Raskolnikov (Brott och straff)/3
← Andra delen |
|
Fjärde delen → |
TREDJE DELEN.
I.
Raskolnikov reste på sig och satte sig i soffan. Han vinkade åt Rasumichin att avbryta den ström av osammanhängande och ivriga tröstegrunder, som denne riktade till hans moder och syster, tog bådas händer i sina och såg innerligt än på den ena och än på den andra. Modern blev rädd för hans blick. Det låg i den icke endast ett uttryck av djup smärta, utan på samma gång jämväl något förstenat, nästan vanvettigt. Pulcheria Alexandrovna började gråta.
Avdotja Romanovna var blek, hennes hand darrade i broderns.
»Gå hem ... med honom», fick han fram med darrande, svag röst och pekade på Rasumichin, »i morgon, alltsammans i morgon ... Var det längese’n ni kommo?»
»Vi kommo i kväll, Rodja», svarade Pulcheria Alexandrovna; »tåget hade blivit mycket försenat. Men, Rodja, jag går inte ifrån dig nu för något pris! Jag stannar här i natt...»
»Plåga mig inte!» sade han retligt och gjorde en avvärjande rörelse med handen.
»Jag vill stanna hos honom!» ropade Rasumichin, »jag skall inte lämna honom en minut ... åt fanders med alla dem därhemma hos mig, de få förarga sig, så mycket de vilja. Min onkel kan vara värd för dem.»
»Hur skall jag kunna tacka er!» började Pulcheria Alexandrovna ånyo och tryckte Rasumichins hand; men Raskolnikov avbröt henne på nytt:
»Jag kan inte, kan inte!» upprepade han med nervös otålighet, »plåga mig då inte! Det är nog, gå er väg ... Jag kan inte mer ...»
»Kom, mamma lilla, låt oss åtminstone gå ut ur rummet ett ögonblick», viskade den förskräckta Dunja, »vi taga livet av honom, ser du ju.»
»Får jag då inte en gång se riktigt på honom efter tre långa års förlopp», sade Pulcheria Alexandrovna gråtande.
»Vänta litet», återtog han, »ni bringa allting i förvirring för mig, det snurrar snart omkring i huvudet på mig ... har ni sett till Lushin?»
»Nej, Rodja, men han vet, att vi kommit. Vi hörde, att Peter Petrovitj varit så vänlig och besökt dig i dag», tillade Pulcheria Alexandrovna förläget.
»Ja ... han var så vänlig ... Dunja, jag sade Lushin, att jag skulle kasta honom utför trappan ... och att han skulle dra’ åt helvete ...»
»Rodja, vad har du gjort? Du har visst ... du vill då väl inte säga ...» ropade Pulcheria Alexandrovna förskräckt, men teg och såg på Dunja.
Avdotja Romanovna betraktade sin broder uppmärksamt och väntade på, vad som vidare skulle komma. Nastaszja hade redan talat om tvisten för dem, för såvitt hon hade förstått och kunnat återgiva, vad som förefallit. De ledo båda mycket under denna ovisshet och väntan.
»Dunja», fortfor Raskolnikov med ansträngning, »jag tycker inte om detta giftermål, och därför får du avvisa Lushin redan med de första ord du talar med honom i morgon. Jag vill varken se eller höra av honom mera!»
»För Guds skull!» skrek Pulcheria Alexandrovna.
»Betänk, vad du säger, broder», sade Avdotja Romanovna häftigt, men lade genast band på sig, »du är nu kanske inte riktigt i stånd till ... du är trött», sade hon milt.
»Du tror jag yrar? Nej, det gör jag inte ... du gifter dig med Lushin bara för min skull, men jag vill inte taga emot något offer. Och därför skriver du till honom i morgon och slår opp med honom ... i morgon bitti vill jag läsa, vad du har skrivit och därmed basta!»
»Det kan jag inte!» ropade den förnärmade flickan; »med vilken rätt ...»
»Dunetjka, du är också så häftig, säg ingenting mera ... ser du då inte ...» sade den förskräckta modern och sökte lugna Dunja. »Ack, låt oss hellre gå.»
»Han yrar!» ropade Rasumichin, som ännu icke var alldeles nykter, »hur tordes han annars våga! ... I morgon äro alla de här galenskaperna borta ... Men i dag jagade han honom verkligen på dörren, det är sant. Nå, och den andre blev ond ... höll tal här, kramade ut all sin visdom för oss ... men till slut fick han ändå lov att laga sig i väg med svansen mellan benen.»
»Det är då således sant?»
»Vi träffas i morgon, broder», sade Dunja medlidsamt, »kom, mamma ... farväl, Rodja!»
»Hör du, syster!» ropade han till henne och samlade sina sista krafter, »jag talar inte i yrsel. Detta giftermål ... är en nedrighet. Om jag också är en skurk, så får du inte ... en av oss ... låt vara, att jag är ovärdig ... men jag vill inte finna mig i, att min syster också blir det. Antingen jag eller Lushin ... gå nu ...»
»Du har visst blivit tokig, tyrann!» vrålade Rasumichin. Men Raskolnikov svarade icke, kunde kanske icke heller svara mera. Han lade sig ned på soffan och vände sig alldeles utmattad om mot väggen. Avdotja Romanovna såg uppmärksamt på Rasumichin, hennes svarta ögon blixtrade; Rasumichin for tillsammans vid denna blick. Pulcheria Alexandrovna stod där som träffad av ett slag.
»Jag kan i varje fall inte gå härifrån», viskade hon till Rasumichin ... »jag stannar här ... på ett eller annat sätt. Vill ni följa hem Dunja?»
»Ni fördärvar allt därmed», svarade Rasumichin viskande och i upprörd sinnesstämning, »låt oss åtminstone gå ut på trappan. Nastaszja, lys oss! Jag svär er», sade han utanför dörren, beständigt viskande, »att han för en stund sedan var nära att gå löst på oss, mig och läkaren! Förstår ni ... till och med läkaren! Och han rättade sig efter honom bara för att inte reta honom och gick ut. Men jag gick ned hit inunder för att passa på honom, men under tiden klädde han på sig och sprang ifrån oss. Om ni nu bråkar mera med honom, är han i stånd att mitt i natten springa sin väg igen och göra något illa åt sig ...»
»Åh ... hur kan ni då säga något sådant!»
»Avdotja Romanovna kan inte heller vara ensam där i de möblerade rummen. Tänk bara, vad det är för ett hus! Kunde den där skurken, Peter Petrovitj, inte också ha hyrt er ett bättre logi ... förresten skall jag säga er, att jag är litet full ... därför är jag så ovettig ... men bry er bara inte om det ...»
»Jag vill gå ned till värdinnan här i huset och bedja henne att överlåta ett hörn åt Dunja och mig för i natt», sade Pulcheria Alexandrovna envist. »Jag kan inte låta honom vara ensam så där, det kan jag inte.»
De stodo på trappan alldeles utanför värdinnans dörr; Nastaszja stod ett steg högre upp och lyste dem. Rasumichin var mycket upprörd; då han nyss följde Raskolnikov hem, var han ännu helt frisk och munter oaktat den stora kvantitet dryckesvaror, han hade hällt i sig. Men hans nuvarande tillstånd gränsade till extas ... det var som om allt, vad han hittills hade druckit, än en gång steg honom åt huvudet med dubbel kraft. Han höll båda damerna i handen, föreställde dem alla möjliga förnuftsgrunder och för att de skulle så mycket mera uppmärksamma vad han sade, tryckte han vid vart ord deras händer så, att han nästan hade krossat dem som i ett skruvstäd. Han nästan slukade Avdotja Romanovna med sina blickar utan att genera sig det minsta. Då och då ryckte de sina värkande händer ur hans stora, knotiga tassar, men han märkte icke, varför de gjorde det utan grep endast så mycket fastare om dem på nytt. Om de i detta ögonblick hade bett honom, att han skulle kasta sig på huvudet utför trappan för att göra dem en tjänst därmed, hade han gjort det utan uppskov eller motstånd. Pulcheria Alexandrovna märkte väl oaktat sina bekymmer för Rodja, att den unge mannen var alltför excentrisk och att han tryckte hennes hand mycket för hårt. Men då han efter hennes mening hade sörjt för dem som ett slags försyn, så försökte hon att icke lägga märke till hans exalterade väsen. Avdotja Romanovna hyste samma bekymmer för Rodja som modern, men ehuru hon icke var rädd av naturen, ingöto dock Rasumichins ögon, som lyste med vild glans, en sådan fruktan och rädsla hos henne, att endast den oändliga tillit till honom, som Nastaszjas berättelse hade väckt hos henne, avhöll henne från att springa sin väg och taga modern med sig. Hon förstod dessutom, att hon likväl icke skulle kunna hinna undan honom. Tio minuter därefter hade han blivit något lugnare. Rasumichin förstod nämligen konsten att oaktat sitt icke normala tillstånd sätta dem in i förhållandena och de förstodo genast, med vilken de hade att göra.
»In till värdinnan? Omöjligt ... dumheter!» svarade han Pulcheria Alexandrovna med bestämdhet. »Om ni också tio gånger vore hans mor ... så gör ni honom rasande, om ni stannar här och så vete tusan, vad det kan hända därutav! Hör nu på, vad jag skall göra. För ögonblicket stannar Nastaszja hos honom och jag följer er hem, ty ni kunna inte gå ensamma på gatan vid den här tiden på natten. I det avseendet är det hos oss i Petersburg ... men, nog om det! Så springer jag genast tillbaka hit och ger er på hedersord besked om en kvart, säger er, hur han har det, om han sover o. s. v. Därpå, hör ni, springer jag hem till mig ... det är främmande hos mig och de äro alla fulla ... hämtar Sossimov, läkaren, som sköter honom ... han blir aldrig full ... släpar honom med mig hit till Rodja och kommer så strax tillbaka till er. Ni får alltså två gånger besked inom en timmes förlopp ... och därtill av läkaren; ni förstår, av läkaren själv, inte bara av mig! Skulle det stå dåligt till, så svär jag, att jag skall följa er hit igen, men går det bra, så skola ni lägga er att sova. Jag skall tillbringa hela natten ute i förstugan, för att han inte skall märka något; Sossimov låter jag däremot ligga i värdinnans våning över natten för att ha honom till hands. Vilken tro ni väl han är bäst i behov av, er eller läkaren? I vart fall är väl ändå läkaren nyttigast, inte sant? Låt oss därför gå hem nu. In till värdinnan kunna ni inte komma; jag kunde det kanske, men inte ni, hon skulle inte låta er komma in för det ... nå, för det hon är dum. Hon skulle bli svartsjuk på er, både på Avdotja Romanovna och på er ... men alldeles säkert på Avdotja Romanovna; hon har en mycket oberäknelig karaktär! ... men ... jag är också så dum ... låt oss lämna detta! Kom nu! Har ni förtroende till mig? ... litar ni på mig eller ej?»
»Kom, mamma», sade Avdotja Romanovna, »han skall hålla sitt löfte. Han har redan en gång förut kallat bror Rodja tillbaka till livet; och om läkaren verkligen beslutar sig för att ligga här över natten, vad kan väl vara bättre?»
»Ja, ja ... ni ... ni förstår mig, för ni är ... en ängel!» ropade Rasumichin hänryckt, »låt oss gå. Nastaszja, gå genast upp och stanna hos honom med ljuset. Om en kvart är jag här igen ...»
Pulcheria Alexandrovna var väl ännu icke alldeles övertygad, men hon gjorde icke flera invändningar. Rasumichin bjöd dem båda armen och drog dem nedför trappan. Modern hyste dock ännu betänkligheter ... »om han nu också är god och rask, skall han väl verkligen kunna hålla, vad han har lovat? ... i detta tillstånd? ...»
»Åh ... jag förstår, ni tror ... därför att jag är i en sådan sinnesförfattning!» avbröt han henne i hennes tankar, som om han hade gissat vad hon tänkte på, medan han med sina långa ben tog så stora steg, att damerna knappt kunde följa med, vilket han förresten alls icke lade märke till.
»Dumheter! Det vill säga, jag är så full som en kaja; det skall ni inte bry er om; det kommer förresten inte av att jag druckit ... först då jag såg er, steg det mig åt huvudet ... Men, vad mig beträffar, bry er inte om det; jag säger, att jag inte är er värdig ... inte på minsta sätt är jag er värdig! När jag har följt er hem, slår jag genast ett par ämbar vatten över huvudet på mig här vid kanalen och så är jag nykter igen. Om ni bara visste, hur mycket jag håller av er bägge två ... skratta inte, bliv inte ond på mig! För mig få ni gärna bli onda på alla andra, bara inte på mig; jag är hans vän, alltså är jag också er vän. Jag vill säga er ... jag anade det ... redan förra året, det var så i ett ögonblick ... förresten ... jag har inte haft någon aning alls, ni ha ju fallit ned så plötsligt som från himlen. Jag kommer visst inte att få sova på hela natten ... Den här Sossimov var rädd för, att han kunde bli’ tokig ... därför får man inte reta upp honom...»
»Men vad säger ni?» ropade modern.
»Har läkaren verkligen sagt det?» sporde Avdotja Romanovna förskräckt.
»Har han sagt det ... men det är inte sant, det är det alls inte. Han gav honom också medicin, ett litet pulver, jag såg det själv ... och så kommo ni opp i alltsammans ... åh! Om ni bara hade kommit i morgon i stället! Det var bra, att vi åtminstone gingo vår väg. Om en timme skall Sossimov själv ge er besked. Han är inte full! ... då är jag det inte längre heller... Varför gick jag då och hällde i mig så mycket? Det var därför, att de började gräla med mig ... de fördömda människorna! Jag hade redan svurit, att inte mera gräla med någon! ... Så’na galenskaper de komma med! ... vi voro nära att komma i luven på varandra. Min onkel stannade hemma, han får vara värd ... Tänk bara, de försvarade individens fullständiga opersonlighet och funno det högsta idealet däri. Man skall vara så litet originell som möjligt, likna sig själv så litet som möjligt. Det anse de vara det största framsteget. Om det de sade ändå hade varit deras egen mening, men ...»
»Hör», avbröt Pulcheria Alexandrovna bestämt, men det gjorde honom bara ännu mera häftig.
»Ja, vad tror ni väl!» ropade Rasumichin ännu högre, »ni tro väl, att jag förivrade mig, bara därför att de andra skränade? Dumt prat ... jag tycker till och med om, att man pratar litet i vädret. Att prata och ljuga är människans enda privilegium, det är det enda avseendet, vari hon står framför alla andra organismer. Den som ljuger, närmar sig sanningen! Jag är en människa ... ty jag ljuger. Ingen enda sanning har någonsin kommit i dagen, utan att man ljugit en fjorton, femton gånger förut ... och det är på visst sätt lovvärt. Men vi kunna inte en gång ljuga självständigt, originellt! Den som skall ljuga för mig, skall åtminstone göra det på sitt eget sätt, och skall jag då kyssa honom därför. Den självständiga, originella lögnen är i alla händelser bättre än en främmande, efterapad sanning. I första fallet är man åtminstone en människa, i det andra däremot på sin höjd en papegoja. Till sanningen komma vi ändå slutligen ... bara man inte kör fast i livet ... man har exempel därpå. Nå, och vad äro vi då egentligen nu? Vi äro alla, alla utan undantag ... med hänsyn till vetenskap, utveckling, tankekraft, uppfinningar, ideal, önskningar, frihetssinne, förnuft, erfarenhet och allt, allt annat ... ändå bara i första klassen, i förberedningsklassen. Vi tycka om att leka med främmandes förstånd ... att gräva oss in däri! Förhåller det sig inte så? Har jag inte rätt?» ropade Rasumichin, i det han tryckte och skakade de båda damernas händer — »inte sant?»
»Åh, Gud ... det vet jag inte», sade den stackars Pulcheria Alexandrovna.
»Jo, jo ... ehuru jag inte är alldeles enig med er», tillade Avdotja Romanovna allvarligt, men måste plötsligt skrika till högt, så hårt hade han denna gång tryckt hennes hand.
»Jo? Ni säger jo? Nå, då är ni ... ni är ...» ropade han hänryckt, »allt det goda, allt det rena, allt förnufts ... och all fullkomlighets källa! Giv mig er hand, giv mig den ... ni också, jag vill kyssa era händer här, genast, på mina knän!»
Och han knäböjde på gatan, som lyckligtvis var alldeles folktom.
»Sluta då! ... jag ber er, vad är det, ni gör?» ropade Pulcheria Alexandrovna, fullständigt bragt ur fattningen.
»Stig upp, stig upp!» sade Dunja leende, men likväl litet orolig.
»Jag gör det inte för något pris förrän ni räcker mig er hand. Se så, nu är det bra, nu stiger jag upp och vi gå vidare. Jag är en olycksalig tölp, jag är er inte värdig, jag är full ... jag skäms ... jag är inte värdig att hålla av er ... men att böja knä för er ... det är vars och ens plikt, som ännu inte är ett fullständigt kräk! Och jag har böjt knä! ... Där är huset ni skola bo i ... Rodion var verkligen i sin rätt, då han kastade ut Peter Petrovitj ... ty, hur har han vågat att hyra åt er här! Det är en skandal! Vet ni, vem som brukar bo här? Och ni är hans fästmö? Är ni verkligen hans fästmö? Nå, då får jag säga er, att ... er fästman — är en skurk!»
»Hör nu, herr Rasumichin, ni glömmer ...» började Pulcheria Alexandrovna.
»Ja visst, ni har rätt, jag glömde mig själv ... jag blygs!» föll Rasumichin henne ångerfullt i talet ... »men ... men ... ni får inte bli ond, därför att jag sade detta! Ty jag talar uppriktigt och alldeles inte därför ... hm! ... Det vore nedrigt. Med ett ord, inte därför att jag är ... hm, nå, lika gott, jag vill inte säga varför, jag tilltror mig det ej ... Men vi kände genast på oss, då han trädde in, att han inte hörde till vår krets. Inte alls därför att han hade låtit frisera sig hos en hårfrisör, inte heller därför att han hade så bråttom med att låta sitt förstånds lykta lysa för oss, utan därför att han är en spion, en spekulant, därför att han är en jude, en hycklare, man kan ju se det på honom. Ni tro kanske, att han är klok? Nej, en narr är han, en riktig narr! Nå, och det skulle vara en man för er? Åh, Gud! ... ser ni, mina damer», han stannade på trappan ... »om också alla de, som i detta ögonblick äro hemma hos mig, äro druckna, så är det dock ärligt folk allesammans; och om vi också ljuga litet ... ty jag ljuger också ... så ljuga vi oss ändå nog till sist fram till sanningen, ty vi äro på den goda och ädla vägen. Men Peter Petrovitj ... han är inte på den ädla vägen. Om jag också har farit duktigt ut mot de där gossarna förut ... så har jag ändå aktning för dem; till och med Sametov, som jag visserligen inte aktar, håller jag likväl av ... han är ännu en ung spoling! Ja, till och med det där ärkenötet Sossimov, ty ... han är ärlig och förstår sin sak ... Men nog om det, vill ni förlåta mig vad jag än har sagt? Har ni förlåtit mig? Är det säkert? Nå, så kom. Den här korridoren känner jag till, jag har varit här förut — just här i nummer tre var det en skandal ... Men var är ert rum, vilket nummer har det? Nummer åtta? Se så, regla för dörren och låt ingen komma in. Om en kvart kommer jag med besked och om en halvtimme därefter kommer jag tillbaka med Sossimov, ni skola få se, hur jag skall skynda mig, adjö!»
»Min Gud, Dunetjka, vart skall allt det här ta’ vägen?» sade Pulcheria Alexandrovna och vände sig oroligt till sin dotter.
»Var inte orolig, mamma lilla», svarade Dunja i det hon lade hatt och mantilj ifrån sig. »Gud har själv sänt oss denne man, fastän han har kommit direkt från ett dryckesgille. Man kan lita på honom, det försäkrar jag. Vad har han då inte redan gjort för Rodja?»
»Åh, Dunetjka, Gud vet, om han kommer igen! Hur kunde jag låta övertala mig att gå därifrån ... Att jag skulle återse honom så, hade jag ändå inte tänkt mig, nej, det hade jag inte! Så retlig han var ... alldeles som om vår ankomst var honom obehaglig ...»
Tårarna kommo henne i ögonen.
»Nej, det var alls inte det, mamma. Ni gav inte riktigt akt på honom, ni grät bara hela tiden. Han är ännu mycket angripen och nervös av sin svåra sjukdom ... det är alltsammans!»
»Åh, denna sjukdom! Hur skall den väl sluta? ... Och så han talte till dig, Dunja!» sade modern och såg dottern i ögonen med en skygg blick liksom för att gissa hennes tankar. Hon var förresten till en del redan tröstad därigenom, att Dunja själv tagit sin bror i försvar och följaktligen redan hade förlåtit honom. »Jag är säker på, att han är vid annat humör i morgon», tillade hon för att utforska dottern ännu mera.
»Men jag är övertygad om, att han skall säga precis detsamma i morgon ... om honom där», sade Avdotja Romanovna; och det var tillräckligt för modern, ty hon var rädd för att tala utförligare i denna sak. Dunja omfamnade och kysste henne och stillatigande tryckte modern sin dotter med innerlighet till sitt hjärta. Därpå satte hon sig ned och väntade oroligt på Rasumichins återkomst; medan hon stal sig att se på sin dotter, som gick upp och ned på golvet, försjunken i tankar och med korslagda armar. Detta tankfulla gående fram och tillbaka var egendomligt för Avdotja Romanovna och modern aktade sig väl för att störa henne i hennes tankar.
Rasumichin var naturligtvis löjlig med sin plötsliga, i fyllan uppkomna lidelse för Avdotja Romanovna, men när man betraktade henne, i synnerhet som hon nu gick bekymrad och tankfull upp och ned, kunde man kanske förlåta honom, alldeles frånsett hans exalterade tillstånd.
Avdotja Romanovna var en iögonenfallande skönhet... hög, välväxt, kraftig och självmedveten ... vilket visade sig i alla hennes rörelser utan att därvid på något sätt minska deras mjukhet och behag. Hennes ansikte liknade broderns, man kunde med gott skäl kalla henne en skönhet. Hon hade mörkbrunt hår, litet ljusare än broderns, hennes ögon voro nästan svarta, eldiga, stolta, men då och då i vissa ögonblick övermåttan godmodiga. Ehuru hon var blek, såg hon ingenting mindre än sjuklig ut, hennes ansikte strålade tvärtom av hälsa och friskhet. Hennes mun var tämligen liten, den friska, röda underläppen sköt fram litet liksom hakan ... den enda oregelbundenheten i detta täcka anlete, men vilken gav det en egendomlig, litet högmodig prägel. Uttrycket var tankfullt och snarare allvarsamt än glatt. Men hur ett leende eller ett ungdomligt, glatt, otvunget skratt klädde detta anlete! Att den varmblodige, öppne, naive, ärlige, kämpastore och druckne Rasumichin, som aldrig hade sett något liknande, vid första ögonblicket tappade huvudet, var lätt förklarligt. Därtill kom ännu den omständigheten, att han såg henne i ett ögonblick, då glädjen över återseendet med brodern än mer förskönade hennes drag. Efteråt märkte han, huru hennes överläpp darrade av ovilja över broderns hårda tal ... och han kunde icke stå emot längre.
Då han i fyllan pladdrade ut, att Raskolnikovs överspända värdinna, Praskovja Pavlovna, icke endast skulle bliva svartsjuk på Avdotja Romanovna, utan också på Pulcheria Alexandrovna, hade han icke så orätt, ehuru denna redan var fyrtiotre år gammal; hennes ansikte visade ännu spår av tidigare skönhet och hon såg mycket yngre ut. Detta är ofta fallet med kvinnor, som ha bevarat sin själsspänstighet, friskhet i känslan och sin hjärtevärme utöver ungdomsåren. Att detta överhuvud är det enda medlet att behålla skönheten in i ålderdomen vilja vi vid detta tillfälle endast i förbigående anmärka. Hennes hår började väl att bliva grått och tunt, några små rynkor hade redan för länge sedan bildat sig kring ögonen, sorg och bekymmer hade gjort kinderna håliga och infallna, men likväl var hennes ansikte ännu skönt. Hon var Dunetjkas avbild, endast tjugo år äldre och saknade draget vid underläppen, som icke sköt fram så mycket. Pulcheria Alexandrovna var mycket känslofull, men icke sentimental; hon var skygg och eftergivande, dock endast till en viss grad; hon kunde giva efter i mycket, gå in på mycket, till och med emot sin övertygelse, hon gick dock aldrig utöver en viss gräns och ingen makt i världen var i stånd att få henne att överskrida denna eller förmå henne att förneka sina grundsatser.
Precis tjugo minuter efter det Rasumichin hade gått ifrån dem, knackade det två gånger hastigt, men tyst på deras dörr; han hade kommit tillbaka.
»Jag har icke tid att gå in», sade han hastigt, då dörren öppnades. »Han sover mycket gott, lugnt och djupt; Gud give, han måtte få sova så i tio timmar. Nastaszja är hos honom; jag har befallt henne att stanna, tills jag kommer igen. Nu släpar jag dit Sossimov, han skall sedan giva er besked och därpå kunna ni lägga er, ni äro väl förfärligt trötta ...»
Han skyndade därifrån nedåt korridoren.
»Vad det ändå är för en rask ... och präktig ung man!» utbrast Pulcheria Alexandrovna glädjestrålande.
»Han ser verkligen ut att vara en bra människa!» genmälte Avdotja Romanovna ivrigt och började på nytt att gå fram och tillbaka på golvet.
Ungefär en timme därefter hördes åter steg i korridoren och man knackade ånyo på dörren. Bägge damerna litade denna gång säkert på Rasumichins löfte och han hade riktigt nog verkligen tagit Sossimov med sig till dem. Denne hade genast visat sig villig att lämna sällskapet och se till Raskolnikov, men till damerna ville han i början alls inte gå, han trodde icke den druckne Rasumichins försäkringar. Hans egenkärlek blev dock snart tillfredsställd och han kände sig till och med smickrad, då han såg, att de verkligen väntade på hans dom som på ett orakelsvar. Han stannade precis tio minuter hos dem och det lyckades honom fullständigt att lugna Pulcheria Alexandrovna. Han talade med stort deltagande till dem, men var kort och mycket allvarsam, alldeles som en tjugosjuårig doktor vid en viktig konsultation. Han sade icke ett enda ord, som icke berörde den sak, som hade fört honom dit, och yttrade icke heller den minsta önskan att träda i någon närmare eller förtroligare förbindelse med mor och dotter. Då han trädde in, föll honom väl Avdotja Romanovnas bländande skönhet i ögonen, men han gjorde allt för att icke låta henne märka detta intryck och han ställde sina ord uteslutande till Pulcheria Alexandrovna. Detta gjorde han med ett visst inre behag. Han sade om den sjuke, att han för ögonblicket fann hans tillstånd mycket tillfredsställande. Såvitt han hade kunnat utröna, vore sjukdomens ursprung — frånsett de svåra omständigheter i materiellt hänseende, vari patienten under den sista månaden befunnit sig — att söka i vissa, moraliska orsaker, den vore en produkt av så att säga många invecklade, moraliska och materiella orsaker, av oro, ängslan, bekymmer, vissa idéer o. s. v. Då han märkte, att Avdotja Romanovna särdeles uppmärksamt hörde på honom, inlät han sig ytterligare i detaljer vidkommande detta ämne. Pulcheria Alexandrovnas förlägna och ivriga fråga angående hans misstanke om en möjlig sinnesförvirring, besvarade han med lugnt och öppet hån, sade, att hans ord blivit överdrivna, att den sjuke visserligen tycktes hava en fix idé, något, som liknade ett slags monomani ... att han, Sossimov, just nu sysselsatte sig med denna över måttan intressanta del av läkarevetenskapen ... att man emellertid måste taga hänsyn till den sjukes feberaktiga tillstånd och hans yrsel, som hade varat nästan ända till i dag ... att hans släktingars ankomst dessutom skulle verka välgörande på honom, skulle styrka och förströ honom ... »förutsatt att nya, utomordentliga sinnesrörelser undvikas» ... tillade han betydelsefullt. Därpå reste han sig, tog med utsökt hövlighet avsked och gick, tillfredsställd med sitt besök och ännu mer med sig själv, följd av moderns välsignelser och innerliga tacksägelser och lyckliggjord med en handtryckning, som systern utan någon medverkan från hans sida gav honom.
»Allt annat gömma vi till i morgon; nu gå vi till sängs!» tillade Rasumichin, i det han gick bort med Sossimov, »i morgon kommer jag till er så tidigt som möjligt för att giva er besked.»
»Vad Avdotja Romanovna ändå är för en förtjusande flicka!» sade Sossimov, då de kommit ut på gatan.
»Förtjusande? Säger du förtjusande?» tjöt Rasumichin, rusade på Sossimov och grep honom i strupen. »Om du nå’nsin understår dig ... förstår du? Förstår du mig?» skrek han, i det han höll honom fast i kragen, skakade honom och tryckte honom mot väggen ... »Hör du det?»
»Så släpp mig då, din fulla satan!» ropade Sossimov och sökte skjuta honom ifrån sig. Då den andre hade släppt honom, såg han uppmärksamt på honom och gav med detsamma till ett högt skratt. Rasumichin lät armarna hänga och stod framför honom i djupa och allvarliga tankar.
»Det är sant ... jag är en åsna», sade han och såg så mörk ut som ett ovädersmoln, »men du ... du är det också ...»
»Nej, bror lille: inte jag, alldeles inte. Jag brukar inte låta sätta sådana där dumheter i huvudet på mig.»
De gingo stillatigande vidare och först då de hunnit till Raskolnikovs bostad, bröt Rasumichin tystnaden.
»Hör», sade han till Sossimov, »du är en präktig pojke, men frånsett dina övriga, dåliga egenskaper, är du också liderlig och det i hög grad ... det vet jag. Du är en nervös stackare, du är nyckfull, börjar bli’ fet och kan inte neka dig något ... och det kallar jag uselt, ty det leder till uselhet. Du har så skämt bort dig, att jag inte alls kan förstå, att du oaktat allt detta ändå kan vara en god läkare, som till och med är i stånd att uppoffra dig för andra ... en läkare ... som sover på ejderdun och stiger opp mitt i natten, när de sjuka behöva dig! På sin höjd tre år härefter låter du inte störa dig i din nattro! Nå, åt fänders med det, därom är det inte tal nu, utan om du vill sova i Paschenkas våning i natt, jag har med stor nöd övertalat henne ... jag sover i köket; ni ha alltså tillfälle att bli närmare bekanta med varandra, men inte så, som du menar. Inte ett spår ...»
»Jag menar ju heller ingenting!»
»Ser du, bror lille, här skall du träffa på blygsel, tysthet, undfallenhet och den mest hårdnackade kyskhet ... och oaktat allt detta ... suckan och vekhet ... hon är så mjuk som vax! Befria mig från henne för alla djävlars i världen skull! Hon är så känslig! Jag vill vedergälla dig det med liv och själ.»
Sossimov skrattade med full hals ännu högre än förut. »Se så, så överspänd du är! Hur skall jag då ställa till med henne?»
»Jag försäkrar dig, du får inte stort besvär med henne. Tala bara mycket, om vartannat, vad helst som faller dig in, sätt dig vid hennes sida och prata. Du är ju läkare, börja med att fråga om hennes hälsa. Jag svär, att du inte skall ångra det. Hon har ett piano också ... jag klinkar litet, som du vet; jag spelade en äkta rysk sång på det: »Av heta tårar överströmmad» — hon tycker om sådana där äkta ryska sånger — nå, just med den där sången började det; du är ju skicklig pianospelare, en riktig Rubinstein ... Jag försäkrar dig, att du inte skall ångra det.»
»Men har du givit henne något löfte, eller kanske din underskrift? Du har väl inte till slut givit henne äktenskapslöfte?»
»Nej, visst inte, ingenting sådant där! Hon är inte av det slaget; Tjebarov ville också ...»
»Nå, så låt henne löpa!»
»Nej, det går inte an.»
»Varför då?»
»Det är nu en gång så; med ett ord, det går inte för sig; det har varit en viss dragningskraft ...»
»Men varför har du då dragit henne till dig?»
»Åh, jag har inte alls dragit henne till mig, jag har kanske själv känt mig tilldragen, av dumhet; henne gör det lika mycket, om det är du eller jag, bara det sitter en bredvid henne och suckar. Vad du än pratar med henne om, till och med om det är matematik, integralräkning t. ex., så gör det ingenting alls; det är vid Gud inte skämt utan fullt allvar; det är henne alldeles likgiltigt, hon vill bara se på dig och sucka, ett helt år igenom, om så är. Jag har bland annat pratat med henne om det preussiska herrehuset i hela två dagar (vad nytt skall man väl hitta på att tala om?) ... hon hörde på mig, suckade och svettades! Bara inte ett ord om kärlek ... hon är alltför skygg, krampaktigt skygg ... men du måste låtsa, som om du inte kan slita dig lös från henne ... Det är tillräckligt. Det är mycket bekvämt hos henne, man är alldeles som hemma hos sig ... du kan läsa där, sitta, ligga, skriva ... till och med kyssa henne, kan du, men bara försiktigt ...»
»Nå, men vad skall det där tjäna till?»
»Ja, det kan jag inte förklara så riktigt! Ser du, ni likna varandra så mycket, du och hon! Jag har tänkt på dig redan förut! Det är ju detsamma, om det sker förr eller senare? Här, bror lille, kommer du att finna dig så väl ... och ... och inte endast väl, du kommer riktigt att försjunka i välbefinnande; det är, som befunne man sig vid världens ände, som ett skepp, vilket ligger för ankar; det är en fridfull asyl, som ligger ungefär vid jordens medelpunkt ... det är ett non plus ultra av alla slags läckra pannkakor, feta fiskpastejer, aftonte vid samovaren, stilla suckande, mjuka pälströjor och varma sittplatser ... det är, som vore du död och ändå levande ... båda delarnas goda sidor förenade till ett! ... Nå, bror, nu har jag givit dig något trevligt till bästa ... nu är det tid att sova! Hör du, om natten vaknar jag ibland, då går jag upp till honom och ser efter, hur det står till. Men det behövs väl inte, dumheter, allt går ju bra! Du behöver inte heller vara vidare orolig — men om du vill, kan du ändå titta upp en gång. Skulle du märka något — att han har feber eller yrar, så väck mig bara genast. Men det händer nog inte något ...»
II.
Rasumichin vaknade nästa morgon klockan åtta i en allvarlig och bedrövad sinnesstämning. Många nya och oförutsedda frågor trängde sig på honom, så snart han slog upp ögonen. Han hade aldrig börjat dagen så förut. Han mindes med största noggrannhet allt, som hade hänt honom den föregående dagen; han förstod, att något alldeles ovanligt hade inträffat och att han hade fått ett intryck, som icke liknade något han förut hade känt. Men på samma gång insåg han också, att den fantasibild, som fäst sig i hans huvud, icke hade den minsta utsikt att någonsin bliva förverkligad ... hoppet om den lycka, han strävade efter, syntes honom så tvivelaktig, att han blygdes vid blotta tanken därpå och sökte fästa sina tankar på några av de närmare liggande bekymmer och göromål, som den fördömda gårdagen hade haft med sig.
Det av den föregående dagens minnen, som plågade honom mest, var, att han varit så »usel och nedrig» ; han menade därmed icke endast sitt rusiga tillstånd, utan i synnerhet att han i den unga flickans närvaro av dum, överilad svartsjuka och utan att taga hänsyn till hennes känslor hade farit ut mot hennes fästman, ehuru han varken kände riktigt till deras ömsesidiga förhållanden och förpliktelser eller mannen själv. Och vilken rätt hade han dessutom att bedöma denna människa så lättsinnigt och överilat? Vem hade bett honom vara domare? Och var det tänkbart, att ett väsen som Avdotja Romanovna skulle kunna överlämna sig åt en ovärdig man endast för penningars skull? Han måste alltså äga ett inre värde! Att han hade hyrt en sådan bostad åt sin fästmö, kunde väl knappast läggas honom till last. Huru skulle han kunna veta, vad det var för ett hus? fy, så nedrigt det var alltsammans! Och ruset, var det kanske en ursäkt? ... endast en dum ursäkt, som bara ännu mera förnedrade honom! I vinet ... är sanningen och därför hade också hela sanningen kommit på en dag, nämligen hans avundsjuka hjärtas hela uselhet! Ty kunde det väl för honom, Rasumichin, vara tal om ett så vansinnigt hopp? Vad var han ... i jämförelse med en sådan flicka! ... Han, en drucken pratmakare och skrävlare. Var en så cynisk och löjlig förbindelse över huvud tänkbar? Rasumichin rodnade av förtvivlan över dessa betraktelser. Och slutligen mindes han, att han hade sagt, då de i går afton stodo tillsammans på trappan, att värdinnan skulle bliva svartsjuk på Avdotja Romanovna ... det var då alldeles för odrägligt. Full av raseri slog han knytnäven i köksspiseln, sårade sig därvid i handen och spräckte ett av kaklen.
»Naturligtvis kunna alla dessa uselheter varken göras osagda och inte heller kan jag gottgöra, vad jag brutit ...» mumlade han för sig själv, »det tjänar inte till att tänka därpå; jag har numera endast att spela den stummes roll och stillatigande göra min plikt ... varken bedja om förlåtelse ... eller säga något som helst ... allt, allt är nu förbi!»
Det oaktat granskade han sin dräkt noggrannare än vanligt. Han hade visserligen inga andra kläder att taga på sig och till och med om han hade haft några, hade han »med flit» icke tagit dem på sig. Men i intet fall gick det an att visa sig som en cyniker eller en snuskvarg, han hade ingen rätt att såra andras känslor, så mycket mindre som de behövde hans hjälp och själva kallade honom till sig. Han borstade därför sina kläder så sorgfälligt som möjligt, hans linne var dessutom vanligtvis snyggt, ty i det hänseendet åtminstone brukade Rasumichin hålla på renligheten.
Denna gång tvättade han sig också sorgfälligare ... Nastaszja fick till och med giva honom litet såpa ... tvättade sitt hår, sin hals och i synnerhet händerna. Men då den frågan redan kom för honom, om han skulle raka av sig skäggborsten eller ej, satte han sig envist däremot: »låt det vara som det är, de skola inte tro, att jag rakar mig för ... och det skulle de alldeles bestämt tänka. Inte för allt i världen.»
Han, som var så smutsig och van vid källarmanéren! Och han till och med visste med sig själv, att han oaktat allt detta var en någorlunda ordentlig människa ... nå, var det då något att förhäva sig över? Det var ju var och ens plikt att vara en ordentlig människa och det i långt högre grad än han var det ... ty han visste väl, att han hade låtit komma sig åtskilligt till last ... om också icke just något vanhederligt! ... och hade han icke redan ofta känt begär, som ... hm! Och allt detta skulle nu bringas i förening med tanken på Avdotja Romanovna! »Åt helvete med allt! Nu skall jag just se ännu smutsigare, mera nedsmord och liderlig ut än annars.»
Medan han så talade med sig själv, kom Sossimov, som hade sovit i Praskovja Pavlovnas gästrum, in till honom.
Han ämnade nu gå hem, men ville först se till den sjuke. Rasumichin talade om för honom, att han sov som en stock. Sossimov gav befallning om, att man icke skulle störa honom, förrän han vaknade av sig själv. Han lovade komma igen klockan elva.
»Månne han är hemma, när jag kommer tillbaka?» tillade han. »Må hin anamma det, hur skall man kunna bota, när man inte en gång har makt över patienten. Vet du, om han tänker gå bort till dem eller om de ämna sig hit?»
»Jag tror, de komma hit», svarade Rasumichin, som gissade avsikten med frågan, »de skola naturligtvis tala med varandra om familjeangelägenheter. Jag går då min väg, men du såsom läkare har naturligtvis större rätt.»
»Jag är inte deras biktfader, jag går genast min väg; jag har dessutom annat att göra.»
»Det är en sak, som oroar mig», sade Rasumichin förtretligt, »nämligen att jag i går i fyllan talade om för mycket för honom, berättade honom en massa smörja ... bland annat, att du ... var rädd för, att han skulle bli sinnesförvirrad.»
»Det sladdrade du också om för damerna ...»
»Jag vet, att jag var så dum, slå mig för det! Men säg mig, trodde du det verkligen?»
»Dumheter, säger jag dig, du hade ju själv skildrat honom som en monoman, då du förde mig till honom ... Nå, och i går gåvo vi hans idéer ännu mera näring med vårt samtal ... om målaren. Det var annars ett roligt ämne, men när man betänker, att just det står i sammanhang med hans galna idéer. Om jag bara hade vetat, vad som försiggått den där gången i poliskontoret och att ... en sådan lymmel hade vågat att förolämpa honom med denna misstanke! Hm ... så hade jag naturligtvis inte inlåtit mig på det samtalet. Dessa monomaner ha ju den egendomliga förmågan att kunna göra en mygga till ... en elefant, den vansinnigaste sak förefaller dem som den påtagligaste verklighet ... Såvitt jag kan förstå, börjar saken förresten bliva tämligen klar för mig, efter vad Sametov har berättat mig. Jag kan minnas ett fall med en hypokonder ... mannen var fyrtio år ... som inte kunde tåla en åttaårig pojkes begabberi vid bordet ... utan stack ihjäl honom! Och nu här, detta sammanträffande ... han i trasor, den oförskämde polisofficeren, sjukdomen i antågande ... och en sådan misstanke! Det är uppenbart, att detta måste göra ett starkt intryck på en inbiten hypokonder med en vanvettig, gränslös hederskänsla! Där ha vi kanske att söka sjukdomens utgångspunkt! Åt helvete med det! ... Men apropå, den här Sametov är verkligen en rätt trevlig pojke, allt det där pratet han kom med i går, skulle han hellre ha tigit med ... en sådan pratmakare!»
»Vem talte han om det för då? för mig och dig?»
»Och Porphyrius.»
»Nå, om också Porphyrius har hört det, vad gör väl det?»
»Men säg mig, har du något inflytande på dessa ... hans mor och syster? De få lov att vara mycket försiktiga med honom i dag ...»
»De skola nog komma att förstå varandra», sade Rasumichin likgiltigt.
»Vad är det väl, som kan ha retat upp honom så mot den där Lushin? Han är en förmögen man och tycks inte vara henne emot ... själva ha de visst ingenting, vad?»
»Hur faller det dig in att fråga mig om det?» skrek Rasumichin harmset till honom, »hur skall jag kunna veta, om de ha något eller ej? Fråga dem själv, kanske säga de det då! ...»
»Fy, så löjlig du är ibland! eller är det ännu ruset från i går! ... Nå, adjö, vi träffas! Tacka din Praskovja Pavlovna på mina vägnar för nattlägret. Hon hade stängt in sig, på mitt »god morgon», som jag ropade till henne genom dörren, följde intet svar. Klockan sju steg hon upp och lät bära in samovaren till sig från köket genom korridoren. Jag hade inte lyckan att få se hennes ansikte ...»
Precis klockan nio trädde Rasumichin in till damerna. De hade redan länge väntat på honom med stor otålighet och hade varit uppe före klockan sju. Mörk som natten trädde han in, hälsade tölpaktigt ... och blev naturligtvis förargad däröver. Men han hade gjort upp räkningen utan värden. Pulcheria Alexandrovna rusade emot honom, grep båda hans händer och höll nästan på att kyssa dem. Han såg förläget på Avdotja Romanovna, men också detta stolta ansikte visade nu ett uttryck av en sådan vänskap, en så uppriktig och för honom oväntad aktning ... (i stället för de hånande blickar och den illa dolda ringaktning han hade föreställt sig), att han nästan hade tyckt mera om, att man tagit emot honom med skällsord ... det gjorde honom alltför skygg. Lyckligtvis var ju samtalsämnet givet och han skyndade sig att göra bruk därav.
Då de hade hört, att Rodja ännu icke var vaken och att allt stod väl till, förklarade Pulcheria Alexandrovna, att detta var henne mycket kärt, ty hon hade ännu mycket, mycket att tala med honom om. I väntan på Rasumichins ankomst hade de ännu icke druckit te och inbjödo honom därför att dricka det tillsammans med dem.
Man ringde och beställde te av den snuskige, trasige upppassaren, som trädde in. Efter lång väntan serverades det på det smutsigaste och oaptitligaste sätt. Rasumichin stod redan i begrepp att åter fara ut mot deras logi, men tänkte på Lushin, teg, blev förlägen och var till sist mycket glad, då Pulcheria Alexandrovna alldeles tog honom i beslag med sina frågor.
Under tre kvarts timme besvarade han under ideliga avbrott hennes frågor och det lyckades honom att berätta alla de mer eller mindre viktiga händelserna ur Rodion Romanovitjs senaste levnadsår, för såvitt de voro honom bekanta. Den utförliga berättelsen om hans sjukdom bildade slutet därpå. Åtskilligt av det, som nödvändigtvis måste förtigas, uteslöt han, bland annat också scenen i poliskontoret med dess följder. De lyssnade ivrigt till hans ord. Men då han nu trodde sig ha berättat slut och tillfredsställt sina åhörarinnor, visade det sig, att det endast var en början för dem.
»Säg mig ... jag ber er, säg mig, vad tror ni ... åh, förlåt, jag vet ju inte en gång ert namn?» skyndade Pulcheria Alexandrovna sig att fråga.
»Dimitrij Prokofjitj.»
»Alltså, Dimitrij Prokofjitj, jag vill så gärna veta ... huru ... vad han tänker och menar, det vill säga ... förstå mig rätt. Hur skall jag säga för att uttrycka mig tydligare: vad tycker han om och vad tycker han inte om ... är han alltid lika retlig? Vilka önskningar och ... vilka förhoppningar har han ... om man så får uttrycka sig? Vilka inflytelser göra sig i synnerhet gällande hos honom? Med ett ord, jag ville gärna ...»
»Åh, mamma, hur skall en människa kunna besvara allt det där på en gång?» sade Dunja.
»Ack, min Gud, hur kunde jag då också tro, att jag skulle få återse honom i ett sådant tillstånd, Dimitrij Prokofjitj!»
»Det är mycket naturligt», svarade denne. »Jag har visserligen ingen mor, men en onkel, som kommer hit vart år, och nästan var gång händer det, att han inte känner igen mig ... till och med mitt yttre utseende känner han inte igen, fastän han inte är så dum. Under de tre år, ni varit skilda, har mycket kunnat hända; vad skall man säga ... jag har känt Rodion halvtannat år. Han är tungsint, knarrig, högmodig och stolt. På sista tiden (kanske också förut) har han blivit misstrogen och hypokondrisk. Han är högmodig och god. Han visar inte gärna sina känslor, han föredrager hellre att synas hård än att ödsla med vänliga ord. Ibland är han förresten inte hypokondrisk alls, utan tämligen kall och känslolös, ja, omänsklig. Det är, liksom om två motsatta naturer skiftesvis hade övertaget hos honom. Ofta är han övermåttan tyst, han har aldrig tid, oupphörligt kommer man olägligt för honom, oaktat han ofta ligger helt stilla och inte gör något. Han tycker inte om att håna, inte därför att han saknar kvickhet, utan snarare, som hade han inte tid till dylika pojkstreck. När man talar om något för honom, hör han det inte till slut. Om det, som för ögonblicket intresserar alla andra, bekymrar han sig naturligtvis inte. Han sätter mycket värde på sig själv och, som det tyckes, inte med orätt. Nå, vad skall jag säga mera? ... Jag hoppas, att er ankomst måtte ha en välgörande verkan på honom.»
»Ja, Gud give det!» utbröt Pulcheria Alexandrovna, som var alldeles nedslagen av den karaktärsskildring Rasumichin hade givit av hennes son.
Till sist vågade Rasumichin sig också att se närmare på Avdotja Romanovna. Medan han talade med modern, hade han endast en gång emellan vågat kasta en flyktig blick på henne. Avdotja Romanovna hade omväxlande suttit vid bordet eller uppmärksamt lyssnat till samtalet, därpå hade hon stigit upp och efter vana med korslagda armar gått fram och tillbaka på golvet. Hennes läppar voro fast sammantryckta, uttrycket i hennes ansikte var eftertänksamt. Endast då och då gjorde hon en fråga. Rasumichin kunde både av de två kvinnornas klädedräkt och av andra kännetecken sluta sig till, att de befunno sig i mycket fattiga omständigheter. Om Avdotja Romanovna hade varit klädd som en drottning, hade han icke varit rädd för henne. Men nu, då hon var fattigt klädd och kanske just av hänsyn till hela deras eländiga ställning, var han ängslig för vart ord, var rörelse; och detta var naturligtvis mycket nedstämmande för en människa, som till på köpet endast hade mycket litet självförtroende.
»Ni har sagt oss många intressanta saker om min brors karaktär ... och ni har, synes det mig, varit alldeles opartisk. Det är bra. I början trodde jag, att ni såg upp till honom med vördnad», sade Avdotja Romanovna. »Det synes mig också vara riktigt, att han helst borde ha ett kvinnligt väsen hos sig», tillade hon eftertänksamt.
»Det har jag inte sagt något om, förresten är det nog möjligt, att ni har rätt, men ...»
»Vad?»
»Han älskar ju ingen ... kommer kanske inte heller att älska någon», sade Rasumichin hänsynslöst.
»Vill ni säga, att han inte har förmåga att älska?»
»Vet ni väl, Avdotja Romanovna, att ni har en märkvärdig likhet med er bror och det nästan i allting! ...» brast Rasumichin plötsligt ut, men så påminde han sig i detsamma, vad han nyss hade sagt om brodern; han rodnade och blev mycket förlägen. Avdotja Romanovna kunde icke avhålla sig från att skratta högt.
»Ni togo visst fel bägge två vad Rodja beträffar», sade Pulcheria Alexandrovna litet stött. »Jag talar inte om honom, som han nu är, Dunetjka. Vad Peter Petrovitj skriver i sitt brev ... och vad vi också ha trott ... är kanske inte alls riktigt. Men ni kan inte föreställa er, Dimitrij Prokofjitj, så fantastisk, eller vad jag skall kalla det, hur ombytlig han är. Jag har aldrig kunnat lita på hans karaktär, inte en gång då han var femton år gammal. Till och med nu vore han i stånd att taga sig något för, som ingen människa tänker på ... Vi behöva därför inte gå långt tillbaka: det är er nog bekant, huru han för halvtannat år sedan satte mig i förvåning och nästan lade mig i graven, då han med ens fattade det beslutet att vilja gifta sig med denna ... denna Sarnitzinas ... hans värdinnas dotter.»
»Har ni kanske något närmare reda på denna historia?» sporde Avdotja Romanovna.
»Tror ni», fortfor Pulcheria Alexandrovna ivrigt, »att mina tårar, våra böner, vår fattigdom ... ja, till och med min död kunde uträtta något? Han skulle lugnt ha överskridit alla hinder. Men kan man därför påstå, att han inte håller av oss?»
»Han har aldrig själv talat med mig om denna historia», svarade Rasumichin försiktigt, »men jag har hört något om det av Paschenka Sarnitzina själv, som förresten inte heller gärna talar om det. Men vad hon har talt om för mig, var verkligen tämligen besynnerligt ...»
»Vad var det? Vad har ni hört?» sporde båda damerna på en gång.
»Saken i sig själv var just inte så sällsam. Jag fick nämligen veta, att detta giftermål, som redan var alldeles avgjort, och som endast blev förhindrat genom fästmöns död, inte alls var efter Paschenka Sarnitzinas önskan ... Dessutom säger man, att fästmön var allt annat än vacker, det vill säga, man påstår till och med, att hon var ful ... och sjuklig och ... löjlig; men det tycks likväl, som hon haft några fördelaktiga sidor. Alltid måste hon ha haft några ... annars vore allt oförklarligt ... någon hemgift hade hon inte, det hade han naturligtvis inte heller sett på ... Det är verkligen svårt att döma i en sådan sak.»
»Jag är övertygad om, att hon var värd hans kärlek», sade Avdotja Romanovna.
»Gud förlåte mig, men jag gladde mig då över hennes död, ehuru jag inte vet, vem av dem, som skulle ha gjort den andre mest olycklig», sade Pulcheria Alexandrovna och började därpå försiktigt under oupphörliga avbrott och under det hon alltjämt såg bort till Dunja ... vilket uppenbarligen förtröt denna ... att åter utfråga honom om det uppträde, som dagen förut hade ägt rum mellan Rodja och Lushin. Detta uppträde hade uppenbarligen oroat henne mest. Hon var orolig och darrade. Rasumichin berättade än en gång allt utförligt och tillade den slutsats, vartill han själv hade kommit; han beskyllde Raskolnikov till och med att ha tillfogat Peter Petrovitj förolämpningen med avsikt och lät hans sjukdom endast i mycket ringa grad gälla som ursäkt.
»Han hade redan bestämt sig därför, innan han blev sjuk», tillade han.
»Det är också min åsikt», sade Pulcheria Alexandrovna nedslagen. Hon undrade för övrigt över, att Rasumichin nu talade så försiktigt, ja, nästan vördsamt om Peter Petrovitj; det lade också Avdotja Romanovna märke till.
»Det är alltså er tanke om Peter Petrovitj?» kunde Pulcheria Alexandrovna icke avhålla sig från att fråga.
»Om er dotters tillkommande man kan jag inte ha någon annan mening», svarade Rasumichin, »jag säger det inte endast av hövlighet ... utan helt enkelt därför att Avdotja Romanovna själv frivilligt valt honom till sin man. Då jag i går talade så illa om honom, kom det sig av, att jag var oförsvarligt berusad ... och utan sans och reda, ja, alldeles utan sans och reda; jag hade alldeles mist förståndet ... och i dag blygs jag därför.» Han rodnade och teg. Avdotja Romanovna blev också röd, men avbröt ej tystnaden. Hon hade icke sagt ett ord, sedan talet föll på Lushin.
Men Pulcheria Alexandrovna befann sig i synbar ovisshet, om hon utan att understödjas av sin dotter, skulle fortfara med detta ämne. Äntligen beslöt hon sig stammande, under det hon tid efter annan kastade frågande blickar på dottern, att komma med den anmärkningen, att det var en omständighet, som i synnerhet låg tungt på hennes sinne.
»Ser ni, Dimitrij Prokofjitj», började hon ... »inte sant, Dunetschká, jag kan vara alldeles uppriktig mot Dimitrij Prokofjitj?»
»Naturligtvis, mamma», svarade Avdotja Romanovna med eftertryck.
»Saken är alltså den», skyndade modern sig att fortfara, som om denna tillåtelse redan hade vältat en sten från hennes hjärta, »i morse fingo vi helt bittida ett brev från Peter Petrovitj såsom svar på, att vi hade underrättat honom om vår ankomst. Han skulle nämligen i följd av sitt löfte till oss egentligen i går ha tagit emot oss på bangården. Men i stället för att komma själv, sände han oss en tjänare med det besked, att han skulle följa oss till detta hus och lät säga oss, att han skulle personligen infinna sig hos oss nu på förmiddagen. Men så kom det här brevet som sagt tidigt i morse ... det är bäst, att ni själv läser det; det är ett ställe där, som oroar mig mycket ... ni finner nog ... och ... säg mig så öppet er mening, Dimitrij Prokofjitj! Ni känner Rodjas karaktär och skall därför bäst kunna giva oss råd. Jag vill bara säga er, att Dunja har fattat sitt beslut; men jag vet ännu inte, vilket beslut jag skall fatta ... jag väntade på er.»
Rasumichin öppnade brevet, som bar gårdagens dato, och läste följande:
- »Nådiga fru Pulcheria Alexandrovna!
Jag har äran meddela er, att plötsliga, oförutsedda hinder har avhållit mig från att taga emot er vid stationen. Jag sänder er därför till den ändan en pålitlig tjänare. Jag får också neka mig äran att besöka er i morgon bittida på grund av ouppskjutbara göromål i senaten och för att icke störa återseendet mellan er och er son. Jag skall därför ha äran att besöka er i er bostad i morgon afton klockan sju för att hälsa på er. Men jag tillåter mig att tillägga den enständiga och tvingande bönen, att Rodion Romanovitj icke är tillstädes vid vår sammankomst, emedan han har förolämpat mig på ett exempellöst ohövligt sätt, då jag besökte honom i går och emedan jag dessutom skulle vilja utbedja mig en nödvändig och utförlig förklaring angående en viss punkt, om vilken jag önskar höra ert eget utlåtande. Jag har härmed äran att göra er uppmärksam på, att jag, om jag, oaktat min bön skulle träffa Rodion Romanovitj hos er, då skall bliva nödsakad att genast begiva mig bort igen, då ni får skylla er själv för följderna. Jag meddelar er detta under den förutsättningen, att Rodion Romanovitj, som i går, då jag besökte honom, tycktes vara mycket sjuk, två timmar senare syntes vara alldeles återställd och att han, då han alltså redan kan gå ut, också kunde besöka er. Jag har med egna ögon övertygat mig därom, då jag såg honom i huset hos en döende fyllbult, som hade blivit överkörd av en vagn. Denne mans dotter, en flicka, som är bekant för sin dåliga vandel, har han givit ungefär tjugofem rubel under förevändning att det skulle vara till begravningen, vilket förundrade mig mycket, alldenstund jag visste, huru mycket möda det har kostat er att få ihop denna summa. Jag nyttjar tillfället att betyga den aktningsvärda Avdotja Romanovna min synnerliga tillgivenhet. Er beder jag mottaga försäkringar om min vördnad.
Eder tillgivne tjänare.
P. Lushin.»
»Vad skall jag nu göra, Dimitrij Prokofjitj?» började
Pulcheria Alexandrovna nästan gråtande. »Huru skall jag kunna
föreslå Rodja att stanna hemma? I går fordrade han
hårdnackat, att vi skulle visa bort Peter Petrovitj, och i dag skola
vi visa bort honom själv! Han är just i stånd att komma, när
han får veta det, och hur går det sedan?»
»Ni bör helt och hållet rätta er efter det beslut, som fattats av Avdotja Romanovna», svarade Rasumichin lugnt.
»Ack, min Gud, hon säger ... Gud vet, vad hon säger ... hon talar inte en gång om för mig, vad hon har i sinnet! Det vore bättre, säger hon ... det vill säga, inte just bättre, men det vore, Gud vet varför, nödvändigt, att Rodja komme hit i kväll klockan åtta, på det att de båda få mötas här. Jag hade för avsikt att inte visa honom brevet och ämnade med er hjälp genom list förhindra hans ankomst ... ty han är så lättretlig. Jag förstår inte heller, vad det är för en drinkare, som är död, vad det betyder med dottern, och huru han kunnat giva henne alla dessa penningar, som —»
»Som det varit så svårt för dig, mamma, att anskaffa», tillade Avdotja Romanovna.
»Han var inte i fullkomlig besittning av sitt förnuft i går», svarade Rasumichin allvarligt. »Om ni bara visste, huru underligt han pratade i går på ett värdshus! I går kväll, då vi gingo hem, berättade han mig något om en död man och en ung flicka, men jag förstod inte ett ord därav. Dessutom var jag själv i går ...»
»Det är bäst, mamma, att vi gå till honom, och sedan kunna vi bestämma, vad vi skola göra. Det är också sent, klockan är över tio!» utropade hon och såg på sitt vackra, emaljerade guldur, som i en venetiansk kedja hängde vid hennes hals och icke alls överensstämde med hennes tarvliga klädsel.
»Det är säkerligen en gåva av fästmannen», tänkte Rasumichin.
»Ja, det är hög tid, att vi gå, Dunetjka, eljest skulle han kunna tro, att vi äro onda på honom», sade Pulcheria Alexandrovna i upprörd ton.
Med dessa ord kastade hon skyndsamt mantiljen omkring sig och satte på sig hatten. Dunetjka tog också på sig sin kappa. Rasumichin lade märke till att deras handskar icke endast voro smutsiga, utan till och med söndriga, men de buro den torftiga dräkten med en viss värdighet, som endast sällan är att finna hos fattigt klädda fruntimmer. Rasumichin såg vördnadsfullt på Dunetjka och var stolt över att få följa henne.
»Min Gud», utbrast Pulcheria Alexandrovna, »huru skulle jag någonsin ha kunnat tänka, att jag skulle bli rädd att återse min son, min käre, käre Rodja! Jag är verkligen rädd, Dimitrij Prokofjitj, för att träffa honom», tillade hon och såg på honom med en skygg blick.
»Var inte ängslig, mamma», sade Dunja och kysste henne, »var hellre tillitsfull såsom jag.»
»Ack, min Gud, jag är tillitsfull, men jag har inte sovit på hela natten», fortfor den stackars kvinnan, »och då jag slutligen föll i sömn i dagningen drömde jag om den avlidna Marfa Petrovna, som var helt och hållet vitklädd. Hon nalkades mig, fattade min hand och skakade på huvudet så strängt och allvarligt, som om hon vore ond över något. O, min Gud, Dimitrij Prokofjitj, ni vet väl inte ens, att Marfa Petrovna är död?»
»Nej, det vet jag inte. Vem var denna Marfa Petrovna?»
»Hon dog helt plötsligt. Tänk bara —»
»Vänta, mamma», avbröt henne Dunja. »Dimitrij Prokofjitj har ju aldrig hört talas om Marfa Petrovna.»
»Ah, är det möjligt! Ursäkta mig, Dimitrij Prokofjitj, men på de sista dagarna har jag blivit alldeles yr i huvudet. Jag betraktar er som vår försyn och därför var jag alldeles säker på, att ni hade reda på allt, som rör oss. Jag betraktar er redan alldeles, som om ni hörde till oss ... Ni blir väl inte ond, därför att jag säger det? Ah, min Gud, hur är det med er hand? Har ni stött er?»
»Ja, jag har stött mig», mumlade den olycklige Rasumichin.
»Jag brukar ofta tala alltför öppet och hjärtligt till folk, så att Dunja tycker sig böra stöta på mig ibland ... Men, min Gud, vad han bor i för ett eländigt kyffe! Jag undrar, om han är vaken nu? Och kvinnan där, hans värdinna, tycker det vara ett rum! ... Men säg mig, Dimitrij Prokofjitj, hur skall jag förhålla mig, då jag träffar honom?»
»Ställ inte för många frågor till honom, om ni märker, att han är retlig till lynnet, och fråga inte hur han befinner sig.»
»O, Dimitrij Prokofjitj, vad det ändå stundom är svårt att vara mor!»
»Se så, nu äro vi vid trappan ... Hu, vad den trappan är brant!»
»Mamma, du är så blek. Var lugn, min lilla duva», sade Dunja ömt. »Han måste ju känna sig lycklig över att se dig igen.»
»Med er tillåtelse skall jag se efter, om han är vaken.»
Damerna följde långsamt efter Rasumichin, som sprang förut. Då de hunnit till femte våningen, märkte de, att värdinnans dörr stod på glänt och att ett par isiga, svarta ögon betraktade dem. Sedan igenslogs dörren så häftigt, att Pulcheria Alexandrovna med möda undertryckte ett utrop av förskräckelse.
III.
»Han är frisk, alldeles frisk!» utropade Sossimov förnöjt till de inträdande. Han hade redan tio minuter suttit i det vanliga soffhörnet. Raskolnikov satt fullt påklädd i soffans andra hörn. Han var omsorgsfullt tvättad och kammad. Rummet var fullt, men Nastaszja hade likväl gjort det möjligt för sig att tränga in för att lyssna.
Raskolnikov var nästan alldeles frisk, i synnerhet i jämförelse med hans tillstånd föregående dagen; men han var blek, tankspridd och dyster. Han såg ut som en människa, vilken varit underkastad en kroppslig smärta. Ögonbrynen voro sammandragna, läpparna voro hårt sammanpressade och ögonen glödde av en dyster eld. Han talade föga och i hans åtbörder förmärktes en viss oro. Om ej armbindeln fattats, kunde man ha tagit honom för en sårad.
Vid moderns och systerns inträde klarnade ett par sekunder detta bleka och mörka ansikte, som om det blivit belyst av en solstråle. Men i stället för den förra melankoliska tankspriddheten syntes ett drag av smärta i hans anlete. Ljusglansen försvann snart, men smärtan återstod, och Sossimov, som uppmärksamt iakttog sin patient, märkte med förvåning att de älskade varelsernas ankomst, i stället för att förorsaka glädje, endast framkallade ett tyst beslut att under ett par timmar uthärda en tortyr ... en tortyr, som icke kunde undvikas. Han observerade också, att det påföljande samtalet frambragte samma verkan hos patienten, som när ett sår blir vidrört. Men han förundrade sig över, att han i detta ögonblick förmådde behärska sig så, då det mest obetydliga ord annars kunde försätta honom i raseri.
»Ja, jag märker nu själv, att jag är nästan frisk», sade Raskolnikov, sedan han kysst sin mor och sin syster. Han vände sig till Rasumichin och tryckte vänskapligt dennes hand, varunder Pulcheria Alexandrovnas ansikte betydligt uppklarnade.
»Jag har verkligen förvånat mig över honom i dag», började Sossimov, »ty under tio minuters tid har han fört ett ordentligt samtal med mig. Om det fortfar på samma sätt, skall min patient vara frisk och rask om tre eller fyra dagar, alldeles som han var för en månad eller kanske tre månader sedan. Ty denna historia går långt tillbaka i tiden. Tillstå bara, att ni själv är skuld därtill», tillade han med ett småleende, som om han ännu vore rädd att förarga honom på ett eller annat sätt.
»Mycket möjligt», svarade Raskolnikov likgiltigt.
Sossimov, som tyckte om att låta sitt ljus lysa, fortfor:
»Jag talar endast om det av den orsak, att ert fullständiga tillfrisknande beror för framtiden helt och hållet på er själv. Nu, då jag äntligen kan tala förnuft med er, vill jag råda er att undanröja huvudorsakerna till detta sjukliga tillstånd. Endast under denna förutsättning kan ni bliva botad. Dessa huvudorsaker känner jag ej, men ni måste själv känna dem. Det förefaller mig, som om denna rubbning i er hälsa till en del kunde stå i sammanhang med, att ni lämnat universitetet. Ni får inte vara utan sysselsättning och därför tror jag, att arbete med ett bestämt mål för ögonen skulle vara er nyttigt.»
»Ja, ni har alldeles rätt. Jag skall snart bevista universitetsföreläsningarna och sedan skall allt gå, som om det vore smort.»
Sossimov hade huvudsakligen hållit sitt lilla tal till damernas uppbyggelse och han blev högligen förbluffad, då han i sin patients ansikte läste ett omisskännligt uttryck av hån. Pulcheria Alexandrovna skyndade emellertid att uttrycka sin tacksamhet för Sossimovs nattliga besök i deras logi.
»Vad, har han också varit hos er i natt?» frågade Raskolnikov ivrigt. »Således ha ni inte ens fått sova ut efter resan?»
»Åh, Rodja, det dröjde inte längre än till klockan två. Hemma lade vi oss aldrig förrän vid tvåtiden.»
»Jag vet inte, på vad sätt jag skall bevisa honom min tacksamhet», sade Raskolnikov och såg framför sig med ett mörkt uttryck. »Efter som ni vägrat att mottaga penningar, vet jag verkligen inte, varmed jag gjort mig förtjänt av en dylik uppmärksamhet från er sida. Jag förstår det alldeles inte och jag vill öppet säga er, att det är mig högst obehagligt.»
»Förivra er bara inte», sade Sossimov med ett tvunget skratt. »Antag bara, att ni är min första patient och att jag, som nyss börjat praktisera, är så förtjust i min första patient, som om han vore mitt eget barn ... många förälska sig ju till och med i sina patienter; och jag har för övrigt inte heller så många.»
»Om honom vill jag inte tala alls. Han har inte heller skördat annat än förolämpningar och besvär av mig», sade Raskolnikov och pekade på Rasumichin.
»Så han pratar! I dag är du i ett sentimentalt lynne», inföll den senare.
Om han varit mera klarsynt, skulle han ha märkt, att det ej fanns spår av sentimentalitet hos vännen, snarare av en motsatt sinnesstämning, men Avdotja Romanovna förstod bättre sin bror och såg uppmärksamt på honom.
»Jag vill inte heller tala vid dig, mamma», fortfor han, som om han upprepade en läxa, vilken han lärt sig utantill. »Först i dag har jag kunnat föreställa mig, vilka kval du led i går, då du väntade på min hemkomst.»
Sedan räckte han med ett plötsligt leende handen åt systern och detta leende bar denna gång spår av en sann, oförfalskad känsla. Dunja fattade genast hans utsträckta hand och tryckte den hjärtligt. Hon kände sig glad och tacksam. Efter deras tvist i går var detta det första vänskapstecken han hade visat henne. Moderns ansikte strålade av glädje vid åsynen av denna stumma förlikning mellan bror och syster.
»Det är just därför jag älskar honom», viskade Rasumichin, som alltid var böjd för överdrift, »dylika stämningar äro egendomliga endast för honom.»
»Vad han är ädel!» tänkte modern. »Huru finkänsligt utplånade han ej gårdagens missförstånd! Och så vackra ögon han har! Hela hans ansikte är vackert. Han är ännu vackrare än Dunetjka. Men, min Gud, vad hans kläder se jämmerliga ut! Jag skulle så gärna vilja taga honom i min famn och under tårar kyssa honom, men jag är rädd för honom, jag vet inte varför. Han talar ju så vänligt, men ändå är jag rädd. Men vad är jag då egentligen rädd för?»
»Du kan inte tro, Rodja», sade hon högt, »vad Dunetjka och jag voro olyckliga i går. Nu, då det är överståndet, kan jag ju gärna säga det. Tänk dig, således, vi skynda hit från bangården för att omfamna dig, och så berättar din hushållerska — ah, där är hon ju, god morgon, Nastaszja! — berättar, att du har nervfeber och att du nyss rymt från doktorn. Du kan inte föreställa dig, så vi blevo till mods. Jag kom strax att tänka på löjtnant Potantjikovs tragiska slut. Han var en av din fars vänner, Rodja. Du minns honom nog. Han sprang också ut i feberyran och föll i gårdsbrunnen. Först dagen därefter blev han återfunnen. Vi voro rysligt förskräckta och stodo just i begrepp att uppsöka Peter Petrovitj för att bedja om hans hjälp. Vi voro ju allena», klagade hon vemodigt och tystnade hastigt, då hon kom ihåg, att det kanske var farligt att nämna Peter Petrovitj.
»Ja, allt det där är naturligtvis mycket ledsamt», mumlade Raskolnikov, men med ett så förstört och frånvarande utseende, att Dunetjka såg på honom med förvåning. »Vad var det väl, jag ville säga?» fortfor han och försökte samla sina tankar. »Jo, jag ber er båda två att inte misstycka, att jag inte gick till er i morse, utan stannade hemma.»
»Hur skulle det kunna falla dig in?» utbrast Pulcheria Alexandrovna förundrad.
»Det låter alldeles, som svarade han oss bara av pliktkänsla!» tänkte Dunetjka, »han sluter fred och ber om förlåtelse alldeles som han uträttar ett ärende eller läser upp en läxa.»
»Så fort jag vaknade, ville jag gå ut, men det dröjde länge, innan jag blev klädd. Jag hade glömt att säga till ... Nastaszja ... att hon skulle tvätta bort blodet. Jag har endast varit klädd en liten stund.»
»Blodet! Vilket blod?» frågade Pulcheria Alexandrovna oroligt.
»Åh, det var bara litet blod, som jag fått på mig, då jag drev omkring på gatorna i feberyran i går och träffade en karl, som blev överkörd, en ämbetsman —»
»Men hur kan du komma ihåg allt detta?» avbröt honom Rasumichin.
»Jag kommer ihåg allt. Men jag kan inte förklara, varför jag gick ut eller varför jag sade ett eller annat, som jag tydligt kommer ihåg.»
»Det är ett mycket vanligt fall», sade Sossimov. »Handlingen kan i sig själv vara mästerligt utförd och övermåttan invecklad, men bevekelsegrunden till handlingen, utgångspunkten för den verksamhet, som ägt rum, är förvirrad och beror av åtskilliga sjukliga intryck i ett dvallikt tillstånd.»
»Det är lyckligt, att han tror mig vara förryckt», tänkte Raskolnikov.
»Sådant kan väl också hända en frisk människa?» frågade Dunja och såg oroligt på Sossimov.
»Mycket riktigt anmärkt», svarade han. »I den meningen likna nästan alla människor de sinnesförvirrade, endast med den åtskillnad, att de »sjuka» äro mera sinnesförvirrade än andra. En fullkomligt harmoniskt utvecklad människa finnes det knappast. Möjligen en av många hundra tusen.»
Vid ordet »sinnesförvirrad», som oförsiktigt undsluppit Sossimov, studsade alla de närvarande. Raskolnikov satt i djupa tankar, medan ett egendomligt leende svävade på de bleka läpparna. Han fortfor att grubbla på ett och annat.
»Nå, hur gick det med honom, som blev överkörd?» inföll Rasumichin hastigt.
»Vad säger du?» sporde han, som om han vaknade upp ur en dröm. »Jo, jag kom att fläcka ned mig med blod, då jag hjälpte dem att bära hem honom. Ah, mamma, vid det tillfället gjorde jag mig skyldig till något oförlåtligt. Jag hade troligtvis inte mitt förnuft i behåll. Jag gav alla de penningar, du skickat mig, åt hans hustru till begravningshjälp. Hon är en stackars sjuk änka och har tre små faderlösa barn, som alla äro hungriga. Huset är alldeles tomt ... Där finnes ännu en dotter. Du hade kanske själv givit dem penningarna, om du sett alltsammans. Det var emellertid orätt gjort av mig. För att kunna hjälpa andra, måste man ha en viss rättighet därtill. Och har man inte det, så »crevez chiens, si vous n’êtes pas contents.» Han skrattade högt. »Är det inte sant, Dunja?»
»Nej, det är inte sant», svarade Dunja i fast ton.
»Bah! Kommer nu också du med dina grundsatser!» mumlade han nästan spotskt och såg med ovilja på henne. »Du går till en viss gräns och om du inte överskrider den, blir du olycklig, och överskrider du den — blir du kanske ännu mera olycklig.» Han talade i otålig ton och vände sig sedan till modern, i det han barskt och kort yttrade: »Jag ville bara säga, att jag ber dig om förlåtelse, mamma.»
»Jag är säker på, Rodja, att allt vad du gör, är väl gjort», svarade modern hjärtligt.
»Var inte säker därpå», invände han och förvred munnen till ett leende. Alla tego. Det låg något tvunget över dem under hela detta samtal, även då de tego, både i försoningen och förlåtelsen, och de kände det alla.
»Det är alldeles, som om de voro rädda för mig», tänkte Raskolnikov och kastade en förstulen blick på modern och systern. Pulcheria Alexandrovna tycktes verkligen bliva allt mera ängslig till mods, ju längre hon teg.
»Vad jag älskade dem högt, så länge de voro frånvarande», tänkte han.
»Vet du, Rodja, att Marfa Petrovna är död?» sade plötsligt Pulcheria Alexandrovna.
»Vem är Marfa Petrovna?»
»Marfa Petrovna Svidrigailovna. Jag skrev ju så mycket till dig om henne.»
»Ja, nu påminner jag mig det. Jaså, hon är död! Hur kom det sig?»
»Hon dog helt plötsligt», sade Pulcheria Alexandrovna, uppmuntrad av det intresse, han visade. »Hon dog precis samma dag jag skrev mitt brev till dig. Den rysliga människan är troligtvis orsak till hennes död. Det berättas, att han slog henne förskräckligt.»
»Levde de så illa, att man kunde förutsätta något sådant?» frågade han, vändande sig till systern.
»Nej, tvärtom. Han var alltid vänlig och artig mot henne i sju hela år — men sedan förlorade han plötsligt tålamodet.»
»Du tycks taga honom i försvar, Dunja.»
»Nej, nej, i mina ögon är han en gräslig människa! Jag kan inte föreställa mig någon, som är förskräckligare», svarade Dunja rysande, rynkade ögonbrynen och föll i tankar.
»Uppträdet mellan dem ägde rum på förmiddagen», fortfor Pulcheria Alexandrovna. »Strax därpå gav hon befallning, att vagnen skulle köra fram, emedan hon efter middagen ville resa till staden — vid sådana tillfällen brukade hon resa till staden. Hon åt middag med god aptit, säger man.»
»Sedan hon hade fått stryk?»
»Hon hade alltjämt denna ... vana och strax efter det hon hade ätit, tog hon ett bad ... Hon gick nämligen igenom en slags badkur. De ha en kall källa där och i den badade hon regelbundet alla da’r. Knappt hade hon kommit ned i det kalla vattnet, förrän hon fick en slagattack.»
»Det var inte underligt. Slog han henne hårt!» frågade Sossimov.
»Men, mamma, du har då en märkvärdig lust att berätta sådana där skvallerhistorier», sade Raskolnikov.
»Kära barn, jag visste inte mera, vad jag skulle tala om.»
»Vad har hänt? Äro ni rädda för mig?» frågade han och log tvunget.
»Ja, det är vi», svarade Dunja och såg strängt på brodern. »Då mamma skulle gå hit in, gjorde hon korstecknet.»
Hans ansikte förvreds krampaktigt.
»Ah, så du pratar, Dunja! Bliv inte ledsen, Rodja, jag ber dig. Huru kan du tala så, Dunja! Men ser du, under hela den långa resan hit, drömde jag om detta återseende, huru vi skulle tala om för varandra allt möjligt, och jag var så lycklig, att jag inte märkte, hur tiden gick. Men, vad säger jag — jag är ju lycklig även nu! Du hade orätt, Dunja, ty jag är lycklig, Rodja, bara över att få se dig.»
»Det gläder mig, mamma. Vi få ju nu tillräcklig tid att talas vid», mumlade han och tryckte hennes hand.
Sedan han yttrat detta, blev han åter blek och orolig. Åter lade sig denna förskräckliga känsla som en dödskyla över hans sinne, åter blev det honom klart och tydligt, att han sagt en fruktansvärd lögn, att han varken nu eller någonsin skulle kunna tala med någon om något. Det intryck, denna marterande tanke gjorde på honom, var så starkt, att han nästan förlorade besinningen för ett par sekunder. Han reste sig upp och stod i begrepp att gå ut ur rummet, utan att se på någon.
»Vad fattas dig?» utropade Rasumichin och tog hans hand.
Han satte sig åter ned. De betraktade honom med förvåning.
»Ja, varför äro ni så tråkiga allesamman!» utbrast han häftigt. »Låt oss prata med varandra. Kan jag ingenting få höra!»
»Gud ske lov, att det inte var värre!» Jag trodde att han skulle svimma liksom i går», sade Pulcheria Alexandrovna och korsade sig.
»Vad fattas dig, Rodja?» sade systern.
»Ingenting. Jag fick bara ett infall», svarade han och skrattade.
»Om det bara var ett infall, är det ju bra», sade Sossimov. »Nu måste jag gå, men jag kommer kanske igen snart.»
Han bugade sig och gick.
»En så hygglig karl han är», sade Pulcheria Alexandrovna.
»Ja, en hygglig, kunnig, präktig och klok karl», svarade Raskolnikov livligt. »Jag kan inte komma ihåg, var jag sett honom, innan jag blev sjuk. Han därborta är också en god människa.» Han nickade åt Rasumichin. »Tycker du om honom, Dunja?» frågade han skrattande.
»Ja, jag tycker mycket bra om honom», svarade Dunja.
»Ah, en så’n drummel du är!» utropade Rasumichin, röd och förlägen, varefter han reste sig upp.
Pulcheria Alexandrovna log och Raskolnikov skrattade högt.
»Vart skall du gå?»
»Jag måste avlägsna mig. Jag måste nödvändigt —»
»Ingenting är nödvändigt. Stanna här. Du vill väl gå, emedan Sossimov gått? Det behövs inte. Vad är klockan? Redan tolv! Vad det där uret är vackert, Dunja. Varför är ni så tysta nu? Skall jag alltid tala ensam?»
»Uret är en gåva av Marfa Petrovna», svarade Dunja.
»Det är mycket dyrbart», tillade Pulcheria Alexandrovna.
»Verkligen! Men så stort det är, nästan alltför stort att tillhöra en dam.»
»Jag tycker om, att det är stort», svarade Dunja.
»Jag trodde, att det var en present av Lushin», sade Raskolnikov.
»Nej, han har ännu inte skänkt Dunetjka något.»
»Verkligen! Mamma, kommer du ihåg, att jag var förälskad och ville gifta mig?» sade han och såg på modern, som blev orolig över tonen och den oväntade frågan.
»Ja, min käre gosse, det gör jag.»
»Vad skall jag säga om den saken? Jag kommer inte längre ihåg sammanhanget. Hon var en sjuklig stackare», fortfor han i grubblande ton. »Hon var mycket välgörande och svärmade för klosterlivet. En gång brast hon i gråt, när hon talade med mig därom. Ja, nu minns jag det tydligt ... Hon var så liten och ful. Jag vet inte, varför jag slöt mig så innerligt till henne, men det var förmodligen på grund av hennes sjuklighet. Om hon varit lam och puckelryggig, hade jag måhända älskat henne ännu högre.» Han log tankfullt och fortsatte: »Det var en vårdröm —»
»Nej, det var inte bara en vårdröm», avbröt honom Dunja livligt.
Han såg stelt och uppmärksamt på systern, men tycktes varken ha hört eller förstått hennes ord. Sedan reste han sig upp och kysste modern, varefter han återtog sin plats.
»Du håller ännu av henne», sade modern rörd.
»Vem? Jaså, du talar om henne. Nej, nu förefaller det mig, som om det hänt i en annan värld. Och allt, vad som sker omkring mig, är alldeles, som om det inte skedde här ...»
Han såg uppmärksamt på de närvarande.
»Ja, det är, som om jag såge er alla på tusen versts avstånd ... Men varför skola vi tala därom och varför framställa ni så många frågor till mig?» tillade han förtretad.
»Det är ett uselt rum du har, Rodja. Det ser ut som en likkista», sade Pulcheria Alexandrovna för att bryta den pinsamma tystnaden. »Jag är säker på, att detta rum till stor del är orsaken till din melankoli.»
»Rummet, ja, det har jag också själv tänkt», svarade han tankspritt. »Om du visste, mamma, vilken märkvärdig tanke, du uttalade ...» tillade han och smålog.
Det felades inte mycket, att det hade blivit honom olidligt att oaktat den treåriga skilsmässan vara tillsammans med detta sällskap, dessa nära släktingar, i följd av det omöjliga i att föra ett otvunget samtal med dem. Men det var ännu en angelägenhet, som icke kunde uppskjutas och som på ett eller annat sätt ännu i dag måste avgöras ... det hade han redan fast beslutit sig för, då han vaknade. Nu gladde han sig över detta ärende som över en utväg.
»... apropå, Dunja», började han åter allvarsamt och torrt, »jag skall ... vill naturligtvis bedja dig om förlåtelse för det yttrande jag fällde i går; men jag anser för min plikt att påminna dig om, att jag i huvudsaken inte avviker från min mening. Om en av oss skall göra orätt, skall åtminstone inte du göra det. Om du gifter dig med Lushin, erkänner jag dig inte mera som min syster.. Du får välja emellan mig och honom.»
»Rodja, Rodja, det är ju alldeles detsamma som i går!» utbrast Pulcheria Alexandrovna. »Du ämnar väl inte säga, att du själv gör något, som är orätt?»
»Rodja, du förutsätter förmodligen, att jag av en eller annan orsak uppoffrar mig för någon. Det är inte fallet. Jag gifter mig helt enkelt för min egen skull, emedan det liv jag för är en börda. Å andra sidan vore jag naturligtvis bra glad, om jag kunde vara mina släktingar till nytta. Men denna bevekelsegrund har inte något inflytande på mitt beslut ...»
»Hon ljuger», tänkte han. »Hon är ädelmodig och vill inte erkänna, att hon ämnar bevisa mig en välgärning. O, så uselt ... hans kärlek är inte bättre än hans hat. Vad jag — föraktar dem alla! ...»
»Kort och gott, jag gifter mig med Peter Petrovitj», fortfor Dunetjka, »emedan jag av två onda ting väljer det minst onda. Jag ämnar att ärligt uppfylla mina plikter och jag vill inte bedraga någon. Varför skrattar du?»
Dunetjka reste sig hastigt och hennes ögon blixtrade av vrede.
»Du vill således — uppfylla dina plikter?» sporde han.
»Ja, till en viss grad. Peter Petrovitj har tydligt visat i sitt sätt, vad han väntar av mig. Han har höga tankar om sig själv, men jag hoppas, att han också skall högakta mig. Varför skrattar du nu igen?»
»Och varför rodnar du? Du ljuger, syster, du ljuger uppsåtligt, av kvinnligt egensinne för att få rätt. Du kan inte högakta Lushin. Jag har sett och talat med honom. Du säljer dig för pengar och begår således en nedrighet. Det gläder mig, att du ännu kan rodna av skam.»
»Det är inte sant, jag ljuger inte!» utropade Dunetjka, som förlorade sin kallblodighet. »Jag skulle inte vilja gifta mig med honom, om jag inte vore övertygad om hans aktning för mig och även övertygad om, att jag kan högakta honom. Lyckligtvis kan jag få visshet därom och det redan i dag. Men om du hade rätt, om jag verkligen beslutat mig for att begå en låg handling — skulle det inte då vara obarmhärtigt av dig att tala sålunda till mig? Varför fordrar du av mig ett hjältemod, som du inte själv äger? Det är tyranni! Om någon förolyckas därigenom, är det endast jag själv. Ännu har jag inte begått något mord! ... Varför ser du på mig på det sättet? Varför bleknar du? Rodja, vad fattas dig, käre Rodja?»
»Herre Gud, hon har gjort honom sjuk!» utropade Pulcheria Alexandrovna.
»Nej, nej, jag blev bara litet yr i huvudet. Hm, ja, vad var det jag ville säga? ... Nu vet jag det ... På vad sätt skall du redan i dag kunna övertyga dig om, att han högaktar dig och sätter värde på dig? Var det inte så du sade? Eller har jag hört fel?»
»Mamma, visa honom Peter Petrovitjs brev», bad Dunja.
Med darrande händer räckte Pulcheria Alexandrovna honom brevet. Han tog det med nyfikenhet, men innan han läste det, såg han på Dunetjka och utbrast:
»Det är ändå besynnerligt», sade han långsamt och liksom om en ny tanke fallit honom in, »att jag är så ivrig. Gift dig i Guds namn med vem du vill!»
Det var, som om han talade med sig själv, men han talade högt och såg nästan förvirrad på systern.
Äntligen öppnade han brevet och läste det tvenne gånger långsamt och uppmärksamt. Pulcheria Alexandrovna var mycket orolig.
»Det är ändå bra löjligt», sade han efter något eftertänkande, i det han gav modern brevet tillbaka och utan att vända sig till någon direkt. »Han är ju lagkarl, advokat, och ändå skriver han så illa.»
De andades lättare. De hade väntat att få höra något annat.
»De skriva ju alla på det där sättet», sade Rasumichin.
»Har du läst brevet?»
»Ja.»
»Vi ha visat honom det, Rodja», började Pulcheria Alexandrovna med någon förlägenhet.
»Det är ett slags kanslistil», avbröt Rasumichin henne ... de skriva sina rättsliga dokument på det där sättet.»
»Rättsliga? Ja, det är riktigt, rättsliga dokument och affärsbrev ... Det är inte alls så tokigt skrivet, men det tyder just inte heller på, att mannen är någon stilist, det är för affärsmässigt.»
»Peter Petrovitj gör inte heller någon hemlighet av, att han endast fått föga undervisning. Han berömmer sig av, att han själv banat sig sin väg», sade Avdotja Romanovna, något stött över broderns ton.
»Nå, än se’n? Om han berömmer sig själv, har han väl skäl därtill ... jag säger ju ingenting därom. Men du skall inte tro, syster lilla, att jag vill på något sätt förnärma dig, därför att jag kommer fram med en så obetydlig anmärkning. Men det är ytterligare en sak i brevet, som jag skulle vilja påpeka och som inte är av så ringa vikt. Det står där: »Ni får då själv svara för följderna»; det är klart och betydelsefullt; dessutom pratar han om, att han genast skall gå sin väg, om jag skulle vara närvarande. Detta prat om att gå sin väg betyder detsamma som att vilja övergiva er båda, om ni inte lyda honom, och till på köpet övergiva er nu, då han har föranlett er att komma till Petersburg. Nå, vad tror du, kan man känna sig lika förnärmad av sådana yttringar av Lushin, som om t. ex. han där (han pekade på Rasumichin) eller Sossimov eller någon annan av oss hade skrivit något liknande?»
»Nej, nej», svarade Dunja livligt, »jag vet nog, att han uttrycker sig mycket naivt, men det beror kanske på, att han inte har så lätt för att skriva ...»
»Det är kanslistil och då man är van vid den, är det inte så lätt att skriva annorlunda, det har därför kanske kommit att se mera taktlöst ut än det är menat. Men det är ännu en gemenhet i brevet, som jag vill anmärka på. Jag gav änkan pengar i går, den stackars sjuka, olyckliga änkan, inte »under förevändning att de skulle vara till begravningen», utan just till begravningen, och inte i dotterns händer, en flicka, som är känd för sin dåliga vandel, såsom han skriver (och som jag i går såg för första gången i mitt liv) utan i änkans. Av allt detta framgår det tydligt, att han bara vill svärta ned mig i era ögon och göra oss oense; förresten är det betecknande för mannens värde och jag tror inte, att han sätter dig mycket högt. Jag säger det bara, för att du skall tänka på det och därför att jag av hjärtat vill dig väl ...»
Dunetjka svarade icke. Hon hade redan på förhand fattat sitt beslut. Hon väntade endast på aftonen.
»Vilket beslut har du fattat, Rodja?» frågade Pulcheria Alexandrovna, som kände sig mer än någonsin orolig över den affärsmässiga tonen i hans tal.
»Vad menar du, mamma?»
»Peter Petrovitj skriver ju, att om han finner dig hos oss, går han sin väg. Vad ämnar du göra?»
»Det är du, mamma, och Dunja, som skola avgöra den saken. Jag gör, som ni finna för gott», tillade han torrt.
»Dunetjka har redan fattat sitt beslut och jag gillar det fullkomligt», skyndade Pulcheria Alexandrovna sig att säga.
»Jag har beslutat, Rodja, att innerligt bedja dig att besöka oss i kväll. Vill du komma?» sade Dunja.
»Ja, det vill jag».
»Jag ber även, att ni vill ha godheten att infinna er hos oss klockan åtta», sade hon till Rasumichin. »Mamma, jag inbjuder också herr Rasumichin.»
»Det är bra, Dunetjka. Må Peter Perovitj bli ond, om han har lust», sade Pulcheria Alexandrovna beslutsamt.
IV.
I detta ögonblick öppnades dörren sakta och en ung flicka trädde in och såg sig omkring med förlägna blickar. Alla betraktade henne med nyfikenhet och förvåning. Raskolnikov kände genast igen henne.
Det var Sofie Semjonovna Marmeladova.
Han hade aldrig sett henne förrän i går och hon hade då förekommit honom som en helt annan personlighet. Nu var hon en tarvligt klädd flicka med blygsamt sätt. Hon var mycket ung, såg nästan ut som ett barn och hade ett öppet, gott uttryck i sitt ansikte. Då hon så oväntat såg rummet fullt av människor, blev hon icke allenast förlägen, utan förlorade fattningen, blev försagd som ett litet barn och tycktes genast vilja vända om.
»Ah, är det ni?» sade Raskolnikov mycket förvånad, men blev i detsamma ganska förlägen.
Det föll honom in, att modern och systern av Lushins brev redan blivit underrättade om en viss flicka, »bekant för sin dåliga vandel». Helt nyss hade han omtalat, att han ej sett denna flicka mer än en gång, och nu trädde hon plötsligt in genom dörren. Han tänkte även på, att han ej gjort någon invändning mot uttrycket »dålig vandel». Men då han närmare betraktade den arma varelsen, märkte han, att hon var nedslagen och förlägen, och då hon gjorde en ängslig rörelse för att springa sin väg, vaknade medlidandet inom honom.
»Jag hade inte väntat er», sade han hastigt och höll henne tillbaka med sin blick. »Sätt er. Ni kommer troligen med något budskap från Katerina Ivanovna. Sätt er där.»
Rasumichin, som tagit plats på en av de tre stolarna vid dörren, reste sig vid Sonjas inträde för att lämna henne plats. Raskolnikov ville i början anvisa henne plats i soffhörnet, där Sossimov hade suttit, men betänkte sig, enär det hade varit alltför familjärt att bjuda henne sitta ned i soffan, som tjänade honom till säng. Han bad henne därför sätta sig på Rasumichins stol.
»Och sätt du dig här», sade han till Rasumichin och anvisade honom det hörn av soffan, där Sossimov hade suttit.
Sonja satte sig, nästan darrande av ångest, och såg blygt på de båda damerna. Man kunde se på henne, att det var henne ofattligt, att hon kunnat sätta sig där. Då denna tanke föll henne in, reste hon sig genast och vände sig om med den största förvirring till Raskolnikov.
»Jag ... jag ... det är bara ett ögonblick jag vill besvära er», började hon stammande. »Jag kommer från Katerina Ivanovna. Hon hade ingen annan att skicka. Hon har ålagt mig att bedja er komma i morgon bittida till mässan, själamässan, och att sedan ... komma till oss ... till begravningsmåltiden ... Om ni vill göra henne den äran.»
»Jag tackar, jag skall göra mitt bästa. Men sätt er ned. Ni har väl inte så bråttom? Jag skall bara uppehålla er ett par minuter.»
Han ryckte stolen närmare Sonja. Hon satte sig och slog ned ögonen. Raskolnikovs bleka ansikte blev flammande rött. Han var som förvandlad och hans ögon lyste.
»Mamma», sade han i fast ton, »detta är Sofie Semjonovna Marmeladova, en dotter till den olyckliga Semjon Sacharovitj Marmeladov, som blev överkörd i min närvaro och om vilken jag redan berättat ...»
Pulcheria Alexandrovna såg på Sonja och blinkade. I trots av sin fruktan för Rodjas fasta och utmanande tonfall kunde hon ej neka sig denna tillfredsställelse. Dunetjka såg med allvarliga och förvånade blickar på den stackars flickan. Sonja slog icke upp ögonen, då han föreställde henne för dem, men blev ännu mera förvirrad.
»Jag vill fråga er», fortfor Raskolnikov, »huru allt har blivit ordnat i ert hem. Har ni inte blivit ofredad av — polisen t. ex.?»
»Nej, allt har gått bra, men grannarna äro onda —»
»Varför?»
»Emedan liket har stått där så länge. Det är så varmt nu och utdunstningarna ... så vi skola föra honom ut till kapellet på kyrkogården i kväll. Katerina Ivanovna ber er göra oss den äran att i morgon komma till själamässan i kyrkan och därefter följa med hem och deltaga i begravningsmåltiden.»
»Hon vill således fira en minnesfest?»
»Ja, hon bjuder bara på kall mat. Hon har bett mig tacka er så mycket för den hjälp hon fick i går. Om ni inte bevisat oss så mycken godhet, hade vi inte kunnat begrava honom.»
Hennes läppar och haka darrade krampaktigt, men hon behärskade sig och sänkte ögonen mot golvet.
Under samtalet betraktade Raskolnikov henne uppmärksamt. Det var ett magert, sorgset, blekt och tämligen oregelbundet ansikte med en liten spetsig näsa och haka. Man kunde inte ens kalla henne vacker; men hennes blå ögon voro så klara, och när de upplivades, var uttrycket i hennes ansikte så gott och trohjärtat, att man ovillkorligt kände sig dragen till henne. Hennes ansikte och hela hennes figur hade dessutom en karaktäristisk prägel. Oaktat sina aderton år såg hon ännu nästan ut som ett barn.
»Är Katerina Ivanovna verkligen i stånd att med de få medel, som stå till hennes förfogande, göra ett gästabud?» frågade Raskolnikov för att förlänga samtalet.
»Kistan blir så enkel som möjligt och vi ha beräknat allt, som åtgår. Katerina Ivanovna vill så gärna giva en minnesfest.»
»Ja, det tror jag nog. Men varför ser ni er omkring så uppmärksamt i rummet? Min mor tycker också, att det liknar en likkista.»
»Ni har i går givit oss alla era penningar», sade Sonetjka hastigt med darrande läppar.
Raskolnikovs usla bostad hade genast väckt hennes uppmärksamhet och dessa ord undsluppo henne ofrivilligt. En tystnad uppstod. Dunetjkas ögon blevo vänligare och Pulcheria Alexandrovna såg med ett milt uttryck på Sonja.
»Rodja», sade hon och reste sig upp, »vi äta naturligtvis middag i varandras sällskap. Kom, Dunetjka ... men du skulle gå ut och gå litet, Rodja, och lägga dig och vila litet, kom till oss sedan; jag är rädd vi ha tröttat dig.»
»Ja, ja, jag kommer», svarade han. Jag har dessutom en affär att uppgöra—»
»Du tänker väl inte äta ensam?» utbrast Rasumichin och såg förvånad på honom. »Vad går åt dig?»
»Nej, jag kommer, det förstås. Du kan väl stanna hos mig ännu en stund. Du behöver väl honom inte genast, mamma, eller ...»
»Åh, nej, nej! Och ni, Dimitrij Prokofjitj, ni gör oss väl också det nöjet att äta middag med oss?»
Rasumichin bugade sig glädjestrålande. Ett ögonblick voro de alla mycket förlägna.
»Farväl, Rodja! Farväl, Nastaszja!»
Pulcheria Alexandrovna ville också nicka till Sonja, men det ville ej lyckas, och hon lämnade hastigt rummet.
Men Avdotja Romanovna väntade, tills turen kom till henne, och då hon följde efter modern, gjorde hon en vänlig och artig böjning på huvudet.
Sonetjka blev förlägen och besvarade ängsligt och hastigt hälsningen och en nästan smärtsam känsla avspeglade sig i hennes ansikte, som om Avdotja Romanovnas uppmärksamhet och hövlighet gjort henne ont.
»Farväl, Dunja!» ropade Raskolnikov efter henne. »Räck mig då handen.»
»Jag har ju räckt dig den. Har du redan glömt det?» svarade Dunja och vände sig vänligt om.
»Nå, vad gör det, räck mig den ännu en gång.»
Och han tryckte hårt hennes fingrar. Dunetjka log, rodnade och ryckte undan handen för att följa efter sin mor.
»Nå, tack skall ni ha!» sade han till Sonja och såg vänligt på henne, »nu vilja vi önska den eviga saligheten åt den döde och de levande skola leva! inte sant? Så är det ju?»
Sonja stirrade förvånad på honom. Hans ansikte hade plötsligt blivit glatt och muntert. Han såg några ögonblick genomträngande på henne och hans tankar sysselsatte sig med, vad hennes avlidne fader berättat om hennes öde.
— — — — — —
»Gud, Dunetjka, jag känner mig riktigt glad, att vi sluppo ut», sade Pulcheria Alexandrovna, så snart de hunnit ned på gatan. »Det tänkte jag då aldrig i kupén i går att jag skulle bliva glad över det.»
»Jag försäkrar dig, mamma, att han är mycket sjuk ännu. Hans hälsa är kanske förstörd därför att han haft bekymmer för vår skull. Om vi taga det i betraktande, kunna vi förlåta honom mycket.»
»Men du har just inte själv varit så undfallande», avbröt henne modern ivrigt. »Ser du, när jag satt och betraktade er båda fann jag, att du är hans avbild, ej så mycket till det yttre som det inre. Ni äro båda melankoliska, pessimistiska, häftiga, stolta och ädla ... Det är ju inte tänkbart, att han kan vara egoistisk, tror du väl det, Dunetjka? Men när jag tänker på, vad som väntar oss i afton, blir jag förskräckt.»
»Var inte orolig, mamma —»
»Men betänk, Dunja, i vilken ställning vi befinna oss. Tänk om Peter Petrovitj återtager sitt ord!» utbrast den stackars Pulcheria Alexandrovna oförsiktigt.
»I så fall ha vi ingenting förlorat i honom», svarade Dunja i föraktlig ton.
»Det var bra, att vi gingo vår väg», fortfor modern. »Han tycks ha brått att komma åstad. Det är så hett och kvavt inne hos honom. Men i alla fall är här lika hett ute på gatan. Herre Gud, vad är det inte för en stad! Vänta litet! Kan du inte gå ur vägen för folk. De stöta ju omkull dig ... där gå de med ett piano ... de skola då alltid gå i vägen ... Den där flickan är jag också rädd för.»
»Vilken flicka?»
»Sofie Semjonovna, som var därborta.»
»Varför är mamma rädd för henne?»
»Jag har fått en aning, Dunja. Du kan tro mig om du vill, men då hon trädde in, förstod jag, att vi här ha förklaringen på alltsammans.»
»Nej, visst inte. Mamma har ofta så löjliga aningar. Han hade aldrig sett henne förrän i går och kände knappt igen henne, då hon trädde in i hans rum i dag.»
»Ja, du skall få se! Hon gjorde mig riktigt orolig. Jag blev riktigt rädd, då hon såg på mig. Jag kunde knappt sitta stilla, då han sade oss hennes namn ... Peter Petrovitj skrev ju också om henne ... Han måtte allt sätta värde på henne.»
»Ja, man skriver så mycket. Om oss skrev man också åtskilligt, det har mamma visst redan glömt. Vad mig beträffar, är jag fullt övertygad om, att hon är en god flicka. Allt annat är bara skvaller.»
»Det vill jag också önska.»
»Peter Petrovitj är en eländig baktalare!» Dessa ord undsluppo Dunja ofrivilligt.
— — — — — —
»Jag har något att säga dig», sade Raskolnikov och drog Rasumichin till fönstret.
»Får jag säga Katerina Ivanovna, att ni kommer?» sade Sonja hastigt och ville avlägsna sig.
»Vänta litet, Sofie Semjonovna. Vi ha inga hemligheter och ni stör oss inte. Jag ville gärna tala ännu ett par ord med er.» Han vände sig på nytt till Rasumichin. »Du känner ju honom ... vad är det han heter ... Porphyrius Petrovitj?»
»Ja, vi äro släkt med varandra. Varför frågar du därom?» tillade han ivrigt och nyfiket.
»Han har ju med den där affären, mordaffären, att skaffa?»
»Ja ... än se’n ...» Rasumichin stirrade förvånad på honom.
»Han har förhört dem, som pantsatt sina tillhörigheter hos henne. Jag har även några småsaker där, men de äro dyrbara för mig. En ring, som min syster gav mig vid avskedet, och ett silverur, som jag ärvt efter min far. Vad skall jag nu göra? Jag vill högst ogärna förlora dem. Jag var rädd för, att min mor skulle fråga efter uret. Det är allt, som återstår oss av min fars tillhörigheter. Vad skall jag göra? Giv mig ett råd! Jag vet, att man måste vända sig till poliskontoret. Men vore det inte bättre att vända sig direkt till Porphyrius? Jag ville gärna ha den saken avgjord så fort som möjligt. Du skall få se, att mamma frågar efter uret vid middagsbordet.»
»Du skall inte gå till poliskontoret utan till Porphyrius!» ropade Rasumichin i högsta grad upprörd. »Åh, vad det gläder mig! Låt oss strax gå till honom. Han bor här i närheten.»
»Ja, kom.»
»Han skall bli riktigt glad över att få göra din bekantskap. Jag har senast i går talat med honom om dig. Du kände således den gamla kvinnan ... det var ju särdeles intressant, ah ... Sofie Ivanovna ...»
»Sofie Semjonovna», rättade Raskolnikov, »Sofie Semjonovna, det här är min vän, Rasumichin, en riktigt bra människa ...»
»Kanske vi skulle gå nu ...» började Sonja ånyo utan att se på Rasumichin och blev ännu mera förlägen.
»Låt oss gå då», sade Raskolnikov, »jag kommer till er i dag, Sofie Semjonovna, säg mig, var bor ni?»
Han undvek hennes blick och tycktes ha bråttom. Sonja sade honom sin adress och rodnade. De gingo ut tillsammans.
»Låser du inte dörren», sporde Rasumichin, då de stodo på trappan.
»Aldrig! ... Jag har inte låst den på två år. Lyckliga människor, som inte ha något att låsa inne!» sade han leende till Sonja.
De stannade i porten.
»Er väg går till höger, Sofie Semjonovna. Hur kunde ni hitta hit?» sporde han, men det tycktes, som om han hade någonting helt annat på hjärtat att säga henne.
Han ville bara än en gång se in i hennes klara, lugna ögon, men det ville inte lyckas riktigt för honom.
»Ni gav ju er adress åt Poletjka i går.»
»Polja, ja, det var sant. Lilla Poletjka ... är ju er syster?»
»Ja. Jag har förr hört talas om er av min far, men jag hade inte hört ert namn ... min far sade, att han visste inte själv ... Jag fick veta det i går och då jag kom hit till porten, frågade jag: »Bor Rodion Romanovitj Raskolnikov här?» ... Men farväl nu, jag skall säga till Katerina Ivanovna ...»
Hon var glad att slippa undan och försvann snart bakom närmaste hörn. Hon kunde nu tänka över, vad hon upplevat, överväga vart ord, som blivit uttalat, och gömma varje omständighet i sitt minne. Aldrig, aldrig någonsin hade hon erfarit en sådan känsla. En ny värld hade plösligt öppnats för hennes själ. Hastigt föll det henne in, att Raskolnikov ville själv besöka henne, kanske skulle han komma redan i dag, kanske strax.
»Bara inte i dag, ack, bara inte i dag», stammade hon, beklämd om hjärtat, som om hon bad någon därom, alldeles som ett barn, vilket är ängligt. »Herre Gud, han skall komma till mig ... in i mitt rum ... O Gud!»
Hon var naturligtvis ej i stånd att i detta ögonblick giva akt på en främmande herre, som var nästan i hälarna på henne. Han hade följt efter henne, ända sedan hon gick ut genom porten. På samma gång som de alla tre stodo på gångbanan, hade denne herre gått förbi, och då han hörde Sonja säga: »Bor Rodion Romanovitj Raskolnikov här?» studsade han och vände sig om för att betrakta dem alla, men i synnerhet Raskolnikov, till vilken Sonja ställt sina ord. Han såg uppmärksamt på huset och inpräglade det i sitt minne. Sedan gick han vidare, utan att någon givit akt på honom. Men hans steg voro långsamma och det låg något ormlikt i hans rörelser. Han väntade på Sonja, då han märkte, att hon tog avsked, och således kunde förmoda, att hon ämnade sig hem.
»Vart går hon? Jag har en gång förut sett detta ansikte», tänkte han, »det får jag lov att taga reda på ...»
Då han hunnit till hörnet, skyndade han sig över till andra sidan av gatan, vände sig därpå om och såg, att Sonja gick efter honom utan att märka något. Han förlorade henne icke ur sikte utan följde efter henne hela vägen.
Han var vid pass femtio år, av medelstor växt, kraftigt byggd och bredaxlad. Hans dräkt var elegant och han såg ut som en förmögen man. Det breda ansiktet var icke obehagligt och hyn var rödlätt. Det rika, blonda håret var litet gråblandat och det tjocka skägget hade en något ljusare färg. Han hade blå ögon med en kall, men klok blick. Han tycktes vara en väl konserverad man och såg yngre ut än han verkligen var.
Då Sonja hunnit till kanalen, befunno de sig båda ensamma på gångbanan. Han kunde nu observera henne bättre och såg tydligt, att hon gick i tankar. Då hon hunnit fram till huset, valde hon trappan till höger, i hörnet av gården.
»Åhå!» mumlade den obekante och följde efter henne. Först nu gav Sonja akt på honom. Hon gick upp i fjärde våningen och ringde utanför dörren till n:o 9, på vilken stod skrivet med krita: »Kapernaumov, skräddare.»
»Åhå!» upprepade den okände, förundrad över sammanträffandet, varefter han själv ringde på den dörr, som stod betecknad med n:o 8. Båda dörrarna voro omkring sex steg från varandra.
»Bor ni hos Kapernaumov», sade han leende till Sonja. »I går vände han en av mina västar. Jag bor här bredvid hos Gertrud Karlovna Röslih ... det var ett märkvärdigt sammanträffande.»
Sonja såg forskande på honom.
»Vi äro således grannar», fortfor han. »Jag har endast tre dagar varit i staden. Farväl!»
Sonja svarade ej. Dörren blev öppnad och hon skyndade in i sitt rum.
— — — — — —
På vägen till Porphyrius visade Rasumichin stark sinnesrörelse.
»Jag är riktigt glad, min bror», sade han flera gånger, »det var roligt! ... jag är riktigt glad.»
»Vad är du egentligen glad över?» tänkte Raskolnikov.
»Jag visste ju inte, att även du hade satt något i pant hos den gamla käringen. Är det länge, sedan du sist var hos henne?»
»En så’n dummerjöns han är!»
»När jag var där sist!» Raskolnikov tystnade och låtsade sig tänka efter. »Jo, nu vet jag det! Jag tror, att jag var hos henne tre dagar före hennes död. Jag kan ännu inte lösa ut panterna, ty jag har inte mer än en rubel kvar, tack vare det fördömda feberanfallet jag hade i går! ...»
Han nämnde feberanfallet med särskilt eftertryck.
»Det var således därför, du den gången blev så ... så bestört», sade Rasumichin. »Under din feber fantiserade du alltjämt om ringar och kedjor. Nu förstår jag alltsammans.»
»Åhå, alltså har den där tanken slagit rot också hos dem», tänkte Raskolnikov. »Denna människa skulle vilja låta korsfästa sig för mig och ändå är han nu glad över, att allt blivit förklarat.»
»Tror du, att vi träffa honom?» sade han högt.
»Ja, det tror jag visst», bekräftade Rasumichin. »Det är en präktig karl, bror lille, må du tro! Han är mycket misstrogen, en skeptiker, en cyniker, tycker om att narra andra, det vill säga draga dem vid näsan. Men han förstår sin sak grundligt, det gör han. Förra året upptäckte han gärningsmannen till ett mord, ehuru inte ett spår stod att finna. Han har stor lust att göra din bekantskap.»
»Hur kommer det till?»
»Det är inte därför ... ser du, sedan du blev sjuk, har jag ofta talat om dig, och då han erfor, att dina förhållanden inte tillåta dig att fortsätta med de juridiska studierna, tyckte han, det var stor synd om dig. Jag slöt därav ... ja, det förstås, allt tillsammanlagt, inte det bara ... i går har Sametov också ... kan du tänka, Rodja, så jag grälade i fyllan i går, då vi gingo hem ... jag är nämligen rädd för, att du skall tänka, Gud vet vad ...»
»Vad menar du? De ansågo mig förmodligen vara vansinnig. Måhända ha de rätt.»
Han log tvunget.
»Ja ... ja ... prat! det vill säga, nej ... Åh, ser du, vi grälade medan vi voro halvfulla. Det var dumheter alltsammans.»
»Varför ursäktar du dig då? Det är så motbjudande alltsammans», utbröt Raskolnikov med överdriven finkänsla. Det var till en del förställning.
»Jag förstår nog det, ja, mycket väl. Jag försäkrar dig, att jag förstår det. Det är en stor skam att säga något sådant ...»
»Nå, tala då inte därom, om det är en så stor skam!»
Båda tego. Rasumichin var glad över all måtta. Raskolnikov kände det och han vämjdes därvid. Det oroade honom också, vad Rasumichin nyligen hade berättat om Porphyrius.
»Inför honom får man också låtsa sig vara sjuk ... och det så naturligt som möjligt.» Hans hjärta klappade och hans kinder voro bleka. »Det vore naturligtvis bäst, om man inte behövde yttra sig alls, envist undvek allt ... nej, det skulle vara naturligt ... Nå, komme vad som helst ... vi få se ... rätt snart ... kanske jag gör dumt i att gå dit? Flyger inte myggan av sig själv mot ljuset? Så mitt hjärta klappar ... det duger inte heller.»
»I det här grå huset bor han», sade Rasumichin.
»Det viktigaste är, om Porphyrius vet, att jag i går infann mig i häxans bostad ... och talade om blod. Det skall jag taga reda på, så snart jag kommer in. Jag kan kanske se det på hans ansikte, annars ... skulle jag än gå förlorad därigenom ... skall jag taga reda därpå.»
»Vet du», sade han och log skälmaktigt, »jag har tydligt märkt, att du varit i en märkvärdigt upprörd sinnesstämning sedan i går.»
»Jag? Alldeles inte, jag är inte alls upprörd», sade Rasumichin, men studsade vid frågan.
»Jo visst, bror lille, man kan se det på dig. Du satt på stolen, såsom du aldrig plägar sitta, långt ute på kanten, och sprang plötsligt upp utan orsak, som om du hade kramp. Än var du melankolisk, än var du utomordentligt glad igen och gjorde dig så söt som det renaste kandisocker. Du rodnade djupt och i synnerhet då du erhöll middagsbjudningen.»
»Du ljuger! ... Vad menar du egentligen?»
»Nå, varför vänder och vrider du dig som en skolpojke? Nu rodnar du igen!»
»Du är då en åsna!»
»Ja, varför blir du så förlägen, Romeo! Det skall jag berätta någonstädes, ha, ha, ha! och mamma skall skratta ... och en till ...»
»Men är det verkligen ditt allvar? Vad skall det betyda?» Rasumichin blev alldeles förvirrad och kalla kårar gingo utefter ryggen på honom av förskräckelse. »Vad tänker du säga dem? Jag, bror ... fy, så du pratar!»
»Du är röd som en ros. Om du visste, så bra du ser ut! En Romeo in folio! Och så elegant du är! Du har till och med tvättat dig ren i dag, putsat naglarna också, inte sant? När gjorde du dig nå’nsin ett sådant besvär. Luta dig ned, jag tror, att du till och med smort in håret med pomada!»
»Du är ett odjur!»
Raskolnikov skrattade högt, just då han anlände till dörren till Porphyrius Petrovitjs bostad. Det var just hans avsikt. Inne i rummet kunde man höra, att han skrattade i tamburen.
»Inte ett ord mera — annars slår jag dig sönder och samman!» viskade Rasumichin och skakade honom häftigt.
V.
Då Raskolnikov trädde in, såg han ut som en person, vilken med möda undertrycker ett gapskratt. Bakom honom uppenbarade sig den långe Rasumichin, som var alldeles röd av vrede och blygsel. Både hans hållning och ansikte voro i detta ögonblick skrattretande och rättfärdigade Raskolnikovs munterhet.
Rummets ägare stod mitt på golvet och såg frågande på dem. Raskolnikov räckte honom handen, medan han gjorde sig synbar möda att undertrycka sitt skratt. Men knappt hade han sagt ett par ord, förrän han ofrivilligt kom att se på Rasumichin och då började han på nytt att gapskratta. Den häftiga vrede, med vilken Rasumichin upptog detta hjärtliga skratt gjorde, att uppträdet såg ut att vara helt naturligt. Rasumichin tycktes riktigt understödja Raskolnikov i hans plan.
»Fy tusan!» skrek han och slog den knutna handen i ett litet runt bord, på vilket stod ett nyss tömt teglas. Bordet gick sönder och glasskärvorna flögo omkring i rummet.
»Vad skall allt detta betyda? Vem skall ersätta mig mina sönderslagna tillhörigheter?» ropade Porphyrius Petrovitj i munter ton.
Rasumichin, som blivit alldeles förbluffad, sedan han slagit sönder bordet och glaset, vände ryggen åt honom, spottade energiskt och såg med mörka blickar ut genom fönstret. Sametov, som suttit i ett hörn vid gästernas inträde, hade rest sig upp och väntade vad som vidare skulle komma. Han hade förvridit munnen till ett leende, men iakttog misstroget hela uppträdet och tycktes litet förlägen vid Raskolnikovs åsyn. Sametovs oväntade närvaro berörde Raskolnikov obehagligt.
»Jag ber om ursäkt», sade han med någon förlägenhet, »mitt namn är Raskolnikov.»
»Det gläder mig att göra er bekantskap. Vad fattas honom därborta? Han vill ju inte ens säga goddag till oss», sade Porphyrius Petrovitj och pekade på Rasumichin.
»Jag förstår inte, varför han är så rasande på mig. Jag sade bara till honom på vägen, att han liknade en Romeo och bevisade det också. Annat var det inte.»
»Du är en åsna!» ropade Rasumichin utan att vända sig om.
»Han måste ha haft en giltig anledning att bliva så ond över ett enda ord», sade Porphyrius och skrattade.
»Börjar du också nu? Drag för tusan i våld allesammans!» avbröt Rasumichin sig själv, skrattade med och gick så glatt, som om intet hade hänt, fram till Porphyrius. »Nu kan det vara nog med det pratet. Här är min vän, Rodion Romanovitj Raskolnikov, som mycket hört talas om dig och önskar göra din bekantskap. Han vill begära ett råd av dig. Ah, Sametov, är du här! När ha ni blivit bekanta?»
»Vad betyder väl det?» tänkte Raskolnikov oroligt.
»I går, då vi voro hos dig», svarade Sametov otvunget.
Porphyrius var ännu klädd i morgontoalett, nattrock och tofflor. Han var trettiofem år, liten, korpulent och skägglös. Hans runda huvud var betäckt med kortklippt hår och det jovialiska ansiktet hade en gulaktig färg. Ögonen voro till hälften betäckta av nästan vita, klippande ögonlock, varigenom de fingo ett uttryck, som om han oupphörligt blinkade åt någon.
Blicken i dessa ögon stod i en märkbar motsats till hela hans gestalt, som hade en anstrykning av kvinnlighet.
Då Porphyrius Petrovitj hörde, att gästen hade ett ärende, bad han honom strax taga plats i soffan, satte sig själv i andra hörnet och fäste på honom en blick med denna allvarliga, koncentrerade uppmärksamhet, som lätt kan väcka förvirring.
Raskolnikov framförde kort och tydligt sitt ärende och fann under tiden tillfälle att taga Porphyrius i ögonsikte. Porphyrius Petrovitj tog icke blicken från honom under hela tiden, medan han talade. Rasumichin hade satt sig mitt för dem vid samma bord och följde med stort intresse samtalets gång. Slutligen sade Porphyrius:
»Ni måste inlämna en berättelse till poliskontoret så lydande, att ni hört talas om mordet och således anhåller, att den förhörsdomare, som behandlar saken, må få kunskap om de föremål, som tillhöra er och att ni önskar återfå dem.»
Raskolnikov låtsade sig bliva förlägen och invände:
»Men det är just det ledsamma i saken, att jag inte för ögonblicket är vid kassa. Jag ville nämligen endast giva tillkänna, att dessa föremål tillhöra mig och att jag en annan gång, då jag får penningar ...»
»Det är alldeles likgiltigt. Ni kan också skriva på ett liknande sätt till mig.»
»På vanligt eller stämplat papper?» skyndade sig Raskolnikov att fråga; han tycktes fästa synnerlig vikt vid penningfrågan.
»Åh, ni kan skriva det på grovt papper, om ni har lust.»
Porphyrius Petrovitj såg skarpt på honom och klippte med ögonlocken, som om han blinkade åt honom. Och han tyckte även, att Sametov blinkade åt honom.
»Han vet allt!» for det som en blixt genom huvudet på honom.
»Ursäkta, att jag besvärar er med en sådan bagatell», fortfor han. »De pantsatta föremålen äro på sin höjd värda fem rubel, men de äro dyrbara minnen, och jag måste tillstå, att jag blev mycket ängslig, då jag fick veta ...»
»Därför blev du också utom dig, då jag i går omtalade för Sossimov, att Porphyrius tager alla dem i förhör, som ha panter innestående», sade Rasumichin.
Raskolnikov kastade en rasande blick på honom, men lade dock genast band på sig och sade till honom:
»Du tycks göra narr av mig, bror lille. Jag gör kanske alltför mycket väsen av dessa i dina ögon obetydliga föremål, men du behöver ändå inte anse mig för egoistisk. I mina ögon äro dessa småsaker inga bagateller. Jag har nyss sagt dig, att silveruret är det enda, som återstår oss av min fars kvarlåtenskap. Min mor är hitkommen», sade han till Porphyrius, »och om hon finge veta», fortfor han och vände sig åter till Rasumichin, under det han sökte att få rösten att darra, »att uret gått förlorat, bleve hon förtvivlad.»
»Åh, jag menade ju ingenting illa, tvärtom!» utbrast Rasumichin kränkt.
»Jag undrar, om jag spelade väl? ... Var det riktigt naturligt? ... Överdrev jag inte?» tänkte Raskolnikov och bävade inom sig. »Den sista frasen var i alla fall överflödig.»
»När kom er fru mor till staden?» frågade Porphyrius.
»I går kväll.»
»Edra tillhörigheter skola under inga omständigheter gå förlorade. Jag har länge väntat, att ni skulle komma.»
Såsom om han icke hade sagt något anmärkningsvärt, sköt han cigarrkoppen till Rasumichin, som obarmhärtigt smutsade ned mattan med askan från sin cigarrett. Raskolnikov for tillsammans, men Porphyrius tycktes icke ha märkt det. Han sysselsatte sig till utseendet endast med Rasumichins cigarrett.
»Väntade du honom? Visste du, att han hade pantsatt något hos henne?» utbrast Rasumichin.
Porphyrius såg Raskolnikov rakt i ansiktet och sade:
»Båda edra tillhörigheter, ringen och uret, hade hon svept in i ett stycke papper och på papperet stod ert namn, skrivet med blyertspenna, jämte det datum, då dessa saker blevo inlämnade till henne.»
»Vad ni lägger noga märke till allt», sade Raskolnikov med ett förläget småleende, under det han försökte att se honom frimodigt i ögonen. »Jag anmärker det bara, emedan där troligtvis fanns många dylika effekter — och ni svårligen har kunnat komma ihåg alla namnen ... och ... (det var dumt, varför tillade jag det?)»
»Alla de, som haft saker innestående, ha tillkännagivit sig. Ni var den ende, som fattades», svarade Porphyrius med en knappt märkbar anstrykning av ironi.
»Jag har inte varit frisk.»
»Det vet jag. Jag har också hört, att ni varit synnerligt upprörd. Ni är ganska blek ännu.»
»Jag är inte alls blek — tvärtom är jag riktigt rask», sade Raskolnikov i förändrad ton. Vreden jäste över hos honom och han kunde icke längre behärska sig. »Och i vreden förråder jag mig», flög det genom hans huvud; »varför pina de mig också?»
»Du är ännu inte riktigt frisk», sade Rasumichin. »I går yrade du till och med emellanåt ... Tänk bara, Porphyrius, han kunde knappt stå på benen och smög sig likväl ut, så snart Sossimov och jag vände honom ryggen. Och till på köpet var han i otillräkneligt tillstånd.»
»Således i ett alldeles otillräkneligt tillstånd? Har man hört på maken!» och Porphyrius skakade på huvudet. »Åh, prat! Tro honom inte ... nej, tro honom inte alls!» ropade Raskolnikov rasande. Det tycktes, som om Porphyrius Petrovitj icke hörde detta sällsamma utbrott.
»Hur kunde det falla dig in att gå ut, om du inte gjorde det under feberns inflytande?» skrek Rasumichin häftigt.
»De besvärade mig båda två», sade Raskolnikov i hånfull ton till Porphyrius, »och jag sprang min väg för att hyra ett annat rum, så att de inte skulle få rätt på mig. Jag tog även med mig en summa penningar. Herr Sametov såg dem. Nå, herr Sametov, hade jag mitt förnuft i går eller talade jag i yrsel? Nu kan ju ni avgöra striden.»
Han hade lust att döda Sametov i detta ögonblick, ty dennes ögonkast och tystnad voro honom i lika hög grad motbjudande.
»Enligt min mening talade ni i går både klokt och slugt. Ni var endast ytterst retlig», svarade Sametov torrt.
»Och i dag berättade Nikodim Fomitj, att han träffat er mycket sent i går kväll hos en ämbetsman, som blivit överkörd —»
»Nå, där ser du», sade Rasumichin. »Var du riktigt vid dina fulla sinnen, då du gav änkan din sista skärv till begravningen?»
»Jag har kanske funnit en skatt, som du inte har reda på, och därför var jag så givmild i går ... Jag ber er ursäkta», sade han med bävande läppar till Porphyrius, »att vi ha besvärat er så länge med detta struntprat.»
»Visst inte, tvärtom ... inte alls! Om ni bara visste, huru mycket jag intresserar mig för er! Det gläder mig mycket, att ni slutligen var så vänlig och kom hit.»
»Låt oss åtminstone få litet te! Vi bli torra i halsen!» utropade Rasumichin.
»Det var en förträfflig idé. Vi dricka väl allesammans. Men vill du kanske inte först ... ha något mera fast före teet?»
»Gå hem och lägg dig!»
Porphyrius Petrovitj gick ut för att säga till om teet.
Tankarna jagade varandra i Raskolnikovs huvud.
»Denna fräckhet kan jag knappt stå ut med. De bry sig inte ens om att dölja sina misstankar. Han som ej känner mig, behöver väl inte tala med mig om Nikodim Fomitj. Det är således inte längre någon hemlighet, att de förfölja mig. Om de bara ville slå till, i stället för att leka med mig som katten med råttan. Det anstår dig inte, Porphyrius Petrovitj. Det skulle kunna hända, att jag plötsligt reste mig upp och avslöjade hela sanningen. Då skulle de få veta, huru jag föraktar dem!» Han andades tungt. »Men om jag bara inbillar mig det! Deras ord tyckes inte innebära någon dold mening. Men kanske ändå? ... Varför sade han just hos henne? Varför sade Sametov, att jag hade talat så slugt? Varför just denna ton? Ja, tonen, det är saken ... Rasumichin hörde ju det också, varför märker inte han det? Åh, den där oskyldiga dummerjönsen märkte aldrig något. Skulle det vara febern som kommer igen? ... Blinkade Porphyrius verkligen till mig eller inte? Dumheter? Varför skulle han blinka? Vilja de reta mig eller veta de allt? ...
Till och med den där Sametov är fräck! ... eller är han det verkligen? Sametov har tänkt över det hela natten; det anade jag! Han är redan, som vore han hemma här, och ändå är det första gången han är här. Porphyrius behandlar honom alls inte som gäst, han vänder helt ogenerat ryggen åt honom. De förstå varandra redan mycket bra, under alla omständigheter vad det, som mig angår, vidkommer; de hade visst talat om mig strax innan jag kom! ... Jag undrar om de veta något om lägenheten? Då jag sade, att jag hade sprungit min väg i går för att söka mig en bostad, hörde han det inte, tycktes inte alls fästa sig vid det ... Det var förresten klokt påhittat, det där med bostaden ... det kan kanske komma till nytta sedermera! Det var ju i feberyran ... ha, ha, ha! Han vet redan allt, vad som försiggått i går afton? Men han visste ändå inte, att mamma hade kommit! Till och med datum hade hon skrivit upp, den häxan! ... Vänta bara litet, ännu ger jag mig inte! Allt detta är ändå inga fakta, endast hjärnspöken! Kom först med fakta! ... Jag undrar, om de veta något om bostaden? Jag går inte härifrån, förrän jag fått rätt därpå! Men varför gick jag då också hit! ...»
Allt detta for som en blixt genom hans huvud.
Porphyrius Petrovitj återvände snart.
»Jag är ännu yr i huvudet efter gårdagens tillställning», sade han och vände sig leende till Rasumichin.
»Nå, hur gick det? Vem segrade?»
»Naturligtvis ingen, såsom det alltid händer. Vi talade slutligen om evigheten och svävade högt upp över skyarna!»
»Kan du tänka dig, Rodja, vad de talade om i går? De tvistade om, huruvida det finns förbrytelser eller inte.»
»Det är ju en ganska vanlig samhällsfråga», svarade Raskolnikov tankspritt.
»Hör nu på, vad jag säger, Rodion, och låt oss sedan höra din mening. Striden började med socialisternas åsikter. Som bekant är det deras uppfattning att »förbrytelsen är en protest mot det abnorma vid samhällsinrättningarna». Det nuvarande samhället är skuld till allt — och därmed punkt. Därav följer också, att om samhället vore normalt inrättat, skulle alla brott plötsligt försvinna, då ej längre någon orsak funnes till protest. Alla skulle i en handvändning bli »rättskaffens människor». Den mänskliga naturen tages inte på minsta sätt med i räkningen.
Enligt deras åskådning utvecklar sig mänskligheten inte på historiskt, levande sätt, för att slutligen en gång som slutmål nå det normala samhällstillståndet, utan just tvärtom: socialismen, som ett eller annat matematiskt anlagt huvud har tänkt ut, skall genast på en gång bringa hela mänskligheten i harmoni, skall göra den rättskaffens och syndfri, utan att någon som helst livsverksamhet är nödvändig därför, utan historisk eller naturlig utveckling. Därför äro de också alldeles instinktmässigt intagna mot historiens lärosatser. Det är bara överdrifter och dumheter ... och dumheten är den syndabock, som de välta hela skulden på! Därför kunna de inte heller tåla den andliga livsverksamheten: »vi behöva ingen levande själ». En levande själ behöver liv, en levande själ följer inte den mekaniska formeln, en levande själ är misstrogen och ser tillbaka! Därför bort med den! Men om detta också luktar litet ruttet, fast man lika gärna kunde göra det av gummi elasticum ... så är det därför också inte levande utan viljelöst, slaviskt och blir inte upproriskt ... Och resultatet är ... att de inte ha bragt det längre än till att bygga murarna och inrätta gångarna och rummen i sitt falangsterium! Falangsteriet är färdigt, men människonaturen är ännu inte färdig för falangsteriet, den vill leva, den har ännu inte fulländat sin livsverksamhet, det är ännu för tidigt för den att låta begrava sig på kyrkogården. Med bara logiken kan man inte springa bort över naturen. Logiken tager endast tre möjligheter i betraktande ... men det finns en hel miljon! Nå, då behöver man bara amputera miljonen och sätta frågan om livets behag och lyx på spetsen. Det är då den lättaste lösningen av uppgiften. Det är så förföriskt klart och iögonenfallande, att man inte alls behöver någon eftertanke därtill. Och det är ju huvudsaken — allt tänkande avskaffas! Hela människolivets mysterium kan sammanfattas på två tryckta sidor.»
»Se så, nu är fördämningen bruten och vattenfallet störtar ned! Tänk», vände han sig till Raskolnikov, »likadan var han i går afton ... nej, bror lille, det är inte sant vad du säger, »samhällsinrättningarna» ha stor betydelse vid bedömandet av förbrytelserna, det kan jag försäkra dig.»
»Jag vet nog, att de ha stor betydelse, men säg mig t. ex.: om en fyrtioårig man missbrukar en flicka på tio år, ha då dina »samfundsinrättningar» tvungit honom till det?»
»Ja, varför inte? Strängt taget ha samhällsinrättningarna väl också skuld däri. En sådan förbrytelse kan man mycket lätt förklara genom samfundsinrättningarna.»
Rasumichin blev nästan rasande.
»Nej, vet du vad», ropade han, »då vill jag också på ögonblicket bevisa, att du har vita ögonbryn, därför att Ivan Velikijs torn i Moskva är trettiofem famnar högt, bevisa det klart, nöjaktigt och följdriktigt, till och med med en viss anstrykning av liberalitet. Vill du? Går du in på vadet?»
»Nåväl ... jag slår vad! Låt oss då höra, hur han vill bevisa det.»
»Åh, han gör sig bara till, den satan!» skrek Rasumichin avböjande. »Det är inte värt att tala med dig! Han gör det med flit, du känner honom inte än, Rodion!»
»Nu är han riktigt i farten», sade Porphyrius till Raskolnikov. »Men då vi nu tala om samhällsinrättningar, kom jag att tänka på er avhandling »om förbrytelser» — eller vad den heter — och denna avhandling har även intresserat mig långt förut. För två månader sedan hade jag nöjet att läsa den i ’Periodisk Revy’.»
»Min avhandling! Stod den i ’Periodisk Revy’?» frågade Raskolnikov förvånad. »Jag har verkligen skrivit en sådan avhandling för ett halvt år sedan, just då jag lämnade universitetet. Men jag skickade den till ’Veckorevyen’ och inte till ’Periodisk Revy’.»
»Men den trycktes i ’Periodisk Revy’.»
»’Veckorevyen’ upphörde vid samma tid och därför blev den inte intagen.»
»Det är sant, men nämnda tidskrift slogs sedan tillhopa med ’den periodiska’ och sålunda kom det sig, att er avhandling för två månader sedan stod att läsa i denna tidskrift. Visste ni inte det?»
Raskolnikov skakade på huvudet.
»Ni kan ju begära ert honorar. Ni är då en underlig människa! Ni lever så helt och hållet för er själv, att ni inte ens har reda på de omständigheter, som angå er direkt.»
»Bravo, Rodja! Det visste inte jag heller!» utropade Rasumichin. »Jag skall redan i dag gå upp i läsföreningen och begära att få se tidskriften.»
»Men hur vet ni att avhandlingen är skriven av mig?»
»Jag har helt nyligen fått veta det av redaktören, med vilken jag är personligen bekant ... Den har intresserat mig mycket.»
»Om jag minns rätt, försökte jag beskriva brottslingens själstillstånd under utövandet av hans gärning.»
»Ja, och ni anser, att utförandet av ett brott alltid åtföljes av ett sjukligt tillstånd hos förbrytaren. Men en annan idé, som ni flyktigt uttrycker i slutet av avhandlingen, intresserar mig dock mera. Ni säger nämligen, att det finnes sådana individer i världen, som ha rättighet att begå brott och för vilka lagen inte utgör något hinder.»
Raskolnikov skrattade åt denna förvridna tolkning.
»Huru! Rättighet att begå förbrytelser!» sade Rasumichin ängsligt.
»Nej, nej, så var det inte precis», sade Porphyrius. »Han indelar människorna i vanliga och ovanliga individer. De vanliga måste finna sig i att lyda och ha inte rättighet att överträda lagarna. Men de ovanliga däremot ha rättighet att begå alla slags förbrytelser och bjuda trots åt lagen av ingen annan orsak än att de äro ovanliga. På det sättet tror jag, att ni framställde saken.»
Raskolnikov skrattade åter. Han förstod Porphyrius’ mening och som han tydligt kom ihåg innehållet av sin avhandling, beslöt han att antaga utmaningen.
»Jag har inte framställt saken på alldeles detta sätt», sade han i blygsam ton.
»Jag gillar alldeles inte, att de ovanliga människorna under alla omständigheter skola trotsa lagarna. Jag har helt enkelt antytt, att en ovanlig människa har rättighet, inte en allmän, utan en individuell, att tillåta sitt samvete att överskrida vissa gränser, men endast och allenast vid sådana tillfällen, då förverkligandet av hennes tanke (som kanske åsyftar medmänniskors lycka) fordrar det. Jag vill försöka att förklara mig tydligare. Om män, sådana som Kepler och Newton under ogynnsamma förhållanden inte på något sätt kunnat göra sina upptäckter tillgängliga för världen utan uppoffring av människoliv, uppoffring av sådana människor, som stört och hindrat deras upptäckter, så ha de haft rättighet, ja, till och med skyldighet att ... att skaffa dessa människor ur vägen för att kunna gagna hela mänskligheten. Därav följer inte, att Newton hade rättighet att döda alla efter gottfinnande eller att dagligen plundra folk på allmän landsväg. Sedan utvecklade jag i min avhandling, om jag minns rätt, att alla mänsklighetens lagstiftare och reformatorer från den äldsta ända till Lykurgos, Solon, Mahomet och Napoleon ha varit förbrytare redan av det skäl, att de, då de utfärdade en ny lag, kullkastade en gammal, vilken helighölls av samhället, och att de inte ryste för att gjuta ut blod, när blodsutgjutelse kunde vara dem till någon nytta. Man bör noga lägga på minnet, att flertalet av dessa mänsklighetens välgörare och lagstiftare utgöt blod i riklig mängd. Med ett ord, jag bevisade, att inte allenast världens »store» utan även alla, som något litet höja sig över människornas nivå, tvingas att bli förbrytare — naturligtvis i större eller mindre grad. Men allt detta har varit tryckt och läst tusentals gånger och är ingenting nytt. Min indelning av vanliga och ovanliga människor är emellertid mycket villkorlig. Jag tar fasta endast på huvudpunkten av min framställning. Genom att följa naturens lagar kunna människorna indelas i två kategorier, en lägre, som uteslutande tjänar till släktets fortplantning, och en högre, som har den gåvan att i sin krets uttala ett nytt ord och bana nya vägar. Det finnes naturligtvis också en mängd underavdelningar, men gränsen emellan de båda kategorierna är mycket skarp. Den första kategorien består av människor, som av naturen äro konservativa och lydiga. De, som hänföras till den andra kategorien, äro nedbrytare och överskrida alla lagar. För det mesta eftersträva de att i det godas namn kullkasta det bestående. Om en av dem i sin idés intresse vågar att taga vägen över ett lik, kan han tillåta sig det i kraft av sin tankes syftemål. Detta är min övertygelse och endast i denna mening talar jag i min avhandling om de utvaldas rättighet att begå förbrytelser. Den stora hopen erkänner nästan aldrig dessa människors rättighet, den avrättar lagbrytare och uppfyller därmed sin bestämmelse. Men de följande generationerna ställa sedan de avrättade på piedestaler och visa dem vördnad. Den första kategorien är nutidens behärskare, den andra är herre över framtiden. Den första uppehåller världen och förökar den kvantitativt, den andra leder världen till målet. De ha båda samma rättighet att existera. Med ett ord, jag giver lika rättighet åt alla och — vive la guerre éternelle — naturligtvis till det nya Jerusalems ankomst till jorden!»
»Tror ni verkligen på det nya Jerusalem?»
»Ja, jag tror på det», svarade Raskolnikov i fast ton. Under hela den långa utvecklingen hade han ögonen fästade på golvet.
»Och ... tror ni ... på Gud? Ursäkta, att jag är så nyfiken att framställa denna fråga.»
»Ja, jag tror på Gud», svarade Raskolnikov och såg på Porphyrius.
»Och på Lazari uppväckelse?»
»Ja, Jag tror även därpå. Men varför framställer ni alla dessa frågor?»
»Tror ni det bokstavligen?»
»Ja.»
»Verkligen! Jag frågade endast av nyfikenhet — ursäkta mig. Med er tillåtelse vill jag nu återvända till det vi talade om. Dessa människor bli ej alltid avrättade. Några —»
»Segra under livstiden. Ja, några hinna målet, medan de leva och då —»
»Börja de själva avrätta.»
»Om det är nödvändigt och det är det vanligtvis. Er anmärkning var mycket skarpsinnig.»
»Jag tackar. Men säg mig nu, på vilket sätt kan man skilja de ovanliga individerna från de vanliga? Det är en praktisk människas naturliga oro, som gör sig gällande hos mig. Kunde man inte införa en egendomlig klädedräkt, en stämpel eller något dylikt? Ty ni får erkänna, att om förvirring skulle inträffa, om en individ, tillhörande den ena kategorien, skulle inbilla sig tillhöra den andra och börja kullkasta alla hinder, så skulle —»
»Åh, det förekommer ganska ofta, men ett sådant misstag är blott möjligt för den, som tillhör den vanliga människoklassen. Ni behöver inte vara orolig, ty de komma aldrig långt.»
»Jag har olyckligtvis ännu en invändning att göra. Säg mig, huru många av dessa »ovanliga» ha rättighet att mörda andra? I likhet med er, vill jag naturligtvis böja mig för dem, men det vore ändå högst obehagligt, om många funnes av den sorten.»
»Oroa er inte däröver», fortfor Raskolnikov i samma ton, »människor med nya tankar födas ju utomordentligt sällan. Det är emellertid nödvändigt att uppsöka en noggrann naturlag för att förstå den ordning, i vilken dessa arter och avarter av människor framkomma. Denna lag är naturligtvis ännu obekant, men jag tror, att en sådan existerar och att den i framtiden skall komma i dagen.»
»Men skämta ni med varandra?» utropade Rasumichin. »Du talar väl inte allvarsamt, Rodja?»
Raskolnikov teg och lyfte upp sitt bleka, lidande ansikte. Vid sidan av detta allvarliga, bekymmerfulla anlete förekom honom Porphyrius’ uttryck hånfullt och i högsta grad oförskämt.
»Ja, min bror, om det verkligen är ditt allvar, så har du naturligtvis rätt, när du säger, att ingenting är nytt, och att vi ha läst och hört allt tusentals gånger. Men vad som verkligen är originellt och din egen andliga egendom, är din teori om människans rättighet att med gott samvete utgjuta blod. Du försvarar med fanatism denna teori och det väcker min bestörtning. Jag vill läsa igenom din avhandling.»
»I den skall du inte finna, vad du söker.»
»Ursäkta, att jag fullföljer ämnet», sade Porphyrius. »Antag, att en man eller yngling inbillar sig, att han är en Lykurgos eller Mahomet och säger till sig själv: Jag måste göra ett stort fälttåg, men till ett fälttåg behövas penningar — och han sedan börjar anskaffa dem, ni förstår mig väl?»
Sametov, som ännu satt kvar i sin vrå, började skratta. Raskolnikov lyfte ej upp huvudet.
»Sådana exempel kunna verkligen förekomma. Enfaldiga och ärelystna personer skola säkert bita på denna krok — i synnerhet de unga.»
»Nå, fortsätt!»
»Ja, så måste det förbliva. Jag kan inte hjälpa det. Han (Raskolnikov pekade på Rasumichin) sade nyss, att jag tillerkände människor rättigheten att utgjuta blod. Vad gör det till saken? Samhället är ju skyddat med tillhjälp av landsförvisning, fängelser, förhörsdomare och tukthus. Rövaren kan ju tillfångatagas.»
»Nå, och när vi ha fångat honom?»
»Så förtjänar han inte bättre.»
»Det är mycket logiskt. Men huru står det till med hans samvete?»
»Den som har samvete, måste lida — när han erkänner sin villfarelse. Det är också ett straff.»
»Men huru går det med de verkliga snillena?» fortfor Rasumichin och rynkade pannan. »De, vilkas privilegium det blev att mörda, skola inte de genomgå några lidanden? Skola de ej betala för det blod de utgjutit?»
»Här är varken fråga om tillåtelse eller förbud. Var och en, som har medlidande med sitt offer — måste lida. Verkligt stora människor måste — enligt min tanke — här på jorden bära en djup smärta i sitt inre», bifogade han tankfullt.
Han slog upp ögonen, såg på dem alla, smålog och fattade sin mössa. I jämförelse med den muntra sinnesstämning, vari han befann sig, då han trädde in, var han nu alltför lugn. Han kände det själv. De reste sig alla.
»Tillåter ni mig att framställa ännu en liten fråga?» sade Porphyrius. »Då ni skrev er avhandling, var det väl ej omöjligt, hi ... hi ... att ni räknade er själv, om också i ringa grad, till de »ovanliga» människorna, till dem, som ha ett nytt ord att säga, jag menar på ert sätt? Förhåller det sig icke så?»
»Det är mycket möjligt», svarade Raskolnikov i föraktlig ton. Rasumichin studsade.
»Om så är fallet, skulle ni själv ha haft mod att överskrida gränsen, det vill säga mörda eller plundra?»
Han tycktes blinka åt honom med vänstra ögat och skrattade tyst.
»Om jag verkligen överskridit gränsen, skulle jag naturligtvis inte säga er det», svarade Raskolnikov i utmanande och stolt ton.
»Nej, det menar jag inte heller.»
»Tillåt mig endast göra den anmärkningen, att jag varken betraktar mig som en Napoleon eller som en Mahomet och att jag således inte är i stånd att giva er en tillfredsställande förklaring över, huru jag skulle handla i ett dylikt fall.»
»Vem anser sig inte här i Ryssland för en Napoleon!» sade Porphyrius med oförskämd förtrolighet. Till och med i ordens betoning låg denna gång en särskild betydelse.
»Det är kanske en eller annan blivande Napoleon, som för en vecka sedan slog ihjäl Aljona Ivanovna med en yxa», sade Sametov, som plötsligt trädde fram från sitt hörn.
Raskolnikov teg och såg med stela blickar på Porphyrius. Rasumichin rynkade pannan och såg mörkt framför sig. Några ögonblicks hemsk tystnad följde. Raskolnikov vände sig för att gå.
»Skall ni redan gå?» sade Porphyrius artigt och räckte honom handen. »Det har varit mig mycket angenämt att göra er bekantskap. Ni kan vara obekymrad, vad edra tillhörigheter beträffar. Skriv blott så, som jag sagt. Eller ännu bättre, kom själv till mig på ämbetsrummet en av dessa dagar, om ni vill i morgon. Jag skall vara där klockan elva. Och eftersom ni är en av dem, som varit hos henne under de sista dagarna, kan ni kanske meddela oss ett och annat om henne», tillade han med ett godmodigt uttryck.
»Ni ämnar således förhöra mig officiellt, efter alla konstens regler?» sade Raskolnikov i skarp ton.
»Varför skulle jag förhöra er? Ni har missförstått mig. Jag låter aldrig ett tillfälle gå obegagnat och har redan talat med alla hennes övriga kunder. Men det var sant, jag kom att tänka på den där karlen, Nikolaschka. Jag vet mycket väl, att han är oskyldig, men säg mig ändå, vid vilken tid ni gick upp den där dagen — var det inte vid åttatiden?»
»Jo, vid åttatiden», svarade Raskolnikov, men ångrade strax sina ord.
»Då ni gick uppför trappan vid åttatiden, såg ni inte då i tredje våningen, som stod öppen, två hantverkare eller kanske bara en? De voro sysselsatta med målning. Lade ni inte märke till dem? Det är nämligen av stor vikt för dessa —»
»Målare? Nej, jag har inte sett någon», svarade Raskolnikov långsamt, som om han ansträngde sitt minne; men på samma gång ansträngde han hela sin tankekraft och höll på att förgås av ångest för att upptäcka, vad det var för en snara, som skulle fånga honom. »Nej, jag såg inte någon, observerade inte heller, att någon våning stod öppen ... men uppe i femte våningen» (han hade funnit snaran och jublade), »höll en ämbetsman på att flytta ... nu minns jag tydligt, att han bodde mittför Aljona Ivanovna. Några soldater buro just ut en soffa och jag måste trycka mig tätt intill väggen ... men någon målare märkte jag inte ... lika litet som att någon våning stod öppen.»
»Vad går åt dig?» utropade Rasumichin. »Det var ju den dagen mordet begicks, som målarna arbetade där i huset, och han var ju där tre dagar förut! Vad menar du med dina frågor?»
»Fy tusan, så enfaldig jag är!» utropade Porphyrius och slog sig för pannan. »Åt fänders med hela historien, den gör mig förryckt!» Han vände sig till Raskolnikov och sade i urskuldande ton: »Det skulle ha varit av stor vikt för oss att veta, om någon sett målarna vid åttatiden, och därför inbillade jag mig, att ni kunde säga något därom.»
»Du bör tänka på mera, vad du säger», sade Rasumichin i vredgad ton.
De sista orden yttrades i tamburen. Porphyrius Petrovitj följde dem artigt till dörren. De gingo sin väg under tystnad. Raskolnikov drog ett djupt andetag ...
VI.
»Jag tror det inte, jag kan inte tro det!» upprepade Rasumichin, som av alla krafter försökte motsäga Raskolnikov. De hade redan hunnit till närheten av Pulcheria Alexandrovnas bostad.
»Du behöver inte heller tro det. Enligt din vana märkte du ingenting. Men jag gav noga akt på varje ord.»
»Du är misstänksam, men jag får likväl erkänna, att det låg något besynnerligt i den ton, med vilken Porphyrius tilltalade dig, och även den där skurken Sametov var mycket underlig, men varför, varför?»
»Han har hittat på en historia i natt».
»Nej, tvärtom. Om de verkligen hyste denna vanvettiga misstanke, skulle de ändå av alla krafter försöka dölja den och inte lägga korten på bordet för att sedan lättare kunna fånga dig. Det skulle ju vara alltför fräckt och oförsiktigt.»
»Om de hade fakta, verkliga fakta att hålla sig till, skulle de för länge sedan ha hedrat mig med en husvisitation. Men låt oss inte mera tala om detta, ty det är mig i hög grad motbjudande.»
»Och oförskämt är det, mycket oförskämt. Men eftersom vi börjat tala öppet om saken, vill jag erkänna för dig, att jag redan länge sedan märkt, huru de snoka omkring dig. Om du visste, så rasande jag varit på dem! Och vad ha de att hålla sig till? Bara att en fattig student varit i betryckta omständigheter och blivit hypokondrisk, att han till på köpet har en sjukdom, som gör honom medvetslös, och att han är en tillbakadragen, stolt man, klädd i sliten rock. Honom släpa de till ett eländigt poliskontor, där han måste ta emot förolämpningar i sextio graders värme och där han hör talas om mordet på en person, hos vilken han varit föregående dag. Och var det inte helt naturligt, att han, som ingenting hade ätit, skulle falla i vanmakt? Och på denna omständighet grunda de sina beskyllningar. Fy tusan! Om jag varit i ditt ställe, skulle jag ha skrattat åt dem eller ännu bättre spottat dem i ansiktet och delat ut ett tjog örfilar till höger och vänster med riktigt eftertryck. Jag skall själv gå till Porphyrius och gräla på honom.»
»Men vänta litet», ropade han strax därpå och grep honom i axeln, »vänta litet! du ljuger! Jag har tänkt på saken, du ljuger! Hur kunde det vara ett försåtligt anslag mot dig? Du säger, att hans fråga om arbetarna skulle vara en listig snara, som han gjorde åt dig? Men tänk då: om du hade begått dådet, skulle du då förtala dig, förråda, att du hade sett dem ... arbetarna och den öppna våningen? Tvärtom hade du då naturligtvis inte sett något, till och med om du också sett alltsammans! Vem vill vittna mot sig själv?»
»Om jag hade begått dådet, skulle jag helt bestämt ha tillstått, att jag hade sett både arbetarna och våningen ...» sade Raskolnikov med synbar ovilja.
»Men varför skulle du vittna mot dig själv?»
»Därför att det endast är mycket outvecklade människor eller alldeles oerfarna nybörjare, som vid ett förhör utan vidare neka till allt. Ett någorlunda utvecklat och fiffigt huvud tillstår alla sådana yttre omständigheter, som inte kunna döljas. Han ger dem endast andra bevekelsegrunder, tillägger en egendomlig biomständighet, som ger saken en annan betydelse och sätter den i ett nytt ljus. Porphyrius tänkte just, att jag skulle svara så och att jag, därför att det låg så nära tillhands, skulle säga, att jag hade sett dem ... och så efteråt söka förklara det ...»
»Men han skulle ju genast ha sagt dig, att arbetarna inte hade varit där två dagar förut och att du följaktligen hade varit där den dagen mordet skedde vid åttatiden. På det sättet hade det varit bra lätt att fånga dig.»
»Han tänkte just, att jag inte skulle giva mig tid att överlägga riktigt, att jag bara skulle skynda mig att svara så sannolikt som möjligt och därvid glömma, att arbetarna inte voro där två dagar förut. Det är just sådana där småsaker, som bringa de slugaste huvuden i fällan. Porphyrius är inte så dum, som du tror ...»
I detta ögonblick voro de utanför huset, då en ny tanke plågade Raskolnikov.
»Gå upp dit ensam», sade han plötsligt. »Jag kommer om en halv timme.»
»Vart skall du gå?»
»Jag har en sak att uträtta. Om en halv timme är jag tillbaka. Säg till dem det.»
»Som du vill — men jag följer med dig.»
»Du vill således också lägga mig på pinbänken!» utropade han med sådan förbittring och förtvivlan, att Rasumichin stod stilla och dystert blickade efter honom, som nu hastigt avlägsnade sig. Slutligen bet han ihop tänderna, knöt sina händer och svor att samma dag krama Porphyrius som en citron. Därefter gick han upp för att lugna Pulcheria Alexandrovna, som redan var ganska bekymrad över deras uteblivande.
Då Raskolnikov uppnått sin bostad, var hans hår vått och han andades tungt. Han sprang hastigt uppför trapporna, gick in i sitt rum och stängde dörren. Därefter ilade han till det hörn, där sakerna varit gömda och undersökte det omsorgsfullt, men fann ingenting. Sedan reste han sig och drog en djup suck av lättnad.
Då han nyss stod utanför sin mors bostad, hade han inbillat sig, att något av de gömda föremålen kunde ha blivit kvarglömt. Det kunde sedan plötsligt bliva upptäckt och framläggas som ett oväntat och oomkullkastligt bevis mot honom.
Han stod försjunken i djupa tankar, under det ett egendomligt, halvt vansinnigt smålöje lekte kring hans läppar.
Slutligen tog han sin mössa och gick åter ut.
»Där är han ju själv!» utropade en röst. Han lyfte upp huvudet.
Portvakten stod i dörren till sin kammare och pekade på honom, under det han vände sig till en liten, illa klädd man, som på avstånd såg ut som ett fruntimmer.
Han hade en smutsig mössa på huvudet och gestalten var framåtlutad. Det skrynkliga ansiktet tycktes tillhöra en femtioårig man. De små ögonen hade ett strängt och dystert uttryck.
»Vad står på?» sade Raskolnikov och vände sig till portvakten.
Den gamle mannen betraktade honom från huvud till fot och gav sig god tid att uppmärksamt skärskåda honom. Sedan vände han sig bort och gick ut på gatan.
»Vad skall det betyda?» utropade Raskolnikov.
»Han frågade, om studenten Raskolnikov bodde här. Ni kom i detsamma och då han fick veta, att det var ni, gick han sin väg.»
Sedan portvakten yttrat dessa ord, begav han sig åter till sitt rum.
Raskolnikov skyndade efter den gamle mannen och hann snart upp honom. Han närmade sig och såg honom mitt i ansiktet. Den andra lade märke till honom, stirrade skarpt på honom och slog åter ned ögonen. De gingo en minut bredvid varandra utan att yttra ett ord.
»Ni har frågat efter mig hos portvakten», sade Raskolnikov slutligen med låg röst.
Mannen svarade ej och de tego båda en lång stund.
»Vad skall det betyda? Ni kommer och frågar efter mig och sedan tiger ni stilla», sade Raskolnikov, men orden voro nästan otydliga.
Denna gång slog den gamle upp ögonen och kastade en dyster, olycksbådande blick på Raskolnikov.
»Mördare!» sade han plötsligt med klar och tydlig röst.
Raskolnikov kände benen svikta under sig och hjärtat slog så häftigt som om det ville brista. Omkring hundra steg gingo de tysta vid varandras sida.
»Vad vill ni? Vad menar ni? Vem är en mördare?» mumlade Raskolnikov med knappt hörbar röst.
»Du är en mördare!» sade den andre tydligt och såg med ett elakt, triumferande leende på Raskolnikovs bleka anlete.
De hade hunnit till en tvärgata. Den gamle mannen vek av åt vänster utan att se sig om. Raskolnikov stod stilla och såg länge efter honom. Sedan den andre avlägsnat sig omkring femtio steg, vände han sig också om för att se på Raskolnikov. Det förekom denne, som betraktade mannen honom även denna gång med samma kalla, elaka och triumferande leende.
Med tunga, långsamma steg, skälvande knän och darrande av köld återvände Raskolnikov till sitt rum. Där stod han orörlig tio minuter. Därpå kastade han sig utmattad och med en djup suck på soffan, där han sträckte ut sig och förblev liggande med tillslutna ögon.
Hans tankar voro orediga.
Han återsåg åtskilliga människors ansikten, som han sett i sin ungdom. Han såg ett kyrktorn, biljarden i en restaurang och en officer, som stod framför biljarden, och långt i fjärran tonade kyrkklockor, manande till gudstjänst. Några av dessa syner behagade honom och han försökte fasthålla dem, men de försvunno genast.
Slutligen hörde han Rasumichins röst och ljudet av hastiga fotsteg på trappan. Han låtsades sova. Rasumichin öppnade dörren och stod en lång stund på tröskeln. Sedan närmade han sig försiktigt soffan. Nastaszja viskade:
»Låt honom bara ligga och sova ut. Sedan kan han äta.»
»Ja, det blir väl det bästa», svarade Rasumichin.
De gingo båda ut. En halv timme förflöt. Raskolnikov öppnade ögonen, vände sig på ryggen och lade armarna under huvudet.
»Vem är han? Vem är denne man? Var var han i det där ögonblicket och vad har han sett? Han måste ha sett allt, det är tydligt och klart. Varför har han inte visat sig förrän nu? Och huru har han kunnat se det? ... Hm!»
En rysning genomilade honom.
»... Men etuiet, som Nikolaj fann bakom dörren, är inte också det ett bevis? Hundratusendelen av en linje kan bliva ett bevis så stort som en egyptisk pyramid! En fluga, som surrar förbi, kan ha sett det! ... Men är det väl möjligt?»
Han märkte med ovilja, att krafterna plötsligt började svika honom.
»Det borde jag ha tänkt på förut», viskade han med bittert hån. »Hur kunde jag drista mig därtill, då jag kände mig själv? ... Hur kunde jag förmå mig att taga yxan i handen och besudla mig med blod! Jag visste ju, jag kunde ju på förhand veta ...» viskade han i förtvivlan.
Tankarna jagade varandra krampaktigt i hans hjärna.
»Nej, de människorna äro ingalunda så beskaffade. Den sanne härskaren, för vilken allt är tillåtet, förstör Toulon, massakrerar Paris, glömmer en armé i Egypten, uppoffrar en halv miljon människor under fälttåget till Moskva och gör en ordlek därom i Wilna. Sedan han är död, upphöjes han till en gudomlighet. Honom är allt tillåtet! Sådana människor kunna inte vara av kött och blod, de måste vara av järn!»
Hans tankar fingo plötsligt en annan riktning och han nästan smålog.
»Napoleon, pyramiderna, Waterloo — och en liten avskyvärd registratorsänka, en elak käring, en ockrerska med en röd koffert under sängen! Vem kan väl smälta det! Inte ens Porphyrius Petrovitj. Skulle väl Napoleon vilja krypa under en gammal kvinnas säng? Fy tusan!»
Det fanns ögonblick, då han märkte att han yrade.
»Den gamla käringen är en bisak», fortsatte han sin tankegång ivrigt och stötvis; »... det var ett fel, när allt kommer omkring ... men om henne handlar det heller inte alls! Det med den gamla var bara en sjukdom ... jag dräpte inte en människa, utan en princip! Principen har jag dräpt, men jag har inte kommit någonstans för det, jag står på samma ställe ... Jag har bara kunnat slå ihjäl och inte en gång det ordentligt, såsom det nu visar sig ... principen? ... Varför for den narren Rasumichin ut mot socialisterna! Det är ett arbetsamt och driftigt folk, som sysselsätter sig med »det allmänna bästa» ... Nej, livet är givet mig endast en gång, det skall aldrig komma tillbaka. Jag har inte lust att vänta på »det allmänna bästa», på guldåldern. Jag vill antingen leva för min egen skull eller inte leva alls. Jag vill inte gå förbi min hungriga mor och vara nödsakad att behålla min rubel i fickan ... i väntan på guldåldern. Man säger, att jag skall vara med om att släpa en sten till »det allmänna bästas» byggning och som belöning därför röna en inre tillfredsställelse. Ha, ha, ha! Jag lever ju bara en gång och vill dö också ... bah, prat, en estetisk lus är jag, ingenting annat», tillade han och skrattade, som om han varit tokig. »Ja, jag är verkligen en lus», fortfor han och hakade sig fast vid denna tanke, vältrade sig i den och lekte med den, »bara av det skäl, att jag för det första resonerar över, att jag är en lus, för det andra därför att jag en hel månad legat den allgode försynen till last, därigenom att jag tog den till vittne på, att jag inte utförde mitt förehavande för att så att säga tillfredsställa mina syndiga lustar och köttsliga begär, utan därför att jag hade ett stort mål för ögonen ... ha, ha! Och för det tredje därför att jag hade föresatt mig att såvitt möjligt inte förlora rättvisan ur sikte såväl under utförandet av min gärning som vid plundringen. Jag sökte ut åt mig den onyttigaste av alla löss och beslöt, i det jag dräpte henne, att endast taga så mycket ifrån henne, som jag skulle behöva för att komma fram det första steget, varken mer eller mindre (allt det andra skulle alltså, såsom testamentet lyder ha, tillfallit klostret ... ha, ha!) ... Därför, ja, redan därför är jag en lus», tillade han och skar tänderna, »därför att jag själv är ännu vämjeligare och mera motbjudande än den lus, som jag dräpt, och därför att jag hade förkänslan av, att jag skulle komma att säga mig detta själv, sedan jag mördat henne! Ah, så gement, så skurkaktigt det är! ... Ja, nu först förstår jag »profeten» med svärdet i handen och högt till häst: »Allah befaller och du, darrande mask, må underkasta dig!» Han har rätt, han har alldeles rätt, då han låter uppföra ett duktigt batteri tvärs över gatan och ger eld på oskyldiga och skyldiga utan att bevärdiga dem med någon förklaring! Underkasta dig, darrande mask ... och hys ingen ömkan, ty ... det har du inte med att göra. Åh, jag förlåter aldrig, aldrig den gamla kvinnan!»
Hans hår var vått av svett och hans läppar torra. Hans stirrande blickar voro fästade i taket.
»Mor, syster ... hur kära hade jag dem ej ... varför hatar jag dem nu? Ja, jag hatar dem, hatar dem verkligen. Jag kan inte stå ut med att se dem ... Förut gick jag fram till mamma och kysste henne ... omfamnade henne ... och att nu tänka, om hon bara ville ... Kanske jag skulle säga henne det? ... Hm! Hon skulle väl också få det så, som jag har det nu?» tillade han, under det han sökte reda sina tankar och kämpade med de fantasier, som hotade att överväldiga honom.
»Ah, så jag hatar den eländiga gamla kvinnan! Jag tror, att jag skulle kunna döda henne ännu en gång, om hon återvaknade till liv! Men den stackars Lisaveta! Varför skulle hon komma just då! Det är besynnerligt, att jag nästan aldrig tänker på henne! Lisaveta, Sonja ... I arma, I blinda med de milda ögonen ... I kära! Varför gråten I ej? Varför sucken I ej? I given bort allt ... med era milda, klara ögon ... Sonja, Sonja ... du milda Sonja! ...!»
Han förlorade medvetandet.
Det var underligt, att han inte kunde komma ihåg, hur han åter kommit ned på gatan. Det var redan sent på aftonen. Mörkret tilltog beständigt, fullmånen lyste allt mera klart, men luften var kvävande het.
Människorna strömmade i stora skaror genom gatorna. Hantverkare och arbetare lunkade hem, andra promenerade. Det luktade av kalk och damm och stillastående vatten. Raskolnikov vandrade omkring med sorg och grämelse i sinnet. Han kunde komma ihåg, att han lämnat sitt rum i en bestämd avsikt, att det fanns något, som han skulle göra, och att han måste skynda sig, men vad det egentligen var, hade han redan glömt.
Plötsligt stod han stilla och såg, att en man, som stod på gatans andra sida, vinkade åt honom. Han nalkades mannen, men denne vände sig om och gick bort med sänkt huvud.
»Vinkade han verkligen åt mig?» tänkte Raskolnikov och ilade efter honom. Då han kom närmare, kände han igen honom och blev förskräckt. Det var den hemlighetsfulle gamle mannen. Raskolnikov följde honom på avstånd med klappande hjärta. De veko av på en sidogata ... den andre hade ännu icke vänt sig om. »Månne han vet, att jag följer honom?» tänkte Raskolnikov. Mannen gick in genom porten till ett stort hus, vände sig om och vinkade på nytt.
Då Raskolnikov trädde ut på gården, var gubben försvunnen. Han hade således gått uppför den första trappan. Raskolnikov sprang dit och sedan han kommit två trappor upp, hörde han ganska riktigt regelbundna steg.
Underligt nog förekom trappan honom så bekant! Där är fönstret i andra våningens förstuga. Hemlighetsfullt och melankoliskt faller månljuset in genom rutorna. Där är tredje våningen. Det är just där, som hantverkarna målade! Huru kom det sig, att han inte strax kände igen huset? Gubbens steg kunde ej höras längre.
»Han har blivit stående och gömt sig någonstädes. Där ha vi fjärde våningen! Skall jag gå längre? Min Gud, vad här är mörkt! Här har visst gubben gömt sig i någon vrå. Ah, jag ser, att våningen står öppen!»
Han gick in. Tamburen var mörk och tom. Sakta smög han sig på tåspetsarna in i det andra rummet, som klart upplystes av månen. Allt var som förut, skåpet, spegeln och tavlorna i sina ramar. Den ovanligt stora, runda, kopparröda månen sken rakt in i rummet. »Denna tystnad kommer visst från månen ...» Han stod stilla och väntade — väntade länge. I detta tysta månsken klappade hans hjärta så häftigt, att det gjorde ont. Allt var fortfarande tyst. En fluga, som vaknade, flög surrande mot rutan. I detsamma varseblev han en fruntimmerskappa, som hängde i hörnet mellan skåpet och fönstret.
»Varför hänger kappan där?» tänkte han. »Förr fanns den här ej.»
Han gick sakta närmare och gissade, att någon gömde sig bakom kappan. Försiktigt vek han den åt sidan, såg, att där stod en stol och på stolen i vrån satt en gammal kvinna hopsjunken och med sänkt huvud. Han kunde icke se hennes ansikte — men det måste vara hon. Han stod framför henne.
»Hon är rädd», tänkte han, tog fram yxan och slog henne på hjässan en ... två gånger. Men underligt nog rörde hon sig icke från stället.
Han blev ängslig, böjde sig ned och ville se på henne. Men hon lutade ned huvudet ännu djupare. Han böjde sig slutligen ned till golvet, såg upp i hennes ansikte och bleknade. Gumman skrattade, gapskrattade, ehuru icke ett ljud hördes från hennes läppar.
Så förekom det honom plötsligt, som om dörren till sängkammaren öppnades på glänt och han hörde skratt och viskningar. Han intogs av raseri. Han slog gumman av alla krafter, alltjämt på huvudet, men för varje slag blev skrattet och viskningarna i sängkammaren högre och tydligare och gumman höll nästan på att spricka av skratt. Han ville fly, men förstugan var full med folk, dörren till trappan stod vidöppen, och överallt syntes huvud vid huvud, som stirrade på honom ... Hans hjärta sammanpressades. Han kunde icke flytta fötterna, de voro som fastväxta vid golvet. Han ville skrika — och vaknade.
Han andades tungt ... Men huru sällsamt! Drömmen tycktes fortfara. Dörren var vidöppen och på tröskeln stod en främmande man, som betraktade honom uppmärksamt.
Så fort Raskolnikov öppnat ögonen, tillslöt han dem åter. Han låg på ryggen och rörde sig icke. »Är det en fortsättning av drömmen eller ej?» tänkte han och lyfte på ögonlocken för att se efter. Den obekante stod på samma plats och stirrade på honom. Sedan gick han över tröskeln, stängde dörren, nalkades bordet och satte sig tyst på stolen bredvid soffan. Hatten ställde han bredvid sig på golvet, stödde händerna på sin promenadkäpp och lade hakan på händerna. Man kunde se, att han var beredd på att vänta länge.
Det var en icke längre ung, men kraftig man, med ljust, rikt, nästan vitt skägg.
Tio minuter förflöto. Ehuru det led mot aftonen, var det ännu ljust. I rummet härskade en djup tystnad och icke ens från trappan hördes något ljud. Endast en stor fluga surrade på fönsterrutan.
Detta tillstånd blev till slut outhärdligt för Raskolnikov, han reste sig upp och satte sig på soffan.
»Nå, så tala då! Vad vill ni?»
»Visste jag ej, att ni inte sov, utan bara låtsade det!» sade den obekante med ett lugnt leende. »Tillåt att jag presenterar mig själv. Mitt namn är Arkadij Ivanovitj Svidrigailov.»