Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Acerbi

←  Om Borgerlig Frihet

Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet av Carl Gustaf af Leopold Bref till en utländsk Författare, i anledning af Herr Acerbis resa genom Sverige

Om Sällheten eller Osällheten af det menskliga lifvet  →

Bref till en utländsk författare, i anledning af Herr Acerbis resa genom Sverige.

Första Brefvet.

Min Herre!

Jag förundrar mig ej öfver er föresats, att skänka edra tyska läsare en öfversättning af Herr Acerbis resa till Nordkap. Det är sant, denna bok är, till en stor del af sitt innehåll, ej mer någon verklig resebeskrifning, än Astolfs resa till månen; men hvad skadar det? Sannolikt förhåller sig hos er som hos oss: man håller till godo allt, emedan man har behof af det nya. Hvem tycker ej om, att med en bok i hand skänka åt sin inbillningskraft tusende sällsamma föreställningar? och dertill tjenar Herr Acerbis arbete förträffligen. Visserligen är det ej Sverige i verkligheten, utan Sverige, satirisk roman; Sverige, dröm af ett italienskt hufvud. Det tyckes förekomma Herr Acerbi, som om plattheten under polen begynte vid Götheborg, och som han vid hvarje steg funne skäl att prisa naturen för sin ädlare italienska varelse.

Ni frågar mig, min herre, hvad man i Stockholm säger om denna bok. Dertill får jag svara, att de som gerna le, haft mera roligt deraf, än man kan möjligen hafva i andra länder, der författarens beständiga misstag måste naturligtvis falla mindre starkt i ögonen. De som deremot äro af ett allvarsammare lynne, förtryta otillbörligheten af en mängd ställen; och dessa fälla om författaren samma omdöme ni sjelf min herre skulle fälla om någon, som efter att hafva blifvit undfägnad i ert hus med välvilja och höflighet, skickade er, vid bortgåendet, stenar igenom fönstren till tacksamhet.

Herr Joseph Acerbi, Resebeskrifvaren, har tillegnat sin fader, Herr James Acerbi, Landtmannen, detta sitt lärda verk, författadt, man vet ej hvarföre, icke på det italienska, utan på det engelska språket. Ingenting är i sig sjelf vackrare, ädlare, än de sonliga känslor han här yttrar; men då böra de ock vara sanna och uppriktiga. Huru kunna de vara det, då författaren väl vet med sig, att han, for att göra sin gamla far ett nöje, tillegnar honom en bok, som till största delen ej innehåller annat, än falska uppgifter, förflugna omdömen, eller kränkningar af personers namn och ära, som han aldrig sett, och om hvilka han ej heller tyckes äga det ringaste begrepp. Skulle dessa anmärkningar pågonsin komma för Herr Acerbis ögon, fråge han sitt eget samvete, om hans dedikation, för att vara sann, icke borde förbyta sitt närvarande innehåll med ungefärligen detta följande:

"My dear Father! Jag tillegnar er min beskrifning af ett långt från ert lilla landtställe beläget rike, hvarest jag under några månaders tid ätit, druckit, musicerat och roat mig; men som jag hvarken haft tid eller tålamod att lära närmare känna. Emottag, dear Sir, med faderligt välbehag, allt hvad min lyckliga inbillningskraft ingifvit mig, rörande beskaffenheten, kulturen, inrättningarna af detta vidlyftiga land, som jag till största delen igenom vagnsfönstren sett och undersökt. Måtte ni läsa med innerligt nöje, hvad jag der sagt och dömt om dess konungar och regering, utan att känna landets politik och historia; om dess hof och förnämare sällskaper, utan att hafva varit upptagen i de högre kretsarna; om dess lärdom, vitterhet, skaldekonst, och författares olika värden, utan att förstå ett ord af deras språk.

Skulle, oaktadt den faderliga kärleken, likväl synas er, som om jag härpå användt alltför liten undersökning, så värdes anmärka, most honoured Sir, att jag, åtminstone i de intressanta frågorna om personers namn och rykte, aldrig inskränkt mina forskningar till de bättres och upplystares magra sannfärdighet, utan oförtrutet lyssnat äfven till sladdret och smädelsen, hvilkas uppgifter jag flitigt antecknat, så långt min okunnighet i språket tillåtit att gissa till meningen, eller mitt minne att behålla den. Jag kunde tillägga, om jag ville berömma mig, att jag någon gång sjelf ersatt bristerna.

Happy should J be, dear Sir, om den lyckliga uppfinningen af några bland dessa berättelser kunde göra deras sanna verklighet i edra ögon öfverflödig, och om vid öppnandet af denna min resedikt, mötet af mina graverade anletsdrag kunde till någon grad öka den faderliga tillfredsställelse, hvarmed jag hoppas, dear Sir, att ni lär emottaga en kär sons tryckta osanningar."

Låtom oss nu försöka, min herre, att förskaffa oss ett litet begrepp om dessa nöjsamma stunder för den gamla hedersmannen. Föreställom oss honom, läsande sin vittra sons lärda anteckningar, i sällskap med någon bättre underrättad, Svensk eller utlänning. Emellertid vilja vi ej ännu bedröfva den goda fadren med de större vigtigare bristerna af detta arbete; inskränkom oss här endast till den mängd smärre fel, som på hvar sida förekomma. Se här till prof, blott en liten dialogerad prolog emellan de begge läsarne, sådan jag föreställer mig, att den kunnat troligen förefalla. Herr Acerbi ger en sådan flygt åt sin italienska fantasi, att också en Svensk väl kan få lust att något litet betjena sig af sin.

(Herr James Acerbi, Landtmannen, sitter framför ett bord. På bordet ligger Joseph Acerbi, Resebeskrifvaren, tvenne band i qvart. Det första bandet är uppslagit. Den gamla fadren betraktar porträttet framför boken, och det fägnar honom, att hans son låtit teckna sig med utseende af en homme d'esprit. Bredvid bordet sitter en främling, som lånar örat åt läsningen).

Öfverste Peckling blef vid revolutionen 1772 arresterad i Enköping. — Förlåt mig, Signor, Öfversten hette Pechlin, icke Peckling. Stadens namn var icke Enköping utan Jönköping. Denna sistnämda ligger i en helt annan provins, och hans regemente var der förlagdt. — Godt, Signor, min son här tagit felt om dessa småsaker. Låtom oss fortfara.

Öfverste Peckling fördes icke till Gripsholm, som det berättas af författaren till Catharina II:s lefvernesbeskrifning, och af de begge resande Fransoserne. Det är omöjligt att bebo slottet på Gripsholm, der finnes hvarken tak eller fönster. Han fördes genast till Stockholm, och sattes efter Gustaf III:s död på Warbergs fästning. — Håll, Signor, jag ber ödmjukeligen. Med orätt klandras här de begge Fransoserne. Författaren berättar sjelf oriktigt. Gripsholms Slott har icke allenast dörrar och fönster; det är i fullkomligt godt stånd, och har till och med en af de mest lysande teater-salar. Hofvet tillbringar der ofta flere månader, som hvar och en i Stockholm väl vet, och hade vid minsta efterfrågan kunnat säga författaren. Hvad Öfversten Pechlin angår, fördes han straxt till Gripsholm, och satt der fången till vintern, då undersökningen börjades. Icke först efter Gustaf III:s död, utan strax efter undersökningens slut flyttades han till Warbergs fästning. — Godt, Signor, min son har blifvit illa underrättad, eller glömt sammanhanget. Vidare.

De begge Fransoserne säga, af brist på topografisk kännedom, att endast sjelfva Staden Stockholm är byggd på en ö. Sanningen är, att hela den ort som fått namn af Stockholm, blifvit byggd, icke på en, utan på sju särskilta holmar. En af dem heter Riddarholmen, och der är Stadshuset. — Håll, Signor, om er behagar. Berättaren sjelf begår, i dessa få ord, två temligt stora topografiska fel. Den byggnad som i Stockholm kallas Stadshuset, ligger mer än en engelsk mil ifrån det stället som här nämnes. Rådhuset, som författaren lärer mena, ligger lika så litet på Riddarholmen, utan i sjelfva Staden, och utgör en af dess prydnader. Torget, hvarpå det är bygdt, är genom vatten och en massiv stenbro deröfver ganska synbarligen åtskildt ifrån Riddarholmen. Resebeskrifvaren bodde flere månader knappt ett stenkast derifrån. — Godt, Signor, min son har troligtvis förskrifvit sig. Vidare.

Här var det (på Blasieholmen), som Hattarne i Konung Albrechts tid 1389 begingo den grymheten, att lefvande uppbränna 200 Svenskar. Deras bekanta motparti, Mössorna, blifva så kallade, emedan de, till skillnad från sina vederparter Hattarne, bära mössor på hufvudet. — Håll, håll Signor, hvart tar berättaren nu vägen? Hvad han här förtäljer, har han visserligen hvarken läst i någon bok, eller hört sägas af någon menniska. De partier som hos oss fått namn af Hattar och Mössor, äro ej äldre än sedan 1738, eller för att gå långt tillbaka sedan 1725, då frågan uppstod om Sveriges biträde till Hannoverska eller Wienska alliansen. Hättebröderna i Konung Albrechts tid, nära 400 år förut, vore någonting helt annat, och utgjorde blott en ströfvande svärm. Våra verkliga Hattar och Mössor hafva under den berömda frihetstiden tvifvelsutan gjort hvarandra allehanda små otjenster, såsom t. ex. att slå hufvudet af hvarandra, med mera dylikt; men intetdera partiet har, åtminstone hitintills, bränt det andra lefvande. Förmodligen har författaren trott, att de 200 menniskor, som uppbrändes af Hattarne, voro allesammans Mössor. Lika liten grund har det, att man i Sverige någonsin burit hattar eller mössor såsom tecken af frihet och patriotism, eller till utmärkande af någon annan skillnad, än emellan karlar och fruntimmer. — Signor, jag märker väl att min son ofta bedragit sig. Men gifves då hos er inga böcker som kunna rådföras? — Förlåt mig, Signor, femtio, hundrade, och vid hvart steg menniskor att fråga. — Behagar Ni fortfara?

Ett qvarter af trägården på Drottningholm bär namn af Canton, och är en efterhärmning af chinesiska byggnadssättet. — Förlåt, Signor, det såkallade China utgör en särskilt del af trägården. Canton är deremot en sträcka af små vanliga svenska hus. Tillåt mig äfven anmärka, att den stora chinesiska paviljongen icke, som författaren berättar, omgifves af ett dussin smärre; dessa smärre äro blott fyra; de öfriga åtta ha vi till skänks af författaren. — Godt, Signor, min son har trott, att sju eller åtta små byggnader mera i den kungliga trägården icke skulle skada berättelsen. Nu vidare.

Gustaf III utmärkte sig i smedshandtverket, förfärdigade mycket goda lås, och sysselsatte sig ofta dermed. — Huru, Signor? Gustaf III förfärdigade lås? Gustaf III utmärkte sig i smedskonsten? Skall detta vara en politisk allegori, och vill författaren dermed säga, att denna stora man hade ofta, som ordspråket lyder, jern i elden, så må liknelsen passera, ehuru föga lämplig. Men hvartill då förliknandet vid de Mahometanska Prinsarna, som alltid, säger han, lära ett handtverk, för att vid lyckans möjliga omskiften äga ett näringsfång? Gustaf III hade ej något sådant att frukta, och berättaren förolämpar den nation öfver hvilken han regerade. Han författade regeringsformer, krigsplaner, och någon gång intagande skådespel; men ingen dödlig såg honom någonsin svettas vid smedstädet. Ingen i Sverige har nånsin sagt eller hört sådant. Man vet om Konung Adolf Fredrik, den nu regerande Konungens farfar, att han för motion skull stundom svarfvade; se der tvifvelsutan hela anledningen. Er son har sannolikt uppsnappat härom några illa förstådda ord, hvaraf han sedan sammansatt hela denna smedsbetraktelse, utan annan förändring der vid, än bjott af personen, tiden, saken, o. s. v. — Det förtryter mig, Signor, att min son gjort sig skyldig till så många oriktigheter, ock gjort sig om allting så illa underrättad. Jag börjar bli rädd fur att läsa vidare; men ändå, låtom oss bläddra litet åtminstone.

Lund ur den äldsta stad i Sverige, och har en Erkebiskop. — Sten Sture den äldre stiftade Upsala Universitet är 1346. — Gustaf Wasa skänkte åt denna Akademi alla sina arfgods. — Svenska Akademien stiftades år 1788. — Vettenskaps-Akademien håller sina sammankomster på Observatorium. — Åland är 20 engelska mil långt och 17 bredt. — Åbo blef ändteligen 1743 befriadt från Ryssarnes inbrott. — Ett tornerspel hålles årligen på Drottningholm. — Bergstäder kallas sådana, som äro byggda på berg. — Midsommarsdagen begifver sig den Kongl. Familjen till Djurgården, och bor der under tält i åtta dagar o. s. v. Nå Signor, säger min son sant i allt detta? — Förlåt mig, Signor, jag nödgas tillstå, att med ingen enda af de uppgifna sakerna förhåller sig, som här berättas. Lund är icke den äldsta stad i Sverige. Sigtuna, Upsala, Skara, äro alla äldre. Lund har ingen Ärkebiskop. Blott en enda Prelat af denna värdighet finnes i Sverige, och han har sitt säte i Upsala. — Sten Sture var ännu ej född 1346. — Gustaf Wasa bortskänkte aldrig sina arfgods; han behöfde dem och mera till sitt stora verk. Det var Gustaf Adolf, hans stora sonson, som visade detta ädelmod emot vettenskaperna. — Icke 1788, utan 1786 stiftades Svenska Akademien, som en hvar påminnes om af hennes jettoner, hvilka finnas allestädes. — Vettenskaps-Akademien håller ej sina sammankomster på Observatorium; hon har sitt eget präktiga hus på Nygatan, ungefär en engelsk mil ifrån Observatorium, hvilket författaren måste veta, efter han flere gånger besökt hennes samlingar. — Åland är öfver 30 engelska mil långt och lika så bredt, hvilket författaren lika så väl hade kunnat afskrifva ur Tunelds geografiska och topografiska verk, som allt det öfriga. — Icke först 1743 befriades Åbo ifrån sin ryska grannes inbrott och plundringar. Ett långt fredslugn, och tvenne särskilta vänskapstraktater af 1724 och 1735, hade ägt rum emellan åren 1721 och 1741, då kriget med Ryssland åter inträffade. — Blott tvenne tornerspel hafva blifvit hållna på Drottningholm sedan Gustaf III:s tid; och detta slags högtidlighet är alldeles icke årlig. — Namnet Bergstad kommer icke derifrån, att en sådan stad är byggd på ett berg, utan deraf att den drifver bergshandtering, och hörer till hvad man kallar Bergslagen, hvilket synes sjelfbegripligt. Sådana städer äro Nora, Linde, o. s. v. — Icke Midsommarsdagen, utan den 1 Maji, plägar den Kongl. Familjen göra en utfart till Djurgården; men aldrig såg man den bo qch vistas der under tält någon enda dag, mindre en hel vecka.

Det är nog, Signor, öfvernog, inföll nu Herr James Acerbi; jag ser redan hvad jag bör tänka om min sons förtjenst såsom reseförtäljare; men som ibland alla dessa falska uppgifter någon sanning alltid kunde finnas, ville jag väl ännu upplysas, i anledning af några ställen, som redan förut väckt min särdeles förundran. Säg mig, förhåller det sig verkligen så, att man går vintertiden i Sverige så väl bevarad emot kölden, som här beskrifves. Min son säger, att man har vid inträdet i ett hus nio eller tio klädespersedlar att aflägga, t. ex. två öfverplagg, pels och kapprock, två par vantar, jag tror till och med två par skor o. s. v. — Kölden, Signor, är stundom rätt stark hos oss; men sex eller sju öfverplagg böra väl för sanningens skull afräknas. — Jag förstår, Signor, men någonting ännu besynnerligare är väl det, som min son berättar om de svenska måltiderna. Han säger, att man äter der bröd som blifvit bakadt med sköljvatten från sockerbruken, hvarmed kärlen blifvit der aftvättade, att man lägger all maten tillhopa på en tallrik, äfven de mest stridiga rätter, t. ex. salt fisk och konfekt m. m., samt att hvarken herrar eller fruntimmer der dricka vin, utom vid vissa högtidliga tillfällen, och då ur en stor bägare, som går, man från man rundtomkring bordet? Säg mig, är det någon ting sant i allt detta? — Icke en bokstaf, Signor; och jag vill äta i all min tid bröd bakadt med sköljvatten, om jag begriper hvar författaren tagit det minsta häraf. Hvar i all verlden har han sett vin drickas ur stora bägare, som gå rundtomkring bordet, eller salt fisk och konfekt blandadt på en tallrik tillhopa? Icke heller vet jag hvarföre han ej vill, att man dricker vin i Sverige, så väl som öfverallt annorstädes, om ej för att synas ha skrifvit detta så mycket nyktrare. — Verkligen, Signor, börjar jag icke att starkt misstänka motsatsen. Se här ett ställe, ännu mera förundransvärdt; läs sjelf:

Vid en eldsvåda på Söder, frös vattnet som sprutades, under sjelfva nedfallandet, och öfverdrog det antända huset med så tjocka isväggar, att alla tillgångar der igenom spärrades, så att man måste hugga trapppor i isen, ända upp till öfversta våningen, för att derifrån komma ner i huset. Hvad bör jag tro, är detta möjligt? — Bevare Gud, Signor, hvilken inbillningsgåfva! Sex engelska romanskrifvare kunde dela den sinsemellan. Berättaren hade bort tillägga, att när man ändteligen hunnit komma trapporna uppföre, fann man huset alldeles uppbrändt innanför isväggarne. — Jag trodde det väl, Signor; men om naturen sjelf ingenstädes gör orimligheter, kunna de väl finnas i seder och inrättningar. Se här hvad jag på ett annat ställe läser hos min son:

Alla sådana personer, som antingen hafva jord i förläning af kronan, eller åtnjuta pensioner, äro förbundna, att till Anatomi-salen i Åbo öfverlemna sina kroppar till uppskärning. Säg mig, är detta möjligt? — Vid alla helgon, Signor, huru kan man skrifva sådant? Berättaren hade åtminstone bort tillägga: efter döden; ehuru löjligheten icke ens derigenom blifvit särdeles mindre. Möjligt vore, att i Finland funnes någon sådan inrättning, hvarigenom högst nödställde personer, som der dö, förpligtas att på detta sätt gagna samhället, emot den sjukvård och det underhåll som de i lifstiden åtnjutit. Men hvilken förnuftig skall väl någonsin tro, att alla Kronans pensioner och förläningar icke äro annat, än ett köp om deras kroppar som åtnjuta sådana? Dessa fördelar tilläggas ofta män af hög rang och stora förtjenster emot fäderneslandet, eller deras enkor och döttrar. Tror ni att någon af dessa skulle mot en lifstids-pension bortsälja sin kropp, för att efter döden blottas och sönderstyckas, i närvaro af några hundrade åskådande ynglingar? — Fullkomligt rätt, Signor. Denna brist på omdöme hos min son förtryter mig på det högsta. Resan hade dock bort formera honom. Denna kära son har alltså tillegnat mig två band fulla med osanningar: en vacker glädje som han gör sin gamla far. Han hade kunnat, säger han, dedicerat sin bok till någon berömd hjelte. Jag ville ej råda honom dertill. Detta slags folk hålla ej af, att man har dem till narrar i berättelser som göras dem. Alltså en väl använd resekostnad.

Görom ej dialogen längre: fortsättningen låter af sig sjelf gissa sig. Jag vet väl, att man hos en främling måste böra ursäkta några små misstag af detta slag, och att blott pedanten kan göra sig en ära af att uppräkna dem. Men för att ursäktas, böra de ej vara otaliga; hela arbetet bör ej utgöra en massa af förolämpningar, helt och hållet öfverströdd med dessa tallösa fläckar af historiska, kronologiska, topografiska och biografiska oriktigheter. Sådant bevisar, i det fallet, en liknöjdhet om sanningen, som förtjenar skamstraffet att offentligen uppdagas. Jag vågar försäkra er, min herre, att endast antalet af förvridna namn, förvexlade personer, oriktiga uppgifter angående deras tillstånd och förrättningar, falska förteckningar öfver hela korporationer (hvilket alltsammans kunnat rättas genom några ögonkast i kalendern), skulle allena utgöra ett vidlyftigt bref. Den främmande läsaren missledes af dessa oupphörliga vanställningar, och hans minne, i stället för att riktas med verkliga kunskaper, uppfylles med tomma ordljud och diktsagor. Följande berättelse af en i Stockholm vistande utlänning, kan tjena till en liten historisk profbit deraf, och torde mindre trötta läsaren, än en lång och torr lista af rättelser. Så skrifver han:

"Sedan några månader vistas jag här, och har för afsigt att, likasom andra, utgifva en bok om min resa. Mitt ändamål var isynnerhet att lära känna män af lärdom och smak, eller annars märkvärdiga personer i ert fädernesland. I början hade jag i det afseendet ingen annan vägledare, än Herr Acerbis resebeskrifning, den sista som utkommit öfver Sverige, och alltså naturligtvis äfven den säkraste att följa. Jag hade till dyrt pris skaffat mig den, och studerade dag och natt deri. Men Gud signe den hedersmannen för all den trohet och sanning, hvarmed en vettgirig främling af honom undervisas.

Jag vill ej tala om hvad tid och möda det kostade mig, att böja tunga och läppar till uttal af det underliga ordet Tpschruu, hvarförutan man, som Herr Acerbi försäkrar, hvarken kan komma fort i Sverige, eller göra sig begriplig för de ostyriga svenska hästarna. Jag har sedan i hela svenska språket icke funnit någonting, som hvarken till ljud eller skrifning liknade detta ord, och kan med trygghet intyga, att jag lika så litet funnit under hela resan någon varelse, häst eller menniska, som syntes förstå det minsta deraf, med hvilken vändning på munnen jag bjöd till att uttala det. Dock, detta är ingenting. — Se här mera.

Så snart jag ankommit till Lund, hade jag ingenting angelägnare, än att aflägga mitt besök hos den nuvarande Biskopen. Jag hade nyss läst om honom hos Herr Acerbi, att han vore en ifrig Kantian. En bättre anledning behöfdes ej. Det fägnar mig oändligt, sade jag, att vid min första ankomst till Sverige, få betyga min vördnad för en af den kritiska upplysningens yppersta, befordrare. Men intet skulle högre smickra mig, tillade jag, än om Herr Biskopen täcktes visa mig den ynnesten, att begåfva mig med ett exemplar af sin förträffliga Kommentarie öfver de Kantiska grunderna. Biskopen såg förundrad ut, och tycktes tveka om han tilltalades af en gäck, eller en gäckare. Döm om min förvirring. Det gifves i Sverige, jag vet det nu, ingen mera förklarad fiende af Kantianismen, och all slags ism i filosofien, så snart den är yngre än ett sekulum. Hvar och en känner här denna lärda prelats tänkesätt, som fullt och fast öfvertygad om det gamla förnuftets pålitlighet, ännu aldrig vikit ett steg tillbaka ifrån Ratio Sufficiens. Så godt jag kunde hjelpte jag mig ur förlägenheten, och tog efter en kort stund mitt afträde.

Sådan var den första tjenst som Herr Acerbis bok gjorde mig. Misstaget var ej angenämt. Full af förtret deröfver, begaf jag mig vid middagsstunden på ett spisqvarter, der några studerande ynglingar infunnit sig till måltid. Att förskingra mitt elaka lynne, begynte jag ett samtal med dessa unga herrar om några bland Sveriges fordna stora män och konungar, t. ex. en Binger, Weldeman, Ladislaus och andra, om hvilka jag på lika sätt hade nyligen läst hos Herr Acerbi. Knappt syntes man förstå om hvilka jag talade. Huru länge regerade Kung Erik Puke? frågade jag ibland annat. De unga herrarna skrattade. För att vända talet på annat ämne, frågade jag när freden i Venslas afslutades? Man såg på hvarandra och bet sig i läpparna.

Vid ankomsten till Stockholm, hade jag tagit qvarter hos en vaktmästare vid Kungl. Operan, och var deröfver ganska tillfreds, efter denna man bäst kunde visa mig till några personer, som jag önskade lära känna. En morgon, kort efter ankomsten, bad jag honom föra mig till Teater-direktören Herr Lobeth, hos hvilken jag ville aflägga ett besök. Ingen teaterdirektör af det namnet fans, eller hade funnits. Nå godt! sade jag, lefver Fru Walters ännu, och spelar hon alltid med lika bifall. Mannen skakade på hufvudet, och kunde ej utgrunda hvem jag menade. Nå men Fru Mello, Herr Kainster, Mamsell Myaberg, dem känner ni väl åtminstone, och till dem vill jag nödvändigt föras. Han försäkrade mig, att han ej visste här i Stockholm någon aktör eller aktris, som hette på det sättet. Efter ett kort samtal erhöll jag af honom bättre upplysningar.

Då jag väntade vigtiga bref från min hemort, beslöt jag att personligen infinna mig hos Postmästaren Franc, om hvilken jag likaledes fått kunskap genom Herr Acerbi. Jag påmintes om honom, af de sarkasmer hvarmed Herr Acerbi omtalar, att denna postmästare erhållit ett rum i Kongl. VettenskapsAkademien. Döm åter om min förundran, då jag efter någon stunds väntan i förmaket infördes till honom, som då stod tillreds att fara ut. Han bar ett stort kommendörskors om halsen, en stickad stjerna på rocken, en ännu större på öfverrocken, och var omgifven af några herrar, som syntes bemöta honom med den största aktning. Vid Gud, sade jag, det är blott här i landet, som man förstår att värdera postmästare. Med något bryderi frågade jag, om jag hade den äran att tala vid herr postmästaren sjelf. Ett allmänt skratt uppkom vid detta ord. Den gamla herrn sjelf var den enda, som ej ens drog på mun. Med ett par ord rättade han misstaget, och lemnade mig på det höfligaste sätt all nödig anvisning. Snart erfor jag huru härmed förhöll sig, och vet nu, att det postmästerskap, som af Herr Acerbi med så stor missaktning omtalas, består i styrelsen öfver hela Svenska Postverket, och förvaltas af ingen ringare embetsman, än en bland StatsSekreterarne.

Icke nog. Sedan jag lyckats att göra några bekantskaper, ville jag genom dem söka tillträde till vissa nuvarande Ledamöter af de tre Akademierna, hvarå Herr Acerbi meddelar namnlistorna. Till den ändan frågade jag, när man kunde ha äran uppvakta Hans Exellens, Riks-Rådet Grefve Düben, Herr Statssekreteraren Benzelstjerna, Herr Öfverintendenten Baron Adlercrantz, och hvar dessa herrar nu för tiden bodde? — Sedan flere år tillbaka i grafven, svarades mig. — Nå men, Herrar Lejuvuhad, Angenström, Aldbreth, Everhand, Ackenholt? — Sådana Ledamöter hafva aldrig funnits. — Jag talte om Biskop Fleddin, Amiral Heding, Herr Franquell, Herr Hersparre. Knappast gissade någon hvem jag menade.

Till den ålderstegne Herr Acrel visade man mig efter begäran. Ibland annat glömde jag ej att beklaga hans unga brorsons död, som hade gjort, efter sina år, så vackra framsteg i vetenskaperna, och som, enligt hvad Herr Acerbi yttrar, lofvade att bli med tiden en förträfflig läkare. Jag frågade, vid hvad ålder den förhoppningsfulla ynglingen aflidit? I sitt 62:dra år, svarades mig.

Högst begärlig att få läsa Herr Nordins lefvernesbeskrifningar öfver märkvärdiga svenska män, skyndade jag mig att köpa Kongl. Vitterhets-Historie- och Antiqvitets-Akademiens Handlingar, hvarest Herr Acerbi säger att de skola finnas införda. Icke ett ord deraf fans i dessa handlingar. Då jag frågade efter Herr Bolins Svenska Historia, begrep man väl ändteligen hvem jag menade. Men på ingen boklåda, och hos ingen lärd man, har jag kunnat erhålla minsta anvisning på den stora svenska kemisten Herr Ekels arbeten, eller ens den ringaste kunskap om hans person. Ingen hade någonsin hört talas om detta ljus i vettenskapen.

Länge hade jag önskat att få göra bekantskap med den berömda Herr Blom, som enligt hvad Herr Acerbi berättar, var på en gång Bergmästare i Fahlun, Doktor i Läkarekonsten, Rådman i Stockholm och Ledamot af Kongl. VettenskapsAkademien. Jag begynte med att söka underrättelse angående Fahlu grufva, dess afkastning och inrättningar: han var ej bergmästare. — Jag begärde råd i afseende på min helsa, och räckte honom med höflighet min puls att undersöka: han var ej doktor. — Jag frågade honom om han ofta infann sig i Kongl. Vettenskaps-Akademiens sammankomster. Aldrig, svarade han mig. Men hvarför aldrig, invände jag förundrad. Hans skäl var godt: han var ej Ledamot.

Nu kastade jag i förargelsen min Acerbi under bordet, med beslut att aldrig öppna honom. Just i samma ögonblick erhöll jag ett bref, som underrättade mig, att min brors ögonsjukdom märkligen tilltagit, och att läkarne vore rådville derom. Nu påminte jag mig äfven att jag läst hos Herr Acerbi om en viss ögonläkare här i Stockholm, vid namn Odhelius, som icke längesedan stått i rop för flera lyckliga kurer af detta slag. Men på samma ställe hade jag ock läst, att den gamle utlefvade mannen vore nu mera så afsigkommen, och så försvagad till kropps- och sinneskrafter, att hvarken minne eller tanke vore hos honom mera tillfinnandes. Emellertid, hvad skadar, tänkte jag, att åtminstone på ett försök göra hans bekantskap. Om det gamla skrället ej orkar tala med mig, så kan jag ju lemna honom obesvärad. I denna föresats begaf jag mig till Kungsholmen, der man sagt mig att han skulle bo.

Den första som jag mötte på gatan der hans hus var belägit, var en man af ganska ovanlig rörlighet, hvilken, då han mindre syntes gå än springa, förekom mig att hafva, ganska brottom. Han var till växten temligt stor och undersättsig; ansigtet rundt, välmående och rikt på färg, benen starka, vadorna fulla af muskler och skullrorna som berg. Han bar en ganska välpudrad peruk, och gick, fastän vädret var elakt, med hatten under armen, samt ett tjockt spanskt rör i handen. Efter någon ursäkt, att jag hindrade honom i loppet, bad jag honom visa mig till ögonläkaren Odhelius, som jag hade angeläget att råka. Då jag såg honom småle vid detta namn, trodde jag att det var öfver min okunnighet. Jag vet väl, sade jag, och det är äfven hos utlänningen bekant, att denna fordom berömda läkare redan öfverlefvat sitt rykte, och kommit så alldeles af sig på ålderdomen, att han till och med förlorat ända till medvetandet af sin egen tillvarelse. Jag fick knappt tid att utsäga dessa orden, förrän mannen, med hvilken jag talade, gjorde ett långt steg tillbaka, och betraktade mig från hufvudet till fötterna. Jag såg hans ögon gnistra, och den starka handen knyta sig med en ovillkorlig rörelse omkring det spanska röret han höll. Med ett ord, döm om min förvirring, det var Odhelius sjelf: en man, hvars förtjenta beröm inom hans fädernesland befinner sig ännu hitintills lika litet förminskadt, som hans helsa och kroppskrafter.

Jag vill ej förlänga mitt bref med berättelsen om de flere misstag och bryderier hvari jag råkade, genom Herr Acerbis beständiga förblandelse af saker och personer. Det fägnar mig deremot högeligen, min herre, att bekantskapen med er och andra ändteligen satt mig i stånd, att förvärfva säkrare kunskaper m. m."

Så långt denna främling. Man må nu hålla hans berättelse för skämt eller allvar, åtminstone hindrar ingenting, att den ju kunde äga sin fullkomliga riktighet. Men för att dömma rätt om Herr Acerbis arbete, måste man vara mera opartisk än han sjelf, och med rättvist bifall urskilja det berömliga deraf, från det som hvarje kunnig läsare måste antingen le åt, eller förarga sig öfver. Hvad här blifvit sagdt, angår egentligen och förnämligast den mest vårdslösade delen af författarens beskrifning, nemligen resan genom Sverige. Herr Acerbi ger väl i några ord tillkänna sin afsigt, att mindre uppehålla sig vid dessa oftare beskrifna ämnen; men ett sådant förord synes likväl ingalunda berättiga honom till alla de oriktiga uppgifter, falska omdömen och personliga orättvisor, som denna del af hans arbete i öfverflöd innehåller. Svårligen lärer ni finna, min herre, en enda sida deraf, som icke förråder den största obekantskap med nästan allting hos oss; eller som i grunden innebär annat, än lättsinniga drag af den ytligaste anmärkningsgåfva, förenad med kompilationen af allt det lösa, lögnaktiga pladder, som författaren uppsnappat, Gud vet i hvad för sällskap, och hvaraf han redan vid anteckningen till hälften förgätit sammanhanget. Således, allt hvad som egentligen rör Sverige, dess landskaper, åkerbruk, statshushållning, regering, hof- och stadslefnad, inrättningar, seder, bruk, umgängen, vettenskaper och vitterhet, med ett ord, allt hvad som förutsätter kunskaper, pröfning, urskillning, rättvisa, — sök det ej hos honom, ni finner det icke. Låt honom deremot beskrifva åsynen af ett vattenfall, utsigten från en bro, skådespelet af en eldsvåda, till och med blott en frusen vattenkärra; sätt honom i slädan vid Grisslehamn, lät honom skillra isfarten och skenandet på Ålands haf, snövägarna bortom Uleåborg, finska pörten och belägenheter; stug-scener af barn, gummor och birfilare; björnjagten, skälfångsten, norrskenet, lapplandsvåren, korteligen alla föremål, som under resan mött hans yttre sinnen, och som fordra blott öga eller öra, icke omdömesgåfva; — gif honom, säger jag, allt detta till ämnen för hans pensel, och ni skall finna honom målare; hans stil har förgor och behagar; äfven hvad hans egen uppfinning tillägger, misshagar ej. Orternas topografi, likasom förteckningarne på deras naturalster, hvilka blifvit författaren tillfälligtvis meddelta, och som ej äro annat än utdrag ur andra böcker, kunna, oaktadt några fel i afskrifningen, likväl blifva främmande läsare till någon tjenst. Så mycket för denna gången, och i allmänhet, om denna så kallade resebeskrifning. Mitt följande bref skall angå ett särskilt och upphöjdare föremål. Jag har den äran m. m.

---

Andra Brefvet.

Min Herre!

Ännu hade man ej sörjt för att smäda Gustaf III:s minne i främmande språk. Herr Acerbis vistande ibland oss har lemnat utväg dertill, och hans bok har uppfyllt ändamålet. Ni kan ej läsa den med en svensk mans förtrytelse, men ni skall säkert läsa den med en rättsinnig tänkares. Se der alltså, min herre, huru en af tidehvarfvets största män och konungar blifvit skillrad af en liten resande, som tittat genom Sverige, och som efter vanligheten måste gifva ut en bok om sin tittning. Men ur hvilka bekanta källor har då Herr Acerbi hämtat alla dessa anteckningar om Gustaf III:s innersta tankar och sinnesart, eller hvilken ädel sanningsälskare har väl i hemlighet hviskat honom i örat dessa välmenta underrättelser? Förgätom ej, att denne skarpsinnige historikus, som kommer med postskjuts till oss, för att hålla dom öfver vår musik och våra konungar, är densamma roliga man, som i hela sitt öfriga arbete förråder så liten kunskap, pröfning och uppmärksamhet, att han knappt berättar någon enda händelse, hvars förlopp han ej oriktigt uppfattat; knappt beskrifver någon enda sak i den allmänna lefnaden, utan missförstånd och förfalskning; eller ens upptecknar något namn, till och med efter kalendern, utan att göra det fullkomligen okännbart. Påminnom oss dernäst, att den Konung han här beskrifver, är den samma Furste, om hvars lefnadssätt och fina umgängsbildning han röjer så litet begrepp, att han låter honom till tidsfördrif svettas vid smedstädet; ger honom till och med seder af en smed, och låter honom bry främmande resande i sitt hof med tvetydiga frågor om en viss gästgifvaregård, till damernas stora förlägenhet.

Allt detta är ömkligt, och man kan ej utan en känsla af förnedring svara derpå. Också ärnar jag icke svara derpå. Anmärkom endast exempelvis ett par små prof af författarens kunskap och sanningskärlek. Han vill bevisa Gustaf III:s liknöjdhet och vanvårdnad om vettenskaperna. Alla Bergmans handskrifter, säger han, måste i brist på uppmuntran inom fäderneslandet, öfverlemnas åt utlänningen och tryckas i Tyskland. Falskt. Alla Bergmans arbeten blefvo tryckte i Sverige, utom dem som skrefvos för främmande Vettenskaps-Akademier. Linnés präktiga samling i Naturalhistorien, tillägger han, såldes med Konungens tillåtelse till Engelsmannen Smith, och blef till England öfverförd. Falskt. Samlingen affördes härifrån under Konungens frånvaro från hufvudstaden, och utan dess vettskap. Så snart Konungen erhöll underrättelsen derom, befallte han genast, full af förtrytelse deröfver, att ett beväpnadt fartyg skulle utlöpa, för att åter inhämta det afgångna skeppet. Men det var för sent; en lycklig vind gynnade Engelsmannen. Tviflar man härom, skaffe man sig Smiths Compendium Floræ Britannicæ, eftertryckt af Hoffman i Erlangen 1801. Man skall der finna under sjelfva Smiths porträtt en teckning om denna händelse, som föreställer det flyende engelska skeppet, förföljdt af det svenska, med underskrift: The pursuit of the Ship, containing the Linnean Collection, by order of the King of Sweden. Alla författarens uppgifter äro sådana.

Till dessa begge historiska prof, läggom ännu för nöje skull, ett par exempel af författarens goda vett och rättsinnighet. Sveriges Adel ända upp till RiksRådet var, som han försäkrar, fal och till köps åt den mestbjudande. Som nu 1772 års revolution gjorde slut på detta skamliga köpmanskap, och betog möjligheten att sälja bort fäderneslandet, så förutser författaren, att så länge denna Regeringsform varar, skall man icke mera komma att finna någon stor karakter hos Sveriges Ridderskap. Logiken häraf är värdig det öfriga.

På lika sätt försäkrar han, att Gustaf III icke hade omkring sig annat än dumma, okunniga menniskor. Detta är något starkt. Af en hel omgifvande hofskara kunna väl ej alla vara stora snillen. Men bland dem af Konungens embetsmän, som han ofta och ständigt såg, befunno sig likväl, utom en Scheffer, en Creutz, en Carl Sparre, äfven en Liljencrantz, en Lagerbring, en Schröderheim, en Toll, en Wallquist m. fl., hvilka väl ännu ej bland oss blifvit ansedda för män utan förstånd och insigter. Bland militärer eller hofmän, som mer eller mindre oafbrutet omgåfvo honom, nämnas med högaktning af nationen en Essen, en Wrede, en Stedingk, en Ehrensvärd m. fl. Äfven en Armfelt, hvad man i öfrigt må dömma om honom, var ej känd för att vara ett slött och obildadt hufvud; likasom Gyllenborg, Oxenstjerna, Rosenstein, Kellgren och Adlerbeth, hvilka hade den äran att utgöra Konungens litterära umgänge, icke ansågos såsom alldeles blottade på snillegåfvor. Men en resande främlings skriflystnad skulle begagnas, för att hos andra nationer på allt sätt förringa Gustaf III:s minne, och af någon minsta aktning för ära och sanning borde man då ej låta fängsla sig.

Beklagom den stora man, min herre, i hvilket land han ock föddes, som af himmelen och sin egen själs storhet finner sig kallad, att från förderfvets afgrund tillbakahålla ett af inhemskt agg sönderslitet och fortsläpadt folk. Det är någonting förskräckligt, att föra spiran ibland nyligen kufvade faktioner, som ej mera äga lof att sönderslita hvarandra, och att sälja bort fäderneslandet. Ve, ve den ädle våldsverkare, som vågat beröfva dem dessa dyrbara rättigheter. Om han behåller lifvet, skall han åtminstone ej behålla ära och rykte obefläckade. Från Gustaf den III, likasom från Henrik den IV, tog man, så långt man kunde, begge delarne. Det är sant, att den store Wasa dog omördad och sjuttioårig; men huru hade man ej sönderslitit hans namn! Han var en tyrann, hette det, värre än Christiern; en förtrampare af religion och frihet; en kyrkoplundrare, en riksprejare, en falsk myntare, en folkplågare, en svordomsande, som nedkallade Guds straff öfver landet. Han hade med våld tillryckt sig kronan från Sturarnes ätt; hade barbariskt undanröjt en af dem; hade tvungit modren att förneka sin egen son, och att öfverlemna honom åt bödelsvärdet; hade belönat med samma tacksamhetsprof en sin ungdomsvän och räddare, och hade med slag af en yxhammare dödat sin egen gemål. Så skrefs, så talades af de hederliga sällskapen i Danzig, Lybeck och Trondhiem; af de ädla Herrarne i Westergöthland; af de förrymda gudsmännen Trolle, Store (Joh. Magnus), Sunnanväder, Brask, Haraldi m. fl.; och slutligen af sjelfva den renlärige Olaus Petri, Konungens ifriga verktyg vid kyrkoförbättringen, men icke derföre ovillig, när det så framdeles passade sig, att midt under den förbättrade gudstjensten låta spränga honom i luften.

Så gick det med Wasa, och icke annorlunda med Frankrikes store Henrik. Hvem som vet något om honom, kan påminna sig hvilka ovärdigheter om honom skrefvos och talades; icke blott under ligans tid, men äfven sedan af hans egna anhängare, när han icke fann sig i stånd att intill fyllnad mätta dem alla med rikedomar och äreställen. Gustaf III, äfven den tredje af stora män på thronen, söm uthärdat en lifstidskamp emot den anarkiska vildheten, kunde på samma väg icke finna annat än samma öde; ty hjelten dör, men den smädande argheten lefver odödligt, och fräter helst på lefvande förtjenst eller på friskare minnen. Öfver hans, likasom länge öfver begge hans stora föregångares, flyger Harpyen ännu, i dag af och till, och lemnar derpå märken att vämjas vid. Det är en skamlig sanning, att personer gifvas, som begärligt hopskrapa all denna foeda diluvies, och tro sig sätta historien i stor förbindelse, då de göra henne till arfvinge deraf.

Men historien, min herre, (ty hvem känner bättre än ni hennes ädlare natur) historien ser bort med förakt från dessa orena källor; och långt ifrån att hämta derur, afplånar tvertom med sorgfällig hand hvarje stänkning derifrån, hvarmed ilskan fläckat ädla och stora minnen. Så hafva den förste Gustaf och den fjerde Henrik njutit af henne förtjänt rättvisa. Äfven Gustaf III väntade den ej annorstädes ifrån; och låtom oss ej tvifla, att hon ju skall uppfylla sitt kall.

Må hon en gång säga, om 1772 års revolution åsyftade nationens räddning eller förtryck; om konungamakten här gjorde våldsamma inkräktningar, eller sjelf lidit dem sedan femtio år tillbaka; om det ens fans, öfver hufvud sagdt, då för tiden i Sverige någon konungamakt.

Må hon säga om en Furste, som vågar allt, thron och lugn och lif, för att återgifva åt fäderneslandet en kraftig inre förvaltning och ett ädelt yttre oberoende, förtjenar att kallas sin nations fiende och förnedrare, under det partier som uppoffra allt för att undertrycka hvarandra, och som för en dålig utländsk drickspenning ömsevis bortsälja fäderneslandet, skulle med rätta få namn af frihetens försvarare och nationens välgerningsmän.

Må hon säga, om det beskydd, hvarmed Gustaf III omfattade och upplifvade vettenskaperna, konsterna och alla snillets yrken, endast må böra anses för en löjlig efterapning af Ludvig XIV:s beskyddande storhet; eller vida rimligare såsom ett förnuftigt beräknadt medel, att hålla sinneskrafterna vid lif i ett land, der de vanligen aftyna och nedsjunka till slapphet, så snart de ej mera genom partisplit och politiska stormar uppäggas och underhållas.

Må hon säga, om en sexton års oafbruten fred bevisar krigisk ärelystnad och lättsinnig täflan med Carl XII:s segerdater? om myntets realisation, fästningsverkens förbättring, skapelsen af en ny flotta, och förnyandet af den äldre; storskiftet i Finland, inrättningen af frihamnar, spanmålshandelns frigifning, åkerbrukets, handelns, näringarnes tillväxt, och en betydligen förökad folkstock, vittna om en under dessa sexton år vårdslösad styrelse.

Må hon säga, om tanke- och tryckfriheten funno i Gustaf III en förtryckande despot; om en monark med hans makt, satte någonsin en likgilltigare storhet emot myggbetten af allt slags skribleri; eller då han ändteligen trodde sig böra inskränka missbruken, om någonsin förnuftet och det sanna snillet kände sig tvungna och nertryckta deraf. Hon skall hafva många och förundransvärda exempel att härpå anföra.

Med hvilken öfvertygelse mycket härom redan kunde sägas, lemnom dock det mesta åt historiens dom, som under det att agget och lättsinnigheten ännu ropa, och verlden lyssnar tvekande, långsamt upptänder sin fackla, och lyfter täcket från taflan af denna stora mans stormiga lefnad och verkliga hjeltedöd.

Men all rättvisa måste ej böra sorglöst väntas af historien ensam. Historien vet sjelf ingenting utan genom samtidens vittnesbörd, och hennes rättvisa vore, detta vittnesbörd förutan, icke annat än en dom utan akter att stödja sig på. Om föröfrigt smädarns röst går till efterverlden, måste väl äfven det billiga omdömets böra finna väg dit, och framför andras deras vittnesbörd, som nära och länge omgifvit denna Konung. Hör dem, och de skola säga er: att om den sannaste godhet, i förening med kraft och sinneshöjd, utgöra hvad man kallar en stor karakter, så äger Gustaf III de största anspråk på detta loford: att begreppen Monark och Fader för sitt folk voro i hans tänkesätt oåtskiljeliga: att han i vägen till sina stora hufvudsyften kunde möjligen förbise någon hindrande stadga, eller då man trotsade honom, helt och hållet sönderbryta en allmän form, som han sjelf skapat; men att han i alla belägenheter af sin lefnad, i faror och framgångar, alltid var ur stånd af dessa tyranniska våldsgrepp, denna förgätenhet af menniskorätt och menniskolidande, som stämpla förtryckaren: att han ville befalla och verkligen befallte; men hatade uppriktigt hvarje skymt af ett despotiskt ok, och visste högakta karakterens stolthet, äfven hos undersåtare: att han samlade i sin hand en stor makt, men till möjligt behof emot partisplitet, aldrig för att i öfrigt låta känna tyngden deraf: korteligen, att han ville styra, men älskas; ville lydas, men af en nation, som under hans spira behöll sin kraft och sin rätt till högaktning af andra folkslag. Gustaf III hade sett Europas vackraste länder, lyckligare än hans, genom en frikostig natur, större politiska krafter och längre framskriden odling. Men hela hans hjerta tillhörde Sverige, och han älskade detta gamla Sverige med den outplånliga kärlek, som man älskar en vördnadsvärd mor, i hvilka ringare villkor hon må befinna sig. Dock fann han sitt rum bland Europas Konungar ingalunda ringa. Han var tvertom stolt af så många ärorika minnen, som tillhöra vårt land; stolt att sitta på Gustaf Adolfs thron, och kände fullkomligen hvilka hjeltepligter han hade att uppfylla. Ifrån sina första år hade han uppväxt med åsynen af ett fädernesland, sönderslitet af inre tvedrägt, och hotadt af en utifrån öfverväxande makt, som underblåste de inre stormarna, och begagnade sig deraf. Han måste blifva dess räddare, upprättare, beskyddare, eller äfven han öka antalet af dessa vanmäktiga konungaskuggor, som näst före honom intagit hans thron. Der till var han ej född; och hans första uppfyllda pligt emot äran och fosterlandet blef nu den ryktbara Statsförändring, som på en gång ådrog honom Europas beundran, och detta hat af partiandan, som ännu tjugu år derefter icke ens försonades genom hans blod.

Äfven då konungamakten härigenom verkligen utvidgades öfver förut beskrefven lag, huru kan man likväl säga, att friheten derigenom förtrycktes, och att ett despotiskt välde infördes? Först och främst, hvad är despotiskt välde? Månne hvarje grad af makt öfver den, som af Konung Adolf Fredrik innehades, det vill säga, hvarje minsta grad öfver ingen? För att bära med skäl namn af förtryckare, är det i sanning ej nog, att hafva tillegnat sig en större makt än man förut ägde. Den punkt hvarifrån man utgått, den ställning hvari man befunnit sig, måste ock böra tagas i öfvervägande. Europa känner ännu ej tillräckligt, hvarken oroligheterna af vårt gamla regeringssätt, eller den regerandes hånliga slafveri under några folkledares viljor, åt hvilka han måste se uppoffras nationens ära och välfärd, utan annan rätt eller annat val dervid, än att såsom en mekanisk hand blott underteckna. Påminn er, min herre, att denna Konungs Fader icke kunde befordra någon till ett ringa embete, utan fara att genom Rådets pluralitet se honom uteslutas derifrån; att man icke lemnade honom en röst vid sin egen sons uppfostran; att han icke ens kunde aflägsna från sina rum och sin åsyn en person af den lägre hofbetjeningen, som han misstänkte för trolöshet. Läs, om ni behagar, Konung Adolf Fredriks egen skrifvelse till Ständerna af 1756, hvari han offentligen yttrar, att han såge sig betyda mindre, än den ringaste inbyggare i landet; att han vid minsta utöfning af sitt konungsliga kall funne sig blottställd för hårda och oförtjenta tillmälen, på hvilka han utan blödande hjerta icke kunde tänka; och att han hellre ville lemna tillbaka den spira, som af Gud och Nationen blifvit honom anförtrodd, än under sådana förhållanden bära den med ångest och utan konungslig värdighet. Läs detta och erkänn, att då man verkligen syntes hafva gjort allt, för att påkalla en hämnare af thronens nästan alldeles förgätna rättigheter, borde man åtminstone tacka himlen, att han dertill utsett en Konung med Gustaf III:s ädelmod. På dubbelt sätt bevisade han detta ädelmod; genom glömskan af oförrätter, och måttligheten af den makt han gaf sig sjelf. Det var här verkligen ej fråga om en beröfvad frihet, utan om en återskänkt; och enligt hvad en Fersen sjelf erkände, återskänkt åt ett Folk, som genom sin egen skuld, sina egna söndringar, hade gjort sig förlustig deraf.

Men just häri, just i förtjensten af denna moderata triumf, blef också fröet qvarliggande till den sednare Statshvälfning, hvartill Konungen sjutton år derefter tvingades. Det gifves rättigheter, som den styrande makten ej mera kan sakna, utan att göras vanför, än arm eller ben kunna utan lyte afhändas menniskokroppen; och det gick Konungen lika som operatörer, som af för mycken skoning, icke föra jernet nog djupt ner i sjelfva roten af skadan: hon uppväxer derur på nytt, och en ny skärning, både svårare och vådligare, måste efter någon tid företagas. Emellertid är det med denna nya Statshvälfning, som man trott sig ögonskenligen kunna bevisa Gustaf III:s despotiska natur, hans outsläckliga begär till nationens förslafvande; och man belastar hans minne dermed på samma sätt och af samma grund, som man kastar den sista vigtklumpen på en vågskifva, hvilken man vill hafva så lågt nertryckt, som det kan möjligen ske.

Man kunde likväl önska, att de som så tänka, åtminstone behagade yttra, huru de ville att en rätt patriotisk hjelte skulle i sådan belägenhet hafva förhållit sig. Intrycken af den första revolutionen hade nästan i alla sinnen småningom förlorat sig. Hydrans besegrare hade bortlagt klubban, och syntes hafva glömt bruket deraf. Man såg honom tillställa karuseller, bygga teatrar, och skrifva sjelf teaterpjeser. Häraf slutade man, att han i grunden ej hade andra ändamål, än hofnöjen och lustbarheter; likasom man af hans alltid civila klädsel, hans misshag till stöflors bruk utom i läger, hans röda rand ikring skoklackarna efter fransyska viset, slutade till en brist af hjeltesinne, som gjorde försök emot honom nära intill ovådliga. Aristokratismen liknade en med våld nedböjd spännfjäder, som sprungit tillbaka och tagit igen hela sin motspänstighet. Adeln stod upprätt emot thronen. Sinnena delades och upphetsades; jäsningen tilltog; redan var upproret i arméen, och sjelfva fiendens beskydd åkallades. Sådant var tillståndet. Finland skulle bli en republik för sig, och 1720 års Regeringsform under rysk garanti återtagas. Det gamla Sverige hade aldrig varit närmare sin undergång. Ville man den? Kunde en önskan dertill möjligen lefva i något bröst? Så långt framåt tänktes troligen ej. Gustaf III:s fall ville man; hämd för 1772 ville man; riksdagshandeln på nytt i gång ville man; detta var då patriotism. Men om nu Konungen med de röda klackarna åter för andra gången visade hvem han i grunden var, och lät igenkänna den fordna lejontämjaren; om han nästan utan annan förbundshjelp, än sitt eget mod och sitt eget snille, höll å ena sidan tillbaka den främmande jettemakt, som redan hvälfde sig öfver oss; skingrade å andra sidan de inhemska anläggningarne, och nedböjde på nytt inför sin thron stolta och förslagna motståndares hufvuden; om han härigenom verkligen för andra gången räddade fäderneslandet; om ändteligen den fördubblade makt, som faran här tvang honom att tillrycka sig, ändå icke var större, eller föga större åtminstone, än hvarje vis och djupt seende lagstiftare måste finna, att styrelsens kraft nödvändigt fordrar, och hvarje rättsinnig nation böra anförtro åt sin regent; då, i förnuftets namn, frågar jag, var detta ett nytt våldsbrott emot nationen, en outplånlig förmörkelse som han drog öfver sitt minne, eller tvertom en ny strålkrans, som han för evigt fästade deromkring?

Vore det en konungs enda förtjenst att, i tider af borgerliga stormar, innesluta sig med tålig försakelse inom de trängre gränsorna af sin förminskade makt, under det att folkväldet utsträcker öfverallt sina hundrade jernarmar; utgjorde, säger jag, denna passiva sinnesart, denna moraliska fogsamhet en konungs högsta beröm; då, erkännom det, skulle ock Gustaf III böra förlora hvarje anspråk derpå. Men sådana voro ej hans begrepp om konungadygd. Med den fullkomligaste kunskap om sitt lands öden, måste han veta, att om Sverige någonsin njutit lugn, välstånd och yttre anseende, hade det alltid varit, då en god konung med tillbörlig myndighet innehaft thronen. I den ställning han var, borde han anse som en pligt emot sitt rike, att återföra detta äldre tillstånd, och att draga makten åter till sig: icke derföre att ju en sådan makt i en enda hand kan blifva någon gång vådlig; men derföre att den, såsom ett rof, skiftadt emellan flera, alltid visat sig medföra ännu större faror och olycksföljder.

Man må emellertid, efter olika politiska åsigter, dömma olika öfver den makt hvarmed Gustaf III här omklädde sig. Hvad som ej kan förnekas är, att han efter tre års fälttåg, lemnade vid sin död Riket fördjupadt i en stor och hårdt tryckande skuld. Man studsar vid företaget, vid följderna, och känner sig benägen att tvifla om nödvändigheten. Det är någonting förskräckligt, att utan yttersta tvång besluta ett krig, icke blott för de tusentals blodsoffer som tillika beslutas; men äfven för de omäteliga summor som af kriget uppsväljas, den uttömning af inre krafter och välstånd som är dermed förenad; och om angreppet sker på en tjugu gånger mäktigare granne, för det vågspel hvarpå man sätter hela fäderneslandet och dess öde, kanske för århundraden. Deremot är sant, att krigsbragden, afskydd med alltför filantropisk ovilja, och endast omfattad såsom yttersta nödvärn, blifvit icke sällan blott en fruktlös blodspillan. Gustaf III var ej en man att låta det komma så långt; han grep till vapen: rätt eller orätt, med djup klokhet eller med ingen, derom hvilar domen ännu oafsagd. Äfven de oväldigaste bland oss synas ej hafva kommit längre, än att lemna försvarligheten derhän. Ty i vårt land, likasom annorstädes, dömmes allting merendels blott efter ensidiga väckelser, eller gör man sig ej ens mödan att hafva ett omdöme. Så att hos oss, hvem som uttänker eller utför något, vanligen måste hålla till godo, att antingen hafva passionen till domare, eller att knappast finna någon.

Ett fånigt sqvaller hviskade och hviskar stundom ännu, att Konungen företog detta krig, endast för att under dess ofantliga omkostnader inhölja och bortblanda sina enskilta skulder. Hvem som äger förstånd nog att inse hvilken barbarisk själ, och hvad mera är, hvilket politiskt vanvett måste dertill hos honom förutsättas, ler deråt med ömkan och afsky. Men det vore ej mycket bättre, om företaget haft sin grund, vare sig i en vild och blind hämdlystnad, eller i lättsinniga politiska anslag, eller i blotta hågen att uppföra ett hjeltespel. Hvad i dåvarande politiska läge de klokaste rådgifvare skulle hafva tillstyrkt, och den visaste, den modigaste regent försökt att utföra, detta vore här frågan att svara på.

Vid krigets början, och äfven längre tid derefter, var det ej lätt att veta med visshet de hemliga förhållanden, staterna emellan, som lågo till grund för de yttre rörelserna. Hela det inre politiska spelet ligger nu efteråt afhöljdt, och kan bedömmas. Kejsarinnans resa till Krim hade väckt de öfriga makternas oro och misstankar. Man kände, påstod man, hennes ärelystna förslag, och såg dem i föreställningen redan på vägen att fullbordas. Orienten under hennes välde gick att hvälfva sig öfver Europa. England, Frankrike, Preussen stodo upp till samråd och motvärn. Till en början måste Porten jagas i vapen; hvilket ock till den grad lyckades, att Kejsarinnan med alla eftergifter och alla diplomatikens utvägar icke kunde erhålla fred. Men icke nog. Det var ej här ett tillfälligt ondt, möjligt att genom något raskt medel på en gång häfva: det var en fortgående, tillväxande våda, som syntes blott kunna besvärjas genom ett varaktigt system af politiskt förnuft. Ett ibland postulaten af detta förnuft var, att gifva åt Ryssland en starkare granne i norr, som gemensamt med Ottomanen kunde gripa i hvar sin arm den fruktade jettemakten; Sveriges krafter borde således anlitas och förstärkas; England tillböd flottor och penningar. Preussens härar stodo färdiga att marschera, och en allt lofvande garanti erböds, vare sig till bevarande af möjlig krigsvinning, eller af Statsförfattning och trygghet i framtiden.

Vid oväldigt öfvervägande häraf torde bäst visa sig, huruvida kriget var blott ett lättsinnigt hugskott af Konungen, eller stod i riktigt beräknadt förhållande, både till Europas politiska ställning och vår egen dåvarande. Med Gustaf III:s klokhet och förutseende, huru kunde han väl lemna obesinnadt, att Regementsförändringen af 1772 aldrig varit med godt öga ansedd af Ryssland, ehuru dess egna krig och den Svenska Konungens popularitet hos Nationen hittills afhållit alla uppenbara försök deremot; att nu åter, sedan 1786 års Riksdag yppat ett helt annat förhållande emellan Konung och Ständer, Ryssland säkert ej skulle fela, att förr eller senare begagna sig af det inre tillståndet hos oss, för att från grunden omhvälfva sakerna, och för att, enligt Nystadska freden, göra gällande sin garanti af 1720 års Regeringsform; att Sverige då snart skulle hafva återkommit till sin gamla partisöndring, sina små Rådskonungar, sina periodiska Riksmarknader och hela det fordna obestånd, hvarur det genom revolutionen räddades. Deremot om det gafs för Sverige en tidpunkt, att emot Ryssland våga något, var det visserligen nu, i förening med så stora främmande intressen, och då ryska stridsmakten, aflägsnad från de norra provinserna, sysselsattes långt borta af de turkiska sablarna. Möjligheten visade sig åtminstone till en lycklig förändring, om ej af gränsor, dock af politiskt förhållande; och hvad faran angick, närvarande eller tillkommande, borde den blifva måttlig, då flera stora makters allvarliga bistånd syntes blifva en förnuftsfordran af deras eget politiska hufvudsyfte. Till allt detta kom, att svenska krigshären, som både till lands och sjöss blifvit genom stora kostnader satt på en aktningsvärd fot, icke borde genom en alltför lång hvila sättas i fara att förlora sin brukbarhet.

Hvem som vill dömma med rättvisa, afväge dessa grunder emot de motvägande. Hvad som står fast är, att det alltid varit utgången som egentligen afgjort berömmet eller fördömelsen af sådana företag. Hade isen brustit under Carl X, så hade han varit en blott äfventyrare, och Bälten hade uppsväljt på samma gång hans här och hans odödlighet. Men man förlorar till och med rättigheten att dömma efter utgången, när den icke tillåtes att blifva hvad den skulle blifvit; och när de som skulle utföra företaget, med upprorisk hand gripa händelserna, och afleda dem långt bort från deras utstakade mål. Sådant var det ryktbara Anjala-förbundet, som räddade fienden ur sin förlägenhet, och som, likasom efter uppgjord beräkning, syntes inträffa på sin bestämda tidepunkt. Frågan hade egentligen ej varit om en formlig krigskamp mot jettestyrkan, utan om en öfverraskning, som skulle sätta oss i tillstånd att vinna skäliga medgifvanden. Allt gjordes nu om intet. Arméen tvärstämdes i sina rörelser; fiendens provinser tryggades; stridskrafter, som då ej funnos, fingo tid att bilda sig, och Konungens förbundsvänner, vittnen till en sådan begynnelse och ett sådant inre tillstånd hos oss, drogo sig med tystnad och varsamhet tillbaka; korteligen, fälttågets hela ändamål var förfeladt, och Sveriges ära och sjelfstänjdighet måste antingen gifvas förlorade, eller beslutet tagas att genom blodiga strider rädda dem. Nu först började det verkliga kriget och denna vådliga kamp, som Sverige under tvenne påföljande år ensamt uthöll emot sin ofantliga granne. Om blod flöt på slagfälten, om medborgares uppoffringar stundeligen ökades, om landets sista krafter uttömdes, och bördan af en förfärande statsskuld hvälfdes på det närvarande slägtets skullror och på det tillkommandes; man säge mig, var allt detta Konungens fel, eller deras som hade gjort kriget till hans och Rikets enda räddningsmedel?

Konungen hade ej förorsakat olyckorna, men han hämmade, han förbättrade dem, så långt det kunde bero af enda mans hufvud och sinneskraft. Ordningen var hemma återställd, och thronens rätt på nytt stadfästad. På stridsfältet marscherade nu under honom samma krigshär och samma befäl, som nyss vägrat honom sin lydnad. Svenska krigsäran framblänkte på nytt ur de skuggor, hvari mer än ett halft sekels missöden inhöljt den, och soldaten började åter igenkänna sig. Sjelfva olyckan vid Wiborg var ärorik. Det var en riddarebragd, värdig den tolfte Carls hjeltemod. Upprättelsen från detta missöde, knappast åtta dagar derefter, förvånade Europa. Och efter en sjöseger mera lysande än någon af dem, som till dess hedrat svenska flaggan, slutades nu en fred, som med Rysslands afsigter på Sverige, med dess bittra förtörnelse emot Konungen, och förhållandet af dess stridskrafter emot våra, borde synas lika så oväntad som ärofull.

Men lät ock i afseende på detta krig någon förebråelse kunna möjligtvis göras Konungen, så vida nemligen de vidriga följderna af ett företag alltid låta med någon länk fästa sig vid första upphofsmannen; hvad följer deraf? Måste då Gustaf III ensam bland Konungar, antingen stå för minnets dom alldeles klanderfri, eller förlora alla anspråk på ära och rättvisa? Äfven den visaste, den ädlaste vilja, kan den ej mötas af olycksfall, som förvandla den lofvade framgången till den vådligaste belägenhet. Sjelfva den store Fredrik, som dog med det förtjenta ärenamnet af Konungars eftersyn, var han utan erfarenhet häraf? Nästan vid uppträdet på thronen begynte han ej ett krig, som gaf honom i följden alla Europas stora makter till fiender, och hvarur för honom och hans land framhvälfde en lång följd af blodspillan och förödelser. Och detta krig företogs (märkom det) icke för att hämna oförrätter; icke för att rädda sitt lands sjelfständighet; icke för att mota anläggningar af en öfvermäktig granne. Blotta begäret att vinna ett landstycke, och att låta tala om sig, se der hela orsaken. Men följderna af detta enda företag, såg man dem ej utsträcka sig öfver mer än hälften af en nära femtioårig regering? och i trots af klokhetens och tapperhetens högsta förmåga, måste han ej se, denne store Konung, sin thron vackla, sin hufvudstad öfversvämmad af fiender, sina tillgångar uttömda, och sig sjelf i vissa ögonblick nära intill mordisk förtviflan? En lång lefnad satte honom i stånd att förbättra allt. Åt Gustaf III var en lika lycklig lott icke beskärd. Honom unnades blott en half lifstid, och hans bana ligger till hälften ofulländad. Dömmom honom då, om ej efter ädelmodets grundsatser, åtminstone efter billighetens.

Vill ni föröfrigt känna, en regents verkliga sinnesart, så döm derom med säkerhet från de historiska exempel, som gjort på honom det lifligaste intryck, och lemnat qvar ett begär till efterföljd, hvilket sällan felar att i sinom tid uppenbara sig. Hvarken Carl XII:s Alexandriska rykte, eller ens Carl XI:s fullkomliga triumf öfver magnatväldet och aristokratiska motplaner, voro de efterdömen som djupast intagit Gustaf III:s sinne, och lifvade hans täflan. Men Henrik IV:s segrande försvar af sin rätt, och ädelmodiga bruk deraf; Ludvig XIV:s tid i afseende på regeringskonst och sinneskultur; framför allt annat Gustaf Adolf omgifven af sin Adel, det vill säga af lika så många Hjeltar och Statsmän, lika så många grundstöd för Sveriges ära och sjelfständighet: dessa taflor stodo för hans minne och lefde i hans hjerta. Ofta, särdeles under vissa sorgliga stunder, föranleddes han deraf till de mest rörande betraktelser. Stolt af hvarje äldre eller nyare förtjenst, som medverkat till fäderneslandets heder eller försvar, sökte han ingenting ifrigare, än att genom vedermälen af tacksam hågkomst upplifva efterföljden deraf. Med egen hand tecknade han, som okänd författare, Torstensons äreminne; och på Ehrensvärds graf (stiftarens af skärgårdsflottan) nedlade han, med blottadt hufvud, de fanor som segren vid Svensksund gifvit honom.

Detta är ingen tom deklamation. All rättvisa, alla vördnadens lefvande minnen skulle då vara det. Hundrade gånger har jag, vid oförvarade stunder, trott mig se ner ända till bottnen af detta så ofta misskända Konungasinne, och såg der aldrig annat än rent guldämne, skön och ädel natur. Jag vet ej huru mycket mitt vittnesbörd skall blifva gällande; men kanhända skulle jag ej böra ursäktas, att hafva låtit det alldeles uteblifva.

Och om denna Konung skrifves nu af en främling, hvars öga knappast öfversväfvat ytan af vårt land: att han sökte utsläcka hos oss den sista gnistan af hederskänsla, för att sträcka sin spira öfver en hord af slafvar. Detta ville han, denna Cesariska själ, som aldrig hämnade hvarken sin faders oförrätter eller sina egna; och som sedan makten var i hans hand, bemötte sina ifrigaste motståndare, icke efter hvad de emot honom varit, utan efter hvad de voro genom sina personliga egenskaper? Detta ville han, som i en Höpken, en Fersen, en Hermansson, hvilken ock deras politiska rôl varit, aldrig såg annat än män af stora förtjenster, som gjorde heder åt fäderneslandet? Ännu påminna vi oss den dagen för femton år sedan, då Säkerhetsakten förelades Ständerna till antagande. Den som då såg på Rikssalen Grefve Hamilton uppträda inför thronen, och hörde honom, likasom uppfylld af hela sitt stånds anda, uttrycka den i de frimodigaste motsägelser till Konungens förslag, borde väl knappast förmoda, att strax efter det stormiga uppträdet finna i Konungen sjelf den ädlaste domare öfver både talet och talaren. Nästan vid nedstigandet från thronen omfamnade han med vänskap vår oförgätliga Adlerbeth, som, äfven han, trott sig böra upphöja sin röst för hvad man då kallade frihetens sak. Adlerbeth hade länge tillhört Konungens enskilta aftonsällskap, och trodde nu för alltid hafva beröfvat sig denna heder. Icke för en enda dag uteblef den vanliga kallelsen.

Så litet misstycktes af denne Konung, att hvarje ädel man följde och yttrade på ett värdigt sätt sin öfvertygelse, under det han sjelf alltid orubbligt fortsatte gången till sina ändamål. Aldrig var någon mera skild ifrån småhetens otålsamhet. När man föreställde honom, att Rosenstein vore i hemlighet intagen af republikanska grundsatser, och skulle ofelbart söka inplanta dem hos sin höga lärjunge, svarade han endast dertill: Lät den unga Herrn få lära känna folkets rättigheter; rojalist blir han nog när han kommer på thronen. Efter den stora branden vid Stjernarp skref han från lägret vid Likala: Stjernarps förstörelse har gjort mig ondt. Jag är ej betald för att mycket intressera mig för Herrar Douglas. De voro alla emot mig vid Riksdagen. Likväl kan jag ej annat, än beklaga af hjertat en hel berömd familjs olycka. Man kan, tyckes mig, icke nog hedra fäderneslandets fordna hjeltar i dem af deras efterkommande, som blifvit olyckans offer; särdeles på en tid, då män af det slaget begynt blifva så sällsynta. Men ty värr måste jag säga som Henrik IV: Bearnarn är fattig, fastän han har ett godt hjerta. Hundrade sådana exempel kunde anföras, utan att jag vet ett enda som motsäger dem.

Det gifves ännu de som påstå, att allt detta icke var annat, än en lång förställning, som han fortsatte intill grafven: ty i denna konst, säga de, var han en mästare, och utan like i falskhet och ränker. Redan på hans egen tid hörde man denna beskyllning framhviskas af den krypande illskan, hvarthän örat lutades; och man skall ej hafva försummat, tänker jag, att i hemliga anteckningar förvara åt efterverlden denna ädla sanningsperla med andra dylika. Men det börjar bli tid, att den verkliga sanningen äfven i detta ämne får ett ord fram, innan hennes röst helt och hållet qväfves af lögnmassorna.

Såsom ung prins, jag måste här upprepa det, uppväxte Konung Gustaf III i en tid af inre oroligheter, då Konungahuset oupphörligt förödmjukades, nu af ett högmodigt Råd, nu af frihetsgalna, misstänksamma Ständer; och då de Kongl. personerna sågo sig vid hvarje steg omkringsväfvade af ögon och öron, för hvilka de hade att taga sig i akt. Bör man förundra sig, om han i en sådan skola lärde att, intill fullkomlighet, råda öfver sig sjelf; att djupt inhölja sin tankes hemligheter, och att möta med ett oläsligt ansigte äfven den slugaste spejarekonst? På den fot man emot honom och hans hus ställde sig, med hvad rätt fordrade man af honom enfaldens genomskinlighet? Vet man ej, med hvilka töcken af tystnad och hemlighet räddaren af en Stat ofta måste omkringhvälfva sig, under sin väg till det stora ändamålet? Vet man ej, att äfven den ädlaste klokhet har sina förklädningar, likasom sjelfva falskheten, utan att derföre stå i ringaste skyldskap med detta låghetens svarta foster? Hvem som närmare känt Konung Gustaf III måste medgifva, att ingen kunde vara i det enskilta lifvet mera öppen och oförställd än han. Hans umgänge skulle, det förutan, ej hafva varit till så hög grad älskansvärdt. På politikens bana uppträdde han deremot likasom i fulla rustningen af sin klokhet och sinnesstyrka. Det var här hans Konungalif. Om intrycken af dess missöden och vidrigheter, intrycken af motstånd och faror, af stämplingar, otack och trolösheter, sällan eller aldrig uppenbarade sig i hans anletsdrag, månne ej orsaken dertill mindre låg i hans förmenta djupa förställningskonst, än i den karakterskraft, som upphöjde honom öfver händelserna, och som gjorde att hans inre fattning verkligen föga rubbades deraf. Han visade sig lugn, och kunde vara det, emedan han alltid behöll känslan af de tre goda stödjepunkterna: sina fienders underlägsenhet, nationens kärlek och geniets utvägar att styra händelseloppet. Liksinnigheten hos honom behöfde alltså ingen förställning. Kanhända vill man såsom bevis derpå åberopa sig hans politiska strategi: huru han vanligen med tystnad ansåg sina motståndares anläggningar, låtsade ingenting märka, och lät dem till en viss gräns ostördt fortfara dermed: då han på en gång, likasom med ett lejonsprång, öfverraskade dem och kastade dem under sig. Men när under Gustaf I:s tid Dalkarlarne stormade till Westerås, och under sjelfva Konungens ögon med våldsam hand återtogo sina klockor, hvad gjorde då denne store man? Han höll god min, och såg derpå med kallsinnighet. De finge sedan lära att ångra sig. Gustaf III öfverträffade vida sin odödlige stamfader i förmågan att styra sina sinnesrörelser. Han ogillade dessa häftighetens öfverilade utbrott, som blott förråda tanken utan att utföra den, och visste afbida rätta stunden, icke att hämnas, men att hämma ofogen. I två ord: han var god och stark. Den första af dessa egenskaper gjorde, att man icke ville förmoda den sednare. Derifrån förvillelsen. När då åskan på en gång slog fram, utan att förebådas af någon mulen himmel, när han ändteligen tvangs att med stark arm nedtrycka obändigheten, utan att man anat, hvarken stunden eller medlen dertill; när man, kort sagdt, bedragit sig sjelf på honom genom sitt eget oförstånd, då ropades i harmen deröfver, att det var han som handlat på ett förstäldt och bedrägligt sätt: likasom ärligheten ålade att sjelf uppskaka sina sofvande fiender, att vägleda deras tanklöshet, och att förekomma deras missräkningar. Förgäfves nyttjade Konungen sina framgångar med det största ädelmod. Det var, sade man, blott ett prål af storsinnighet. När han åter en enda gång straffade, tvungen af nödvändigheten: då var det masken som bortlades, och hans Tiberiska natur som framträdde oförklädd. Stunden dertill var nu trygg, sades det, sedan han genom sjutton års förställd godhet lockat sina motståndare, att mera än klokt var förlita sig derpå.

Man har ofta sagt, att argheten ger förstånd, men som det synes, åtminstone icke den politiska argheten. Vill man tvertom se till hvilken grad af oförnuft hon kan utsväfva, och hvilka degar af tjockt vanvett hon kan anmoda oss att nedsvälja, återkalle man blott i kort begrepp hela systemet af lögnsagorne om denna Konung och hans barbariska ränker. Utan annat ändamål, än att oförmärkt betäcka en skuldsumma af ganska måttligt belopp, beslutar han de ofantliga omkostnaderna af ett krig, som går att under tre långa fälttåg uttömma nationens blod och krafter. För att äga en förevändning dertill, enlig med regeringsformen, låter han i Stockholm på Operans skräddarverkstad förfärdiga ryska uniformer; låter egna troppar förkläda sig deri, angripa egen gräns, misshandla och förderfva egna undersåter. Alltså hundradetals lefvande vittnen till illbragden, hvaraf (underbart nog!) intet enda någonsin låtit höra sin röst. När han åter snart finner, att det krigiska företaget ej vill lyckas, tillställer han i Arméen ett uppror emot sig sjelf, hvars hufvudmän efter hans egen föreskrift kasta sig i fiendens armar, och påkalla dess mellankomst. Ändteligen, och för att afskölja sig sjelf svärtan af denna skamlighet, låter han efter kriget dömma fem af dessa till döden, och en af dem lemnar verkligen sitt hufvud på stupstocken. Jag frågar ej, om i allt detta finnes något menniskoförstånd: hvar och en kan dömma derom. Jag frågar blott, sedan man låtit Gustaf III sjelf tillställa Anjala-förbundet, hvarföre man låtit saknas i taflan af hans illfunder, att han äfven sjelf laddade pistolen åt Ankarström, och slipade hullingarna på mordknifven, som ämnades att utslita hans inelfvor?

Det gifves hederliga sinnen, som afsky smädelsen, men hvilka med desto strängare allvar dömma denna Konung, för hvad de kalla hans yppighet och misshushållning, i både personlig mening och riksvårdande. Jag vill tro, att han ej tänkt sig mycket djupt in i StatsEkonomiens nyare grundsatser; men att hafva ur den afligsna hopen framsökt en man, sådan som den unga Westerman, och att med en lika så ädel som förståndig envishet ha skyddat hans bemödanden, i trots af motskrik och motviljor: denna förtjenst om Statshushållningen, skulle den ej böra synas åtminstone lika så konungslig, som att sjelf fördjupa sig i kalkylens och teoriernas labyrint? Öfver förebråelsen för slösande yppighet har jag blott min förundran att uttrycka. Denna beskyllning, är den ej en ibland de hundrade, som af agget utströddes, och hvilka lättsinnigheten gladde sig att upphämta och kringbära. Gustaf III gjorde en utrikes resa och tvenne karuseller. Det samma gjorde ock hans son och efterträdare; men jag har ibland hans fel icke hört nämnas slöseriet. Gustaf III:s hof var utan tvifvel gladare, lifligare, än något af de påföljande, men var det präktigare, yppigare? Jag tror det icke. Under sex års tid som jag vistats i detta hof, och haft tillfälle att ganska nära betrakta Konungens lefnadssätt, minnes jag mig ej, hvarken till boningsprakt, bordsanrättqing, stallstat, eller öfriga delar af hans hofhållning, hafva sett något som borde anses öfverskrida en regerande furstes nödtorftiga värdighet. Snarare uppfylles vid åtankan härpå hela mitt minne af motsägande hågkomster. Deremot använde han visserligen stora kostnader på hvad som kunde bereda nationens nöje eller odling, dess nytta eller ära. Han anlade vägar, broar, lustparker; uppförde palatser, spektakelhus, minnesvårdar; gjorde inrättningar till språkets och litteraturens förkofran. Men denna ädla yppighet blef nationens, lika så väl som Konungens, och delades af honom med sitt folk. Lägger man härtill de ännu vida större summor, som uppgingo till myntets stadgande, till uppbyggande eller förnyande af begge flottorne m. m., under det att statsinkomsterna alltid behöllo samma otillräcklighet; så torde en ökad skuld af några millioner vid krigets början år 1788 rimligen låta förklara sig, utan allt behof af något förödande slöseri. Jag hänskjuter denna förmodan till en rättvisare framtids afgörande dom.

Man har ej orätt då man säger, att en konungs ädlaste föremål, likasom den högsta ära han kan förvärfva åt sitt namn, består i hans folks inre välstånd, och i den kloka sorgfälligheten af en regering, som lemnar åt de uttömda eller börjande krafterna tid att fullborda sig. Allt detta äger sin grund; men först af allt måste en sådan regering göras möjlig. Är den det, utan en viss stadgad makt, som kan efter fastställd plan fortsätta sin verksamhet? Är den det, under skakningen af partier, som tillika med hvarandras välde omstörta ömsevis äfven hvarandras beslut och anstalter? Är den det, under ett skamligt beroende af utländsk vilja, hvars afsigt och fördel aldrig varit andra, än en sådan stats inre söndring, med deraf följande vanmakt och yttre obetydlighet?

När man då, i sina omdömen öfver konungavärde, alldeles icke vill skatta andra förtjenster, än en god ekonomisk förvaltning, och som tonen nu är, ropar emot hvarje annan storhet af mod och bragder, såsom ett fåfängans bländspel, ett begär att låta tala om sig; tänker man då verkligen så rättvist och förnuftigt, som man vill synas göra? Befinner sig ej ett land verkligen stundom i tillstånd, att bättre behöfva ett hjeltesinne på thronen, än ett stort snille för finansväsendet, ehuru förträfflig denna sistnämda egenskap ock må böra erkännas? Det gifves, tänker jag, ännu andra föremål för hjeltekraften, än krigsära och segerplaner. Detta inre välstånd, hvarom man ensamt vill höra talas, huru ofta förutsätter det ej ett villkor af ingen ringare svårighet, än att först ifrån grunden ombilda och betrygga en statsbyggnad, som genom anarkiska stormar redan skakas i sina innersta fogningar och hotar att omstörta? Eller hafva vi till den grad förgätit alla historiska exempel, att vi skulle tro något nationellt välstånd kunna födas och tillväxa under en fortfarande politisk upplösning? Antingen upphörom då att dömma konungar, eller bedömmom deras förtjenster, som förnuft och billighet fordra, efter tidernas behof som bildat och påkallat dem.

Man har sett, att halfsunkna stater endast genom en klok förvaltning uppstigit å nyo till välstånd dch anseende, så länge de inre krafternas sammanhållning och förnuftiga ledning icke blifvit i dem alldeles omöjlig; men aldrig såg man stater, som genom det vilda, inbördes kifvet, förlorat både yttre trygghet och inre samband, någonsin räddas från undergång, utan genom den tyglande styrkan af en verklig hjeltesjäl, som hvarhelst den behöfves och saknas icke låter genom någonting ersätta sig. Dess tillvarelse och framträde upphöja väl ej nödvändigt nationen till välstånd och blomstring; men hon löper i motsatt händelse faran, att snart förlora sjelfva sin politiska existens. Jag tillåter mig ej att säga mera härom. Men den store man, som åt vissa försvundna eller försvinnande stater förmått att i tid återgifva denna styrka af inre förening, skulle måhända äga större anspråk på deras tacksamhet, än den som ur jorden, bergen, hafven förstått att framtvinga åt dem de största rikedomar. Ty vi hafva sett af exempel, huru litet blotta välmågan är ensamt tillräcklig att skydda ett folk, när splitets frö sväller frätande i dess innersta barm. Och mången stat tackar efter ett århundrade eller mindre tid hushållaren för sin blomstring, som i detta sitt lyckliga tillstånd förgäter att tacka hjelten och lagstiftaren, derföre att den ännu är till och kan åtnjuta det.

Jag ville här sluta; men reseförtäijarens otillbörlighet tvingar mig att ännu tillägga ett ord. Gustaf III:s förlust, säger han, beklagas i denna stund blott af målare, komedianter och enskilta gunstlingar. Denna skamlöshet går för långt. Bokskrifvare! Nationen sörjer honom, och hade snart vid tidningen om hans död på ett blodigt sätt uttryckt sin smärta. Af alla dem som genom deras embeten stått under hans närmare befallningar; af alla dem som tillhört hans hus och hans uppvaktning; af alla dem som genom någon hedrande egenskap ådragit sig hans uppmärksamhet; jag vågar säga, af alla dem som lyckan förunnat att på något sätt nalkas honom, eller af oväldiga rykten undfått hans sanna skillring, lära väl få gifvas, som ej med djup rörelse begråtit hans bortgång. Längst opp i Finnmarken har ni sjelf träffat bland edra skjutsbönder förtjusta loftalare öfver denna Konung. Borgerskapet i hans fordna hufvudstad uppreser åt honom i denna stund en präktig ärestod. Äfven de bland utländska författare, som strängast dömma honom, erkänna att han genom sin höga anda skulle, om han lefvat, mäktigt verkat på tidshändelserna. Han har gifvit sitt namn åt det tidehvarf han hos oss bildade, äfvensom åt talrika skaror af tillgifna, förenade inbördes genom den religiösa vördnaden för hans minne, likasom fordom bekännarne af vissa heliga öfvertygelser. Ingen Svensk Konung, utom Gustaf Adolf och Carl den XII, har till den grad som han uppväckt för sig den allmänna känslan, eller lemnat efter sig så många hjertan uppfyllda deraf. Och huru skulle det vara annorlunda? När man genom tvenne revolutioner räddat tvenne gånger sitt land från undergång och kufvat mäktiga motståndare; när man i tjugu år försvarat dess sjelfständighet emot främmandes statslist och jettestyrka; när man stiftat lagar, realiserat myntet, uppbyggt flottor och fästningar, återställt gammal krigsära, förskönat sin hufvudstad och upplyft nationen till en högre kulturs njutningar; då är man i sanning ej mera en vanlig man. Bär man dertill ett bröst, öppet för sanning och rättvisa; en varm känsla för allt stort och ädelt; ett faderligt hjerta för sitt folk: huru skulle då detta folk se utan förtviflan en sådan Konungs blod rinna för mördarens hand? Huru skulle han efter sin död endast saknas af målare och komedianter? Nedriga smädelse! Men man bjuder förgäfves till att ljuga för historien, och att ända till löjlig litenhet hopkrympa den hatade storheten. Tiden och sanningen skola taga hans ära i sin omvårdnad, och skola bele det orimliga försöket, att med små fel bortskymma stora dygder. För mig, som ej skall upplefva deras rättvisa, återstår blott att tro hvad jag sjelf sett. Ehuru född på långt afstånd ifrån thronen, ville dock mitt öde, att jag skulle blifva ett nästan dagligt vittne till den sista stormiga delen af hans lefnad. Jag har sett honom midt i stormarna, stor och liksinnig; upphöjd öfver händelserna och hvälfvande dem med en lugn, men säker styrka; alltid öfverlägsen, men alltid ädelmodig; kraftig och mild, fruktansvärd och faderlig; ändteligen, på sjelfva dödsbädden, sublim och förlåtande. Ofta, och icke utan innersta rörelse, hopsamlar jag i min föreställning de särskilta storhetsdragen af denna ovanliga man, och anställer deröfver mina betraktelser, likasom man under vandringen omkring en ryktbar fornlemning, återkallar i sin inbillning skönheten af dess sammansättning, och slutar af de kringliggande massorna till den fordna storheten deraf.

---