[ 1 ]

RESAN

Från

STOCKHOLM

Genom

MÄLAREN.


[ 2 ]Jag har min plågo-svärm i Staden lämnat qvar — — —



[ 3 ]

År 1782,

Den 30 Augusti, klockan 6 eftermiddagen, steg jag om bord vid Munkbron, på en Torshälla-Jakt, som någon liten tid skulle skilja mig från det bullersama Stockholm. [1].

Skepparen genast färdig at lägga ut från Bron, instängdes af Finn-skutor, som släpadt sig hit at utlasta ved. Fåfängt gjordes de vänligaste föreställningar at gifva rum. Finnarne afhörde [ 4 ]med kallsinnighet alla remonstrationer. Deras envishet förmådde oss at påkalla Hamnfogdens hjelp. Han kom, full af ämbetsifver, tog up sin bricka, fästade den på jackan, commenderade länge, svor ännu mera. Ändteligen lämnades så stor öpning, at vår lilla Jakt kunde smyga sig fram.

Vi skilde oss sakta från Qvaien, der jordfrukter och grönsaker finnas högtals utbredde, långs åt Canalen, och der Månglerskan, sittande i et slags tråg, tittar fram som ur en niche.

Långsamt undsluppo vi lukten och åsynen af de stinkande reservoirer, och de vidlyftiga staplar af orenlighet, som årligen föröka sig och tilväxa hela strandvägen ifrån Kornhamn. Policen, tiltagsen, driftig och alfvarsam [2], har icke ännu hunnit sträcka sin omsorg hit. Men dess lyckliga bemödande at befria gator och torg från hinder och skräp, från osnygghet och vattenflöden; dess goda anstalter för almän säkerhet och almän [ 5 ]ordning, lofvar Staden icke allenast i detta hänseende en önskad ändring, utan gifver äfven förhoppning, at strandgator efter hand inrättas, hamnar upmuddras, Canaler uprensas, de usla trä-broarne til sten förvandlas, med et ord, at ingen ting efterlåtes, ländande til beqvämlighet och prydnad.

Vi hade ännu icke hunnit flyta förbi Riddarholmen, när det vackraste perspectif öpnade sig: Groupper af Stenhus, ifrån det öfversta af södra-bergen ända ned til sjön; Jakter liggande å ena sidan, lastade med landtmanna - varor, å andra sidan med bergverks producter, at från Järnvågen utstyras til de aflägsnaste orter. Den stålta Bron öfver Söderström, der folket trängde sig fram och åter; De stora Skeppsmasterne, som högde sig deröfver, rangerade ofvan och nedan Slussarne, i den förträffeliga Hamnen, som lämnar öpen gemenskap med hela verlden. Närmast oss det gamla Kongshuset med sina tvänne torn; den kopparklädda Riddar-Kyrkan med sina spiror, och de flere välbygde Hus, hvilka sträckte sina murar ända ned til vattenbrynet.

[ 6 ]Men det var ut på Fjärden, förbi den runda byggningen, som orätt anses för det äldsta hus i Residencet, ungefärligen midt emot Kongsholmsbron, då vi på en gång kunde öfverse, alt det stora och vackra som Stockholm innehåller. Man såg icke allenast det som redan är nämdt; alla Stadens förnämsta Tempel och Kyrkor visade sig här för ögonen: St. Catharina, som har det högsta läget; St. Maria, hvaraf likväl den minsta delen för oss var synlig; St. Niclas, som uplyfter sig midt i Staden, och har den Tyska St. Gertrud i granskapet; St. Jacob, som dernäst vil taga företrädet; St. Clara, som i sit afstympade tilstånd ännu väcker upmärksamhet, och den värdiga Adolph Fredrichs Kyrka, som upreser sig med et förnyadt anseende — Längre bort det höga Observatorium [3], der Irrstjärnornas rörelser afmätas, Månars gång uträknas och Cometernas kretsar utstakas.

[ 7 ]Jämte alt detta, lyste det fyrkantiga Slottet, dominerande öfver Staden; Riddarhuset med sina dygder på taket; och Rådhuset med sina besynnerliga flyglar.

Midt emellan alla dessa föremål, for ögat fram öfver det kringflutna Strömsborg [4] och den Norra-Bron; uptäckte det sköna Operahuset, invigt åt Sång-Gudinnorne [5]; beskådade de svarta tornen, på den med segertecken i förra tider riktade Arsenalen; genomlopp med ett retande nöje hela denna lyckeliga blandningen, tils det ändteligen hvilade sig emot den vackra Djurgårds skogen, som slutar horizonten.

Stockholm! Du som fått ditt läge, der Mälarens friska bölja blandar sig med Hafvets salta vågor. Du, som ifrån några strödda fiskare-kojor, upväxt til en stor och mägtig stad, ryktbar bland [ 8 ]Jordens väldigheter - - Måtte ära och dygd altid uplifva dine invånare! Fred, lugn, ordning och skick, blifve städse de kännetecken, som utmärka Sveriges hufvudstad i alla landsändar!

Vi hade ännu icke passeradt den märkvärdiga, af så många slags ämnen sammansatte Kongsholms Bron, hvilken tjänte Norrmalmsboerne til promenad, innan man vid Avenuen började inlogera det vedervärdigaste af tunngods - - när en båt, lastad med Fruntimer och Manspersoner lade an til Jakten, och beneventerades ganska vänligen af vår Skeppare.

Misslynt öfver så mycket oväntadt främmande, frågade jag om de skulle anses för Passagerare — Nej, de ville blott för ro skull följa med til Tullen. En af desse Herrar var försedd med Trompet, och min Skeppare, en ung och hurtig karl, som äfven förstod at handtera detta instrument, skyndade sig at accompagnera. Genast skallade en Marche, en Charge o. s. v. Skinnarviksbergen gåfvo genljud, och glädjen regerade öfver alt, när fyra små lavettlösa Canoner framdrogos. En af det [ 9 ]nykomne sälskapet ville ändteligen agera Styckjunkare. Hans manövrer voro af den beskaffenhet, at jag fant nödigt byta om den plats, der jag hittils sutit en tyst åskådare - - I det samma lossades första skottet - - Men hjelp himmel! hvilken scene! Ögonen förbländades af eld och rök. Skrik och jämmer yppades öfver hela däcket — Ack mit ansigte! Ach min nya mössa! voro förfärlige utrop som ökade bestörtningen, så mycket mera, som man icke hade något rätt begrepp om saken.

Vår Styckjunkare hade handteradt den brinnande luntan med sådan behändighet, at han på en gång tändt eld på Canonen och på en Krutpåse, den han kastadt bredevid. Som vädret låg inåt Fartyget, var ej underligt, at den itände krutmassan for som ljungelden fram öfver däcket, svedde och brände alt hvad som stod i vägen. Nu blef annat at göra. Farväl med musik och canonad. Man borde hjelpa dem som i Actionen blifvit lidande. Man fann genast, at en Karl och tvänne Fruntimer voro svårt blesserade; på tvänne Manspersoner hade kläderne dessutom [ 10 ]blifvit fördärfvade. Olyckligt vis var det vackraste Fruntimret värst skadadt - - öfver hela ansigtet brännsår; ögonbrynen och hårfästet bortbrände. Af hela Coeffuren syntes knapt någon lämning; blotta Carcassen stod endast qvar. Flor, vingar, cornetter, alt var ödelagt - - - Sic transit gloria mundi.

Rörd ofver denna fatala händelse, skyndade jag at upnämna flere medel, ganska tjänlige emot brännskador. Ingen tilgång. Ändteligen kom jag ihog brun sirop. Man hade en hel boutelj; kunde den bättre användas? Den blef ej heller spard. Man smorde rundeligen alle skadade ställen. Jag ser ännu tydeligen dessa skrämda figurer, med gapande munnar, stirrande ögon, och ansigten fläcktals öfversmetade med den brunaste sirop, som i sega bukter sökte sig väg åt mungiporne. Detta, jämte de omkringvarandes beställsamhet och förvirring, utgjorde en tafla, värdig för en Hogard at måla.

De blesserade och de som närmast deltogo i dessas öde, hade begifvit sig under däck, utom en ung Man, som ehuru han i affairen allenast förloradt [ 11 ]en god del af hufvudhåren och fådt kläderne något upsvedde, svor fasligen öfver alla fuskare i Artilleri-konsten, besynnerligen öfver vår stackars Styckjunkare, som i häpenheten gömt sig undan — Det var f-n til karl. Han kunde tända eld på hela människjoslägtet. Hvad skulle min Son på den galejan - - Dessa hans utlåtelser beledsagades med så löjliga gester, at jag icke kunde anse honom för annat än det han var, et verkeligt original.

Resan blef emedlertid fortsatt efter omständigheterne. Vi hade lämnat Glasbruket [6], på sin lilla holme vid broändan, och det nyttiga Lazarettet [7], som förloradt sin nyttiga botaniska Trä[ 12 ]gård [8]. Den tornlösa Kyrkan skymtade fram. En tjock rök utviste stället der Krono-Bränneriet har sit läge. Vi passerade således den långsträckta Kongsholms stranden, prydd af bygnader, lusthus, sjö - och trägårdar, ända til Mariæberg, som nyss med sin rival Rörstrand ingådt den närmaste förening [9]. Snart hunno vi fram til Långholms Tullen, der Skepparen halade sig in til det framskjutande berget, och gick i land med våre blesserade, som der ville afvakta mörkret för at återvända til Staden.

Jag andades nu en friare luft. Ordning och stillhet återstältes på Jakten. Vädret hade äfven lugnadt. Klockan var emellan 7 och 8. Solen hade skridit til nedgång; lätta och ljusa skyar hade samladt sig, gjordt dagens Konung sälskap, och omgåfvo på det präktigaste sätt den majestäteliga thronen. Än såg [ 13 ]man Solen bada sina strålar, snart nedsänka sig nästan til hälften, snart åter visa en gyllene half-cirkel. Sluteligen gaf den ett lysande sken och försvann ur vår åsyn.

Skepparen hade ännu icke återkommit från Tullhuset, der Mälarens sjöfarande böra anmäla sig. Jag nyttjade denna tiden at skaffa mig närmare underrättelse om den lilla seglande Stat, der jag nu hade den äran at vara en medlem.

Jakten var i bästa stånd, försedd med nytt stor-segel, fock och klyfvert; et par ansenliga åror; påliteligt tågverk; tvänne små anckare; en julle, som i släp-tåg följde tätt efter. Från masttoppen fladdrade en röd och hvit flagg, och öfver denna högde sig en förgyld spira. Cajutan, hvarpå jag prenumereradt, väl inrättad, snygt målad, hade tvänne fönster, vägg-skåp, bureau, en liten afplankning, som kallades sängkammare; och en vid trappan inpassad kaklugn, der med beqvämlighet kunde kokas caffe, min käraste dryck, som så ofta muntradt mine sinnen, och kommit mig at glömma lifvets besvärligheter.

[ 14 ]På detta lilla skepp, som kunde draga hela sju läster, utgjorde Skepparen, en Matros och en Gåsse hela besättningen. Jakten hade från Thorshälla öfverfört til hufvudstaden, Järn och Canoner; var nu på hemvägen lastad med spanmål, sill-tunnor, dessutom en hop oberedda Ren-hudar, med hvilka hela lasten var öfverhöljd. Uppå dessa varma bäddar, hade en Tobakshandlare från Stockholm, en Trägårdsmästare från Strängnäs och en Fiskare från Ridön, slagit deras läger. De lågo här i största maklighet utsträckte, och visade sig sällan på däcket. Til desse Passagerare bifogas tvänne Fruntimer, dem jag först bordt nämna. Den ena ännu icke så gammal, at hon börjat bruka snus. Den andra mera til åren, nogräknad på ceremoniellet. Visserligen inga skönheter, men höfliga, sediga, och efter alt utseende snälla hushållerskor. De lagade åtminstone det bästa Caffe, någon finsmakad ville dricka.

Nu fortsattes kosan fram om Långholmen, och den nätta Räkneholmen; men innan vi hunnit vandra öfver den [ 15 ]half-mils långa Riddar-fjärden [10], flutit förbi den Lilla- och kommit til den gamla Hessingen, hade tornväcktarne i Stockholm redan förkunnat, at klockan var 10 slagen.

I det framgående Sundet, gent emot Ekensberg, just der skogen formerar en half-båge, fann Skepparen nödigt at ligga stilla med Jakten, under förmodan at natten eller dag-gryningen skulle medföra en gynsamare vind. Seglen fälldes. Hvar och en såg efter sina knyten, (med proviant bör en sjöfarande altid vara väl försedd). Matlusten blef almän. Man åt och drack med bästa smak.

- - - nunc vino pellite curas
cras ingens iterabimus æquor.

Efter en nätt aftonmåltid, gick jag åter up på däcket. Hela rese-sälskapet hade lagt sig til hvila; endast Matrosen tung och gammal, satt qvar på cajut[ 16 ]taket och nickade - - Hvad himmelen var vacker, högblå, lysande af stjärnor! Vädret lugnt, och i högsta måtto angenämt, vatnets yta spegel-lik. Antingen ögat riktades emot det omäteliga himlahvalfvet, eller til den motliggande landsträckan, eller åt den stora Staden, visade sig en förvirrad blandning af bilder, hvilka skymtade fram, och gåfvo ämnen til åtskilliga betraktelser. Sjelfva denna oredigheten var behagelig. Ensligheten, tystnaden, stillheten, alt var intagande.

Natten hade emedlertid skridit til sin medelpunkt. Klockan var tolf, när tröttheten påminte om hvila. Jag kastade mig på en madrass, lyckelig, at efter vanligheten få njuta sömnens fullkomliga ynnest, ända til bulret på däcket, straxt efter solens upgång, väckte mig - - Ännu låg Jakten på samma ställe; men vinden mera sydlig, och någon fläckt som spelade öfver vatnet, skyndade på afresan. All ting gjordes klart, seglen hissades, under det en rågad skål med Caffe-grädda hämtades från Hessingen.

[ 17 ]

Den 31 Augusti.

Vi lämnade Hessinge-Sundet, och til vänster några Holmar, små och föraktade, utom en enda, der Ordenssälskapet A. B. uprest en järnstång, och i den låga klippan uthuggit vissa årtal, utan tvifvel märkvärdige.

Snart kommo vi förbi ingången til Ulfsunda-fjärden, fram åt den öpna Smeslätten [11], och närmade oss under vår lofvering, än til den mörka Biörnholmen, än til den på fasta landet liggande Klubben, ett gammalt bekant näringsställe.

Den kala bergsträckning öfver hvilken Hägersten [12] uphöjer sig, gaf väl å ena sidan ingen fägnande utsigt; men å andra sidan uplifvades vår åsyn af den vackra Fogelön, och den behageliga Kranholmen. Längre bort syntes den täcka Kiersön, den lilla Käfsan, Högholmen, och sjelfva Lofön, Mälarens yppersta prydnad. Skogen bortskymde det Svenska Versailles; [ 18 ]endast någon tilhörig bygnad kunde urskiljas; den röda flaggan, som syntes sväfvande öfver skogstopparne, vitnade om det Höga Herskapets närvaro på Drottningholm [13].

Un jour voluptueux coloroit l’univers.

Vädret blef aldeles lugnt. Seglen slaknade. Rodret behöfde ingen styrsel. Den smala Hessinge-fjärden, en half mil lång, stod blank som en spegel. Ingen manöver gjordes, utom med pumpen. Huru enfaldig är icke den mekaniken, som tvingar det inkomne vatnet, at til viss högd stiga up i pump-röret, hvarifrån det framrusar i en ränna, ut genom de vid sidan på däcket varande hål [14].

De små lofvar Jakten kunde göra under det herskande lugnet, voro af ingen betydelse, och man ledsnade at med årornas tilhjelp befordra farten. Detta moj-väder, tröttsamt för sjöfarande, den ljumma luften, den rena horisonten på hvilken ingen enda molnfläck [ 19 ]kunde skönjas, gjorde ett desto lifligare intryck på mit sinne, som luftkretsen under så många veckor förut varit upfyld med dunster, hvilka samlade i moln, gifvit starkare eller svagare regn, hvarigenom Landtmannen i sit bästa hopp trodt sig vara bedragen. Jag stod såsom på utkik vid förstäfven [15], förtjust af dagens prakt. Skepparen stötte då och då i trompeten, och framlåckade Echo från de motliggande bergen - - Ändteligen hoppade jag i Jullen, och lät föra mig til några holmar och kuster i granskapet.

Ålgryte, kallades en holme til höger [16]. Der växte några krokiga Häggar och smala Askar, några Tallar och Albuskar. Hallon plåckades; men de hade i den sterila jordmonen hvarken den behageliga lukt eller smak, som eljest utmärker desse bär. Bland några de almännaste örter och grässlag, distinguerades Fetknopparne [17], hvilka långt [ 20 ] ifrån at försmäkta under sommarens hetta på sina magra klippor, trifvas der ganska väl af den myckna fetma och saft hvarmed de blifvit begåfvade. Denna skörbjugsörten kan icke nog recommenderas. Bohuslänningen anser den som et säkert botemedel emot fross-febrar [18]. Skåningen binder den i kransar, och fäster dem under taken öfver bordet, der örten växer hela sommaren intil hösten, som en uphängd Aloe.

Jag förde med mig några blomster, och qvistar fullsatte med de mognaste Häggbär. Desse ätas väl icke gärna af bättre folk, men sönderstötte, förtjäna de all upmärksamhet; ty kärnorne hafva en Persico-smak, hvarföre de böra nyttjas vid våra Bär-viners tilredning, hvilkas godhet härigenom märkeligen förhöjes. Eljest kan af blotta Häggbären tillagas en så läcker dryck, at den öfverträffar sjelfva Åkerbärsvinet [19]. [ 21 ]Nu, i anseende til något medbrakt förråd af det nymodiga bord-salt, som för sin besynnerliga hvithet, finhet och renhet, fått namn af canarie-salt, öfverströdde jag mina Häggbär härmed, skakade dem omkring emellan tvänne talrickar, då de sedan med god smak af sälskapet förtärdes.

Råstock, ett näringsställe på fasta landet [20], hade til höger en backe, som pryddes af gamla Ekar. Här träffades Ek-svampen [21], en af Chirurgiens [ 22 ]lyckeligaste upfinningar, hvarigenom utvärtes blodflöden så lätt kunna stämmas, och som skaffar önskad verkan, när ådror, blodkäril och pulsådror blifvit afhuggne. Til vänster låg den vackra ängen, men som afslagen icke lämnade tilfälle at botanicera. Bredevid var et litet åkerstycke med Gumrik. Detta korn-slag, bör prefereras för det vanliga grof-kornet, hvilkas ax, som månge af storfolket, se rika ut, men innehålla mycket slött väsende. Gumriken tvåradig, har längre ax; tunna skal omgifva dess kärna, kornen äro strida, jämnstora, rundare, mer kärnrike, således vigtigare och i nyttan til en fjerdedel drygare. Den som har stark och bördig jord, bör välja denna korn-art som icke är ömtålig, mycket mer gifvande, betalas merendels lika med Rågen, förträffelig til malt, til gryn och mjöl. Halmen och axen hade nu hvitnat, men kornen voro icke nog hårdnade; någre hade af väta och fuktighet antagit en purpur-färg — Byggningen på Råstock var usel. En gumma och en katt voro de enda lefvande jag der såg. I stugan hängde framför fönstret, i långa ut[ 23 ]klipta papper, några Rödlökar, hvilka der artigt utspirade, til bevis af hvad saftighet denna matnyttiga växten äger. Et par bössskott härifrån syntes Sättra, et litet säteri, som kan fägna sig af en vacker belägenhet.

Kycklingen, är et namn hvarmed en liten stenholme strax vid Kongshatt utmärkes. Jag for dit. Hela holmen var ej större än vår Jakt, dock växte här tvänne små Tallar; något smått Wide; den lilla, nu mäst utblommade Blodroten [22], som i rödsot skaffar god hjelp; ett och annat stånd af Vild-Portlaka [23] med sina äggformiga, köttfulla blad; och Renfanan [24], som så lätt igenkännes af sin starka lukt, och för [ 24 ]hvilkens blad, frön och knoppar, både maskar, mått och mal, hysa mycken afsky.

Kongshatt, en af Mälarens smärre öar, i Lofö-socken, en mil väster ut från Stockholm [25]. Längre hade vi ej kommit middagstiden i dag. På det höga berget har af ålder varit uprest en påle med Hatt ofvanpå, til minnesmärke af jag vet ej hvad för en Konung (det kan ock vara lika mycket) som der förlorat sin hatt. Nu i år hade til almän fägnad en ny trä-hatt blifvit upsatt, som under tvänne år der saknats. Sjelfva berget är ingen ting mindre än vackert. Jag hade ej tid at klänga mig dit; men besökte Gården der bredevid af samma namn, egenteligen ett Torp, til sin natur Krono; har en täck belägenhet, ett vackert inlopp, flere byggningar, god trägård, och qvarlefvor af Humlegård. Folket sysslosatt at inbärga Rågen, vitnade at årsväxten varit vacker, och at den långvariga vätan icke åstadkommit någon känbar skada. Gården [ 25 ]väntar på hvarjehanda förbättringar af sin nu varande ägare.

Torn och skorstenar syntes ännu af Stockholm, denna vidlyftiga staden [26], anlagd på sju holmar som det gamla Rom, och til en stor del bygd på pålar som Venedig [27]. Den mägtiga Industrien, källan til de lyckeliga konsterne, som skaffar de fattige födan och de rike beqvämlighet, som uplifvar handelen och bidrager til en angenäm sammanlefnad, har der ett högsäte: äfvenså Luxeu - - När denna finnes grundad på folkets almänna välstånd, är den för ett stort rike utan all tvifvel nyttig. Skulle den icke kunna bestå med måttelighet, med dygd och flit? Annat är at söka de nöjen, hvilka lindra våre besvär och knyta de kärleksband fastare som förena människjor; annat åter at tjusas af en dåraktig fåfänga, at fjättras af veklighet och vällust. Est modus in rebus - - -

[ 26 ]Midt under denna betraktelse, då vi som knappast gjort inträde i Fiskar-fjärden [28], och just då lofveringen åter skulle börjas, förlorades Stockholm aldeles ur ögonsigtet.

adieu ville de bruit, de fumée & de boue.

Landtbygden tycktes blifva vackrare, ju längre vi avancerade; stranderne lägre, mera skogklädde. Malmviks ön [29] syntes på längre håll; men Fiskar-holmen och Gälsta-ön på närmare afstånd. Dagens skönhet, en friare utsigt, omväxlande framträden som visade sig under Jaktens stilla fart, kunde icke annat än göra det angenämaste intryck på ett känslofullt hjerta. Klockan var 2, när vi svängde in åt sundet förbi

Estspröten, en brant och hög klippa [30], som sedan äldre tider behållit [ 27 ]detta namn, i anseende til Estländska fartyg, fordom kallade Spröten, hvilka innan Stockholm anlades, icke sällan inkommo i Mälaren, och sägas ofta varit här liggande. Sjelfva berget rundaktigt, bestod af gråsten, kalt och nakot, nedantil skuradt af sjö-vågen. Här och der i springorne hade grässtrån upvuxit; men på andra sidan ned åt sjön, der mat-jord fått samla sig, växte Tall, Vide och Al.

En lätt susande kulning flåsade i seglen, när vi inkommit i Ekerö-fjärden, som fått namn af Ekerön, hvilken med skäl räknas bland Mälarens förnämsta öar: ty den har öfver 40 Mantal, vacker Kyrka, goda Säterier [31], och utgör en hel Socken.

[ 28 ]Vi hade haft til höger Jungfru-holmarne, små, vackra at se uppå, öfvertäckte med löfskog.

Rödsten kallas ett näringsställe på en udde af Ekerön; har en täck belägenhet. Några stora Pil-trän prydde gården, och under dessa förtärdes en kostelig Filmjölk. Lungroten eller Gode Henric [32] växte här til myckenhet. Jag frågade folket om de kände egenskaperne af denna örten. De bekräftade at den med bästa framgång brukas emot svullnader; växten har i alla tider varit estimerad; den öfverträffar alla af sit slägte; bör äfven äga rum bland köksväxter, och förtjänar at i god jord planteras. Kokas de späda bladen, äro [ 29 ]de altid så goda som spinat; de äro ganska tjänlige i grönkål. De unga skåtten eller gökarne tagne om våren, kunna tillagas och ätas som sparris — Här träffades åtskillige medecinal-örter, men föraktade, emedan de äro almänne. Simpla och enkla medicamenter äro likväl de naturligaste. Genom bepröfvade simplicia går man altid genaste vägen i konsten at bota. Hvartil tjäna desse blandningar af flere ingredientier i ett recept? I sanning äro icke de många hopqvacklade ämnen orimlige. Just den myckenheten af droguer, hvarmed våre apothek äro upfylte, torde bevisa, at Läkare-konsten är långt ifrån fullkomlighets graden.

Hela passagen förbi ingången til Alby-viken, och längre fram åt Fantholmen, är angenäm. Snedt emot Nykrog på Ekerö-landet, lyste det vackra och välbelägna Sturehof [33], der et nytt prydeligt Stenhus var upfört. Här midt [ 30 ]på Fjärden, stötte skepparen i sin trompet med fördubblat nöje, ty genljudet repeterades flere gångor. Utsigten af vikar, gårdar, holmar och näs, var öfvermåttan behagelig.

Ekerö-Kyrka prydde stranden [34] och rundt omkring voro åkerfälten gulnade af den mogna säden. Rågen och hvetet redan upsatte i skylar, väntade på torkning innan de skulle hemföras. Desse skylar upstälte på åkeren i räta linier, figurera på långt håll; men närmare betraktade äro banden merendels för stora, sjelfva skylarne fula och stråkiga, illa tilstälte, at säden vid marken håller sig länge våt. Hvarföre hattas icke skylen, eller krakas och lägges så, at säden ej så lätt gror, at minsta sol och torka kan i hast genomtränga kärfvarne. Hade landtfolket eld- eller väderrior, vore all torkning på åkeren onö[ 31 ]dig; men almogen fattig, utblottad, mägtar icke med något der början skall göras med kostnad och besvär. Om de som hafva råd och tilfälle ville föregå med nyttige efterdömen; om de åtminstone ville efter möjlighet förebygga den ovårdsamhet och kallsinnighet, som visar sig vid sädens handterande: när den hämtas up ifrån slag, bindes tilhopa, upreses i skyl och stack, åter kastas ned, lastas på vagnar, inköres i ladan, hoplägges, tröskas och så vidare - - Huru mycket vore icke at påminna vid alt detta! calculeras behörigtvis almänna förlusten, lärer med öfvertygelse finnas, at genom spillning omkring en million tunnor spanmål af rikets årliga sädes-afkastning förloras. Hvilken hushållning!

Wällinge-gård [35], bekant för sina qvarnar, låg til vänster, tätt vid farleden. Litet längre fram vid de motgående landtuddar, der Bornsjön gjuter sig i Mälaren, paraderade Wällinge-Kyrka, och när vi gingo in i Bockholms [ 32 ]sundet, hade vi på högra sidan Lillön, der säteriet Kaggeholm är belägit.

Några Gräsänder flögo förbi. Desse foglar varsamme och misstrogne, kunna likväl fångas på åtskilligt sätt. De kunna til förmån i hushållningen upfödas och hållas hemma vid husen, sedan man skaffat sig första stammen genom And-ägg, hvilka utkläckas af någon Höna eller Anka.

Skepparen hissade klyfverten, eller det främsta stagseglet, då vi inträdde i södra Björk-fjärden [36]. Bergholmarne och Rasta-skär syntes til höger. Under vår kryssning mötte oss flere båtar öfverlastade med hö [37], ämnade til den staden, medelpunkten för vårt öfverflöd. Människjan följer metallen, likasom fisken följer strömen i vatnet; men [ 33 ]underlig är den hushållningen, at för en hastig vinning bortsälja en stor del af hö och foder, och sedan nödsakas at sälja bort boskapen medan den ännu är späd, hvarigenom ett tilräckeligt antal af Boskaps kreatur icke kan vinnas, och brist altid yppas på det som skall bidraga til jordens rätta bördighet. Ett stycke efter dessa båtar, kom en Fisksump, som fördes af ett enda qvinfolk. Vi ropade an henne, i tanka at få tilhandla oss något; men hon satte ut årorne och rodde på det ifrigaste. Man kunde icke annat än roa sig åt hennes räddhåga; det såg ut som hon fruktade at blifva äntrad.

Sedan vi passeradt udden af fasta landet [38], och då purpuren ännu glimmade i de västra skyarne efter solens nedgång, visade sig ett ansenligare vattenfält än det vi hittils sedt; utsigten blef vidsträktare öfver denna stora rymden, och ögat förlorade sig emellan framskjutande horizonter. Under det himmelen mörknade alt mer och mer, ka[ 34 ]stades begärliga blickar inåt de större vikarne, som lofvade hvarjehanda uptäckter:

Mais tout à coup la nuit termine ces spectacles.

[ 35 ]

Den 1 September (Söndagen).

Vid upkomsten på däcket, klockan 6 om morgonen, mötte mig å alla sidor nya framträden. Min capten hade seglat hela natten. Vi hade således lämnat efter oss Biörkön, Curön, Drottninghamn, äfven Ridön, hvilken ännu kunde betraktas genom lorgnetten - - Hvad sjöfarten är för en ståtelig sak! kanske det mäst undransvärde af alle de storverk, som människjans snille frambrakt. At i rörlige hus, i flytande casteller, på et förfärligt element, ända til de längst aflägsne verldsdelar, öfverfara de hiskeligaste djup, vore den dyrbaraste upfinning, om icke så stort missbruk skedt af konsten at segla. Det är denna konsten som lärer at dirigera skepp, at nyttja, äfven tvinga vädren och hafvet. Denna konsten vinnes icke genom lättja i hamnarne, icke bland Hofvens prakt eller städers vällust, utan genom möda, arbete, faror och de svåraste prof til sjös. Om skarpsinnighe[ 36 ]ten en gång skulle hinna, at med flygande skepp (vaisseau volant) kunna genomfara luftens rymder, blir väl denna upfinning som alt annat missbrukad. Emedlertid föreställer jag mig nöjet, at sittande i ett vingat hus, såsom i en carosse, garnerad med glas [39], kunna uplyftas från den låga jorden, och genom de uprörde luft-vågorne, öfver berg och sjöar, med hast styra fram til en efterlängtad ort. Hade jag nu haft tilgång af en sådan invention, hade jag säkert gjort parti med Tranorne, hvilka til ansenlig myckenhet kommo sväfvande öfver våre hufvuden, rangerade i leder, i en triangel-lik upställning, med anföraren främst i spet[ 37 ]sen. Hvem har lärdt desse foglar, at just då säden är mogen anställa sina flyttningsresor härifrån, til främmande länder [40]? Genom hvad tecken kunna de församla sig til ett ställe, innan almänt upbrott skall ske, utan at någon enda blir qvar, och genom hvad disciplin kunna de förmås, at under framtågandet bibehålla den förträffeliga ordning, som man altid ser dem i akt taga [41]. - - - Store Gud! millioner verldar äro äfven som denna lilla jordbållen upfylte af Dine under. Alt sker efter ett utstakat sammanstämmande skick, med den högsta vishet, med en bestämd oryggelighet.

Vi hade inkommit i Präst-fjärden [42] förbi Munken, en liten holme. Jag var nästan missnögd at vi hunnit så långt, utan at få göra landstigning på Biörk[ 38 ]ön; men då hade jag bordt uppehålla Skepparen öfver natten i Bockholms sundet, för at vid dagens ljus få undersöka qvarlefvorne af den ryktbara Biörköstaden. Om dervarande grofva lämningar, icke kunna jämföras med ruinerne af Palmyra eller Persepolis, så torde likväl en och annan märkvärdighet blifvit uptäkt. Skall man tro gamla tideböcker, har staden varit så mägtig, at den kunnat utrusta omkring tolf-tusende stridbare män: folkhopen skulle då hafva varit åtminstone femtio-tusende, hvilket är föga troligt. Men detta lärer vara en indifferent sak för vår tid, så väl som det påstående, at Biörkö och Sigtuna utgjordt ett samfund. Visst är det, at staden idkat ansenlig handel, och derföre varit ett mål för fiendtlige folkslag, som under hedendomen fortsatte sina ströfverier inuti Mälaren [43], [ 39 ]ända til staden af Norske Konungen Olof den helige, på ett ganska oheligt sätt i ellofte seculo förstördes. I stället för en rik stad, är nu allenast en fattig bondby; men Tyrus, men Carthago, huru mycket är af dem öfrigt?

Präst-fjärden sträcker sig, om jag mins rätt, til en mil i längden; har sköna vüer, och en hel hop holmar, af hvilka åtskillige fått namn af det vördiga Prästerskapets feta inkomster. Vi hade Köttholmen til höger, men längre fram [44] betraktades Fläskholmen, med de bägge midt emot liggande Skåpholmarne.

Klockan var ännu icke 8, när vi lyckligen upnådde Kålsundet, smalt och trångt, at tvänne Torshälla-jakter i bredden knapt kunna tränga sig derigenom. Bredevid var en byggning der förfrisk[ 40 ]ning utdelas emot god betalning. Under den lilla bron, hade omtankan inrättat Nors-verkar, och en hop Nors skall här om våren kunna fångas.

När vi hunnit genom sundet, öpnade sig en behagelig Vik inåt Torsens Kyrka. Förbi Stallarholmen blef passagen sedan så mycket vackrare, som den stora Sela-ön [45] stötte nära intil på ena sidan, och fasta landet å den andra. De låga stranderne, af en liflig grönska, här och der prydde antingen med skogslunder eller med bouquetter af trän, små landtgårdar, bland hvilka Stenfasta utmärkes, gula sädesfält, Yttersela Kyrkan - - alt detta skaffade ögat den nögdaste utsigt.

Hela morgonstunden hade vädret varit lugnt, luften blid, himmelen något mulen. Det rägnade, när vi anlände fram åt Vaxängskären; men vi hade knapt flutit förbi de små holmarne, när solen på en gång bröt fram, colorerade skyarne, skingrade molnen, uplyste firmamentet och utbredde öfver alt sina välgörande strålar.

[ 41 ]

O ciel majestueux! Pavillon de ton maitre!
Qui peut en te vojant ne le pas reconnoitre?

Vid ankomsten til Tynnelsö-fjärden [46], proponerade skepparen i anseende til dagens helgd, om icke en Psalm borde sjungas. Hvem kunde neka at förena sit lof med deras, som ville uphäfva tacksama röster til lifvets Fader? Psalmen Hvarmed skall jag nu lofva - - upstämdes, söngs hel och hållen, vackert, ordenteligen, med en helig andakt, under det at Trompeten hördes vid hvarje slutmening.

Segerön, i Tynnelsö-viken, midt emellan Sela- och Toster-ön, hade en så vacker belägenhet och ett så angenämt utseende, at jag hastade med jullen til den gröna stranden. Vi trugade oss fram genom den veka vassen, som ödmjukt bugade sig för båtens tyngd, men drog sig oskadd ur prässen.

När jag upsteg på denna täcka ön, leddes jag genom öfverväxta gångar upför sluttningen af en backe, der en hop yra Tättingar spelade. Flere slags löfträn hade flätat sina kronor tilsamman, [ 42 ]och stodo i den ögat retande oordningen. På sidan en åkertäppa, der säden var inbärgad. Snedt emot sågs en gammal humlegård. Ofvanför låg Torpet [47] i en lund af frukt-trän. Framföre var en instängd gård, der ingen bunden husvakt syntes, endast en brokig Tupp, omgifven af sina älskade hönor, dem han med en låckande röst drog til sig, och ehuru modig och högsint bevisade all ömhet. Utanför väggarne voro kärfvar af löf upreste, hvilka efter behörig torkning skulle tjäna til ombyte vid boskapens utfodring.

Då jag inträdde i stugan, mötte mig en Gubbe, vördnadsvärd af sina grå hår, ännu mera af det saktmod som utmärkte hans väsende. Jag bad honom förlåta, om jag några ögonblick störde hans lugn, och det förstånd hvarmed han besvarade denna compliment förökade min aktning. Ach! hvad ni bor väl, ropade jag, denna lilla ön är hjertans vacker, och man ser allestädes bevis om er flit. Naturen har gjordt det mästa, svarade Gubben, jag har budit til at underhjelpa hvad jag kun[ 43 ]nat och förstådt — Lefver Ni då här med någon god utkomst? — Jag tackar Gud för helsa och ett dagligt bröd; månge torde icke lefva så nögde som jag — Ni har rätt; men dagsverken til herregården? — Man bör göra sina skyldigheter, och hittils hafva desse varit drägelige.

Medan Gubben ville anstalta om ett och annat som jag begärt få köpa, gick jag ut i trägårdslunden. Träden tyngdes af sköna frukter, hvilkas vällukt spridde sig rundt omkring. Året var nu i sin mogenhet. Skaparens godhet gaf en gemensam festin åt alt lefvande. Alt stod prunkande i höstens högtideligaste drägt - - I denna fridsamhetens boning, under de löfrika hvalfven, der solen strålade emellan purpurrandade och gröna blad, öpnade sig alla sinnen at emottaga den renaste vällust.

O douce tranquillité, d’un ame calme & paisible
Je t’invoque!

Tysta hydda! afskild från verldens buller, från vekliga lättingars skrål, och från den stålta nedrighetens fåfänga fjäs - - jag lärer aldrig glömma den för[ 44 ]nöjelse jag här smakat - - - Måtte jag en gång, i någon vrå, långt ifrån de Storas petitesser och de klokas dårskaper, i sälskap med naturen och vänskapen, under lagom lycka, i en nyttig lefnad, bland bygdens folk - - - men - -

Vid återfarten kom en snygg flicka och presenterade en skål grädda. Gubben hade råck-skörtet fullt med utvald frukt. Vi skildes nögde med hvarannan. Det var ej svårt at hinna up Jakten; den flöt stadigt som jorden. Flere gånger vändes hufvudet åt den saknade stranden.

Klockan var 11 och vi hade ännu icke kommit fram åt Klocksten [48], då en canonad hördes från Strängnäs stad, hvars torn länge skyldrat för våra ögon. 128 skott låssades, och vi gissade at tacksägelse gjordes för den nyfödde Prinsen.

- - - qu’il soit comme son Pere
 sensible & bienfaisant!

Vädret var lugnt, himmelen leende, solen beskådade vatnet och vatnet gaf gnistror, utsigten härlig, dels inåt Gorsinge-viken, dels långt bort öfver Fjär[ 45 ]darne åt Västerås-stad, hvaraf Domkyrkans torn upreste sig som en fullkommen Obelisk, vid den blå horizonten. Med årornes tilhjelp skaffade vi oss ändteligen fram, förbi Notholmen, til det gamla Strängianäs, dit Jakten släpades med tåg inåt den så kallade hamnen, der skepparen, sedan han med trompeten bebådat vår ankomst, skulle stiga i land, och aflämna några medsände packeter.

[ 46 ]

STRÄNGNÄS.

Strängnäs, en liten upstad i Södermanland [49], bekant ända från hedendomen, får åtnöja sig med 31 rummet på rangordningen af svenska städer. Under mer ån 490 år har stiftets andelige hufvudman här haft sit säte [50]. Trivial-scholan, ganska gammal, var mäst berömd när den Förste Gustaf här studerade [51]. Gymnasium har redan hunnit til 156 års ålder [52].

Under min promenad genom trånga ojämna gator, emellan rödfärgade trä[ 47 ]byggningar, alla decorerade med grästak, såg jag ingen ting märkvärdigt, utom Dom-kyrkan, en gammalmodig, kostbar och vidlyftig stenbyggnad; alt för stor för en så liten stad. Jag stadnade på kyrkogården, vid en uphögd graf - - Här hvilade en Serenius, en värdig Biskop, den bäste ordningsman - - Templet var nu igenbomat. Hvarföre hållas våra Kyrkor så flitigt tilslutne? åtminstone borde det icke på Söndagen vara en rättroende betagit, at alla stunder kunna i Herrans hus få nedböja sig för det Högsta väsendet. Jag hade äfven gärna aflagt min devotion vid K. Carl den IX:des graf. En alfvarsam Herre, ganska nyttig för sin tid, som förstod at väldeligen försvara sin religion, äfven sin krona, hvilken eljest kanske för evig tid blifvit genom aristocratiska tiltagsenheten ryckt från det älskade Vasa-huset. Södermanland bör med synnerlig tacksamhet påminna sig denne Konungen som Hertig. Han bar icke det namnet förgäfves. Omtänksam och hushållsaktig, for han allestädes omkring, muntrade och tilhöll almogen at bättre bruka jorden, at plantera frukt[ 48 ]trän och anlägga humlegårdar, hvaraf bevis ännu finnas nästan vid alla denna landsortens bondgårdar.

Staden lärer utan tvifvel med aktsamhet förvara sina Privilegier [53], ehuru nyttan af dem varit ringa. Invånarne kunna emedlertid fägna sig deraf, at dem från äldre tider blifvit tillåten fri seglation åt alla främmande städer, så fiender som vänner [54]. En tid hade de äfven rättighet, at til Stockholm och andra orter få öfverföra sit goda öl, som nu beklageligen icke tilstädjes [55]. De hafva jämväl undfått frihet at idka strömmingsfiske omkring hela Finland och Norrland [56]. I senare [ 49 ]tider har väl en obehindrad inrikes handel och seglation blifvit vunnen [57]; men då åtskillige Båtar af 3 til 4 lästers storlek, utgöra alla de fartyg som Staden nu för tiden kan åstadkomma, så lärer finnas huru långt handels speculationerne blifvit utsträckte. På fabriksvägen omtalas en stoft- och ylle-fabrik, men jag kunde icke få se någon sådan inrättning; icke heller Boktryckeriet; icke heller hade jag ledighet uptäcka någre rudera efter kloster och kapell, under Påfvedomet här anlagde, då staden hade mera både folkstyrka och anseende. Nu räknas totala summan af mantalsskrefne, omkring 520 personer [58], och Kronans tull-inkomster sägas vara ända til 400 Riksdaler. Man kan häraf sluta til rörelse och näringar - - Utom Djeknar och krögeri, vore staden sannerligen illa belåten.

[ 50 ]På torget, just vid Rådhuset, (hvilket med Biskops- Gymnasii- och Scholhusen äro af sten), hade jag et lyckligt möte af några Fruntimer, utan tvifvel stadde i visit-ärender. Så mycket jag kunde beskåda dem, voro de i nogaste måtto klädde efter ceremoniellet, i djup sorgedrägt, både ofvan och nedan, Den ena kort och rund, makalöst väl fetlagd, med den friskaste hy i verlden. Den andra af en växt, hvilken om den just icke kunde jämföras med någon af Gracernas, var likväl på sit sätt intagande. Jag gjorde front emot dessa okända Damer, och helsade dem efter småstäders lofliga bruk, hvilket til belöning skaffade mig af den ena et småleende, af den andra några goda ögonkast, jämte en kort nigning.

Med trägårdar och kryddtäppor äro Strängnäs-boerne skäligen försedde, och visa omtanka med fruktträn och jordfrukter, särdeles med kålrötter. Kunde icke denna näringsgren efter möjligheten utvidgas? Belägenhet och jordmån tyckas medgifva ytterligare framsteg. Huru många behagliga rätter vinnas icke af frukter? Genom torkning och insylt[ 51 ]ning af äplen, päron, plommon, körsbär m. m. kan en lönande exportation ske til Stockholm, så väl som af rå frukt. Den minsta gren af plantering förorsakar välmåga. Staden har väl öfver hundrade tunnors årligt utsäde på sin donerade jord [59]. Önskeligt vore at någon ville alfvarligen gripa sig an med plantager. Hvarföre försökes icke med Hampas cultiverande på en del af stadsjorden, helst sedan Regeringen utsatt hederliga premier för de städer som beflita sig om denna växt, och Kongl. Amiralitets Collegium åligger, at til jämlikt pris, efter godheten med den utländska hampan, inlösa producten [60]. [ 52 ]Än Potatoes? Än Humle-plantering? Eller någon slögd. Något slags lofligt näringsfång, (lika godt hvad som behagas) borde stadens Borgare utse, fästa sig vid, och updrifva så långt ske kunde, eljest förtjäna de icke annat namn än stadsbönder. Man förlåter mig; det är på Economiens vägnar som jag vågar påminna härom.

Hos den Lofl. Magistraten får jag ödmjukeligen insinuera, at med Policen synes vara slätt bestält. Vanan är den andra naturen; men en Stockholmsbo förefaller det sällsamt och rätt obehagligt, at på gator och torg se hederligt och beskedligt folk gå i bredd med osnygge djur. Denna inrättning har Strängnäs gemensam med våra andra små-städer. Jag lämnar svin-kreaturen samt och synnerligen i deras tilbörliga värde. De äro ganska nyttige, omiste[ 53 ]lige i vår almänna hushållning; men om våre småstadsboer icke kunna vara dem förutan, så böra de åtminstone hålla dem stängde inom sina gårdar, hvilket anständigheten fordrar, och med både enskildt och almän fördel är fullkomligen öfverensstämmande [61].

Flera observationer får jag denna gången icke anmäla [62]. Skepparen kom och frågade om jag var färdig at stiga om bord. Vid nedgåendet til Jakten, enleverades några dussin goda päron för godt köp. Embarqueringen skedde genast. Tåget låssades från bron. Seglen hissades. Sjöfolket hade fått någon liten förfriskning. De voro muntre. [ 54 ]Så mycket bättre. Jag ser altför gärna glada ansigten.

Vi skilde oss under det blidaste väder från den Biskoppeliga staden, och de åt sjösidan vinglande husen. De hvita skorstenarne glimmade öfver de gröna taken, och öfver dessa uphögde sig Domkyrkan, som den reslige Björken höger sig öfver den låga Porsbusken. Hela staden ligger på et Näs och omfamnas af Mälaren. Midt emot utbreder sig Torster-ön [63] och skaffar prospect af Säteriet Sundby, en deras Högvördigheter tilslagen egendom [64].

* * *

Strängnäs-fjärden skulle nu öfvervandras [65]. Den är smal, ty Fogdön [66] stöter nära intil på ena sidan, och [ 55 ]Torster-ön på den andra. Ingen brist finnes här på holmar och grund. Visholmen är obetydelig, äfven så Galyholmarne.

Kassgarn var större och hade en fördelaktig belägenhet. Här satt en gubbe i en ökstock och metade. Ett nöjsamt fiskesätt, men som fordrar sin lilla kunskap. Gubben klagade öfver brist på agn eller låckbete. Jag bad honom försöka sötmjölks ost, som när den blifver i kokhett vatten arbetad, blötnar sedan ej up, och är för fisken begärlig. — På löfven af en Al-buske, betraktades med microscop en liten Coccus, stor som den minsta ärt, kulrig, rödaktig, utan ull eller doft. Huru månge skiljaktige bevaringssätt nyttjar icke naturens styresman, at behålla flerfaldige slägter vid varelse, då alt tyckes vara liksom dödt! Nu hade Alen långa struntar eller kottar, der frön nästa månad blifva mogne, hvilka så gärna ätas af små hemtamde foglar. Detta träd borde mera värderas, ty bark, löf, stam och rot skaffa så mycken nytta. Under resan såg jag bevis huru mycket Alen förändrar sine blad.

[ 56 ]Solen hade redan strödt sina sidsta strålar öfver högderne och förgylt skogstopparne, när vi undveko Källarholmarne, kommo förbi Vansö-kyrka, utåt Käringsten och Fetlappen. Aftonstunden var härlig och svarade aldeles emot den förbigångna dagens skönhet. Alt lefvande på Jakten hade planterat sig på däcket och pratade historier. Jag hörde på deras sagor. De voro nöjsame, om de just icke voro så trovärdige. Bland annat försäkrades helt alfvarsamt, at i Mälaren finnes Sjö-Rå. En af sälskapet hade sedt en sådan Nymf mer än en gång. ”Hon liknade ett medelåldrigt Fruntimer, väl växt, högbröstad, hade stora ögon och långa mörkbruna hår som skylde hela ryggen, men nedantil en fisk-stjärt. Man hade sedt henne midt i Björk-fjärden. Hon bådade merendels hårdt väder, när hon skrattande klängde sig up til någon klippa, och var då altid bäst at i tid söka hamn.” Huru liknar icke detta den beskrifning vi hafva om forntidens sjö-gudinnor! Huru lyckelig var den tiden för Poëter! alt vimlade af gudomligheter. Dryader presiderade i skogs[ 57 ]lundar och trän, Najader och Nereider i vatten, Oreader i berg, o. s. v. Upfinningen af Silpher och Gnomer m. m. i nyare tider, är icke mindre sinrik. Kanske får man ej så aldeles kalla detta för drömmar? Vi känna ännu icke Andarnes verld [67].

Mörkret gjorde ändteligen slut både på vüer och discourser. Medan vi arbetade oss fram åt Vargholmen, blef vinden mera gynnande. Det började blåsa up. Vi satte til alla våra vingar. Jakten fick en vaggande gång, som i mit tycke icke är angenäm. Jag hatar vingel-vanan. At icke blifva exponerad för någon släng af sjö-sjuka, hade jag försedt mig med preservatif innan jag lämnade den kära landbacken [68]. — — Man kom öfverens at segla hela natten.

[ 58 ]

Den 2 September.


L’air est serein, j’ai bien dormi.
Le calme d’un ciel embelli
A mon ame se communique.

Åter bådades oss en vacker dag. Klar var himmelen. Ingen blåst. Morgonstunden sval, och Matrosen som sutit vid styret, försäkrade, at natten varit nog kall.

Utan compass, utan sjö-kort, hade vi under mörkret avancerat förbi Krokhamn [69], genom hela Gran-fjärden, kommit lyckeligen fram emellan Askö-skär, Uggle-udden [70] och Kråkholmarne; passeradt Stråholmen och Löfsärken [71], hvarifrån vi inkommit i Blac- [ 59 ]ken, en vacker Fjärd, som jag nu vid första upkomsten på däcket fick beskåda; har en hop små öar och holmar, bland hvilka den frånliggande Tidön [72] lärer vara den största.

Detta var den sidsta Fjärd vi hade at öfverfara, innan vi kunde upnå den urgamla staden Torshälla, målet för hela vår seglation. Solen benådade oss med milda strålar, och Torshälla-hufvud [73] helsades med dubbel fägnad af sjöfolket; när kort derefter gjordes vänstersväng åt inloppet strömmen upföre til staden.

Torshälla-ström, som är den fiskrika Hielmarens utlopp [74], skulle nu [ 60 ]genomtråkas hela fjerdedels milen. Vi hade hvarken mot- eller med-vind, så lugnt var vädret. Vid första inloppet är utsigten mindre behagelig. Sedan möta flackländiga ängar med plattaste border. De stodo nu til en god del under vatten. Vore strömmen så bred som den är djup, kunde man vigare hjelpa sig fram. Den har efter berättelse ofta stådt stilla [75]. Nu hade den åtminstone sin fulla activitet, och ville alt med ett drifva oss tilbaka. Nors-verkar, bygde på sidorne, göra strömen starkare midt uti, och desse fiske-tyg [76] [ 61 ]högde sig ansenligen öfver vattenbrynen. Om de regalera invånarne med en myckenhet Nors om våren, så blir likväl upgången til staden härigenom besvärlig, då vinden ej är desto mera favorabel. Här fordrades mycken handläggning, innan vi kunde hjelpa oss förbi desse ledsame verkar. Än arbetades med årorne; än måste jullen skickas förut, at fästa tåg i gamla stubbar och varpa fram Jakten. Skepparen glömde ej sin Trompet, som nu hade den goda verkan med sig, at några personer snart kommo i ökstockar från staden. Detta beskedliga folket släpade Fartyget i långa linor efter sig, från landsidan, obekymrade om de gingo torrskodde, eller vadade i vatten på de våta ängarne. Under hela detta fram[ 62 ]tågandet, fägnades ögonen å ömse sidor af hvarjehanda föremål: gröna landsträckor här och der beväxte med Ekar och andre löfträn, vackra inhägnader, råmande boskaps kreatur, hvaraf staden har ett ansenligt antal.

Efter två timars resa på en fjerdedels mil, kommo vi ändteligen klockan 11 förmiddagen up til sjelfva staden, som genast saluterades under Trompetskall med dubbel Svensk lösen, hvilket låckade fram åskådare af bägge könen, alla i sina deshabilleer. Vi foro således triumferande emellan de omliggande husen, ända til det ställe der debarqueringen skulle förrättas. Denna skedde hvarken på strand, hamn eller bro, utan foten sträcktes behändigt från relingen af fartyget, inuti en bod, som Skepparen kallade sit magasin, der Jakten blef liggande. Hic stetimus - - -

Här skildes jag efter många bugningar, lyckönskningar, tacksägelser och complimenter från hela Res-sälskapet, [ 63 ]och från min gode Capten, Hr. And. Ståhle, borgare och invånare i staden Torshälla, sjelf-ägare af den Jakt han berömligen förer och styrer. Jag bör göra honom den rättvisa, at han med ett anständigt upförande förenar munterhet och hurtighet, hvilket bland skepsmanna-corpsen eljest icke så almänt torde träffas.

Genom en lång, trång och i bugter gående gata, fortsattes vandringen til fot, åt Gästgifvare-gården; ett af stadens bättre hus, der jag fördes i snygga rum, bemöttes med all tjänstfärdighet, och serverades efter önskan.

Så var nu min resa genom den sköna Mälarens farvatten för denna gången slutad; så hade jag ändteligen fått närmare betrakta en god del af denna insjöns behagrika öpningar - - - - I Frankrike och England hade en sådan sjö som Mälaren, blifvit oändeligen firad, i både bunden och obunden [ 64 ]styl, af de vackraste snillen. I Sverige äro vi så känslolöse för det inhemska! Ingen beskrifning öfver den täckaste bland sjöar! Hvarföre har jag icke ledighet och förmåga at göra den? Jag vil våga ett utkast.


  1. En viss förrättning i Eskilstuna; en särdeles lust at närmare få känna Mälarens täcka strander; någon ledighet vid arbetet med den Nya Economiska Dictionnairen, medan Förläggaren skulle samla det nödvändiga til vidare continuation; alt detta verkade min afresa. Denna lilla Dagbok kan intyga om jag under resan varit syslolös. Vakande, har jag svårt at vara det. Hvad jag skrifvit är påliteligt, äfven som sättet är nytt. Känslan af det vackra och sanna bör ägas, om den skall kunna meddelas - - Läsaren behagar anse denna Anmärkning som et Företal.
  2. Härmed menas icke det Högtärade Politie-Collegium, utan den Inrättning som d. 17 Febr 1776 uplifvades, med en i 250 år afbidad lag för verkställighet och utöfning.
  3. Kongl. Vetenskaps Academien har på egen kostnad upfördt detta Skådetorn. Invigningen skedde i Konungens öfvervaro år 1753.
  4. Här inrättades år 1771 et almänt Badhus. Anstalterne vid de Kalla-Baden och med Douche, voro både snygge och beqvämlige. Canalen var tjänlig til Simnings-bad, och i den lilla Sjögården lämnades tilfälle til Plongerings-bad, efter Engelska sättet. Hvarföre skulle en god inrättning uphöra?
  5. Midt emot förväntas en dylik byggnad för et Museum Regium.
  6. Inrättades först väster om St. Claræ Kyrka år 1676. men flyttades 1686 til sit nu varande ställe. K. Carl XI:te var sjelf en medinteressent. Carl den XII:te, som hvarken kunde vara Köpman eller Bruks-Patron, sålde sin andel på öpen auction år 1704.
  7. Första inrättningen år 1752, hade allenast 8 fångar, men vid 1775 års slut 32; längre har man väl sedan icke hunnit. Under dessa 23 år hade 8261 sjuke der blifvit vårdade. Kunde detta Kongl. Lazarett utvidgas til 100 fångar, torde alle sjuke som anmäla sig, utan afgift blifva emottagne. Detta vore både värdigt och hederligt. Omkostnaden är snart uträknad; hvar säng kan årligen skattas til omkring 60 Riksdaler.
  8. Detta skedde år 1774, emedan inrättningen saknade alt biträde af det almänna.
  9. Mariæbergs tilverkningar försäljas nu endast i Rörstrands Salubodar.
  10. Fjärd eller Fjäl, et nog okändt ord i våra södra-landsorter, brukas om en större rymd af segelbart vatten emellan Sund, i insjöar. Ordet lärer deriveras af fara, kanske annorledes? Man bör ej gräla, aldraminst i etymologien.
  11. På fasta landet i Bromma-Socken.
  12. Et halft Mantal, frälse, i Bränkyrka-socken, en half mil landvägen från Stockholm.
  13. Detta Lust-Slott, en mil från Hufvudstaden, hade från de äldste tider namn af Thorslund.
  14. I rätt Skeppare styl kallas de spygatt.
  15. Så nämnes det krokuga trädstycket, som går aldrafrämst ifrån kölen up til bogsprötet.
  16. Kanske den af andra får et annat namn.
  17. Sedum Acre, kallas i landsorterne dels Pallgräs, dels Hållegräs och Vipegräs; växer öfver alt på berghallar, tak, klippor, magra och torra orter.
  18. En näfva kokas i et halft stop dricka, när detta är til hälften inkokt, bör patienten dricka decoctet en timma för paroxysmen.
  19. Tilredningen är lätt: Et vinkärl afdelas i ändan åt tapphåler, med et lämpeligt tunnband, hvaröfver en skir duk är häftad. Sedan bottnen åter är tilslagen, infyllas de krossade Bären genom sprundet i kärilets större afdelning; hvarefter Franskt vin (mjöd torde äfven kunna nyttjas) påfylles och tilsprundas. Efter någon tid, en och annan omskakning, sker aftappning, då skirduken hindrar alt obehörigt at följa med.
  20. I Bränkyrka Socken, en mil från Stockholm.
  21. Agaricus qvercinus; bör aftagas om hösten i torr väderlek; det hårda och hvita skalet bortskäres; delen dernäst bultas mjuk och len; förvaras i tiltäpte flaskor. Vid nyttjandet påläggas et par svampstycken, och vanlig förbindning brukas. Hvar och en hushållare borde skaffa sig något förråd af Ek-svampen.
  22. Tormentilla erecta. Det är denna rot som på Orcadiske öarne nyttjas til läders beredning, och som efter Engelsk upgift skall dervid göra hastigare verkan än Ekbarken. Det är samma rot som Lappen tuggar, när han färgar skinn röda.
  23. Arenaria peploides. Denna vid strander almänna örten skulle väl kunna ätas, om den på behörigt sätt stufvades.
  24. Tanacetum vulgare; kallas äfven Batram och Desmangräs. Man berättar, at om färskt kött gnides och omlindas härmed, skall det längre conserveras.
  25. Skiljes af et sund från fasta landet; sjelfva klippan ligger midt emot Drottningholm.
  26. Vidlyftig i flere hänseenden, äfven til omkretsen, som emellan tullarne skattas omkring tvänne mil, innom hvilka räknas 5000 hus och någre 70000 invånare.
  27. Ganska många hus äro bygde och byggas ännu på pål-verk. Arsenalen stödjer sig på 18000 pålar, enligt tryckta berättelser.
  28. Den räknas til en half mil i längden.
  29. Säteriet Malmvik har väl ägt den största Lind i verlden, om efter Palmschiölds berättelse 500 man derunder kunnat rymmas. En Elisabet Brenner hopsatte många rim öfver detta träd, och en Salvius lämnar derom en underlig historia.
  30. Ligger 2 mil från Biörkön. I klippan säges järnringar varit inslagne, och at en järnkädja hängt öfver sundet. Inga märken härtil kunde synas.
  31. Såsom Ekebyhof på södra sidan; Stafsund på andra sidan Kyrkan vid Norrsundet; Skytteholm på näset vid sjön Långtarmen, och Kiersiö på udden vid Käringholmen. Desse Säterier kunna andre beskrifva; men det lilla Brygga, 1-8:dels Krono-Skatte-hemman bör icke förgätas i Svenska Landtbruks historien. Det var der som en Bergnehr, en verkelig Socrate rustique, under 30 år visadt prof af den berömvärdaste flit. Han lärer vara den förste, som här i riket begynt den nyttiga inrättningen af artificiella ängar, och skaffat Svenskt folk tilgång af Svenska gräsfrön. Han dog. Intet loftal är öfver honom hållit; intet minne uprest; men han hade icke af nöden et fåfängt beröm.
  32. Chenopodium Bonus Henricus; i Roslagen Mjölkrot. De gamle höllo örten i så mycket värde, at de kallade henne Tota bona.
  33. I Botkyrka-socken. En Svante Sture gaf denna Sätesgård sit namn, Nu varande egendomsherren, Friherre Joh. Liljencrants, har upbrakt årliga utsädet från 24 til 50 tunnor, och höbolet från 240 til 500 lass. Säterierne Borg och Hundhamra äro härtil lydande.
  34. I en stor utgräfning granskades jordhvarfven; de vitnade icke om den bästa jordmon. Knöl-kampen (Phleum nodosum) uptäcktes. Et angenämt fund. Den finnes icke i Flora Svecica uptagen.
  35. Består af 2 Mantal frälse; 2 och en half mil från Stockholm. Vid år 1620 börjades här et manufactur-verk af mässing.
  36. Den Norra-Björkfjärden är större.
  37. Emellan 16 och 17000 parmar hö upstillas årligen i Stockholm, dessutom öfver 12000 lass hö och inemot 5000 lass halm. Alt detta mäst för ett öfverflödigt antal af Vagn- Chaise- och Ridhästar. På landsbygden upstillat, kunde med denna myckenhet foder, framfödas öfver en vinter omkring 13000 Får, 2000 Kor och 2000 Hästar.
  38. I Salhems Socken; udden kallas Långhäll.
  39. I beskrifningen om detta Luft-skepp, säges: On sera comme dans une carosse garnie des glaces — 4 grandes ailes serviront à élever le vaisseau avec le conducteur; deux autres ailes serviront à accelerer ou à retarder la course — Plusieurs ailes font mis en mouvement par un simple jeu de pied. Det är M. Blanchard, en snäll mechanicus i Paris, som förfärdigar denna besynnerliga machine. Den är ännu icke fullkomnad, och fråga är om den någonsin blifver.
  40. Både Cicero och Plinius omtala dessa foglars flygt. Virgilius sjunger: Trans pontum fugat & terris immittit apricis.
  41. Och som en af våre lyckeligaste Skalder (Canc- R. Hr Gr. G. Fr. Gyllenborg, i sit Vårqväde) så väl beskrifvit.
  42. Den delen af Biörk-fjärden vi öfverfarit, ifrån Bockholms sund til Drottninghamn, lärer vara inemot 2 mil lång.
  43. Biörkö-boarne hade derföre gjort många försänkningar vid inloppet til staden. De hade dessutom 4 Vårdkasar, vid farvatnet up til staden ifrån saltsjön, nämligen på Brunkeberg, på Kongshatt, på Vårby-berg och i Blåckhus sundet, hvilka itändes när någon fara var för handen. Den som vil se grundritning af denna märkvärdiga staden, kan rådfråga Gref Dahlbergs verk. Eljest finnes en liten Charta häftad vid gamla Lagarne, öfver situationen, graverad af Reitz, under C. Gripenhielms inseende. Jam seges est, ubi Troja fuit.
  44. På andra sidan Torsenshufvud: så kallas härvarande udden af fasta landet i Torsens socken.
  45. Den sträcker sig til åtskillige fjärdar.
  46. Så kallad af härliggande Tynnelsön.
  47. Lydande under Tynnelsö-gård.
  48. Vid yttersta udden af Toster-ön.
  49. Något öfver 9 mil från Stockholm — Hvartil tjänar den i Almänna Lagen utsatte skilnad emellan Upstad och Stapelstad? England och Holland känner ingen sådan skilnad. Är det billigt, at den ena ortens invånare lämnas större rättighet at nära och rikta sig än den andra orten?
  50. Strängnäs Stift innehåller 19 Probsterier, 102 Pastorater, 158 Socknar och 7 Capeller.
  51. Han blef sedan på Riksdagen härstädes år 1523 hyllad til Konung.
  52. I dess bibliothek skola någre sällsynte böcker finnas, tryckte i 15:de seculo.
  53. Alt sedan 1300:talet. Vådeldarne 1473 och 1535 förbrände många documenter.
  54. Så lyda orden i Kongl. Resolutionen af d. 20 Mars 1604.
  55. Resolutionen var af år 1645; men uphäfdes redan år 1675. Hvarföre skulle den uphäfvas?
  56. Bekräftades år 1650 och 1681. Fisket var fordom betydeligt nog. Både för K. Carl IX och Gust Adolph klagades öfver det öfvervåld, som Åbo- och Hernösandsborgare tilfogade våre fiskande Strängnäsboar.
  57. Resolutionen af d. 3 Dec. 1765 vitnar härom — Fri-marknader hållas nu i staden d. 18 Februarii, den 25 Junii, och d. 22 October.
  58. Således ungefärligen lika antal med städerne Söder-Telje, Skenninge, Enköping, Vimmerby &c. &c. &c.
  59. För 200 år sedan fick staden donation af Lunda-qvarn med alla dess tilhörigheter. År 1645 ärhölts emot 250 Dal. Silf:mts årlig ränta, 6 Krono-hemman i Gorsinge-by. Eldasunds-löt confirmerades staden redan år 1525 til evärdelig egendom.
  60. En summa af 24000 Daler K:mt komma dem af städerne til godo, hvilka på deras jord producera det största parti Hampa, som minst bör utgöra 100 skeppund. En mindre summa af 18000 Dal. Kopp:mt tilfaller den stad, hvars produkt af Hampa utgör 75 skeppund. Den minsta summan eller 12000 Dal. Kopp:mt, blir belöning för den stad som frambringar 50 skeppund Hampa. Vidare härom kan läsas Kongl. Comm. Collegii kungörelse d. 18 October 1774. Ännu lärer ingen af våra städer funnit för godt at anmäla sig til någon belöning af detta slag.
  61. Det är en ogrundad tanka, at desse kreatur så högeligen älska osnygghet. Tvärtom trifvas de aldrabäst, och blifva altid bättre, om de vaktas för orenlige ämnen.
  62. Såsom angående de goda lägenheter til upodling, som finnas på utmarken; angående Bi-skötsel, fiskeri, m. m. Skulle ej Bränn-torf kunna uptäckas på stadens ägor, efter de anledningar jag upgifvit i Kgl. Vetensk. Academiens Handlingar år 1781. 4. quart — All åker-jord består här mäst af lera.
  63. Så kallas ännu en god del af Aspön. På denna ö är Stenby-skans; ett fordom befästat berg vid sjön, at försvara farvatnet.
  64. Detta Biskops boställe består af 2 mantal.
  65. Ifrån Strängnäs ända fram til Krokhamn räknas inemot 2 mil.
  66. Sträcker sig öfver 1 och 1-4:dels mil i längden.
  67. Rerum natura sacra sua non simul tradit; habet sua initiamenta, suos profectus et — — —
  68. Magen bör stärkas med ett godt glas vin, ingefära tuggas och bröst-socker sugas. Man bör vistas ute på däcket, helst kring stora masten.
  69. Eller den så kallade Klubben, vid yttersta udden af Fogdön, der Södermanland börjar.
  70. En annan udde af Fogdön.
  71. En liten ö, vid ingången til Black-fjärden, hvilken senare ifrån nämde ö til Qvicksund är en och tre-fjerdedels mil lång.
  72. Tilhörde Oxenstierna, den store. Jag har hördt, at en god del af denne Herrens skrifter och papper skola här ligga i mörker begrafne.
  73. Den yttersta land-tungan af Torshälla-socken.
  74. Hielmaren är 7 mil lång, belägen emellan Nyköpings- och Örebro-länen. Efter ordenteliga afvägningar, är dess läge öfver Östersjön, i fot och tionde-delar 79,7,7; Mälarens åter allenast 6,4,4. Det har länge varit påtänkt, at til Hielmaren draga en segel-led från Vennern, hvilket skulle lyckas, utom en liten omständighet, som är brist på vatten. Hielmaren aflämnar vintertiden stora partier af fisk, til det alt förtärande Stockholm.
  75. Såsom åren 1677 och 1678. Detta är icke något underverk, som då troddes. Motala-ström har ofta förlorat sin drift, äfvenså Gullspångs älfven, och Tjan i Vermeland. Is-sörja kan härtil ganska mycket bidraga.
  76. De byggas af sprötar, spielor, granrisbuskar; bestå af 2:ne armar eller gårdar. Verkarne göras breda åt yttra ändan, men hopdragas vid den andra. En öpning lämnas, der med håf Norsen kan upösas, helst vid eld om nätterne. En Ryssia eller Miärde kan jämväl sättas i öpningen.