Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Den talande taflan/Pjesen
| ← Personerne |
|
Supliken → |
DEN TALANDE TAFLAN.
FÖRSTA SCENEN.
ISABELLA.
Ariett.
Ungdom, oskuld af mig ägas,
Jag är vacker, hör jag sägas,
Och ej heller fattig, — nej!
Jag gör segrar, jag berömmes;
Af en hvar jag lycklig dömmes,
Och det är jag likväl ej!
Hjertat ingen stillhet äger:
Nog förstår jag hvad det säger,
Men jag det ej yppa får.
Känslans röst otåligt ljuder,
Ärbarheten tystnad bjuder,
Hvilken strid! — och huru svår!
Hvad bör jag göra, bör jag våga?
Att fatta ett beslut, blir ändtlig nödigt här.
Tyst ... Kolombina kommer der:
Jag går om råd att henne fråga;
Hon har förstånd, och hon mig trogen är.
ANDRA SCENEN.
ISABELLA, KOLOMBINA.
KOLOMBINA, (inkommer sjungande och dansande.)
Hjertat längtar att sig fästa
Vid en brudgum, ung och kär.
Och den första, är den bästa,
Blott han sådan är.
ISABELLA.
Din glädjes utbrott litet stilla,
Och låt mig för ditt stoj, jag ber, förskonad bli!
Din yra sång, ditt fjolleri,
Till mina känslor, passa illa.
KOLOMBINA.
Men rår jag för om ni, hvar dag,
Från allting klage-ämnen hämtar?
Hvarför gör ej Mamsell, som jag?
(sjunger.)
Ständigt jag ler, jag sjunger och jag skämtar.
ISABELLA.
Jag ber dig, hör en gång hvad jag med allvar säger:
Då du min smärta vet, och vet hvad grund den äger,
Är det den tröst jag vänta bör?
KOLOMBINA.
Nå väl. Låt höra då hvad er förtviflan gör!
ISABELLA.
Du ingen hemlighet af mig förborgad funnit;
Mitt hjerta är ej vandt att dölja sig för dig.
Du känner hvem som sårat mig,
Och hvem, i forna dar, för Isabella brunnit.
Du vet, sen två års tid, min väntan och min lott.
Gif mig ett råd, som kan bli godt!
KOLOMBINA.
Stå qvar, — spring, — eller tag. — Jag kan ej veta bätter!
ISABELLA.
Ditt svar mig i förundran sätter!
Stå qvar: — hvad menar du dermed?
KOLOMBINA.
Ja, ja. Stå qvar
Uti ert Jumfru-stånd; förblif en ogift flicka
I alla edra lefnadsdar.
ISABELLA.
Jag? — Nej, hur ödet nu må skicka,
Blir det, uppriktigt sagdt, ej det parti jag tar.
Dö ogift, är en sak som sig ej göra låter.
KOLOMBINA.
Så spring, – af alla krafter spring,
Och sök Er, land och stad omkring.
En annan älskare, för den som ej kom åter.
ISABELLA.
Nej — förrn du mig skall se till denna utväg bragt,
Som flicka svep mig och begraf mig!
Jag föddes opp för väl, att lemna så ur akt
De goda lärdomar min hulda moder gaf mig.
KOLOMBINA.
Så tag Kassander då till man.
ISABELLA.
Han är så gammal ren.
KOLOMBINA.
Den säkraste att finna.
Är, mellan oss sagdt, likväl han!
Han är dessutom rik.
ISABELLA.
Men, hjertans du! besinna,
För gammal dock, för mig.
KOLOMBINA.
För gammal? så, minsann!
Se der den klagesång jag hör beständigt föras.
Men — bör då sådant gräl för sådant lappri göras?
Nej gå, Mamsell, grip saken ann.
Ariett.
Det gifves gamla Män,
Som ha sitt värde än;
Sitt goda värde än.
De ha ej ton och sätt
Af ung och flyktig sprätt;
De ha ej hy och haka,
Så lena för en maka;
Men någon ting ändå,
Som ej föraktas må.
Långt bättre, ja, minsann!
Att få, som Fru befalla
I huset, öfver alla,
Fast med en gammal man;
Än bindas af er heder
Vid en, som skymfar Eder,
Och tänder, för en hvar,
Sitt rökverk alla dar;
Då Frun, fast ung och kär,
Får gråtögd sitta der.
Det gifves gamla män m. m.
ISABELLA.
Sant sagdt, och värdt att öfverväga!
Men detta någon ting, så litet det ock är,
Han dock till minsta borde äga.
Men se hans bild: jag ber dig säga,
Om något dylikt finnes der!
KOLOMBINA.
I fall man ville rätt betrakta ...
Välan, må ske! Låt oss se åt.
ISABELLA.
Du ser att taflan än är våt;
Gå ej för när .. nå, akta! akta!
I morgon, som du vet, är åter målarns dag,
Då slutligt allt skall färdigt göras.
Till dess vill gubben stå vid lag,
Och ber att, ej en gång, med minsta finger röras.
KOLOMBINA.
Åh! han har rätt. — Ja men. — Låt gubben bli i fred.
En sådan helgedom är ej att handskas med,
Bevars! —
ISABELLA.
Nå, slut på skämtet bara!
Och allvarsamt, jag ber dig, svara:
Hur lyckligt tror du väl det ödet skattas bör,
Att af en gammal knarr bli hvar minut bevakad,
Och dagligt finna mig nödsakad
Att låtsa älska den, som all min afsky gör?
Jag vill förgås att honom höra,
Hvar stund på da'n — så lång den är,
Med kärlig klage-ton sin lågas målning göra,
Och qvillra ömkansvärd, så här:
Ariett.
Ack! min Engel, se min låga.
Se det qval som fräter mig!
Jag förgås utaf min plåga,
Om den ej beveker dig.
Sorgsen ser jag honom ibland,
Med steg som vackla, trötta och svaga,
Komma till mig, fatta min hand,
Som jag, af ömkan, låter’n taga.
Och då,
Är det grimacer .. så besatta!
Jag måste skratta,
Jag måste skratta! —
Allt hvad krafterna förmå,
Gör han då,
Att beskrifva mig sin plåga.
Ack! min Engel, se min låga m. m.
KOLOMBINA.
Hvad svarar ni derpå?
ISABELLA.
Jag? ej ett ord, minsann!
Ju mera ömt han qvider, han,
Ju högre min förvirring stiger.
Då tror den gamla narrn, att jag af kärlek tiger,
När jag för harm ej tala kan.
KOLOMBINA.
Jag har, i denna sak, ett ord att endast säga:
Man motstår ej sitt ödes lag.
Då man ej valfrihet kan äga,
Så får man tvinga sitt behag.
Men tyst! .. se der ...
ISABELLA.
Hvem?
KOLOMBINA.
Just den rätta!
Er unga Fästman sjelf, om jag ej galet ser.
Som kommer att uppvakta Er?
ISABELLA.
Är det en tid att gyckla, detta?
Kassander! ... Ack min Gud! — bedröfliga gestalt!
KOLOMBINA.
Följ mina lärdomar i allt
TREDJE SCENEN.
ISABELLA. KOLOMBINA. KASSANDER.
KASSANDER.
God dag, min vackra Isabella!
Hur står det till, mitt barn?
KOLOMBINA. (till Isabella.)
Rätt bra. — — Så svara då!
KASSANDER.
Nå men .. hvad hon är söt ändå!
Se på hvad ögon blott — så bruna!...
(han kommer ihåg sig och ser närmare.)
Nej! .. så blå! —
(till Kolombina.)
Kan du dig någonting mer älskvärdt föreställa?
Och den der lilla mun, se den!
Åh! jag blir ung på nytt igen.
Men hvarför då så tyst? — hvad fattas, lilla vän?
(till Kolombina.)
Hvad fattas henne? säj ..
KOLOMBINA.
Hvem, henne? Isabella?
Jag tror .. en fästman blott, som hon med nöje ser,
Men ingenting, helt visst, så snart ni visar Er.
KASSANDER.
Uppriktigt?
KOLOMBINA.
Verkligt.
ISABELLA, (afsides.)
Kolombina!
Hur kan du ljuga som du gör?
(till Isab.) KASSANDER, (till Kolomb.)
Men hvarför ej ett ord? — nå, jag vill tro på dina.
De göra mig förtjust, jag nekar ej derför.
(till Isabella.)
Kom, skönsta flicka, att besanna
Hvad Kolombina sagt om dig,
Om du ej vill att jag skall stanna
Uti det tvifvelsmål din tystnad gifvit mig.
ISABELLA.
I sanning ... hvad hon sagt, .. var nästan ... nästan mycket.
KOLOMBINA.
Förställning! — lutter blygsamhet!
Herrn vet väl, när en karl har kommmit uti tycket
Hur brydd en flicka är som sig förklara vill,
Men har ej dristighet dertill.
KASSANDER, (ler.)
Den tiden kommer dock, då hedern sjelf förbinder,
Att hon bekänner hon är kär;
Och denna dag lär vara när,
Som häfver dessa små förhinder.
Ty, som en hungrig varg mot fåret rusar fram
Och det en hastig bane gifver,
Så griper Hymen ock det lilla skrämda lam,
Som offret för dess hunger blifver.
(med illparig ton.) (till Kolombina.)
Det går till kost .. Du ler? Hvad nu?
Du är ej rädd för Vargen, du?
KOLOMBINA.
Har ingen fara, på min ära!
Den Vargen skadar henne ej.
KASSANDER.
Nej men, mitt barn. — Visst inte. — Nej!
(till Isabella.)
Alltså, min vackra ros, är nu den saken färdig? —
Jag får ju ja, om jag begär dig?
ISABELLA.
Som ni behagar.
KASSANDER.
Bra!
KOLOMBINA.
Herrn ser,
Om jag sagt sant.
(till Isabella.)
Säj mer, säj mer!
KASSANDER.
Ariett.
Tempo di Menuetto.
Detta ords behag
Har ändat min plåga:
I den sällaste låga,
Hon bytes i dag.
Hjertats Gud, vill röna,
Ser hon väl, min Sköna,
All ljuf- och vänlighet.
Minsta sorg han pröfvar,
Pilten strax beröfvar,
Allt mod och munterhet.
Men gynnad han ler,
Och vingarna höjer.
På de känslor du ger,
Hans allmakt jag röjer.
Ack! Ack!
På de känslor du ger,
Du mig ger,
Hans allmakt jag röjer.
Detta ords behag m. m.
KOLOMBINA.
Nå men .. så stå ej der, så ärbar och så stilla!
Herrns glädje är så allvarsam;
Var litet artig nu, — kom fram,
Och smeka litet grand den lilla!
KASSANDER, (hostar och skrattar.)
Hom ... hom ... hom ... lilla fromma lam! —
Det blir ju mellan oss, som sades?
KOLOMBINA.
Var viss att af Mamsell, fullkomlig mening hades,
Och att hon intet svek förstår.
KASSANDER, (afsides.)
Ju närmre jag betraktar detta,
Ju flera skäl jag dock till tvekan derom får,
Och att min plan i verket sätta ...
(högt.)
Jag har, godt folk, ty värr! en sak att säga Er,
Som ni med ledsnad torde höra,
Men som mig sjelf ändå långt större ledsnad ger.
KOLOMBINA.
Nå? hvad?
KASSANDER.
Åh! — Jag får lof att strax en resa göra
Till nästa Stad.
ISABELLA.
Nu strax?
KASSANDER.
I detta ögonblick.
Se här det bref derom, jag nyss på stunden fick.
Ni ser väl — —
KOLOMBINA.
Ja, bevars!
KASSANDER.
Att det blir angeläget.
Från dag till dag jag uppskof gjort.
Det är ett hus som säljs, rätt vackert, temligt stort,
Och öfvermåttan väl beläget.
KOLOMBINA.
Och just som brölloppet skall stå.
Ni far från alltihop? — hur kan man göra så?
KASSANDER.
Åh! jag är här igen, låt se, — om två, tre dagar!
(till Isabella.)
Sen vill jag lefva blott för kärleken och dig.
Vårt afsked, fastän svårt, mig deri dock behagar,
Att jag så tydligt ser din ömma eld för mig.
KOLOMBINA.
Ni spelar oss ett strek, — rätt svårt att Er förlåta.
Tre hela dar, från fästmön skild!
(till Isabella.)
Säj då ett ord! — bjud till åtminstone att gråta,
Och stå ej liflös som en bild.
ISABELLA.
(till Kolombina.)
Låt mig få göra, vänta bara.
(till Kassander.)
I sanning ... denna sak ... just nu ... mitt qval ... jag tror —
— Jag qväfs ... jag dör ... Ni vill då ... fa...ra...
KOLOMBINA.
(till Isabella.)
Bra, bra!
KASSANDER.
Du gråter, lilla mor!
Nå stilla dig! bjud till att våld på sorgen göra.
Jag blir för mycket rörd att dina suckar höra.
Trio.
KASSAND. Jag måste resa: o hvad smärta!
COLOMB. Ni reser från ert halfva hjerta?
ISABELLA. Ack nej! res ej! Hvad skall jag ensam här?
Ack nej! res ej!
Var ej så hård, jag Er besvär!
Ack gör man den man älskar, illa?
Hur kan ni lemna mig så der?
KOLOMBINA.
Ni gör för illa, ni gör för illa!
Ack stackars Isabella lilla!
Hur grym ni emot henne är!
KASSANDER.
Mitt hjerta lilla! Mitt hjerta lilla!
Din oro och din klagan stilla,
(afsides.) Ack hvilken fröjd! hvad hon är kär!
(till Isabella.)
Låt dig ej täras af din smärta,
Jag reser bort, — men detta hjerta
Skall bli hos dig beständigt qvar.
ISABELLA.
Nej jag skall dö utaf min smärta,
Och sliten från ert ömma hjerta,
Skall sorgen sluta mina dar.
KOLOMBINA, (afsides.)
Den lilla räfven! Hon går vida.
Hur hon kan qvida!
Sätt blott en man
Vid hennes sida;
Ja, minsann!
Nog blir han
Riktigt narrad, han!
KOLOMBINA.
Nå väl! och denna färd, som all vår ledsnad väcker,
Ej ändras kan, ej skjutas opp?
ISABELLA, (sakta.)
Så tig! låt honom fritt få resa i gallopp,
Så långt som nånsin vägen räcker.
KASSANDER.
Det är väl svårt; men dock, välan!
Ett bref ... ett bref jag skicka kan.
Liksom min helsa...
KOLOMBINA.
Nej. Det bör ni icke göra.
ISABELLA.
Nej, jag det offret ej begär.
Och då en egendom, ett köp i fråga är,
Ni mera ert förnuft än kärleken bör höra.
KASSANDER.
Du säjer så. Må ske. Förnuftet segrat har.
ISABELLA.
Ja res.
KASSANDER.
Men om likväl...
KOLOMBINA, (afsides.)
Fördömda gubbskägg far,
För den och den! —
ISABELLA.
Men kom för allting, strax tillbaka,
Så snart ni köpet slutat har.
KASSANDER, (afsides.)
Här märkes list! — här blir att vaka!
(till Isabella.)
Gå nu in i ditt rum, och bli der, lilla vän!
(till Kolombina.)
Var hennes nöje du, tills jag är här igen.
ISABELLA.
Välan, — far...väl! ...
KASSANDER.
Var ej bedröfvad.
Jag är snart åter här.
ISABELLA.
Men tag Er väl i akt,
Att ni ej plundrad blir.
KOLOMBINA.
Bestulen, eller röfvad.
ISABELLA.
Man om en röfvar-flock, mig mycket fasligt sagt,
Som sig på lur i skogen lagt,
Mot folk som färdas der, försåtligt sammangaddad.—
KOLOMBINA.
Herrn har väl studsarn riktigt laddad?
KASSANDER.
Sörj inte. Jag har allt i nödigt stånd, min själ.
KOLOMBINA.
Nå lycklig resa då!
ISABELLA.
Farväl.
KASSANDER.
Farväl, farväl.
(Isabella och Kolombina gå in.)
FJERDE SCENEN.
KASSANDER, (ensam.)
Jag fruktar nog, ty värr! ... att ej min fruktan felar!
Förändringen, är stark — om den är sann.
Nej! det är klart, man konster spelar!
Hvad? — Hon, som jag beständigt fann
Så vidrig mot den eld mitt bröst för henne närde,
Gaf Ja, nu strax, när jag begärde,
Och gråter, vid en dikt om tre dars ensamhet!
Nå, har allt det sin riktighet,
Så är här underverk å färde.
Nej! någon ting derunder är.
Dock! med ett sådant svek, hvad skulle de väl vinna?
Ha! — gör ej nöjet nog, som de i sveket finna!
Min hjessa vinterns märken bär,
Och hon är ung, och hon är qvinna,
Jag spår mig intet godt af alltihop det der!
Ariett.
Att bedra en stackars gammal man,
Fins intet sätt som icke pröfvas,
Fins intet svek som icke öfvas;
Af barn, och slägt, och dräng och piga,
Ger ingen sviga :||:
Alla täfla med hvarann.
Man ler så ljuft, så ömt man smeker,
Att han ej märker snarans band;
Omkring hans haka kärligt leker
En älskad och förrädisk hand.
Och strax han ropar, förtjust i sin villa:
Hvad jag är säll, mitt hjerta lilla!
Likväl, likväl,
Du ser ej, gamla dumma själ!
Att denna handen som dig dårar,
Och som så menlös visar sig,
Bär jernet gömdt, hvarmed den sårar,
Och smeker, för att mörda dig!
Att bedra en stackars gammal man &c.
Men jag som, lyckligtvis, har inne mina år,
Har också klokhet nog att könets list besinna;
Och kanske skall man mig så lätt ej narrad finna,
Så from och skröplig jag här går.
Min föregifna färd dem ren fullkomligt skänker
All frihet som de önska sig;
Men gömd i detta rum, vill Gud, jag ändtlig tänker
Att sjelf ett vittne bli till deras tal om mig,
Och lära känna deras ränker.
(man hör skratt och buller inifrån rummet.)
Nej hör hvad stoj! Nej hör hvad skratt!..
Dess bättre! jag mig föreställer,
Att saknan, gudskelof, just ej förtär dem heller.
Mig undras dock hur det är fatt...
(han klappar på.)
Hör ... Kolombina! ... hör!
FEMTE SCENEN.
KASSANDER. KOLOMBINA.
KOLOMBINA, (förundrad.)
Nå kors, Herrn sjelf! — men hvad?
Vi trodde Herrn, i nästa Stad!
KASSANDER.
Det hörs. — Att så ej var, är skade,
Då ni så roligt deraf hade.
KOLOMBINA
Af det? För ingen del. — Det våra fåglar var,
För hvilkas skull det bullret väcktes.
Kan tänka, hannen flyktat har,
Och honan sitter nu, i buren, sorgsen qvar.
Herrn kan väl gissa lätt, hur Isabelle förskräcktes;
Hur händren vredos om, och sträcktes.
Så går det, ropte hon med gråt;
En sorg, den andra följer åt!
KASSANDER.
Än du?
KOLOMBINA
Jag tröstar på allt sätt.
KASSANDER.
Med skratt?
KOLOMBINA
Just det. Är det ej rätt?
Jag skrattar, vet Herrn, som en fjolla,
Till dess hon kan från skratt sig sjelf ej längre hålla.
KASSANDER.
Men hör, mot mig uppriktig var.
Och säj, om hon för mig en verklig kärlek har.
KASSANDER.
Men tviflar ni derpå?
KASSANDER.
Men säj, om hennes låga
Är endast på det vis jag vill.
KOLOMBINA.
Hur är Herrns vis, om jag får fråga?
KASSANDER.
Då jag mitt anbud gjort, och vunnit Ja dertill,
Så vill jag, med sin hand, att hon skall hjertat skänka,
Och att hon icke äktar mig
I hopp att åter snart bli enka.
KASSANDER.
Hur kan Herrn så förblinda sig,
Och på hvad grund, jag ber, så lågt om henne tänka?
KASSANDER.
Åh, hå! då man en flicka ser,
Som åt en gubbe handen ger,
Man ofta nog, ty värr, har funnit,
Hur lätt en flyktig sprätt, som smickrar och tillber,
Det svaga hjertat hemligt vunnit.
Strax tror man allt det prat som smädarns hjerna spunnit,
Och åt hans arga glosor ler.
Men jag, som lärt att moget tänka,
Jag vill åt folks förtal ej något ämne skänka;
Kort sagdt, jag vill att jag om henne ensam rår,
Och älskas, — som vid tjuge år!
KOLOMBINA.
Del vill ni? — Allvarsamt?
KASSANDER.
Ja, det är just min lära.
Är det ej så hon tänker?
KOLOMBINA.
Nej.
KASSANDER.
För fan! hvad nu? — Hvar-fö-re ej?
KOLOMBINA, (härmar honom.)
Der-fö-re att det är — orimligt att begära!
Nej, Herr Kassander, billig var.
Nog af, hon blir er Fru, hon vill ert sällskap lida;
Hon lefver i ert hus, hon sofver, vid er sida;
När hon får namn af mor, så får ni namn af far;
Sträck ej er fordran mera vida,
Och all slags öfirig önskan spar.
KASSANDER.
Jag är då, i din tro, en narr att hoppas finna
En brud, som har mig kär, och ser mig med behag;
Jag, — som var ansedd, all min dag,
För mönster bland mitt kön, och van att priset vinna
I alla tappra brödralag?
KOLOMBINA.
Ja, Jag som var! är bra, och visst att respektera;
Men vet Herrn hvad jag svarar, jag?
Det som har varit — är ej mera.
Ariett.
Ni är nu, ej hvad ni fordom var,
Ni har med afsked gått ur striden;
Och ni har haft — att bli af könet liden —
Och ni har haft :||: hvad ni ej mera har!
Den är förbi, den gyllne tiden,
Tag ert farväl af dessa högtidsdar.
Den är förbi m. m.
Döm Er då sjelf, låt klokhet råda.
Och skulle kärlek Er benåda,
Njut hvad han ger,
Begär ej mer.
Nöj Er att hand och löften vinna,
Sök ej en vådlig kunskap hinna.
Den som vill bli
För klok häri,
Mer än han önskar plägar finna.
Ni är nu, ej hvad ni fordom var m. m.
KASSANDER.
Men jag vill finna det som är mig till behag;
Se så förstår jag saken, jag.
KOLOMBINA.
Åh! Ni förstår den bra.
KASSANDER.
Och vill man mig bedraga,
Så har jag ögon till att se
Hvad steg man hemligt ärnar taga.
Jag skall ta rätt på allt.
KOLOMBINA.
Jag rår att det må ske.
KASSANDER.
Jag narras ej så lätt.
KOLOMBINA, (afsides.)
Det återstår att pröfvas.
KASSANDER.
Ser du hvad ögon jag har här?
KOLOMBINA.
Ack ja! ni själfva Argus är.
KASSANDER.
Var viss att de ej skola söfvas.
Far väl!
KOLOMBINA.
Ni far?
KASSANDER.
Ja, gör jag så.
KOLOMBINA.
Så lycka till på resan, då!
SJETTE SCENEN.
KOLOMBINA, (ensam.)
Den gamla krasslarn! hur han skryter,
Och tror sig värd ännu, en älskvärd flickas hand!
Man träffar löjligt folk ibland,
Den minsta sanning dem förtryter.
Långt öfver all förtjenst, låt dem af godhet få:
Det är ej nog, ej väl ändå.
Man bör, att dem till nöjes göra,
I deras anletsdrag, ej märka tidens spår,
Ej vinterns frost i deras hår,
Och vara, timmars längd, för hostan utan ära!
Man måste se, i trots af allt,
De varma tjuge-års behagen
I deras skröpliga gestalt,
På deras plöjda kind, med gulnad öfverdragen.
Nej, Pappa lilla, nej, jag ber;
Se sådant låter sig ej göra!
Hvad tjenligt är för oss, och hvad vi älska böra,
Naturens egen röst hos oss tillkänna ger.
Naturen sagt oss allt hvad vi af nöden äga.
Om hon, i våra bröst, sagt ingenting om Er,
Det kommer deraf, som ni ser,
Att hon haft — ingen ting att säga!
Jag talar honom till, liksom han stod framför mig.
Så gör han ock, min själ! — Det är alldeles han.
Ett likare porträtt, omöjligt finnas kan.
Jag tycker just han ser och hör mig.
(hon niger för Taflan.)
Er tjenarinna, Herr Patron.
Ni vill, att blott åt Er, man skall sitt hjerta gifva?
Bevars väl! en så rask, så älskansvärd person,
Skall visst bli satt på hjertats thron,
Och dyrkad af sin fru ... som alla gubbar blifva!
SJUNDE SCENEN.
PIERROT, (utanför.)
Hvar är det? .. visa mig...Hola! He! hola! hej!
Nils, Petter, Anders, Lars! — Hvad nu? här svaras ej!
KOLOMBINA.
Hvad larm, hvad stoj! Hvem kan det vara?
PIERROT.
Ha! fins ej en betjent, en kammarjumfru här?
Fins ingen som har hals att svara?
KOLOMBINA.
Men .. den är mig bekant den der figuren, der! —
Pierrot? — Är det en syn? — Hur skall jag det förklara?
Så tala då.
PIERROT, (betraktar henne förundrad.)
Hå kors! .. Hvad nu?
Det är ju du?
KOLOMBINA.
Ja visst. Och du?
PIERROT.
Ja jag!
KOLOMBINA.
Och jag!
PIERROT.
Min själ! jag tror knappt hvad du säger.
Hvad gör du här, för den och den?
KOLOMBINA.
Men det är här vi bo, min vän.
Mitt hem jag här i huset äger.
PIERROT.
Är då Kassander död?
KOLOMBINA.
Åh nej!
PIERROT.
Så har han flyttat?
KOLOMBINA.
Heller ej.
Än är han gudskelof vid lif, om dig behagar; —
Är kär som en besatt; — var här, nu nyss hos mig; —
Och gifter sig om två tre dagar.
PIERROT.
Hvad säjer du? o Gud! hvem han? han gifter sig?
Om, af en händelse, det vore just med dig?
Nå, ser du, — om jag sådant sporde, —
Jag är en häftig karl; jag vet ej hvad jag gjorde!
KOLOMBINA.
Men det är ej i mig, gunås, som han är kär.
PIERROT.
I hvem då?
KOLOMBINA.
I Mamsell.
PIERROT.
Är Isabella här?
KOLOMBINA.
Ja, och hos fästman till; förmyndarn Herr Kassander.
PIERROT.
Ha! Bravo!
KOLOMBINA.
Hon har, sen du for,
Mist ...
PIERROT.
Hvad då?
KOLOMBINA.
Både Far och Mor.
PIERROT.
Fördömda tidning för Leander!
Vasstre! jag ser förut, hvad den skall kosta på.
KOLOMBINA.
Leander? är han med?
PIERROT.
Vi komma, begge två,
Fastän olägligt nog, som jag af allt kan finna.
KOLOMBINA.
Olägligt, säjer du? hur så?
PIERROT.
Fan! — skall han då bli glad att se sin älskarinna
Uti en annan famn, än sin?
Och jag, — hvad visshet kan jag vinna,
Att också ej, en ann, fått inteckning i min?
KOLOMBINA.
Så älskar du mig än, Pierrot?
PIERROT.
Så tycks det vara.
Än du?
KOLOMBINA.
Det vet jag ej.
PIERROT.
Nå kors, hur du kan svara!
KOLOMBINA.
Ja! ä’ ni värda, ni, att man beständig är
Mot Er, som två års tid kring vida verlden farit,
Och lemnat oss i brist på all slags kunskap här,
Om ni vid lif ännu, om ni begrafne varit;
Är det ett kärleksprof det der?
PIERROT.
Åh hå,mitt stackars barn! du vet ej du kanhända,
Hur jag mig kastad sett af lyckans grymma hand,
Nu hit, nu dit, — kring haf och land —
Bland vilda folk, — till verldens ända,
Så att jag bref till dig omöjligt kunnat sända.
KOLOMBINA.
Du är då — vidt berest?
PIERROT.
Min själ! det må du tro.
KOLOMBINA.
Och kommer hem, — bra rik?
PIERROT.
Jo, Jo,
Bland Hottentotter, Morer, Turkar,
Gör man sin lycka, som du vet:
Becksvarta satar, grofva lurkar,
Förutan lefnadsvett och smak och höflighet;
Som ej förtjena, nej, så sant jag Pierrot heter,
Att Kristna menniskor dem göra sin visit,
Och trotsa, för att komma dit,
Storm, skeppsbrott, våg och vind, och tusen farligheter.
KOLOMBINA.
Storm .. skepps-brott .. hu bevars! det der
Kan mig i dödlig ångest sätta.
Mem såg du någon storm? —
PIERROT.
Ja en, just af de rätta;
Som vrok oss, fyra dygn, bland klippor och bland skär.
Med fasa, än i dag, dess hågkomst blandad är.
KOLOMBINA.
Men säj, hur gick det till? Det har jag lust att höra.
PIERROT, (afsides.)
Rätt gerna! — Men hur fan, skall jag beskrifning göra
På det som jag, vet Gud, ej såg?
Längst under däck jag nergömd låg,
Och tordes, för min död, mig ej ur stället röra ...
(till Kolombina.)
Friskt mod! — Jo men, den storm hvars målning du vill höra,
Så här dan var den, — våg för våg:
Ariett.
Man såg vårt skepp, för milda vindar flyta,
På hafvets vida rymd, behagligt vaggande.
Och, kring dess bog, Zephirerne
Skämtsamt bry,
Och med gny
Krusa böljornas yta.
På en gång solens klarhet släcks,
Med mörker hafvet betäcks.
Af vädrens krig, naturen skälfver,
Och man hör hur åskan hon hvälfver.
Hvar står, bland oss, med stelnad blod,
Och Styrman, utan mod.
Sitt roder kastar,
Till Kortet hastar;
Men fåfängt sökes kosan mer,
Han, midt på dagen, den ej ser.
Vårt brutna skepp likt flarnet gungas,
Och opp till skyn, från afgrund slungas.
Förutan hopp, i denna våda,
Bestörte vi hvarann beskåda.
Öfver allt ser man tystnan råda.
Här hörs blott vågens rusande,
Med susande,
Och brusande;
Längre ifrån,
Ilarnas dån.
Ett grundlöst haf,
Hvars böljor svalla himmelshöga,
Med fasa, för vårt häpna öga,
På samma gång, oss visar — död — och graf!
Duo.
PIERROT. Ändtlig, efter stormens fara,
KOLOMB. Klarnar himlen åter opp!
PIERROT. Och hos våra Sjömäns skara
Lifvar nya nöjens hopp!
Nöjets hopp och vinets must,
Föda lust,
Sorgerna fara.
Nöjets hopp och vinets must
Skingra ängslan, föda lust.
KOLOMBINA.
Pierrot, min lilla vän, så välberest du är!
PIERROT.
Stor sak! Jag frisk och sund ditt sällskap nu får njuta,
Fast läns på penningar, dock obeskrifligt kär,
Och färdig, när dig lägligt är,
Att vår roman, vill Gud, med äktenskapet sluta.
KOLOMBINA.
Hå! ... ditt förslag ... du ser ... nu passar det sig ej.
En annan gång ... allt nog, jag säjer inte nej.
PIERROT.
Godt, det är ren ett ja, mitt barn, att inte neka.
Men med Leander, säj, hur blir med honom då?
Skall han, förutan hopp att hjertats Gud beveka,
Med bara Niet ur spelet gå?
KOLOMBINA.
Fast Isabella qväft sin låga,
Och gör af tvång, hvad nöden vill,
Var viss, att i sin själ, hon hör Leander till.
PIERROT.
Förenom, ser du då, vår list och vår förmåga,
Att gynna deras band och knyta dem igen.
KOLOMBINA.
Bah! bah! var inte rädd, min vän;
Jag är för deras skull, tillreds att allting våga.
Den gamla stollen har rest bort.
PIERROT.
Så mycket bättre.
KOLOMBINA.
Ja; men blott på två tre dagar.
Dock, nyttjom tiden, fastän kort.
PIERROT, (vill smeka henne.)
Förståndigt sagdt! Ditt tal, som din person, behagar.
KOLOMBINA, (för honom undan.)
Nå Pierrot...
PIERROT, (fortfar att smeka.)
Ja, mitt bästa gryn!
KOLOMBINA.
Men var då klok ... haf då försyn ...
PIERROT.
Åh visst! — ty ... sant är det ... Men, ser du ... vår förening ...
Om du vil tro mitt råd, så låt gå fort med den.
KOLOMBINA, (ger handen.)
Nå väl. Se der mitt ja. Men, älskar du mig än?
PIERROT.
Jag kan väl ha om dig, jag ock, en liten mening.
Men, ser du, jag är from och kär;
Och hoppas, — vare sagdt, förutan all förklening, —
Att, på den ömma tro, som du mig skyldig är,
Ditt hjerta inte gjort bankrut, sen jag var här.
KOLOMBINA.
Spar, grymme, att mitt bröst med denna tvekan smärta,
Och tro, — ifall du sanning tror —
Att ingen kärleks-pil, har lemnat, sen du for,
Den minsta rispa, i mitt hjerta.
Duo.
KOLOMBINA.
Jag skall, för dig, af evig ömhet brinna.
PIERROT.
Intill min död, skall du mig trogen finna.
KOLOMBINA.
Nej, — vid himmelen, ej...
PIERROT.
Vid denna blicks behag...
KOLOMBINA.
Jag dig svär, ...
PIERROT.
Jag dig svär, ...
BEGGE.
Aldrig, nej!
Blir jag trolös, jag.
Nej, nej, nej, nej, nej,
Aldrig, nej!
Blir jag trolös, jag. :||:
PIERROT.
Jag älskas då?
KOLOMBINA.
Åh! jag tillber dig!
Än du Pierrot?
PIERROT, (kysser henne med häftighet.)
Jag sväljer ... ner dig!
KOLOMBINA.
Ah! Ah! Ljufva stund! Sälla dag!
PIERROT.
Hvilken fröjd! hvad behag!
KOLOMBINA.
Jag skall, för dig, af evig ömhet brinna,
Ja evig kärlek jag dig svär. :||:
PIERROT.
Intill min graf, skall du mig trogen finna,
Ja evigt skall du bli mig kär. :||:
KOLOMBINA.
Om mot din ed du kunde fela?
Om dessa band du löste opp?
PIERROT.
Om du begynte konster spela?
Om du bedrog mitt ömma hopp?
KOLOMBINA.
Åt min förtviflan öfvergifven,
Min bästa vän, jag sjelf dig stack ihjel!
PIERROT.
Utaf min harm, min smärta drifven,
Min ömma hälft! jag strypte dig, min själ!
KOLOMBINA.
Af hvad häftig eld vi brinna!
PIERROT.
Ja, min vackra Herrskarinna!
KOLOMBINA.
Med denna hand, jag sjelf dig stack ihjel!
PIERROT.
Med denna hand, jag strypte dig, min själ!
PIERROT.
Jag älskas då?
KOLOMBINA.
Åh! jag tillber dig.
Än du Pierrot?
PIERROT, (kysser åter.)
Jag sväljer .. ner dig!
KOLOMBINA.
Ah, ah, ah, ah!
Nå du bits — gör ej så!
PIERROT.
Huru sälla vi två!
KOLOMBINA.
Jag skall, för dig, af evig ömhet brinna &c.
PIERROT.
Allt bra. Men tänkom nu en smula på Leander.
Han kommer ej...
KOLOMBINA.
Hvar är han då?
PIERROT.
Han gick och tog en klädning på,
Att göra sitt besök, i form, hos Herr Kassander,
Som är hans morbror.
KOLOMBINA.
Hvad? hans morbror? verkligt?
PIERROT.
Ja.
KOLOMBINA.
Kassander?
PIERROT.
Utan tvifvel.
KOLOMBINA.
Bra!
Det der blir skönt. Hör på: spring strax att honom finna;
Men fort tillbaka, begge två.
PIERROT.
Stor sak! Jag blir väl här hos henne, min Gudinna;
Han hittar alltid hit ändå.
KOLOMBINA.
Nej Pierrot, nej, du måste gå.
Leander bör af dig få kunskap om allt detta;
Och hvad jag hört, jag går också
Att Isabella nu berätta.
PIERROT.
Man kommer ... det är han, min själ!
KOLOMBINA.
Rätt bra. Jag lemnar dig med honom här. Farväl.
ÅTTONDE SCENEN.
LEANDER. PIERROT.
PIERROT.
Man säge hvad man vill, allt går dock ej så illa,
Och detta snöda lif, är stundom temlig godt.
LEANDER.
Nå Pierrot! hur har är’ndet gått?
PIERROT.
Jo, jo, när minst man tror, så träffar man sin lilla.
LEANDER.
Hvad fan är det? ... Nå ... fort ...
PIERROT.
Bevars! ha ej så brådt.
Om det er önskan gör att kunskap blir er lott,
Så gif Er tålamod och möda att förvärfva’n.
LEANDER.
Kassander vet han, säj, att jag är kommen hit,
Längst bort ifrån Cayenne, att göra’n min visit;
Att ta’n i famn, och att få ärfva’n?
PIERROT.
Åh! hvilket nöje! — Särra tre!
Hvad kan man roligare göra?
LEANDER.
Skurk! — vill du svara? — vill du höra?
PIERROT.
Jo men. Begrip då först hvad gunstig skickelse,
I dag, till detta rum oss begge lända låter.
Ni träffar väl ej här, hvad nyss er önskan var,
Men någon ting — bra kärt — som ni ej väntat har:
Det är ... visst folk, som råkas åter. —
Kort, — jag har sett mig om, och underrättat mig,
Att hvar och en af oss, här finner — sin .. för sig.
LEANDER.
Nå? hvad vill allt det pratet säga?
PIERROT.
Att Herrn tycks, gudskelof, långt mer
Af lycka, än af klokhet äga.
Ni har väl en rival, men låt ej skrämma Er,
Det har ej dermed minsta fara;
Ty er beskyddare, tar jag mig på att vara.
LEANDER.
Din slyngel, vill du ...
PIERROT.
Sakta, bara!
En skönhet i sin glans, så täck, så söt, så kär,
Som Er beständigt trogen varit,
Och medan Herrn kring verlden farit,
Har sutit qvar och suckat här ...
Nå? kan Herrn gissa hvem det är?
LEANDER.
Om någon gissning här begäres,
Jag gissar, att du — är förryckt.
Du vet hvars ömma bild, med evig trohet bäres,
Frånvarelsen till trots, i detta hjerta tryckt,
Och för hvars skull mitt bröst, vid sakta eld, förtäres. —
Ja Pierrot, du mitt vittne är!
Du har ej glömt den der Negrinnan,
Som frestade min tro, och skröt att öfvervinna’n.
Du mins hvad hon var skön, du mins hvad hon var kär.
Men jag, — jag svor att dö af trohet, dessförinnan.
Det är ej, — sade jag — min Isabelle, det der!
PIERROT.
Men det är hon i dag, hvars lika trogna sinne,
Vid Herrns tillbaka fästat sig;
Just Isabelle, — förstår Herrn mig?
Som väntar Herrn, just nu derinne,
LEANDER.
Hvad hör jag? Är det sant? Min vän ... jag dig besvär,
Kan det miraklet vara möjligt?
PIERROT.
Jo, jo: nog tycks det som så är;
Ty Kolombina sjelf, som var påtagligt här,
Gick nyss att hämta hit miraklet, ofördröjligt.
LEANDER.
Hvar fins hon? .. visa mig! .. hvar är hon? .. säj mig ..
PIERROT.
Der!
NIONDE SCENEN.
LEANDER. PIERROT. ISABELLA. KOLOMBINA.
ISABELLA, (skyndar sig emot Leander.)
Min ömma älskare! ...
LEANDER.
Min ömma älskarinna!
ISABELLA.
Det är då Er jag ser? ...
LEANDER.
Er, jag får återfinna?
ISABELLA.
Månn ej en svekfull dröm min syn förvillad gör?
PIERROT.
Nej. Det är riktigt han, jag svarar Er derför.
ISABELLA.
Säj, kan mitt hjerta mig bedraga?
Var det för mig ni kom? och kom ni att förjaga
Den oro som mitt bröst förtär?
LEANDER.
Jag nödgas oförställdt bekänna,
Att jag ej sökte här det möte som jag fått ...
Jag sökte här, — en Morbror blott,
Men aldrig var en dag för mig så säll som denna.
ISABELLA.
Ni sökte — en rival — som ni ej vänta bort.
Er egen Morbror det har blifvit.
Och om jag följt de råd han gifvit,
Så vore ren vårt bröllopp gjordt.
LEANDER.
Ert hjerta kunde sig från er Leander skilja?
Ni kunde glömma mig?
ISABELLA.
Jag svär Er, — mot min vilja!
Och Kolombina vittna kan,
För detta grymma band, hur liten håg jag hade;
Men det var hon, som ständigt sade,
Att huru hårdt det var, så måste jag deran.
LEANDER, (till Kolombina.)
Till sådan trolöshet, du kunde henne råda?
Du kunde så bedra oss båda?
KOLOMBINA.
Ni var ej här — och Gud vet hvar.
Mamsell behöfde man, — en sats ej mindre klar!
Förmyndarn visar sig, att hennes bifall vinna:
Han har af hostan litet men;
Han lunkar litet tungt på sina gamla ben;
Han har ej de behag vi hos Leander finna;
Emedlerlid var han dock — en.
Och gubben, — sen man gått och axlat sig omkring’en, —
Var bättre dock att få, än ingen.
PIERROT.
Den skillnaden är fin, minsann!
KOLOMBINA, (till Leander.)
Ni hade hellre sett i fall hon ogift blifvit?
LEANDER.
Långt förr! Långt förr!
ISABELLA.
Det gick ej an.
Om ni på verlden aktning gifvit,
Ni känner huru långt hon elakheten drifvit;
För ingenting förtalas man.
LEANDER.
Mitt hjerta är tillfreds: jag har ej mer att svara;
Ni kunde ömsa band; — men, icke trolös vara.
KOLOMBINA.
Jag får, vet Mamsell, en idée.
Månn här ej tänkas bör, kanske,
Bland andra ömhetsprof, på litet mat och dricka,
Åt våra stackars älskande?
ISABELLA.
Gör som du vill. Låt ske, låt ske.
PIERROT.
Ditt infall, bästa gryn, var just — ett af de qvicka!
Fins här bra kök och källare?
KOLOMBINA.
Kom och hjelp till, så får du se.
(Kolombina går ut. Pierrot stannar vid porträttet, som han blir varse och betraktar med en löjlig förundran.)
ISABELLA, (till Leander.)
Låt all er fruktan nu försvinna,
Leander all min kärlek har.
Leander kunde blott mitt hjertas bifall vinna;
Och hvar minut hans bild för mina tankar var.
Ariett.
Sänkt i nattens och glömskans famn,
Min Leander jag dock ej glömde.
Under sömnen om honom jag drömde,
Vaknad, jag ropte med tårar hans namn.
Ropte: o du! hvars mistning jag gråter,
Ack Leander! Leander! — Kom åter!
Ack fly ej mig! Ack fly ej mig!
Se, jag dör förutan dig.
Duo.
LEANDER.
Tänd af lika tärande låga,
Led din älskare samma plåga.
Ryckt från ditt hjerta,
O hvilken smärta!
O hvad jag räknat förtviflade dar!
ISABELLA.
Men den Gud som tände vår låga,
Börjar vår sällhet med slut på vår plåga.
Han ler: hon flyktar,
Pröfningen lycktar,
Och lemnar blott belöningen qvar.
LEANDER.
Kan sig en dödlig sällare finna
Än denna stund jag känner mig?
ISABELLA.
Må den dag våra offer vinna,
Då våra sorger slutat sig!
BEGGE.
O! de hjertan som kärleken parar,
Hur mot det ena det andra svarar!
Lika i lågor,
I saknadens plågor,
I sällhetens rön,
I trohet — och lön!
KOLOMBINA, (åter inkommen, till Pierrot som står och beskådar porträttet.)
Hvad gör du der för slag?
PIERROT.
Jag håller på att ge
En blick åt fria Konsterne!
Säj, känner Herrn det der porträttet?
LEANDER.
Min hjertans käraste Herr Morbror, kan jag se.
(till Isabella med skämtande ton.)
Beständigt hos Er, på det sättet?
KOLOMBINA.
Ja, ständigt in effigie.
ISABELLA.
Nå väl? Hvad tycker ni?
LEANDER.
Åh, jo. — Mig synes bara,
Som ett och annat anletsdrag
Ser nog föråldradt ut.
ISABELLA.
Att ses, i riktig dag,
På något annat rum hans ställe borde vara.
PIERROT, (skrattande.}
Det är just det jag tycker, jag!
KOLOMBINA, (till Pierrot.)
Kom, det är dit — som den bör sättas.
(man flyttar taflan.)
ISABELLA.
Nu då?
LEANDER, (ser en stund på taflan.)
Rätt bra. Rätt likt. Och ej ett drag att rättas.
KOLOMBINA, (för Leander undan.)
Nå fort från gubben, en gång. — Så!
Nu, — ner i trägårn begge två,
Och ta’n frisk luft me’n bordet dukas.
LEANDER, (till Isabella.)
Hvad menar ni?
ISABELLA.
Må ske. Vi gå.
KOLOMBINA, (till Pierrou.)
Pierrot blir qvar, — Pierrot kan brukas.
TIONDE SCENEN.
KOLOMBINA. PIERROT.
PIERROT.
Nå se, det hoppas jag, mitt lam!
Alltså till verket: låt oss hasta,
Ty magen ger ej tid att rasta.
Först bör ju bordet sättas fram? —
(man bär fram bordet.)
Och sedan — ljus derpå! —
(han öfverser rätterna.)
En skinka! ah! nam, nam! —
Secundo: — ha! ett fat gudomliga pasteyer,
Som kunde sättas fram för Chaner och för Deyer!
Annamom en i hemlighet .. —
KOLOMBINA, (blir varse.)
Håll fingrarna, Munsjör! — var sedig:
Promt ner i trägårn annars med dig!
PIERROT, (fortfar.)
Den kakan ... ack! hur skön, hur fet'
Och hvilken dråplig lukt!
KOLOMBINA.
Jag ser, till min förtret,
Att om jag lemnar dig allena här vid maten,
Kan du ej hålla dig från faten.
Munsjör alltså behaga får
Att promt med mig ur rummet följa.
Men medan jag i källarn går,
Kan du, i köket, glasen skölja.
(de gå.)
ELFTE SCENEN.
KASSANDER, (ensam.)
Att vara långt för hin — och hemma här ändå;
Ut genom ena dörren vandra,
Men dock på lur och bakhåll stå,
Och komma in genom den andra;
Det är ett strek ... ett strek ...
(blir varse bordet.)
Men hvad? nå fan! se här
Ett strek, som ej stort mindre är.
Ett sådant dråpligt bord, är det för min skull dukadt,
Att vid min hemkomst fägna mig?
Ja tänk blott, hur de hedrat sig,
Och hvilken smak de dervid brukat!
Men nej. De tro ju nu att jag långt borta är,
Och fyra skola spisa här!
Och då jag är tillstäds, då ä’ vi tre allena! ...
Hin vet hvad jag till slut skall mena.
Slår ögat felt, måntro? men, räkningen är ren:
(han pekar ut platserna vid bordet.)
Låt se. Först Isabella, — en!
Så Kolombina, — två! och sedan, ...
Två till! .. jo, jo! — jemt par, min sann!
Två par, precist.
(räknar åter.)
Hon, han, — hon, han!
Åh! det är klart, jag ser det redan,
Jag hör ej hit, gunås, jag stackars gamle man!
Ariett.
Det är då så de mig bedraga.
De falska, de falska, som fröjda sig här!
Men har jag skäl att mig beklaga?
Nej, nej, jag ej bedragen är.
Jag såg det; jag var viss derpå;
Förräderit var klart som dagen,
Men hvilken är, hvem är den då
Jag måste se mig föredragen?
Ja visst, ja visst,
Med list, mot list,
Skall han dock bli af mig beslagen.
Men, men, men,
Är satan, sjelf satan, så arg, att ej den
Ju är argare än?
Är argare än?
Hvad nu? man mitt porträtt på annat ställe satt?
Hvarföre det? hur är det fatt?
Jo, jo, res bort en dag, så ser man hvad de töras!
Och när de mot mig sjelf ej hitta något spratt,
Så skall det med porträttet göras.
Godt. Jag ett spratt mot dem tillbaka bruka vill.
Men hur, låt se, skall det gå till?
Och hvilket sätt är bäst att dem i trångmål drifva?
Tyst vänta. — Jag skall här för dem i förväg stå,
Att när de mig till mötes få,
De flata och bestörta blifva.
Bah! — liksom de ej hitta på
Att strax en listig ursäkt gifva! —
Om under bordet gömd, ... nej fy! —
(han går till taflan.)
Ah, ha! Se så!
Här har jag ändtlig hvad jag ville.
Här bakom står jag bäst. — Än mer, det vore lätt
Att skära ut, — så der, och spela sjelf porträtt. —
Förträffligt! just ett drag af snille!
Det heter ju alltjemt: man mig så gerna ser ...
Nå väl, jag skall bli sedd af Er,
Fast på ett annat sätt, än J Er föreställen;
Och sjelf ett vittne bli, så väl till allt som sker,
Som till hvart näsvist ord J fällen. —
Nu — ingen nåd! — men håll! hvad är det väl jag gör?
Min egen bild så grymt förstöra?
Men hvilken har jag då att göra räkning för?
Och får jag hvad jag vill ej med min tafla göra?
Af nedriga bedrägeri’n
Då emot mig man nyttjar valet,
Jag frälsa skall originalet,
Fast på bekostnad af kopi’n,
(han skär ut ansigtet af porträttet.)
Ju mera skumt här är, ju bättre skall det blifva.
Man skall ej drömma om att det är mig man ser,
Och då J tron, godt folk, med mig ett narrspel drifva,
Så skall det bli jag sjelf som drifver det med Er.
(han ställer sig bakom taflan och sätter ansigtet ut genom öppningen.)
TOLFTE SCENEN.
LEANDER. PIERROT. ISABELLA. KOLOMBINA.
LEANDER.
Hvad? inom trenne dar, jag hade nödgats finna,
Uti en annan famn min ömma älskarinna?
ISABELLA.
Ett öde, som ni säkert rönt.
KASSANDER, (i taflan, då han får se Leander.)
Ha! tjocka slägten! — det blir skönt.
KOLOMBINA.
Nu, låt oss all vår sorg förgäta,
Och sen vi allihop hvarannan återfått,
Låt nöjet nu få råda blott.
Till bords, till bords, till bords att äta!
ISABELLA.
Nu sitter jag.
PIERROT.
Jag ock.
LEANDER.
Var derom viss, jag ber;
Hvad faror jag ock kunnat löpa,
Min lyckliga rival med lifvet skolat köpa
Den sällheten att äga Er.
PIERROT.
Ja, när min Herres vrede brinner,
Fins ingen Turk, så grym, som han.
ISABELLA.
Er Morbror?
KASSANDER, (afsides.)
Jag är väl deran!
Rätt väl placerad, som jag finner!
ISABELLA.
Er egen Morbror?
LEANDER.
Ack! nu mins jag, — det var han!
Min tröst i sådant fall, fått bli, som ni bör sluta,
Hans död, hans snara död, som säkert förestår.
Jag hoppas han ej har så många dar att njuta,
Långt mindre många hela år.
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Gement, för fan! gement att höra!
LEANDER, (till Pierrot.)
Din slyngel, håll din mun: det anstår dig att göra.
PIERROT.
Hå Herre! hvad har jag då sagt?
Jag teg och åt af all min makt.
LEANDER.
Ditt bästa råd det ock lär vara.
PIERROT, (till Kolombina.)
Han är väl het ibland; men jag kan också svara.
ISABELLA, (till Leander.)
Drick då, Leander, drick!
KOLOMBINA.
Ja dricken begge nu,
Till heder för er goda stjerna.
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Du arga stämplerska, du är den rätta, du!
LEANDER, (med glaset i handen, till Isabella.)
Tillåts det mig?
ISABELLA.
Af hjertat gerna.
(de stöta glasen tillsammans.)
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Nå hvad jag ser! nå det var hin,
Mitt gamla rhenska! ...
LEANDER, (dricker.)
Dråpligt vin!
PIERROT, (dricker.)
Just makalöst, jag det bekänner.
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Och inte dyrt för Er.
KOLOMBINA.
Man har, för sina vänner,
Sökt fram af bästa sort som Herr Kassander har.
PIERROT.
Nå du är öm och söt, som du beständigt var.
KOLOMBINA.
För Pierrot, för min vän!
ISABELLA, (till Leander.)
Hvad skäl att klaga har ni?
Min sista skymt af hopp försvann, och släckte sig,
Se'n två års tid, ej glömd af mig,
Men dock för mig förlorad var ni.
Jag tvangs att knyta andra band,
Men hjertat fäst vid Er, jag Er behålla kände;
Och då jag gaf en ann min hand,
Till Er jag mina suckar sände.
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Ditt falska kreatur!
KOLOMBINA.
Det löjligaste är,
Att gamla narrn är verkligt kär ...
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Nu blir jag rasande.
KOLOMBINA.
Och nöjs ej med att bara
I brudstoln man åt henne bli.
Nej, med sin lik-physionomi
Tror han sig en Adonis vara.
Vill älskas för sig sjelf, sin raskhet, sitt behag,
Och fordrar att Mamsell skall mot hans kärlek svara,
Som om han fyllde först sitt tjugonde i dag.
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Din slinka!
KOLOMBINA, (ger Pierrot en örfil.)
Slyngel!
PIERROT.
Hvad? .. med stryk mig öfverfalla!
Det der, är det för ro skull gjordt?
KOLOMBINA.
Du låter bli härnäst att mig för slinka kalla.
ISABELLA, (till Kolombina.)
Du sticknas också fasligt fort.
KOLOMBINA.
Man i respekt sig måste sätta.
PIERROT.
Men stryk, mitt gull, bör ges med rätta.
Jag sa’ ju ej ett ord?
KOLOMBINA.
Göm hos dig hvad du fick,
Och håll din mun, och ät och drick.
PIERROT.
Jag har ej minsta matlust mera.
KOLOMBINA.
Så sjuk! .. för ynkligt! —- nå se här,
Tag mig i famn och glöm det der.
LEANDER, (till Isabella.)
Exemplet vore godt för flera.
I väntan på den stund som oss förena bör,
Om vi på lika sätt ...
ISABELLA.
Jag det med nöje gör.
(de omfamna hvarandra.)
KASSANDER, (för sig sjelf.)
Det der, det går så fort det hinner!
ISABELLA.
Den ed Kassander fått, mig dock i hågen rinner.
KOLOMBINA.
Nå fast ni svurit ock, vid sjelfva den och den,
Det bandet af sig sjelft försvinner.
Man svär i kärlek, — att man brinner ...
Att man, till grafvens brädd, skall finnas trogen än ...
Nå visst! — men det är klart: man tar sin ed igen,
När man sin fördel dervid finner.
PIERROT, (dricker.)
Se der, min själ, ett svar, som just kan kallas godt!
KASSANDER, (för sig sjelf.
Åh, hå! — Jag var till nödfalls blott!
KOLOMBINA.
Den lyckan att på nytt er älskare få råka,
Förändrar saken, som ni ser.
Det är väl tid min själ, nu mer,
Att spela samvetsgrann, och sitta här och pjåka.
Nej ingen barnslighet, jag ber.
ISABELLA, (till Leander.)
Men gubben ? — allt beror utaf det svar han ger Er.
Hans bifall nödigt blir; — och om det vinnes ej?
LEANDER.
Det få vi nog.
ISABELLA.
Jag fruktar, nej.
LEANDER.
Åh, tvifla ej derom, jag ber Er.
En god beskedlig man han ju af gammalt är.
Och om ni hans porträtt beskådar,
Det ingen elakhet och ingen hårdhet bådar.
ISABELLA.
Det är blott hans porträtt. Men om han vore här?
LEANDER.
Väl an: försök ert mod.. Gå fram till taflan der.
Och börja med, nu strax, att inför den förklara
Den ömma eld ert hjerta bär.
ISABELLA.
Det tycks väl litet barnsligt vara,
Att ställa, som ni vill, sitt tal till ett porträtt.
Det skulle ungefär då ske, på detta sätt, ...
(hon stiger upp ifrån bordet.)
PIERROT.
Glöm ej att, som sig bör, en menlös uppsyn taga.
ISABELLA.
Med nedsänkt blick? så är det ju?
LEANDER.
Bra, bra.
ISABELLA, (betänker sig.)
Jag kan ej.
KOLOMBINA.
Nå, se nu!
ISABELLA, (niger för taflan.)
Min Herre! ni den fästman ser,
Mitt hjerta valt sig sjelf, och valt sig framför Er.
Jag har ej velat Er bedraga,
Men ensam han förstått att älskas och behaga.
Jag ingen annan man vill ha:
Ert bifall, — ger ni det till vår förening?
KASSANDER, (med stark röst.)
Ja!
Qvinqve.
ISABELLA. LEANDER. KOLOMBINA.
O Gud hvad svek!
Hvad grufligt strek!
Fördömda gubbe, som är här,
Då bäst man tror han borta är!
O Gud hvad svek!
Hvad grufligt strek!
Nej, nej, jag svär det,
Hin håle är det!
Fördömda gubbe, som är här,
Då bäst man tror han borta är!
Han allting hört och allting sett,
Som sagts och skett.
Nu är det gjordt,
Han allting hört och allting sport;
Nu är det gjordt,
Nu är det gjordt!
PIERROT.
Jag står, jag svär,
Helt häpen här,
Och helt försagd vid allt det der.
KASSANDER.
Ja ja, nu vet jag edra strek :||: :||:
Hvad grufligt svek!
Jag allting hört och allting sett,
Som sagts och skett.
Nej nej, jag svär det,
Förskräckligt är det.
Jag tror knappt sjelf det fynd jag gjort.
Nu har jag sett i edra kort,
I edra kort!
Jag allting hört, jag allting sport.
Och narras nu ej mer så fort.
Jag allting hört och allting sport!
ISABELLA, (till Leander.)
Här blir ett larm, var viss derpå.
Han skiljer visst oss stackars två!
Oss stackars två han skilja tör:
Ack gillar ni att han så gör?
Han allting sport.
Nu är det gjordt.
Ack nej! ack nej!
Vårt fel är ej
Att neka för!
LEANDER.
Oss stackars två han skilja tör:
Här blir ett larm, jag räds derför!
Han allting sport.
Nu är det gjordt.
KOLOMBINA.
Hur skall här gå?
PIERROT.
Nu lär jag få!
Han slår mig blå!
Nu lär jag få!
KASSANDER.
Nå, jemren, jemren Er ej så!
Här fins väl knep att hitta på.
Rätt vackra ting jag stämplas hör,
Men hela snaran jag förstör.
Nå jemren, jemren Er ej så,
Här fins väl knep att hitta på.
Hur godt det gör! hur godt det gör!
O Gud hvad svek! &c.
KASSANDER, (till Isabella.)
Nå väl: hvad har hon nu att säga?
Der står hon, fromma lam, och yttrar ej ett ord.
Är plan till svaret inte gjord?
Är någon list, kanske, ännu att öfverväga?
LEANDER.
Min Morbror ...
KASSANDER.
Munsjör Puts! — håll mun.
(till Isabella.)
Och hon, mitt gryn!
Så dufvolik hon står, hon dock ej haft försyn
Att mig på sådant sätt bedraga?
ISABELLA.
Jag var .. jag mente blott .. jag visste ej ännu
Hvad slut min väntan kunde taga ...
I min förlägenhet .. Ni kan ha skäl att klaga,
Men .. Kolombina, svara du!
KASSANDER.
Den slynan? jo, det är den rätta!
KOLOMBINA.
Nå, som ni allting sett, så vill jag allt berätta.
Vi ha gjort narr af Herrn, som Herrn, gunås, väl ser.
Men sådant blir ej godt, att nånsin våga mer.
Ni har ett ansikte, att sätta
På lur, der sjelfva fan ej skulle söka Er.
KASSANDER.
Ja, din förräderska!
PIERROT.
Herrn bör sin vrede stilla;
Ty vreden är så snar att visheten förvilla.
Herrn känner skälmen Astrild väl,
Som hela verlden underkufvar;
Från ynglingen förnuftet stjäl,
Och plundrar gubben sjelf ibland på sina skrufvar ...
KASSANDER.
Nå?
PIERROT.
När hans grymma pil ett stackars hjerta når,
Hvad tvingas man ej då att våga?
Man brinner, ser Herrn väl, .. och uti ... brandens låga ...
Kort, — om er systerson er unga fästmö får,
Hon likväl ej ur slägten går.
KASSANDER.
Godt. Men jag vet, jag sjelf, att slut på saken finna. —
Då Isabella mig bedrar,
Jag också hand och tro från henne återtar.
Och som hon ej är värd att mig till make vinna
Men hämd på brott bör följa här,
Jag henne ger, till straff — åt den der skojarn der!
LEANDER.
Så ädelmodig hämd — jag kan ej nog förklara
Mitt hjertas ...
KASSANDER, (med otålighet.)
Åh det der, kan sparas alltihop.
For fan! — jag får väl lof att ädelmodig vara.
Besitta dig för det, din unga raska glop!
ISABELLA, (stiger fram med förvirring mot Kassander.)
Jag vet ej om jag törs ...
KASSANDER.
Åh! det har jag fått röna! —
Men jag, jag törs ej, jag — .
(han för henne till Leander.)
Se der, en ann, min sköna.)
KOLOMBINA, (med Pierrot.)
Ack Herre, se oss begge två!
Vi ha, vet Gud, hjelpt till att narra Er också.
Er ädla hämd, bör icke glömma
Att oss till samma straff fördömma.
KASSANDER.
Gift dig, du med, och sedan gack
För fan i våld!
KOLOMBINA och PIERROT.
Stor tack! stor tack!
KASSANDER. ISABELLA. LEANDER.
KOLOMBINA. PIERROT.
- - - - - - - - - - - - Den Gud som hjertan tänder
- - - - - - - - - - - - Sig till de unga vänder,
- - - - - - - - - - - - Och flyr med harm och hån
- - - - - - - - - - - - En gammal skröplig son.
Njuten då, Njutom då,
Sälla två, Sälla två,
Den fröjd han Er sänder, Den fröjd han oss sänder!
- - - - - - - - - - - - Ålderns vår,
Åt Er spår, Åt oss spår
- - - - - - - - - - - - En ljuf och lycklig lott,
Blott.
KASSANDER.
Den grymma kärleken,
Regerar utan lagar:
Ännu ert skydd, er vän,
Tar han igen,
Sin gunst, på ålderns dagar.
Han Er ur tjensten jagar;
En gammal stridsman han
Ej tåla kan.
ISABELLA. LEANDER.
Den högsta sällhets lott,
Två ömma bröst begära,
Af hjertats Gud vi fått.
Nu, sjungom blott,
Vår sällhet, och hans ära.
Hvad nöjen! och hur nära!
Hvem dem förvänta kan,
Hur lycklig han!
KOLOMBINA. PIERROT.
KOLOMBINA.
Hvad all min önskan fått ..
PIERROT.
Hos Kolombina finnes!
KOLOMBINA.
Och med min Pierrot vinnes ..
PIERROT.
En heders-lott!
KOLOMBINA.
Det ögat säger mycket.
PIERROT. (ställer sig fram på ett skrytande sätt.)
Är hela detta stycket?
KOLOMBINA.
Det lofvar tusenfallt.
PIERROT.
Och håller allt!
(alla tillhopa.)
Den Gud som hjertan tänder &c.