Tal om läckerheter 2/Bihang

←  tal

Tal, om läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning av Bengt Bergius och Peter Jonas Bergius, Samuel Ödmann

Register.  →

BIHANG.

Såsom rummet uti sjelfva Talet icke medgaf at införa följande Samlingar, rörande en del Amphibier och Fiskar; ej heller sjelfva texten var så författad, at en så stor myckenhet artiklar kunde beqvämligen därunder upställas, så har man velat sammanbringa detta Bihang uti et oafbrutet stycke, samt til desto mera redighets vinnande inrätta det efter Linneanska Lärosättet. De Numrer, som stå före de så kallade Triviale namnen, utmärka Artens Numer uti Systemet, efter 12 Editionen.

AMPHIBIA NANTIA.

Petromyxon 1. Marinus, räknas i England för en stor läckerhet, och ätes ännu på Konungens bord, ehuru Henric I, förlorade lifvet genom denna rätt, i det han åt för stor portion däraf: Pennant. Charleton skrifver, at Englands Magnater hålla denna för en stor läckerhet. I Österrike är den mycket värderad, såsom mindre fet, men i köttet fastare än Ål: Crantz. I floden Tajo, vid Lissabon, fås ogement store Lampreter, som gå til 3 à 4 marker stycket, då de annorstädes ej väga mer än 4 à 6 lod: Zuchelli. p. 57. I N. England är den högt värderad: Josselyn. 2. Fluviatilis. Nejonöga, en fet och angenäm fisk: von Rohr; som af många kallas för läckerhet: Pontoppidan; kallas af Richter en Herremat, emedan köttet smakar såsom en Nöt-kärne. (hvilken liknelse!) De Nejonögon, som fås i floden Seavern i England, äro förträfflige om våren. Italienarne pläga lägga Nejonögon lefvande i Malvasier-vin, at dö, och göra sedan af dem en kräslighet: Children. Hist. de ssingularités Nat. d’Angleterre. 194. Fermin håller Nejonögon mera smakliga och mindre oljaktiga än Ål.

Raja, af detta ohyggliga slägtet, som ofta får namn af Sjödjefvul, och ömse så underligt beskrifves, blifva någre arter ätne, men man kan ej med visshet utstaka dem, emedan oftast det allmänna namnet Råcka brukas obestämdt hos resande. 1. Torpedo. Krampfisken. Des kött tyckes vara et ganska välsmakande gelée, som stekes och gifver en lätt sund spis: Cetti. Galenus berömer den såsom sund och välsmakande. Ätes såsom smaklig i Egypten: Forskål. 5. Fullonica, ätes af Grönländarne halfrutten: Fabricius. I allmänhet hafva Råckorne et godt, hvitt och smakligt kött, utan ben, endast bruskigt, så at alt kan ätas. Fermin omtalar 2 Råckor, som högst begärligt ätas, och tyckas vara Pastinaca och Rhinobatos. En Råckart beredes i Norrige til lutfisk och är då rätt läcker: Hammer. Du Tertre omtalar en Raja, som ficks vid ön St. Christophe, om 12 fots längd. Tio man orkade knapt bära lefren, men köttet var oäteligt.

Squalus. Hajslägtet är tranigt, och ätes icke gerna, om ej nöd eller vana kryddar anrättningen. Pennant skrifver, at få efterfråga Hajen, emedan des kött är obehagligt. Lindschoten, at Hajen är ganska obehaglig. Rennefort kallar Hajen hård och utan smak. Norrske Bonden torkar des späck såsom fläsk: Andersen. Spaniorerne äta Hajen och finna den god, men Portugiserne icke. Oviedo skrifver, at Hajen är ostridigt god. Därmed instämmer D’Avity. Forster berättar, at Engelsmännerne fångade en Haj, hvars kött stektes och fanns godt, men nog hårdsmält: Saml. af Cooks 2 Resa. I. 15; samma besättning åt utan olägenhet en Haj vid Mallicola, i hvars kött en förgiftad pilspets fanns. Negrer äta Hajen såsom en läckerhet, men han måste då förut ligga 8 à 10 dagar i solen och blifva stinkande: Barbot. Af Hajens ungar, som utskäras lefvande ur modren gör man sig en ganska läcker och sund välfägnad: Labat. Det är märkeligt, at desse ännu ofödde ungar kunna hållas vid lif uti et med hafs-vatten upfylt käril: Du Tertre. Dessa anmärkningar angå til större delen Squalus Carcharias, som på Grönland ätes kokad, torkad, halfrutten: Fabricius. 5. Zygäna, des kött är oäteligt: Du Tertre. 15. Pristis. Sågfisk, har hvitt och fett kött, och följakteligen, enligt Labats slutsätt, godt. Jefferys skrifver, at Såg-fisken är förträffelig til mat, hufvudet är tjockare och läckrare än et Kalfhufvud. Men Du Tertre beskrifver köttet såsom odugligt. Acipenser. 1. Sturio, Stör, hölls för den ypperste fisken hos de gamle, och acktades så högt i Rom, at de som inburo den på borden, hade kronor på sina hufvud och beledsagades med musik. Köttet är hvitt, hårdt, mycket fett och visqueust, liknar stadigt kalfkött, är svårsmält, bäst vid sommar-solståndet. Hanarne äro bättre än honorne, dock äro äfven desse förträfflige, när de fås råmstinne. Lefren faller sig för söt, hvarföre kockarne pläga rifva den med gallen: Rieger. Om Stören skrifver Brookes, at des kött är rätt födande men hårdsmäldt, Somlige hålla före at Stören bland fiskar är at anse såsom svinet bland fyrfotade djur. Brookes anser ock de råmstinne honor för bättre än hanar. Ifrån hufvud til stjerten går en tjock bruskrad, den somlige äta soltorkad. Brickell kallar Stören en förträffelig fisk, så god som Kalfkött om ej bättre, men lefren, utan at blandas med gallen, gör vämjelse. De gamle Störar blifva mycket hårda och svårsmälte säger Zuckert, och tillägger, det han icke tror någon fisk vara så födande som denne. Störens rygg smakar som kalfkött, buken som svinkött. Mjölken är i högsta mått delicat, skrifver Nobleville, dock är detta alt icke en mat för svaga magar. Den Sv. Fiskaren beskrifver Störens kött, såsom hvitt, lindrigt, födande, ljufligt i munnen och för magen angenämt. Dock med vederbörlig inskränkning s. 88. Pennant räknar Stören för en ibland de ypperligaste fiskar, såsom öfvermåttan välsmakande. Des kött beskrifves såsom hvitt, löst, lättsmält och hälsosamt. Des fett är gult och ymnigt. Stören är ej mycket sällsynt i Norrige, men ätes där aldrig: Ström. I Dannemark är den förbehållen för de rikas bord: Pontoppidan. I Saxen anses icke Stören för läckerhet v. Rohr. I N. England hålles den i ganska stort värde: Joselyn. I allmänhet tror man sig hafva funnit, at Stören blir desto smakeligare, ju längre han gått i friskt vatten: Richter. Af dennes råm göres Ryssarnas ryktbare Caviar. 2. Ruthenus. Sterlet, har et hvitt och läckert kött, som öfverträffar alla öfriga inom detta slägte: Marsigli. Le Brun håller Sterleten för den bästa fisk, som fås i hela Ryssland. Uti Comm. Litt. Nor. räknas Sterleten bland Rysslands läckerheter. De, hvilkas inra hud är gul, anses för de bästa. Uti Petersburg värderas Sterleten såsom synnerligen välsmakande: Beckmann. Salmon v. Goch skrifver at Sterleten af många räknas för den läckraste fisk i anseende til des fett; han smakar nästan som Ål. Sterleterne i Kama-floden i Siberien, äro bättre än de, som fås i Volga och andra floder: Rytschkow. Pallas. 3. Huso eller Beluga-Stören, har hvitt, mört och smakligt kött: Stralenberg. Crantz skrifver, at det liknar kalfkött, hvilket Marsigli bestyrker, som på denna Stör-art, i Donau, sedt 3 fingers späck öfver ryggen. Af denna göres den bästa Caviar: Strahlenberg. Jfr. Com. Litt. Norimb. Beluga Stören fås bättre i Jaik än Wolga: Rytschkow. En så kallad Belaja Rybiza uphöjes mycket af Stralenberg och Salm. Von Goch, såsom en af Rysslands yppersta fiskar. Stralenberg har sedt en Beluga Stör, som var 56 Engelska fot lång, och nästan 18 tjock. Acipenser Dauricus, hålles för läckrare än Stören: Georgii. Om Beluga Stören fås för öfrigt fullständigare underrättelser hos Pallas och Gmelin, i deras Resor genom Ryska riket. Balistes Vetula, kallad Oldwife eller Gumman, liknar nästan aldeles en cablieau; går till 200 skålpund och däröfver. Des kött är hvitt tendert, fett, nog fast och skifvar sig. Skinnet är grått, tjockt och fett. Köttet förträffligt, när det ätes färskt, men än läckrare när det i 5 à 6 timmar legat beströdt med groft salt. Är lättsmält, om det kokas väl, och man ledsnar ej därvid. Labat bestyrker detta, och Browne förklarar denna fisk för välsmaklig. Ostracion 6. Cornutus öfvergår all annan fisk i America när den rätt lagas: Browne. Ostracion Cubicus Forskål, är ganska välsmakande. Araberne upskära buken och uttaga köttet. Tetrodon 7. Mola är öfvermåtton välsmakande och därföre uti Carolina högt värderad: Brickell. Men vid Marseille är des kött icke godt: Brunniche. Diodon I. Atringa, är en läcker fisk: Watson. Cyclopterus 1. Lumpus. Sjuryggfisk; des kött ätes på Grönland både kokadt och spicket. Skinnet ätes rått, utom taggarna; äfven råmen: O. Fabricius. På Island nyttjas den mycket: Olafsen. I Norrige hålla någre denna fisk för oätelig, andre för en läckerhet: Ström, Pontoppidan. Uti Wermdö skärgård fås denna fisk stundom, särdeles om hösten emot stormar, men ätes icke af allmogen. Cyclopterus Ventricosus Pall. ätes af folket vid Östra hafvet, både rå och kokad. Köttet berömes såsom välsmakande och saltaktigt: Fasc. VII. p. 15. Syngnathus, hit torde den af Brookes omtalta Sea needle, eller Hafsnålen, Acus marina höra, som i Vestindien räknas för välsmakande; men de öfrige arter synas knapt hafva något äteligt.

FISKAR.

I. Afdelningen

APODES.

Muræna 1. Helena, hölls af Greken Erasistratus för det kräseligaste man kan äta: Athenæus. Archestratus prisar Messinas inbyggare lyckliga, som hade tilgång på denna läckerhet. Den bästa skal fås vid Rhegium: Paullini. Det är förmodeligen denna Muræna om hvilken Pilati skrifver, at han ej träffat någon bättre i hela Medelhafvet, än på Apuliska kusten. Brydone har aldrig ätit något läckrare. Den är hvitare och sundare än vanlig Ål. Vid Phare på Sicilien, fås ock förträffligare Murænæ. Cetti anmärker, at denna fisk är läck rast i November. 4 Anguilla, Ål, är en allmänt känd fisk. Förtjenar et rum bland de läckrare fiskar. Des kött är sött, hvitt, smakligt: Den Svenske Fiskaren. p. 36. Hickesius påstod, at Ålen, i god saft, öfverträffade all annan mat: Richter p. 851. Sistnämde Förf. liknar Ålens smak vid Lambertska nötter, p. 854. Våre Träsk-ålar äro mera mägtige, än Saltsjö-ålar, eller Ström-ålar. En god Ål måste vara hvarken för stor eller för liten, och man bör i alla fall äta sparsamt af denna fisk: von Rohr. Redan Hippocrates har förklarat honom för ohälsosam, hvaruti Burcgraw och flere instämma. I Norrige ätes Ålen aldrig färsk. Norrske Bonden ryser vid des likhet med ormar. De större Ålar torkas dock och ätas stundom: Pontoppidan. Grönländarne hafva afsky för Ål och äta aldrig denna fisk: O. Fabricius. I Tundern, uti Slesvig, fås, i Elbströmen, om hösten en så kallad Pinnikael, som är fetare och läckrare; har litet hufvud och svarta senor. I Hamburg plägar man först flå Ålen sedan ingnida salt och krydder i köttet, samt åter pådraga skinnet öfver honom, hvarefter han rökes och ätes spicken såsom läckerhet och kallas kulpaal: Schonefeld. Uti Erke ån i England, fås den fetaste Ål däruti landet. Men at sådant skal härröra af den fetma, som utsköljes af ullen från de kringliggande Klädes-Fabriker, såsom Leigh berättar, synes nog ovist. Man har i England fångat en Ål, 7 fot lång, 27 tum i omkrets, 36 ℔. tung, samt ur des buk hämtat 5 ℔. ister: Tyson. Ålen i Donau är fet och af angenäm smak. När man har honom innestängd, födes han med oxlefver: Marsigli. 5. Myrus, är vid Sardinien ganska smakelig: Cetti. 6. Conger, desse små Ålar upstiga i myckenhet i Engelska floderne; de äro tjocke som en gåspenne. Man kallar dem Elvers. De stiga i April före Clupea Alosa. Man äter dem med ättika och senap, eller ock steker man dem i pannor til kakor, som föras til Bristol och Bath samt räknas för synnerlig läckerhet: Volkman, Pennant. 7. Cæca. I Pisa och Viareggio, uti Toscana, fås et slags små delicat Ål, som där kallas Cieche, den Cetti tror vara Muræna cæca. Linn. Vid detta slägte kan Utg. ej underlåta at nämna den rysvärda Romerska yppigheten, som upfödde Ålar med människokött. För mindre förbrytelser dömde man slafvar til Ål-dammarna. Vedius Pollio är känd för denna grymhet. De Sicilianske Murænæ voro särdeles rycktbare för läckerhet, och fördes til Rom. I synnerhet skulle desse fångas då de voro ungstinna, såsom man ser hos Horatius Sat. 8. L. 2. - hæc gravida inquit capta est, deterior post partum carne futura. Leguat omtalar en Ål vid Rodrigo så stor, at den med möda bäres af 2 män. Anarrhicas Lupus, Stenbitaren. Des kött är hårdt och fett, samt jämngodt med Ålens: Ascanius. Norrske Bonden äter gerna denna fisk: Ström. Grönländarne äta den både kokad och torkad: Fabricius. Horrebow skrifver, at köttet smakar mycket väl. Ammodytes Tobianus, Tobis, des kött är af rätt god smak: Rieger. Pennant och Borlasc kalla den en verkeligen läcker mat. Schonefeld skrifver at Tobisen, stekt i smör, är ganska god. Tobisen fås stundom i Wermdö, men bortkastas af Skärbonden såsom odugelig. Stromateus, 1. Fiatola, har delicat kött: Cetti. Xiphias Gladius, eller Svärdsfisken, des kött är hvitt som fläsk, men ändock icke fett, såsom Schelhammer och Hanow föregifva; Kölpin. Brookes skrifver, at Svärdsfisken är i köttet hvitare än Thonfisken (Scomber Thynnus) samt at Mersinaboerne hålla den bättre än Stör, samt eftersöka den begärligt. Lahontan kallar des kött läckerhet, hvitt och fast. Browne säger, at denna fisk är mycket värderad för des läckerhet. Papon beskrifver honom såsom smakeligare än Thonfisken. Labat kallar honom en ganska god fisk, med hvitt, fett och läckert kött. Rajus skrifver, at Svärdsfisken på Sicilien anses för en af de största läckerheter. Men däremot intygar Cetti, at fisken icke har god smak om den ej är liten. Sloane berättar, at de store Svärdsfiskar vid Jamaica ej äro gode at äta, och Du Tertre, at deras kött är aldeles odugligt. Brydone at Svärdsfisken mera liknar oxkött än fisk.

II. Afdelningen

THORACICI.

Callionymus 2. Dracunculus, så framt denne är Quiquerans Meleta, så är des kött så läckert, at man i Arles, då den fås färsk, gifver det företräde för de ypperste kötträtter: Quiqueran. 219. Trachinus Draco, des kött är, enligt Gronovii intyg, uti Act. Ups. 1742. p. 99 hvitt och välsmakligt. Willius kallar det välsmakande och hälsosamt uti Act. Med. Hafn. Barthol. Vol. III. p. 154. Papon kallar det godt och lättsmäldt. p. 335. Schonefeld beskrifver det såsom hårdt, dock smakligt. Men Ascanius säger det icke vara synnerligen läckert ehuru det om sommaren ofta kommer på de förnämares bord. Hammer i Fauna Norveg. skrifver, at fisken ätes utomlands, hvaraf man kan sluta, at den, åtminstone icke allmänt ätes i Norrige. D. Osbeck omtalar en Trachinus Ascensionis, som smakar öfvermåttan väl. Resa. sid. 296 Gadus 1. Aeglefinus, Koljan, har, enligt Pontoppidan, et läckert kött. Den gifver Hvitlingen föga efter i godhet: Schonefeld. Har hårdare och tjockare kött än Hvitling, men ej aldeles så godt: Pennant. Är sämre til smaken än Cablieau: Anderson. Dock när den fås fet, är den jämngod med Torsk: Horrebow. Des kött är tort, men lättsmält: Zuckert. Fisken ätes kokad på Grönland: Fabricius; kallas i Norige, Isen.

2. Callarias, Torsk. Des kött, färskt, är sött, mört, välsmakande, särdeles de större fiskars: Schonefeld. Rieger skrifver, at Torsken är god, både kokt och stekt, i synnerhet den så kallade Skiftorsken, hvars kött faller i skifvor såsom Lax. Des kött är det sundaste och möraste, särdeles om vintren: Ascanius. Hufvudet är läckraste stycket: Horrebow. Den bästa Torsk fås vid Island och vid Travemunde: Zuckert. Fisken ätes på Grönland, både kokad, torr och halfrutten: Fabricius.

3. Morrhua, Cablieau, är, enligt Brookes, öfvermåttan god och högt värderad; hålles öfver alt för en angenäm spis: Anderson. Den Svenske Fiskaren skrifver, at Cablieauens hvita kött och lefver är angenäm för des söta och ljufliga smak. Cardanus ansåg ingen fisk för lättsmältare än denne och Torsken. Lefvern gifver ej mycket Mulli aquatilis lefver efter: Moscardi Mus. 230. Jefferys skrifver, at Cablieau är förträfflig färsk, och föga sämre, när den legat et par dagar i salt. Men fiskarne få ensamt njuta det läckraste, nemligen hufvudet, tungan och lefren. Rieger instämmer at förklara fiskens kött för löst, mört, lättsmäldt. Hufvuden äro begärlige på de rikas bord. Bernoulli berättar, at den första Cablieau, som fås om året, betalas med 1000 Gyllen. (förmodligen i Holland). Huru rikt och indrägtigt Cablieaus-fisket vid Terre-neuve är, vet hvar och en. Den därstädes insaltade fisken föres mycket til Vestindien. I Surinam anses den för nog välsmakelig, och Negrerne därstädes hålla den för en ypperlig läckerhet: Astruc. På Terre-neuves Södra sida, fås den bästa, om vårtiden: Pennant. Denna fisk får olika namn, efter beredningssättet, såsom saltad, torkad, m. m. De smärre Cablieauer, som upstiga i St. Laurentii-floden i Canada, hafva et ganska hvitt, sött och skifrigt kött. Man saltar det starkt. Det är godt, både stekt och kokt, samt ätes med olja och ättika: Schlözer. Man låter den ock frysa, samt fodrar därmed både Hästar och Kor om vintren.

4. Luscus har tendert och mört kött: Rieger.

5. Barbatus ätes på Grönland, kokt, torkad och halfrutten: Fabricius.

6. Minutus, har löst, tendert, sött, sundt kött, så at det gifves åt sjuka. Är allmän, men försmås dock ej på Magnaters bord: Rieger.

8. Merlangus, Hvitling, har lösaste köttet af hela detta slägte; det är välsmakande och oskyldigt: Schonefeld, Pennant, Pontoppidan, Crantz, Horrebow, Rieger och Brooke. Alla desse instämma bokstafligt.

9. Carbonarius då den är färsk och rätt lagad, är den välsmakande, men torr, förlorar den sin smak: Rieger.

10. Pollachius, des råm är mycket delicat: Pontoppidan.

11. Merluccius är ej i värde i Holland, emedan den fås så ymnigt; men i Vestphalen och flere orter, räknas den för läcker, köttet är hvitt, mört, saftigt: Rieger. Papon kallar denna fisk välsmakande.

12. Molva, Långan, des kött är behagligt, samt et af de bästa i detta slägte: Pontoppidan. Schonefeld håller Långan bättre än Cablieauen. Pennant och Rieger gifver Saltlångan företräde för all saltad fisk. Skinnet på Långan är synnerligen fett och välsmakande, samt lefren mycket förträffelig: Anderson. En Varietet finnes i Norrsjön kallad Va-lange, blott om 3 quarters längd, men är en välsmakande fisk: Ström.

14. Lota, Lake, finnes förträffelig uti vissa Svenska större sjöar, såsom Siljan, m. fl. Des värde är nog bekant inomlands. Köttet är fast förträffligt, samt råmen och mjölken mycket läckre: Ascanius. Misson hålles dessutom Laken för hälsosam föda. Schonefeld kallar honom en ypperlig fisk. Hammer uphöjer Lakens lefver. Uti Frankrike hålles Laken i nog värde; och anses lefren för välsmakande: Cyprianus. Af Laklefver göres en god Caviar.

Den bästa fisk som fanns vid N. Zeeland var en art af detta slägte kallad af Matroserne Kolfisk, för des färg. Des kött var stadigt, saftigt, födande, likt Engelsk Cablieau: Forster Den fås mycket stor, och då man trötnade vid andra fiskarter, så höll man fort at förtära Kolfisken utan osmak.

Blennius II. Viviparus, Ålkuse, går nära Laken til smak men är sämre. Pontoppidan kallar denna fisk ätelig, och liknar den vid Nejonögon; han kallar ock des råm särdeles fet och välsmakelig.

III. Afdelningen

THORACICI.

Echeneis 1. Remora, är den så kallade Sugfisken, eller Frantsmännernes Sucet. Brickell säger, at den är en lös och sladdrig fisk, som sällan ätes, om icke af Negrer och Indianer, samt at han til smaken går nära Cyprinus Barbus. Zuchelli däremot beskrifer Sug-fisken såsom ganska angenäm at äta. Uti Voy. a l’Isle de France berättas, at Frantsmännerne funno denna fisk til smaken likna stekta Ertskåckor. Det är denna, som fastsuger sig på Hajen: Froger. Ätes rå i Grönland: Churchill.

Coryphæna 1. Hippurus. Om denne fisks smaklighet lemna resande stridiga vitnesbörd. Uti Gegenv. Staat von Indostan säges des kött vara hvitt och anses för den största läckerhet. Lindschoten håller den så kräselig, at ingen fiskart må med denna jämföras. Uti Churchills Samling läses, at denne fisks kött är rätt fast, hvitt och til smaken förträffligt, särdeles när det skäres i 2 tums tjocka skifvor, samt bräckes på glöd, sedan det varit påsaltadt et par timmar. Rajus skrifver, at köttet af Coryphæna Hippurus är fett, hårdt och välsmakligt som Thon-kött. Uti Moscardi Musæum beskrifves det såsom fett och angenämt. Fermin berättar, at han, under hela resan til America, icke fick någon så smaklig fisk som denna. Däremot förklarar Browne at Coryphæna Hippurus är för torr at kunna äga något värde, därest den icke fångas ung och mör. G. Forster skrifver ock at Coryphæna Hippurus, för des torra kött, icke är i synnerligt värde. 2. Equiselis har enligt Rajus och Fermin, et tort men välsmakande kött. Denna och föregående art kallas i synnerhet Dorade af sjöfarande, ehuru också stundom Sparus auratus menas med detta namn. Snart sagt alle seglare uti de imellan Tropikerne belägna Haf, omtala Dorader. Tappen skrifver, at Doradens kött är godt at äta. Walentyn, at Doraden är en af de skönaste och läckraste fiskar. Hufvudet och buken äro de bästa stycken. De Lery tror ej at något läckrare fiskslag finnes än Doraden. Uti Histoire de la Jamaique par M **, ancien Officier des Dragons, Lond. 1751. p. 6. säges, at en väl lagad Dorade är ganska välsmakande; den är fet och liknar nära en Turbot (Flundra). De Dorader, som fångas i Hafvet utan för Goa, äro större och bättre til smaken, än de, som fås vid Gvinea och Brasilien: L’Ambassade de D. Garcias de Silva Figuera en Perse. p. 7. Muller kallar Doraden helt läcker. Legvat beskrifver honom såsom fast och af en god smak. Grose kallar honom smakligare än Boniten. Des Marchais kallar honom något torr, men dock rätt god. Hufvudet är bästa stycket på Doraden: Hawkins.

4. Novacula, fås i Medelhafvet. Des kött är både sundt och smakligt: Pontoppidan; mört och lättsmäldt: Rajus. Gobius 1. Niger är en liten, men välsmakande fisk: Cetti. Des kött är fett och mört, och i rätt högt värde: Brookes.

Cottus 1. Cataphractus, hålles uti Yorkshire för en öfvermåttan god spis, när den blifvit verderbörligen tillagad: Brookes. Schonefeld skrifver, at den, för des söta kött, af somliga hålles för läckerhet. Den kallas Botnmus.

2. Quadricornis, Hornsimpan är, enligt Kalm, i Östersjön begärlig för des läckra och välsmakande lefver. Den bör ätas om hösten, då den fås bäst.

5. Scorpius, Skrabb, eller Noriges Ulka. Denne är af flera artförändringar til färgen, samt kallas i Wermdö Skärgård, Cattuns Skrabba, när den fås mycket brokig. Där ätes den ej, om icke af de aldranödstäldtaste. Des kött liknar Simpan men är ganska senkokad. Men i Norige, på Island och Grönland, hålles den för en god fisk på hvilken man kokar smakliga soppor. Råmen ätes ofta rå på Grönland: Fabricius.

6. Gobio är, enligt Zuckert, lös i köttet och välsmakande, särdeles vid vinter-solståndet; äfven lättsmält. Den ymnige råmmen är fet och rätt läcker: Zuckert de Alimentis p. 266. Marsigli förklarar des kött för mört och hälsosamt.

Scorpæna, detta slägte är ofta giftigt. Man har anmärkt, at de fiskar, som hafva hiskeligt utseende, gemenligen äro misstänkte. Om detta gift härrör af fiskarnas egen natur, eller af någon på hafsbotnen af dem äten skadelig växt, är icke vist afgjordt. Likväl berättar Forster, at man, vid N. Zeeland, åt rätt smakliga Scorpæne. Zeus 2. Gallus har et välsmakande kött: Fermin.

3. Faber, är enligt Fjelding, mörare och läckrare än Stenbiten. Herrskaper uti Devonshire kalla honom Guldfisk, och anse honom läckrare än någon annan fiskart. Ib. Pennant. Watson skrifver, at Zeus Faber har beröm såsom mycket angenäm at äta. Brookes, at Zeus Faber är mör och lättsmält, samt så läcker, at månge gifva honom företräde för Foreller. Hos Columella och Plinius ses, at denne fisk var mycket värderad hos de gamle såsom välsmakande. Spaniorerne räkna den ännu ibland de kräsligaste fiskar. Salvianus, Aldrovandus och Willughby beröma honom såsom läcker och hälsosam. Bellonius berättar, at man i Rom ej viste rätt värdera Zeus Faber, förrän de Franske Cardinaler kommo dit för at gå i Conclaven efter Pauli III. död. Den fås större i Paris: Cyprianus.

4. Aper, är en liten fisk af 3 eller 4 tvärfingers längd; föraktas i England, men finner köpare i Italien, emedan han, då han rätt tillagas, är både läcker och sund föda: Rieger.

Opah, som af Engelsmännerne kallas Kingsfish på Guinea-kusten, piscis ossuns non squamosus, edentulus, är en läcker fisk. Köttet på framdelen är fast och liknar oxekött, och på bakdelen likt det bästa kalfkött, benen äro såsom på fyrfota djur, särdeles skulder-bladen hvilke likna Fårens. Den är en Zeus caude bifurca colore argenteo purpureo: Phil. Trans. Ström, Pennant. Uti Indiske Resebeskrifningar förekomma ofta fiskar under namn af Kongsfiskar, (Peche rejos) men Utgifvaren vågar icke föra dem alla til den i fråga varande art. Barbot omtalar en Kongsfisk, som af somliga kallas Saffer och af andra Negro, för des svarta skinn. Den är 4 à 5 fot lång, samt ganska välsmakande och öfver måttan fet. Då den kokas, liknar köttet Ål, men upskuren i ryggen och torkad i solen, ätes den för Lax. (Denne hörer vist til en annan fisk-art).

Pleuronectes, Flundre-slägtet, fås särdeles fett vid Island: Horrebow. De Vestindiske Flundrorne öfverträffa vida de Europeiska: Barbot. Uti Carolina äro de så gode, som någonsin i Europa och utgöra en förträffelig föda: Brickell.

4. Hippoglossus Helgeflundran, förtjenar et af de främsta rum i detta slägte, såsom stor, fet och välsmakande. Den ätes på flera sätt tillagad i Norige. Grönländarne hålla henne för en läckerhet, både kokad, torrkad och halfrutten; huden ätes ock af dem rå: Fabricius. I Östra Oceanen vid Kamtschatka, fångas til myckenhet Helgeflundror. På Unalascha ätas de rå, och Cap. Cook såg, under des tredje resa, en Höfdinge därstädes spisa middag, då hela anrättningen bestod af et rådt Helgeflundre-hufvud. Han åt sjelf kindbens-köttet och det stycket, som finnes vid svalget; det öfriga afgnagde hans betjening med sådan glupskhet och skicklighet, at de i denna del kunde täfla med hundar.

6. Platessa är begärlig i Norige och Danmark: Hammer. Des kött är mjukt, sött och behagligt, men icke så godt, som det af Pleur. Solea: Brookes. Utgifvaren har funnit den aldeles lik Flesus til smaken.

7. Flesus är enligt Wolf. den bästa Flunder-art i Östersjön. Fås särdeles vid Memel. Icht. p. 26.

8. Limanda är til köttet fastare, och i somligas tycke bättre än Platessa: Brookes. Pennant håller denna för smakligare än både Flesus och Platessa.

9. Solea, Tunga, kallas, för des läckerhet, Hafvets Drottning: Pennant. Den är fastare än Platessa, sötare och mera födande: Brookes. Leigh höll denna för den bästa fisk af alla. Borlasc anser den för verkelig läckerhet. Crantz beskrifver den såsom synnerligen god och hälsosam, mör, lättsmält och mycket födande. Schonefeld skrifver at den hålles för kosteligare än alla de öfrige Flunder-arter. Astruc at den är förträffelig när den stekes. Köttet är hvitt, fast och litet limaktigt. Italienerne säga, at den bland fiskarne äger samma värde, som Rapphöns bland foglar. Men Zuckert tyckes ej sätta denna fisk-art på så högt rum, emedan han skrifver, at Pl. Solea har, då den blifvit torkad och lutlagd, et mört och NB. tämligen välsmakande lättsmäldt kött. Detta kan ock äga sin grund emedan de föregående Auctorer omtala den färska Solea, och inga fiskar lära mera försämras genom torkning, än Flundror. Browne omtalar en Variation af Solea, som är än läckrare.

11. Lineatus, är en rätt delicat fisk.

12. Rhombus. (Gallis Turbot) är mycket välsmakande, födande och lättsmält: Crantz. Quiqueran håller denna för den bästa hafs-fisk. Köttet är löst och mycket bättre än af Pl. Maximus: Schonefeld. Papon kallar denna den bästa af alla Flunder-arter. Pennant håller den lika med P. Limanda. Rajus kallar des kött godt och smakligt. De gamle Romare kallade henne Vatten Fasanen. Deras Skalder omtala ofta denna läckra fisk, som ficks smakeligast från Ravenna. Man äter den ännu ofta i Paris med nöje, emedan köttet är fastare än på de öfriga des samslägtingar. Han är bättre om vintren än om sommaren: Cyprianus.

14. Maximus, Buttan, des kött är hvitt fast läckert, hälsosamt: Brookes. Pennant gifver denna företräde för all annan saltsjö-fisk, och sätter den framför Solea. Papon kallar den en smakelig fisk. De Lery omtalar en Brasiliansk fisk Acarapep, som är flat, öfvermåttan välsmakande och under kokningen gifver ett gult fett, hvilket tjenar til Sauce. Synes vara en Pleuronectes.

Chætodon 13. Triostegus, Angelfisk, är rätt god och i Carolina mycket värderad, så väl som på Bermudiske kusterne: Brickell, Lawson; den anses för en af de bästa fiskar på Bahama öarna.

Sparus 1. Aurata, kallas ock af somliga Dorade, var fordom hos de gamle Romare helgad åt Venus och hölls i stort värde. Armstrong beskrifver honom såsom förträffelig, och berättar, at han fås allmänt vid Minorca. Cetti intygar ock, at denne fisk omkring Sardinien är ogement välsmakande. Rajus skrifver, at den värderas högt både såsom välsmakande och hälsosam. Därmed instämmer Rieger, Papon.

5. Smaris är en af de smakeligaste fiskar man kan få. Är allmän i Sardinien, men ätes dock öfvermåttan gerna. Gifver ej Sardellen företrädet: Cetti. Af denna gjorde de gamle Romare sit Garum enligt Papon. (Garum hos de gamle bestod af fisktarmar, som påsaltades och inneslötos i käril til des de smälte. Denna blodlake nyttjades til de fläste fiskoch kötträtter, och kallades af Seneca pretiosa malorum piscium Sordes. Därtil nyttjades hufvudsakligen Scomber. Enjovis har nu intagit Gari ställe på bordet: Salmuth).

10. Erythrinus. Forster håller sannolikt, at det var af denna fisk, som Cooks besättning, vid Nya Hebriderne, år 1774 så förfärligt förgiftades. Beskrifningen om denna händelse kan ej utan rörelse läsas i Anonymt Sammandrag af Cooks andra Resa. s. 261. f. Men at icke fisken utan någon giftig, samt af honom slukad växt åstadkom detta onda, är af många anledningar synbart. Utgifvaren anser at Sjömäns så kallade Poisson rouge, som beskrifves vara delicat, af fett och stadigt kött, samt försedd med en förträfflig råm, är Sparus Erythrinus.

11. Pagrus har smakligt, hälsosamt och lättsmäldt kött: Rajus. Äfven af denna hafva Sjöfarande blifvit förgiftade. Barbot omtalar en Pargue, som fås vid Cap Bojador i Africa, tämligen stor och förträfflig til smaken. Den torde vara denne.

17. Rhomboides har hvitt, fast, smakeligt och lättsmäldt kött: Brickell. Catesby och Browne skrifva at denne fisk i Carolina anses för ganska god. Josselyn omtalar en Sea bream, hvars ögon hållas för en utvald rätt. Men ovist om han menar denna.

19. Argyrops, är, enligt Browne, värderad för en sund och smakelig mat.

20. Dentex fås särdeles god på Dalmatiska kusten, hvarest den så väl inlägges, at man öfver hela Italien, sätter värde på denna vara: Moscardi Mus. Är välsmakande: Papon.

Sparus Sarba, Forsk. är välsmakande.

Sparus Spinifer, ejusd. äfven.

Sparus Berda, ejusd. icke mindre.

Sparus Hafara, ejusd. också.

Lawson omtalar en Rockfisk, som kunde vara en Sparus. Des kött är fast och välsmakande. Hufvudet på de stora är en utvald rätt.

Labrus 1. Scarus, eller Klippfisk är, enligt Oribasius, läckrast af all stengrunds-fisk, han var ock fordom mycket värderad hos Grekerna: Papon.

3. Anthias, Muttonfish, är, enligt Catesby, den läckraste fisken på Bahama öarne.

5. Griseus hålles för tämeligen god mat: Catesby.

15. Julis är ej allenast den vackraste af alla Europeiska fiskar, utan ock ganska välsmakande: Armstrong.

17. Suillus, Bergsnultra, eller Norske Karpen, är välsmakande och läcker: Ström. Ascanius skrifver, at köttet är fast och godt, men luktar litet alcali volatile. Är bättre då den ätes kall: Pontoppidan.

27. Rupestris är läcker: Ström, Pontoppidan.

35. Cromis, både den röde och svarte äro förträfflige, at äta, men i synnerhet den förre, hvars hufvud är den läckraste mat Brickell någonsin smakat. Carol. 229. Lawson skrifver, at den förre har et godt hårdt kött, och instämmer däri, at hufvudet är det läckraste, som kan fås af fiskar. Den svarte är större än den röde, liknar en rund fet gris, och är en god fisk: Lawson. p. 238. Fermin upgifver Labrus Cromis för mycket välsmakande. Den kallas af Engelsmännerne Drumfish. Sciæna, Fælelea Forskålii, är fet och smakelig. Forster åt äfven rätt välsmakande Sciæna vid N. Zeeland.

Perca 1. Fluviatilis, Abborren, är allmänt känd och erkänd för en sund och välsmakande fiskart. Des kött är fast, men dock mört och hälsosamt: Pennant. Ausonius kallar honom deliciæ mensarum. Marsigli anför, at Abborren har hvitt, mört, hälsosamt och lättsmäldt kött. Fetman sitter ej uti sjelfva köttet. p. 66. Molesworth skrifver, at han icke i något land funnit Abborren så god, som i Dannemark. Schonefeld berömer denne fisks stadiga, möra och välsmakande kött. p. 55. Den Svenske Fiskaren skrifver, at Abborren har et hvitt, sött och smakligt kött, som alla tider, utom lektiden, är sundt at äta, äfven för sjuka. p. 32. Crantz, at Abborren länge varit värderad bland de läckrare bordrätter, såsom lättsmäldt, födande, sund. Rajus och Brookes instämma at uphöja denna fiskens hvita, möra, välsmakande och sunda kött. Pennant skrifver det samma, med tilläggning at Holländarne sätta mycket värde på Abborren, tilllagad med Vater Sauce.

2. Lucioperca, Gös, har helt hvitt kött af nog behaglig smak, som ej gifver Gäddan mycket efter: Schonefeld. Tyskarne kallar denna fisk Sannat, hålla honom i dammar at gödas i Hamburg och Lübeck, samt värdera honom högre än Karp: Schinkel. Marsigli skrifver at Gösen i godhet kommer näst intil Gäddan, samt har et löst, mört, saftigt kött: Richter håller Gösen för äfven så sund som välsmakande. Crantz kallar honom välsmakande och Hammer, rätt läcker. Någre finna smak at äta Gösen rå, på det sätt at de, sedan fisken är fjällad, aftaga rena köttet, salta och låta det så ligga en timma, anrätta det sedan med god Provence olja, capris och peppar. Schrift. der Berlinisch. Gesellsch. Naturf. Freunde. I. 283.

3. Asper, Zingel, har et hvitt angenämt och mört kött, samt räknas för den läckraste och tillika den hälsosamaste fisk af alla, som finnas i Donau; hvarföre ock den endast kommer, på de rikas bord: Rieger. Därmed instämmer Marsigli. Des kött är hvitt, sundt, förträffligt, hvarföre han kallas Herrefisk: Hohberg.

5. Labrax. Des kött är i högsta måtto välsmakande och hälsosamt: Brookes. Han hölls i Rom för den förnämsta fisk näst efter Stören: Plinius. I Sardinien värderas han högre än Ål: Cetti. Papon kallar honom välsmakande och mycket efterfrågad. Man gifver honom namn af Laxabborre. Fås stundom i Nilen om 60 skålpunds vigt, är då mycket fet och ypperlig: von Pöllniz. 201.

8. Undulata, Crooker, är en ganska god mat, köttet af denna fisk liknar Hvittling: Brickell.

9. Marina, Isländarens Karre, är en mycket välsmakande fisk: Horrebow.

Den är helt fet och gifver sund föda: Ascanius. Des kött är läckert: Rajus. Pontoppidan beskrifver honom såsom något hård, men därjämte fet. Hammer kallar honom fet och läcker. Grönländarne äta honom både kokad och torkad. Skinnet och läpparne ätas äfven rå: Fabricius. Fisken är sällsynt i Medelhafvet, men erkänd för välsmakande: Papon. Ström skrifver, at den är mycket fet och läcker, och updrages gemenligen icke på mindre djup än 70 à 80 famnar. Kölpin berättar, at denna fisk håller sig på större djup, och sällan fås på grundare, än 120 famnars vatten, samt at han ej kan lefva utan på djupet. Fås i Norrska hafvet så fet, at man ej kan äta honom färsk, men något påsaltad blifver han en läckerhet. Kallas i Norige allmänt Rödfisk.

11. Ocellata, är högst värderad i N. England: Josselyn. Kallas där Boss och räknas för synnerligen läcker vid New York. C. W. two Years Journal in New York. p. 59.

17. Chrysoptera är smaklig: Catesby.

21. Guttata anses för god: Catesby. Car. 14. Fermin. Kallas af Holländarne Jacob Evertz (NB. Vi hafve många fiskar, som upgifvas at heta Jacob Evertz. C. P. Thunberg berättar den rätta Jacob Evertz vara en Chimæra).

30. Cernua, Girs. Denne lilla fisk hålles för sund och kan tryggt gifvas åt sjuka. Schonefeld skrifver, at månge värdera den högre än Abborren. Köttet är hvitt, lättsmäldt, men ej lika godt i alla sjöar; uti Golizer sjön söker man honom för Kongl. Preussiska taffelen: Klein. Vid Danzig fås den af 8 tums längd och hålles för stor delice. id. Pontoppidan skrifver, at Girsen är en ypperlig fisk, men sällsynt i Norige. Marsigli förklarar Girsen för angenämare och hälsosamare än Abborren. Uti Wermdö skärgård fås Girsen endast om vårtiden, då han leker; han står då i djupa hålor. Man värderar honom föga och kallar honom Skattebonden. Fisken har ovanligt mycken och god råm.

35. Formosa, Squirrelfish, är så behaglig för smaken som för ögat: Pennant. Catesby. Car. II, p. 3.

Gasterosteus. 1. Aculeatus Skötspigg, nyttjas endast til trankokning.

2. Ductor, Hajens lots. Grose berömer denne såsom den bäste af alla fiskar i Oceanen. Voy. p. 15. Gætan Cattaneo kallar honom angenäm. Osbeck liknar honom vid Makrill. Pennant skrifver, at den räknas för verkeligen god mat. De la Flotte kallar den läcker. Brickell ganska delicat. 7. Saltatrix, hålles för tämligen god: Catesby.

Scomber. 1. Scomber, Makrill, är förträfflig när den ätes färsk: Pennant, Brookes. Hålles för läcker i i Frankrike, men är svårsmält: Crantz. Fås i Sardinien öfvermåttan smakelig: Cetti. 196. Saltad och soltorkad räknas den i Hamburg ibland de förnämsta läckerheter: Nugent Reise durch deutschl. I, 6. När den är rökt och helt löst stekes på halster är den läckrast och minst rörig: Schonefeld.

2. Pelamis, Bonit. Alle sjöfarande, som öfversegla Tropikerne, omtala Boniten. Men deras omdömen äro olika, rörande fiskens smak. Des Marchais beskrifver Bonitens kött såsom hvitt, mört och smakligt. Papon kallar honom begärlig för des goda smak. Brickell förklarar honom för ganska smakelig. Fermin skrifver, at Boniten smakar ungefär såsom Makrill, har et fett och läckert kött; särdeles är bukstycket mycket hvitt och mört. En annan Anonyme instämmer med Fermin, om Boniten, och kallar honom jämngod med Thonfisken; fast köttet är magert på ryggen så är dock buken fet, läcker, samt förundransvärdt mör. Funnel skrifver, at Boniten är köttfull och gifver god soppa. Biervilla anser Boniten för den bästa föda man kan gifva en Sjöman, ehuru den är något hård. Grose kallar Boniten stadig, men för torr. Forster, at Boniten är torrare än man allmänt föreställer sig. Pernety, at Boniten bör späckas. Desse motsäjelser förenas därmed, at någre synas tala om fiskens buk men andre om des rygg.

3. Thynnus, Albecoren eller Thonfisken. Ingen har omständeligare beskrifvit denna fisk och des fångst, än Cetti. Den fås ej sällan om 1000 skålpunds vigt och man fångar dem som stiga til 1800 skålpund. Det är otroligt, huru många slags olika kött finnes på denna fisk. På några ställen af kroppen är det helt mjukt, på andra åter stadigt. Än liknar det kalfkött, än åter svinkött. Man inlägger hvart slag särskildt. Man värderar buken högst. Den är ock et kosteligt stycke, mjukt, saftigt, läckert, och kostar dubbelt emot det öfriga: Cetti. Denna beskrifning uplyser de öfrigas särskildta omdömen. Hawkins skrifver, at Spanska Makrillen (kanske han menar Boniten) är större och torrare än Makrillen, men annars god. Brickell at den är hård och af god smak. Zuchelli at Albecoren är en af de bästa fiskar i sitt slägte, samt liknar så kalfkött, at man ej kan skilja den därifrån af smaken. p. 65. Papon, at den är begärlig för des goda smak. De Lery, at Albecoren ej är slemaktig, utan mör och kan räknas bland de bättre hafs-fiskar. Funnel, at Albecoren är köttfull och ogement god. Pontoppidan fann denna, i Norrska vatnen sällsynta fisk, likna det bästa kalfkött. Lemery skrifver, at Thonfisken har et fast kött, som är rätt godt och til smaken liknar kalfkött. Crantz intygar, at Thonfisken är mycket födande, för starkt folk; at bukstycket är läckert, men svårsmäldt. Pomet, at Thonfisken är ganska smakelig och liknar kalfkött. Tviss, at des kött är stadigt och likt kalfkött. Voy. 374. Brelin at det är hvitt och smakligt. s. 83. Walentyn, at det kan ätas för kalfkött. p. 338. särdeles i fricadeller. Brookes skrifver, at Thonfisken är i somligas tycke mer och mindre välsmakande. Köttet är fast och hvitt som kalfkött, samt nästan af samma smak. Fisken skäres i stycken som bräckas på halster och sedan stekas i olja, samt vidare inläggas i färsk olja med vinättika, salt, peppar, neglikor och lagerblad. Så inlagde kringföras de sedan vidt uti Europa. Insaltad Thonfisk från Antipolis var mycket begärlig hos de gamle Romare, dock satte man mera värde på Makrillen, såsom man ser hos Martialis: Antipolitani fateor sum filia Thynni, Essem si Scombri non tibi missa forem: Papon. Det var en Albecor som 1774 på Otahiti förgiftade några af Cooks sällskap. Ansigtet inflammerades, hufvudvärk, rödsot och upkastning visade sig m. m. Se Sammandrag af Cooks andra Resa. s. 204.

6. Trachurus åts med smak af Forster vid N. Zeeland, värderas mycket i Sardinien. Cetti. p. 200. 7. Hippos (Cavallos) är öfvermåttan hvit i köttet och rätt god, när den rätt lagas: Brickell. Det är förmodligen denne som af Sloane kallar Albecore och säges likna Thonfisk, fast den är något hårdare i köttet. Groses Albecore, som förklaras för torr, torde äfven vara denne.

9. Amia. Tyskarnes Wels hölls fordom i stort värde och ansågs des hufvud för läckraste delen. Köttet är fett, smakligt och sundt: Rieger. I, 481. Frantsmannen kallar honom Labise. Crantz instämmer bokstafligt med Rieger. Störje är, efter Ströms mening, en Scomber, som finnes i Norr-sjön. Den är i köttet fet som fläsk, saltas och ätes med smak.

Mullus. 1. Barbatus var så i de gamle Romares smak, at de icke viste något smakeligare. Ätes ännu gerna i Österrike såsom läcker och lättsmält: Crantz. Oribasius skrifver, at den är nästan hårdare och mörare än all annan fisk, samt mera födande och välsmakande då den ej ätit Kräftor. Fisken är hårdast och bäst om vintren: Papon. Angående det värde de gamle Romare satte på Mullus, förtjenar anföras utur Seneca, at Tiberius lät sälja en stor Mullus til en slösare Octavius, som betalte den med 5000 Sestertier, d. ä., efter Meursii uträkning, med 250 Gyllen. Plinius berättar, at Asinius Celer köpte en Mullus för 8000 Nummi. Juvenalis, at en Crispinus tilhandlade sig en Mullus för 6000 Sestertier, eller såsom Harduin det uträknar, för 600 Franske Livres. Värderas ej i Constantinopel: Forskål.

2. Surmuletus anses i Cornvallis för en förträffelig rätt: Borlasc. Fås i Rom bättre och större än i Bourdeaux: Mad. d. Montagu.

3. Imberbis, är ej synnerligen smaklig: Cetti. Trigla 6. Hirundo berömes såsom smaklig af Rajus. Någre af detta slägte räknas til Flygfiskarne, och sparas därföre til Exocætus Volitans, emedan Sjöfarande oftast anföra dem under namnet poissons volans. Trigla Lyra en förträfflig fisk: Pennant.

IV. Afdelningen

ABDOMINALES.

Cobitis 2. Barbatula, Grönling, är läcker och sund: Fischerström; något fast, välsmakande, hälsosam och föga fet: Marsigli. Välsmakande och lättsmäldt: Cranz. Mycket läcker och kan gifvas åt sjuka: Zuckert. Tendre, läcker, af fin smak, lättsmäldt, särdeles från November til Maji: Bloch. Konung Friedric lät förskrifva den från Tyskland at planteras vid Ulricsdal: v. Linné. Uti Carolina fås den af samma godhet som i Europa: Brickell. Richter delar denna i två arter. Den ena kallar han Cobitis omnium nobilissima, eller Schmerl, och den andra Cobitis fundula. eller Grundling. Den förras kött, säger han, är ogement sött, så at fisken nästan öfverträffar alla andra i godhet. Den sednares är ock ogement sött och behageligt.

4. Fossilis är planterad vid Ulricsdal: v. Linné.

Silurus 2. Glanis, Mal, har hvitt, fett, sötaktigt kött, det månge värdera, särdeles stjerten: Bloch. Hohberg instämmer däri, at stjerten är bästa stycket; men de mycket store fiskar äro til smaken sämre än de måttelige. Schonefeld beskrifver Malen såsom fet och välsmakande; äfven Zuckert, med tilläggning, at den är i köttet lös, starkt födande, men ej särdeles sund. Richter skrifver, at des kött är sött och nästan äckligt. Framdelen af fisken har en smak midt imellan Lake och Lax; det öfriga imellan Lake och Ål: Fischerström. T. Holm, skrifver, uti Kjöb. Vidensk. Selsk. Skrifter, 12 Deel. s. 145. at Malen är öfvermåttan fet och sällsynt i Danmark, hvarföre den är allmänt bestämd för Kungens bord. Köttet är, i Holms tycke, icke det behageligaste, än mindre det lättsmäldtaste för des traniga fett. När det skal ätas, bör fettet först, til större delen, afkokas. Dock är stor skilnad imellan en ung och gammal Mal. Den förre är mycket smakligare. Gesnerus och Franzius skrifva: Minores (Siluros) lautos esse, majores non.

5. Angvillaris, var den bästa fisk Russel åt i Aleppo. Den nyttjas endast vintertiden.

10. Felis, (Catfish?) liknar nära Ål; en förträffelig och mycket födande fisk: Brickell. Funnel skrifver, at Catfish vankade ymnigt på Mexicos kuster. Den var god at äta. Des ungar smakade likt Hvitling.

12. Catus, Bagre, har tämligen godt kött. En Bagre i Florida är förträfflig: Hawkins. Josselyn skrifver at Silurus Catus är excellent til smaken. Catesby, at den smakar likt Ål.

Teuthis 1. Hepatus anses för en mycket god fisk: Catesby.

2. Javus, lik en liten Braxen, har en hårig hud, som måste afflås, därunder är et hvitt och synnerligen läckert kött: Walentyn. 139. Loricaria 2. Plecostomus är af god smak: Fermin.

Salmo Salar, Hvit-lax, Blank-Lax, hålles i allmänhet för den ädlaste och kosteligaste ibland fiskar, säger den Svenske Fiskaren s. 65. Des kött är rödaktigt, fett och välsmakande. Sibbald skrifver, at Laxen är mycket smakelig, då han ätes färsk, men förlorar mycket vid saltningen. Han förklarar ock den rökta Laxen för smakelig och svårsmäldt, hvaraf man kan sluta, at Skottarne i Sibbalds tid, icke förstått rätt röka Lax. Denne fisk är, då den kokas, läckrare än Laxöringen: Marsigli; fet, läcker och tendre: Rajus; högst värderad i N. England: Josselyn. Men den är ej altid lika god. Vatnets egenskap och årstiden verka stor åtskilnad. Zuckert skrifver, at Laxen, som fångas i hafvet, är osmakelig, men blifver köttfullare, fetare och läckrare, när han någon tid vistats i floder. Leigh åter, at Laxen som länge gått i friskt vatten, blir mager och aldeles osmakelig. Zuckert berättar, at Laxen är bäst i Maji och Junii. Schonefeld, at Laxen är, åtminstone i Elbströmen, smakligast i April och Maj. Där fås då ingen läckrare fisk. Elbströmens Laxar äro bättre än de, som fångas i Norige och Östersjön. Uti Weserströmen, Rhein och Mosel fås bättre Laxar än i Themse, Loire och Garonne floderne: Richter. Oderströmens Lax är förträffligare än Östersjöns, men sämre än Elbströmens: Schonefeld. Rheinströmens Laxar hafva altid varit i rop, men de, som fångas vid Rheinfels, äro ypperligast, dock beror äfven detta på beredningssättet: Schlözer. Laxen från Muldefloden hålles för stor läckerhet och blir i Leipziger Ostermessa ganska dyrt betald: von Rohr. Laxen i Kamafloden i Siberien, är mycket smakligare än i Wolga. Vid Londondery har man fångat Laxar af 6 fots längd: Tviss. De, som gå til 36 skålpunds tyngd, räknas för store i England: Pennant. Vid Perth i Skottland ficks på en morgon 3000 Laxar. En art Lax, som i Surinam kallas Haymar, har så läckert kött, at des godhet ej kan beskrifvas, men han hålles ganska dyr: Astruc.

2. Eriox, Grålax. Rajus säger at des kött är delicatare än Hvitlaxens; men däruti kan Utgifvaren med honom icke göra et. Utgifvaren har fångat denna art, om et lispunds vigt, uti Insjöar i Helsingland, som legat 4 mil från hafvet och ej nu mera hafva någon gemenskap med Saltsjön.

3. Trutta, Laxöring är, enligt Coetlogon, den förträffligaste fisk, som fås i friskt vatten. Bloch räknar den bland läckerheter, för des möra och smakliga kött, särdeles då den fås fet. p. 146. Pennant kallar den välsmakande, sund och lättsmäldt. Buchoz skrifver, at Laxöringen är en af de förträffligaste fiskar vi känne, både läcker och sund, dock bäst om sommaren, men bör ätas strax den drages ur vatnet. Cranz tillägger des kött en utvald smak. Marsigli intygar, at Laxöringens kött i läckerhet öfverträffar nästan alla andra fiskar. Det är mört och tillika något fast, men förlorar om det får ligga några timmar. Marsigli har ej funnit någon fetma hos denna fisk. Åtskillige Svenske floder hafva goda Laxöringar. De Laxöringar, som fås vid Danzig, öfverträffa alla Laxarter, til och med Forellerne: Klein. De, som fångas i sjön Ullevater i Westmorland, äro de bäste och störste i England. De äro nästan af en alns längd: Robinson. Uti Voy. Hist. et Polit. de Suisse, d’Italie etc. T. I. p. 22. läses följande: I Geneve får man äta förträffliga Laxöringar, och den, som ej ätit dem, vet ej hvad läckerhet är ibland fiskar. Man vet ock i denna stad bättre tillaga denna fisk än på någon annan ort i verlden. De tillagas med vin och smör. När Konungen i Sardinien och Franska Prinsarne kommit där i granskapet, har man från Geneve skickat både Laxöringar och Kockar, som skulle tilreda dem til de höga Herrskapers tjenst. Fiskarne fås från 1 til 50 skålpund. Uti en sjö på berget Cenis i Savoyen fås förträfflige Laxöringar: Björnstål. 11. 16. På en trakt i Egri-see uti Schweiz fås ypperlige fiskar af denna art: Scheuchzer. Saltsjö Laxöringarne i Carolina äro förträfflige til smaken, men så ömtålige för köld, om hastig frost kommer, då de äro nära, eller uti friskt vatten, så blifva de dufne flyta up och kunna til hela båtlaster, hämtas med blotta händerna, dock qvickna de vid af solen: Brickell.

4. Fario, Forell. Kallas af von Rohr en härlig och läcker fisk. Därmed instämmer Horrebow. Richter skrifver, at Forellens kött är fett, sött til smaken, så at det ej kan förbättras. Ichthyol. 883. Zuckert, at Forellen om sommaren kan räknas för den bästa af all fisk, för des läckra tendra och hälsosama kött och angenäma fetma, men om vintren förlorar han nästan all sin behagelighet; smakar bäst, när han kokas färsk. Cranz, at Forellen har et fast och compact kött; är välsmakande, helst om sommaren, samt lättsmäldt. Den Svenske Fiskaren, at Forellens kött är ganska mört, smakligt samt gifver en sund näring. sid. 43. Brookes, at Forellens kött är litet torrare och ej aldeles så mört som Laxens, dock hålles det för det smakeligaste af alla de fiskslag, som hålla sig ständigt i friskt vatten. p. 107. Äfven torkade Foreller äro en läcker mat: Horrebow.

Forellerne i Amtet Eisenberg i Waldek, äro små, men förträffligt välsmakande: Schlözer. Forellerne i Genever sjön berömes för den bästa fisk där fås. De gå til 50 skålpunds vigt: Misson. (Obs. detta torde böra förstås om de förrnämnde Laxöringar.) I Canton Bern fås Foreller i et vatten, som kommer utur en klippa, hvilke smaka som Kräftor och öfverträffa alla andra i god smak: Bloch. Forellens kött är ock altid bättre, i den mon han vistas i mera rent och kallt vatten. id. I Bodensee vid Lindau, fås en art Laxforeller, som kallas Gangfische, hvilke marineras och kringsändas såsom en särdeles läckerhet; de växa til 2 alnars längd och gå til 30 à 40 skålpunds vigt: Keysslers Neueste Reisen I, 12. Äro Wartmans Blåsik, som nedanföre beskrifves.

6. Lacustris är ej så fet som Grålax: Pontoppidan.

7. Carpio ätes torkad, kokt, eller ock rökt med Renmossa på Grönland: Fabricius. Klein skrifver, at denne, i Italien, hålles för den läckraste fisk-art. Uti Garda sjön i Italien, fås den vida läckrare än Lax och Forell.

8. Alpinus, Röding har i Kleins smak företräde för alla des samslägtingar. Linné skrifver om denna: Caro omnium sapidissima, ruberrima. Brookes, at des kött är mjukare och mörare än Laxöringens; hålles i rätt högt värde och räknas i Wallis för den förnämsta rätten på hederligare bord: Hist. Nat. 3. 108. Marsigli, at dennes kött har stort företräde för Laxöring. Ascanius, at det är af förträfflig smak. Charleton, at det är så mört och läckert, som de bästa Laxöringars; han tror ock, at denne fisk är Rondelets Carpio, som af Italienarne så högt värderas, at den anses ojämförlig. Leigh, at inlagd Röding är den läckraste spis. Uti sjön Buttermorwater fås Rödingar, som äro sötare än Laxöring. Man kryddar och bakar dem i pannor, hvarefter de sändas til London såsom en läckerhet: Robinson.

9. Salvelinus är, i Crantz omdöme, lättsmäldt, samt läckrare än Laxöring. Georgi kallar den hvit och välsmakande. F. v. Paula Schrank omtalar en fisk i Bäjern och des granskap, som kallas Schvarzreuterl. Den är Salvelinus Linn. och sökes endast af de rika, för des förträffliga smak och öfverdrifna pris. Samme Auctor kallar den föregående Rödingen Schvarzreuterchen, och förklarar den för ganska smakelig.

10. Salmarinus, denne hålles af Gesner för den ypperste af all fisk. Des kött är mycket läckert, mört, fett och likväl lättsmäldt. Fisken inlägges på flera sätt och är i alla fall välsmakande: Zuckert. Artedi åberopar Salvianus, som intygar at dennes kött är öfvermåttan smakligt och mört.

13. Eperlanus, Slom, Nors. Om denna fisk skrifver Rajus, at den har mjukt och mört kött, begärligt både för des smak och lukt, som liknar Viola. Brookes, at Norsen luktar såsom en Violblomma, fast somlige tycka den likna Gurkor. Köttet är löst och tendert samt af delicat smak, hvarföre det högt värderas. p. 110. Om Norsen i Carolina heter det hos Brickell, at den är af samma egenskap, som Europas, har finare, mörare och läckrare kött, än de flästa andra fiskslag; är om vintren särdeles god, råmfull och luktar som Violblomster. Carol. 235. Desse omdömen äro något oväntade, så på tungans som näsans vägnar. Åtminstone hafva ej desse Herrar försökt Norsen i Upsala, där blotta lukten af denna vedervärdiga fisk kan jaga folk af gatorna. Det är dock at märka at man har 2 artförändringar, nemligen Slom och Nors. Men äfven den förre, ehuru drägelig, förtjenar icke de anförda loford. Hvadan så besynnerlig smak härrört kan Utgif. icke utreda Schonefelds intyg är mera enligt med sakens natur. Norsen, skrifver han, har et sött och löst kött, men en vedervärdig lukt. Han går dock nog långt, när han tillägger at fisken är god, äten med peppar eller stekt i smör, han borde säga: drägelig. Norsens lukt är så stark at när desse fiskar af stormar drifvas på stranden i Norige och ätas af Getter, blir dessas kött genomträngdt af en så odrägelig lukt och smak, at det ej kan ätas: Pontoppidan. Egede fann Norsen vid Grönland osmaklig, men Grönländarne torka och äta den med Skälspäck.

15. Lavaretus, Sik, har et hvitt, mört och välsmakande kött, och sökes til de förnämares bord: Bloch. Hålles i Tyskland för synnerligen läcker, emedan des kött, utom förenämde egenskaper, gifver en god och måttelig näring, och är icke slemaktigt: Rieger. Holstenske Siken räknas bland de förnämste fiskar i landet: Schonefeld. Siken bör ätas strax, om den icke skal förlora i smaken: Ascanius. Men äfven Sik är af mångfaldigt olika godhet. Vi finne däraf prof i våra inhemska vatten. Hafs-Siken har främsta rumet i Utgifvarens tanka, som äger någon erfarenhet i denna del. Mälare-Siken, både färsk och insaltad, särdeles omkring Arboga trakten är mycket berömd: Fischerström. Uti Bodensee fås en så kallad Blåsik, som för hvart år får 7 olika namn, tils den blir fullväxt, då den är en ypperlig läckerhet: Wartmann. Besch. der Berlin. Gesellsch. Naturf. Freunde. 3, 186. Gråsik är en ganska god fisk: Pennant.

16. Albula, Siklöja, är, enligt Hammer, fet och läcker: har, enligt Schonefeld, löst, men sött och välsmakande kött. I Preussen hållas desse fiskar för smakeligast när de ätas så hete, som de komma från halstret: Rieger. De äro läckre, både rökte och saltade: Artedi. Utgif. har uti Delsbo i Helsingland träffat en artförändring af Siklöja, kallad Byssia, som fås vid Michaelis tiden och med skäl anses för ganska smakelig. Utgifvaren tror sig äfven böra här införa 2 arter dem von Linné förbigått, men Bloch uptagit, och hvilke gå nära Albula, nemligen. a) Salmo Maræna. En Munk skal hafva fört denna art från Italien til sjön Maduje i Preussiska Pomern: Bernoulli; men den fås nu i tvänne andra sjöar därstädes. Den hålles för en läckerhet i anseende til des hvita, möra och smakliga kött, som är fritt ifrån små ben. Denne läckre fisk föres vidt omkring, inpackad i snö, då den kan förvaras lika god i 2 månader. Är bäst om våren. Tilllagas såsom Lax, rökes, stekes i smör, ätes med Citronsaft o. s. v. Den går til 1 à 2 alnars längd och därutöfver; är desto fetare ju större. b) Salmo Marænula, är, enligt Bloch, skild från Albula; har et hvitt, tendert och ganska välsmakande kött. Et slags Maräner finnas i Holsten och Mecklenburg, som likna Sill, men äro köttfulle, fastare, mörare: Rajus. Wolf omtalar en Maræmula, som under vintren fås i Polska Preussen, läcker och dyr. Richter beskrifver en art Maräner, som i Bäjern kallas Renken. De äro möre samt öfverträffa Foreller, Lax och Sardeller, emedan deras söta kött nästan smälter i munnen. Man håller denna fisk för den läckraste i hela Mark och Slesien. De smärste äro äfven fete och utomordenteligt behaglige när de torkas och stekas i smör. Med de få tilgångar Utgif. har til hands, kan han ej närmare utreda dessa arter.

17. Thymallus, Harr. Des kött är läckert, lättsmäldt, sundt, tillåtet för sjuka: Cranz, Zuckert. Öfvergår Forellen: Hohberg. Är den smakeligaste fisk och därjämte hälsosam: Klein. Berömes mycket: Rajus. Marsigli anser Laxöringen bättre än Harren, förklarar dock den sistnämnde för sundare, ehuru den är mycket fet: Wilser skrifver, at Harren täflar med Laxöringen om företrädet. Alle instämma däri, at köttet är hvitt, sött, sundt. Fisken hölls fordom för Landsherrarnas bord: Bloch. Utom de Linnéanske böra tilläggas

a) Salmo Autumnalis: Pallas. Omul, har vanligt 6 tums längd, hålles för en läckerhet; liknar Sik, men är mycket fetare och läckrare. Skåckar sig så, at den kan hämtas med ämbar. Samojederne och flera folkslag äta den rå, då den fås på första frosten.

b) Salmo Leucichthus: Guldenstedt, i Caspiska hafvet; des kött är rödaktigt, men blir hvitt, då det kokas; är fett och mycket läckert, särdeles rökt, hvarföre denne fisk, på sistnämnda sätt tillagad, öfver hela Ryssland, hålles för en stor läckerhet. Boullaye le Gouz har aldrig ätit bättre Lax.

c) Salmo Silus Ascanii, finnes endast på djupet i Norra Oceanen, om 1 à 2 fots längd. Des kött är ganska förträffligt. Icon. rer. Nat. 3. p. 4. Om Lax vore mycket at tillägga, särdeles från de Siberiska och Kamtschadaliske floder, hvarest en myckenhet af von Linné förbigångne Laxarter finnas, och utgöra hela Nationers hufvudföda. Men Utgifvaren nödgas, til undvikande af vidlyftighet, hänvisa Läsaren til Steller, Krascheninikow, Pallas. Det enda bör i gemen anmärkas, at ehuru Laxslägtet är smakligt, så ledsnar man dock snart vid des dagliga bruk. Därföre plägade ock tjenstefolket vid Dordrecht förbehålla sig, at icke nödgas äta Lax mer än 2 gångor i veckan under fiskningstiden: Misson. Voy. en Italie. I. 10.

Esox. 2. Osseus, Garfish, är dels hvit dels grön. Den förre har hvitt och fast kött, som mera liknar fläsk än fisk, är en grof och föga god spis, efterfrågas således icke särdeles, af Europeer, men Indianerne söka den med begärlighet. Den gröne artförändringen beskrifves af Browne, p. 443.

5. Lucius, Gäddan, är en med skäl värderad fiskart. Des kött är hvitt, något fast, lättsmäldt och smakeligt: Pennant, Crantz, Bloch, Rajus. Ärejlika god i alla vatten. Uti träsk får den dysmak. Uti strömar förbättras den ansenligt, men blir bäst i saltsjö. Utgifvaren har af erfarenhet sig bekant, at de fiskar, som fångas i träsk, förlora sin dyaktiga smak om man låter dem några dagar gå uti en sump, ställd i saltsjö. Gäddan är sämst i lektiden, säger Den Svenske Fiskaren p. 45. von Rohr instämmer däri med tilläggning, at den är förträfflig en månad före leken. I Billa-ån i Holstein fås de läckraste gäddor: Schonefeld. I Tyskland, Holland, England, Polen, kommer Gäddan på de bästa bord, särdeles hålles lefren för läcker. I Frankrike anses hon för en af de smakeligaste insjöfiskar: Cyprianus, Nobleville. Men uti Italien har denne fisk en obehaglig smak: Cyprianus, Schonefeld. Carolinas Gäddor äro aldeles like Europas, men gå sällan öfver 1 alns längd. Köttet är hvitare och läckrare än Karpens. Hafs Gäddorne äro ock där bättre än Insjö-Gäddorne: Brickell. p. 238. I Surinam finnes en mycket glupsk, men också mycket välsmakande Gädd-art: Fermin. Gäddor af medelmåttig storlek äro de bäste. Quiqueran omtalar Gäddor om 7 Fots längd. Scheuchzer, at i Bodensee Gäddor fås om 50 ℔. vigt. Man bereder Gäddan på flera sätt. Det minst hos oss brukeliga, men kan hända bästa sättet, är at röka denna fisk. Utgifvaren har därmed gjordt försök, som ganska väl lyckats, endast man i akttagit, at värmen i början icke blifvit sparad, emedan fisken därigenom blifver ganska mör. Detta har mycket företräde för torkning.

6. Belone, Horngädda, Näbbgädda, har et fast, fett kött, som går nära Makrillen til smaken. De gröna benen äro anstötlige för somliga: Ascanius. Hammer skrifver, at köttet ej smakar illa; Schonefeld och Pennant beskrifva köttet såsom hårdt, torrt och föga smakeligt. Men på Minorca hålles det för en förträfflig rätt: Armstrong.

8. Brasiliensis är välsmakande och föga benig: Fermin.

Argentina Spyräna är af god smak och ätes gerna i Toscana: Cetti.

Atherina Menidia, af 3 tums längd, är i högsta måtto läcker och i stort värde: Browne Jam. 442.

Mugil. Cephalus, är om sommaren fetast, men därföre icke smakeligast, särdeles i Dammar, men under vintermånaderna har den god smak och är lättsmäldt: Cetti. Italienarne göra sin Botargo af dennes råm. Man väljer råmen af de störste fiskar och insaltar den utan at borttaga den hinna, hvari råmen inneslutes. Råmen lägges i präss imellan två bräder. Då denne Botargo är god, har den en ljusröd färg och öfverträffar så väl Caviar, som råmen af Thonfisken. Man sänder den vidt omkring såsom en angenäm gåfva: Cetti.

2. Albula hålles för god och välsmakande: Catesby.

Exocætus volitans, Flygfisken, berömes mycket af Sjöfarande. Luillier säger sig icke ätit någon läckrare fisk. Uti Voy. aux Cot. de Guin., säges den vara af utsökt smak. p. 152. Grose kallar den ganska smakelig. Des Marchais kallar den ganska delicat. Catesby, god. Browne, mör och läcker. Biervilla, ganska smakelig och förträffelig, äfvenså Brelin, Pyrard, Dieshorn, Pernety. Zuchelli säger, at Flygfisken til smak liknar Makrill. Sloane, Legvat och Langhans jämföra den med färsk Sill. Flacourt, med Sardiner. Tapper tillägger honom en söt smak. Vogel, Lindschoten och De Lery utgifva Flygfisken för en läckerhet. Behrens skrifver, at Flygfisken på samma grund kallas Fiskkong. Muller däremot är den ende, som lastar denna fisk såsom torr och mager.

Clupea 1. Harengus, Sill. Hit hörer ej at gifva en vidlyftig Historia om denna ryktbara fiskart, som föder så många tusende munnar. Vi hafve tilräcklige, så inländske som utländske, författare i denna del; ibland hvilka Kruniz i synnerhet förtjenar nämnas. Sillen har et fett, löst, läckert kött, särdeles färsk; ty den försämras om den ligger en enda dag: Brookes. Den saltade har ock mycket bifall: Pennant. I synnerhet berömmes den af Tulpius såsom befordrande matsmältningen, slemlösande, m. m.; han skrifver, at Holländarne aldrig må bättre på hälsans vägnar, än den tiden då Sill-buyserne inkomma. Observ. L. 2. p. 136. Af Sill hålles den medelmåttigt stora, för bäst: Den Svenske fiskaren. s. 83. Svenska Sillen från Götheborg är i godt rop, och då 20 skeppslaster däraf år 1764 kommo til Hamburg, värderades den jämngod med den Holländska: Bloch. 205. I synnerhet är den Sill, som fås vid kullen i Skåne, så förträffelig, at den ej lämnar den Holländska synnerligt företräde: v. Linné Skånska Resa. s. 384. Zuckert berättar, at den bästa Sill fås vid Hetlands öarne i Junio. I Norige har man en gång fått 10,000 tunnor i et notvarp: Pontoppidan. Strömming är endast en artförändring af Sill. Östersjöns förnämsta skatt. Det torde förtjena nämnas, at Halec hos de Romare icke betydde Sill, utan et slags liquamen, som stadnade på botnen i de käril, där man beredt Garum.

2. Sprattus, Vassbuk. Denna lilla Sill-art är ganska förträffelig. Utomlands rökes den och blir då ganska läcker: Andersen, Zuckert. Den föres til Hamburg från England såsom en läckerhet: Schonefeld. Om fördom åsidosattes, så skulle visserligen denna ej allenast utestänga införsel af Enjovis, utan ock öpna en förmånlig handelsgren.

3. Alosa, är välsmakande och sund, då den fås fet, men nog besvärlig för des många ben: Rieger. Astruc säger, den vara af en utvald godhet. Nobleville instämmer däruti, men klagar ock öfver benen. Rajus berömer den högeligen, då den är färsk och stekt. Ryssarne vid Wolga våga ej äta den af vidskepelse: Lepechin.

4. Encrasicolus, Sardin, Enjovis, är färsk ogement god och läcker, samt, insaltad på behörigt sätt, allmänt berömd til Saucer och bihang vid annan mat: Crantz. Bloch håller den Brabantska Enjovis för den bästa. Papon skrifver, at den ypperste Enjovis fås på Provence kusten. I Provence tillagas den så, at först lägges en god del salt på botnen i kaggen, sedan varftals färsk Fenkol och fisk, hufvuden frånrensas; öfverst lemnas hål, för at påslå lake: Quiqueran. Vid Bayonne fås en större Enjovis, som dock är sämre. Biscaya Sardiner äro mycket kostelige: Bowles. Pilchard, en liten Sill-art, är sannolikt samma Encrasicolus. Den kommer från Italien inlagd med salt, Capris och Oliver: Zuckert. Den är fastare i köttet än Sillen: Brookes, Rajus. Pennant säger, at den är af admirable smak både färsk och rimsaltad. Celerins i Frankrike, Sardiner i Rom, Sardeller i Venedig, och Pilchards i England, äro, enligt Rajus, en och samma fisk.

Cyprinus. 1. Barbus har, i ström-vatten, hvitt, lättsmäldt och sundt kött: Zuckert, Bloch; räknas ibland de smakeligare fiskar: Rieger. Men bör vara något til åren. Aktades högt i gamla Rom: Buchoz.

2. Carpio, Karp. Köttet är sött och välsmakande, bäst i Martio. Hufvudet är, för tungans och de fete ögonens skul, läckraste delen: Richter. Om Karpen skrifver Bloch, at den, som fås i strömar, är bäst; at den fås til ansenlig storlek; i Preussen hafva Karpar blifvit fångade om 36 à 40 ℔. vigt. En mil från Francfurt an der Oder ficks 1711, en Karp, 2 3/4 alnar lång, och af 70 ℔. vigt. I Bodensee fås Karpar til 90 ℔. vigt: Scheuchzer. På förnäma bord späckas den med Sardeller och stekes på spett. De store Karpar kunna marineras såsom Lax, och blifva äfven så läckre. Zuckert förklarar Karpens kött för sött, födande, lättsmäldt, hälsosamt, då den är måtteligt stor, men de mycket store Karpar äro fetare och mera hårdsmäldte, särdeles i träsk. Årsgammal Karp är bäst. Råmen, lefren, hufvudet och gomen räknas för de läckraste delar. Samma smak, hvad Karpgomen angår, herrskar i China, så at snikne säljare ofta i löndom afsöndra denna del, at säljas särskildt: Bontius L. V. c. 21. Mjölken anses af Nobleville för sund och läcker, så väl som gomen, eller tungan, hvilken ock uphöjes af von Rohr. I England hålles Karpen för Drottningen bland fiskar. Dict. of Husb. etc. Men Rajus fann dock denna fisk osmaklig. Sådant kan bero af vatnet. Uti rent och strömande vatten blifver han ansenligt bättre: Schonefeld. Äfven som den Karp, hvilken utur dammar utslipper i frihet mycket vinner til smaken: Hohberg. Orsaken är ganska naturlig. I Rhoneströmen fås förträfflig Karp: Quiqueran. I Donau hålles han för alla fiskars Konung, och hannen anses smakeligare än honan: Cranz. Uti Seine och Saone utropas Karpen för mycket fet och god; äfven i Loire. Man gifver ock hannen företrädet: Nobleville. I Jaik fås Karp om 40 ℔., som rökte likna fläsksidor: Rytsckow. Vid Wolga-flodens utlopp fås Karpar af 5 fots längd. Voy. au Nord. Vid Terki växer han til 2 Arschiner, men blir ej så smakelig som den Tyska. Russ. Saml. VII. 115. Molesworth gifver Danska Karpen företräde för all annan, den han ätit. Kramer och Hohberg omtala en läckrare Varietet, kallad Spegelkarp.

3. Gobio har et hvitt, ganska smakligt och lättsmäldt kött: Brickell, Bloch. Dessutom stadigt: Rajus.

4. Tinca, Sutare, har hvitt, löst, mört, smakligt, saftigt, födande, lättsmäldt kött: Lemery; men får då ej gå i gyttja eller träsk: Marsigli. Åtminstone måste slemmet väl afsköljas: Hohberg. Nobleville och Zuckert lastade ej smaken, men anse fisken mindre sund för vissa personer; hålles i nog värde i England, fast Gesner ansåg den för osund: Pennant. I Ausonii tid räknades han bland Vulgi solatia. Ätes dock allmänt på Franska borden: Buchoz. Men bör vara stor, för at komma på de förnämares taffel: Cyprianus. Des skinn ansågs i Gesneri tid för en stor läckerhet. Fruntimren i Bologna värderade skinnet högre än fisken: Aldrovandus.

5. Carassius, Rudan, des kött är hvitt, tendert och mycket värderadt: Bloch. Äfven hälsosamt, särdeles af de små gula: Zuckert. De stora Saltsjö-Rudor lemna i Utgifvarens tanka icke Dam-Rudorna företrädet. Uti Wermdö träsk fås Rudor om 5 à 6 marker stycket. Om Rudan skal anses för läckerhet, måste Kocken däri hafva så stor del som naturen.

7. Auratus, Guldfisk. Baster fann den bäst med ägg-sauce, och då läckrare än Karp. Den kokte Guldfisken var ej så fast i köttet som Abborren, men annars mör och god. Stekt öfverträffade den Abborren i smakelighet. T. II, l. 2. p. 85. Bernoulli skrifver, at intet läckrare kan uptänckas.

10. Phoxinus, har mört, hvitt, ganska välsmakande och sundt kött, och hålles för läckraste fisken i Wesern: Bloch. Schonefeld berömer honom dock mindre.

12. Leuciscus, des kött är löst och välsmakande: Dalæus. Ganska angenämt både färskt och saltadt: Richter. Löst, sött, födande: Brickell. Liknar Enjovis då den saltas.

18. Orfus, des kött är hvitt, mört, torrt men smakligt: Marsigli.

19. Erythrophthalmus, Mört, säges af Brookes vara sämst i lektiden, borde snarare heta: efter lektiden.

22. Aspius, Asp har hvitt, välsmakande, men svårsmält kött: Bloch. Både färsk och med ättika inlagd äger den sitt värde: Den Sv. Fiskaren. s. 37.

24. Alburnus, Löja, en liten smaklig fisk, som ätes med ben och hufvud, men bör lagas strax han tages ur vatnet. Den, som fångas i Julio, hålles för mycket läcker, då den stekes i panna med mjöl och smör: Pennant.

25: Wimba, har hvitt och ganska välsmakande kött, särdeles då det stekes: Bloch.

27. Brama, Braxen, har et hvitt välsmakande kött, som nästan allmänt älskas: Bloch. I Danzig betalas den dyrare än Karp: Richter. Des godhet är mycket föränderlig, och gemenligen måttelig. Denne fisk kan gå til 2 alnars längd och 1 dito bredd: Rajus. I Donau fås Braxen til 9 ℔. vigt: Crantz. I denna flod blir Braxen mycket fet och säljes dyrare än Karp: Marsigli.

Cyprinus Chacoides i Caspiska hafvet, Tatarernas Schamahi, d. ä. förnämste fisk, är ock den läckraste, särdeles stekt eller rökt. Tatarerne vid Terek kalla den med et namn, som betyder fet fisk, och det med skäl: Guldenstedt. Cyprinus Bynni: Forskål, är välsmakande.

Utom alla dessa fiskar, upgifva Auctorer och Resande en stor myckenhet med sina Indiska namn, utan vidare beskrifning, hvarföre Utgifvaren aldeles förbigått dem, såsom mörke och outredde, samt i samma mon ogagnelige för Vetenskaper. Walentyn och Renard hafva i denna del upgifvit så långa som obegripliga listor.

TILÄGGNING.

Bäfvern, Castor Fiber, Linn. Håller sig mäst uti Norden, men finnes allmännast uti Norra Americas af stora strömar genomskurne ödemarker. Des kött är en rätt god mat: Brickell. Köttet på bakdelen har väl någon fisksmak, såsom Uttren, men framdelen liknar Gräfsvin: Tänzer. Det ätes så väl af Indianerne i N. America som af Europeerne, särdeles af Frantsmännerne under deras fastedagar. Kalm har deltagit i et sällskap, där de fläste höllo Bäfvern för en läckerhet. För sin del ansåg han anrättningen för måttelig god, köttet var svart och hade en egen bismak, som icke behagade. le Beau säger at Bäfvern är Canadaboernas yppersta kost, och är rätt smakelig. Köttet rökt räknas, sedan benen blifvit uttagne, för en god mat: Pennant. Hamor räknar Bäfverns kött i Virginien för välsmakande. Kalmyckerne hålla en fet Bäfver för läckerhet: Pallas. Äfven någre Europeiske Nationer hålla detta kött i värde. Olaus Magni omtalar, huru Nordens invånare äta Bäfvrens bakdel i stället för fisk. Gunnerus har funnit folk i Norige, som satt synnerligt värde på Bäfverskinkor. Nordholm berättar, at Bäfverköttet ätes i Jämtland; är fett såsom Svinkött, och af en behagelig smak. I Zolnockska bergstrakten i Ungern räknas Bäfverkött för gästebudsmat. Comm. Litt. Norimb. I Lothringen ätes Bäfverkött, stekt och kryddadt med Ingefära såsom en delice: Merklein. Likväl, ehuru Lahontan försäkrar, at Bäfren, om hösten och vintren, är delicat särdeles då han stekes; ehuru Lawson förklarar des kött för smakligt i Carolina; ehuru det, i Dict. of Husbandry, kallas en verkeligen god mat; ehuru Ellis kallar Bäfrens kött, vid Hudsons vik, ganska fett och läckert; så vågar dock icke Utgifvaren hålla detta för en allmän regel. Månge hafva funnit des kött af hel annan beskaffenhet. Schonefeld tilägnar Bäfren et hårdt kött, til utseende likt fett Oxekött, med en obehaglig lukt och föga sund egenskap. Det skal dock vara bättre, då det stekes med krydder, än då det kokas. Schreber skrifver, at köttet icke är smakligt, utan tranigt. Men man bör märka, at icke hela kroppen är af lika beskaffenhet, och at omdömet således måste därefter jämkas. Främre delen, ända til länderna, är af samma egenskap, som djur och foglar. Låren och svantsen hafva lukt och smak af fisk: Buffon. Därföre skrifver Lemery, at Bäfren är hälften kött och hälften fisk. Däremot instämma nästan alle som försökt äta Bäfrens svants, at den är en ypperlig läckerhet. Olaus Magni kallar den delicatissima esca. Bridkell, en stor läckerhet. Tänzer och Zuckert gör den til en delice för de förnämste Herrars bord. Roger skrifver at intet djur, ingen fogel, ingen fisk är så välsmakande och lättsmäldt som en Bäfversvants. Diereville förklarar den för öfvermåttan god. le Beau för det delicataste stycket. Äfvenså De la Potherie. Indianerne i Virginien äta den såsom en stor läckerhet: Smith. Lawson tyckte, at en Bäfversvants, med hvilken han undfägnades hos en Indian, var en utvald god rätt. Äfven förmögne i Norige skola hafva smak för denna rätt: Gunnerus. I och för sig sjelf, torde denna beskrifning endast bifallas af dem, som älska feta ämnen. Ty Bäfversvantsen är, enligt Buffon, liksom en verkelig portion fisk. Den är onaturligt fet: Schlözer. Den består nästan af bara fläsk: Gunnerus. På Kong JOHANS taffel lär den ej varit synnerligt värderad, emedan 11 Bäfrar på et år infördes til Hof-köket, af hvilka endast fyra svantsar kommo på Konungens bord, men de öfrige kroppar med svantsar utlefvererades til Hofstaten. Kalm, som ätit denna rätt i America, säger den vara så mägtig och fet, at en ovan näppeligen däraf kan förtära en enda bit. Svantsen serveras ock på sitt särskildta fat. b) Castor Zibethicus L. Pennants Musk-beaver, skal, enligt Le Scarbot, vara rätt god at äta.

Den rätta Becfigue är Motacilla Ficedula L. I sanning, skrifver Buffon, är intet kött läckrare, finare och saftigare än den rätta Becfigue, då den ätes i sin rätta tid. Det är en liten fett-klimp af et lindrigt och läckert fett, som smälter i munnen. Det är et extract af de förträffliga frukters saft, dem foglen ätit. At det beror på tiden, vittnar von Linné, som skrifver, at en Ficedula stundom betalas med 1 à 2 Ducater, då den, en annan årstid, kan fås för 2 styfver. Imedlertid bör man märka, at äfven flere små foglar af detta slägte, som hacka på Fikonen, få namn af Becfigues: Pennant. Olinas Becafigo Cauapino är Motacilla Curruca Linn. De fläste arter Fauvettes få i Italien och Södra Frankrike samma namn. Buffons första Fauvette är Mot. Hippolais Linn. Brissons Curruca minor eller Petite Fauvette kallas Becfigue omkring Marseille. Rajus gör Mot. Hippolais til Becfigue, äfven Zuckert. Belonius gifver en Motacilla Schoenobenus ja ock Loxia Pyrrhula eller Domherre detta namn. Mot. Atricapilla hålles i lika värde: Zuckert. Mot. Sylvia och Phœnicurus hacka ock på Fikonen i de södra länder och upställas därföre i samma räkning, emedan Fikonen otroligt bidraga til läckerheten. I Schveits räknas flere småfoglar för Becfigues. Voy. de Suisse. Med et ord Italienarne fördubla sina Becfigues på samma sätt, som Frantsmännerne sina Ortolaner. Phil. trans abridg. til ock med Näktergalen räknas i Italien bland Becfigos: Willughby. Detta är icke någon nymodig läckerhet, emedan Becfigues höllos i fordna Rom i stort värde för deras ganska läckra och hälsosamma kött. De kräseliga munnarne åto den hel med inmäten och alt, hvilket man då ej gjorde med någon annan fogel, som Gellius säger l. 15. c. 8. Jfr. Athenæus l. 4. fol. 129. Juvenal. Sat. 14. Sveton. in Tiberio. c. 42. Celsus l. 2. c. 18. Men då man fick dem smäckfeta, höll man för rådeligt at äta dem med peppar, som Martialis säger: Cerea quæ patulo lucet ficedula lumbo Cum tibi forte datur, si sapis adde piper. Xen. epigr. 5. Ännu eftersökas desse små foglar ganska begärligt i Italien: Willughby, Hohberg. Omkring Florentz söker man dem i Augusto: Skippon. Äfven där inga Fikon finnas, blifva de ganska läckre af Drufvor. I Lithauen, där ock inga Drufvor trifvas, ätas dock Becfigues såsom läckerheter: Rzaczynski. Uti Marocco äro Becfigues de läckraste foglar, helst i Sept., då de äta bara Fikon: Höst. Egyptens läckre Becfigues omtalas hos Churchill. Vid Said (Sidon) i Syrien äro de förträfflige: D’Arvieux. Omkring Aleppo hållas de om hösten för delice: Russel. Vid Smirna äro de rätt delicieuse: Le Brun. Men Archipelagens Becfiguer äro mäst uphögde. De komma i otrolig myckenhet til trakten omkring Athen den tiden Fikonen mogna, och man äter dem hela, stekta i vinblad. De hafva en förträfflig smak: Chandler. På ön Mycone, fås de til myckenhet och läckre emedan Fikon där finnas til öfverflöd: Pocok. Cyperns Becfigues äro icke mindre rycktbare. Omkring Agianoppa på Cypern fångas en oräknelig myckenhet, som inlägges i ättika och föres til andra länder: Le Brun. Om Cyperns Becfigues skrifver Zuckert, at de äta både Fikon och Vindrufvor, hvaraf köttet blir synnerligen läckert och gifver en ganska sund föda, så at det ej betungar magen om man än äter däraf en stor myckenhet. Dapper intygar det samma, och försäkrar at de förnäme på Cypern icke kunna få någon större kräslighet på sina bord; men anmärker däremot, at man icke förmår äta många på en gång. Man inlägger dem i ättika och utskeppar stora partier til Venedig. Locke såg Becfiguer på Cypern så feta, at de voro klädde med späck. Han omtalar ock at de inlades med salt och ättika för at utskeppas til Venedig. Om denna export lemnar dock Tavernier den omständeligaste underrättelsen, sålunda lydande: på Cypern fångas årligen med fogel-lim en stor mängd Becfigues i Sept. och October månad, då kallt väder är. Dessa eftersökas begärligt af Venetianerna, som i Carnevals-tiden icke göra någon festin, utan at servera hela bassins däraf i pyramid-form, och de få dem ifrån Cypern. För at kunna transportera dem, förfar man med dem således, at man först plåckar dem, låter dem så 2 à 3 gånger sjuda up, samt sedan lägger in dem i fat (barils) uti ättika och salt. När man omsider vil äta dem, sätter man dem imellan et par fat öfver en kolpanna eller fyrfat, då de såsa sig sjelfva igenom sin fettma. Somliga år kan ifrån Cypern afgå hela 1000 fat däraf. Andre åter hålla före, at de blifva bättre, om de inläggas i svineller gås-ister. Troilos berättelse instämmer med föregående, endast med den omständighet, at desse foglar skola komma til Cypern i slutet af April, då de förste Fikon där mognat. Denna omständighet synes betänkelig, emedan Utgifvaren icke för visso vet om någon fikon-art så tidigt mognar i Levanten. Åtminstone är det säkert, at de tidigaste Fikon i Barbariet ej mogna före Julio, och uti Södra Palästina fann Felix Fabri omkring Gaza Fikonen ej fullt mogna i början af Augusto. För öfrigt ätes foglarne helt och hållet med ben och inälfvor, och fettet är såsom et mjukt vax: Troilo.

Insecter, som blifvit ätne, men som dock icke egenteligen böra föras på smakens räkning, äro bland andra,

a) Bi. Negrerne i Gviana äta en art små svarta Bi: Bancrofft. Mexicanerne äta med snålhet ungarna af deras små mörka, gaddlösa och myrelika Bi. Ungarne äro hvite och nästan like pärlor. De infödde steka dem med salt och säga, at de til smaken äro såsom mandlar: Hernandez.

b) Spindlar. At Spindlar utan fara ätas, är så bekant, at man ej behöfver anföra de hos Auctorerne förekommande exempel. Kamtschatkadalinnorne söka och sluka dem af vidskepelse, emedan de tro sig därigenom blifva fruktsama. Seba afritar, Tom. I. t 69. f. 4. en art Spindlar, dem Negrerne i Africa anse för läckerhet, och sluka med snålhet. Mexicanerne åto flera arter Spindlar: Hernandez. Äfven Boshjesmännerne: Sparrman.

c) Löss, ätas af många ohyfsade folkslag, mera af osed och osnygghet, än verkeligt behof och smak. Utgifvaren påminner sig hos någon af de Auctorer, som skrifvit om Mexicos eröfring, hafva läst, at Cortez, vid des tjenstaktiga Inventarii förrättning öfver Montezumas skattkammare, därstädes funnit flera pungar upfylde med mennisko-löss; som voro indrifne genom pålagor. Denna gärd är nog besynnerlig, men synes hafva et Politiskt syftemärke, ledande til folkets snygghet. Annars räknade den tidens Andelige, som voro så lekamligt beställsame i nya verlden, Mexicanerne til last, at de åto Löss, Ormar, Grodor, Spindlar, m. m. så at detta intogs ibland de puncter, i stöd af hvilka hela Nationen förklarades för Spanska Slafvar.

Monoculus Polyphemus L. plägar ätas i Indien, men är sämre än Krabban. Äggstocken är det enda, som duger; af den göres en smakelig Bacassan: Bontius.

Hernandez omtalar en slags Vatnfluga, (Musca lacustris) hvit som vatten. Den fångas vissa årstider på nät uti Mexicanske Insjön. Man stöter dessa insecter och gör Kulor af massan, som torkas och hållas til salu på torgen öfver hela året. De kokas med Mais och Salpeter och gifva en god samt födande näring. Deras ägg likna Walmogefrön, flyta til stor myckenhet i vatnet och samlas med därtil inrättade redskap på hvilka de fastna. De afskrapas sedan i tunnor och säljas til föda. Man gör äfven af dem kakor och kulor som kokas eller stekas, varande detta ingen oäfven föda, utan liknar den tämligen nära fiskråm i smaken. Dessa samma frön eller ägg menar Hernandez, då han, på et annat ställe, omtalar en limon poudreux, lik hafsskum, som flyter på vatnet och samlas i stora högar, för at af dem göra kakor til skapnaden lika tegelstenar, hvilke säljas och bortskickas til aflägse orter. Man åt dem med samma smak som Europeer förtära ost. Flugan heter Axaxayacatl.

Scolopendra morsitans L. stekes af Siamesarne och ätes såsom en läckerhet: Turpin.

Ahuihuitla, et Mexicanskt Vatten-Insect med sex fötter, 3 tum långt och af en gåspennas tjocklek, mörkgult på öfra och hvitt på undra sidan, är nog välsmakande: Hernandez. Utgifvaren kan ej en gång af denna beskrifning gissa til hvad slägte detta Kräk hörer. Sannolikt någon Nepa eller Notonecta.