Henrik Schück Olavus Petri 1906

Olavus Petri av Henrik Schück

DE STÖRSTA MÄRKESMÄNNEN. I.

---

OLAVUS PETRI

AF

HENRIK SCHÜCK

FOLKUPPLAGA

STOCKHOLM

HUGO GEBERS FÖRLAG

STOCKHOLM 1906

ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEBOLAG

Det är tvänne män, hvilka fört oss ut ur medeltiden och för oss öppnat portarna till den nya tiden — det är Gustaf Vasa, som skapat den moderna svenska staten, och det är Olavus Petri, som brutit med medeltidens världsåskådning i allmänhet.

Det som skiljer medeltiden från den nyare tiden är — för att blott nämna en af de väsentligaste grundolikheterna — medeltidens bristande känsla för och bristande observation af lifvet och naturen. Inom konsten hafva vi påtagliga prof på denna brist. Vi behöfva blott betrakta de långdragna, liflösa figurer, som pryda en gotisk kyrkoportal, för att finna, att skulptören aldrig sökt att bilda sina figurer efter de personligheter, som mötte honom i det dagliga lifvet, utan att han här kritiklöst följt en så småningom utbildad skoltradition. Inom måleriet äro anletena tecknade såsom efter schablon — samma uttryck, samma linjer, samma fel upprepas hos alla dessa svartmuskiga, dystra, nästan elaka madonnaansikten, som från sin guldgrund stirra oss till mötes. Litteraturen är väl rörligare, ty här var man ej så bunden af skolans tvång som inom konsten, och friska, glada människor med sund blick för naturen ha väl funnits i alla tider, men går man medeltidens diktning närmare in på lifvet, skall man finna, att äfven denna hälst rör sig — icke med personligheter, utan med rena formler. I grund och botten äro medeltidens riddardikter hvarandra sorgligt lika. Typerna äro desamma i alla, och de nya dikterna åstadkommas nästan lika lätt som man genom en lindrig omskakning af kaleidoskopets glasskärfvor framkallar en ny bild.

Tydligast visar sig denna brist på värklighetssinne på vetenskapens område. Någon naturvetenskap ägde man ej, ty man erfor aldrig ett behof af att studera naturens eget lif. Någon historisk vetenskap hade man knappast häller, ty man hade icke uppmärksammat de personliga driffjädrarna i den historiska utvecklingen. De enda vetenskaper, hvilka odlades, voro sådana, som rörde sig med rena begrepp d. v. s. filosofi och teologi. Begreppen pressades och utlades i det oändliga, ofta utvecklades härvid en stor, ehuru gagnlös skarpsinnighet, men en fordran att på värkligheten pröfva dessa begrepps giltighet kände medeltidens tänkare icke.

Religionen själf hade under medeltiden samma opersonliga karaktär. Endast genom kyrkan kunde lekmannen tråda i beröring med sin Gud. Det var kyrkans ämbetsmån, som bådo bönerna för honom; han hade endast att erlägga betalning for det antal han önskade. Det var kyrkans ämbetsmän, som skötte gudstjänsten; hans enda göra var att genom gåfvor underlätta kyrkans förmåga att fira denna på ett så praktfullt sätt som möjligt. Visserligen kunde han såsom åskådare få vara närvarande vid denna gudstjänst, men gudstjänsten firades lika bra hans närvaro förutan. Begick han något brott, var det till kyrkan han vände sig för att erhålla syndaförlåtelse, och å hans vägnar mottog kyrkans ämbetsman sakramentet såsom underpant på hans återlösning.

Renässansens betydelse är att åter hafva öppnat människans öga för det värkliga och det personliga. I Italien, i denna stora andliga rörelses hem, se vi, huru denna personliga uppfattning tränger igenom på alla områden af mänsklig värksamhet. Inom bildhuggarkonsten söker man med kärleksfull noggrannhet återgifva människokroppen i dennas alla olika ställningar. Måleriet väljer djärft sina figurer från det dagliga lifvet och återger dem med en hänsynslös naturtrohet på duken. Undersöka och upptäcka blir nu forskningens lösen.

Petrarca, en bland renässansens första målsmän, berättar i sina bref en anekdot, som är betecknande både för den gamla och den nya tiden. På sina resor hade han kommit till Mont Ventoux vid Avignon. Då greps han plötsligt af en oöfvervinnelig lust att bestiga bärget för att från detta kasta en blick öfver landskapet. Till en början afvisade han denna tanke såsom bisarr och nästan löjlig, men så kom han att tänka på, att den makedoniske konung Filip en gång bestigit Hämus, och då resonerade Petrarca som så: när han, som var en gubbe, icke tadlades därför, så bör man åtminstone kunna ursäkta mig, som är en ung man. Så började han bärgbestigningen. Vid foten af bärget träffade han en gammal herde, som sökte afråda honom: hvartill tjänade detta? Aldrig hade man förut hört talas om någon, som utan ett bestämdt praktiskt syfte underkastat sig dylika ansträngningar. Endast ånger, krossade lemmar och sönderslitna kläder kunde blifva följden af en dylik djärfhet. Men Petrarca fortsatte sin vandring och nådde slutligen spetsen, där han såg molnen skrida fram under sina fötter. En obeskriflig känsla grep honom, en känsla, hvilken han själf ej mäktade reda för sig, och han försjönk tyst i ett stilla svårmod.

Det är forskningens egen saga han här berättat. Frågar människan: till hvad nytta, då stannar hon likt den gamle herden ständigt kvar i den trånga dalen, där inga vidder öppna sig för blicken — kanske lycklig och nöjd med sin anspråkslösa lott. Men känner hon inom sig en otvinglig lust efter en vidare synkrets, en trängtan att fylla bröstet med de friska vindarna på höjden, då drifves hon endast af detta begär till att företaga den vågsamma färden mot höjden — utan hopp om någon timlig vinst af mödan och faran. Snarare är det en känsla af beklämning, som griper henne inför det oändliga fält, som öppnar sig för blicken.

Det var detta behof efter vetandet för dess egen skull som föddes med renässansen. Medeltiden kände det icke.

Det var lusten att pröfva det okända, som dref Columbus att upptäcka en ny värld på andra sidan oceanen. Det var samma lust, som förmådde Italiens furstar att förskaffa sig samlingar af sällsynta djur, att anlägga botaniska trädgårdar och museer af kuriosa, i hvilkas spår sedermera de moderna naturvetenskaperna följde. Det var samma lust, som riktade historikerns uppmärksamhet på de mäktiga personligheter, hvilka ledt världshändelsernas gång, på deras själslif och bevekelsegrunder, och i följd af detta nya betraktelsesätt kom också medeltidens krönika att ersättas af den nya tidens s . k. pragmatiska historia. För medeltidens blodlösa filosofi med dess ofruktbara undersökningar af de tomma begreppen ägde renässansens män intet intresse. Redan Petrarca ville i skolastiken endast se den brokiga klädnaden åt ett benrangel. “Den sedliga människan och själfva lifvet — yttrade han — bör vara filosofiens föremål, ej de tomma begreppen.“

Det var endast på ett område, som italienarne icke mäktade häfda denna personliga uppfattning af tillvaron — och det var på det religiösa området. För detta ägde den skeptiske italienaren litet intresse, och han hade alldeles för stora ekonomiska fördelar af tingens gamla ordning för att på något sätt vilja riskera sitt timliga välbefinnande genom att uppträda mot den katolska kyrkan. De religiösa frågorna gick han därför stillatigande förbi.

På ett nytt land bakom det kroppsliga ögats synrand kunde han tro. På en ny värld bakom den kyrkliga horisonten trodde han däremot icke, och han väntade sig häller intet godt af upptäcktsfärderna.

För att fasthålla den från Petrarcas bref hämtade bilden var han i detta afseende den gamle herden, som önskade att i ro stanna kvar nere på den låga jorden . Hvartill tjänade det att stiga mot höjden? Endast ånger, krossade lemmar och sönderslitna kläder blefvo följden af en dylik djärfhet.

Här var det därför som folken norr om alperna kunde gripa in, och de gjorde det genom reformationen, som till sitt innersta väsen intet annat är än ett försök att på religionen tillämpa renässansens personlighetsbegrepp. Genom reformationen trädde människan på nytt i ett personligt förhållande till sin Gud; alla mellanmakter mellan Gud och människan brötos därför ner, och presterna, som med ämbetsmäns slentrian handlagt alla angelägenheter, som rört lekmannens förhållande till det högsta väsendet, hänvisades att blifva hvad de varit under kyrkans första tid — lärare och icke medlare.

I Tyskland och i Norden framträder renässansen hufvudsakligen i reformationens gestalt. Därigenom krymper väl denna rörelse ihop, får hvarken den friskhet eller den kraft och den konstnärliga form som den italienska renässansen haft. Men i ersättning därför äger den en mera demokratisk innebörd. Den vänder sig icke blott såsom den italienska renässansen gjort till de store inom andens, penningens eller det politiska inflytandets värld, utan den vänder sig äfven och framför allt till menige man, till de andligen fattiga och ringa, och att hafva höjt dessas människovärde är kanske reformationens största och evigt varande betydelse.

Vägbrytaren var Luther, denna varmhjärtade, grofhuggna, hetsiga natur, som så lifligt kände sitt samband med det folk, från hvilket han utgått. Men också i Sverige äga vi en man, hvilken vi med stolthet kunna sätta vid Luthers sida — mindre fantasirik, men också mindre grof och hetsig, mindre snillrik och själfständig, men lika orädd och lika kärleksfull som den store mästare, hvars tankar han först af alla skulle utså i vårt land.

Enligt den vanliga uppgiften föddes Olavus Petri 1497, men denna tidsbestämning är icke äldre än 1700-talet, då den förekommer hos Olavus Petris förste biograf Johan Göstaf Hallman, hvilkens källor ofta visa sig vara ganska grumliga. Enligt några själfbiografiska anteckningar, som åtminstone i hufvudsak äro Olavus Petris egna och i hvarje fall härröra från 1500-talet, föddes han däremot den 6 januari 1493 i staden Örebro. Enligt samma anteckningar voro hans föräldrar Petrus Olavi och Christina Laurentii. En troligen tillförlitlig tradition vet vidare att berätta, att Petrus Olavi varit smed, och som det förefaller har han varit en jämförelsevis burgen man. Att hans söner valde den lärda banan, utgör väl ej något bevis härför, men då Olavus under sin studietid ej på grund af fattigdom befriades från de akademiska afgifterna samt ganska tidigt befinnes hafva varit husägare i Stockholm, får väl detta anses häntyda på, att han ej utgått från ett utarmadt hem.

Sin första undervisning erhöll han i hemorten. I Örebro fanns ett karmeliterkloster, och man har antagit, att Olavus där först gått i skola, men denna åsikt är nog oriktig. Klosterskolan var åtminstone i regeln afsedd blott för blifvande munkars utbildning, icke för borgerskapets barn, för hvilka vanligen en särskild stadsskola var upprättad.

I Örebro tyckes en dylik hafva funnits ända sedan 1300-talet, och i denna skola var det antagligen som den lille smedssonen erhöll sin första bokliga bildning. Stor var denna nog ej, och mesta tiden förnöttes säkerligen där som i andra skolor med inlärandet af grammatikaliska minnesläxor. Här stannade Olavus till sitt trettonde år, då han enligt de nämnda anteckningarna begaf sig till Upsala, — om till skolan eller till universitetet därstädes, säges ej. Om Gustaf Vasa, som likaledes vid tretton års ålder kom till Upsala , berättas, att “han blef af sina föräldrar förskickad till Upsala att studera, synnerligen under sina läromästare, magister Henrik Sledorn och magister Matheus Erici, under hvilka han först studerade i trivialskolan, sedan ock vid akademien därsammastädes“. Antagligen gjorde väl Olavus detsamma, och besökte således först trivialskolan och några år senare universitetet.

Detta, hvilket som bekant grundats 1477, hade aldrig fört någon lysande tillvaro, och då Olavus inskrefs där, voro dess dagar redan räknade. Några egentliga universitetsämnen utom de grammatiska och teologiska tyckas knappt hafva förekommit, kanske med undantag af astronomi, och lärarkåren var fåtalig. Af de professorsnamn man känner från denna period i universitetets historia, är det egentligen blott ett, som öfverlefvat glömskan, och det är Peder Galles. Redan på 1480-talet hade han föreläst i Upsala, och i början af 1500-talet hade han ånyo återvändt dit; han var således den förste lärare i teologi som Olavus hade. Lyckligtvis finnas af honom tre föreläsningskurser i behåll, och de visa, att han sysselsatt sig med att för sina lärjungar utveckla den skolastiska filosofiens svårtillgängliga lärobyggnad. Af sin blifvande motståndare fick Olavus således lära sig de bevis, på hvilka dåtidens teologer sökte stödja den katolska kyrkan, och Peder Galle var tvifvelsutan den mest kompetente lärare, som Sverige då ägde att erbjuda de unge studenterna. Han hade länge vistats utrikes och där förvärfvat sig icke blott magistergraden utan äfven den i Sverige ytterst sällsynta teologiedoktorsvärdigheten.

Ehuru universitetet naturligen så godt som uteslutande var afsedt för blifvande presters utbildning, bedrefvos där sannolikt inga bibelstudier. Luther, som dock vistades vid det vida bättre universitetet i Erfurt, berättar, att han först vid 20 års ålder fick en bibel i sin hand — så föga afseende fäste skolastikens män vid det arbete, som dock var äfven den katolska teologiens utgångspunkt. I stället för till bibelns enkla ord hade man vändt sig till Thomas ab Aquinos och andra medeltidstänkares teologiska system, och det var troligen blott med dessa som Sveriges blifvande reformator fick i Upsala göra bekantskap.

Huru länge Olavus vistats vid den skolastiska svenska högskolan, veta vi ej med säkerhet, ty uppgifterna härom äro motsägande. Den sista underrättelse man äger om det katolska universitetets värksamhet härrör från 1515, då en student klagar öfver universitetets förfall samt afbrotten i lärarnes värksamhet. Kort därefter tyckes den aldrig starka institutionen fullkomligt hafva störtat samman för att — först efter många årtionden återuppstå såsom en protestantisk högskola.

Dessa data böra vi troligen sätta i samband med det faktum, att vi i april 1516 finna Olavus Petri inskrifven vid Leipzigs universitet. Antagligen hade han kort förut lämnat Upsala, samtidigt med det att undervisningen därstädes upphörde, och begifvit sig till Tyskland för att där fullborda sin vetenskapliga bildning.

Icke långt från Leipzig låg det nya universitetet i Wittenberg, hvilket instiftats 1502, och i Leipzig hörde Olavus säkerligen ryktet berätta om en af Wittenbergs lärare, den unge augustinermunken Martinus Luther, hvilken genom sin varma religiositet, sin stora teologiska lärdom och sin förmåga såsom föreläsare redan framstod såsom sitt universitets främste man. Tydligen lockad af detta rykte lämnade Olavus Leipzig och lät på sommaren eller hösten 1516 inskrifva sig vid Wittenbergs högskola.

I sin nye lärare hade han funnit en befryndad ande, en man för hvilken kännedomen om de andliga sanningarna icke blott var en vetenskaplig angelägenhet, utan i främsta rummet ett hjärtats kraf, en man hvilken under väldiga själsstrider kämpat sig fram till sin öfvertygelse och som aldrig tvekat att för denna offra hvarje timlig fördel.

Då man ser ett porträtt af Luther — denna breda, undersätsiga figur med de trygga anletsdragen — mottager man i främsta rummet intrycket af en man med sund, borgerlig lifsglädje. Men Luther hade icke alltid varit denna trots all hetsighet likväl så harmoniska natur. Det hade funnits en tid, då också han erfarit samma sönderslitande, hopplösa känsla af syndens herravälde, som medeltidens människor känt, och denna djupa känsla för den mänskliga naturens otillräcklighet och syndfullhet var också utgångspunkten för Luther. Samma känsla är äfven den ständigt vibrerande strängen i Olavus Petris alla skrifter, och troligen var det denna likhet i grunduppfattningen, som först drog Olavus till Luthers person.

Såsom yngling hade Luther likt medeltidens fromma män och kvinnor fört en ständig, hopplös strid mot köttets anfäktelser, han hade afbrutit sin akademiska bana, afsagt sig världen och blifvit munk, han hade burit tagelskjorta, fastat och gisslat sig, men han hade dock icke funnit frid i sin själ. Synden satt fastare rotad än att den läte fördrifva sig med gisselslag. Så kom han att läsa Augustinus och Pauli bref, och då började hos honom den tanken mogna, att människan — hur hon än plågar sin kropp — dock icke af egen kraft förmår att tillbakaslå synden, utan att blott Gud själf kan skänka henne vilja och makt till det goda. I tron eller hjärtats fasta förlitan på Guds nåd — där låg således vägen till räddning undan synden.

Sjalf insåg Luther ej, i huru stark strid denna åsikt stod med den katolska kyrkans lära, och då Olavus Petri anlände till Wittenberg, ansågs Luther ännu vara och trodde sig äfven själf vara en rättrogen teolog. Men hans undervisning var dock en annan än den Olavus förut fått mottaga. Redan 1512 hade Luther börjat utlägga bibeln för sina åhörare, till en början ännu delvis enligt den gamla metoden, som nästan i hvarje ord såg en snara, hvilken endast det filosofiska skarpsinnet mäktade lösa, men så småningom enligt en allt sundare och sundare uppfattning, som vid tiden för Olavus Petris ankomst till Wittenberg redan öfvergått till klar opposition mot skolastikens spetsfundigheter. Samtidigt lät han sina lärjungar — och bland dem väl ock Olavus Petri — hålla disputationer öfver teser, som han själf uppställt och hvilka just voro riktade mot den skolastiska metoden. Genom dessa meningsbyten tvingades de unga studenterna icke blott att sätta sig in i mästarens egen tankegång, utan de lärde sig äfven att till deras värde uppskatta och gendrifva de inkast, som däremot kunde från motsatt håll göras. Det var således icke oförberedd som Olavus sedermera upptog striden mot sitt lands medeltidsteologer.

Under samma år predikade äfven Luther flitigt för menigheten i Wittenberg, stundom t. o. m. dagligen, och sökte därunder att i en så lättfattlig form som möjligt framlägga kristendomens enklaste grundsanningar; så predikade han under åren 1516 och 1517 öfver tio Guds bud och Fader vår.

Denna på samma gång lårda som folkliga värksamhet måste mäktigt hafva invärkat på en man som Olavus Petri, hvilken mer än någon annan af 1500-talets svenskar ägde en naturlig begåfning att enkelt och flärdfritt för menige man tolka äfven de svåraste punkterna i trosläran. Måhända var det under åhörandet af dessa predikningar, som han först lärde sig att uppskatta denna svåra konst att tala till de enfaldiga och olärda. I Peder Galles föreläsningssal hade han säkerligen icke fått väckelsen därtill.

Men ännu hade ingen någon känsla af att i allt detta låg brodden till en ny religiös åsikt, och utan de yttre omständigheternas slagregn hade den späda plantan kanske icke slagit ut i blom. Själf var Luther en alldeles för from man för att vilja bryta med den katolska kyrkan; ehuru han icke var blind för dess brister, vördade han ännu både denna och dess öfverhufvud, och endast genom det motstånd, som hans mest moderata fordringar rönte, tvingades han att draga ut slutsatserna ur sina åsikter. Man kan utan öfverdrift säga, att det var hans motståndare, som genom sin taktik lärde honom att inse, hvad hans grundsatser i själfva värket inneburo.

Den yttre anledningen till den strid, som nu började, är väl bekant det var tvisten om aflatshandeln.

Icke blott en man med Luthers djupa känsla för syndens betydelse måste uppröras i sin sjal öfver detta skamliga schacker, utan denna förtrytelse var allmän i hela Tyskland. Skillnaden var kanske egentligen den, att under det alla andra tego, så ägde Luther nog mod att göra sig till en tolk för den allmänna meningen. Den 31 oktober 1517 anslog han sina ryktbara 95 teser, och därmed började striden.

Man må dock icke öfverdrifva skärpan i dessa satser. Luther drömde ännu icke om något affall från kyrkan; tvärtom gjorde han anspråk på att uttala påfvens och alla fromma kristnas tankar. Han förnekade icke häller påfvens rätt att meddela aflat för sådana förseelser, som begåtts mot kyrkans lagar och förordningar, men för vårkliga synder — säger han — kan påfven endast gifva aflat, så vida syndaren förut erhållit förlåtelse af Gud, och därtill fordras, att han med hela sin själ vändt sig från synden och till tron på Guds nåd; har han detta gjort, erhåller han syndaförlåtelse också utan aflatsbref.

Hade denna lära icke berört så viktiga ekonomiska intressen, hade hela frågan kanske blifvit jordad i tysthet. Nu uppväckte den hos vederbörande en storm af förbittring, som Luther själf till en början icke fullt förstod. Luther tvingades nu att i några folkskrifter vända sig till den stora menighet, för hvilkens andliga väl han gripit till ordet och hvilkens tankar han uttalat. Aflatens vänner blefvo honom ej svaret skyldige, och bakom den ursprungliga stridsfrågan skymtade man snart en annan af mera revolutionär innebörd: frågan om den kyrkliga auktoriteten.

Under dessa stormiga dagar afslutade Olavus Petri sina akademiska studier. Den 10 februari 1518 promoverades han till magister, och han borde således redan nu hafva återvändt till Sverige, men han hade tydligen svårt att slita sig från den krets, som blifvit honom kär. Först i november, kort efter det Luther återkommit från sin farliga resa till Augsburg, lämnade han Wittenberg. Luther hade då väl ännu ej brutit med påfven, men han hade redan hänvisat på en tid, då påfven ännu ej var kyrkans herre, och han hade vägrat att i påfvens världsliga makt se en gudomlig institution.

Då Olavus Petri skildes från sin lärare, hade reformationen således ännu ej utbrutit, men alla förutsättningar funnos redan för en andlig revolution. Att Olavus själf icke fick bevittna denna och längre dröja i Luthers närhet, var säkerligen icke utan betydelse för hans framtida utveckling. Nu återvände han till sitt land, genomträngd blott af protestantismens stora, befriande grundsatser. Han hade mottagit dem, medan de ännu fylldes af den första ungdomens hela friskhet, innan de förstelnat i ett dogmatiskt system, och han bevarade därför städse dessa grundtankar i deras ursprungliga renhet, utan att ingå på de detaljfrågor, hvilka för nästan alla hans efterföljare blefvo hufvudsak. Ända in i det sista står han såsom protestantismens banérförare, och i de dogmatiska tvister, som ganska snart utbröto inom den evangeliska kyrkan, tog han aldrig någon del.

Hade Olavus längre fått dröja i Luthers närhet, hade hans karaktär kanske ock utvecklats i en annan riktning. Ingen har måhända i högre grad än Luther ägt själens hälsa. Man tänker sig honom helst vid Kätchens sida, omgifven af barn och vänner, glad åt lifvet och ödmjukt tacksam för dess goda gåfvor. »Kan Gud förlåta mig — sade han en gång —, att jag i tjugo års tid pinat och plågat honom med mässläsande, så tager han ej illa upp, att jag någon gång tager mig ett godt glas och i all ärbarhet förlustar mig tillsammans med goda människor och gifver Gud äran — världen må säga därom hvad den vill.“ Hade Olavus stannat inom denna krets, hade han måhända ock fått samma friska syn på lifvet. Nu fick han det ej. Han uppträdde väl med värme mot katolicismens farliga lära om afhållsamhetens dygd, men man märker lätt, att han icke med samma glädje som mästaren förmår att njuta af lifvet. Känslan af den tryckande syndabördan är honom för stark, och mot slutet af hans lif stegras denna känsla nästan till förtviflan. Väl finner man aldrig, att han bestraffat andras glädje, men öfver hans eget väsen ligger det ett drag af puritanskt allvar, att icke säga dysterhet. Detta tillhörde väl hans naturell, men måhända hade det mildrats genom ett fortsatt umgänge med Luther.

Öfver Rostock, Jutland och de danska öarne begaf han sig hemåt. Hallman uppgifver väl, att hans fartyg under hemresan förlist vid Gottland och att Olavus där stigit i land och predikat mot aflatskrämeriet, men denna uppgift är både obestyrkt och osannolik.

Då han återkommit till sin hembygd, utnämndes han af stiftets biskop till dennes kansler. Äfven denna plats var icke utan inflytande på hans utbildning. Han fick härigenom tillfälle att sätta sig in i Sveriges senaste historia, och Strängnäs var därför den förmodligen lämpligaste orten, enär rikets gamla register — d. v. s. de viktigaste historiska urkunderna sedan Magnus Ladulås tid tyckes hafva befunnit sig i biskopens vård. Redan nu började Olavus troligen med historiska studier, och åtminstone finnas några historiska anteckningar af honom, hvilka sannolikt gjorts under denna hans kanslerstid.

Åt kyrkliga frågor fick han till en början troligen ej tillfälle att ägna mycken tid, ty de politiska förvecklingar, i hvilka biskop Matthias i Strängnäs var inblandad, togo både biskopens och kanslerens uppmärksamhet i anspråk. I en memoar, som han antagligen nedskrifvit omedelbart efter sin kanslerstid och sedermera infogat i sin krönika, har han skildrat den brydsamma tid, som följde omedelbart på Sten Sture den yngres död. Hans herre, biskop Matthias, ställde sig då på unionspartiets sida, och Olavus Petri afsändes af honom till Stockholm för att förmå staden att kapitulera för konung Kristian. Äfven öfriga underhandlingar skildrar han med ett ögonvittnes åskådlighet, och slutligen veta vi, att han följde biskopen till Stockholm, där han blef åsyna vittne till Stockholms blodbad, af hvilket han gifver en gripande skildring. Måhända sväfvade äfven hans eget lif härunder i fara, äfven om icke den anekdot är tillförlitlig, som berättar att han själf hållit på att dragas in i spetsgården bland de lifdömde.

Efter biskop Matthias afrättning var hans värksamhet som kansler troligen afslutad, och han återvände till Strängnäs för att där ägna sig åt lugnare sysselsättningar. Då han mottog kanslersämbetet hade han antagligen ännu ej öfvergifvit den afsikt han väl ursprungligen haft, nämligen att blifva katolsk prest, och i september 1520 lät han viga sig till diakon eller halfprest. Luther själf hade då ännu ej definitift brutit med den katolska kyrkan — det var först i december samma år som han högtidligen brände den påfliga bannlysningsbullan — och Olavus trodde säkerligen ännu på möjligheten att förena de nya åsikterna med de gamla.

I sin biografi öfver Olavus Petri meddelar Hallman ett bref, hvars uppgifter han själf vidare utbroderar. Enligt detta skulle Olavus Petri redan 1521 hafva uppträdt i strängt reformatorisk riktning. Vid faderns begrafning 1521 skulle han nämligen i skarpa ord hafva farit ut mot påfven, mot själamässor och mot munkväsendet. Men det bref, hvarpå denna ofta anförda berättelse stöder sig, är med all sannolikhet en af de många förfalskningarna från senare tid, och vi kunna således ej fästa någon tilltro till dess uppgifter. Till den ståndpunkt, hvilken där antydes, nådde Olavus antagligen först senare.

Då han nu genom biskopens död blifvit befriad från sina göromål som kansler, kunde han på allvar ånyo ägna sig åt sina teologiska studier. Han började nu att för de unga korpresterna i Strängnäs föreläsa öfver det gamla och nya testamentet. Förmodligen föreläste han de delar af bibeln, som han förut hört Luther föredraga för sina lärjungar. Luthers egen öfversättning af det nya testamentet kunde han åtminstone under första tiden ej begagna sig af, ty denna utkom först i september 1522 och det dröjde väl åtskilliga månader innan denna blef bekant i Sverige. Till grund för sin tolkning lade han därför sannolikt den bästa text, som funnits under hans egen studietid i Wittenberg, nämligen den latinska öfversättning, som den berömde humanisten Erasmus utgifvit 1516.

Bland dem, som lyssnade till den unge lärarens ord, befann sig äfven en gammal, snart sjuttioårig man, stiftets dåvarande högste chef, ärkedjäknen Laurentius Andreæ . I honom fann Olavus icke blott en uppmärksam åhörare, utan äfven en trofast och inflytelserik beskyddare. Och af en dylik blef han snart i starkt behof. I Tyskland hade reformationen utvecklats till en fullständig brytning med katolicismen, och Olavus egna åsikter höllo väl jämna steg med de forna studiekamraternas. Redan på våren 1523 hade han samlat en flock af meningsfränder kring sig, för hvilka han utvecklade Luthers lära, och i ett samtidigt skrifvet bref klagar den vaksamme biskop Brask öfver “den förargelse och oro hos folket, som en af dem åstadkommer genom de predikningar, han håller för menigheten och hvilka äro fulla af lutherska jäsämnen“. För att oskadliggöra dessa, ansåg sig Brask böra kringskicka en kopia af den bulla, som påfven utfärdat mot Luther. Den djärfve predikantens namn anföres väl icke, men det hafva vi ej svårt att gissa, och kort därefter få vi värkligen en förteckning på de kätterska meningar, som "magister Olavus“ uttalat i sina predikningar. Grundtanken i hans — på ett ytterst enfaldigt sätt refererade — satser är den, att legender, kyrkofäder och tradition intet äga att betyda för vår tro, för hvilken bibelns ord böra vara det enda rättesnoret; att ingen medlare finnes mellan Gud och människor utom Kristus allena, och att påfven således icke äger någon makt att meddela oss syndaförlåtelse; att mässan är af ringa värde i jämförelse med predikan och att tiggarordnarna böra förbjudas.

Samma bref, i hvilket dessa kätterska meningar anföras, visar äfven, att de redan i Strängnäs framkallat strid och motsägelser. Brefvet är nämligen skrifvet af en medlem af Strängnäs domkapitel, Doktor Nils, hvilken också vidfogat en vederläggning, säkerligen densamma, med hvilken han redan muntligen sökt bemöta Olavus satser. Äfven denna är af stort intresse, enär den gifver oss en tämligen åskådlig föreställning om den teologiska ståndpunkt, på hvilken äfven de mest bildade af den gamla kyrkans män då ännu befunno sig i vårt land. Till stöd för sina meningar åberopar Olavus blott bibelns klara ord; Doktor Nils däremot söker nästan aldrig att vederlägga honom genom ett annat bibelcitat, utan anför blott det sätt, hvarpå medeltidens skolaster, särskildt den berömde Thomas ab Aquino utlagt dessa ord, och någon gång försmår han ej ens att till stöd anföra tämligen moderna hymner. Man märker, att han icke ens fattat, hvarom striden innerst rörde sig — om människan för sin tro skulle bunden vid de berömde medeltidsteologernas auktoritet, eller om hon sjalf ägde rätt att pröfva deras utläggning af skriften.

Emellertid ansågs denna i våra ögon så svaga vederläggning dock så betydande äfven af en man som biskop Brask, att han sände den kring i landet såsom ett motgift mot de nya kätterierna.

Bland andra, till hvilka han afsände en redogörelse for de lutherska predikningarna i Strängnäs, var äfven den nye påflige legaten, Johannes Magnus, kort därefter Sveriges ärkebiskop. I sin skrifvelse påyrkade Brask i energiska ordalag, att Olavus Petri skulle ställas inför en andlig domstol, afsättas och dömas, men Johannes Magnus ägde ej Brasks djärfhet samt kände måhända i detta fall bättre den politiska ställningen. Han nöjde sig därför med att svara, att konungen lofvat honom att med sin myndighet undertrycka dessa kätterier. Hans ställning såsom påflig legat fordrade dessutom, att han uppträdde mera med foglighet än med stränghet.

Olavus undgick således denna fara, säkerligen genom det beskydd som Laurentius Andreæ nu var i stånd att lämna honom.

Samtidigt med det att Olavus Petri i sina predikningar uttalade dessa revolutionära satser, hölls den märkliga valriksdagen i Strängnäs, på hvilken Gustaf Eriksson utsågs till Sveriges konung. Att Gustaf under sitt korta uppehåll i samma stad som Olavus Petri skulle hafva blifvit direkt vunnen för protestantismen, är naturligen ett öfverdrifvet påstående, som icke bestyrkes af konungens uppträdande under de närmast följande åren. Konungen gör öfver hufvud taget intrycket af en i religiöst afseende föga intresserad man. Han var en praktiskt anlagd statsman, så fri från hvarje mera svärmisk uppfattning som det gärna kan tänkas. Nyttan var den ledande principen i hans politik, och han mera tilltalades af protestantismen än af katolicismen, så berodde detta tydligen, dels därpå att protestantismen var en från politisk synpunkt mera gagnande religion för landet, dels därpå att den till hela sin anläggning var mera nykter och förståndsmässig än katolicismen.

Efter mötet i Strängnäs antog han den gamle ärkedjäknen därstädes, Laurentius Andreæ, till sin sekreterare. Icke häller denne tyckes hafva varit en i strängare mening religiöst anlagd natur, utan i likhet med konung Gustaf har äfven han sin egentliga betydelse inom det politiska området. Såsom ett slags förste minister stod den sjuttioårige mannen vid den unge konungens sida och inledde jämte honom den strängt nationella politik, som gör Gustaf Vasas regering till det mest betydelsefulla momentet i vår statsutveckling.

Men en nationell regering måste naturligen ganska snart komma på en spänd fot med den mäktiga katolska kyrkan. För denna fanns det i själfva värket intet fosterland, eller rättare det enda fosterland, kyrkans tjänare ville erkänna, var kyrkan själf, och den enda myndighet, hvilken de ansågo sig vara skyldiga lydnad, var påfven. Men påfvens och kyrkans intressen stodo oftast i strid med fäderneslandets, hvilket visat sig icke blott under unionstiden utan ock under de första åren af Gustafs egen regering. Att framkalla en motrörelse, hvilken kunde försvaga kyrkans inflytande, måste således alltid ligga i regeringens intresse, och den jämförelsevis välvilliga ställning, som Gustaf till en början intog till den gryende protestantismen, förklaras fullkomligt af denna orsak, utan att man därför behöfver antaga, att konungen redan då umgåtts med några planer på en religionsförändring inom riket. Ett dylikt steg hade då varit alldeles för vågadt, och man kände år 1523 alldeles för litet, hvad den nya rörelsen i själfva värket bar i skölden, för att en så praktiskt klok man som Gustaf Vasa skulle hafva inlåtit sig på några afventyr i den vägen. Ur politisk synpunkt var det honom nog att låta den nya rörelsen sköta sig själf utan att stäckas af statsmakten. På våren 1524 lät han därför tydligen på Laurentius Andreas initiativ kalla Olavus Petri till Stockholm, där han anställdes såsom stadens sekreterare och sattes i tillfälle att bearbeta den talrikare och mera inflytelserika hufvudstadsbefolkningen.

Den syssla han nu erhållit var af en juridisk- administrativ art, och med sin sedvanliga energi kastade sig Olavus på de nya uppgifter, som platsen medförde, samt sökte äfven på dem tillämpa protestantismens stora principer. Såsom bisittare i stadens råd nödgades han nästan dagligen vara ett vittne till den ofta upprörande grymma rättskipningen, enligt hvilken äfven obetydliga förseelser kunde beläggas med dödsstraff. Förmodligen var det under intryck däraf som han nedskref de domarregler, hvilka sedermera aftryckts i början af de flesta upplagor af Sveriges rikes lag. Den personliga uppfattning, hvilken han häfdade på religionens område, sökte han att göra gällande äfven på rättens. Man skall säger han bland annat här — “döma gärningen efter hans mening, som henne gjorde, det skedt år efter berådt mod eller ej“. Äfven mot den stränga gammaltestamentliga åsikt, som i straffet företrädesvis såg en rättvis vedergallning, uppreste sig hans protestantiska känsla, ty “allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig“. Äfven talade han för mildare straff i allmänhet samt uppträdde särskildt mot tortyren — redan två och ett halft århundrade innan denna upphäfdes i vårt land. “Efter den bekännelse — skref han — en varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana bekännelser pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det, som aldrig sant var eller skedde, för den pinas skull de lida. Och hvad rätt vore det, om man skulle pina och plåga den, som man intet kunde betyga öfver? Skall man ock alltid vara mera benägen till att hjälpa än att stjälpa. Forty det är fast bättre att gifva en brottslig lös, än att pina och plåga honom, som obrottslig är.“

Men jämte sina egentliga ämbetsgöromål hade han en annan och viktigare uppgift — att predika den nya läran för hufvudstadsbefolkningen. Visserligen var denna ej alldeles obekant med den rörelse, som samtidigt pågick i Tyskland, men med några få undantag betraktade väl hvarje stockholmare dessa kätterier med en helig fasa. Det var därför ingen lätt och ofarlig sak att angripa en dylik öfvertygelse. Olavus broder Laurentius Petri yttrade också om dessa första år i hufvudstaden: “det var den största hopen emot och svårliga förtretligt, att så skedde, och hade dock ingen (såsom dem syntes) den de här före skylla och deras harm uppå släcka kunde än predikanterne, som genom Guds ord sådant hade kommit till väga. Därföre måste ock de samma stå i mål för allom och kläda så många förgiftiga tungors mordskott, ty den hölls då för den bästa och Gudi kärast, som mest orkade ropa på lutheraner, kättare, trospillare, gudsförrädare och hvad annat sådant var för hädelseord, som någon visste eller kunde upptänka. Den ene sade, att han ville våga på dem en gammal badstuga, den andre en gammal lada, den tredje så många lass ved, så mycken tjära, torf, näfver o. s. v. Och tycktes, att man icke bättre kunde städja någrahanda kostnad, än det han uti så måtto hulpe till, att slika förbannade kättare och skadeliga människor kunde vara borttagne af jorden. Detta allt veta de väl och kunna betyga, som nu äro så till ålders komne och draga till minnes hvad för sex och fyrtio år sedan — detta skrefs 1566 — och sedan en god tid framåt skedde, då rena Guds ord af min salige broder M. Olof Petri samt med de andra, som uti saken rättsinnige voro, allmänt både muntligen och skriftligen först blef här förkunnadt.“

Olavus och hans vänner — väl antagligen de unga män, hvilka han redan i Strängnäs vunnit för den nya läran — hade således ett hårdt och ofta otacksamt arbete, som nog ej sällan gjordes än svårare genom de öfverdrifter, till hvilka några från Tyskland hemvändande predikanter gjorde sig skyldige. Men i det hela så måtte dock oerhördt mycket hafva uträttats endast under de tre första åren af Olavus Petris värksamhet. Utan ett åtminstone någorlunda manstarkt protestantiskt parti skulle Gustaf Vasa säkerligen ej hafva vågat att vid Västerås riksdag uppträda så som han gjorde.

Om innehållet i dessa predikningar veta vi intet, så vida vi ej äga rätt att antaga, att de varit af ungefär samma art som dem, hvilka han några år därefter (1530) utgaf af trycket. Den predikometod, som här tillämpas, skiljer sig skarpt från den som kort forut varit den öfliga.

Man har länge påstått, att man under medeltiden så godt som alls icke känt till någon predikan på modersmålet. Denna åsikt är visserligen falsk; under medeltiden predikade man kanske föga mindre än under reformationstiden, men man predikade på ett annat sätt. De lutherska presternas predikan var evangelisk, under det att innehållet i munkarnes mest bestod af järtecken, mer eller mindre enfaldiga helgonlegender och krystade, allegoriska utläggningar af skriften. Slutet af medeltiden var en allegoriens tidsålder, och detta visar sig särskildt på predikans område. Vi kunna såsom exempel taga en predikan, hvilken finnes i en i Vadstena kloster nedskrifven samling; den handlar om huru Jesus bespisade fem tusen män med sju bröd och två fiskar. Med fiskarne — säger predikanten — betecknas ett godt exempel, med bröden den andliga kunskapen, hvilken smakar bättre då den inhämtas genom exempel. De sju bröden beteckna vidare de sju dygder, med hvilka Jesus vederkvicker sina tjänare; det första brödet är ångern öfver gjorda synder, det andra är arbetet, det tredje tålamodet, ty det är skrifvet: tagen denna man, sänden honom i fängelset, och föden honom med bedröfvelsens bröd och ängslans vatten. Om detta brödet vätes i vår herres pina, då smakar det ljufligt o. s. v.

Härtill kommo de undervärk, hvilka i riklig mängd inblandades i predikningarne, och för att munken aldrig skulle vara i förlägenhet om, hvar han skulle finna ett lämpligt exempel, hade man utarbetat ordentliga lexika öfver dessa mirakler. Predikanten behöfde således blott slå upp t. ex. ordet “öga“ för att där finna alla de järtecken, som handlade om ögats synder.

Det var mot denna predikan som reformationens män uppträdde. Ett bland de få beslut angående rent religiösa ämnen, hvilka fattades på Västerås riksdag 1527, är riktadt just mot denna förvända predikometod. Det beslöts då, att “Guds ord må blifva predikadt allestäds efter Guds befallning och icke ovissa järtecken, människodikt och fabel, som här till dags mycket skedt är“.

Olavus Petris egen predikosamling kan anses såsom ett försök att strängt tillämpa den evangeliska predikans principer. I företalet börjar han med att påpeka betydelsen af det stora arbete, som senast fullbordats, nämligen öfversättningen af det nya testamentet. “Men“ säger han — “det hafver dock mindre hulpit än man trott hade, emedan den heliga skrift hafver i lång tid varit nederlagd, att ingen eller ock ganska få hafva henne brukat; därföre hafver ännu det enfaldiga klerkeriet haft de klagomål, att texten hafver varit dem oförståndelig, ändock att han hafver varit utsatt på svenska.“ För att afhjälpa denna brist hade han nu utgifvit denna postilla. “Man hafver“ — fortsätter han — “henne icke skrifvit för deras skull som förståndige äro, utan för deras skull, som ännu föga grund hafva i skriften, att de måga sig med det första härmed behjälpa, men sedan de äro komna själfva så på grunden, att de veta, huru de skola bruka skriften och hvartåt hon vill lända, så kan till äfventyrs denna postilla ej mera göras behof. Ja gifve Gud, att våra klerker kunde så mycket förbättra sig, att de intet skulle henne behöfva; och vore visserligen alltid bäst att läsa själfva skriften, hvar förståndet så tillräckte, dock hvar förståndet icke så tillräcker, så måste vi krypa så länge, tills vi lära gå.“

För vår tid är framställningssättet nästan barnsligt enkelt, men predikanten vände sig till en menighet, hvilken var obekant med kristendomens enklaste satser, och han måste därför tala ett språk, som äfven den okunnigaste kunde förstå. Alla de konstlade, allegoriska tolkningar, hvilka möta oss på hvarje blad af medeltidens predikningar, äro här bannlysta, järtecknen, fablerna och människodikterna äro likaledes utmönstrade, och ej häller söker författaren att stödja sina satser med några citat från medeltidens tänkare, hvilka förut långt oftare åberopats än evangeliets egna ord. Olavus söker först att med enklare och mera begripliga ord utlägga bibelns egen berättelse. Så t. ex. omskrifver han änglahälsningen: “pris vare Gud i höjden, och uppå jorden frid och människorna ett godt behag“ med följande ord: “som änglarna ville säga: här till dags hafver människan intet prisat Gud, utan försmädat och vanhedrat honom, men nu är den födder till världen, som skall upprätta och komma Guds pris och ära på gång igen; nu skall Gud varda ärad och prisad genom honom, och på jorden skall varda frid. Här till dags hafver varit ofrid emellan Gud och människan, ty Gud hafver varit henne vred och ogunstig för syndens skull, men nu är den född, som förlikar Gud och människorna, så att Gud tager henne till nåd och vänskap igen, och därföre varder nu frid på jorden, det är för människorna, som äro på jorden. ’Och människorna ett godt behag’, (hvilket betyder) här till dags hafver Gud icke varit till frids med människan, utan hon hafver honom med sitt regemente och väsen misshagat, men nu är den född till världen, som det begår och förvärfvar, att Gud får ynnest och ett godt behag till människan och vill vara henne god.“

Sedan han på detta sätt utlagt den evangeliska berättelsen utan att taga sin tillflykt till någon annan auktoritet än ett oförvilladt, sundt omdöme, afslutar han predikan med en allmän betraktelse, äfven den framställd i samma enkla form. Så t. ex. yttrar han i den nyss anförda predikningen, som handlar om evangeliet om Kristi födelse. “Och vi se här i hurudan motto Kristus lät sig föda. Först när allra värst stod till med Guds allmoge, som voro judarne, då de voro komna under främmande herres våld och hade själfva mist regementet, då dem bäst gjordes hjälp behof, då kom han. Och gifves oss därmed tillkänna, när Kristus vill komma till oss, det är när som allra värst står till med oss och vi äro under de främmandes våld komna, när djäfvulen, synden, döden och helvetet regerar öfver oss, då är tid, att Kristus, som frälsaren är, komma skall, ja, då vill han komma, ty förr är hans tid icke kommen. Oss görs icke hugsvalaren behof, förr än sorg och bedröfvelse påkomma. Och låter Kristus påskina i sin födelse, till hvad han kommen var, det är till att lida jämmer och bedröfvelse, ty i sådan motto begyntes hans lefverne.“

Det som kanske mest väcker ens förvåning, då man läser dessa predikningar, är den fullständiga frånvaron af alla utfall, mot olika tänkande. Man är ju van att föreställa sig Olavus Petri såsom den hetsige, uppbrusande protestanten, som icke vägde så noga, om hans ord drabbade väl omildt. Här däremot läser man en författare, som nästan ängsligt undviker allt som kan såra och som i den evangeliska predikan icke vill inblanda det religiösa hatets galla. Man finner en man, hvilken hyser en orubbligt fast tro på den evangeliska sanningens egen makt och som därför försmår att tillgripa andra medel. Det är möjligt, att Olavus’ äldre, otryckta predikningar haft ett mera stridbart innehåll, men några antydningar härom hafva vi knappast. Till och med i den nyss omtalade klagoskriften, hvilken insändes till Brask, nämnes intet om, att hans predikningar skulle hafva haft en hetsig form; det är endast det från katolsk synpunkt kätterska innehållet, öfver hvilket Doktor Nils beskärmar sig, och se vi efter de fynd, som han gjort antagligen först efter ett längre åhörande af Olavus predikningar, så äro dessa hvarken synnerligen många eller hvad formen beträffar farliga. Han omtalar t. ex. icke, att Olavus — hvilket då var så vanligt i Tyskland samt senare äfven i Sverige — jämfört påfven och Antikrist eller öfver hufvud yttrat sig förklenande om den romerska kyrkans öfverhufvud. De satser, hvilka anfallas, äro sådana, hvilka med nödvändighet måste återfinnas äfven i den mest hofsamma evangeliska predikan.

I en tilldragelse, hvilken berättas i en krönika från 1560, har man dock trott sig finna ett bevis för, att Olavus’ predikningar ej varit af den fridsamma art, som här antydts. Det berättas nämligen, att en vederdopare, Melchior^[1], kommit till Stockholm — såsom vi af andra källor veta på sommaren 1524 . Han och några likasinnade började genast med häftiga predikningar, “och de rätta predikanterna, mäster Olof och mäster Michel, gåfvo sig intet emot dem, utan tog det för godt. Folket strömmade dit som molnskyar, icke allenast tyskar utan ock andra, de som tyska förstodo.“ På det sista började de att rifva ned helgonbilder och taflor i kyrkorna och foro fram såsom vilda svärmare. “Då de rätta predikanterna det sågo, ville de gärna hafva stått dem emot och stillat sådant buller, men då var det för sent. De kunde då genom inga lämpor komma det åstad, ehvad det gälla skulle“, och Uplandsbönderna blefvo härigenom så förbittrade, att de hart när gjort uppror, “gifvandes den evangeliska lärdomen skulden“. När konungen återkommit till hufvudstaden, kallade han till sig icke blott den tyske predikanten, utan ock mäster Olof och mäster Michel samt förebrådde dem i starka ord detta ofog. “Predikanterne — d. v. s. mäster Olof och mäster Michel — gjorde sin ursäkt, att de rådde det intet före, utan det var dem högeligen emot, att sådant någontid skulle hända. Dock kunde de härmed icke fulleligen ställa honom till frids; han gaf dem ju skulden till, att de icke strax i förstone gjort motstånd.“

Då man läser denna berättelse, bör man först uppmärksamma, att den citerade krönikan är så att säga Gustaf Vasas officiella historia, ämnad att vara ett uttryck just för konungens egen uppfattning af de händelser, som timat under hans regering. Och hur en man med Gustaf Vasas praktiska sinne skulle uppfatta dylika svärmerier, är ej svårt att fatta. Likaså kan man förstå, att han — liksom för ofrigt Upplandsbönderna skulle gifva den evangeliska rörelsen och dess målsmän skulden hårför; Melchior uppträdde ju sjálf såsom evangelisk predikant.

En annan fråga år, om Olavus haft någon makt att undertrycka dessa oroligheter. Något inflytande i hufvudstaden hade han ännu svårligen kunnat förvärfva sig, enär han endast vistats där i några månader, och någon officiellt kyrklig ställning hade han ej; med konungens goda minne hade han visserligen fått rätt att predika, men han var hvarken kyrkoherde eller prest. Dessutom säges uttryckligen, att han sökte att bekämpa predikanterna, när de började gå till ofverdrifter, men att han då var maktlös mot rörelsen. Krönikans författare och konungen, som ingifvit honom berättelsen, klandra dock, att han icke från början anat oråd, men de se saken i de senare händelsernas ljus. Då Melchior anlande till Stockholm, hade vederdoparne ännu gjort sig föga bemärkta i Tyskland, och i Sverige voro de förmodligen alldeles okända; det stora tyska bondeupproret, i hvilket de togo en värksam del, utbröt först följande år, och Olavus hade således ingen anledning att misstänka främlingen, i hvilken han i början måste hafva sett en meningsfrände. Hans misstag var för öfrigt ej värre, än att både Luther och Melanchthon gjort sig skyldiga till det samma. Den förste vederdöparen, Marcus Stübner, hade t. o. m. fått bo i Melanchthons hus, och ännu vid bondeupprorets första utbrott yttrade sig Luther ej obetingadt förkastande om dessa svärmare.

Det enda således Gustaf Vasa kunde förebrå Olavus var, att han icke med nog kraft uppträdt mot dessa protestantismens öfverdrifter; att Olavus själf skulle hafva gjort sig skyldig till dylika fantasterier eller understödt dem, antydes icke i den nyssnämnda krönikan. Att Olavus själf – äfven frånsedt den dogmatiska olikheten mellan honom och vederdöparne — ej gillat dessa stridbara predikningar, framgår dels af hans egen postilla, dels af den öfversättning af Luthers postilla, som enligt min mening är af hans hand. I denna öfversättning äro nämligen Luthers mera polemiska predikningar uteslutna, i hvilka berördes “många missbrukningar, som i kristenheten uppkomna äro, hvilka till äfventyrs icke ville gagna dem, som ännu svaga äro“. Hans egen postilla, som här bebådas, förklaras blifva sådan, att “de svaga som minst däraf förargas kunna“ . På kyrkomötet i Örebro 1529, där Olavus Petri och Laurentius Andreæ vål dikterade de flesta besluten, förbjödos predikanterna uttryckligen att “inbördes beskria hvarandra af predikstolen“; i stället skulle de enskildt gifva hvarandra tillkänna, hvad de hade att anmärka, “på det att icke folket skall förargas“.

Om hans senare, mera politiska predikningar får jag i ett annat sammanhang tillfälle att tala. Jag vill i stället nu öfvergå till en sida af hans värksamhet, hvilken — såsom redan antydts af ett citat från hans postilla — af honom fattades såsom stående i närmaste samband med den evangeliska predikan. Denna sida af hans värksamhet, på hvilken jag här anspelat, är hans förhållande till den första svenska öfversättningen af det nya testamentet. Tyvärr är dess historia ganska dunkel, och jag vill ej göra anspråk på att meddela några säkra fakta. Hvad man känner om denna sak är i korthet följande.

Den första underrättelse vi äga rörande denna viktiga fråga år från sommaren 1525. Ärkebiskopen, Johannes Magnus, skref till Brask, att konungen för honom framhållit nödvändigheten af en svensk bibelöfversättning, och på grund af denna befallning hade ärkebiskopen skridit till utförandet af denna plan på så sätt, att han gifvit de olika domkapitlen samt några mera ansedda kloster vissa delar af det nya testamentet att öfversätta till modersmålet. Den mera klarsynte Brask motsatte sig väl detta vådliga förslag, men på ett möte i början af 1526 beslöts dock att påskynda arbetet, och på grund däraf sände värkligen Brask en medlem af Linköpings kapitel till Upsala för att i samråd med teologerna därstädes arbeta på denna öfversättning. Hur långt denna från katolsk synpunkt gjorda tolkning fortskridit, veta vi ej. Blott så mycket är visst, att den aldrig blef utgifven. Den katolska kyrkan skred blott motvilligt till detta företag, och dess män ägde ej häller de nödiga förutsättningarna för ett dylikt värf. Några värkliga bibelstudier hade ej bedrifvits vid medeltidens universitet, man kände skriften blott i den latinska öfversättning, som på 300-talet värkställts af kyrkofadern Hieronymus, den s. k. Versio Vulgata, och till den hebreiska och grekiska urtexten tog man ingen hänsyn redan af det skäl, att medeltidens teologer alls icke studerade dessa språk. Väl hade en del af bibeln genom Birgittas och hennes ordens försorg öfverflyttats till svenska — ehuru naturligen från den otillförlitliga Versio Vulgata —, men huru föga känd denna öfversättning i själfva värket var, framgår däraf, att t. o. m. en man som Brask endast ryktesvis hade hört talas om den. Den nya tolkning, med hvilken den katolska kyrkans prelater grepo sig an, stödde sig också endast på Vulgatas text och därför — säger en författare från 1500-talet — “kommo de ingenvägs därmed“.

Men medan katolikerna arbetade på sin öfversättning, hade protestanterna ej varit ovärksamma, och i augusti 1526 utkom deras öfversättning af det nya testamentet af trycket. Till grund för denna tolkning låg icke Versio Vulgata, utan dels för de första delarna — Erasmus’ direkt från grekiskan gjorda latinska öfversättning, dels Luthers några år äldre tyska text.

I språkligt afseende är detta arbete ett bland de märkligaste arbeten i vårt land. I stilens skönhet och kraft, men framför allt i dess rent svenska lynne kan denna öfversättning anses såsom banbrytande inom vår litteratur. Den som något känner till medeltidens svenska, hvilken stundom under 1400-talet förefaller såsom en i parodiskt syfte gjord ofversättning från latinet, och den som sårats af dess besynnerliga satsfogning, hvilken ej sällan gör meningen hart när obegriplig, han kan icke annat än på det djupaste beundra den syntaktiska reda och den känsla för det svenska språkets renhet, som röjer sig i denna tolkning.

“Här hafver du nu, kristlige läsare, – så börjar företalet — det nya testamentets böcker på svenskt mål, hvilket först utskrifvet var utaf de heliga evangelister och apostlar på grekiskt mål.“ Sedan berättas, att de öfverflyttats på latin och af kyrkans män föredragits på detta språk, “det dock väl hade bort sig att undfås skulle på hvarje lands eget tungomål, att såsom Kristus är kommen till att frälsa alla, så måste ock hans ord, dem han för vår salighets skull lärt hafver, vara allmänneliga och ingen fördolda. Häraf hafver nu kommit, att ingen hafver tjänt till att vara prest i de land, som under den romerska kyrkan lydt hafva, utan den där kunde latin, ändock S. Paulus, som beskrifver hvad dygder en prest hafva skall, intet uppräknar, att han skall kunna latin, utan hvar han eljes hafver de dygder, som beskrifna äro, är han god nog för prest, ehvad tungomål han uti år.“ Men äfven i latinet voro presterna “ganska skröpliga“ och kunde för den skull ej lära sin menighet Guds ord. “För den sakens skull är nu i förstone det nya testamentet här utsatt på svenska, att fattige, enfaldige prester, som föga latin kunna och oförfarne äro i skriften, och desslikes andra kristna människor, som i bok läsa kunna, måga här åtminstone hafva enfaldeliga texten, såsom han utaf evangelisterna och apostlarna skrifven är.“

Med stor blygsamhet talar öfversättaren om sitt eget värk . “Kan ock — säger han — med tiden denna förtolkelse förbättras och klarare utsatt varda och med mindre omak än det nu skedt är; dessförinnan är denna förtolkelse väl sådan, att man henne nyttja kan, och är icke förbjudet, att hvar något finnes härutinnan försedt vara, antingen af tolken eller präntaren, det icke så skickliga står som det sig borde, att då den som rätt förstånd hafver må det rätta, i hvilket tolken intet räknar sig vara skedt för när, utan beder därom.“

Intet öfversättarnamn stod att läsa på titelbladet, och den äldre protestantiska litteraturen innehåller ingen bestämd uppgift om den man, hvilken utfört detta för den evangeliska läran så grundläggande arbete, men historieskrifvaren Messenius, hvilken skref i början af 1600-talet, nämner att arbetet utförts af “Olavus Petri och hans kamrater“. Andra hafva — hufvudsakligen med stöd af ett yttrande af Johannes Magnus — förmodat, att Laurentius Andreæ varit den egentlige öfversättaren. Att hår utveckla de skäl, som tala för den ena eller andra åsikten, är icke rätta platsen, då denna skrift oj vill utgöra något inlägg i den vetenskapliga diskussionen, utan endast afser att meddela dennas resultat. Nu är dock frågan löst: det är Olavus Petri, som värkställt denna epokgörande öfversättning, hvars stora icke blott religiösa utan äfven folkliga betydelse ingen klarare än Olavus insåg.

Då denna öfversättning utkom, hade han redan tagit ett djärft steg, genom hvilket han oåterkalleligen brutit med den katolska kyrkan. I februari 1525 hade han nämligen gift sig med en Kristina, hvilken enligt en gammal, men dock tvifvelaktig uppgift skulle hafva varit dotter till en annan evangelisk predikant, Michel Langerbeen. Hon var då ej längre ung, ty enligt samma källa hade hon redan uppnått trettiosju år och var således fem år äldre än Olavus. Celibatet var lag för kyrkans män — och till dem räknades ock diakonen — men lagen öfverträddes för betalning. “Det kan har man sagt ej hafva varit svårare för Olavus än för mången annan att räkna sig själfsvåldet till godo, inträda i en förbindelse, som var honom kär, och betala sin skatt“. Men driffjädern till detta äktenskap var nog icke för Olavus någon böjelse i vår tids mening. Så allmänmänsklig kärleken än är, har äfven denna under olika tider upptrådt under mycket olika former, och 1500-talet kände i allmänhet ej den rent personliga kärlek, som vår tid åtminstone uppställer såsom en fordran för ett äktenskapligt förhållande mellan man och kvinna. I den skrift, som Olavus 1528 utgaf om äktenskapet, anför han icke den personliga böjelsen bland motiven till äktenskap, och att han själf för en dylik böjelse skulle hafva trotsat gällande bruk, är knappast troligt. Såsom af denna skrift framgår, såg han i äktenskapet i främsta rummet icke en rättighet utan en plikt. Gud själf hade hos människorna inplantat driften därtill, och i den heliga skrift hade han uttryckligen befallt dem att växa till och föröka sig. Såvida således mannen ville vara skaparen hörsam, var det hans skyldighet att träda i äktenskap, och bristen på personlig böjelse skulle säkerligen ej af Olavus hafva tagits såsom ursäkt för den enskildes uraktlåtenhet att foga sig efter Guds befallning.

Det ligger ett drag af nästan dyster pliktkänsla i hans skildring af äktenskapet. Det är — såger han — en stadga, “där en kristelig kärlek drifven och öfvad varder, förty mannen hafver arbete och omak för sin hustrus och barns bästa och välfärd, och ofta, när så tiden och lägenheten tillkräfver, att fiender för handen äro eller ock hvad annat hända kan, måste han gifva sig i döden för deras skull, att de skola sitta i frid och rolighet, och när han så gör, gör han Gudi en behaglig tjänst. Sammaledes är ock med kvinnan, som arbete och omak hafver för sin mans och barns bästa, besynnerligen i den svåra plikt, som Gud henne pålagt hafver, att hon skall vara under sin mans våld och i jämmer och vedermöda föda sina barn. Och hvar än så skedde att hon i barnsäng läte lifvet till, gjorde hon det dock i Guds lydno, hvilket Gudi är en behaglig tjänst, henne till salighet.“

Den stränga, nästan hårda pliktkänsla, som låg till grund för Olavus alla handlingar, dref honom således äfven till att bryta mot kyrkans lag om celibatet. I Tyskland hade väl åtskilliga af den evangeliska lärans förkunnare redan förut vågat detta steg; Bugenhagen hade gift sig 1522, Luthers vän Link, augustinerordens forne vicarius, hade 1523 följt dennes exempel, och Luther hade öppet uppmanat sina vänner att bryta mot det kyrkliga celibatstvånget, men i Sverige var detta steg oerhördt, och väckte äfven ett oerhördt uppseende. Brask skref genast till konungen och bad denne att “för Guds skull hjälpa detta till rätta“. Men Gustaf Vasa blef honom ej svaret skyldig. “Strax — skref han — vi fingo eder skrifvelse, hade vi honom för oss, undervisande honom eder skrifvelse och de skäl därutinnan voro och begärandes veta, huru han den gärning emot gamla sedvänjor försvara ville. Gaf han oss för svar, att han det väl så med Guds lag försvara ville, att därom ingen nöd eller fel vara skall inför rättfärdiga domare, som besinna kunna, om Guds lag icke bör gå före alla människors lag. Efter sådana hans svar, att han villig är att svara därom till rätta, kunna vi honom det icke förvägra. Dock efter vi höra, att utrikes ske nu många sådana giftermål, förmoda vi, att här blifver väl med tiden omhandladt, hvad lofligt eller olofligt är, där vi ock någon rättelse efter taga må här i riket.“ Olavus själf afsände en längre försvarsskrift till Brask, som säger den hafva innehållit många ord och få skäl. Någon rättegång blef emellertid ej af.

I sitt nyss citerade bref till Brask framkastar konungen tydligen tanken på en disputation mellan de olika åsikternas målsmän. I Tyskland voro dylika mycket på modet, och genom dem fingo åhörarne onekligen en god orienterande öfverblick öfver de viktigaste stridspunkterna. Mot slutet af året 1526 mognade hos Proposed konungen planen att efter mönstret af dylika disputationer anordna en äfven i Sverige, och han uppsatte därför ett antal religiösa frågor, hvilka tillställdes de mera betydande personligheterna inom den katolska kyrkan och det protestantiska partiet. Dessa skulle de skriftligen besvara, hvarefter de vid jultiden skulle hålla en offentlig disputation rörande sina satser. Att själva tanken på ett dylikt meningsbyte ytterst utgått från Olavus Petri, få vi väl antaga, och att döma af ordalagen i konungens bref synes det, som om Olavus strax efter sitt giftermål föreslagit denne att på detta sätt utröna sanningen i de båda stridande lärorna. Att han själf äfven uppsatt de frågopunkter, hvilka skulle besvaras, förefaller ganska troligt.

Bland dem, till hvilka konungen vände sig, var äfven den gamle Peder Galle, Olavus forne lärare. Han besvarade visserligen de uppställda frågorna och gjorde det från sin ståndpunkt icke utan talang — men diskutera det ville han icke. Olavus Petri reste tvenne gånger upp till Upsala för att få ett meningsbyte med honom till stånd, men Galle ursakade sig och ville eller vågade ej upptaga striden. Genom ett missförstånd af de historiska källorna antog man dock redan på 1500-talet, att en dylik disputation värkligen ägt rum i Upsala, och som bekant har t. o. m. en af våra yngre konstnärer på duken afbildat denna strid, hvilken aldrig blifvit på detta sätt utkämpad.

De skriftliga svar, som båda afgifvit, blefvo dock bekanta, och hyarje parti tillskref sin kämpe segern. För att gifva den stora allmänheten tillfälle att själf bedöma sanningen af dessa rykten, lät Olavus då trycka sina och Galles svar samt sin vederläggning af dessa senare. Jämför man detta lilla arbete med t. ex. de tyska stridsskrifterna från samma tid, kan man ej annat än skänka sitt erkännande åt den lidelsefria ton, som genomgår såväl Galles som Olavus yttranden. Båda, isynnerhet Olavus, äro väl bestämda i sina åsikter, och i detta fall visa de ingen undfallenhet, Olavus fäller då och då ett i våra öron väl barskt ord, men ingendera bemöter motståndaren med någon rå ofverlägsenhet, och från personliga invektiv afhålla sig båda.

Något offentligt meningsbyte hade således ej blifvit af, men konungen uppgaf dock ej tanken härpå och förde därom en ganska häftig brefväxling med biskop Brask. Slutligen bestämdes det, att en disputation skulle äga rum på den märkliga riksdag, som vid midsommartiden 1527 sammanträdde i Västerås. Förhandlingarna på detta möte — måhända det mest betydelsefulla i vår historia — hafva af senare historieskrifvare blifvit skildrade efter den framställning, som gifvits i Peder Swarts krönika. Detta omkring 1560 skrifna arbete, hvilket jag förut haft tillfälle att citera, kan — såsom jag redan nämnt — betraktas såsom Gustaf Vasas officiella historia, tillkommet på hans befallning och skildrande händelserna på så sätt, som konungen ville hafva dem uppfattade. Enligt Peder Swart gick det till på följande sätt vid riksdagen. På mötets första dag framställde konungen sina propositioner, hvilka mynnade ut i yrkandet, att biskoparnes slott skulle öfverlämnas till konungen samt deras och kyrkans öfverflödiga inkomster indragas. Då ständerna icke ville lämna sitt bifall till dessa fordringar, afsade sig konungen kronan och drog sig tillbaka till slottet, hvarefter en allmän villervalla uppstod. På den andra dagen samlades ständerna ånyo, men kunde ej häller nu komma till något resultat. Men då — heter det — ansåg ridderskapet det rådligast vara, att de andliga fingo disputera och komma till någon ända med deras sak, så att de andra kunde veta, hvad de skulle rätta sig efter. Dr. Peder Galle och magister Olof stego då upp och »nappades väldeliga» och höllo på med sin disputation ända till kvällen. På tredje dagen fortsatte de ännu skarpare, men då började köpstadsmän och bönder så häftigt skria, att herrarna måste falla till föga. På fjärde dagen återtog slutligen konungen regeringen och hans propositioner biföllos.

Genom denna framställning får man onekligen det intrycket, att denna disputation icke varit utan ett väsentligt inflytande på sakens utgång, och det förefaller som om det svenska folkets representanter gifvit efter, därför att de varit öfvertygade om den nya lärans sanning, men så var det icke. I värkligheten ägde nämligen disputationen rum först efter det konungens propositioner blifvit antagna, och det var icke öfvertygelsen om den nya lärans sanning, som dikterade ständernas beslut, utan det var den hårda politiska nödvändigheten. Kyrkans mån hade icke längre något val, utan måste kapitulera på nåd och onåd. Sin makt särskildt öfver hufvudstadens befolkning hade kyrkan förlorat till stor del genom Olavus Petris värksamhet. Påfven kunde ej längre hjälpa de svenska prelaterna, ty han hade full sysselsättning med den religiösa rörelsen i Tyskland, och Danmark, som under unionen alltid varit de svenska upprorsmakarnes säkra beskärm, kunde efter Stockholms blodbad ej längre användas som bundsforvant. Det katolska partiet hade således ingenting annat att göra än att böja sig för öfvermakten, och Olavus Petri hade därför icke — såsom man förmenat — något omedelbart inflytande på riksdagsbeslutet, men väl ett stort medelbart genom den värksamhet han förut utofvat bland menige man.

Ungefär samtidigt råkade Olavus i en annan strid, hvilken ehuru mindre betydande likväl blef vida mera hetsig. En dansk karmelitermunk, vid namn Paulus Helie, en begåfvad, men ombytlig och grälsjuk man, hade i ett öppet bref till den danske marsken Tyge Krabbe gjort ett försåtligt angrepp på Luther. Detta bref spreds i talrika afskrifter i Sverige och tyckes äfven där hafva väckt stor uppmärksamhet. Såsom en bland hufvudpunkterna i den anklagelseskrift, han utslungade mot protestantismen, framhöll Paulus det politiskt revolutionära draget i Luthers lära. Luther — sade han — uppmanade till uppror mot öfverheten och dref den satsen, »att alla skola vara lika goda och mäktiga, att ingen skillnad vara skall mellan fattig eller rik, lekt eller lärd, så att sådana uppror äro där vordne, att den ene tvår sig i den andras blod». Såsom häraf framgår, sökte han på ett ganska bakslugt sätt att ställa det tyska bondeupproret i samband med reformationen och göra Luther ansvarig för alla de sorgliga öfverdrifterna i denna folkrörelse. Detta var onekligen en för de svenska protestanterna högst farlig anklagelse. Gustaf Vasa, som med en sådan styrka höll på den världsliga öfverhetens rätt, hade redan genom vederdöpar-oroligheterna i Stockholm 1524 blifvit misstänksam, året därpå hade han haft att bekämpa ett bondeuppror, och då Paulus Helies skrift blef bekant i Sverige, stod det andra dalupproret för dörren. Kunde konungen förmås att antaga något samband mellan protestantismen och dessa bonderörelser, blefve daraf den naturliga följden, att reformatorerna förlorade det viktigaste stöd de ägt, nämligen gemensamheten i deras och konungens intressen.

Det var således af nöden att kraftigt tillbakavisa dessa beskyllningar, och detta åtog sig Olavus Petri i en på våren 1527 utgifven skrift. Att denna i tonen blef häftigare än hans öfriga, berodde väl dels på motståndarens råa skrifsätt, dels dårpå att Paulus Helie — åtminstone enligt Olavus’ mening — kommit fram med medvetna osanningar, dels och kanske icke minst därpå att angreppet var riktadt mot den man, som varit Olavus’ lärare och i hvilken han lärt sig vörda en ovanligt ren och fläckfri personlighet.

»Det är väl sant — säger Olavus i detta svar — att Luther hafver mycket skrifvit om den kristeliga frihet, som hvar och en kristen människa hafva skall i sitt hjärta och samvete för Gud. Denna frihet hafver det med sig, att ingen människa med sin egen lag eller stadga kan binda människans själ till någon synd inför Gud, ty den frihet Kristus oss gifvit hafver är osägliga kraftigare än alla människors, men att Luther skulle hafva det i sinnet, att intet herrskap vara skulle, utan alla skulle vara lika mäktige, är så grofliga diktadt på den gode mannen, att jag storliga förundrar, att honom icke skämmes vid så uppenbarlig lögn. Luther hafver ingen skuld till det uppror i Tyskland skedt är, hvilket hans böcker bevisa, som han låt utgå, långt förr än man visste af något uppror. Han lärde, att man skulle taga alla stycken före med lämpa, utan storm och uppror, och ingalunda falla med våld på herrar och furstar, utan lida och hafva fördrag med dem, ändock att de tyranner voro, betänkandes dem vara det ris, som Gud straffar våra synder med. Det är ock väl sant, att han hafver straffat hårdeligen herrar och furstar för den misshandel och tyranni, som de brukat hafya med deras undersåtar, och det borde honom göra, ty han var en predikare, men aldrig hafver han lärt undersåtarne, att de skulle sätta sig upp emot herrarne och drifva dem af.»

Innan Paulus Helie ännu visste om detta svar, hade han mera direkt inblandat sig i de svenska religionsstriderna. Han hade fått kännedom om de nyssnämnda af konung Gustaf utfärdade spårsmålen samt Olavus Petris och Galles svar på dessa. Men då, såsom han sade, den förra icke kunde och den senare icke vågade gifva de riktiga svaren, så lofvade han att behandla frågorna såsom de förtjänade. Innan han det gjorde, bad han dock konung Gustaf besvara tolf frågor, hvilka han lät åtfölja sitt sändebref. Dessa äro fullkomligt oförsynta och träffade den onekligen sårbaraste punkten hos konungen — hans girighet. Så t. ex. lyder den första punkten: »efter det Gud hafver sagt: när som någon varder skickad till konung bland eder, då skall han icke hafva stor rikedom eller många pund guld och icke skall han häller utaf högmod berömma sig öfver sina bröder; hvi hafva nu konungar och furstar fått den rätt, att de må bruka deras menighet såsom ett rof och ett byte? Eller hvarför — frågar han senare — sättas nu i denna tid de män till sådant ambete, som äro mycket girige och icke synnerligen vise utom till att skatta och plåga, röfva och bränna det fattiga folk, som de hafva regemente öfver?»

Gustaf Vasa var man, hvilken var ovanligt känslig för kritik och som strängt höll på, att alla otillbörliga angrepp skulle med kraft tillbakavisas. Ingen var bättre kallad att taga till ordet för honom än Olavus Petri, hvilken ock i forbigående fått sina slängar af den satiriske karmelitermunken. Troligen var det därför på konungens uppmaning som Olavus grep till pennan, och svaret blef i det närmaste lika skarpt som de öfriga skrifter, hvilka utgåfvos på konung Gustafs befallning.

Men i slutet af denna i våra ögon — om än kanske ej enligt 1500-talets uppfattning hetsiga skrifvelse skymtar det dock fram, att författaren ogärna åtagit sig detta polemiska värf. »Att jag hafver — yttrar han — i denna och min förra skrifvelse något bitterliga gått saken igenom, är icke skedt (det jag bekänner) af en så kristlig saktmodighet, som det hade bort, utan som din hätska skrifvelse tillkräfde. Du hafver därtill gifvit tillfälle och orsak, men jag vet väl, att Herrans tjänare ej skall träta, utan vara spakfärdig och ljuf vid alla, som Paulus säger. Och hade jag haft orsak nog att antasta dig hårdare, om jag alla kristeliga anslag och saktmodighet skulle hafva nederlagt, som du gjort hafver. Men jag hafver dock skonat dig och säger dig nu meningen ut, att efter denna dag vill jag ej så behandla denna sak. Den ära och pris som af hädiska och spotska ord komma kan, begär jag icke.» Paulus Helies kort därefter utgifna skrift rörande konungens frågor blef därför af Olavus obesvarad, och därmed hade han äfven för all framtid sagt farväl åt det polemiska skriftställeriet.

Under dessa år inföll äfven Olavus Petris reformatoriska författarskap. Från och med 1526 utsände han den ena småskriften efter den andra, alla utmärkta för denna enkla, folkliga framställning, som gör hans arbeten till något så enastående i vår litteratur. För att förstå, hvad en dylik författarvärksamhet för det egentliga folket då betydde, bör man taga i betraktande arten och omfattningen af den litteratur, som förut fanns för gemene man i vårt land. Vår första tryckta bok utkom väl redan 1483, men den var på latin och blott afsedd för prester. Samma språk och samma bestämmelse hade de flesta öfriga tryckalster från medeltiden. Den första svenska boken bär ett så pass sent årtal som 1495, den andra i ordningen utkom först 1514, och inalles funnos ej tio arbeten på svenska, då Olavus Petri först uppträdde. Men han blef den, som lärde sina landsmän den svåra konsten att läsa i bok och som gaf dem litteratur, hvilken de kunde förstå.

1526 utkommo — utom Nya testamentet — trenne små häften, alla tre utan angifvet författar- eller öfversättarnamn. Den första var en kort psalmbok, afsedd för den nydanade protestantiska menigheten. De båda andra voro öfversättningar af tvenne tyska arbeten, bägge lämnande en lättfattlig öfversikt öfver den kristna lärans hufvudpunkter. Båda voro protestantiska, men inom den redan då mycket rikhaltiga protestantiska litteraturen i Tyskland hade öfversättaren utvalt de arbeten, hvilka minst kunde stöta en rättrogen katolsk läsare; endast efter ett noggrant genomläsande af dem kan man nu upptäcka de då moderna åsikterna. För min del är jag benägen att tro, att alla tre, både psalmerna och de båda öfversättningarna, flutit ur Olavus penna.

Under det händelsedigra året 1527 utgaf han tvänne skrifter, 1528 ej mindre än sex, hvarjämte tvänne detta år gjorda öfversättningar enligt min mening äfven härröra från honom, 1529 lät han trycka tre arbeten o. s. v. Under de fyra första åren af sin värksamhet utgaf han ungefär dubbelt så många skrifter som före hans tid tryckts på svenska. Vikten af de frågor han behandlade väckte äfven den ointresserade ur hans dvala och sporrade hans läslust, och det lättfattliga, stundom nästan barnsliga framställningssättet gjorde, att hvar och en utan svårighet kunde sätta sig in i de frågor, som då stodo på dagordningen.

Hans skrifter voro de för en ny kyrka mest behöfliga — nya testamentet, våra första katekeser, vår första psalmbok, vår första postilla, handboken och mässan. Dessutom tryckte han en följd af små uppsatser, i hvilka han utvecklade den lutherska lärans grundtankar. Det som än i dag gör dessa skrifter så underbart tilltalande, är deras frihet från all teologisk kammarlärdom . Han hade varit i Tyskland endast under de år, då protestantismens stora, befriande tankar arbetade sig fram, och han bevarade städse de första intrycken från denna andliga frihetsrörelse. Öfver allt hvad han skrifver, hvilar det därför en fläkt af ungdomsfriskhet. Man känner, hur de nya tankarna likt sunda hafsbrisar stryka fram genom den gamla världsåskådningens kvalm; vid alla dessa rituella och konfessionella obetydligheter, på hvilka de lutherska teologerna sedermera spillde sin kraft, uppehåller han sig aldrig, utan har sin blick ständigt riktad på det väsentliga, på grundtanken i Luthers lära.

Protestantismen var för honom i främsta rummet den kristliga frihetens religion. Redan från början hade han afkastat det ok, som de medeltida skolasternas auktoritet lagt på den religiösa forskningen. Guds ord – säger han – äro klara nog i sig själfva. Vi skola blott “betrakta den ena skriften med den andra och draga dem tillhopa, så uttyder väl den ena skriften den andra, och därmed behöfver hon ingen människas glossor eller tilläggning“. Fullständigt vill han väl ej förkasta dessa lärda utläggningar, ehuru han i praktiken ytterst sällan använder dem, men han bestrider, att de i något afseende kunna anses normgifvande för vår tro. “Förnimma vi – yttrar han om medeltidens teologer — att de bruka skriften rätt, skola vi gärna taga vid deras skrifvelse, men hvar de icke hafva drabbat på rätta meningen, skola vi låta deras uttydelse fara. Icke hafver det häller varit deras vilja, att vi mera skulle följa dem efter, än som vi se dem hafva rätt att stå uppå.“

Lika litet ville han i påfven och kyrkan erkänna auktoriteter, för hvilka människan var skyldig att böja sig, äfven då dessa ej kunde stödja sina påbud med skriftens ord. “När vi — yttrar han — anammade kristendomen, sade vi Gudi huldskap och trohet till att blifva vid hans helga ord, så att hvad dem vore emot, skulle vara oss emot, och hvad dem vore med, det skulle vara oss med. Nu gifva samma hans ord en kristlig frihet före, så att vi ej skola bepliktade vara till någon särskild klädnad och mat eller att vara utan äktenskap, och ej till särskilda rum och städer eller till annat sådant bebundne vara, utan i alla stycken vara fria att göra och låta, där vi icke hafva Guds särskilda befallning uppå, så att det Guds ord låter fritt blifva, det skola vi ock låta vara fritt.“ Denna frihet utsträcker han vida längre än hans efterföljare ansågo rådligt. Så t. ex. påpekar han striden mellan den grekiska och den romerska kyrkan om tiden för påskens firande och fortsätter: “men det var aldrig apostlarnas mening, att de skulle så hårdeliga hålla sig vid sådana utvärtes ting, att där skulle någon tvedräkt af komma, ty att kristendomen står icke i sådana utvärtes ting, utan i en rätt tro och broderlig kärlek; man kunde väl vara kristen ändock man aldrig hölle påskhögtid“. På samma sätt förhåller det sig med söndagens särskilda helighållande, och — tillägger han på ett annat ställe — “man kan väl varda salig, ändock att man aldrig hölle Herrens nattvard“.

Den romerska kyrkans alla stadgar om fastor, späkningar, celibat o. d. voro därför för honom endast ett hedniskt försök att beröfva människan den frihet, som Gud hade medgifvit henne. Och såg man närmare efter, var det en underlig fasta, som kyrkan förordade. “Man håller sig från kött och smör, och slår sig full med allehanda fisk, så att kroppen får sin fyllnad så väl om fastedagar som andra dagar — och än ytterligare därtill. Och de där rike äro, kopa sig smörbref och friheter af påfven och äta hvad dem täckes, och lycktas så därmed, att de fattiga varda tvingade och de rike äro fria. Den rätta fastan är att man alltid hafver återhåll i mat och dryck, så att man alltid är nykter och icke förtyngd af frosseri och dryckenskap, och sådan fasta skall hållas hvar dag och kan väl ske med allehanda mat.“

Af samma skäl äro vi ej pliktige att bedja några vissa böner eller hålla några bestämda bönestunder, ty hela vårt lif skall vara en enda fortsatt gudstjänst, så till vida som vi ständigt skola vara genomträngda af kärleken till Gud. »Den som sitter i fängelse — säger Olavus — ehvad han gör, äter eller dricker, sofver eller vakar, ligger eller sitter, hafver ju alltid en innerlig trängtan därefter, att han måtte varda lös. Så skola vi ock hafva en idkelig trängtan därefter, att Gud ville gifva sin nåd därtill, att hans namn varder helgadt i oss, att hans rike måtte tillkomma, att hans vilja ske måtte och annat sådant som vi begära. Detta är en andlig bön, och ligger all makten på henne. Men den bön, som sker med munnen, är emot denna en ringa sak. “Äfven våra s. k. goda gärningar hafva intet att betyda för vår frälsning, så vida de ej springa fram ur detta personliga förhållande till Gud, “ty allt det vi göra, förr än vi äro rättfärdige i hjärtat, det är ondt för Gud“.

Det var således ett frihetens evangelium, som Olavus Petri predikade, och denna frihet hade blott en enda gräns — Guds egna ord. Hvar funnos då dessa? Detta var en fråga, på hvilken reformationens män icke ville djupare ingå och hvarpå de knappt häller på bibelforskningens dåvarande ståndpunkt kunde ingå. De tilläto sig väl att betvifla äktheten af Jacobs epistel, de kunde uppdraga en viss skillnad mellan det nya och det gamla testamentet, så att Olavus Petri t. ex. yttrar, att man ej “skall för den skull vara pliktig att göra så, att David så gjorde“, men inför det nya testamentets obestridt äkta skrifter upphör vår frihet; dem äro vi pliktige att i allt lyda. I dem ligger all den sanning vi behöfva, och någon utveckling utöfver denna är icke möjlig. Men hvarför Pauli epistlar skulle vara till själfya arten skilda från den något yngre Ignatius’, kan Olavus ej besvara. “Jag finner vara skrifvet i historierna, att Ignatius var apostlarnes lärjunge, men att hans skrifvelse skulle varda hållen för en apostolisk skrifvelse, finner jag icke vara skrifvet.“ Men Paulus tillhörde ju icke häller egentligen apostlarne, utan hade först genom den kristliga traditionen satts i paritet med mästarens personliga lärjungar. Hvarför skulle då hans skrifter äga en afgörande auktoritet och icke Ignatius’? Genom att icke besvara en dylik fråga, hade reformatorerna tyst erkänt den kyrkliga traditionens betydelse åtminstone i en punkt. De nödgades äfven erkänna den i andra. Då Paulus Helie anmärkte , att det icke af skriften kunde bevisas, “att Guds son är ens med fadern i gudomen, gör han — säger Olavus — alla de helga fäder, som voro i det concilio, som stod i Nicea till ljugare, ty de beviste med skriften, att fadern och sonen voro ett i gudomen“. Hade den katolska läran vid denna tid haft lika lärda och skarpsinnige förkämpar som i våra dagar, hade det kanske ej blifvit Olavus alldeles så lätt att bevisa alla sina trossatser blott med skriftens ord utan tillhjälp af den kyrkliga traditionen.

1531 afbröts Olavus Petris mera rent reformatoriska värksamhet, därigenom att han kallades till konungens kansler, och därmed hafva vi kommit in på hans ställning till den tidens politiska frågor. Klarast har han kanske uttalat sina åsikter om konungamakten och staten i den predikan, som han höll 1528 vid Gustaf Vasas kröning. Grundtanken är bibelns ord: “du skall en af dina bröder sätta öfver dig för konung; du kan icke en främmande sätta öfver dig, den icke din broder är“, och på dessa ord vill han grunda Sveriges nya statsskick. »Men konungen – fortsätter han — skall icke hålla sig för en herre öfver sina bröder, utan tänka uppå, att han och hans undersåtar äro alla af en rot utkomne. Han skall ock besinna, att den tjänst, nigan och bugan, som honom sker af undersåtarne, sker icke för hans egen person, utan för det ämbetes skull, som han hafver af Gudi; därför skall han icke taga sig sådan heder och vördning till, lika som han på sin persons vägnar vore det värd, att honom sådan vördning ske skulle, utan all ära och vördning, som honom vederfars, skall han vända in till Gud, gifvandes honom pris, som ämbetet tillhörer, där nigan och bugan efter följer, ty han är icke konung för sin egen skull; han är satt till en regerare icke öfver sin egen, utan öfver Guds allmoge och sina medbröder.“ Med andra ord: han är till att utbreda Gudsriket på jorden; om han icke detta gör, har han svikit sin plikt såsom konung.

Att Olavus Petri med dessa stränga fordringar icke kunde vara en kansler efter konungens sinne, är tydligt. Gustaf hade en praktisk uppfattning af statens uppgift, Olavus Petri satte dess mål i en religiös pånyttfödelse. Den förre var en lika stark realist som den senare var idealist, och följden blef, att deras samvärkan ganska snart afbröts. Redan efter två år nedlade Olavus Petri sin befattning, och konungen gaf honom det föga smickrande vitsordet, att han var lika duglig till kansler som “en åsna till luteslagare“ eller “en frisisk ko till att spinna silke“.

Men Olavus Petri drog sig därför ej tillbaka från all politisk värksamhet. Han började nu arbeta på en skildring af Sveriges historia — ett arbete, som genom hans sunda historiska kritik, hans manliga språk och omutliga sanningskärlek under århundraden skulle stå oöfverträffadt. Syftet med denna historia är dock knappt det samma som man i våra dagar uppställer för ett dylikt arbete. “Därest man — säger författaren — allenast vill läsa krönikor för förvetenhetens skull eller hafva däruti tidsfordrif, är det så godt oläset som låset.“ Snarare kan syftet sägas vara ett moraliskt. Det var en spegel, som han satte upp för folket. Genom sin skildring af de gångna tiderna ville han ställa en maning till de lefvande, och detta gör han i kraftiga och allvarliga ord.

Ungefär samtidigt skref den katolske arkebiskopen Johannes Magnus en historisk framställning af Sveriges öden, och äfven detta arbete hade ett betydande inflytande på den senare svenska historieskrifningen. Det är ganska intressant att jämföra dessa båda arbeten, ty båda äro typiska representanter för de båda riktningar inom häfdateckningen, som då och långt framgent bröto sig mot hvarandra. Om syftet för Olavus Petri varit öfvervägande etiskt, var det för Johannes Magnus så att säga estetiskt – att skänka Sverige en ärorik följd af konungar, om hvilkas existens i värkligheten författaren just ej gjorde sig några bekymmer, och att åt dessa dikta samman en af bragder fylld regeringstid. För denna uppfattning var historien en lysande patriotisk dikt, och för att få motiven till denna dikt upptog häfdatecknaren kritiklöst de gamla krönikornas alla fabler, smyckade ut dem, när så behöfdes, och uppfann nya länkar i den stolta kedja, som förband den regerande konungen med Jafets son Magog, Sveriges första konung enligt de medeltida krönikorna.

För Olavus Petri var sanningen historieskrifvarens främsta uppgift, och denna sökte han årligt, så långt det med den tidens historiska hjälpmedel var möjligt att utröna. Han stryker obarmhärtigt hela skockar af uppdiktade sagokungar, i de beprisade vikingarna, för hvilka Europas alla folk darrade, ser han nyktert och i det hela riktigt endast “en hop skalkar och tyranner“, och han uttalar oförbehållsamt en tanke, hvilken då hart när betraktades som fosterlandsförrädisk, nämligen att våra krönikor innehöllo “ganska liten rättelse, huru här i riket hafver tillstått förr än kristendomen hit kom, ty att våra förfäder hafva litet eller ock intet därom skrifvit“. Samma oförfärade sanningskärlek följde honom ock, då han gick att skildra Sveriges senaste historia, och för unionstidens olyckor lade han icke all skulden på danskarna. Men ett dylikt sätt att skrifva historia saknade då för tiden ej sina faror. Ännu två år efter författarens dod skref Gustaf Vasa till hans broder och klagade öfver att mäster Olof otillbörligen “föregifvit, att de svenskes högfärd hafver varit en rot och tillfälle, att emellan de svenske och danske hafver varit ofred och oenighet, det han aldrig med goda skäl bevisa kan, utan de danskes falske anslag, brefbeseglingar och dagtingen hafva vållat fiendskap“. Häri hade master Olof således visat sig “som en menedig och sitt rätta fäderneslands förrädare“. Vidare klagade konungen ock ofver, att han “gifver före, att allt det de gamle skribenter och historiographi hafva om svenskars och göters uppriktighet skrifvit, skall vara lögnakteligen tillsammansatt. Hur ärligen han ock hafver uti detta stycket skrifvit om sitt rätta fädernesland, låte vi hvar ärlig och uppriktig kristen man därom döma“.

De allmänna politiska reflexioner, som här och hvar voro inströdda i krönikan, väckte säkerligen i ännu högre grad konungens förbittring. Olavus Petris strängt demokratiska sinnelag, som framträdt redan i kröningspredikan, hade under årens lopp blifvit ytterligare skärpt, och den synpunkt, ur hvilken han nu betraktade konungamakten, kan närmast jämföras med det gamla testamentets. Konungarna voro ett straff för folkets synder. “Onda furstar — säger han — äro landsplågor, där Gud straffar sitt folk med. Därför strida undersåtarna aldrig bättre emot dem än med en sann bekännelse, att de hafva sådana förtjänt, och en innerlig bön inför Gud, för ty att Gud, som den plågan hafver lagt dem uppå, han kan ock bäst taga henne ifrån dem igen.“

Många af dessa reflexioner voro ganska sannolikt nedskrifna just med tillämpning på samtidens politiska förhållanden, och Gustaf Vasa förstod också dessa endast halft beslöjade hänsyftningar. Då t. ex . Olavus behandlade Magnus Ladulås historia, hade han talat om “dem, som utan all beskedlighet vilja rappa allt till sig“, och fortsatte: “och detta namnet Ladulås är ett ärligt namn, där konung Magnus hafver haft större heder och pris utaf, än han hade vordet kallad en romersk kejsare. Ja, det finnes icke många i världen, som kunna kallas Ladulås. Ladubrott hafver alltid i världen varit mera allmänt.“ Konungen försummade ej att göra tillämpningen, och i den anklagelse, som kort därefter riktades mot Olavus Petri, upptogs också detta yttrande.

Samtidigt höll Olavus Petri några predikningar, i hvilka han utvecklade sina åsikter om en konungs plikter, och denna kritik var naturligen ägnad att än ytterligare öka konungens förbittring. En brytning kunde snart ej längre undvikas.

De hade varit ense om kyrkogodsens indragning, men om sättet för de indragna godsens användning skilde sig deras meningar. Gustafs skötesynd var ett väl långt drifvet förvärfsbegär. Han indrog gods och stundom nästan plundrade sina undersåtar, utan att något direkt utgiftsbehof alltid förelåg, endast för att ytterligare fylla sin skattkammare. Men en rik konung var då en mäktig konung, och en mäktig konung betydde en stark regering, som kunde värna landet för yttre fiender och upprätthålla den förut alltid störda friden i det inre. Konung Gustafs skattkammare var därför en borgen för det nya samhällsskickets bestånd och för landets lycka, äfven om icke allt som låg där kommit dit på fullt laglig väg.

Olavus Petri ställde sig på en annan ståndpunkt. Han antydde i sin krönika, att den så smädade katolska kyrkan dock användt en del af sina inkomster till fromma ändamål såsom fattiges underhåll, upprättandet af sjukhus o. s. v., och att denna kyrka likväl sörjt för både den högre och lägre bildningen, dels genom den undervisning, som gifvits af prester och munkar, dels därigenom att kyrkan underhållit svenska studenter vid främmande universitet. Han ville därför, att de indragna godsen företrädesvis skulle användas i filantropiens och kulturens tjänst, men hårför hade Gustaf Vasa ej sinne; skolorna och den allmänna bildningen kunna under hans regering snarare sägas hafva gått tillbaka än framåt.

Denna divergens mellan konungen och hans inflytelserike undersåte var endast en sida af den större och egentliga meningsskillnaden dem emellan. Olavus Petri satte — såsom jag nyss nämnde — statsmaktens främsta uppgift i reformationens utbredande. Såsom Guds ställföreträdare var konungen i främsta rummet skyldig att värka för folkets moraliska och religiösa uppfostran. Gustaf däremot fattade statens uppgift på ett mera modernt sätt; han hade värkligen en känsla af, att dess uppgift var af företrädesvis rättslig och icke moralisk art, och han såg i reformationen nästan uteslutande en ekonomisk och politisk revolution.

Hvad reformationens rent politiska innebörd beträffade, skilde de sig ock . Båda hade vändt sig mot påfvemakten, Olavus Petri därför att denna makt innebar ett samvetstvång, som han ansåg strida mot den kristliga friheten; konungen däremot, därför att denna myndighet var utländsk och hindrade den svenska regeringen att utöfva den suveränitet, som han ansåg, att denna ägde rätt att fordra. Men fullkomligt afskaffa själfva makten ville han ej. Han endast öfverflyttade den i vissa fall i sin hand och fordrade — såsom han skref — “att undersåtarne skulle vara hans bud lydige så i världslige saker som i religionen“. Men därmed var Olavus Petri å andra sidan ej nöjd; i stället för påfven i Rom hade man fått en annan på kungatronen, och dennes makt var desto farligare som den utöfvades på närmare håll.

1539 brast det löst. På hösten hölls ett kyrkomöte i Upsala, om hvilket man tyvärr känner ganska litet. På detta tyckas Laurentius Andreæ och Olavus Petri hafva uppträdt mot konungens nya kyrkopolitik, som hotade att fullständigt bringa kyrkan under den världsliga maktens lydno. Förhandlingarna fortsattes på ett möte i Örebro i december samma år, och under detta fängslades Laurentius Andreæ och Olavus Petri samt anklagades för högförräderi.

Anklagelseskriften, som utmärker sig för en äfven för denna tid påfallande brist på reda, gör intryck af att hafva tillkommit efter någon häftig sammandrabbning, hvarvid den hetlefrade konungens vrede kokat öfver. De flesta beskyllningarne äro fullkomligt allmänt hållna och gå ut på förräderi och illfundighet, men bakom dessa ofta osammanhängande tillvitelser märker man ett länge doldt missnöje. Konungen går igenom hela deras lif och finner öfverallt anklagelsepunkter. Han berör deras förhållande till vederdöparoroligheterna, hvilka timat femton år tidigare, han talar om en fem år förut afdömd sammansvärjning, hvilken Olavus Petri fått veta såsom bikthemlighet och därför ej yppat — hvilket konungen då ej tyckes hafva ansett brottsligt —, han klagar öfver att Olavus Petri såsom Stockholms stads sekreterare sökt skaffa staden en sjalfständigare ställning än den konungen ansåg förenlig med sin myndighet o. s. v.

Men själfva grunden till konungens ovilja låg nog djupare. Då och då skymtar det fram, att de båda anklagade betraktade sig såsom hufvudmän för ett protestantiskt parti, hvilket icke i allt ville foga sig efter konungens önskningar. Mäster Lars hade “gifvit före, att han med sin evangeliska hop var så stark som Hans Majestät“, och i inledningen yttrar konungen de betecknande orden, att han hittills haft fördrag med de båda anklagade, “uppå det att hos den oförståndige pöbeln icke någon förargelse skulle förmärkt blifva, hvilken predikanternas gärningar understundom mycket mer än Guds ord anse.“

Det som kommit måttet att rinna öfver, var de historier och skrifter, som de låtit utgå och i hvilka de “Hans Kungl. Majestäts goda rykte och lämpe uti all världen subtiligen och skickeligen difamerat och beskriat. Desslikes hafva de ock gemenligen uti deras predikan alltid med deras Herodem och Pharaonem igenom svinde, behändige och oblique ord ropat och skriat, likasom de gärna säga ville, att Hans Majestät skulle vara en slik blodstyrann som Herodes och Pharao voro. Och hade Hans Kungl. Majestät väl kunnat lida, att predikanterna sådana exempel af tyrannisk öfverhet talat hade, allenast att de därhos betrakta ville, hurulunda de skulle applicera eller ingifva den menige man sådana exempel, att dem därigenom icke någon orsak gåfves till ohörsamhet, utan mycket häldre därhos indragas skulle, att detta rike uti Hans Kungl. Majestäts regementstid icke herodiskt eller pilatiskt, utan nådeligen och väl regeradt är.“

På denna tid var det icke svårt för regeringen att få en fällande dom till stånd, och laga former brydde man sig ej alltid om att iakttaga. På nyårsafton anklagades de båda reformatorerna, rätt att taga kännedom om anklagelsepunkterna och skriftligen bemöta dessa förvägrades dem, och den andra januari dömdes de till döden. Men domstolens ledamöter måtte själfva hafva bäfvat tillbaka för det ansvar, de åtogo sig genom sin undfallenhet för konungens vilja, och genast efter domen afsände de en deputation till denne för att anhålla om nåd för de dömde. Gustaf var icke grym, och säkerligen var det aldrig hans mening att låta domen gå i värkställighet. Han ville befria sig från tvänne forna medhjälpare, hvilkas kritik föreföll honom besvärlig, och han valde därför ett dylikt kraftmedel. Om han än härigenom ej lyckades att fullständigt täppa munnen på Olavus Petri, hade han dock satt skräcken i dennes anhängare och äfven tillfogat reformatorn själf ett moraliskt nederlag, som för framtiden minskade betydelsen af hans ord. Denna seger var honom nog och han gjorde därför antagligen inga svårigheter vid att benåda de båda reformatorerna. Dock måste Laurentius Andreæ med hela sin förmögenhet köpa sig fri från straffet, och för Olavus Petri erlades en motsvarande bötessumma af Stockholms stad, som på detta sätt räddade den älskade lärarens lif.

Under de följande åren tyckes konungen hafva försökt att med mildhet vinna Olavus Petri for sig. Så gaf han ett understöd åt hans son Reginald, hvilken studerade i Tyskland, 1542 utnämndes Olavus Petri själf till inspector för Stockholms skola, och året därpå till kyrkoherde i Stockholms storkyrka. 1541 sökte konungen förmå honom att författa en krönika, hvari konungens egen regering skulle skildras, och fyra år därefter föreslog han honom att beskrifva konung Kristians “skräckeliga och okristliga tyranni“, men så vidt man vet, misslyckades dessa försök att af den forne oppositionsmannen göra en officiell häfdatecknare. Och i sina predikningar tycktes Olavus med samma oförbehållsamhet som förut hafva utsagt sin mening. 1544 skref Gustaf till en af sina underordnade, att denne skulle allvarligen förmana Mäster Olof, “att han ställer sin predikan därhän, att lydnad och hörsamhet ibland undersåtarne måtte yttermera inplantad blifva, och icke hugger alltid så mycket på öfrighetens sköld som han plägar. Hvar I sedan förnimme någon förbättring i hans predikan, så må det blifva som det är; hvar om icke, då må man annorlunda tänka till saken“.

Dessa hans sista predikningar tyckas hafva varit ganska olika mot hans första. När dessa höllos, var han en ung man, hvilken förhoppningsfullt blickade framtiden till mötes och som i den nya läran äfven såg uppslaget till ett nytt lefverne, men då åren kommit med sin bittra erfarenhet, fann han, att “världen är alltid sig själfvo lik“. Någon andlig pånyttfödelse hade ej följt i reformationens fotspår, snarare hade syndens skuggor fallit allt tyngre öfver mänskligheten, och på det stundande Gudsriket på jorden kunde han nu ej längre tro.

Om tvänne af den kristna kyrkans första missionärer hade han yttrat i sin krönika: “De gode män Adelvard och Staffan hade en god mening, men liten beskedlighet, och för den skull föll det åter snart ned, som de med deras predikan uppbyggt hade. Det hörer beskedlighet till att predika för oförståndigt folk och handla så med dem, att de varda däraf förbättrade, ty afguderiet skall förr tagas af hjärtat än af altaret.“

Vid lefnadens afton fann han, att han själf knappt åstadkommit något mer än de gamla hednaapostlarna. Han hade väl drifvit afguderiet från altaret, men afguderiet i hjärtat satt fortfarande lika fast rotat, och hans uppmaningar till regeringen att ingripa mot folkets synder, hade ej åstadkommit mer än Johannes predikan inför Herodes. Världen var sig själfvo lik.

Det ligger något djupt gripande i den hopplösa sorg, som uttalade sig i hans sista skrifter. “Tron är utsläckt och kärleken förkolnad, och världen synes i alla stycken på det högsta nu kommen vara, så att hon för ondska och arghets skull icke skall kunna längre ståndande blifva, utan hon måste nu snart genom eld förgången varda, såsom den förra världen förgicks genom vatten. Och såsom Noak predikade i sin tid om det fördärf, som då tillstundade, och förmanade folket till bot och bättring, så bör det ock nu ske, ändock att sådant intet varder aktadt.“

Det nu lefvande släktet skulle döden dö och gå under, men “då sker Guds dags tillkommelse, i hvilken himlarna af eld förgås skola och elementen försmälta af hetta, men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, där rättfärdighet uti bor, ty denna himmel och denna jorden, med allt det på henne är, är besmittadt af synden. Därför måste de ock uppbrännas, men efter uppståndelsen kommer ett nytt och heligt folk; ty höfves dem ock en ny himmel och en ny jord, där ingen synd utan all rättfärdighet uti bor.“

Då detta skrefs hade Olavus Petri ej lång tid öfrig i den värld, hvars framtid han skådade i så mörka färger. Tidigt på morgonen den 19 april 1552 slutade den svenske reformatorn sina dagar, ännu ej sextio år gammal. Han jordades i Stockholms Storkyrka i närheten af predikstolen, där ännu vid det förra århundradets midt en nästan fullständigt utplånad grafinskrift utvisade den plats, där en af vårt lands mest storslagne, klar tänkte och varmhjärtade personligheter hvilade.

---

1. Hans namn var Melchior Hofman, ej som det vanligen uppgifves Melchior Rink.