Napoleons officer/En hjälte

←  För hennes skull

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood En hjälte

Hans skarpa klinga  →

II.
EN HJÄLTE

Har jag nånsin talat om för er, go’ vänner, de omständigheter, som voro förknippade med mitt inträde vid Conflans’ husarer, vid tiden för Saragossas belägring och den rätt märkliga bedrift, jag utförde i samband med stadens intagande? Jaså, inte? Då har ni verkligen ännu något som är värt att höra. Jag skall berätta det alldeles så som det tilldrog sig. Med undantag av ett par manliga vänner och ett eller par tjog damer äro ni de första, som fått höra denna historia.

Ni böra då först veta att det var vid andra husarregementet — de så kallade Chamberans husarer — jag tjänat såsom löjtnant och ung kapten. Vid den tiden jag nu talar om var jag bara tjugufem år, oförvägen och överdådig som trots någon i den stora armén. Det föll sig så att kriget kommit att avstanna i Tyskland, medan det alltjämt rasade i Spanien. Kejsaren, som önskade förstärka vår armé i Spanien, transporterade mig till förste kapten vid Conflans’ husarer, som vid den tiden tillhörde femte armékåren under marskalk Lannes.

Det var en lång resa från Berlin till Pyrenéerna. Mitt nya regemente utgjorde en del av den styrka, som under marskalk Lannes’ befäl höll på att belägra den spanska staden Saragossa. Jag styrde alltså min häst åt det hållet och inträffade omkring en vecka senare i det franska högkvarteret, varifrån jag hänvisades till Conflans’ husarers läger.

Ni har helt säkert läst om den ryktbara belägringen av Saragossa, och jag vill bara säga, att ingen general kunde hava en svårare uppgift än den som förelåg general Lannes. Den ofantliga staden var fylld av en hord av spanjorer — soldater, bönder, präster — alla intagna av det mest ursinniga hat till fransmännen och det vildaste beslut att hellre förgås än kapitulera. Där voro åttiotusen man i staden, under det belägringshären räknade blott trettiotusen. Vi disponerade emellertid över ett kraftigt artilleri, och våra ingenjörtrupper voro utmärkta. Det har aldrig varit en sådan belägring. Det är ju vanligt, att staden faller sedan befästningarna tagits, men här började den egentliga striden först sedan forten erövrats. Varje hus var en liten fästning, varje gata ett slagfält, så att vi endast helt långsamt, dag för dag, kunde bana oss väg, i det vi sprängde husen med deras garnisoner i luften, tills mer än halva staden jämnats med marken. Den återstående delen var emellertid alltjämt lika hårdnackad och lämpade sig så mycket bättre till försvar som den bestod av ofantliga kloster för munkar och nunnor, med murar tjocka som bastiljens, vilka inte voro lätta att slå ned. Sådant var läget, då jag anslöt mig till armén.

Jag vill nu erkänna för er att kavalleri inte är av något synnerligt gagn vid en belägring, ehuru det fanns en tid, då jag icke skulle tillåtit någon annan att göra en dylik reflexion. Conflans’ husarer kamperade söder om staden och hade till uppgift att genom patrullering förvissa sig om, att ingen spansk styrka kunde obemärkt rycka an från det hållet. Regementschefen var ingen framstående militär, och regementet befann sig vid denna tid på långt när inte i det utmärkta skick, det sedermera uppnådde. Redan den första aftonen observerade jag ett och annat, som stötte mig för huvudet, ty jag hade höga anspråk, och det förargade mig att se ett illa ordnat läger, en vårdslöst ryktad häst eller en slarvigt klädd husar. Den aftonen superade jag med tjugosex av mina nya officerskamrater, och jag befarar att jag i mitt nit alltför tydligt lät dem förstå, att jag fann ställningar och förhållanden här rätt mycket avvika från vad jag varit van att se vid vår armé i Tyskland. Det blev tyst i mässen efter mina anmärkningar, och jag förstod att jag varit oförsiktig, då jag såg de ögon man gav mig. Översten var i synnerhet ursinnig, och en storvuxen major — han hette Olivier och var regementets slagskämpe — som satt mitt emot mig, vred sina väldiga mustascher och blängde på mig som om han velat sluka mig levande. Jag kände mig emellertid inte stött över hans hållning, ty jag insåg, att jag verkligen burit mig mindre grannlaga åt och att det skulle göra ett dåligt intryck, om jag redan den första aftonen råkade i gräl med en av mina förmän.

Jag tillstår att jag så till vida haft orätt, men nu ska’ ni få höra hur det sedan gick. Efter supén lämnade översten och några andra officerare rummet — mässen var nämligen förlagd till en bondgård. Ett dussin eller så omkring stannade kvar, och sedan en säck spanskt vin inrekvirerats, gjorde vi oss en glad stund. Major Olivier ställde nu några frågor till mig angående vår armé i Tyskland och den roll jag själv spelat i fälttåget. Livad av vinet drog jag den ena historien efter den andra. Det var ju inte så underligt, mina vänner! Ni ska’ helt säkert förstå mig — eller hur? Där borta hade jag varit mönstret för varje officer av min ålder vid armén. Jag var den skickligaste fäktaren, den oförvägnaste ryttaren, hjälten i hundra äventyr. Här fann jag mig inte blott okänd, utan även illa sedd. Var det inte då naturligt att jag önskade göra klart för dessa tappra kamrater vad slags karl de hade ibland sig. Var det inte en naturlig önskan hos mig att säga dem: »Var ni glada, gossar, det har ni skäl till! Det är inte någon vanlig karl, som i afton trätt in i er krets, utan det är jag, den kände Gerard, hjälten från Regensburg, segraren vid Jena, mannen som sprängde fyrkanten vid Austerlitz!» Jag kunde ju inte säga allt detta. Men jag kunde åt-

� minstone tala om några episoder, som skulle sätta dem i stånd att själva tänka något ditåt. Jag gjorde så också. De lyssnade oberörda. Jag fortsatte att berätta. Då jag slutligen talade om hur jag lett arméns Övergång över Donau, utbrusto alla i ett skallande gapskratt. Jag rusade upp, rodnande av blygsel och vrede. De hade animerat mig att fortsätta. Nu drevo de med mig. De voro övertygade att de hade med en storskrävlare, en lögnare att göra. Var det på det sättet jag blev mottagen vid Conflans’ husarer? Jag kramade sönder förödmjukelsens tårar, och detta ökade deras munterhet.

»Har ni reda på, kapten Pelletan, om marskalk Lannes är kvar vid armén?» frågade majoren.

»Jag tror han är kvar, herr major», svarade denne.

»Jag skulle sannerligen trott hans närvaro knappast behövlig numera, sedan kapten Gerard anlänt till armén.»

Åter en skrattsalva! Jag kan ännu se för mig ansiktena runt omkring, det satiriska uttrycket i deras ögon, de öppna munnarna — Olivier med sina svarta borstiga mustascher, den magre, sarkastiske Pelletan, de unga subalternerna, som höllo på att kikna av skratt. O himmel, vilken förolämpning! Men mitt raseri hade torkat mina tårar. Jag var åter mig själv, kall, lugn, behärskad, is utvärtes, eld invärtes.

»Törs jag fråga, herr major, hur dags regementet ställer upp?»

»Jag hoppas, kapten Gerard, att ni inte har för avsikt att ändra våra tider», svarade han, och åter brusto de i skratt, som emellertid tystnade, då jag lät min blick långsamt glida laget runt.

»Hur dags är uppställningen?» frågade jag kapten Pelletan med skärpa i rösten.

Ett impertinent svar svävade på hans läppar, men min blick hejdade det. »Uppställningen är klockan sex», svarade han.

»Jag tackar er», sade jag. Jag räknade sällskapet och fann att jag hade att göra med fjorton officerare, av vilka två tycktes komma direkt från Saint-Cyr. Ja kunde naturligtvis inte nedlåta mig att låtsa om deras taktlöshet. Återstodo alltså majoren, fyra kaptener och sju löjtnanter.

»Mina herrar», sade jag och såg från den ene till den andre, »jag skulle känna mig ovärdig detta ryktbara regemente, om jag icke begärde upprättelse för det ohöviska mottagande jag fått röna av er, och jag skulle anse er ovärdiga regementet, om ni under någon förevändning vägrade att giva mig den.»

»Vad det beträffar har det ingen fara», sade majoren. »Jag bortser från min rang och är beredd att i detta regementes namn giva er all den upprättelse ni kan önska.»

»Jag tackar er», svarade jag. »Men jag känner att jag måste ställa ett krav även på dessa andra herrar, som gjorde sig lustiga på min bekostnad.»

»Med vem vill ni då slåss?» frågade kapten Pelletan.

»Med er allesammans», svarade jag.

De sågo förvånade den ene på den andre. Därefter samlades de vid andra ändan av rummet, och jag hörde huru de viskade till varandra. De skrattade. Synbarligen trodde de sig ännu ha att göra med en huvudlös pratmakare. Nu kommo de tillbaka.

»Er begäran är ganska ovanlig», sade major Olivier, »men den skall emellertid beviljas. Hur föreslår ni, att duellen anordnas? Det är er sak att bestämma villkoren.»

»Jag väljer sabel», sade jag. »Och så tar jag er efter anciennitet och börjar alltså med er, major Olivier, klockan fem. Jag blir på det sättet i tillfälle att ägna herrarna fem minuter var, innan det blåser till uppställning. Jag måste emellertid bedja er vara av den godheten att närmare angiva mötesplatsen, då jag ännu icke hunnit lokalisera mig här.»

Min köld och min affärsmässiga behandling av saken gjorde intryck på dem. Löjet hade redan dött på deras läppar. Oliviers min var icke längre sarkastisk utan mörk och allvarsam.

»Det finns en liten öppen plats bakom stallarna», sade han. »Några hederssaker ha förut rangerats där, och det har gått bra för sig. Vi skola vara på platsen, kapten Gerard, på den av er bestämda tiden.»

Jag bugade mig just till tack för deras tillmötesgående, då dörren till mässen slängdes upp och översten kom instörtande med livlig oro målad i sitt ansikte.

»Mina herrar», sade han, »jag har blivit anmodad att på frivillighetens väg uttaga en officer i och för ett uppdrag i tjänsten, som innebär den allra största personliga fara. Jag vill inte dölja för er att saken är i högsta grad allvarsam, och att marskalk Lannes bestämt sig för en kavalleriofficer, emedan en sådan kan lättare undvaras än en infanteri- eller ingenjörofficer. Gifta män komma icke i fråga. Vem av de övriga anmäler sig som frivillig?»

Jag behöver inte säga att samtliga ogifta officerare genast trädde fram. Översten såg sig omkring något obeslutsam. Jag märkte tydligt hans dilemma. Det var den bäste, som borde väljas, men den bäste kunde också minst undvaras.

»Herr överste», sade jag, »må det tillåtas mig att göra ett förslag.»

Han fixerade mig skarpt. Han hade inte glömt mina anmärkningar under supén. »Tala!» svarade han.

»Jag tar mig friheten påpeka, herr överste, att detta uppdrag tillkommer mig både ur rättssynpunkt och av praktiska skäl.»

»Hur så, kapten Gerard?»

»Från rättssynpunkt såsom äldste kaptenen. Av praktiska skäl, emedan jag icke kommer att saknas vid regementet, då truppen ju ännu icke lärt känna mig.»

Överstens drag mildrades.

»Ni har verkligen rätt i vad ni säger, kapten Gerard», sade han. »Jag tror att ni i själva verket är den, som lämpar sig bäst för detta uppdrag. Om ni följer med mig, skall jag giva er instruktioner.»

Innan jag lämnade rummet sade jag god natt till mina nya kamrater och upprepade att jag stode till deras förfogande klockan fem följande morgon. De bugade sig under tystnad, och jag tyckte mig av uttrycket i deras ansikten märka, att de redan börjat få en riktigare uppfattning av min karaktär.

Jag hade väntat att översten genast skulle göra mig förtrogen med det uppdrag man givit mig, men i stället gick han tyst, och jag föjde efter. Vi passerade genom lägret och fortsatte över löpgravarna och de massor av sten, som markerade var den gamla stadsmuren stått. Där innanför var det en labyrint av gångar, som bildats mellan spillrorna av de hus, vilka förstörts genom ingenjörtruppernas minor. Stora ytor, där förut en folkrik förstad legat, voro nu övertäckta med splittrade murar och högar av tegelsten. Smala vägar hade blivit röjda genom ruinerna, och i hörnen hade lyktor blivit uppsatta till ledning för fotgängare. Översten skyndade framåt, tills vi slutligen efter lång vandring funno vägen spärrad av en hög gråstensmur. Bakom denna låg vår förtrupp. Översten förde mig till en byggnad utan tak, och där fann jag två generaler med en karta utbredd framför sig över en trumma. De lågo på knä och studerade den noga vid skenet av en lykta. Den ene, med det stätrakade ansiktet och den vridna nacken, var marskalk Lannes, den andre general Razout, chef för ingenjörtrupperna.

»Kapten Gerard har anmält sig som frivillig», sade översten.

Marskalk Lannes reste sig och tryckte min hand.

»Ni är en tapper karl, min herre», sade han. »Jag har en present att giva er», tillade han, i det han räckte mig ett litet glasrör. »Det är ett preparat, av doktor Fardet enkom tillrett för ändamålet. I yttersta mödfall behöver ni bara föra det till era läppar för att ögonblickligen dö.»

Det här var en skön början! Jag vill bekänna för er, mina vänner, att det gick en kall kåre utefter ryggen på mig och att håret reste sig på mitt huvud.

»Ursäkta mig, marskalk», sade jag, i det jag gjorde honnör, »jag har klart för mig att jag anmält mig till ett mycket farligt tjänsteuppdrag, men jag vet ännu ingenting om detaljerna.»

»Överste Perrin», sade Lannes strängt, »det är icke rätt att låta denne tappre officer frivilligt åtaga sig ett uppdrag, innan han fått veta något om de faror, för vilka han därmed utsätter sig.»

Under tiden hade jag emellertid återvunnit min självbehärskning.

»Herr marskalk», sade jag, »tillåt mig anmärka att ju större faran är, desto större är äran och att jag känner mig ångerköpt över mitt erbjudande endast om jag finner att jag icke kommer att löpa någon vidare risk.»

Det var ett ädelt tal, och mitt utseende bestyrkte det. Jag var en hjälteskepnad för tillfället. Då jag såg Lannes’ ögon med beundran fästa på mitt ansikte, kände jag mig gripen vid tanken på min lysande debut vid vår armé i Spanien. Om jag doge denna natt, skulle mitt namn dock icke förgätas. Mina nya och mina gamla kamrater, så olika i mångt och mycket, skulle dock hava en anknytningspunkt i sin kärlek till och sin beundran för Etienne Gerard.

»General Razout, förklara situationen!» sade Lannes kort.

Ingenjörgeneralen reste sig upp med passaren i sin hand. Han förde mig till dörren och pekade på den höga, grå muren, som reste sig över spillrorna av de förstörda husen.

»Där borta är fiendens nuvarande försvarslinje», sade han. »Det är muren till det stora by ‘Madonnans kloster‘. Kunde vi taga det, vore stadens fall säkert, men kontraminor hava blivit utlagda runt omkring klostret, och murarna äro så ofantligt tjocka att det skulle vara ett oerhört arbete att förstöra dem penom beskjutning med artilleri. Vi veta emellertid händelsevis, att fienden förvarar ett ansenligt förråd av krut i ett av de nedre rummen. Kunde man få detta att explodera, skulle vägen ligga öppen för oss.»

»Hur skall man kunna komma åt det?» frågade jag.

»Det vill jag nu söka förklara. Vi ha en fransk agent i staden vid namn Hubert. Denne tappre man har underhållit jämn förbindelse med oss och lovat att spränga magasinet i luften. Det skulle ske tidigt på morgonen, och i två dagar ha vi nu haft en stormkolonn av ett par tusen grenadjärer i beredskap, som bara väntat på att få begagna sig av bräschen. Men ingen explosion har avhörts, och under dessa dagar ha vi icke haft någon förbindelse med Hubert. Frågan är hur det gått med honom.»

»Och det är detta ni önskar att jag skall taga reda på?»

»Just det, ja. Är han sjuk, sårad eller död? Böra vi ännu vänta på honom, eller skola vi försöka ett anfall på annat håll? Vi kunna icke bestämma oss, förrän vi hört något från honom. Här är plankartan över staden, kapten Gerard. Ni ser, att inom denna ring av olika kloster ett antal gator grena ut sig från ett centralt beläget torg. Kommer ni så långt som till detta torg, så finner ni lätt katedralen i ena hörnet. Där kommer ni in på Toledogatan. Hubert bor i ett litet hus mellan en skoflickares butik och en vinkrog, till höger, när ni kommer från katedralen. Kan ni följa med?»

»Ja, för all del.»

»Ni skall söka finna hans bostad, taga reda på honom och höra efter om hans plan ännu är utförbar eller måste övergivas.» Han tog nu fram något som liknade en packe smutsig, brun flanell. »Se här», sade han, »en franciskanermunks dräkt. Ni skall finna den vara den ändamålsenligaste förklädnaden.»

Jag ryggade tillbaka. »Det där gör mig till en spion», utropade jag. »Visst kan jag väl gå i min uniform?»

»Omöjligt! Hur skulle ni kunna hoppas komma oantastad genom gatorna? Kom också ihåg att spanjorerna inte tåla fångar — ert öde blir detsamma i vilken dräkt ni än blir tagen.»

Det där var sant, och jag hade varit i Spanien länge nog för att veta, att ett sådant öde sannolikt vore liktydigt med något långt värre än blott och bart döden. Hela vägen från gränsen hade jag hört hemska historier om tortyr och stympning. Jag svepte in mig i franciskanerkåpan.

»Nu är jag klar.»

»Är ni beväpnad?»

»Jag har min sabel.»

»De komma att höra den skramla. Tag den här kniven och lämna sabeln här. Säg Hubert, att klockan fyra, strax före daggryningen, är stormkolonnen åter färdig. Här utanför är en sergeant, som visar er hur ni skall komma in i staden. God natt och lycka till!»

Innan jag hunnit lämna rummet, snuddade de båda generalernas trekantiga hattar vid varandra över kartan. Vid dörren stod en ingenjörsunderofficer och väntade på mig. Jag knöt repet omkring min kåpa, tog av björnskinnsmössan och drog kapuschongen över huvudet samt spände av sporrarna. Därpå följde jag tyst min vägvisare.

Det var nödvändigt att färdas försiktigt fram, ty murarna voro garnerade med spanska skiltvakter, som oupphörligen sköto på våra förposter. Smygande oss fram i skuggan av det stora klostret, klevo vi långsamt och försiktigt bland ruinerna, tills vi kommo till ett stort kastanjeträd. Här stannade sergeanten.

»Här går det lätt att klättra upp», sade han, »en stormstege kunde inte vara bättre. Klättra upp, så skall ni finna att översta grenen skall sätta er i stånd att komma upp på taket till detta hus. Sedan blir det er skyddsängel, som får ledsaga er — jag kan inte hjälpa er längre.»

I det jag hö!l upp den tunga, bruna kåpan, klättrade jag upp i det anvisade trädet. Halvmånen sken klart, och takåsen avtecknade sig skarpt mot den purprade, stjärnströdda himlen. Trädet stod i skuggan av huset. Jag kröp långsamt från gren till gren, tills jag var nära toppen. Jag behövde nu blott krypa fram ett stycke på en kraftig gren för att nå muren. Men plötsligen uppfångade mina öron ljudet av tassande steg, och jag kröp tätt intill trädstammen och sökte gömma mig i dess skugga. En man kom emot mig på taket. Jag såg hans mörka skepnad smyga sig fram i nedhukad ställning med sträckt hals och gevärspipan framskjutande. Hans hållning kännetecknades av försiktighet och misstänksamhet. Ett par gånger stannade han för att åter fortsätta tills han nått bröstvärnet några alnar från mig. Där intog han knästående ställning, lade an och sköt.

Jag blev så förbluffad över knallen i min omedelbara närhet, att jag höll på att ramla ned från trädet. Ett ögonblick var jag inte riktigt säker på om jag blivit träffad eller icke. Men då jag hörde ett hårt stönande underifrån och spanjoren lutade sig över bröstvärnet, högt skrattande, förstod jag vad som hänt. Det var den stackars trogne sergeanten, som stannat kvar för att se sista skymten av mig. Spanjoren, som upptäckt honom under trädet, hade skjutit på honom. Ni tycker kanske att det var bra träffat i mörkret, men det där folket begagnar muskedunder, laddade med stenar och metallskrot, så att de råka en lika säkert som jag skulle råka en fasan på sin gren. Spanjoren stod och kikade genom mörkret, då ett stönande nedifrån visade att sergeanten ännu levde. Skiltvakten såg sig omkring. Allt var lugnt och tyst. Kanske tyckte han det skulle vara trevligt att göra upp sluträkningen med den förhatlige fransmannen, kanske var han nyfiken att se efter vad han kunde ha i sina fickor. Vilket nu motivet må ha varit, lade han ned sitt gevär, böjde sig framåt och svingade sig över till trädet. I samma ögonblick borrade jag min kniv i kroppen på honom. Med ett väldigt brakande föll han genom grenarna och hamnade med en hård duns på marken. Där nerifrån förnams ljudet av en kort strid och ett par eder på franska. Den sårade sergeanten hade inte länge behövt vänta på sin hämnd.

Under några minuter vågade jag inte röra mig, då det syntes sannolikt att någon kunde lockas dit av bullret. Men allt var tyst utom att klockorna slogo tolv i staden. Jag kröp längs grenen och svängde mig ned på taket. Där låg spanjorens gevär, men det kunde inte vara mig till något gagn, då han hade kruthornet vid bältet. Och då det för övrigt, om det hittades, kunde varsko fienden att något inträffat, ansåg jag det klokast att kasta det över muren. Därefter såg jag mig om efter någon utväg att komma från taket ned i staden.

Det var tydligt att det enklaste sättet att komma ned var det som skiltvakten begagnat sig av för att komma upp, och hur det gått till fann jag snart. En röst ropade över taket: »Manuelo! Manuelo!» flera gånger, och i det jag kröp framåt i skuggan kunde jag i månskenet se ett skäggigt huvud, som stack upp ur en lucka på taket. Då mannen inte fick något svar på sina rop, klättrade han upp på taket, följd av tre andra, alla väpnade till tänderna. Ni förstår nu hur viktigt det är att icke åsidosätta små försiktighetsmått, ty hade jag låtit mannens gevär ligga kvar där jag fann det, hade en visitation blivit följden, och jag hade säkerligen blivit upptäckt. Som det nu var, fann patrullen intet spår av skiltvakten utan trodde tvivelsutan att denne följt räckan av tak vidare. De gåvo sig alltså skyndsamt i väg åt det hållet, och jag rusade, så snart de vänt mig ryggen, till den öppna takluckan och utför trappan, som ledde därifrån. Huset tycktes vara tomt, ty jag passerade igenom det och kom genom en öppen dörr ut på gatan.

Det var en trång och folktom gränd, men den mynnade ut i en bredare, mer trafikerad gata, där eldar brunno, omkring vilka en mängd soldater och bönder lågo försänkta i sömn. I staden rådde en så fruktansvärd stank, att man förvånade sig över hur människor kunde bo där, ty under de månader belägringen varat hade man icke gjort något försök att rengöra gatorna eller begrava de döda. En mängd människor gingo av och an mellan eldarna, bland dem många munkar. Då jag såg dem obehindrat komma och gå, tog jag mod till mig och skyndade i väg i riktning mot det stora torget. En gång reste sig en man från en av eldarna och hejdade mig, i det han fattade i ärmen på min kåpa. Han pekade på en kvinna, som låg orörlig på marken, och jag antar att han ville låta mig förstå, att hon var döende och att han önskade att jag skulle erbjuda henne kyrkans välsignelse. Jag tog emellertid min tillflykt till det lilla latin jag ännu kom ihåg. »Ora pro nobis», sade jag inifrån kapuschongen. »Te Deum laudamus. Ora pra nobis.» Jag lyfte min hand under det jag talade och pekade framåt. Karlen släppte min arm och lade sig tyst ned, under det jag med en högtidlig åtbörd fortsatte min väg.

Som jag tänkt mig, utmynnade denna breda gata i det centralt belägna torget, som var fullt av trupper och flammande eldar. Jag gick raskt utan att bry mig om ett par personer, som tilltalade mig. Jag gick förbi katedralen och följde den gata, som blivit mig anvisad. Då den var belägen i den stadsdel, som var minst utsatt för anfall, funnos där inga trupper, och gatan låg i mörker — endast från ett eller annat fönster trängde ett ljussken ut. Det var inte svårt att finna det hus, till vilket jag hänvisats, mellan vinkrogen och skomakarens. Något ljus syntes inte till, och dörren var stängd. Försiktigt tryckte jag på dörrklinkan, som genast gav efter. Vem som möjligen var där inne var inte gott att säga — nu måste jag i alla händelser taga risken. Jag sköt upp dörren och steg in.

Det var beckmörkt där inne, så mycket mer som jag stängt dörren efter mig. Jag trevade mig fram och stötte emot en bordskant. Nu stannade jag och funderade på vad som var att göra och hur jag skulle kunna få veta något om denne Hubert, i vars bostad jag befann mig. Ett misstag kunde icke blott kosta mig livet utan också äventyra lösandet av min uppgift. Kanske bodde han inte här ensam. Kanske hade han endast hyrt in sig i en spansk familj, och då skulle mitt besök vålla både hans och mitt fördärv. Sällan i mitt liv har jag varit mera villrådig. Men plötsligt hände något som kom blodet att stelna i mina ådror. Jag hörde en viskande röst alldeles i örat på mig. »Min Gud!» jämrade sig rösten i en ton av ångest. »Åh, min. Gud, min Gud!» Därefter hördes en snyftning i mörkret, varefter allt blev tyst.

Den kom mig att rysa, denna hemska röst. Men den kom mig också att hoppas, ty det var en fransmans röst.

»Vem där?» frågade jag.

Ett stönande, men intet svar.

»Är det ni, herr Hubert?»

»Ja, ja», framviskade rösten så lågt, att jag knappast hörde det. »Vatten, vatten för Guds skull, vatten!»

Jag gick i ljudets riktning, men endast för att stöta emot väggen. Återigen hörde jag ett stönande, men denna gång var det intet tvivel om att det kom ppifrån. Jag sträckte upp armen, men famlade i tomma luften.

»Var är ni då?»

»Här! Här!» viskade den sällsamma, darrande stämman. Jag lät min hand glida utefter väggen och träffade på en naken fot i höjd med mitt ansikte. Men så vitt jag kunde känna hade den intet underlag. Bestört ryggade jag tillbaka. Nu tog jag upp en fnöskdosa ur fickan och strök eld. När det först flammade till tyckte jag mig se en man svävande i luften framför mig och tappade dosan i förskräckelsen. Med darrande fingrar slog jag ännu en gång flintan mot stålet och tände nu inte bara fnösket utan även vaxstapeln. Jag höll upp den, och om min förvåning minskades, så ökades nu i stället min fasa vid den syn, som nu mötte mina ögon.

Mannen hade spikats fast vid väggen som en vessla på en logdörr. Grova spikar hade drivits in genom hans händer och fötter. Den arme stackaren var i själatåget och huvudet hade sjunkit ned på axeln. Han höll på att dö av törst lika mycket som av sina sår, och dessa omänskliga uslingar hade ställt en stor bägare vin på bordet framför honom för att stegra hans marter med en ny smärta. Jag förde den till hans läppar. Han hade ännu styrka att svälja, och hans matta ögon livades.

»Är ni fransman?» viskade han.

»Ja, man har skickat mig hit för att taga reda på vad som hänt er.»

»De upptäckte vem jag var. Därför ha de dödat mig. Men låt mig, innan jag dör, tala om för er vad jag vet. Lite’ mer vin, om jag får be! Fort! Fort! Slutet är mycket nära — mina krafter sjunka. Hör på vad jag har att säga. Krutet är lagrat i abedissans rum. Muren är genomborrad, och ledningen mynnar in i syster Angelas cell, näst intill kapellet. Allt var klart för två dagar sen. Då föll ett brev i deras händer, och jag underkastades tortyr.»

»Gode Gud! Har ni hängt här i två dagar?»

»Det förefaller mig vara två år. Kamrat, jag har tjänat Frankrike, inte sant? Gör mig då en liten tjänst. Stöt kniven i hjärtat på mig, käre vän! Jag bönfaller, jag besvär er att göra ett slut på mina lidanden.»

Mannens belägenhet var hopplös, och det hade varit den största välgärning att uppfylla hans bön. Jag kunde det dock inte. Men plötsligt fick jag en idé. I min ficka hade jag ju något som skulle skänka honom en ögonblicklig och smärtfri död. Det var mitt eget skydd mot tortyr, men denna arma själ var i ett trängande behov därav, och han hade gjort sig väl förtjänt om Frankrike.

Jag tog fram min lilla flaska och tömde den i vinbägaren. Jag stod just i begrepp att föra den till hans mun, då jag helt oförmodat hörde vapenslammer utanför dörren. Jag släckte ljuset i rappet och smög mig hastigt bakom gardinerna. I nästa ögonblick slängdes dörren upp, och två spanjorer klevo in, bistra, svartmuskiga män, klädda som borgare, men med musköten över axeln. Jag tittade genom springan mellan gardinerna i fruktan och bävan för att de följt mina spår, men det var tydligt att de kommit endast för att fröjda sina ögon med min landsmans olycksöde. Den ene av dem hade en lykta, som han höll upp framför den döende, varvid båda utbrusto i ett hånfullt skratt. Mannen med lyktan fick nu syn på vinbägaren, som stod på bordet. Han grep den och höll den med ett djävulskt grin framför Huberts mun, och när så den olycklige mekaniskt böjde ned huvudet för att nå den, ryckte han undan den och tog sig i stället själv en djup klunk därur. I samma ögonblick upphävde han ett högt skrik, förde häftigt handen till strupen och föll stendöd till golvet. Hans kamrat stirrade på honom i vild förfäran. Utom sig av vidskeplig fasa uppgav han ett gällt tjut och störtade som en vansinnig ur rummet. Jag hörde hans fötter i vild fart klampa mot gatstenarna, tills ljudet så småningom förlorade sig i fjärran.

Lyktan stod brinnande kvar på bordet, och då jag kom fram från mitt gömställe bakom gardinen, såg jag vid dess sken, att den stackars Huberts huvud fallit ned på bröstet och att han alltså var död. Den rörelse han gjort för att nå vinet med sina läppar, blev hans sista. Man hörde en klockas ljudliga ticktack, men i övrigt var allt tyst i huset. På väggen hängde fransmannens vanställda skepnad, på golvet låg spaniorens orörliga kropp, allt matt belyst av hornlyktan. För första gången i mitt liv genombävade mig en krampaktig skälvning av förskräckelse. Jag hade väl sett sina tiotusen man i alla tänkbara stadier av lemlästning utsträckta på slagfältet, men den synen hade aldrig angripit mina nerver så som anblicken av dessa två stumma figurer i det halvmörka rummet. Jag rusade ut på gatan likasom spanjoren, ivrig att bara komma ifrån detta hemska ställe, och jag hade hunnit till katedralen, innan jag fullt återhämtat mig. Där stannade jag flämtande i skuggan med handen tryckt mot hjärtat och sökte samla mina förvirrade tankar och uppgöra en plan för vidare åtgöranden. Då jag stod där andfådd, slog tornuret ovan mitt huvud två dånande slag. Klockan var alltså två. Klockan fyra skulle stormkolonnen vara på sin plats. Jag hade ännu två timmar på mig.

Katedralen var rikt upplyst, och en mängd människor strömmade ut och in. Jag steg in i tanke att få vara mera i fred därinne och så kunna i lugn och ro utstaka min plan. Det var verkligen en egendomlig syn som mötte mig, ty kyrkans inre hade förvandlats till sjukhus och tjänade dessutom såsom ett slags asyl och såsom magasin. I ett av sidoskeppen hade man lagrat livsmedel, det andra var fyllt med sjuka och sårade, under det att en hop husvilla stackare slagit upp sina bopålar i mittelskeppet och till och med tänt upp eld på mosaikgolvet för att laga mat. Många lågo försänkta i bön, och jag knäböjde också i skuggan av en pelare och bad av allt mitt hjärta, att det måtte lyckas mig att komma ur min kinkiga belägenhet med livet och i denna natt utföra ett hjältedåd, som skulle göra mitt namn lika frejdat i Spanien som det redan var i Tyskland. Jag väntade tills klockan slog tre, då jag lämnade katedralen och gav mig i väg till Madonnans kloster, där stormningen skulle äga rum. Ni som känner mig så väl förstår nog, att jag inte var den som ville helt beskedligt återvända till det franska lägret bara för att rapportera, att vår agent var död och att andra mått och steg måste vidtagas för att komma in i staden. Antingen skulle jag finna någon utväg att avsluta hans ofullbordade verk, eller ock skulle en förstekaptensbeställning bliva vakant på Conflans’ husarer.

Utan att antastas gick jag den breda boulevarden framåt, som jag redan beskrivit, tills jag nådde den stora, av sten uppförda klosterbyggnaden, som bildade försvarsställningens utanverk. Klostret bildade en fyrkant med en trädgård i mitten. I denna trädgård voro några hundra man samlade, ty det var naturligtvis bekant i staden, att fransmännen sannolikt skulle rikta sist anfall mot denna punkt. Ända hittills hade krigföringen i Europa varit en kamp mellan arméer. Det var först här i Spanien vi fingo lära oss vad det vill säga att föra krig mot ett folk. Å ena sidan är ett sådant krig föga ärofullt, ty vad är det väl för ära att besegra ett sådant patrask av gamla handelsmän, okunniga bönder, fanatiska präster, exalterade kvinnor och hela det övriga följet, varav garnisonen bestod? Å andra sidan är det till ytterlighet både obehagligt och farligt, ty sådana människor lämna en aldrig någon ro, iakttaga inga krigsregler och brinna av begär att på alla tänkbara sätt vålla en skada. Jag började inse hur vansklig och förhatlig vår uppgift i själva verket var, då jag betraktade dessa sammanrafsade och förvildade grupper omkring vakteldarna i den till Madonnans kloster hörande trädgården. Det tillkommer inte oss militärer att syssla med politik, men nog tycktes det redan från början likasom vila en förbannelse över detta vårt krig i Spanien.

Emellertid var det här inte rätta stunden att grubbla på sådant. Att komma så långt som till klosterträdgården var, som sagt, ingen konst, men att oantastad komma in i själva klostret var inte så lätt. Det första jag gjorde var att taga en promenad trädgården runt, och jag fick snart syn på ett stort fönster med glasmålningar, vilket måste tillhöra kapellet. Jag hade av Hubert fått veta, att abedissans rum, i vilket krutet magasinerats, låg nära kapellet och att ledningstråden dragits genom ett hål i väggen från någon närbelägen cell. Jag måste — kosta vad det ville — komma in i klostret. Där stod emellertid en post vid ingången, och hur skulle jag komma in utan att redogöra för mitt ärende. Men en plötslig ingivelse visade mig hur det skulle gå till. I trädgården fanns en brunn och vid brunnen en mängd tomma vattenhinkar. Jag fyllde ett par av dessa och närmade mig ingången. Vad man har för ärende, när man bär en hink med vatten i vardera handen, tarvar ju ingen närmare förklaring. Posten öppnade och släppte mig igenom. Jag befann mig i en lång stenlagd, av lyktor upplyst korridor med dörrar till nunnornas cellar på ena sidan. Äntligen hade jag då kommit in på stora landsvägen till lyckans tempel. Jag gick på utan tvekan, ty jag visste genom mina iakttagelser i trädgården hur jag skulle gå för att komma till kapellet.

Några spanska soldater drevo rökande omkring i korridoren, av vilka ett par tilltalade mig i förbifarten. Jag föreställer mig att de utbådo sig min välsignelse, och mitt »ora pro nobis» tycktes fullkomligt tillfredsställa dem. Snart hade jag kommit till kapellet, och det föll mig genast i ögonen att cellen näst intill begagnades såsom magasin, ty golvet framför dörren var alldeles svart av krut. Dörren var stängd och bevakades av en dubbelpost — ett par bistra karlar, av vilka den ene bar nyckeln i bältet. Hade han varit ensam, skulle det inte dröjt länge innan den varit i mina händer, men då han hade sin kamrat vid sidan, skulle det knappast lyckats mig att taga den ifrån honom med våld. Cellen bredvid krutmagasinet bortom kapellet måste vara syster Angelas. Den var halvöppen. Jag uppbjöd allt mitt mod, ställde vattenhinkarna i korridoren och steg obehindrat in.

Jag hade väntat finna ett halvt dussin spanska äventyrare, men den syn som i stället mötte mina ögon var långt mera förvirrande. Rummet hade synbarligen reserverats för några av nunnorna, som av en eller annan anledning vägrat att lämna klostret. Tre sådana funnos där inne, en äldre dam med sträng uppsyn, antagligen abbedissan, och två förtjusande unga flickor. De sutto tillsammans längst inne i rummet, men reste sig vid mitt inträde, och jag märkte, inte utan en viss förvirring, på deras sätt och ansiktsuttryck, att jag var både väntad och välkommen. I ett nu hade jag återvunnit min själsnärvaro och förstod genast hur landet låg. Då ett anfall mot klostret förestod, väntade naturligtvis systrarna att bliva förda till en säkrare plats. Sannolikt voro de bundna av ett löfte att icke lämna klostret förr än på närmare order och hade förständigats att invänta sådan i detta rum. I vilket fall som helst rättade jag mitt uppträdande efter denna förmodan, då jag ju hade klart för mig, att jag måste skaffa dem ur rummet och nu funnit en ypperlig förevändning att så göra. Jag sneglade mot dörren och fann, att nyckeln satt i på insidan. Jag vinkade nu åt nunnorna att följa mig. Abbedissan gjorde mig några frågor, men jag skakade otåligt på huvudet och gav henne åter ett tecken att följa med. Hon tvekade, men jag stampade i golvet och vinkade åt dem med en så befallande åtbörd att de genast lydde. De skulle vara säkrare i kapellet, och jag förde dem dit och lät dem slå sig ned i den del därav, som låg längst ifrån krutmagasinet. Då de tre nunnorna intagit sina platser framför altaret, klappade mitt hjärta högt av glädje och stolthet, ty jag insåg, att det sista hindret på min väg nu undanröjts.

Men hur ofta har jag icke erfarit, att faran kan vara överhängande just i ett dylikt ögonblick! Jag kastade en sista blick på abbedissan och märkte med bestörtning att hennes genomträngande, mörka ögon voro fästa på min högra hand med ett uttryck av förvåning, som alltmer övergick till misstänksamhet. Det var också två omständigheter, som voro särskilt ägnade att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Den ena var, att min hand ännu var röd av skiltvaktens blod, vilken jag stuckit ned uppe i trädet. Detta betydde dock i och för sig icke så mycket, då munkarna i Saragossa voro lika förtrogna med kniven som med bönboken. Men på pekfingret bar jag en tung guldring, en present av en tysk baronessa, vars namn jag inte bör nämna. Den glänste så vackert i skenet från altarlampan. En guldring på en munks hand är en omöjlighet, då han ju avlagt fattigdomslöfte. Jag vände mig hastigt om och skyndade till kapellets dörr, men olyckan var redan skedd. Då jag såg mig om, fann jag att abbedissan redan var på språng i full fart efter mig. Jag ilade ut genom dörren och vidare genom korridoren, men hon varskodde de båda posterna med gäll röst. Lyckligtvis hade jag sinnesnärvaro nog att också själv börja skrika och samtidigt peka framåt korridoren, likasom om vi båda sett efter samma person. I nästa ögonblick hade jag rusat förbi dem, sprungit in i cellen, smällt igen den tunga dörren och låst den på insidan. Med en regel upptill och en nedtill och ett ofantligt lås på mitten erbjöd den ett kraftigt motstånd mot uppbrytning.

Om de emeliertid haft förstånd nog att forcera dörren genom att antända ett fat krut utanför, så hade jag tvivelsutan varit förlorad. Det var deras sista möjlighet, ty jag hade hunnit till sista akten av mitt äventyr. Efter en serie av faror, som det endast varit få människor förunnat att överleva och berätta, befann jag mig nu äntligen vid ena ändan av mingången med Saragossamagasinet vid den andra. Ute i korridoren tjöto de som vargar, och muskötslagen kommo dörren att braka. Jag tog ingen notis om deras oväsen, utan såg mig ivrigt omkring efter den ledningstråd, om vilken Hubert talat. Naturligtvis måste den finnas på den sidan av rummet, som gränsade till krutupplaget. Jag kröp på händer och fötter och snokade i var springa, men såg inte ett dugg. Två kulor flögo genom dörren och tillplattades mot väggen. De dova slagen och knackandet blevo allt starkare. Jag såg en hög av något grått i ett hörn, skyndade dit och fann att det var — bara sopor. Nu gick jag och ställde mig vid sidan av dörren, där jag ej kunde nås av de insusande kulorna och sökte glömma det infernaliska oväsendet för att i stället tänka på var tråden kunde finnas. Hubert hade sannolikt placerat den med stor omtanke för att nunnorna icke skulle få syn på den. Jag försökte tänka mig, hur jag själv skulle rangerat saken, om jag varit i hans ställe. Min blick drogs nu magnetiskt till en bildstod av den helige Josef, som var uppställd i ett hörn. Man hade virat en grön girland omkring fotställningen med en brinnande lampa i grönskan. Jag skyndade dit och förde lövverket åt sidan. Ja, ja, där var verkligen en tunn svart tråd, som försvann genom ett smalt hål i väggen. Jag lutade lampan intill och kastade mig på golvet. I nästa ögonblick hördes ett åsklikt dunder, väggarna gungade och vacklade runt omkring mig, takbeläggningen ramlade ned, och de skräckslagna spanjorernas tjut överröstades av våra anstormande grenadjärers dånande hurrarop. Jag hörde det som i en dröm, en lycklig dröm, och sedan hörde jag ingenting mer.

När jag återfick medvetandet, fann jag mig stödd av två franska grenadjärer, och i mitt huvud sjöd det som i en gryta. Jag reste mig på sviktande ben och såg mig omkring. Rappningen hade fallit ner, möblerna hade kastats omkull, och det hade blivit remnor i muren, men dock ingen bresch. Klostermurarna hade i själva verket visat sig vara så solida, att explosionen icke kunnat spränga dem. Men å andra sidan hade den förorsakat en sådan panik bland försvararna, att vår stormkolonn lyckats tränga in genom fönstren och öppna portarna nästan utan motstånd. Då jag sprang ut i korridoren, fann jag den fylld med trupper och mötte marskalk Lannes sjä!v, som just inträdde med sin stab. Han stannade och lyssnade ivrigt till min berättelse.

»Utmärkt, kapten Gerard, utmärkt!» utropade han. »Dessa fakta komma att inrapporteras till kejsaren.»

»Jag beder», sade jag, »få fästa ers excellens uppmärksamhet på, att jag endast slutfört ett verk, som planlagts och påbörjats av herr Hubert, som offrade sitt liv för saken.»

»Hans tjänster skola icke glömmas», sade marskalken. »Emellertid, kapten Gerard, är klockan nu halv fem, och ni måste vara nära att förgås av hunger efter en så ansträngande natt. Min stab och jag frukostera i staden. Jag kan försäkra er, att ni blir en hedrad gäst.»

»Jag anhåller, ers excellens, att få komma något senare», sade jag. »Jag är för tillfället upptagen på annat håll.»

Han såg på mig med stora ögon.

»Så här dags?»

»Ja», svarade jag, »mina kåmrater, som jag aldrig sett förr än i går afton, bli inte belåtna, om de inte få se ännu en skymt av mig snarast möjligt på morgonen.»

»Au revoir då», sade marskalken och fortsatte sin väg.

Jag skyndade ut genom den söndersplittrade klosterporten. Framkommen till det taklösa huset, i vilket överläggningen ägt rum föregående afton, kastade jag av mig munkkåpan, satte på mig björnskinnsmössan och tog min sabel, som jag kvarlämnat där. Återigen husar skyndade jag framåt till den lilla dungen, som var den beramade mötesplatsen. Det gick ännu omkring i huvudet på mig efter krutexplosionen, och jag var alldeles utmattad efter alla de sinnesrörelser, som skakat mig under denna fasans natt. Jag minnes som en dröm denna vandring i den första grådaskiga morgongryningen, de glimmande lägereldarna runt omkring och sorlet från den vaknande armén. Jägarhorn och trummor kallade från alla håll infanteriet till uppställning, ty explosionen och skottlossningen hade täljt sin egen saga. Jag gick på med stora steg tills jag kom fram till den lilla korkeksdungen bakom stallarna och fick se mina tolv kamrater, som stodo samlade i en grupp med sina sablar vid sidan, inväntande min ankomst. De betraktade mig nyfiket, då jag närmade mig. Med mitt krutstänkta ansikte och mina nedblodade händer tog jag mig kanske ut som en annan Gerard än den unge kaptenen, som varit föremål för deras drift aftonen förut.

»God morgon, mina herrar!» sade jag. »Jag beklagar på det livligaste, att jag låtit er vänta, men jag har inte varit herre över min tid.»

De svarade ingenting, men fixerade mig fortfarande med ett egendomligt forskande, uttryck, i sina ögon. Jag ser dem för mig än i detta nu i rad bredvid varandra, långa och korta, kraftigt byggda och spensliga; Olivier med sina martialiska mustascher; Pelletan med sitt magra, markerade ansikte; unge Oudin, något het vid tanken på sin första duell; Mortier med ärret efter sabelhugget i den rynkande pannan. Jag tog av mig björnskinnsmössan och drog min sabel.

»Jag vill bedja er om en ynnest, mina herrar», sade jag. »Marskalk Lannes har inbjudit mig till frukost, och jag kan inte låta honom vänta.»

»Vad menar ni?» frågade major Olivier.

»Att ni löser mig från mitt löfte att giva er fem minuter var och tillåter mig att anfalla er alla samtidigt.» Jag stod redan en garde.

Deras svar var verkligen vackert och äkta franskt. Samma impuls hos alla tolv kom deras sablar att flyga ur skidorna till salut. Där stodo nu alla tolv orörliga, med hälarna tillsammans och sabeln mitt för ansiktet.

Jag tog ett steg tillbaka. Jag såg från den ene till den andre. Först trodde jag inte mina ögon. Dessa män, som förut gjort spektakel av mig, skänkte mig nu sin hyllning. Nu förstod jag allt. Jag såg vilket intryck jag gjort på dem och deras önskan att giva mig upprättelse. När en man är överansträngd och utmattad, kan han väl stålsätta sig mot faran, men icke bemästra sin rörelse. »Kamrater», ropade jag, »kamrater —!» men mera kunde jag icke få fram. Det var som om en osynlig hand fattat mig i strupen och velat kväva mig. I nästa ögonblick omslöts jag av Oliviers armar, Pelletan hade fattat mig i högra handen, Mortier i den vänstra, somliga klappade mig på axeln, andra på ryggen, från alla håll möttes jag av vänligt leende ögon. Och så kunde jag då förstå, att jag tagit Conflans’ husarer med storm.