet en kappa, som man antog tillhöra officeren, och hon hörde männen säga:

— Det är en trollpacka som stuckit ned en kapten.

1. Peter Knockout och Baptist Gåsknyckare.