Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om äldre och nyare vidskepelse
← Om en del af Yttrande Rättens frihet, eller Bref om Anonymen |
|
Om Smicker → |
OM
ÄLDRE OCH NYARE VIDSKEPELSE.
Det gifves vissa förnufts-förvillelser, hvarifrån
man finner sig befriad, innan man ännu knappt
gifvit sig tid att tänka derpå; och hvaraf det icke
tyckes behöfvas annan vederläggning, än att
endast födas femtio eller hundrade år senare. De
som ibland oss vilja äga anseende af minsta
upplysning, le med en mild och ädel medömkan åt
berättelserna om fordna tiders vidskepelse. Det
är så enkelt, säga de, att vid första tanken
derpå, begripa orimligheten deraf. Utan allt behof
af vidare undersökning, befinna de sig således, på
en gång, oändligt upplystare varelser än hela det
äldre Europa. Och det bör synas dem, som om
naturen, först vid deras inträde i verlden, fallit
på det infallet att skapa förnuftiga menniskor.
Också händer det dessa tänkare efter modet, när de ej upplifvas af bordsjollret, eller tryggas af omgifvande sällskap, att deras hjeltestyrka ej sällan i hemlighet öfverger dem; att de likasom deras mormors mor, stundom skygga tillbaka, rätt klenmodigt, för ett hvitt skynke uthängdt i mörkret; skrämas rätt illa af ett litet buller eller ett ovant ljud nattetid; skynda sig med ganska lätta fötter förbi aflägsna ställen, benhus och grafplatser; och att, vid vissa kritiska tillfällen, då deras philosophi som bäst kunde tjena dem, de ej veta hvart hon tagit vägen i hastighet.
Visserligen är ingenting löjligare än en menniska, jagad oupphörligt framför sina egna inbillningsspõken, och hvars förnuft likasom går, med solen, opp eller ner om horisonten. Men det är ej nog att det blifvit ibland folk af uppfostran ett slags anständighetslag, att synas förakta dessa orimligheter. Det fordrades att detta större förnuft vore eftersinnandets, icke härmningens, icke fåfängans. Det behöfves till verklig upplysning i detta som i andra ämnen, utan tvifvel ett annat slags förnuft in det som länas af den allmänna tonen, som man får utan att tänka derpå, och som, likt dunstkretsens inflytelser, kan sägas komma snarare genom porerna än genom eftertanken.
Spökrädslan.
Hvarifrån härleder sig, frågar man, detta ohyggliga slag af vidskepelse, och huru har det kommit att så allmänt utbreda sig öfver tidehvarfven?
De äldsta folkslagen voro i flera afseenden lika vidskepliga som vi, men de föllo ej ner ända till detta grofva pöbelslag deraf. Kaldéernas magie var ej annat än vidskepelsen, bragt i ett slags vettenskaplig form. De uträknade tillkommande öden: nec Babylonios tentaris numeros, säger Horatius. De framkallade aflidnas andar; men de fruktade icke som vi, de döda kropparna.
Egyptierne med den vidskepligaste theologi under solen, och helt och hållit regerade af sina prester, voro ej ålderdomens yppersta philosopher. Emedlertid finner man ej heller hos dem denna löjliga spökrädsla, som så länge förnedrat det moderna Europa. De lånade penningar på liken af föräldrar eller anhöriga. Det oinlösta liket ansågs vanhedradt, och i sin hvila ofredadt. Man fruktade att kännas för denna nedrighet ibland de lefvande, icke att, under nattliga besök, blåkramas af den förpantade.
Jag kan ej påminna mig att hos Greker och Romare någon spöksaga förekommer, såsom ett verkligt factum. Valerius Maximus nämner åtskilliga; men dels hafva de föga likhet med våra vanliga, dels är man föga viss om hvad deraf tillhör honom, eller kanhända långt sednare tider. Plinii berättelse i ett af sina bref, om ett spökeri som skolat tilldraga sig, i Athén, har likaså all färg af att vara en romersk dikt, bördig från någon Kristen hjerna, som trott sig dermed tjena den goda saken. Horatius tyckes komma närmare våra vanliga spöksagor:
”Min vålnad skall med krökta klor,
”(Ty,sådan makt hos Maner bor)
”På hvarje nattlig stig omkring ditt anlet sväfva;
”Och öfver dig i bädden sträckt,
”Förjaga sömnens ro, och bröstets andedrägt
”Med ängslande beklämning qväfva.”[1]
Jag lemnar likväl derhän huruvida dessa enda rader uppväga saknaden af alla öfriga bevis. Manerna hvarom här talas, voro dessutom i denna bemärkelse inga spöken, utan särskilta Gudamakter som vårdade och hämnade med sträng rättvisa de aflednas andar, och hvaråt fester och offer voro egnade. När åter dermed förstods sjelfva de efter döden öfverblefna skuggorna, var det likaså litet i den hos oss införda grofva spökmeningen. Men såsom en hos dessa folkslag likasom hos oss antagen möjlighet, finner man, i en annan ädlare mening, tanken om andesyner ofta använd i deras poetiska dikter. Ankises skugga visar sig för Eneas hos Virgilius; Pompeji för Kornelia hos Lukanus, och hos Ovidius, likasom hos Virgilius, hotar Dido sin trolösa älskare, att med sin blodiga hamn ännu efter döden förfölja honom.
Denna inbillning har då på alla tider varit den menskliga okunnighetens. Men troligen skall man hos de begge sistnämda vettiga folkslagen icke finna, (åtminstone icke innan de Kristna sekternas uppkomst,) ett enda pålitligt spår till detta ohyggliga graf- och likskrock; dessa helfvetiska gastsyner och gastbragder, hvarmed en barbarisk och förpöblad inbillning, i påföljande sekler, vanställt och förnedrat det allmänna begreppet om andesyners möjlighet, eller rättare sagdt, om deras icke-omöjlighet.
Det är sant, att den äldsta österländska theologien, genom läran om tvenne principer, genom skillnaden af onda och goda andar, likasom genom den antagna möjligheten att framkalla de aflidnas, kunde sägas redan långt före Kristendomen, och dess missförstådda läror, hafva ympat vidskepelsen i menniskosinnet. Men dessa uråldriga satser voro hos de äldsta folkslagen blott ett slags naturphilosophi, alldeles icke ämnen för den andeliga räddhåga, den själaförskräckelse, som utgör karakteren af sednare tiders vidskepelse. Man har inga bevis, att inbillningen hos dessa fordna folkslag, på samma rysliga sätt, som i de påföljande seklerna, oupphörligt kringsväfvades af syner och spökelser.
Detta samma gäller äfven om vår egen äldsta Nordiska vidskepelse, som hade med all sin råhet långt ifrån denna mörka rysliga graf- och liknatur. Sedan Kristendomen förändrade detta sig, hvaraf hos sjelfva Sturleson några prof förekomma.
Det rätta ursprunget måste således böra sökas i Påfve- och Munkseklernas vederstyggliga religionspolitik, hvars grundsats tyckes hafva varit att genom själaförskräckelsen råda öfver nationerna. Ju mera menniskorna nedsöfdes i mörker och tanklöshet; ju starkare de derunder arbetades af de hiskligaste drömbilder; ju mera man, kort sagdt, lyckades att hålla dem i stundelig bäfvan för djefvulens både andeliga och kroppsliga plågovälde: desto oumbärligare gjordes naturligtvis för dessa uslingar, helgonens, kyrkans och presternas heliga bistånd; med desto drygare offer skulle de köpa sig deras beskydd emot den alltid omkringgående själafienden, och med desto blindare lydaktighet anförtro sig åt de andeliga fädernas oinskränkta ledsagande.
En så rik källa kunde ej fela att vara tillräcklig, och det behöfdes ej mera för att utsprida öfver verlden en allmän andefruktan. Också herrskade den oinskränkt. Redan de första seklerna öfversvämmades af de grufligaste undersagor, hvaraf alla gamla påfviska legender lemna oss förundransvärda bevis. Det var då ingen fred mer, för hvarken själar eller kroppar. Det var öfver allt, emellan de trogne och afgrundsandarne, anfall och motstånd af den förskräckligaste beskaffenhet. Det var öfver allt helgon som lemnade sammanlefnaden, för att i öknar och på afsides orter göra sin salighet med fruktan och bäfvan, med fastor och bedröfvelser. Dagar och nätter tillbragtes på sådant sätt, i kamp mot själafienden och hans anhang: och än öfvermannade, utstodo desse andans män de hårdaste anfäktelser; än segrande, tvungo de afgrundsförsten tillbaka till de snöpligaste prof af underdånighet. De följande århundraden gjorde ej annat än hopade samma ömkansvärda förvillelser. Nästan all snilleodling hade upphört, allt förnuftsljus utslocknat, och ett allmänt mörker höljde Europa, ända till reformationen, som visserligen ej heller fullkomligt skingrade det. Det är friheten, ännu mera än lärorna deraf, som vi hafva att tacka för ett ändteligen uppvaknadt förnuft, och ett bättre insedt menniskovärde.
Nekom då ej, att religionen, på det sätt hon fordom föreställdes, med sin skamliga drägg af påfviska munkdikter, ju framför allt annat bidragit att inrota vidskepelsen i det tanklösa menniskosinnet. Alla helgons legender voro grundade på nästan intet annat, än denna oafbrutna gemenskap med afgrundens herrskap och inbyggare. Väggarne i alla kloster, alla kyrkor, voro fullkladdade med idel större och smärre djeflar, den ena af rysligare figur än den andra, som föreställdes qväljande på alla upptänkliga sätt de arma menniskorna. Horn och klor, ormar och drakar, rök och lågor, eldröda kniptånger, blykokande grytor, glödande jernkammar, allt hvad den grofva sinnliga inbillningen har förfärligast, framställdes här för att till högsta grad uppdrifva den andeliga förskräckelsen. Ögat såg, örat hörde intet annat. Inbillningen uppfylldes af dessa skräckbilder, längst från barnåren, och man trodde sig ej kända säkrare, säger Hollberg, i sin vanliga skrifart, fogden med sin kronkäpp och sina sölfknappar, eller kapellanen med sitt pipskägg och sin svarta lädervest, än själarnas fiende med sin hästfot och sina horn på knäna. På detta sätt uppfylldes allt med spökelser, syner, gastkramningar och trollhändelser. Skallarne rullade af sig sjelfva på kyrkogårdarna; liken dansade i likstugorna; man såg ljus i kyrkfönstren, och hörde röster ur benhusen. Barnen lyssnade till dessa berättelser af deras ammor, mödrar, fastrar, m. m.: och håren reste sig på deras späda tanklösa hufvuden. Vid dopen hörde de (och höra ännu) huru djefvulen personligen bor i de små nyfödda varelserna. I katekesen läste de (och läsa ännu) om verkligheten af skogsrå, sjörå, löfjerskor, tomtegubbar och mera sådant. Andeliga böcker pryddes med kopparstick af de onda andars synbara gestalt. Muntliga och tryckta berättelser kringfördes om djefvulens besittningar, grasseringar, utdrifningar. Presternas närvarelse och bönandakten vid dessa händelser, bestyrkte den allmänna tanken derom. Undrom då ej, om vidskepelsen öfversvämmade tidehvarfven. Undrom ännu mindre, om det nästan nyfödda förnuftet ännu ej hunnit alldeles utrota den.
Icke heller kom det i fråga vid sjelfva Religions-förbättringen. Jag har tvertom ofta hört högeligen beklagas att äfven stora män, stora reformatorer, och bland dem sjelfva Luther, gifvit, genom deras anseende och myndighet, helgd åt dessa skamliga vidskepelser: vare sig att de verkligen sjelfve ännu ej hunnit lösrifva sig derifrån, eller trott sig kunna oskyldigt betjena sig deraf, till deras annars goda och berömliga ändamål. Man finner dessa usla sagor om djefvulens besök och anfäktelser på tjugo ställen i Luthers skrifter upprepade, det ena äfventyret orimligare än det andra. Än håller han från sjelfva predikstolen en ganska uppbygglig predikan för en hel stor församling, som smälter i tårar, och som med ej liten bestörtning får slutligen af honom sjelf veta hvilken predikant den afhört. Än förskapar han sig till en fluga, som rad från rad följer den stora lärarens penna, och så fort han skrifver utstryker det med vingarne. Än håller han med Luther, i hans hjerta, långa samtal angående messan och prestvigningen. Hvar och en resande har kunnat se på den bekanta väggen i Wittenberg, märket efter bläckhornet, som Luther en gång, till god natt, kastade efter honom. Scriver i sin Själaskatt, upprepar efter den förra några af desse berättelser, och tillägger, som hvar man vet, ännu sällsammare. Sådana böcker finnas hos oss tryckta, utspridda bland menigheten, och ännu lästa med oförminskad andakt af ganska många: länge har förnuftets röst ej kunnat utan fara upphöjas deremot. Sedan det numera kan ske, låtom oss höra hvad den har att yttra härom.
Philosophi om Spökrädslan.
Man kan ej säga, (jag har redan anmärkt det) att andesyner äro absolut omöjliga. Vår kunskap är för liten dertill. Men man kan med trygghet påstå, att sådana som de vanligen berättas, sådana som de vanligen fruktas, sådana, med ett ord, som de urarta till grofva och dumma spöksagor, äro de tilläfventyrs den föraktligaste af menniskotankens galenskaper.
Det är för att inom sig sjelf ej hafva nog tydligen utredt denna skillnad, som äfven förnuftigt folk stundom ej vetat hvad de skolat tro i detta ämne, och derföre lemnat frågan oafgjord. De hafva känt, att omöjligheten af allt underbart i detta slag, ej låter med geometrisk visshet bevisa sig. Deraf hafva de slutat, att man måste lemna käringskrocket i sitt värde. Men det är just det, som icke måste göras. Det är just detta dumma skrock, som måste skiljas ifrån förnuftets ovisshet. Det underbara må vara möjligt i naturen och för Skaparen: det lågt orimliga är det aldrig.
Det har varit alla tiders tro och har bort vara det, att något blir efter döden öfrigt af menniskan, och att detta något är hennes verkliga Jag, hennes tänkande, moraliska person. Hvar och huru den fortvarar, och på hvad sätt den genom minne och böjelser ännu deltager i de qvarlefvandes öden, eller kan för dem under någon synbar skepelse, egen eller lånad, visa sig: af hvilken dödlig har sådant någonsin kunnat med minsta visshet hvarken utrönas eller bestridas?
Men om det vore möjligt, synes det ofelbart förutsätta tillfällen af annan och större vigt än de, som blifvit valda till. våra allmänna spöksagor; tillfällen som på ett ädlare, nyttigare sätt ingå i den högsta Varelsens styrelseplan. Att en uppoffrad, ohämnad oskuld, kunde för sin tyrann eller sin mördare framställa sin förebrående bild; att en far, en mor, en vän kunde lemna de aflidnas boningar, för att antingen varna mot någon stor öfverhängande fara, eller upplysa om den närvarande lefnadens följder i en tillkomnande: se der, hvad den menskliga okunnigheten funnits ganska allmänt benägen, att som en möjlighet föreställa sig. Om philosophien är uppriktig, skall hon också tillstå, att hon har inga bevis deremot. Det är blott ej bevist att sådant händt; blott ej troligt att det lärer någonsin tilldraga sig: se der allt hvad hon kan invända deremot.
Philosophens fråga blir således här: när äfven möjligheten af andesyner förutsättes, hvari består då vidskepelsen?
Jag svarar med få ord: i tvenne saker: 1:o inbillningens bevisligt orimliga sjelfskapelser. 2:o En oförnuftig räddhåga för andesyner, äfven för dem, hvilkas möjlighet vore antaglig.
Såsom orimlig sjelfskapelse, af inbillningen, måste anses allt hvad spöksaga nämnas må, så snart hon kan komma under detta löjliga namn; hvar och en historia om djefvulens eller de aflidnas nyckfulla och ändamålslösa besök och antastelser; hvart och ett skrock, med ett ord, som förenar fasa, onytta, löjlighet, ifrån de första katolska munksagorna, intill det sista dumma gästgifvarespökeri. Orimligheten, galenskapen deraf blir bevislig:
1:o Derigenom: att man antingen måste dränka hela sitt förnuft i ett haf af gränslösa möjligheter, det vill säga, afsäga sig sitt förnuft, eller tänka sig verlden styrd af ett högt moraliskt Väsen, utom hvars bifall ingenting kan ske, och i hvars plan således allt som afviker ifrån den fastställda ordningen, äfven måste finna sitt bestämda rum. Det är begripligt, åtminstone gissbart, för förnuftet, hvarföre detta Väsen underkastat menniskan alla kroppslighetens faror och vidrigheter, alla sinnets bekymmer och grämelser. Men aldrig skall ett rätt sundt förnuft begripa (för det andra slaget gifs ingen orimlighet), aldrig, säger jag, skall ett rätt sundt förnuft begripa, hvarföre menniskan skulle tillika kringhvärfvas med fiender från en osynlig verld, mäktigare än hon, som skulle på tusen låga och rysliga sätt förfära och qvälja henne, utan annat ändamål än att upp- och nervända hennes nödvändigaste förnuftsbegrepp?
Ännu en gång, medgifvom gerna andesyners möjlighet, ehuru hitintills obevisad af förnuft och erfarenhet. Men skulle ock den högsta Visheten värdigas någon gång använda dem, vore det ej då ofelbart till större och ädlare bruk, än att trilla som nystan, tjuta som ugglor, sväfva som skynken, slamra med kedjor, vinka i hvita svepningar, oroa de sofvande, blåkrama förbigående, och att, genom hundrade sådana lika dumma eller ännu orimligare figurer och gastbragder, skrämma vettet från en hop enfaldiga stackare? Eller bör man kanske tro andarnas blotta frihet tillräcklig till dessa uppträden, likasom här på jorden, vår egen frihet medför möjligheten af så många låga eller löjliga utsväfningar? Det skulle i andarnas verld således verkligen gifvas skurkar i stånd af dessa pöbelstreck? och de skulle vara dem tillåtna? För detta ädla ändamål skulle den allmänna naturordningen afbrytas; skulle det ogenomträngeliga täckelset upplyftas, som döljer andeverlden ej mindre för den dygdigas önskningar än för alla den vises betraktelser? Den ringaste eftertanke inser orimligheten deraf. All sådan fruktan är då uppenbar vidskepelse.
2:o Derigenom att uppenbarelser från en verld, afstängd ifrån våra sinnen och vår kännedom, om de också kunde någon enda gång hafva ett förnuftigt ändamål, äga åtminstone ingen förnuftig, ingen på minsta sätt begriplig gemenskap med alla de ämnen, till hvilka vidskepelsen fogar dem, och som utgöra de hufvudsakliga föremålen för dess fruktan: döda kroppar, mörker, midnatt, likkistor, grafvar, kyrkogårdar, vigd mull och gamla gästgifvarestugor. Denna anmärkning är icke min: den tillhör Locke och Addison.
Tilläggom, att i den mån förnuftet uppodlas och fortskrider hos nationerna, försvinna ur de dagliga händelserna alla dessa hiskliga äfventyr, hvarom man har från de äldre tiderna så otaliga berättelser. Det är då med dem likasom med trolldom och andra undergerningar; de upphöra att vara till, så snart man upphör att tro och frukta, eller att synas tro och frukta dem. De äro då, och hafva alltid varit, bedragna och förskrämda hjernors usla inbillningsfoster.
Detta om vidskepelsens klara lögner. Men hvarföre då något slags fruktan? äfven med förutsättande af möjligheten? Kan man inbilla sig, utan orimlighet, hos sådane varelser, om de kunde gifvas, hvarken afsigt eller physisk förmåga, eller tillåtelse att misshandla de lefvande? I fall de kunde visa sig, hvarföre skulle man se dem med annan känsla, än den djupa förundran, som allt annat alldeles oförväntadt och hittills oupptäckt i naturen, har rätt att uppväcka? hvarföre skulle man, t. ex. förskräckas för samma person, med hvilken man tilläfventyrs flera år vänligt umgåtts och talat, blott derföre att den numera icke vistas på samma ställe som vi, blott derföre att den antingen har ingen kropp, eller en icke lika grof och sinnlig kropp som den förut burit?
Min förmodan härom är denna: den som plågas af elakt medvetande, fruktar i dessa syner rysliga varningsbud; den som älskar lifvet, bäfvar för dödsvinken. Den förra förlike sig med sig sjelf; den andra med mensklighetens allmänna lott. Ingen frukte, från en så hög och allvarlig ordning som det andra lifvets, någon absolut orimlighet.
Antagom för grundsats, att när Inbillningen diktar i Skaparens stora plan, måste hon dikta ädelt eller ljuger hon påtagligen. De oädla och låga föreställningar, hvilka på flera sätt inplantas hos oss om naturstyrelsen i allmänhet, och i synnerhet om den osynliga verld, som utgör föremålet för våra gissningar, äro en rik källa till stora förnuftsförvillelser. Philosophien sjelf synes ännu knappt hafva nog besinnat, huru mycken sanning nödvändigt måste ligga i det ädla, det förträffliga, och huru mycken lögn motsatsen deraf nödvändigt måste innebära. Kanhända skall hon en dag finna att i menniskans esthetiska natur, i hennes ovillkorliga fordran på värde och förträfflighet, gömmer sig den säkraste visshetsgrunden, för alla stora moraliska sanningar.
Nödvändigheten, att för sjelfva förnuftets fullkomlighet, uppodla skönhetskänslan visar sig härigenom för hvarje sann tänkare. Man har aldrig dömt rätt om Gud och naturen, utan efter den. Allt i vår uppfostran, våra seder, våra bruk, våra författningar, våra tänkesätt, vår tro, vår philosophi, som har till dessa ämnen något förhållande, och som är oesthetiskt, allt sådant är falskt, orimligt, halfmenskligt, barbariskt, — allt utan undantag.
Tillfälliga Reflexioner.
Det giſves tilläfventyrs få ämnen, hvaraf man kan se tydligare än i detta, med huru liten fara för det allmänna samhällslugnet, förnuftets ljus utbreder sig, när det blott får ske i den verkligt naturliga ordningen, stilla och småningom. Man kan i våra dagar efter behag och förståndsgrader, tro på spöksyners orimlighet eller ej; ingen förnuftig menniska finner nu mera, i den sednare meningen, den minsta oförenlighet med religionens nödvändiga sanningar, och ingen pedant vågar ens finna det, så snart blott vissa fordna exempel lemnas ovidrörda. Detta renare förnuft har kostat oss ingen minsta orolighet. Men det var långt ifrån att anses med samma ögon för tvåhundrade år sedan. Att neka spökens möjlighet, skulle då, åtminstone i vissa länder, hafva hållits för ett groft försök att kullkasta hela gudaläran. Ty se här huru man slutade. Uppenbarelsen är antingen öfverallt sann, eller har hon mera ingen tillförlåtlighet. Bibeln nämner spökelser på några ställen: lärjungarne t. ex., togo Kristus för ett spökelse, när Han kom till dem gåendes på vattnet. Att bestrida spöksyners möjlighet, var då att med ett enda slag omstörta Skriftens hela sannfärdighet: likasom ett historiskt factum, nämdt i förbigående, vore detsamma som en dogmatisk sats; och likasom Skriften aldrig på andra ställen lämpade sig i sina uttryck efter den gångbara folkmeningen.
Var det ej efter just samma goda slutkonst, som man kastade den gamla olyckliga Galilé i inquisitionens mörka fängelsehål? Astronomen hade, som hundrade gånger blifvit berättadt, uträknat sanningen af den gamla grekiska upptäckten, att solen står stilla i sin medelpunkt, och att det är jorden som går omkring henne. Men Skriften tyckes säga tvertom. Sådant var då, mente man, att på det vådligaste sätt bestrida hennes trovärdighet. Efter seklers förlopp har det likväl befunnit sig, att jorden immerfort går omkring solen, utan att Skriften derigenom upphört att vara den yppersta af alla lycksalighetsläror.
Om den gamla heders-Påfven ännu lefde, som fördömde Galilés mening såsom stridande mot Skriften och dess sanning, hvad ville han svara i fall någon af oss steg fram och sade till honom: Helige Fader sedan det likväl nu är en för alltid afgjord sak, som redan hvar skolgosse vet berätta er, att jorden går omkring solen, och att det icke sker tvertom: huru försvaras nu, det oaktadt, Skriftens sannfärdighet? — Frågan kunde synas bekymrande; men om han till ex., som möjligt vore, svarade dertill: min son, jag har betänkt mig bättre sedan den tiden. Bibeln är nu mera, icke som då, allt hvad hon ej behöfver vara. Hon är hvarken astronomi eller physisk verldslära, eller metaphysik; hon är moral, och frälsningslära. — Se då hade man visserligen skäl att vara nöjd med ett sådant svar, och kunde säga med glädje: Påfven har blifvit klok! Den helige Fadern har formerat sig!
Erkännom det: man har alltför mycket blandat religionen i blotta förnuftsfrågor, och nyttjat alltför litet urval i de stöd man lånat åt hennes myndighet. Tjugo stora band skulle ej vara nog att innefatta alla heliga undersagor, som man till den ändan sammansatt. Man besinnade ej, att de samma tanklösa hufvuden, som den ena tiden slutade på följande sätt: religionen är sann, derföre måste dessa händelser tros och vördas; skulle med lika lättsinnighet göra tilläfventyrs, på en följande tid, denna omvända slutsats: dessa händelser voro allesammans menniskodikt och bedrägeri; Ergo —
Hvar och en vis man, som betraktat verldens gång och känner menniskorna, säge mig om en sådan slutkonst är ibland dem ovanlig. Skulle man då böra finna någon fara vid att, genom klokare begrepp, förebygga den?
Jag frågar ej här efter auktorernas fara. De segla på ett haf fullt af klippor, der Gud ger dem efter behag den goda vinden, eller stormen som dränker dem. Jag frågar blott efter det ändamål, som goda författare söka, efter det menskliga samhällets fördelar. Jag frågar om det är nyttigt eller skadligt att beifra orimligheter, ofta i så nära sammanhang med vissa vördade mäns anseende; ofta äfven med sjelfva sanningarnas, som de kungjort och försvarat?
Man synes hafva trott hitintills, att det åtminstone torde vara i hög grad orådligt; att man derföre väl kunde i hemlighet göra hvad min man ville åt dessa orimligheter; men att man alle tid borde offentligen visa kämnersrätts-ansigtet åt hvar och en, som hade den förmätenheten att upptäcka dem.
Efter jag också har en tro i detta ämne, skall jag våga att här bikta mig. Jag tror att hvar och en falskhet, hvar och en orimlighet, som blandas med vigtiga sanningar, är ett obehörigt ämne, som måste skiljas derifrån, hvarförutan det går så, att en liten surdeg skämmer hela degen. Jag tror, att det gifs falskheter, orimligheter som aldrig kunna förenas i samma sinne, hvarken med sant förnuft, eller sann moral, eller med sann religion, hvarföre man nödvändigt måste öfvergifva endera: sanningen eller galenskapen. Jag tror, att dessa obehöriga ämnen, fastän länge hvilande, blifvit någon gång, till slut, mer eller mindre svåra feberämnen, hvarföre man gör väl att efter handen afsöndra dem. Jag tror ändteligen, att de kunna afsöndras utan fara. Ännu aldrig behöfde sanningen skydd och stöd af dikten och orimligheten. Ännu aldrig berodde dess bestånd af en sådan förening. Ännu aldrig var det hvarken en omöjlighet, eller ens en svår sak att, med bibehållande af all vördnad, all helgd för den enas eviga grundbyggnad, undansparka spjelverket, som den andra upprest deromkring, och som blott skymmer skönheten deraf.
Det som ofta haft elaka följder, det är, säger erfarenheten, att kring något slags erkända villfarelser uppresa försvarsverk af politisk makt, under det att den allmänna opinionen samlar deremot dubbel kraft, af både sanningen och förtrytelsen. Det har varit just på sådant sätt, som de stundom uppkommit, dessa mer eller mindre starka sammanstötningar, som aldrig kunna nog uppriktigt hatas, aldrig med nog vishet och foglighet undanböjas, emedan deras utgång aldrig kan med säkerhet beräknas och förutses.
Jag läser i den mest philosophiska bok vi på vårt språk ännu äga, att man bör förhålla sig med sanningen lika som med dagsljuset: detta måste i ett ömtåligt öga insläppas med försigtighet. Deraf drar jag tvenne goda slutsatser: först att det måste insläppas; dernäst att det måste ske med förstånd och varsamhet. Jag känner två slags menniskor, emellan hvilka jag ville dela dessa begge läror till beständig öfverläsning.
Ännu ett löst ord om vidskepelsen. Hvad skall man säga om stora skribenter, stora poeter, som oftare sökt i dessa rysligheter ett fält för deras talang? Sådan var Shakespear hos Engelsmännen. Delta kunde tillhöra tidehvarfvet; men sådan är än i dag Bürger hos Tyskarna. Man beundrar hans poetiska skönheter, med håren resta på hufvudet. Andra nationer hafva följt dessas efterdömen; ty det är i anseende till efterdömen, sällan så mycket fråga om goda, som om starka och lifliga. Danskarne hafva, om jag ej felar, några sådana stycken. Äfven vi hafva slutligen också fått den lilla Balladen Fredriks vålnad, öfversatt af en mästare, och ej derföre af bättre slag. Det är sant, att dessa ämnen äro rika på djupt intryck och starkt skakande målningar. Det är också sant nog, hvad någonstädes blifvit sagdt skämtvis:
Gunås! det största mästerstycket
Är, hvart ni går, geniets moral.
Men mig synes som geniet och talangen ändå alltid gjorde bättre, att hålla sig inom gränsorna af den philosophiska upplysningen; och som behagen af deras pensel aldrig borde användas, att, om jag så får säga, inrota i känslan och inbillningen, hvad man behöfver så mycken möda att utrota ur förståndet. Det synes mig ej nog värdigt upphöjningen af sanna skalders bestämmelse att säga: vi förnöja menniskorna, och bruka dertill alla medel som bäst lyckas oss. Upplys dem ni, förbättra dem ni, och bruka dertill de medel som ni finner tjenligast. Dessa begge kall synas mig böra, så långt möjligt är, förenas. Om jag gjorde en republik som Plato, och de ej ville ingå med philosopherna i denna förening, skulle jag, som han, utesluta dem derur.
Modern Vidskepelse.
Görom vår tid och vårt land rättvisa. Den gröfre vidskepelsen har märkeligen försvunnit. Sympatikurer, trollskott, igengångare, maran, lyktgubbar, bergtagningar med flera sådana saker, hafva hos allt folk af ädlare seder förlorat deras kredit, och begynna misstänkas af sjelfva menigheten. Jag tror icke, att det fins nu mer en enda käring, misstänkt för att skärtorsdagen rida till sabbats på qvastkäpp, med smörjhornet i handen. Sagorna om Pintorparfrun, Ljungbyhorn, och andra af samma beskaffenhet, berättas icke mera, knappast af våra ammor. Rättegångarne mot allt slags trolleri, som i början af förra århundradet ännu vanligen slutades med halshuggning och bålbrand, hafva blifvit inställda. Man har insett den grymma orättvisan af att lagligen mörda uslingar för omöjliga brott, som de antingen sjelfva inbilla sig, eller som blifvit dem af andra pådiktade.
Skulle en viss lemning af de fordna fasliga begreppen, någon gång ännu röja sig hos en och annan af den lägre menigheten, bör man hoppas att den skall, efter hand, alldeles utplånas genom styresmäns och lärares kloka förhållande. Man såg för få år tillbaka en ordentligt styliserad förskrifning till djefvulen, tecknad med synderskans namn, skrifven med hennes blod, och efter den gamla godkända methoden, instucken i nyckelhålet på en af kyrkdörrarne här i Stockholm, likasom detta vore postgången. Brefägaren, förmodligen utan korrespondans på många orter nu för tiden, hade försummat att afhämta sitt bref, och förskrifningen föll i mildare händer. Om jag rätt minnes vilkoren af kontraktet, fordrade den proponerande kontrahenten en af delarne: antingen att blifva (som i trettio gamla sagor förut skett) verklig prinsessa, eller i brist deraf, åtminstone prinsessa vid Kongl. Operan. I begge händelserna ägde sedelhafvaren, att för sin räkning, såsom belöning, afhämta och behålla de två första barn, som hon strax efter denna upphöjelse ärnade att förvärfva sig.
Det var en tid, då en galenskap af denna beskaffenhet hade utan skonsmål fört den brottsliga till afrättsplatsen. Emedlertid, och ehuru rysligt begrepp sådaut än ger om menniskohjertats möjliga förderf, är det likväl mera viljans vanart, än vådligheten af sjelſva gerninger, som dervid tyckes påkalla lagens uppmärksamhet. Visserligen synes en föraktande näpst i sådan händelse mycket tjenligare än en bestraffning, hvars allvarsamma stränghet, likasom förutsätter sakens möjlighet. Också följde ingen sådan vid detta tillfälle. Ett nytt bevis af tidens upplystare tänkesätt.
Men om, genom förnuftets framsteg, genom upplysta regeringars omsorger, genom visa lärares bemödande, en viss skorpa af gröfre vidskepelse likasom lossnat från tidehvarfvet, månne vi kunna lyckönską oss att vara derifrån alldeles befriade? Vanligen förhåller det sig med sinnets sjukdomar, likasom med kroppens: det onda är ej öfvervunnit, derföre att det stundoin ombyter gestalt och namn. Det går, som Pope säger i bättre verser än jag öfversätter honom:
När mjeltsjukan i gikt förvandlar sig till slut,
Så skryter Doktorn af hur lyckligt hon drefs ut.
Vi kalla detta tidehvarf Förnuftets, Upplysningens; och det är sant: vissa nya ljus i vettenskaperna, många stora, ädla, vigtiga begrepp, gifva också rättighet dertill. Men hafva vi ej sett just på denna samma tid vågas och skyddas de talrikaste, de djerfvaste försök af mer än ett slags vidskepelse? Alla de som vilja synas äga någon upplysning, jag har redan anmärkt detta, le åt det grofra pöbelskrocket. Men skulle det grofva pöbelskrocket vara det enda möjliga? gifs ej, om jag så får uttrycka mig, ett slags finare, förnämare skrock, föga klokare än det förra? Blandar sig t ex. ej något sådant med våra begrepp, våra hemligt gångbara meningar om naturens fördolda krafter, och en osynlig verlds inflytelser på den synliga? Förnuftet eller dårskapen, måste alltid regera menniskosinnet. Om det nu, i dessa ämnen, icke alltid är det förra; hvad hafva vi då ombytt annat än slaget, gestalten af den sednare?
När en Svedenborg i Sverige, inför hela Europa, berömmer sig af andesyner, andesamtal, andesällskap; beskrifver himmel och helfvete, som en resande från provinsen skulle beskrifva Stockholm vid återkomsten; ja, till och med skaffar längst ifrån andra verlden kunskaper om de ringaste ämnen, om förlagda qvittenser, om vissa hemliga brefs innehåll, m. m. och man tror honom, hedrar honom, förgudar honom:
När en Cagliostros oförskämda charlatanerier sätta alla hufvuden i gäsning, och den sanslösaste ordensmystik utbreder sig från land till land, kring hof och städer; öfver allt skrytande af högre kunskaper, och öfver allt utsläckande de svaga gnistor af enskilt och allmänt förnuft, som ändteligen syntes vilja tända sig:
När en Schröpffer i Tyskland sätter halfva det heliga riket i förskräckelse för sina magiska scener, härmar åskan, framkallar döda, uppfyller allt med förfärande syner; och en B - - på andra orter ej allenast onäpst härmar honom, utan samlar omkring sig ett tillopp af de mest betydande beundrare:
När en Mesmer i Frankrike, genom sin magnetiska sömn, påstår att kurera alla sjukdomar; och hans talrika lärjungar i vissa andra länder, låta, med största framgång, Svedenborgs andar tala dumheter ur magen på sofvande pigor:
När vissa Sibillor, oblygare än de gamla, hämta uppenbarelser ur kaffekoppen, likasom man före deras tid, oftare hämtat dem ur bränvinstumlaren; och hög och låg, med en bekymrad nyfikenhet inställer sig för deras kaffesump:
När man sett tryckpressarne svettas under korrespondansläror och drömböcker, och nummerlotteriets utkommande siffertal blifvit, för en mängd gäldbundna äfventyrare, oupphörliga ämnen för prophetiska drömmar, och andarnas uppenbarelser:
Jag frågar hvar förnuftig läsare, på en tid, då vi med egna ögon sett och erfarit allt detta, kunna vi då, utan att sjelfva le åt vårt beröm, skryta af upplysningens allmänna framsteg, och vidskepelsens utrotande?
Tempora mutantur, — nos non mutamur in illis.
Den enda förändring jag dervid kunnat upptäcka, är det försök man synes hafva gjort, att om möjligt vore, flytta vidskepelsen från religionen, der hon åtminstone ursäktades af tidernas mörker, in i philosophien, der hon vanhedrar förnuftet, och skulle snart alldeles utsläcka det.
Men känner ni då naturens dolda krafter? frågar bedragaren, frågar svärmaren. Känner ni andarnas verld? Huru kan ni då veta, hvilka sällsamma ting, genom sådana upptäckter och ett sådant biträde, kunna uträttas? Se här mitt svar: det är åtminstone likaså grundligt som sjelfva invändningen.
Förleden afton, då jag satt ensam i månskenet på mitt lilla arbetsrum, och gjorde, med tyska avisan i handen, mina betraktelser öfver den så mycket omtalta landstigningen på England, kom en liten man ifrån månen in till mig genom dragluckan på fönstret. Han hade två hufvuden, fyra vackra vingar, och en liten pipa i handen af ett svart glänsande träd, som han skänkte mig. Jag öfverlemnar åt dig, sade han, tillika med denna gåfva, utgången af detta märkvärdiga företag. När du blåser i den ena ändan af denna pipa, skall hela den fransyska flottan sjunka till botten, och när du blåser i den andra, skall samma öde träffa den engelska. Dermed for han åter ut genom fönstret, direkte opp till månen igen. Jag har således begge dessa flottors öde i mina händer. Jag kan blåsa min pipa som jag vill, i den fransyska ändan eller i den engelska. Så snart Herr Pitt erhållit denna kunskap, hoppas jag att något mera silfver än hittills skall komma i omlopp hos oss, och att kurs och agio skola låta bättre styra sig.
Hvilken orimlighet! ropar man. Men hvarföre då? känner ni folket i månen? känner ni naturens fördolda krafter? och hvad olika verkan hon kan gifva åt samma pipas olika ändar?
Att fullkomligt afgöra tillräckligheten eller otillräckligheten af naturens krafter till vissa otroliga effekter, det är och blir med vår kunskap kanske för alltid omöjligt. Men att alltid misstänka bedragaren hos hvar och en, som påstår att efter sin vilja framkalla dessa underverk, det tillhör en vis man, och för många orsakers skull äfven en god medborgare.
Alla kunna icke vara det förra: hvar och en bör vara det senare. Men att äfven vara vis i dessa ämnen, fordrar icke en stor djupsinnighet. Man behöfver blott icke alldeles öfvergifva det allmänna sunda förnuftet; blott icke oinskränkt öfverlemna sig åt den löjligaste lättrogenhet.
Hvilken saknar väl tillräcklig urskillning för att begripa, i fall han vill begripa något: att hvar och en som midt i ett samqväm stiger opp och bugar sig för osynliga varelser, måste vara, för att ej säga värre, till det ringaste, ett förvilladt hufvud? —— att hvar och en, som, annorlunda än för ros skull gör åskor med elektriska eldar och spökelser genom kemisk rök, nödvändigt är en bedragare med öfverläggning? — Att hvem som genom strykning på armarna, eller fingernas rörelse i blotta luften, meddelar prophetiska kunskaper åt hvar piga, som vill låta stryka sig, har utan allt tvifvel, antingen föresatsen att göra dupper, eller den olyckan att sjelf vara det? —— Ändteligen att hvem, som söker förborgade öden i grumset af en kaffekopp, eller väntar, med Guds hjelp, sin lycka af drömda numror på ett lotteri, visserligen fått, antingen en oändeligt klen vinst, eller en fullkomlig niet på naturens stora lotteri, af förnuftsgåfvor och omdömeskraft.
Men allt detta är ej något bevis, invänder man. Det är rart att man vill höra sådana. Likväl, efter man det vill, försökom att finna dem.
Grunder emot sednare tiders underverkare.
Man kan ej äga dem geometriskt slutande; men man kan äga dem för hvart och ett sundt omdöme, tillräckligt öfvertygliga. Se här, som jag tror, de vigtigaste och tydligaste.
1.
Man har sedan flera tusende år tillbaka, ideligen talat om kunskaper, högre än det allmänna förnuftets, högre än de vanliga vettenskapernas, och äfven ofta påstått sig äga dem. Ingen enda nyttig upplysning, ingen enda vigtig tjenst har likväl derigenom någonsin tillflutit menniskoslägtet. Hvari hafva de då bestått, dessa högre kunskaper? och hvartill hafva de gagnat? Man har då på ett groft sätt bedragit verlden, så ofta man skrutit deraf.
2.
Skadan af dessa inbillningar, har deremot varit vida mindre tvifvelaktig. Tusentals lättrogne hafva derpå förlorat deras tid, deras förmögenhet, och det som är ännu mer, sjelfva förnuftet. Det är ej nog: dessa föregifna högre kunskaper, dessa prisade underverkningar, haſva nästan lika så ofta tjenat till täckmantel för de straffbaraste bedrägerien.
3.
Andeverlden är, att jag så må tala, den hufvudaxel, hvaromkring hela underspelet alltid vänder sig. Detta sammanhang emellan den synliga verlden och den osynliga; dessa hemliga naturlänkar, som förena dem; dessa inflytelser af andesyner, andekrafter som blifva derigenom möjliga; dessa i naturen djupt förborgade medel att åstadkomma dem; se der hvarpå alla bedragare grundat den allmänna fördomen om deras högre makt och insigter; och hvarifrån hela den berömda magiska konsten ledt sitt ursprung och sitt anseende. Men hade också alla käringsagor sin fullkomliga riktighet, blir förnuftsprånget derigenom ej mindre ofantligt ifrån möjligheten af andekrafter, andeverkningar, till möjligheten att genom vissa hemliga naturmedel, vissa så kallade magiska operationer, framkalla och nyttja dem efter menniskobehag. Och hvari skulle de väl bestå, dessa i naturen förborgade hemligheter? kan någon förnuftig menniska tro, att finna dem i några siffror, figurer, mystiska ord, filtrer, kontorsioner och rökelser? Hade upptäckter af sådan vigt någonsin blifvit gjorda, visserligen skulle de aldrig hafva förlorats. Intet ålderdomsmörker, ingen ordenshemlighet hade förmått att gömma dem. De skulle hafva kommit till oss ifrån deras första uppfinnare, likasom astronomien ifrån Kaldéerna, och geometrien ifrån Egyptierna. De skulle nu vara likaså utrönta, likaså noga beräknade, som attraktionens kraſter, och elektricitetens verkningar.
4.
Man måste i detta ämne med mycken tydlighet åtskilja tvenne särskilda meningar: den, att det kan gifvas andeverkningar, och den, att de kunna genom någon förborgad vettenskap, några i naturen upptäckta medel, göras beroende af menniskoviljan. Den förra meningen kan såsom blott hypothes, eller enskilt inbillningsvilla, vara oskadlig. Den sednare deremot lemnar öppet fält för alla charlataner och bedragare. Också söka dessa herrar vanligen att förblanda dem begge. När man bestrider deras undergerningar, fråga de, hvad bevis man då äger emot andekrafters möjlighet? Det är likväl ej om andarnas krafter, utan om deras egna krafter, om deras makt att befalla öfver den osynliga verlden, som det vid sådana tillfällen bör uppkomma fråga och undersökning.
5.
Det gifves underverkare, som behöfva inga operationer, inga magiska förberedelser, och för hvilka den osynliga verldens inbyggare på första röst, eller önskan sjelfmant visa sig, färdiga till biträde. Undergåfvan är hos dem ingen magisk konst, ingen hemlig naturvettenskap, den är, rätt och slätt, ren andegunst. Jag har i anseende till sådana blott ett kort råd att föreslå: fråga undermannen i något talrikt sällskap, hvad hvars och ens klocka är på minuten? lemna andarna vid ett sådant tillfälle sin gunstlings heder i sticket, då är det, lita derpå, ett andepack af det lumpnaste slaget, som förtjenar hvarken heder eller förtroende.
6.
Bjudom till att hålla oss allvarsamma. Hvilka äro vanligen de betydligaste föremålen för alla charlataners löften och underverkningar? om jag ej bedrar mig, dessa följande tre: gåfvan att efter önskan förlänga lifstiden; gåfvan att upptäcka okända händelser, förflutna, närvarande eller tillkommande; ändteligen, gåſvan att erhålla kunskaper från andra verlden, och att befalla öfver osynliga makters biträde. Men om man nu åter ville, å andra sidan, uppsätta en förteckning på alla de förmåner och kunskaper, hvilka Försynen med vishet nekat menniskan, såsom alldeles oförenliga med naturplanen för hennes närvarande lefnad; så skulle denna förteckning innehålla precist samma saker, som de nyss uppräknade; blotta gåfvan att flyga kanhända tillagd dertill. Hvem skall man nu tro: Skaparen och förnuftet, — eller charlatanen?
7.
Men kunde ej naturmakten hafva sina vissa högre utomordentliga ändamål, och dertill behöfva då och då personer utrustade med vissa ovanliga krafter? Jag frågar: hvilka hafva de då varit, dessa högre utomordentliga ändamål, som genom sådana medel någonsin vunnits? De grymmaste plågor, de grufligaste olyckor, härja utan hjelp, tid från tid, det lidande menniskoslägtet: under allt detta, hvad hafva de gjort, alla påstådde underverkare? — Taskspelarekonster!
Philosophien och vettenskaperna hafva haft deras Baco, Locke, Bayle, Newton, Leibnitz. Men hvilka hafva de varit, dessa den högre vishetens påstådda innehafvare? Man skall förundra sig att ifrån Appollonius ända till Cagliostro icke finna: annat än en lång rad af kringstrykande äfventyrare, merendels af lika så omtvistadt förnuft, som tvetydiga seder, och att aldrig en man af erkänd vishet, eller erkända dygder, varit hedrad med detta allmaktens uteslutande förtroende.
9.
Huru kommer det till, att ej mindre dessa personers lefnadssätt, än följderne af deras lysande löften, alltid varit i beständig motsägelse med deras föregifna makt? Med handen befallande utsträckt öfver naturen, och foten alltid färdig till rymning, hafva de fleste ibland dem, tillbragt sin lefnad med att vexla förskapningar, att ömsa vistande och skådeplatser. Någon tid ämnen för den allmännaste beundran, kort derefter ej mera omtalte af någon, hvilka hafva varit de qvarblifvande vedermälen af deras undergåfvor? Jag skall säga det: åtlöjet hos förnuftigt folk; skammen och förtrytelsen hos bedragna anhängare.
10.
Det är väl mer. Nästan alltid och på alla ställen hafva de haft något odeldt med den publika rättvisan. Aldrig deremot, hafva deras påstådda högre kunskaper gjort dem tillräckligt bistånd inför vittnen och domstolar. Undermannen har vid dessa tillfällen plötsligt försvunnit, och den rådlösa bedragaren stått allena qvar. Goda lås och bommar hafva på en gång utestängt alla osynliga makters biträde, och en plump fångvaktare ofta slutat underbanan med, att för lifstiden befalla öfver naturens beherrskare.
11.
Frågar man efter deras personlige ändamål och afsigter, så långt de kunnat vid sådana tillfällen utrönas? dessa hafva varit alltid och allestädes: hos de smärre, åtkomsten af penningar, sinnliga nöjen, eller befordrings-fördelar; hos de större, politisk inflytelse. Derifrån dessa alltid sökta insteg, hos förnäma och mäktiga personer i alla länder. Derifrån denna intill mirakel drifna skicklighet, att utspeja och begagna deras sinnesart, lefnadssätt, enskilta syftemål, deras nygirighet, lättro, dygder och svagheter: Men följden af allt detta? Den har varit mer än en gång, som redan blifvit sagdt, och som historien visar, de straffbaraste bedrägerien, de oerhördaste anläggningar.
12.
Men hafva då underbarligheter af detta slag, verkligen aldrig blifvit gjorda, aldrig tilldragit sig? Jag svarar dertill: vi halfva hört allt, och sett intet. Hvad? invänder någon: skulle man ej böra lita på berättares trovärdighet, ofta af den ädlaste karakter, af den osvikligaste heder? Visserligen på deras heder, blott ej alltid lika, på osvikligheten af deras omdöme. En besynnerlig slump, ett fint omärkligt skälmstycke, en alltför liflig, alltför lätteldad inbillning, ett felande minne, har kunnat förvilla dem. Det är ej förvillelsen, som bör synas otrolig; det är undergerningen. Tusende exempel bevisa den förras möjlighet: intet enda ännu den sednares. Den okända masqven, som på Marcus torg i Venedig hviskade en viss främmande prins i örat, att hans äldre bror, på några hundrade mils afstånd derifrån, samma dag aflidit, och lemnat honom successionen, sade en förundransvärd sanning, och var, som utgången visade, icke dessmindre en bedragare.
Slutföljd af det föregående.
I ett ämne sådant som detta, så långt utom gränsorna af det menskliga begreppet, och hvaröfver philosophien således ej kan resonera ur några förutgifna bevisningsgrunder, måste hon dömma efter sakens öfverensstämmelse med det allmänna förnuftet, den allmänna erfarenheten och den allmänna nyttan. Förmågor och kunskaper, hvilkas möjlighet aldrig kunnat hvarken begripas genom eftertanken, eller styrkas genom verkligheten, och hvilkas blotta förutsättning skadar i många afseenden både det menskliga förnuftet, moralen och sammanleſnaden, böra ej ens lemnas derhän; de böra kraftigt bestridas, äfven då deras omöjlighet ej kan med geometrisk visshet ådagaläggas. Här hjelper ej att den eller den säger: men jag har sjelf haft syner, ingifvelser, prophetiska drömmar. Sådant bevisar ej mer än någon besynnerlig händelse, svår att förklara, eller må hända blott en besynnerlig inbillning. Hufvudfrågan är här, hvad makt den eller den undermannen påstår sig äga, hvilken makt han, i följe deraf, erhåller öfver lättrogna sinnen, och huru den möjligtvis kunde användas. Till dess att hans högre kunskaper, hans öfvermenskliga förmåga, genom klara, offentliga, ofta upprepade, länge och fullkomligt undersökta prof, styrkas, ålägga på en gång förstånd och skyldighet, att bemöta påståendet derom såsom en lögn emot förnuftet, erfarenheten och samhällsnyttan. Alla löften om fördelar som naturen med vishet nekat menniskan; alla föregifna medel utom och öfver den allmänna menniskoförmågan; alla syner, tillställningar, hokus pokus, hvarigenom man påstår att, för små enskilta ändamål, efter behag bryta den allmänna af förnuftet och erfarenheten bestyrkta naturordningen, böra då intill dess, utan betänklighet, anses för idel bedrägerien, dårskaper, vansinnighet, och förtjena, efter sakens och tillfällets beskaffenhet, åtlöjets näpst eller lagarnas.
Efter allt hvad jag redan sagt i detta ämne,
blir det ej nödigt att särskilt yttra mig öfver
drömtydningar, kortläggningar, kaffespådomar, med flera
andra mindre slags mirakel, som vanligen göras
af gamla matronor, eller gamla mamseller,
stundom för vänskaps skull, stundom för en riksdaler
eller mindre. Man påstår att de under tiden slå
in. Det händer ibland, jag tillstår det, att man
får bref; att man råkar i något visst förhållande
till en ljuslett karl, eller ett mörklagdt
fruntimmer, att man blir buden till måltids; att man får
höra ett dödsfall eller ett giftermål; att man får
en skänk eller får förtret. Af de två sistnämda
händelser, är likväl den förra, efter min erfarenhet,
vanligen litet trögare att inträffa än den sednare.
- ↑ In Canidiam Veneficam. Epod. Ode V. I Originalet ställes talet till alla giftblanderskorna gemensamt: i öfversättningen har man blott haft afseende på hufvudpersonen Canidia.