Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Oden/Tredje akten

←  Andra akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Fjerde akten  →


[ 45 ]

TREDJE AKTEN.

Det är natt och halfmörkt.

FÖRSTA SCENEN.

POMPÉ, under namn af romersk Legat.
MILO. romersk vakt.


POMPÉ, till Milo i fonden.
Gå, säg den stolta Drott som lyds af dessa vilda,
Att Romarns Sändebud hans mötestro begär.

MILO.
Men detta namnets helgd, gör den tillfyllest här,
Bland fiender så långt från våra seder skilda?
Om Oden, som dig känt, blef kunnig hvem du är?
Om du blef röjd, Pompé?

POMPÉ.
Var trygg mot denna fara,
Då natten höljer oss, och vapnen oss försvara! —
Du vet jag väntas här af Asmun och hans män:
Men då min gömda gång ej undflyr Odens blickar,
Ett samtal förebär, som söks med honom än,
Säg att Pompé, på nytt ett budskap honom skickar,
Med hemligt värf om fred, och rätt att bjuda den.
(Milo går.)

[ 46 ]

(Till sitt folk.)
Den främling, utan namn, som följt mig ur mitt läger,
Han syns ej: hvem af er om honom kunskap äger?
Förströdd af sina qval, han har, jag fruktar det,
I dessa skogars djup förvillat sina fjät....
Han kommer — Gån att er på hemligt afstånd sprida,
Tillreds på första vink, att synas vid min sida.
(Till en af dem.)
Du — Asmuns läger sök, och säg, att han Pompé,
Förrn morgonstrimman tänds, på gifvet rum skall se.
(De gå.)


ANDRA SCENEN.

POMPÉ. YNGVE, i Romersk rustning.

I slutet af föregående Scen har Yngve visat sig i fonden: han stannar der ett ögonblick, likasom uppehållen genom en känsla af hänryckning. På lika sätt och med uttryck af samma rörelse, stannar han, under det Pompé säger de begge sista verserna, vid det stället der Fält-Rådet sutit.

 
POMPÉ.
När blefvo Asa-fjell, och Schytiens dig så kända?
Jag finner svårt, jag sjelf, att ej förvilla mig,

[ 47 ]

I dessa bygders natt om stället dit vi lända,
Hvad skyndar dina fjät från oss som följa dig?

YNGVE.
Ett obekant behag hos dessa fält, kanhända,
Som gör att vandrarn här, med vällust irrar sig.

POMPÉ.
Svek af din känsla! Dröj; lät solen, som gått neder,
Gå opp för dina fjät, och du skall finna här,
Ett folk af herdar blott, som jorden sparsamt när,
Beröfvadt konsters hjelp, författningar och seder,
Och djuren likt, hvars rof dess nakna skullra bär.

YNGVE.
Ett folk, naturens barn, som hennes enfald leder,
Är värdt din eftersyn, och icke ditt förakt.
Det kan förfärligt bli, jemväl för ett af makt.

POMPÉ
Sänk, yngling, sänk din ton, gif akt till hvad du säger.
Du trotsar vördnans pligt, och rodnar ej derför!

YNGVE.
Höj mindre sjelf din röst i ett fiendtligt läger:
Af oss är spejarn den, kanske, som rodna bör.

POMPÉ.
Soldat! — hvem är då du? — omsider jag det frågar,
Med rätt af ett befäl, som djerfhet näpsa kan:

[ 48 ]

Hvem är, hvart syftar du, förvägne unge man,
Som följer mitt baner, och mig förnärma vågar?

YNGVE.
Den stund, på Nilens strand, jag kom att följa dig;
Då, med din här, du gick att dig mot Schytien vända,
Min arm dig egnad blef; den har dig tjent kanhända,
Mitt namn var ej din rätt, — och det blir gömdt hos mig.

POMPÉ, afsides.
I allt hans tal, hvad mod, hvad storhet röja sig!
(Till Yngve.)
Jag har ej glömt de prof, du mig af trohet gifvit;
Ej glömt Euxinens haf, och denna farans natt,
Då segrarn, som du följt, ett rof för böljan blifvit,
Om dina dar, för hans, du ej i fara satt.
Men ock, — hvad har ej skett, att dina tjenster löna?
Ditt rum, uti min här, blef rummet närmast mig;
De byten segern skänkt, de lagrar segern kröna,
Pompé sig ärat har att dela dem med dig.
Så namnlös du förblef, min stolthet det förnöjde,
Att jag en hjeltes börd i dina seder röjde.
Det har af dig berott, och, tro mig, gör det än,
Att äga i din chef, en stridsbror och en vän.
Men hvilket evigt hat, förborgadt i ditt sinne,
Med ständig omsorg doldt, och likväl ständigt röjdt,
Till fiendskap mot mig ditt stolta hjerta böjt,

[ 49 ]

Och dödar allt behag af dina tjensters minne?
Af hvilken retad harm, som du med möda styr,
Ser du, i den du frälst, en ovän som du skyr?
Hvad väcker denna harm, som från ditt öga ljungar?
Hvad är din börd, ditt land, ditt öde? yttra dig!
Om lyckan dig förföljt, kan hon förändra sig.
Om du ditt ursprung drar från någon af de kungar,
Hvars land jag underlagt med mina fordna krig;
Om jag en thron förstört, som burit dina fäder,
Förspillt en faders blod, som ropar efter hämd,
Säg, och jag återger ditt land och dina städer,
Ett ord, och för mitt brott försoning är bestämd.
Jag svär dig den vid Roms, och vid min egen heder.

YNGVE.
Jag har ej sökt din gunst, tag åter dina eder.
Mitt öde vet jag ej; min börd är den jag sagt.
Jag föddes bland de folk, ej vidt från Gangen skilda,
Som sträcka Schytiens namn till Asiens norra trakt:
Folk, som Philippi son till vördnad fordom bragt,
Men Romarn tror ännu barbariska och vilda,
Bestämda för dess ok, och värda dess förakt!
Min far, bland dessa folk, beklädt ett kall af makt.
Hans son, som lyckans hat till tidig motgång öfvat,
Förlorad för sitt namn och flyktig ur sin bygd,
Till fostrare har ägt de olyckor han pröfvat,
Och äger än, till stöd, blott hoppet och sin dygd.

[ 50 ]


POMPÉ.
Tro mig: förenom oss. Hvem helst du ock må vara,
Att jemna sig med dig, är ej att stiga ner.
Glöm hatet, blif min vän; Pompé dig derom ber.
Kanske hans tänkesätt är värdigt att besvara.

YNGVE.
Jag är ej känslolös för detta ädelmod.
Din sinneshöjd, Pompé, går opp emot din ära.
Du tänker Schyten vild. Känn honom: han är god.
Hans bröst kan tacksamhet, och kan ej fruktan bära;
Han kan ej skänka dig sin frihet, men sitt blod.
Den vänskap du begär, beror af dig att vinna:
Följ samma tänkesätt mot verlden, som mot mig;
Släck ut det härjningsbloss ditt högmod tändt att brinna.
Och trotsa verlden ej med orättvisa krig.

POMPÉ.
Min stolthet, af ditt tal, sig kunde sårad finna:
Hon glömmer sig. — Pompé dig blott med undran hör.
Du är ej Romare, och talar, som du gör?
Den jord, som burit dig, är ej en jord för trälar.
Naturen kastar då, (af hvad försyn bestämdt?)
I alla länder frön till dessa stora själar,
Som väga opp hvarann, att hålla verlden jemt!
Du hatar då den glans, som segrars ära sprider?

[ 51 ]


YNGVE.
Jag hatar våld, Pompé. Och hämnar, om jag kan,
På den som öfvar det, den svaga som det lider.
Den lott kan finna mig, en dag, som honom fann.


TREDJE SCENEN.

POMPÉ. YNGVE. MILO.


MILO, till Pompé.
Jag bär, från Schytiens kung, hans mötes-tro tillbaka;
Ett ögonblick ännu, och han vill synas här.
Bland stridande parti'n, som äfven Schytien skaka,
Han står på fallets brädd, förlåten af sin här.
Man fordrar, ur hans hand, med allmän klagan åter
En höfding, hvars förlust man honom förebrår;
En son, soldatens hopp, som sedan trenne år,
I främmande klimat hans fader tråna låter.
På fältet förelyst af Yngves höjda glaf,
Sarmaten, fordom djerf att alla bragder våga,
I saknad af det mod hans efterdöme gaf,
Står tveksam vid sitt tält, och hvilar på sin båga.
Det djupa lägret fylls af stumma kämpars tropp;
Förkolnadt är det mod, som förr så krigiskt brunnit.
Om Yngves återkomst, de löften hären vunnit,
Med falska Gudars röst bedragit Schytens hopp.
Och sjelfva Yngves far af alla mest bedragen,

[ 52 ]

Som ser sin throns förlust i en förlorad strid,
Och sin förtrutna här, af modlöshet betagen,
Till hvilket pris den gifs, är nöjd att köpa frid.
 
YNGVE.
Hans namn till Nilens strand med folkens bifall hunnit;
Han tigger ej om frid: man har bedragit dig.
Den son du talar om, ur verlden ej försvunnit,
Och Rom, så stolt det syns, har ofta, i dess krig,
Den dygd det saknat sjelf, hos fienderna funnit.

POMPÉ.
Af dessa kunskaps ljus du ensam vet att ge,
Af detta nit du hörs för Oden rykte bära,
Hvad bör jag sluta?

YNGVE.
Det, — att händelsen, kanske,
Hvad andra kunnat fly, åt mig har kunnat lära.
Det, — att mot våld och list, är hatets pligt, Pompé,
Naturens första rop, i alla bröst af ära.
 
POMPÉ.
Den frihet, till hvars bruk min vänskap gaf dig rätt,
Man kunde lära dig att ej dess gränsor glömma.
Ditt bifall gör ej lag för mina tänkesätt;
Och jag befarar dem som strida, ej som dömma.

[ 53 ]

(Till Milo).
Vänd om till lägret: flyg; och innan nästa dag,
Baneret höj, bryt opp, och gif befäl till slag.
(Milo går.)


FJERDE SCENEN.

POMPÉ. YNGVE.

 
POMPÉ.
Rättvisans dygd är skön, och stort att yrka denna.
Men om det gafs en makt, mot hvilken hennes lag
Sig ofta stridig fann, och alltid fanns för svag,
Säg, är du lycklig nog att ej dess välde känna?
Och var du aldrig rörd af skönhetens behag?

YNGVE.
Hvem? jag? — hvart syftar du? (afsides) Ack! ... om jag älskat? — jag!
(Till Pompé.)
Tror du, af känslans eld, att endast Romarn lågar?
Du känner ej, Pompé, den dödlige du frågar.

POMPÉ.
Om den du älskat, led; om skymfad och förtärd,
Hon mante dig till hämd, — du droge ej ditt svärd?

YNGVE, med ifver.
Pompé! — till jordens gräns, bland vildaste nationer,
Hvar helst förtryckarn fans, jag flög, var viss derpå.

[ 54 ]

Ställ murar till hans värn af Latiens legioner:
Mitt svärd, ja, detta svärd hans hjerta skulle nå,
Fast genom öknars grus af tempel och af throner.

POMPÉ.
Och, efter hvad du gjort, om likväl åt en ann
Det pris du kämpat för, kanhända gafs att njuta?

YNGVE.
Dö skulle en af oss, Pompé, jag eller han!
Men .. detta mörka tal, .. hvad bör jag deraf sluta?
Hvad okändt sammanhang emellan hvad du sagt,
Och Oden, dina krig, och Roms begär till makt?

POMPÉ.
Åt Rom, med skyldig tro, min arm jag alltid länar,
Och Oden, tvifla ej, dess hämd förtjenat har.
Men, Oden har en son, mer brottslig än hans far,
En lycklig son, min vän, som större hämd förtjenar,
Mot honom vänds det svärd jag denna stunden drar.

YNGVE.
Mot Yngve?

POMPÉ.
Yngve sjelf.

YNGVE.
Den fiende du söker,
Du känner honom?

[ 55 ]


POMPÉ.
Nej, han i Egypten var,
Då jag, vid Schytiens gräns, de första lagrar skar;
Men namnets hjeltefrejd har nått mig, och föröker
Den svurna fienskap, jag ren till honom bar.

YNGVE.
Med hvilka fel mot dig har Yngve sig förbrutit?
Han äger ej ett namn, att mäta sig med ditt,
Och dina segrars glans, den glans ditt rykte spridt,
Han dem beundrat har, och säkert ej förtrutit.
 
POMPÉ.
Nog af, att han min harm, som all min afund gör.
Jag hatar hans förtjenst. Och om, till Schytens läger,
Pompé, af natten höljd, sitt eget budskap för,
Så döm, att denna jord det föremålet äger,
Hvars åsyn detta hat ännu fördubbla bör.

YNGVE (med häftighet).
Göm ej i gåtors moln det rysliga du säger;
Räds du att bli förstådd?

POMPÉ (förtörnad).
Styr ifvern, unge man, ..

YNGVE.
Du älskar. — Smädar jag?

[ 56 ]


POMPÉ
Om jag det gör, välan?
YNGVE.
Pompé, här gifs ej val, ej tvekan mellan tvenne,
Du älskar Yngves brud!

POMPÉ.
Säg mer: jag tillber henne.
Om du af ryktet hört dess värde, dess behag,
Mitt fel och mitt försvar det på en gång förkunnat.
Jag vet den äldre rätt hon Yngves kärlek unnat,
Men svärdets rätt är min, den ger, den följer jag.

YNGVE.
Af Asiens segrare det feltes detta drag.
Jag hade trott, Pompé, på ryktet om din ära,
En själ, som din, för stor att denna svaghet nära.
Men om, för andras rätt, du inga känslor bär,
Om hederns kända bud ej ens din vördnad äga,
Säg, tror du Thilda sjelf sitt värde glömma lär?
Tror du ett ögonblick dess hjerta skulle väga
Emellan döden, — och den kärlek du begär?

POMPÉ.
Jag tror man skyldig är, att bättre öfverväga
Hvad man, inför Pompé, bör dölja eller säga.
Din djerfhet vet ej gräns, och börjar trötta mig.
På hvart af dina ord min stolthet sårar sig.

[ 57 ]

Nämn mig ej Yngve mer, och nämn ej den hans maka,
Hvars öde och hvars hand af svärdets dom beror.
Men om du är hans vän, välan, så flyg tillbaka
I ödemarkers djup, der han förgäten bor;
Förkunna honom der det slag som honom ämnas.
Säg: Thilda är det pris som stridens öde ger;
Att offret af min hand hon ej med afsky ser;
Att hennes, innan kort, mig af en fader lemnas,
Hvars löften fört mig hit, hvars oförrätt jag hämnas;
Säg Yngve, om han är den man som ryktet sagt,
Så stödje han en far, till nödens tystnad bragt,
Så skydde han en brud, hvars trohet står i fara;
Säg, det är mot Pompé han henne skall försvara,
Som lemnar henne, först med lifvet, ur sin makt.

YNGVE, afsides.
Så mycket oerhördt, som samfält mig betungar,
Med skräck af åskans fall för mina sinnen ljungar.
(Till Pompé.)
Hvad är det då för hämd, som sökt af Thildas far,
Till ett förräderi hans ålderdom bedrar?
Förkränkare af rätt, nationers lugn och kungar!
Ibland ett dygdigt folk, af ingen söndring stördt,
Du då, med Romarns namn, dess laster äfven fört?
Det var ej nog för dig, att alla pligter glömma
Af folkrätt och förbund, på en gång brutna här;

[ 58 ]

Att, för en qvinnas skull, som eldar ditt begär,
Två skilda folkslags blod och Latiens skatter tömma.
Att lägga svek till våld, var det som feltes än.
Försåtlig krigare, så väl som trolös vän,
Du strider utan mod, du blygs ej stiga neder
Till hemliga förbund med Odens egna män!
Din gång, af natten höljd, dig nu till Asmun leder;
Hans läger syns — du ser dess eldar härifrån —
Men vägen är dig stängd;
(Han stiger framför honom.)
den stängs — af Odens son,
Af den förgätna prins, som ödemarker gömma!
(med häftighet.)
Drag svärdet; mellan oss kan döden ensam dömma.
Med någonderas blod skall jorden sköljas varm.
Om det ej lyckas dig att Yngves ådror tömma,
Så fall, och med hans svärd göm namnet i din barm.

POMPÉ, med förundran, i det han sätter sig till motvärn.
Du Yngve!
 
YNGVE, i det han anfaller.
Jag, tyrann! — beviset är min arm.
(De strida.)


[ 59 ]

FEMTE SCENEN.

POMPÉ. YNGVE. ODEN.

 
ODEN, med förundran längre ifrån.
Hvad? midt i lägrets famn, två Romare, som strida!
(Han nalkas dem.)
Är det på sådant sätt man Roms beskickning för?
Och mellan dragna svärd, som Oden kallas bör?

YNGVE.
Din undran rättvis är: upplysningen förbida.
Blott skilj från dina fjät ditt folk — och dessa bloss —
Sen, svär en Konungs ed, åt krigarn vid min sida,
Att kunna, när han vill, med trygghet lemna oss.

POMPÉ.
Spar, spar förrädare, att för min trygghet sörja.
Bär fram din hemlighet. Jag väntar: du kan börja.

ODEN.
Er strid — ert mörka tal, min undran lika få:
(Vinkar bort sitt folk.)
Välan?

YNGVE.
En gång, — och snart, — du begge skall förstå.
Men hvilket är det tal, som spridt sig i ditt läger.
Att man förrådt din thron, din ära och din ätt?

[ 60 ]

Att din försvundna son ej mer ditt minne äger?
Att, för en hånlig fred, (jag tolkar hvad man säger)
Till en begråten brud du säljer bort hans rätt?

ODEN.
Och du, hvem är du sjelf, hos hvilken, till min häpnad,
I åtbörd och i röst så sällsam likhet bor?
I detta sälskap sedd, i denna rustning väpnad,
Du kan ej vara den, mitt hjerta finna tror.
Men hvarifrån det nit, hvaraf din känsla lågar
För en fientlig prins, hvars rätt man kränka vågar?
Af samma växt som han, af nästan samma år,
(Så långt min skumma blick i mörkret sig ej irrar,)
Din röst med samma ljud mitt häpna öra slår...
Du har till minsta känt, mitt hopp det förespår,
Den afbild af dig sjelf, hvars öde dig förvirrar,
Hvars oförrätt din dygd ej liknöjdt skåda kan?
Om du har sett min son, hvar är han? lefver han?

YNGVE.
Han lefver denna son, han lefver än. Men svara:
Är det för evig blygd, att här ett ämne vara?
Och står ännu igen, till hvad han pröfvat har,
Att skymfas af en brud, och rodna för en far?

POMPÉ, till Yngve.
Gör slut på mörka ord, som tiden blott förhala.
Om nesan af ett svek dig hindrar derifrån,

[ 61 ]

Så har jag mod, jag sjelf, att vara sann och tala.
(Till Oden.)
Välan, du Gudars tolk, du känner ej din son?

ODEN.
Min son... i denna drägt, och sänd från Romarns läger!
J Gudar, Schytiens hägn! Bedrar mitt hjerta mig?..

POMPÉ.
I deras dolda råd den kända del du äger,
Är sen att lemna ljus om deras gunst för dig.

YNGVE.
Hör opp att skymfa. Räds, det kunde slutas illa.
Ja, Oden, det är sant, det är din son du ser.
Må hända himlens gunst dig honom återger.
Men tro mig, hör mitt råd, en rättvis undran stilla;
Låt denna Romarn gå, och fråga mig ej mer.

ODEN, omfamnar honom.
Må allt, må allt, min son, för glädjens känslor vika!
Kom, tryck mig till ditt bröst — Försyn! hvad händelse!

POMPÉ.
En annan väntar dig, mer oförtänkt, kanske.
Igenkänn med din son, din fiende tillika;
Fort, öfverlägg din hämd, — du talar med Pompé!

[ 62 ]


ODEN, med förundran och en rörelse af hot.
Pompé! —

YNGVE, till Pompé.
Förvägne man, som blott ditt högmod frågar,
Du trotsar utan skydd; du glömmer hvad du vågar.

ODEN.
Du kom då sjelf, Pompé, att här ditt budskap bli?
Du hade dina mått att inom Schytien taga.
Jag ser hvad värf om fred, du kom att föredaga;
(Med hotande stolthet.)
Men mins du krigets rätt mot allt bedrägeri?

POMPÉ.
Och denna blick af hot, den tror du mig förskräcker?
Nej, om bland dina fjäll jag också ensam stod.
Men vet, jemväl till dem, att Romarns åska räcker.
Vakt! —

ODEN.
Schyter!... (de synas.)

YNGVE, går emellan begge beväpnade Tropparna, som stöta tillsammans, skingrar och bortviser dem.
(Till Oden.)     (Till Pompé.)
Inga rop. — Och du! det larm du väcker,
Är också det ett prof af romerskt hjeltemod?

[ 63 ]

Om du dig sårad tror, och om du fordrar blod,
Så bjuds ännu den hämd, din arm förmår att taga.
Men yttra dig hvad skäl du har att dig beklaga:
Jag har dig följt, Pompé; har dolt min härkomst — men,
Jag har dig ej förrådt, ej visat mig din vän,
Ej sökt att dig med svek till Schytiens läger draga,
Och ryser för ett våld, föröfvadt på den svaga.
Du flykten öppen har; min far beskyddar den.

POMPÉ.
Ditt oförfarna bröst af tidig stolthet sväller;
Men tiden komma kan, som denna stolthet fäller.
Med detta höga mod, hvars larf du alltid bär,
Hvi röjdes ej din börd i skötet af min här?
Hvi dröjdes att ditt namn en fiende förklara,
Tills midt ibland ett folk, tillreds att dig försvara?
Din list försigtigt fann, att för en hjeltes blick,
Din fega kärleksrätt i kufvadt hjerta sluta,
Tills du i säkert skydd det låga nöjet fick,
Att trotsa en rival, och hans förvirring njuta.
 
YNGVE.
Du rasar, Roms Tribun, gå, jag förlåter dig;
Gå, den som hämnas kan, kan äfven styra sig.
 
POMPÉ.
Det skall till verldens dom åt tidens häfder lemnas
Af oss hvem skymfa lärt, och hvem som lärt att hämnas.

[ 64 ]

(Till Oden, i det han vänder sig att gå.)
Och du som, till förakt af en bedragen verld,
Ej blygts berömma dig, att Gudars rådslag dela;
Hon stundar dig den näpst, du ock af dem är värd.
Se der, ett Guda-svar, hvars visshet ej skall fela,
Ett Guda-svar, bestyrkt af tretti tusen svärd!

ODEN.
Med alla skäl till hämd, en trotsad konung äger,
Pompé min vördnad har, försvarslös i mitt läger.
Jag ärans första bud och tapperhetens mins:
En ovän, utan värn, är helig hvar han fins.
Jag vet, för Odens thron, de faror som du stiftat,
Ditt hopp, din del i allt, som här i Schytien händt;
Vet, med hvad frön till agg du, hemligt låg, förgiftat
Förförda bröst, dem du från deras pligter vändt.
Ett fruktadt folks förtryck har smickrat dig, kanhända;
Jag upprorsandan sett i mina härar tända
Det bloss hon, af din hand, till Schytiens härjning fått,
Och mina höfdingar mot deras konung vända
Den vigt af ett befäl, de ägt af honom blott.
Roms gamla bruk du följt att folkens ok bereda,
Hvars segrars konst är byggd på konsten att förleda.

[ 65 ]

Jag har mig allt bekant; och glömmer allt. — Mitt hat
Den helgd bevara vet, du äger som Legat.
Ditt sändebud, Pompé, i dig jag ser och hedrar.
Men, om till låga ord mot oss du stiger ner,
Då glömmer jag ditt värf, och ser hos dig ej mer
Ett värde som du kränkt, ett namn som du förnedrar.

POMPÉ.
Du talar högt: men lär, hvad du ej än förstår,
Att ångern, hos en svag, i hotets följe går.
(Han skyndar bort.)


SJETTE SCENEN.

ODEN. YNGVE.

 
ODEN.
Nej himlen och mitt hopp din grymma spådom jäfva;
Än är ej Odens folk af Odens Gudar glömdt.
Förblifvom endast män, min son, som icke bäfva
För hvilka ödens prof hvartill oss lyckan gömt.

YNGVE.
Till hvilka har hon dröjt att Yngve återföra?
Gör slut och säg, min far, hvad jag förskräcks att höra:

[ 66 ]

Säg: lefver jag ännu, är jag till döden dömd?
Säg: Thilda är hon falsk? och Yngve, — är han glömd!

ODEN.
Pompé dess löften fått, så långt af ryktet kännes.
Men sveket, tvifla ej, är Amuns mer än hennes:
Hvem vet ej, för en far, dess undergifvenhet?
 
YNGVE.
Den falska! — och sitt brott hon äfven smycka vet! —
Ger lydnans helga namn åt trolöst brutna eder,
Besluter Yngves död, och gör sig det till heder!
Jag hade tänkt, min far, om af ett dödligt bröst
Den rena dygden sjelf sin boning nånsin gjorde,
Att hon i Thildas själ sitt tempel äga borde,
Regera med dess blick och tjusa med dess röst!
Du segrar då, Pompé, och Yngves död är svuren!

ODEN.
Så talar hjelten ej. Lef, för ditt folk, din far,
Njut sällheten, min son; men henne värdig var.

YNGVE.
Och sällheten för mig, hvar fins hon i naturen,
Om i ett fosterland hon icke sökas bör;
Och för mitt sista hopp, om hon sig flyktig gör,
Jemväl ifrån de fält, den bygd der jag är buren?

ODEN.
Hon fins bland dessa fjäll, men ej for svaga bröst,

[ 67 ]

Men ej i suckars blygd och veka nöjens lära:
Hon fins i lydnaden för högre pligters röst,
Och i det folkets väl, hvars spira du skall bära.
 
YNGVE.
Hvad gör mig detta folk och denna spiras ära,
Emellan thordöns moln, med svaga händer förd?
Ve den förklädda slaf, det offer af sin börd,
Som föddes till ett mål för menigheters yra!
Du sjelf, bedragne prins, du sjelf, må du bli hörd:
Hur tackar dig det folk, du grånat vid att styra?
Af sjutton trötta år, hvad bergar du för skörd?
 
ODEN.
En vis kan äga val af lugnet, eller vådan;
Men Oden tänka bör som kung, — och dö som sådan.

YNGVE.
Din son skall likna dig: han skänker dig sitt blod,
Han skänker dig ett lif, som han är glad att sluta.
Den skymfade bör dö; hans sista dygd är mod,
Hans sista tröst är hämd, och den skall Yngve njuta.
Jag kunde förebrå min lott en våldsam far,
Hvars stolthet utan gräns, hvars obevekta sinne,
Med samma grymma dom sin son förbannat har
Ur sina fäders bygd och ur sin makas minne;
Men redan brottets frö i hennes hjerta var,
Och tidigt, eller sent, ett trolöst bröst — bedrar.

[ 68 ]

Min hämd sitt offer valt, och Asmuns lif skall gälda
De tårar Schytien sett för dotterns otro fällda.
 
ODEN.
Hans trolöshet var stor, jag nekar ej hans brott.

YNGVE.
Hans dotters mer ännu; hans dotter längre gått.
O du, som evigt gör min sällhet eller smärta,
Du afgud för min själ, du var då qvinna blott!
Frånvarelsen hos dig, som andra allt förmått,
Och sveket fann en väg till sjelfva Thildas hjerta!
Hon var då, äfven hon, som hopen af dess kön,
Förföriskt öm, och falsk! föraktelig och skön!
 
ODEN.
Hon älskade dig dock.

YNGVE.
Jag trodde det, bedragen.
Dess kärlek var den sol, som lifvade min vår.
Det fans, — så var min själ af hennes blick betagen,
Ej någon dygd så hög, ej någon bragd så svår,
Bland fäderna berömd, af hjeltar företagen,
Dit jag, på hennes vink, ej följt i deras spår.
Hon skulle gjort mitt namn kanhända värdigt dagen.
O, villans ljufva tid! o, mina förra år!

[ 69 ]


ODEN.
Det gifs för detta namn en öppnad väg till ära;
Du väntas af Pompé, och segern höjt sin krans.
Förtjena den, min son; du har en arm, en lans,
Ett bröst för hämden gjordt, och rätt att den begära.
Var viss att ödets dom tar svärdets lagar an.
Den hand man skänkt Pompé ännu bestridas kan.
Ditt mod kan dig ännu en brud tillbaka gifva,
Och Thildas far ännu en far åt Yngve blifva.

YNGVE.
Han! då för en rival han offrar mig i dag?
Han! då han af Pompé sig nedrigt låtit vinna?

ODEN.
Hans själ, ej gjord för brott, men häftigt rörd, men svag,
Har kunnat någon stund af hämdens åtrå brinna;
Men har han sett sitt fel, och skyr sitt företag.
Blott segra: allt beror på lyckan af ett slag,
Och segerns son är gjord att allt förändradt finna.
Kom. —

YNGVE.
Asmun dig förrådt, hans dotter mig bedrar;
Och kärleken försmår den rätt han återtar.
Men kom; för mig står qvar ännu att eftertrakta
En öfrig sällhet, — den, att hämnas — och förakta!


[ 70 ]

SJUNDE SCENEN.

ODEN. YNGVE. SIGURD.


SIGURD.
Drott, faran är förhand, och striden kallar oss.
Från våra högsta fjäll, vid nattens tända bloss,
Man ser, med romerskt hot, de höjda vapnen ljunga,
Och hör af hofvars dån de vida fälten gunga.
I lägret, bland ditt folk, man Thildas fader ser,
Med redan väpnad arm, och följd af sina svurna,
I åtbörd och befäl förråda mer och mer
De trolösa förslag, ej längre hemligt burna,
Som han en vådlig vigt af år och tårar ger....

ODEN, med bestörtning.
Han? Asmun? han som nyss.. J Gudar! hämnen er!
Du går, bedragna far! att svekets följder lära.

SIGURD.
Han talar uppenbart om Rom, dess segrars ära,
Dess mildhet och dess tro mot dem det underlagt;
Om vådan af dess hat, om den att vapen bära
Emot en öfvad här af öfverlägsen makt.
Men Schyten vaknat har; han hotas, han vill strida;
Han hatar romerskt ok; hans kung är honom kär;
Hans enda skäl till knot, hans enda saknad är,
Att icke se den prins, som fordom, vid hans sida,
Gaf styrelse och kraft åt vapnen som han bär.
Med jemna leders tyngd han sig i fältet kastar,

[ 71 ]

Och vänder, bättre lärd, med återhållen harm,
Den stolta Romarns konst emot dess egen barm.
Min Konung, det är tid att synas: faran hastar.
 
ODEN.
Jag är tillreds, min vän. Den krigare du ser,
Skall stödja mina fjät; känn, Sigurd, känn med häpnad,
Vid sidan af din kung, i denna rustning väpnad,
Den länge sörjda son, som himlen återger.

SIGURD, med bestörtning.
Prins! - hvilken Gudamakt har fört och skyddat er?

YNGVE.
Mig? Hämden!

ODEN, till Yngve.
Hör ett råd, som händelsen mig länar.
Den fäster lyckans gunst, som deraf sig betjenar.
I väntan af det skepp, som svikit mina mått,
Jag lofvat åt min här i dag dess höfding åter:
En slump mig längre för, än mina råd förmått,
Och till mitt ändamål sig bättre bruka låter.
Blif okänd som du är, af intet öga sedd;
Men hastigt, blixten lik, att bryta fram, beredd;
Då redan, här mot här, du ser i fältet nära,
Då lans mot lans är sträckt, då sköld mot sköld är vänd,
Då kom, då blixtra fram, då, som af himlen sänd,

[ 72 ]

Med dundret af din röst de svurnas tropp förfära;
Och lifva segerns mod, med visshet om dess ära.
En syn, så utom hopp, så lyckligt underbar,
Som thordön i dess fall, de häpna bröst skall röra,
Och Yngves återkomst, förutsagd af hans far,
Min fordna myndighet ännu fördubblad göra,
Och låna mina ord en helgd af Guda-svar.
 
YNGVE.
Till svärdet! Nog af ord; jag blygs att höra flera.
Blott säg hvar jag kan dö, och det tillfyllest gör.
Du enda, som var född, att i min själ regera, —
Det är ej mer för dig jag segrar eller dör!
Han varit denna tid, han skall ej komma mera!