Fred med Norge, unionen må bära eller brista

Fred med Norge, unionen må bära eller brista av Klas Pontus Arnoldson

(index), Arnoldsson fick 1908 Nobels fredspris.

FRED MED NORGE

UNIONEN MÅ BÄRA ELLER BRISTA

PÅ REN SVENSKA

AF

EN f. d. RIKSDAGSMAN

STOCKHOLM

DISTRIBUTION FRÅN G. WALFRID WILHELMSSON

Sverge hade skördat bittra frukter af sin onaturliga stormaktspolitik. Finland och Pommern voro förlorade. Med Finland följde Åland och det svenska Västerbotten in till Torne och Muonio älfvar. Moderlandet låg på sitt yttersta. Napoleon skref till ryske kejsaren Alexander I, att Sverge vore en döende, som man icke borde röra vid, innan allt var slut. Ryssarne hotade Stockholm, och en norsk armé stod vid vår västra gräns. Så såg det ut 1809.

Då kunde norrmännen ha gifvit oss banesåret. Men i stället slöto de vapenstillestånd med vår armé, så att vi med samlade krafter kunde rädda vårt land.

»Med tårar i ögonen» bad Platen den norske öfverbefälhafvaren prins Kristian August hjälpa Sverge genom att möjliggöra en förening med Norge. »Jag beder E. K. H. betänka, att om Sverge dukar under för den ryske kolossen, har ordningen kommit till eder. Ni skall krossas och tillintetgöras som vi. Men skall ni väl tillåta vår undergång för att sedermera själfva falla offer for barbarerna?»

Riktigt taladt af Sverge och rätt handladt af Norge.

Men hur visade svenskarne sin tacksamhet för det räddande handtaget 1809?

Genom att 1814 bryta in i Norge med en krigshär för att underkufva vårt fredliga och frihetskära grannfolk. Våldsplanen misslyckades. Och sedan hindrade den svenskar och norrmän att lägga ömsesidigt förtroende i grunden till deras union.

Karl Johan, som 1810 valts till svensk tronföljare, vände sig med svenska, ryska och tyska trupper mot Danmark i slutet af 1813. Efter ett kort krig, i hvilket Norges stridskrafter icke deltogo, följde freden i Kiel 14 januari 1814, då danske kungen Fredrik VI afstod Norge till kungen af Sverge.

Norrmännen kunde imellertid icke finna sig i att som en slafhop säljas och köpas af ett par främmande herrar. Danmarks kung kunde för sin del frånträda sina anspråk på Norges krona, men hade ingen rätt att afyttra deras fädernesland åt ett främmande lands konung, utan att ens höra deras mening om en slik öfverlåtelse. Norge hade till 1376 haft sin egen kung. Sedan Sverge utträdt ur Kalmarunionen fortsatte Norge sin frivilliga förening med Danmark under gemensam regent, men upphörde aldrig att vara ett särskildt rike. När föreningen nu blifvit löst äfven med Danmark, återinträdde ättlingarne af Olof Tryggvassons och Harald Hårdrådes folk i sin gamla statsrättsliga ställning.

På kallelse af prins Kristian Fredrik, ståthållaren i Norge, sammanträdde en lagstiftande församling i Eidsvold, 112 medlemmar, utsedda af städerna, landsbygden, hären och flottan. Denna riksförsamling började sitt arbete 10 april; 16 maj var Norges frisinnade grundlag färdig och antagen; 17 maj 1814 valdes Kristian Fredrik till Norges konung; 19 maj aflade han sin ed på författningen; dagen därefter, 20 maj 1814, åtskildes de 112 grundlagsstiftarne, medan de — räckande hvarandra händerna till en stor brödrakedja — under djup rörelse utropade: »Enige och trofaste, intill dess Dovre faller!»

Karl Johan höll imellertid fast vid Kieltraktaten. Han förklarade riksförsamlingen i Eidsvold och dess beslut lagstridiga och yrkade på Kristian Fredriks ögonblickliga tronafsägelse, hvarjämte han fordrade obehindrad inmarsch för de svenska trupperna, som skulle ega att besätta alla fasta platser i Norge. Norrmännen svarade med att samla sin motståndskraft och bereda sig att till det yttersta kämpa för sin rätt att vara ett oberoende folk.

I slutet af juli angrep Karl Johan vårt lilla käcka brödrafolk med både armé och flotta. Landtkriget leddes af honom själf. Flottan stod under Karl XIII:s öfverbefäl. Krigslyckan växlade. Hurudan utgången skulle ha blifvit, om kriget dragit långt ut på tiden, är icke värdt att tvista om. Säkert är, att svenska armén icke var särdeles öfverlägsen. Den utgjorde 40,000 man. Norska armén räknade 23,000 man i linien och 10,000 man landtvärn, förutom kustmilisen, som var organiserad ända upp till Finnmarken. För öfrigt kunde nästan alla vapenföre norrmän räknas till krigsmakten, som utgjorde fem procent af befolkningen. Att svenskarne trängde på och intogo några fasta platser, kunde icke uppväga norrmännens öfvertag i terrängförhållandena, som de på längden skulle mer och mer gjort sig till godo.

*     * *

Redan innan svenska arméns inryckande i Norge hade Karl Johan i ett samtal med Rysslands sändebud visat mycken oro för följderna af ett krig med norrmännen och uttalat den meningen, att det skulle komma att kosta Sverge flere människor än detta glest befolkade land kunde tåla. Risken af krigets fortsättande föranledde honom nu att inleda underhandlingar, utgående från erkännandet af Norge såsom en lika själfständig stat som Sverge.

Detta ledde till en öfverenskommelse, vapenstilleståndet och konventionen i Moss 14 augusti 1814. Man lägge märke till att aftalet gjordes »mellan h. k. h. kronprinsen af Sverge på h. maj:t konungens af Sverge vägnar på den ena sidan samt norska regeringen å den andra sidan». Kristian Fredrik förpliktade sig här att sammankalla stortinget och i dess hand nedlägga sin kungavärdighet, och svenske kungen förband sig att erkänna den af riksförsamlingen i Eidsvold antagna grundlagen och däri icke föreslå andra ändringar än som blefvo nödvändiga för båda rikenas förening samt att icke företaga sådana ändringar utan efter öfverenskommelse med stortinget.

Den 7 oktober sammanträdde stortinget i Kristiania. Kristian August afsade sig Norges krona. Efter långa öfverläggningar beslöt stortinget 20 i samma månad med 72 röster mot 5, att Norge skulle som ett själfständigt rike förenas med Sverge under en konung, men med bibehållande af sin egen grundlag.

Sedan stortinget beslutit de för unionen nödiga ändringarna i grundlagen, valde det enhälligt Karl XIII till Norges konung. Det skedde 4 november 1814. Sex dagar därefter aflämnade kronprinsen Karl Johan personligen i stortinget Karl XIII:s ed på den norska författningen.

Därmed var Kieltraktaten skaffad ur världen, fast den under hela unionstiden spökat och ännu i dag spökar i öfverhettade hjärnor.

Man hade sålt pälsen innan björnen var skjuten.

*     * *

Den af stortinget och norske kungen, som tillika är Sverges kung, antagna och bekräftade grundlagen skulle trygga en folklig styrelse åt Norge.

Vid kungens sida står en ansvarig regering, statsministern och minst 7 statsråd.

Då kungen vistas i Sverge, åtföljes han af en statsminister och 2 af statsråden. Blott i deras närvaro eger han handlägga norska regeringsärenden. Och innan han kan fatta beslut, skall norska regeringen i Kristiania afgifva skriftligt utlåtande.

Han får icke utan stortingets samtycke använda linietrupperna och roddflottan till anfallskrig, ej häller bruka landtvärnet och öfriga norska trupper, som ej räknas till linietrupperna, utom Norges gränser.

Beskattningsrätten ligger helt och hållet i stortingets hand.

Rätten att stifta lag delar stortinget med kungen; men hans makt är därvid ganska inskränkt, då stortingets beslut blir gällande lag oberoende af kungens bifall, om det upprepas efter allmänna val af tre på hvarandra följande storting.

*     * *

Uppgörelsen mellan Karl Johan och norrmännen väckte mycken förargelse hos de store herrarne i Sverge. K. J. Adlercreutz sade å deras vägnar till kronprinsen att de hällre velat tala till norrmännen med kanonernas språk än att underhandla med dem. Det vore Sverges rätt enligt Kieltraktaten att behandla Norge som ett eröfradt land och införlifva det i svenska landområdet såsom en ersättning för det förlorade Finland.

Man glömde, att stortinget endast vilkorligt antog unionsförslaget, att det förbehöll sig valet af krigets fortsättande, om kungen af Sverge icke ville gå in på de af tinget i grundlagen gjorda ändringarna.

Att norska folket hade rätt att lefva sitt eget nationella lif, lika väl som det svenska, hvilket nyss räddats genom den norske styresmannens klokhet och ädelmod, det gick öfver herrarnes storsvenska horisont.

Imellertid framhöll Karl XIII i en proposition till Sverges riksdag 12 april 1815, att Norge frivilligt slutit sig till unionen och antagit gemensam konung med Sverge. Det gäller här, »icke allenast att stifta en skandinavisk makt af två fria, länge fiendtliga folk, men ock att ofördröjligen främja inbördes tillit och uppriktig vänskap. För uppnående af detta ändamål bör, vid bestämmandet af de båda folkens gemensamma rättigheter, en fullkomlig jämlikhet dem imellan åstadkommas, utan hänsyn till deras talrikhet eller deras lands produktion.»

Denna kongl. framställning, som tydligt visar, hvad högsta vederbörande tänkte om det nya statsförbundets rättsgrund, föranledde riksdagens konstitutionsutskott att föreslå utarbetandet af ett föreningskontrakt mellan rikena, hvilket skulle vara oberoende af bådas grundlagar.

Härur framkom riksakten, som antogs af stortinget 31 juli och af riksdagen sex dagar senare, 6 augusti 1815.

Enligt denna folkrättsliga handling hafva Sverge och Norge ingått ett försvarsförbund under en gemensam konung — hvarken mer eller mindre. Hon stadgar, att »konungariket Norge skall vara ett fritt och själfständigt rike, som ej kan delas eller afhändas», och meddelar föreskrifter om tronföljd och kungaval, om kungens rätt att börja krig och sluta fred samt föreskrifver att, vid behandling af ämnen, som angå bägge rikena, tre norska regeringsmedlemmar skola deltaga i svenska statsrådet eller tre svenska i det norska — ingenting vidare.

Om gemensam utrikesminister och gemensamme diplomater och konsuler säges icke ett ord i riksakten. Af tillfälliga lämplighetsskäl i början och svensk maktlystnad i fortsättningen, kom utrikesstyrelse för båda landen att tills vidare blifva hufvudsakligen svensk. Men detta förhållande saknar rättslig grund och synes i sina slutföljder leda till unionens upplösning.

Skall riksaktens bestämmelse, att Norge är ett fritt och själfständigt rike, icke blott vara ett tomt prydnadsord, så måste det under den gemensamme kungen ega rätt att hafva sin egen utrikesstyrelse, liksom det (i motsats till Ungern i dess förbund med Österrike) har sin egen krigsstyrelse, egen här och flotta, egen värnpliktslag, egen armé- och marinförvaltning, egen generalstab och egna kommandoexpeditioner.

Gemensamheten gäller allenast kungen och försvaret.

Utom statsinrättningarna, som i väsentliga delar skilja sig från hvarandra, äro olikheterna mellan de båda folkens samhällsförhållanden mycket stora.

Sverge ligger närmare Ryssland och Kina, Norge ligger närmare världshafvet och Amerika.

De kunna icke draga jämt hvarken inåt eller utåt, med mindre Sverge drages till västerns folkvälde eller Norge till österns beskyddare.

Meningen vore nu att med våra bajonetter få de frihandelsvänlige norrmännen förtullade.

Så skulle vi nå den sanna likställigheten.

*     * *

Utrymmet medger icke något ingående på den långa räcka af äldre unionstvister, — adelsväsendets och ståthållareskapets afskaffande i Norge, norska nationens årliga firande af sin demokratiska grundlag, dess anspråk på egen örlogsflagg, stortingets ståndaktiga hållning mot konungamakten, m. m., — i hvilka strider norrmännen alltid slutligen kommit till sin rätt, sedan de steg för steg måst arbeta sig fram, under det svenska matktegande hotat dem med våldsamma ord och åthäfvor.

Förbigående dessa redan lösta stridsfrågor, uppehålla vi oss här vid det brinnande intresset för dagen.

Det var en olycklig stund för tio år sedan, då svenska regeringen beslöt ändra vår utrikesstyrelse, utan att dessförinnan ha gjort en rättvis öfverenskommelse med Norge. Folkligt sinnade män stodo då, 1885, i spetsen för båda landens regeringar, Themptander i Sverge och Sverdrup i Norge, och bägge kunde stödja sig på ett flertal i hvardera riksförsamlingen. Men denna gynsamma omständighet kom icke unionen till godo. Sverges konung och riksdag antogo en sådan förändring af vår grundlag, att utrikesstyrelsen kom under större kontroll å Sverges sida, utan någon hänsyn till det andra unionslandets intresse. Var det förut illa stäldt med den i riksakten garanterade själfständigheten för Norge, så blef det nu ännu sämre.

Enligt regeringsformens 11 § skulle ministeriella mål — sådana ärenden som med vissa undantag angå rikets förhållande till främmande makter — beredas af konungen på sätt honom syntes lämpligt och därefter af utrikesministern föredragas. Denna föredragning skulle ega rum inför konungen i närvaro af någon annan statsrådsledamot. Stadgandet innebär, att ingen var ansvarig for utrikesstyrelsen. Nu ändrades detta, så att ifrågavarande ärenden beredas af utrikesministern och föredragas af honom inför konungen i närvaro af statsministern och någon annan statsrådets ledamot. Alltså är utrikesministern i detta hänseende numera ansvarig inför Sverges riksdag och antalet af konungens svenska rådgifvare ökadt från två till tre.

I denna ministeriella konselj skall, enligt en kongl. resolution af 1835, en norsk statsrådsledamot vara närvarande, då sådana mål föredragas, som angå vare sig Sverges och Norges gemensamma eller Norges enskilda förhållanden till främmande makter. Så är det än i dag. Efter den svenska grundlagsförändringen 1885 har utrikesministern ansvar inför Sverges riksdag, men ej inför Norges storting, medan det ministeriella statsrådet utgöres af tre (förut två) svenskar och fortfarande blott en norrman. Och det må bemärkas, att då de tre svenska rådgifvarne sitta här med grundlags rätt och helgd, så kan den norske rådgifvaren när som hälst aflägsnas genom att kungen helt enkelt upphäfver nämda resolution.

Visserligen hade den Themptanderska regeringen i underhandlingarna med den Sverdrupska omsider enats med denna beträffande antalet ledamöter i ministeriella statsrådet, så att där skulle sitta lika många norska som svenska regeringsledamöter, tre svenskar och tre norrmän. Men då som vilkor for detta medgifvande å svenska sidan fordrades, att den gemensamme utrikesministern skulle vara och förblifva svensk, utan något ansvar inför norska riksförsamlingen, kunde norrmännen af alla partier icke gå in på förslaget.

Ett återupptagande af hufvudsakligen samma förslag 1891 misslyckades lika fullständigt, hvarefter Stangska högerregeringen, som då skötte Norges affärer, fick lämna statsstyret till rektor Steen. Hans program var: en ordning af diplomatiska sakers behandling, som inför betryggande konstitutionel ansvarighet for norsk statsmyndighet. Och de allmänna valen 1891 gåfvo honom majoritet i stortinget.

Reformarbetet började med konsulatväsendet. Steenska regeringen tillsatte en komité af sju fackmän, bland hvilka blott en tillhörde vänsterpartiet, för att efter nödig utredning yttra sig i saken. Komitén tillstyrkte enhälligt, att Norge öfvertager den fulla ledningen af sitt konsulatväsen och att till konsuler på de viktigaste poster endast antagas norrmän. Norges maritima och kommersiella intressen kräfde med bestämdhet detta.

I öfverensstämmelse härmed beslöt stortinget 10 juni 1892 upprättandet af eget norskt konsulatväsen och beviljade 50,000 kr. till de förberedande åtgärderna for planens genomförande, hvarjämte tinget i samma beslut anmodade norska regeringen att inleda förhandlingar med Sverge om afvecklingen af den konsulära gemensamheten.

Kungen vägrade sanktion på detta stortingsbeslut, ehuru ingen norsk man tillrådt en sådan vägran, enligt statsminister Stangs yttrande. Steenska ministären undandrog sig ansvaret genom att neka sin underskrift och genast begära sitt afsked, men förmåddes sedan att stanna kvar, under bestämd förutsättning, att konsulatsaken i sinom tid blefve behandlad i norskt statsråd.

Denna vänsterregering, som förblef trogen sitt program, trädde tillbaka följande året (1893), fast hon alltjämt kunde stödja sig på ett enigt flertal i stortinget.

*     * *

Stang, som nu åter, 2 maj 1893, af kungen stäldes vid styret, har icke sökt utföra beslutet af 10 juni 1892, trots det 1893 af stortinget förnyats och fått ytterligare stadfästelse af de allmänna valen 1894, som ånyo hade till resultat ett stortingsflertal för Steens program. Ej häller har han gjort något för att, enligt stortingets beslut 1894, få konsulatgemenskapen uppsagd och ministerposten i Wien såsom norsk indragen, hvilka fordringar tinget uppstält som vilkor för utrikesbudgetens beviljande. I stället hade hans ministär begärt afsked, men ändå låtit förmå sig att tills vidare sköta de löpande regeringsbestyren.

Förgäfves sökte konungen i februari 1895 finna en norsk man, som ville åtaga sig det äfventyrliga uppdraget att bilda en regering mot flertalsviljan. Han ansåg sig icke kunna välja sina rådgifvare bland vänstermännen, som utgöra stortingets majoritet, såvida denna icke ginge in på att konsulatbeslutet återtoges, tills frågan om egna norska konsuler blifvit behandlad och afgjord genom underhandling med Sverge. Och bland de båda andra stortingspartierna, högern och de moderata, fans ingen som vågade påtaga sig ansvaret af en fortsatt motståndspolitik.

Under dessa omständigheter säges Norges kung ha vändt sig till svenske rådgifvare för att med dem afhandla en fråga, som norska riksförsamlingen i en särskild dagordning uttryckligen förklarat vara ett uteslutande norskt spörsmål, fast villigt medgifvande, att om afvecklingen af den bestående gemensamheten må förhandlas mellan svenska och norska myndigheter.

Sedan norske kungen lämnat sitt land, utan att ha uppgjort sina mellanhafvanden med norska riksförsamlingen, pågingo lifliga förhandlingar mellan de tre stortingspartierna för att möjligen komma till enighet i häfdandet af Norges rätt. Fosterlandskärleken segrade slutligen öfver smärre intressen och betänkligheter och förenade dem i en samfäld vilja.

Den 31 maj framlades i stortinget af fem vänstermän, två högermän och två moderate, ett dagordningsförslag, gående ut på att häfda Norges rätt att ordna sitt konsulatväsen och sin utrikesstyrelse såsom det för godt finner, i förening med villighet att lösa tvisten genom fri och fredlig förhandling med Sverge. Och 7 juni antog stortinget med 90 röster mot 24 följande dagordning:

»Med erkännande af att förhållandena kräfva en lösning af de unionella svårigheterna, samt under hänvisning till och fasthållande af stortingets uttalande i dess adress af den 23 april 1860: ’Norges enrådighet i alla angelägenheter, som icke i riksakten uttryckligen betecknas som unionella’, uttalar stortinget, att man på en helt och hållet fri grundval under en med stortinget samarbetande regering bör söka inleda förhandling mellan de förenade rikena angående ett tillfredsställande och med rikenas själfständighet och deras likställighet inom unionen öfverensstämmande ordnande af a) konsulatväsendet, b) utrikesstyrelsen, hvarunder inbegripes förhandling om och utredning af frågorna, så väl under förutsättning af reformering med bibehållande af gemensamheten, som under förutsättning af upprättandet af särskildt konsulatväsen och särskild utrikesstyrelse för hvartdera af rikena.»

*     * *

Detta fasta men tillmötesgående beslut mottogs i Sverge af de maktegandes tidningsorgan med vrede och kännetecknades af dem såsom en »öppen krigsförklaring» mot Sverge.

Med dylika utgjutelser har man länge sökt uppreta svenskarne, inbillande dem, att norrmännen, i synnerhet de norske demokraterna äro idel pack och upprorsmakare. Hvad man i den vägen fått och får bevittna är rent af vidunderligt. I flere år ha våra alldeles särskildt s. k. fosterländska tidningar ideligen bearbetat svenska allmänheten för att missleda den om personer och förhållanden i Norge.

Ljugandet har satts i system och bedrifvits i en kolossal omfattning med ihärdighet utan like. Blott några få exempel.

Björnstjerne Björnson sades ha uttalat sig för upplåtande af en krigshamn på norskt område åt Ryssland. Ryktet om detta »förräderi» var falskt. Björnson har aldrig sagt något sådant. Gång på gång har han offentligen i tal och skrift protesterat mot beskyllningen, och många andra rättsinnige män ha likaledes flerfaldiga gånger offentligen med bevis ådagalagdt hans oskuld. Men allt har varit förgäfves. År efter år, månad efter månad, ibland dag efter dag upprepas beskyllningen. Att den är fullständigt vederlagd och att vederläggningen också upprepas, generar icke ett grand. De fosterländske gå på med sina utgjutelser.

I salongerna och vid kafferepen, å möten och gillen, vid allvarliga förhandlingar och glada gästabud, i kyrkor och skolsalar, i riksdagens kamrar, i tidningar, tidskrifter, böcker, broschyrer och traktater — öfverallt fräser det af smädelser mot »hamnafträdaren», ja sedan ingen rimligtvis längre kunde vara okunnig om det falska i beskyllningen, upprepas den i cirkulär till riksdagens samtliga ledamöter för att påvärka deras omdöme.

På det ständigt återkommande talet om Björnsons »svenskhat» har han svarat: »Jag vet att Sverges bönder och borgare vilja oss väl och med goda ögon se på vår kamp. För att vara så mycket säkrare på att aldrig tala illa om eller förnärma det svenska folket, har jag funnit på att begagna ordet »storsvensk» om alla dem i Sverge som vilja ha öfverhöghet öfver oss.»

Till svar på frågan, hvad han tänker om krig med Sverge, yttrade han:

»Ja, berodde det på mig, lade vi norrmän vapnen ned och sade: ’Har du hjärta till än mera orätt mot oss, så kom!’ Jag är alldeles trygg för, att det då funnes så många ädla män och kvinnor i Sverge och så stor anslutning till vår fredskärlek världen rundt, att det ej blefve något krig af. Men det beror ej på mig. Vi äro ännu ej komma så långt, och därför får man göra sig beredd, så att icke storsvenskarnes afskyvärda hotelser, som det lätt kan ’gå troll i’, icke bli till mer än hotelser. Jag står utanför detta. Jag gör min gärning: att uppfostra en fredsrörelse, som från Norge också skall gå in öfver Sverge.»

Men sådana enkla förklaringar höras icke för det patriotiska stridslarmet här hemma.

Stortingsmannen V. Ullmann, nitisk fredspolitiker äfven han och liksom Björnson ifrigt beljugen för hamnafträdelseplaner och dylikt nonsens, har fåfängt styrkt, till och med inför domstol, att denna beskyllning mot honom är falsk och saknar all grund. Det hjälper icke. Han måste göras förhatlig och får därför fortfarande heta »hamnafträdare», »förrädare» o. s. v.

Liknande äro våra patrioters benämningar på stortingets vänstermän i allmänhet. De kallas »fräcke lagbrytare», »äregirige frasmakare», »idioter från vildmarken eller någon mörk lappkåta» o. s. v. En tidning, som gäller för regeringsorgan, kallar Steens och hans meningsfränders politik »lika vanvettig och fördärflig, sedd enbart ur synpunkten af konsulatfrågan och ur synpunkten af förhållandet till unionsriket». Och samma tidning förklarar i ett annat nummer, att »Sverge med allvar och kraft måste i vederbörlig tid gripa in för att försvara sina intressen mot de norske anarkisterna» o. s. v.

Högertidningar ha icke tvekat att låta tillskrifva sig bref från Ryssland, däri det beträffande den uppdiktade hamnhistorien heter, att »vi (ryssar) förakta anbudet, och vi förakta mannen. Ryssland föraktar alltid uselheten». Och man har icke försmått att sätta i en engelsk konsul samma historia, så att karlen farit i väg och i England publicerat henne (jämte tillbehör: de norske demokraterna skulle ha trädt i underhandling med Ryssland för att uppnå Norges skiljande från Sverge och erbjudit Varangerfjordens område som ersättning för hjälpen, hvarförutom Ryssland med Norges tillåtelse skulle ha bygt en järnväg, som förbinder Ryssland med östliga sidan af nämda fjord), med den påföljd, att hon dragits inför parlamentet, där den tjänstvillige utspridaren under allmänt bifall bereddes en skarp tillrättavisning. Härmed, säger Politiken (Danmarks främsta demokratiska tidning), »skall man sannolikt ha slagit en påle genom den väfnad af lögnaktiga beskyllningar mot norska vänstern, som en längre tid på ett ganska gåtlikt sätt framkommit i den europeiska pressen».

Hur oriktig den uppfattning af stortingets demokrater är, som många af de svenska tidningarna utbredt i vårt land, vore lätt att öfvertyga sig om genom att på nära håll efterhöra folkets mening om dem. Man skulle då finna, att de i allmänhet åtnjuta stor aktning och sympati hos en hvar, som känner dem personligen eller på något sätt tillhör deras verksamhetsområden. De äro till regeln intelligente män med en stark ansvarskänsla. Deras kärlek till fäderneslandet visa de hufvudsakligen genom att arbeta för människovänliga samhällsreformer, så att folket må kunna trifvas och blifva lyckligt i gamla Norge. Krigspolitik är dem en styggelse, och de hysa icke utan skäl, om ock kanske öfverdrifvet, en djup misstro till den högsta ledningen af unionens intressen i förhållande till utlandet.

Att de i politiska strider icke röja någon änglanatur mer än andra människor, lär icke vara skäl för att måla ut dem som vildar och galningar.

Det fins nog svenske män, som vågat trotsa det patriotiska ovädret här hemma och manat till besinning. Men deras antal, som tillika vågat yrka på rättvisa, har varit lätt räknadt. Och man har behandlat desse opponenter nära nog som hvar mans niding. De ha framställts som förrädare, köpte med norska och ryska pengar. Språkets mest utsökta grofheter ha haglat öfver dem. Enskildt och offentligt, i prat och nidskrifverier ha hvarjehanda lögner utspridts om dem. Man har sett prof på en nedrighet i denna väg, som öfvergår hederliga människors fattning.

Under den fleråriga unionsterrorismen i Sverge har hvarje försök till en opartisk diskussion i »norska frågan» tystats ned med grofva ord, åthäfvor och gärningar. Knapt någon, som genom studier och erfarenhet känner saken, har oantastad fått yttra sig. Okunnigheten har fört ordet och fanatismen blåst fanfarerna.

Kalla detta öfverdrift hvem som vill. Det är icke för tidigt att säga ifrån, hvad normala människor här i landet sedan någon liten tid börjat se och förstå.

Kant säger, att »den sanna politiken kan ej taga ett steg utan att först hafva hyllat moralen». Vår s. k. bildade nation är vorden efter andra civiliserade nationer, emedan det här mer än annorstädes saknas moral i vår politik, vår krassa intressepolitik. Detta gäller icke minst förhållandet till Norge. Börjar folk nu under den nationella demoralisationen begripa, hur en krigsopinion skapas, så är ju imellertid icke allt hopp ute om en allmän resning ur eländet.

*     * *

Men låt vara — invänder kanske någon — att norrmännen må hafva den lagliga rätten på sin sida och att svenskarne hufvudsakligen hålla på vanan och makten. Det kunde ju ändå synas rimligt, att gemensamheten fortfore i båda landens utrikesangelägenheter, om man ock borde närma sig värklig likställighet dem imellan.

Här möta stora vanskligheter. Norrmännen ha alltid varit imot en gemensam utrikesminister, som icke har ansvar inför stortinget. Genom denna ordning ha de trott sig finna sina ekonomiska intressen förbisedda eller missvårdade och tillika städse fruktat att blifva indragne i krigiska förvecklingar med främmande länder. Tyvärr ha de icke saknat giltiga skäl för dessa betänkligheter.

Beträffande deras kraf på egna konsuler — rättsligen bygdt på norska grundlagens §§ 22 och 92 — framhållas flere goda bevis för dess praktiska giltighet.

Norges skeppsfart är mycket stor, tre gånger större än Sverges. Och norske handelsmän och sjöfarande ha alltid önskat kunna hafva egna konsuler på vissa platser, där Sverge finner det onödigt att hålla någon konsul.

De båda landens handelsintressen i utlandet äro ganska skiljaktiga. I Sverge råder protektionismen, i Norge frihandeln. Denna olikhet invärkar på näringslifvets alla förhållanden inåt och utåt.

Ju mer utrikeshandeln växer och skeppsfarten på främmande hamnar tilltager, dess större betydelse för affärslifvet får den statsinrättning, som har att främja utbytet med främmande länder och bereda ökade och nya marknader för ens eget lands natur- och arbetsprodukter. Konsulerna skulle vara de särskilda näringsgrenarnes representanter i utlandet.

En gemensam handels- och tullstyrelse för Sverge och Norge vore ju nu en orimlighet. Deras intressen äro i dessa hänseenden så skiljaktiga som möjligt. De måste täfla med hvarandra i stället för att samarbeta.

Att under denna konkurrens i utlandet hålla sig med gemensamma konsuler, lär väl vara en ohållbar anordning. Antingen måste de vara partiske, d. v. s. gynna det ena landet på det andras bekostnad, eller ock opartiske, det vill här säga förfalla i ovärksamhet. Ändamålet är i båda fallen förfeladt.

Man anser ock, att en skilsmessa i konsulatväsendet skulle bidraga till återställandet af ett vänskapligt förhållande mellan unionslanden, då det vid utnämningar icke längre behöfde tvistas om och klagas öfver, att en svensk föredroges framför en norrman eller tvärtom. Lägges härtill, att en sådan skilsmessa i godt samförstånd enligt sakkunniges mening skulle försiggå mycket lätt, så må man väl förstå den af norrmännen alltid närda önskan att få hafva sina egna konsuler under norsk statsmyndighet.

*     * *

Att de också vilja hafva sin egen utrikesminister, hvartill de äfvenledes ega full så väl laglig som moralisk rätt, skall ingen förtänka dem, hvilken satt sig in i deras förhållanden och lärt sig inse, att en sådan reform i synnerhet under nu härskande reaktion i vårt land till och med kunde synas önskvärd för Sverges väl och unionens bestånd.

Men norrmännen — invänder man — hafva dock under den gemensamma utrikesstyrelsens hägn njutit af en 80-årig fred.

Ja väl, svarar vår kompanjon, men detta kommer icke af vårt bolag, som härstämmar från kriget och är krigiskt till sin natur. Vi norrmän lefde i fred kort efter Karl XII:s död intill början af detta århundrade — utan någon union med Sverge.

Nej, freden har väsentligen berott på nödvändigheten att hålla sig i styr, på oförmågan att vidare deltaga i de stores krigsspel, alls icke på bristande lust att vara med.

»Bodösaken» har anförts som exempel på ett groft åsidosättande af Norges intressen under den gemensamma utrikesstyrelsen, och exemplet har icke förlorat något af sin sorgliga betydelse genom den förmildrande belysning, man i dessa dagar sökt gifva det.

I Nordlands amt, staden Bodö och närliggande platser, hade en engelsk affärsman börjat bedrifva en omfattande smuggling, som den norska tullpersonalen i anseende till sin fåtalighet endast ofullständigt kunde hindra. Den lyckades lägga beslag på en del af de förbrutna varorna. Dessa återtogos af smugglaren med väpnadt följe. Våldsvärkarne begingo flere andra dåd, fängslade länsmannen, då han skulle fullgöra sin plikt, öfvermannade tullbetjeningen, trängde in i packhuset och bortförde så mycket af det konfiskerade godset som de kunde medtaga. Sedan uppträdde några medhjälpare till smugglaren och förklarade sig vara egare till en del af de i Bodö upplagda varorna och begärde jämte ledaren själf engelska regeringens bistånd för att af norska staten utfå ett skadestånd på 648,000 kr.

Laglösheterna fortgingo under den svenske utrikesministerns lättvindiga behandling af saken. Fast det var uppenbart, att de norska myndigheterna gjort sin plikt mot de främmande äfventyrarne, ledde han förhandlingarna med England därhän, att enligt en kongl. resolution 21 juli 1821 Norge bl. a. förödmjukelser måste betala dem en ersättning af 325,000 kr. för deras förbrytelser.

Det är klart, att engelska regeringen icke skulle ha gjort sig till beskyddare af våldsmän och lagbrytare, om hon genom vår utrikesminister fått ordentliga upplysningar beträffande tvistens rätta sammanhang. Men det fick hon aldrig. Tvärtom hade hon af det besynnerliga sätt, hvarpå förhandlingarna sköttes från Sverge, fått den allt igenom falska uppfattningen, att hennes undersåtars rätt blifvit djupt kränkt af den norska staten. Det engelska sändebudet i de förenade rikena ansåg sig böra erinra höga vederbörande, att krig förr en gång uppkommit af handelstvister, och i en särskild not från England heter det, att ett längre förhalande med frågans afgörande skulle hafva följder icke blott för Norge utan för hela skandinaviska halfön.

Blef det också icke krig, så hade i alla fall vår utrikesminister åstadkommit ett ganska betänkligt afbräck i det vänskapliga förhållandet mellan England och Norge.

*     * *

En annan internationel tvist, som visserligen i främsta rummet angick Sverge, men i sina följder kunnat komma att lika nära angå Norge, härrörde af den krigsskeppshandel, som 1824 inleddes med de upproriska spanska kolonierna i Central- och Sydamerika.

En af dem, den nybildade republiken Columbia, hade af Sverge köpt två gamla krigsfartyg för 800,000 kr. Till en annan af dem, Mexico, sålde svenska regeringen därefter ytterligare tre krigsfartyg, af hvilka två voro så godt som nya, och tillät deras bemanning med svenskt sjöfolk, officerare och manskap.

Då kriget pågick imellan Spanien och de amerikanska republikerna, och Sverge förklarat sig neutralt, var ju detta ett uppenbart brott mot folkrätten. Denna anmärkning gjordes först af Spanien, som fordrade att Sverge skulle låta försäljningsaftalet återgå. Karl Johan trotsade. Först sedan Ryssland, Preussen och Österrike ganska hotande understödt det spanska anspråket, gaf han efter och lät hindra de tre fartygens afsändande. En skiljedomstol tilldömde köparne, engelska mellanhänder, 1,665,000 kr. i ersättning. Det var ett tarfligt slut för Sverge.

Men saken kunde fått en farligare vändning. Den internationella komitén i Paris för ordnande af den spansk-amerikanska frågan hotade med ett samfäldt ingripande af stormakterna, och ryska sändebudet i Stockholm lät förstå, att tsaren, Spaniens bundsförvandt, vore beredd att med kanonerna sätta detta hot i värket — oaktadt hans eljes vänskapliga känslor för Karl Johan personligen.

Det skulle här lätt kunnat hända — kungen höll i sig i det längsta — att de förenade rikena kommit att få en fiendtlig ställning i synnerhet till Ryssland och Karl Johan sålunda mista sitt enda stöd bland Europas furstar.

*     * *

Än mera vidtutseende blef våra styrande herrars äfventyrliga allianspolitik, för hvilken norrmännen alltid hyst en afgjord motvilja. Att vi icke kommo med i dansk-tyska kriget 1848—49 mer än som skedde, och sålunda räddades från oöfverskådliga olyckor, lär till stor del kunna tillskrifvas motståndet från Norges sida.

Oskar I hade underrättat Preussen, att han ämnade bistå danskarne med vapenmakt, om tyskarne framträngde norr om Slesvig. Detta bekräftade han i en skrifvelse till samtliga stormakterna.

Svenska riksdagen beviljade medel till förberedande krigsutgifter, hvilket åberopades som ett uppmuntrande föredöme i en kongl. proposition till norska stortinget att medgifva linietruppernas och roddflottans användning och äfvenså bevilja krigspengar.

Stortinget biföll framställningen för grannsämjans skull. Man kunde befara ett »försvagande af föreningsbandet, om Norge icke i detta fall ville göra gemensam sak med broderriket».

Jämte detta erkännande uttalade imellertid vederb. stortingskomité, att de förenade rikena hälst skulle alldeles undvika att blanda sig i striden och öfverlåta åt de stora garantimakterna att ordna de invecklade förhållandena i Danmark.

Stortingets uppträdande gjorde värkan. Kungen passade lägligt tillfälle och drog sig ur spelet. Så räddades vi den gången ur en öfverhängande fara.

*     * *

Men det dröjde icke länge, innan nya frestelser skulle draga ut höga vederbörande i en ändå vådligare allianspolitik.

I anledning af det nyss utbrutna kriget mellan Ryssland och Turkiet utfärdade Oscar I i slutet af 1853 en neutralitetsförklaring, som godkändes af samtliga stormakterna. Våren 1854 slöto sig England och Frankrike till Turkiet i dess krig mot Ryssland. Trots neutralitetsförklaringen, enligt hvilken Sverge-Norge förpliktat sig att visa obrottslig opartiskhet mot båda de stridande partierna, röjde svenska regeringen planer att med våra arméer och flottor sluta sig till detta förbund.

Detta kom icke längre än till en traktat med västmakterna, novembertraktaten, som afslöts 21 november 1855, och däri kungen af Sverge och Norge förband sig att ej till Ryssland afstå eller med denna makt byta eller låta den besätta någon del af de förenade rikenas område samt att ej häller åt Ryssland medgifva betesfiske eller annan dylik rätt utmed svensk-norska kusten. Ryska förslag i sådan syftning skulle genast meddelas Frankrike och England, hvilka då till lands och sjös skulle bistå oss med tillräckliga stridskrafter.

Denna traktat, som allestädes i Europa ansågs som inledningen till ett anfallskrig på Ryssland, lär innehålla hemliga artiklar, enligt hvilka våra stridskrafter skulle förena sig med Englands och Frankrikes, om fiendtligheterna förnyades våren 1856. Svenske kronprinsen Karl skulle rycka in i Finland med 30,000 man, som skulle förena sig med 100,000 fransmän under Napoleon III:s eller Kung Oskars öfverbefäl. Kriget skulle föras med engelska och franska pengar. Och för norden blefve segerns frukt ett stort Skandinavien, omfattande äfven Finland.

Freden i Paris 30 mars 1856 gjorde slut på storhetsdrömmen. Viljan svarade icke till förmågan. Men hon blef uppenbar inför hela världen och bragte oss åter i ett fiendtligt förhållande till vår väldige granne i öster.

Detta förvärrades ytterligare genom de svenska demonstrationerna för polska upproret 1863, hvilka bl. a. yttrade sig i vapensändningar från Stockholm till Polen, och föranledde Ryssland att med en flotta och flere kryssare uppträda hotande mot oss i Östersjön.

Tsaren väntade när som hälst ett angrepp från Sverge sannolikt i förbund med England och Frankrike.

Då Karl XV under högsommaren 1863 sammanträffade med Fredrik VII af Danmark i Skåne, kryssade sexton ryska krigsfartyg i Östersjön och tsaren själf mönstrade trupper i Finland.

Också den gången lyckades vi komma undan i sista stunden.

*     * *

Storhetsvurmen lät sig imellertid icke häjda. Sedan man skaffat oss en fiende i Ryssland, vore det så godt att spela på äfven med risk att få ytterligare ett par stormakter på halsen. Ett nytt danskt-tyskt krig stod för dörren. Här skulle det slås ett stort slag. Danske kungen var tillika hertig af Slesvig och Holstein, hvilka skulle hafva sina egna författningar och landsrepresentationer. Men det storpatriotiska partiet i Danmark ifrade för en dansk helstat, i hvilken åtminstone Slesvig skulle helt uppgå, fast södra och större delen af detta hertigdöme beboddes af tyskar. Man uppagiterade en nationel stämning för Slesvigs fördanskning.

Preussen hade föreslagit en delning efter nationalitetsförhållandena och de andra stormakterna tillrådde Danmark tillmötesgående. Men de riktigt nationelle, patentpatrioterna, som äro sig lika öfver allt, brydde sig icke om visa råd, utan drefvo det slutligen därhän, att en gemensam författning antogs för Danmark och Slesvig. Detta skedde 13 november 1863. Så kom det till fullständig brytning med Preussen och Österrike.

Svenska regeringen stälde sig på Danmarks sida och uppehöll det med löften om Sverges och Norges bistånd i det stundande kriget. Karl XV och Fredrik VII voro personliga vänner. Underhandlingarna fortsattes efter den senares död med hans efterträdare Kristian IX. Det gälde till sist ingenting mindre än upprättandet af en ny union, omfattande alla tre skandinaviska rikena. Däraf blef ingenting. Ej ens allianstraktaten, hvars undertecknande allt jämt fördröjdes å svenska sidan, kom till stånd.

Men detta berodde visst icke på ovillighet hos Karl XV. Han var mycket ifrig att vid Danmarks sida gå i fält mot tyskarne. Någre af hans ministrar ansträngde sig till det yttersta för att hålla honom tillbaka. Gripenstedt hotade honom tämligen tydligt med Gustaf IV Adolfs öde, och De Geer och Sibbern understödde den modige statsmannen.

Genom grefvarne Manderström och Hamilton underhölls imellertid danska regeringen fortfarande med löften — medan de tyske krigshärarne i slutet af 1863 och första hälften af 1864 ryckte genom Holstein, öfverskredo Slesvigs gränser, togo Dannevirke, drefvo de tappert kämpande danskarne ur Dybbel, eröfrade Fredericia och öfversvämmade hela Jylland.

Denna olycka berodde till en del på den svenska utrikesstyrelsens tvetydiga hållning och falska förespeglingar, hvarför hon blifvit rättvisligen bränmärkt. Olyckan skulle dock sannolikt icke blifvit mindre, utan större, om »Han selv og toogtyvetusende mand», som man väntat, hade blandat sig i striden. Danmark hade icke haft något att vinna, utan än mer att förlora, om äfven Sverge och Norge dukat under för öfvermakten. Nu mera torde den meningen vara tämligen allmän, att detta blifvit resultatet af Sverge-Norges deltagande i Danmarks förtviflade kamp mot två förbundna stormakter, Preussen och Österrike, medan en tredje stormakt, Ryssland, intog en mot Sverge hotande ställning.

Vi räddades genom svensken Gripenstedts modiga uppträdande i förening med norska stortingets betonande af att Norges deltagande i kriget vore att räkna med allenast under förutsättning af aktiv samvärkan med England och Frankrike. Men hur nära vi voro att kastas ut i det farliga äfventyret, kan man förstå af De Geers yttrande, att hade kungen »blott kunnat få några ministrar, som vågat följa honom, så hade han tvifvelsutan kastat tärningen». Det hade slutligen lyckats De Geer att öfvertyga utrikesministern Manderström om dödsfaran af det vilda vågspelet.

*     * *

Med dessa historiska fakta för ögonen finner man det påståendet något konstigt, att Norge har sin gemensamma utrikesstyrelse att tacka för sin 80-åriga fred. Snarare låter det säga sig, att Norge just därigenom flere gånger blifvit utsatt för krigsfara.

Sverge har ännu icke blifvit hotadt för Norges skull. Rysslands påstådda åtrå efter norska Finnmarken har icke visat sig i något hot, än mindre i någon handling.

Därimot har Gotland mer än en gång ådragit sig en riskabel uppmärksamhet, senaste gången 1885, då hela världen väntade utbrottet af ett krig mellan England och Ryssland. Bägge jättarne frågade vår unionsstyrelse, om vi kunde garantera att motparten icke besatte Gotland.

Det rustades förstås i de förenade rikena, Sverge fick släppa till 200,000 kr. och Norge 100,000 kr. Men ingen tror, att vi kunnat hindra engelsmännen att begagna sig af Gotland, liksom ingen häller vet, om vi icke för denna landsdels skull dragits in i kriget.

Genom Gladstones visa politik gick ovädret öfver.

Vi finna imellertid af detta exempel, att Norges fred varit i fara icke endast till följd af den gamla svenska lusten för yttre storhet och glans, utan ock af främmande orsaker, därvid Sverges, icke Norges, belägenhet visat sig innebära faran.

Tills man lär sig inse nödvändigheten att göra något för att få Gotland neutraliseradt under Östersjö- och västmakternas garanti, lär denna ö alltid komma att vara en fara för skandinaviska halföns fred, om ock en ringa fara i jämförelse med storsvenska äfventyrsplaner.

Men om det fredsälskande Norge icke kan fördraga kompanjonens storhetsmani och icke kan anses sakna fog för sin misstro till bolagsstyrelsen, och om norrmännen äfven kunna påpeka andra vådor af en allt för långt utsträckt gemensamhet, hvaröfver de icke ega att öfva kontroll, — så har man tvärtom å svensk sida framhållit och skarpt betonat, att Sverge i själfva värket har en svagare ställning i unionen än Norge.

Som bevis härför påpekas af en förf. (Hbg: Hvad har Sverge vunnit genom unionen med Norge?), att det enligt riksakten skulle kunna gå så galet, att Norge, om kungaätten utslocknar, möjligen komme att »välja konung åt Sverge, imot svenska folkets enstämmiga vilja», ifall en unionskomité med lika många norrmän som svenskar behöfde tillsättas för att slutligt afgöra valet och om den förseglade sedeln då vore norsk.

Med dylika skäl visar förf., som synes vara en af korpral Bloms herrar och mästare, »huru styfmoderligt Sverge är behandladt i den unionella rätten», och han förklarar att »Sverges själfständighet sväfvar således alltid i fara».

Betraktelsesättet nämnes här icke för lusten att omtala ett kuriosum, utan såsom kännetecknande för storsvenskens sysslande med fjärrskåderi och löjliga spöken midt på ljusa dagen, då man är upptagen af arbete, som skall vara färdigt före skymningen.

*     * *

Men vi svenskar löpa alltid den risken — det är en stående anmärkning — att nödgas försvara både oss själfva och norrmännen, utan motsvarande risk å deras sida. Norges landtvärn lär icke användas utom landets gränser; endast 18,000 man norska linietrupper kunna samvärka med vår krigsmakt på svenskt område; hvarimot vår armé utan någon inskränkning kan komma att kämpa för Norge.

Här blåser man åter upp de lösa förutsättningarnas bubblor. Vid ett anfall på skandinaviska halfön komma både svenskar och norrmän att få fullt upp att göra i hvar sitt land, om ock efter en gemensam försvarsplan. Då landstriderna helt visst hufvudsakligen skulle komma att ega rum i Sverge, lära vi icke kunna afstå en enda soldat åt Norge, medan det måste vara mycket sannolikare, att en stor del af de norska stridskrafterna skulle tagas i anspråk af oss. Detta ligger ju i sakens natur.

I alla händelser får det icke förbises, att när Norge af alla sina krafter värnar sitt eget land, så skyddar det icke allenast Sverges rygg utan försvagar på samma gång den gemensamme fienden och deltager sålunda i Sverges försvar kanske vida kraftigare än om det allt för mycket delade på sina små resurser.

Att promt vilja hafva det på annat vis, att pocka på lika stor militärmakt åt kungen i Norge som han har i Sverge, är idel storsvensk fåfänglighet, som snarare är till hinder än till gagn för det gemensamma försvaret.

Den likställighet i unionen, storsvensken vill medge Norge, går ut på ökad kungamakt och ökad krigsfara; den likställighet, Norge kräfver, innebär folkmaktens kontroll på kungamakten och därigenom tryggad fred. Se, det är detta, som gör skilnaden så stor mellan representanterna för det gamla militärlandet Sverge och för den lifskraftiga kulturstaten Norge.

*     * *

Våra maktegande ha ytterst svårt att förlika sig med en neutralitet, som skulle binda vår s. k. handlingsfrihet gent imot Ryssland.

Huru långt Oskar II i detta hänseende skiljer sig från sina två närmaste företrädare, är ju icke offentligt kändt med någon visshet. Är det sant, hvad som utan gensägelse stått att läsa i en mängd tongifvande tidningar äfven i utlandet, nämligen att kungen vid kejsar Wilhelms besök i Kristiania 1890 skulle ha sagt en tysk tidningsman, att han, kungen, ville »förblifva neutral så länge det är möjligt, men om han drager sitt svärd, kommer det aldrig att ske mot Tyskland», — är detta sant, så har man åtminstone fått en liten vink om att Oskar I:s och Karl XV:s politik icke är öfvergifven.

Då det härskade ett godt förhållande mellan Ryssland och Tyskland, höll Sverge sig till västmakterna. Sedan detta förhållande upphört, håller man sig till Tyskland.

En svensk riksdagsman begärde våren 1889 andra kammarens tillstånd att få fråga regeringen, om det funnes något slags allianstraktat om ömsesidig hjälp i krig mellan Sverge och tyska kejsarriket Efter en ifrig bearbetning man och man imellan i syfte att neka interpellationens framställande afslog kammaren denna begäran.

En fredsförsäkran i 1890 års trontal upptogs allmänt som ett lugnande svar, naivt nog, då fredsutgjutelser nu mera aldrig saknas i de europeiska monarkernas trontal, och neutralitetsbedyrandet i detta fall nämdes i ett sådant sammanhang med krafvet på ökade anslag för neutralitetens upprätthållande, att den uppmärksamme måste fatta det senare som det reella ändamålet och det förra blott som ett dekorativt medel.

Om kungsordet till den tyske tidningsmannen i Kristiania värkligen yttrats — det har ju aldrig blifvit motsagdt — så skedde det i juli 1890, alltså ett halft år efter trontalet samma år.

Den europeiska pressen har som bekant mycket sysselsatt sig med påståenden om Sveriges anslutning till trippelalliansen. Och så mycken rök lär väl icke ha uppkommit alldeles utan eld.

*     * *

När nu norrmännen anse sig hafva fått nog af krigsfaror för unionens skull, kunde man må hända benäget tillåta dem att beträda en annan väg till fredens tryggande än den, som förmenas hafva samma mål, men alltid visat sig leda bort från en nations välfärd: den nedtrampade vägen till krig, förtryck och utarmning.

Den 5 mars 1890 antog stortinget en adress till kungen, däri han uppfordrades att med stöd af grundlovens 26 § söka få till stånd aftal med främmande stater om afgörande genom skiljedom af tvister, som möjligen kunde uppstå mellan Norge och dessa stater. Beslutet fattades efter en grundlig öfverläggning med 89 röster mot 24, hvaraf framgår, att äfven högerns flertal stälde sig på fredsvännernas sida. Men först två år senare, d. 10 mars 1892, föredrogs denna i sanning riksviktiga sak till slutligt afgörande inför konungen i ministerielt statsråd, därvid utom den föredragande utrikesministern två andra svenska statsråd, statsministern Boström och friherre L. Åkerhielm, samt den norske statsministern Blehr, voro närvarande.

Under den långa mellantiden hade med ett par obetydliga undantag alla stater i Norra, Mellersta och Södra Amerika gemensamt beslutit upprätta en ständig skiljedomstol, som har den höga uppgiften att bilägga eller slutligt afgöra möjligen uppkommande tvister mellan de kontraherande nationerna. Den traktat, som lagfäst detta skiljedomsförbund, innehåller i dess 19 artikel en bestämmelse, att aftalet skall gälla äfven för utomamerikanska stater, som genom en enkel underskrift vilja sluta sig till traktaten.

På grund af denna bestämmelse utfärdade Förenta Staternas utrikesminister en skrifvelse till de europeiska staternas regeringar, enligt hvilken de kunde tillförsäkra sig en fredlig lösning vid hvarje uppkommande tvist med någon amerikansk stat, blott genom att underteckna en afskrift af världsfredstraktaten och deponera den hos Förenta Staternas regering.

På denna vädjan gaf särskildt vår utrikesminister ett afvisande svar. Han uttryckte »Kongl. Maj:ts Regerings lifliga sympati för den stora människovänliga tanken att söka undvika krigets olyckor genom att oftare anlita skiljedom för lösning af internationella tvister», men han ville icke, vidkommande de förenade rikena, vara med om att göra något för denna stora tankes förvärkligande.

Det kunde förstås icke anstå hjältarnes land att ingå på ett prosaiskt kontrakt om rätt framför våld med amerikanska krämarefolk, i händelse tillfälle skulle erbjuda sig att i ett stormaktskrig få vara med på ett hörn — kanske mot den hatade jätterepubliken där borta i väster. Fläkten af en sådan anda kunde lika litet som ministerns ytliga uppfattning af folkrätten döljas bakom hans diplomatiska dunster.

I alla händelser lyckades det icke att på sådant sätt missleda Norges folk, som i detta fall klart och bestämdt uttalat sin vilja både genom stortinget och Steenska regeringen. Norge ville för sin del gå Amerika till mötes. Men då svarade svenske utrikesministern, som icke har något ansvar inför stortinget, att de förenade rikena icke bry sig om den saken.

Tålde norrmännen ett slikt förmynderskap, som hindrar dem att knyta vänskapliga och tryggande förbindelser med andra folk, då vore de värkligen förtjenta af det klander, som fåvitskt kommer dem så rikligt till del från vår sida. Men de tåla det icke. Och därför skola vi ge dem ett hjärtligt handslag, i stället för att tanklöst ondgöras öfver deras manliga ståndaktighet.

Vi må frimodigt och ärligt erkänna hvad vårt broderfolk gjort i detta som många andra hänseenden för demokratiens framsteg i Norden.

Att skiljedomsidén — en af mänsklighetens frälsningstankar — ändtligen lyckats tränga in ett litet grand i de styrandes hjärnor, därför ha vi icke Sverges riksförsamling att tacka. Samma skiljedomsförslag, som efter en grundlig öfverläggning segrade i stortinget 5 mars 1890, med den stora majoriteten af 89 röster mot 24, förkastades två månader därefter af riksdagen (i första kammaren med 58 röster mot 4 och i andra kammaren med 88 mot 83). För det lilla framsteg, som här onekligen ligger i det kgl. beslutet 10 mars 1892, ha vi helt och hållet att tacka norsk ståndaktighet.

Vår utrikesminister har pliktskyldigast gjort allt hvad göras kan att förringa värdet af den stora sak, som här är i fråga, och om möjligt för en lång framtid aflägsna dess skadliga inflytande på de inhemska militärplanerna efter preussiskt mönster. Men förmågan har dess värre icke alldeles motsvarat den patriotiska viljan. Försöken att trötta ut norrmännen och genom ett tvåårigt söl slappa deras intresse för denna sak ha misslyckats. Och i trots af den orimligheten att tre svenskar (utrikesministern, statsministern och ett annat statsråd) och en norrman (ledamot af statsrådsafdelningen i Stockholm) skolat rösta för eller imot ett stortingsförslag, som blott afsett Norge, har man ändå till slut måst bekväma sig att i ingalunda oväsentlig mån gå det norska förslaget till mötes.

Norges folk, dess riksförsamling och regering vilja gå längre. Det är sant. Norge vill afsluta särskilda skiljedomstraktater med främmande stater, enligt hvilka krigsfarliga tvister af hvad slag som hälst skola hänskjutas till en skiljedomstols pröfning och afgörande. K. m:t har visserligen i sitt förut omtalade beslut af 10 mars 1892 icke ansett sig kunna efterkomma stortingets uppfordran i hela dess omfattning. Men k. m:t har imellertid, om ock till en början med vacklande steg — icke så underligt, då hans tre svenske rådgifvare dragit honom dit och hans ende norske rådgifvare drager honom hit — beträdt en ny väg, på hvilken han af konsekvenserna skall varda nödgad att fortgå.

K. m:t beslöt uppdraga åt utrikesministern att vid blifvande underhandlingar om nya traktater, när föremålet för traktaten därtill kunde gifva anledning, i hvarje fall särskildt undersöka möjligheten att vid dessa traktater tillägga en skiljedomsbestämmelse. Nå väl. Grundsatsen är icke blott erkänd, den skall ock steg för steg börja tillämpas.

*     * *

Detta var ju en liten framgång för den norska demokratien. Att den icke kunde vinnas med utan mot svenska riksdagen, förringar tyvärr väsentligt dess unionella betydelse. Som sagdt afslogs skiljedomsförslaget af andra kammaren med 88 röster mot 83 och af första kammaren efter några glåpord med 58 röster mot 4 (säger fyra) — denna första kammare, som i år med resp. 106 och 108 röster mot resp. 3 röster och 1 röst beviljade krigskreditiv på femton millioner kronor för att vid behof användas mot detta Norge, som genom sin riksförsamling efter mogen pröfning med 89 röster mot 24 antog samma fredsförslag.

Att riksdagens och stortingets vidt skilda beslut i en sådan nationel lifsfråga skulle komma att gifva ökad fart åt det demokratiska Norges sträfvanden att göra sig fritt från ett unionsband, som hindrar vänskapliga och tryggande förbindelser med alla folk, förutsades i en offentlig skrift 1891, och den förutsägelsen har dess värre icke jäfvats af erfarenheten.

Man må betänka, att utrikesministern här säkerligen skall anse sig ha mera skäl att rätta sig efter riksdagen, inför hvilken han har ansvar, än efter stortinget, inför hvilket han är ansvarsfri.

Ser man saken från synpunkten af unionsfred, inåt och utåt, fred mellan de förenade rikena inbördes och fred mellan skandinaviska halfön och utlandet, förefaller det alltså ingalunda orimligt, att två utrikesministrar under den gemensamme kungen, en särskildt för Sverge och en särskildt för Norge, skulle medföra större fredsgaranti än den nuvarande ordningen med en utrikesminister, som måste taga mera hänsyn till de storsvenska traditionerna än till de norska kultursträfvandena. Att en sådan fördelning af både arbete och ansvar skulle stå i strid med unionens dubbeländamål — gemensam kung och gemensamt försvar — har aldrig kunnat visas med klara skäl.

Inkörda föreställningar om hvad som här måste vara vår rätt och ära ha gjort och göra alltjämt ett hiskligt buller. Men endast hvad som uppenbarligen afser att trygga de båda folkens oberoende och välfärd, får i detta fall vara bestämmande.

Hemlighetsmakeri borde vara en styggelse i politiken. Förkastligt i allmänhet, emedan det underhåller ljugeri och misstro, graderar människorna, gör dem högmodiga och aflägsnar dem från hvarandra, är det i statssaker tillika en fruktansvärd fara. Krig mellan civiliserade nationer skulle ytterligare försvåras, om trådarne i diplomatspelet vore synliga för hela världen, om prässen och allmänheten kunde följa med de internationella tvisterna och få del af skäl och motskäl.

Bland de lika »skyldigheter», som Sverge fordrar af Norge för att vi i unionen skola medge Norge samma »rättigheter», är äfven den, att stortinget skulle afstå från sin kontrollmakt öfver norska regeringen. Det skulle för all del vara vissa statsrådsprotokoll, som icke finge infordras af stortinget. Men norrmännen skola aldrig för något pris i världen schackra bort de dyrbaraste skatterna i sin demokratiska statsbyggnad.

När Sverge icke desto mindre tränger på med lock, trug och hot för att genomdrifva en sådan handel, så betackar sig Norge för den på dylika vilkor erbjudna jämlikheten och består sig med sin egen utrikesminister. Och det har både rätt och vilja att under den gemensamme kungen själf vårda sina utrikesangelägenheter.

Att det har rätt, kan medgifvas t. o. m. bland svenske universitetslärare. H. L. Rydin — auktoriteten i unionsrätt — erkände det klart och bestämdt redan för 32 år sedan (i skriften »Föreningen mellan Sverge och Norge», 1863). Att det har viljan betviflar nu mera ingen, som värkligen känner de härskande tankarne i Norge.

Huruvida det icke vore klokare af norrmännen att smälta all gammal oförrätt och nu vara med om en ny ordning, som med fasthållande af gemensamheten fullt tryggade Norges nationella själfständighet och unionella jämlikhet, — detta är ett spörsmål, som vi nog kunde tala med dem om i en annan ton än första kammarens. Men som det just är den tonen, som råder i vårt politiska lif, torde det icke vara värdt att uppehålla oss vid denna mindre än ovissa utsikt.

Det vore dock orättvist att säga, att från svensk sida ingenting gjorts för Norges likställighet med Sverge.

Åtskilliga försök i den vägen ha blifvit gjorda allt sedan riksdagen 1856—58, då konstitutionsutskottet första gången föreslog, att konungen angående förhandlingar och förbund med främmande makter skulle inhämta hela statsrådets mening, i stället för blott tre rådgifvares, till följd hvaraf dessa angelägenheter, enligt riksaktens § 5, skulle behandlas i sammansatt svenskt-norskt statsråd.

Må hända skulle det för alla parter ha varit lyckligast, om hr A. Hedins bekanta förslag i denna fråga 1884 blifvit genomfördt. Detta förslag gick ut på att afskaffa det ministeriella rådet och förlägga behandlingen af diplomatiska saker i likhet med frågor angående konsulatväsende och handelstraktater, till allmänt sammansatt statsråd, som i alla gemensamma angelägenheter efter omständigheterna skulle komma att bestå af hela svenska statsrådet och tre norska medlemmar eller hela norska statsrådet och tre svenska medlemmar.

Denna förnuftiga utväg lär tyvärr vara stängd, sedan norrmännen af den segrande första kammarens hot- och boxpolitik drifvits bort ifrån oss, mycket längre bort än någonsin tillförene. Nog har denna politik praktiserats ända från unionens begynnelse. Men nu bedrifves den med största våldsamhet

*     * *

Norrmännens tryckfrihet och andra rättigheter, deras motvilja för adelsväsen, knekt- och skrifvarevälde m. m. har alltid varit våra stränge herrar här hemma till förargelse. De sökte flere gånger tussa Karl Johan på dem med både löst krut och skarpa patroner, allt i syfte att revidera deras folkliga statsförfattning. Och efter litet hvila under den för statskuppsplaner mindre hågade Oskar I fortsatte reviderarne med sina anslag.

Ännu 1856 kunde dock denne humane konung yttra de bekanta orden: »Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt». Men från 1884, då norska riksrätten dömde ministären Selmer till afsättning, emedan den i kungamaktens tjenst satt sig imot ett af stortinget i laga ordning fattadt beslut, har det lyckats reviderarne att här i Sverge hetsa upp sinnena till en krigsstämning, som slutligen fält riksdagens sanktion. Och nu triumfera de öfver sitt förödelsevärk.

Att svenska riksdagen kunnat förmås på sätt som skett blanda sig i de norska statsmakternas inre tvister, det är just detta som gör ställningen ytterst farlig, nästan förtviflad.

Som vilkor för utrikesbudgetens beviljande hade stortinget 1894 fordrat af sin regering, att konsulatgemenskapen, enligt beslutet två år förut, skulle uppsägas och ministerposten i Wien såsom norsk indragas.

Fasthållandet af detta vilkor medförde, då Stangska regeringen icke gjort något för utförandet af stortingets vilja, att Sverge för ett år utbetalt en del af de utgifter, som skulle komma på Norge, om sakerna gått sin förut vanliga gång.

När nu utrikesbudgeten behandlades af 1895 års riksdag beslöto båda kamrarne (första kammaren enhälligt och andra kammaren med 164 röster mot 51) att till anslagens beviljande foga ett för unionens bestånd sannolikt ödesdigert uttalande.

Däri säges i utmanande ton en »fullständig revision» af de unionella bestämmelserna vara så angelägen, att riksdagen »icke kan betvifla, att kongl. maj:t skall göra allt hvad på kongl. maj:t beror för att utan dröjsmål få densamma till stånd» — alltså i själfva värket en anmodan till kongl. maj:t att ofördröjligen bringa till stånd en fullständig revision af riksakten, utan något förbehåll att därunder följa den fria förhandlingens väg eller ens ovilkorligen nytja fredliga medel.

Varnande röster saknades icke i andra kammaren, men deras betydelse blef allenast att i riksdagsprotokollet för eftervärlden vittna, hur fåfängt det var i denna tid för sundt förnuft att göra sig hördt.

Sedan riksdagen sålunda gifvit kongl. maj:t fullmakt — det var den 13 maj — att med vapenmakt om så behöfs genomdrifva den länge åtrådda »revisionen», och före beslutets fattande i båda kamrarne kraftigt betonats, ett denna revision skulle gå ut på stärkande af kungamakten och försvagande af den norska folkmakten, beviljade riksdagen också pengar, som vid behof kunde användas för revisionens genomdrifvande med eld och svärd.

Enligt regeringsformens § 63 ställas till kungens förfogande två kreditiv att (efter statsrådets hörande) användas då krigsfara hotar: det ena, lilla kreditivet, till rikets försvar, det andra, stora kreditivet, sedan riksdagen sammankallats »vid infallande krig». För några år sedan höjdes lilla kreditivet från 1 ½ millioner till 2 ½ millioner och stora från 3 till 5 millioner. Nu i riksdagens sista stund — det var den syttende maj — höjdes hvartdera till 7 ½ millioner eller sammanlagdt 15 millioner kronor. Och det skedde på ett sätt, som för hela världen uppdagade sammanhanget med revisionsfullmakten.

Andra kammarens ledamöter lära i tysthet ha blifvit ihärdigt bearbetade för att vara med om den imponerande tillökningen. Voteringssiffrorna gåfvo i alla händelser en ytterligare bekräftelse på den erfarenheten, att det blott behöfves en kraftig ledning för att draga ett betydligt antal riksdagsmän ett godt stycke åt hvilket håll som hälst.

Den 13 maj röstade i andra kammaren 180 mot och blott 30 för höjningen. Men fyra dagar senare afgjordes saken i gemensam votering sålunda: Lilla kreditivets höjning beslöts med 186 röster (106 i första och 80 i andra kammaren) mot 113 (3 i första och 110 i andra kammaren); stora kreditivets höjning beslöts med 182 röster (108 i första och 74 i andra kammaren) mot 117 (1 röst i första och 116 i andra kammaren). Krigspartiets seger hälsades i första kammaren med glädjerop och omfamningar.

Allt hade gått efter beräkning, fast det på slutet gick i flygande fläng. Man lyckas, ty man känner sitt folk. Men därför kräfves ingen statsmannavishet, blott knipslughet.

Till dessa s. k. schackdrag, som gjort vår skyddsregering så berömd, lära väl ock kunna räknas förslag till statslån på resp. 50 och 60 millioner kronor för krigsändamål, som man låtit sina pappenheimare frambära vid 1895 års riksdag, men hvilket denna gång inte gick, samt i synnerhet planen till detta hemliga utskott, hvars utväljande i kamrarne kungen begärde den 18 mars, kort före sin andra resa till Norge.

Om förhandlingarna i detta frimurareconsilium vet ju profanum vulgus ingenting med full visshet. Men det kan ock vara likgiltigt för allmänheten, hvad de högt betrodde rådsherrarne haft för sig bakom förlåten. Värkningarna ligga i alla fall i öppen dag, d. v. s. de första värkningarna, som här ofvan påpekats, bådande slutföljder, hvilka icke lära innebära något mindre än unionens upplösning.

För de herrar beskyddare, som från början haft detta resultat till ögonmärke, var det ju alldeles i taktisk ordning, då de drefvo det där hän, att årets riksdag uppsade mellanrikslagen, som reglerar handelsförhållandena mellan de förenade rikena.

När riksdagsmännen sålunda slutat sitt värf — de hade förut i god ro tredubblat spanmålstullarne, reducerat den direkta beskattningen till de bemedlades förmån, låtit de på fattigman hårdt tryckande personliga skatterna kvarstå oförminskade, men afvisat förslag om maximalarbetsdag i hälsosyfte, om förlikningsnämder mellan arbetare och arbetsköpare, om pensionering till tryggande af arbetarnes ålderdom o. s. v. — när allt var fullbordadt, gingo de till sin gudstjenst i storkyrkan och anammade tröstens ord af pastorsadjunkten Carl Öhman, som manade till gudaktighet och ärlighet, men framför allt till böner och förböner, åkallan och tacksägelse för konungar och all öfverhet.

»Det ligger i Guds hand», sade predikanten, »att låta oss lefva ett stilla och lugnt lefverne. Men i hans hand ligger ock att gifva oss krig och örlig. Krigen äro ju stora olyckor, men de kunna äfven hafva nyttiga följder, likt stormar som rensa luften».

Pastor Öhman slutade med att allvarligen uppmana våra riksdagsmän att bedja för öfverheten.

Därpå reste de hem.

*     * *

Under vägen från kyrkan slöt sig en f. d. riksdagsman till några forne kamrater. Han anmärkte något om den nyss slutade gudstjensten. Men då han såg, att religion inte bet på det trumpna sällskapet, gick han tvärt in i politiken, utlåtande sig så här:

— Tänk om stortinget, Norges lagliga riksförsamling, blandade sig i våra svenska angelägenheter så som första kammaren med sin underhusbilaga blandar sig i Norges affärer!

— Kan så tyckas, genmälde en i sällskapet — en af kombinerade landtmannapartiets äldste och främste — men norrmännen äro mycket bråkiga. Det går inte an att låta dem få sin vilja fram i allting.

Hvad det då egentligen är de »bråka» om var synnerligen oklart för farbröderna, hvilket gaf fördettingen anledning att upplysa om grunderna för norrmännens anspråk. Han bad sina gamla vänner betänka, att Norge, hvars handelsflotta är den tredje i ordningen på hela jorden, har stora intressen att bevaka i utlandet; att stortinget ingen har att hålla sig till i afseende på krig och fred, ingen, som kan dragas till ansvar för en äfventyrlig förbundspolitik, som kunde sätta nationens tillvaro på spel, o. s. v.

— Det där har jag värkligen inte vetat, medgaf den framstående landtmannapartisten.

— Ja, ja, inföll en af de andre gubbarne, man har ute i bygderna kan hända väl mycket rättat sig efter korpral Bloms predikningar. Men det är väl häller inte så underligt, att de stillsamme tro på hans ord, då inte bara försvarsrörelsens herrar och fruar på allt sätt omhulda sin apostel utan desslikes myndigheterna öfver allt öppna sina armar mot honom och ifrigt hjälpa honom att kolportera ut hans gallimatias i våra kyrkor och skolsalar.

— Inte värdt att här skylla på den eller den, mente den forne riksdagskamraten. Grundorsaken har varit, är och förblir i alla fall okunnighet. Den närmast liggande orsaken är vårt lands sorgliga brist på statsmän.

Här är tungt och tryckande, småsinnadt och trångt. Riksdagen är en kommunalstämma och regeringen en kommunalnämd. Här är idel sockenpolitik. Man äflas att efterapa Bismarck, men når inte upp till Estrup.

Vårt land är fattigt och har just därför allra minst råd att undvara intelligens i riksstyrelsen. De kongl. rådgifvarnes bildning och förståndsgåfvor passa otvifvelaktigt ganska väl för den nu rådande intressepolitiken, men detta slags begåfning lär icke räcka till för uppgifter sådana som att hålla ihop unionen.

Grefve Gobineau, en skarpsynt människokännare, som på 1870-talet var Frankrikes sändebud i Stockholm, sade sig ha gjort den iakttagelsen, att endast medelmåttorna betyda något i Sverge.

Nu är undermålingarnes tid kommen. Vreden har efterträdt småklokheten. Apan sitter i, otämd af grannlåten.

Då en senator med domaretjenst i första kammaren mot svensk lag öppet skymfar Norge och förklarar, att Sverge, om det kniper, bör med vapenmakt betvinga norrmännen, så hälsas denna galenskap med jubel af den höga församlingen.

Fånen är ju öfver oss, vildt rullande ögonen, med mordvapnet i högsta hugg.

Man hånade eller brydde sig icke om fredspolitiker, som manade folket att se upp med den s. k. fosterländska rörelsen, försvarsinfluensan. Man gjorde orätt på orätt, och nu skall våldet triumfera.

När I bort tala, har er mun varit sluten; när I åtminstone med röstsedeln bort hindra förödande beslut, hafven I tvärtom bidragit därtill.

Ansvaret drabbar eder och förbannelsen edra barn,

Adjö!

— Nu var han riktigt i tagen, yttrade en i sällskapet.

— Men han är nog inte så tokig ändå, tyckte en annan.

— Jag för min del, sade landtmannachefen, har aldrig tyckt, att hans åsikter äro oriktiga. Vi borde nog ha varit lite modigare.

*     * *

»Må vi vara på vår vakt! Låt oss bara först få en ’tidsenlig’ arméorganisation, och låt sedan patentpatrioterna få vind i seglen och få till stånd en regering i sin anda, och — det värsta är att befara. Detta partis press gör ju nu sitt bästa för att mellan brödrafolken på båda sidor om Kölen framkalla serbisk-bulgariska förhållanden. Redan skräna de om unionens upplösning i den illa dolda afsikten att sedan få i gång ett broderkrig.»

Detta skrefs för tio år sedan — naturligen kallades det då öfverdrift — i anledning af det krig som rasade mellan de båda sydslaviska folken serber och bulgarer.

De förödelser, det elände och den förvildning, detta krig medförde, samt den söndring och det ömsesidiga misstroende det efterlämnat i sinnena — allt detta måste länge fördröja och hämma odlingens framsteg i sydöstra Europa och den orientaliska frågans lösande i frisinnad och folklig anda.

Man hade så småningom sökt göra Serbien till en militärstat efter preussiskt mönster, hur mycket än folkets starkt utpräglade frihetskänsla uppreste sig därimot. Missnöjet växte och socialismen fick god jordmån. I stället för att under fredstid arbeta på tidsenliga reformer, sökte regeringen, stödd på »fosterlandsvännerna», det »nationella» partiet, rikta folkets uppmärksamhet utåt, på bildandet af en stark krigsmakt. Man skulle slå ett slag för hela serbiska nationens förening under en spira. På samma gång som de socialpolitiska rörelserna våldsamt undertrycktes, ansträngde man folkets krafter till det yttersta för militära ändamål.

Nu skulle konung Milans välde vidgas och befästas. Under förevändning att den politiska jämvikten på Balkanhalfön var hotad (genom revolutionen i Östrumelien) kastade han sig öfver det bulgariska brödrafolket. Han började ett krig, som hit intills är i sitt slag det mest orättfärdiga och skändliga i den nyare tiden.

Den unga bulgariska staten troddes icke kunna mäta sig med Serbien. Resultatet skulle efter all sannolikhet blifva, att Serbien, utan att själft kunna öka sitt område med en enda tumsbredd jord, blott finge den tillfredsställelsen att ha tvungit sina stamförvandter att underkasta sig Turkiets omedelbara välde. Utgången blef imellertid en helt annan. Krigslyckan var på bulgarernas sida. Serbien led fullständigt nederlag.

Den nation, som började med att kämpa för alla folks frihet i sydöstra Europa, slutade på ett så ömkligt sätt, därför att den låtit föra sig i ledband af en ensidigt nationel och militaristisk politik. Det begångna våldsdådet öppnade ett svalg mellan de sydslaviska folken, hvilket icke lätt fylles. Det serbiska folket kan icke godtgöra det skedda, om det än gråter tårar af blod. Sin ledande ställning bland sydslaverna har det för alltid förlorat.

I folkens så väl som individernas lif finnas felsteg, som aldrig kunna utplånas.

Så skall och så bör det gå för hvarje liten nation, om den försöker att uppträda såsom militärmakt och om den gent imot grannar och stamförvandter söker göra sig gällande genom maktspråk. Har bara en sådan stat en krigsmakt, som motsvarar tidens fordringar, så nog får den krig. De stora vågar den sig icke på, men sannolikt kommer den att försöka sin styrka mot smärre grannfolk. Tillfällen skola ej saknas, när en nation en gång börjat lyssna till de dåliga, själfviska lidelserna och i sina förhållanden till andra nationer blott frågar efter sitt eget intresse, ej efter rättvisan.

* *     *

Men öfvermodet bryr sig icke om förnuftets varningar.

Visserligen är det i riksdagen och tidningarna ofta upprepade talet, att hela svenska nationen står enig mot norska folkpartiet, ett fåvitskt tal. De många små ha ingen talan hvarken i riksdagen eller i pressen.

Massan af befolkningen blir här som annorstädes oberörd af den krigiska hänförelsen. Skulle krig bero af en värklig folkomröstning, i hvilken äfven den fattige slitaren så väl i stad som å landsbygd egde att fritt afgifva sin röst, blefve det helt enkelt en omöjlighet.

Tyvärr äro massorna ännu genom sin okunnighet ur stånd att öfva värksamt inflytande på statens styrelse, som så mycket mera påvärkas af klasser och personer, hvilka genom uppfostran, ärfda företrädesrättigheter, tänkesätt och vanor äro oförmögna att fatta de arbetandes tankar och känslor, jämte det de sakna de värksamma och nyttiga samhällsmedlemmarnes erfarenhet på lifvets olika arbetsfält.

Då dessa människor i alla tider fostrats till att blifva så rysligt förnäma, att själs- och kroppsansträngande värksamhet ansetts under deras värdighet, hafva deras tankar riktats på onyttiga och fåfängliga ting med lysande yta. Dessa samhällselement äro de, hvilka här som inom andra nationer tycka om att festa och slås och därvid alltid kunna påräkna stöd i befolkningens okunnighet, råhet och laster.

Det är imellertid obestridligt, att den förenade tull- och försvarsrörelsen kollrat bort en hel massa godt folk här i landet, så att i synnerhet en stor del af vår landtbefolkning i politiken är ur stånd att skilja mellan svart och hvitt.

Protektionismens seger blef följdriktigt också militarismens.

För de kära spanmålstullarnes skull klagades i riksdagen bittert öfver de förbättrade kommunikationerna och den lättade samfärdseln mellan jordens olika land i våra dagar. Man jämrade sig öfver järnvägarne, jämrade sig öfver Suezkanalen och den påbörjade Panamakanalen, jämrade sig öfver de minskade fraktkostnaderna för lifsförnödenheter. Det ser nästan ut, som man längtade åter till den gamla, goda tiden, då man måste göra sina resor på skjutskärran eller å segelfartyg, då det behöfdes månader för att tillryggalägga vägen från ena ändan af Europa till den andra och åratal för att färdas jorden rundt.

Likväl har mänskligheten genom de nya fortkomstmedlen tagit ett jättesteg framåt och står i begrepp att göra ett ännu större framsteg. Betydelsefulla sträfvanden pågå inom alla till en högre odlingsgrad hunna nationer — att undanrödja allt förtryck, all brist, allt ockrande af den ena människan på den andras arbete, att låta människan genom så många och så stora upptäckter och uppfinningar allt mera vidgade herravälde öfver naturen komma alla till godo och ej blott ett fåtal. Men ett oeftergifligt vilkor härför är, att mänskligheten kommer till en allt omfattande fullständig sammanslutning och enhet så väl i ekonomiskt som i rättsligt hänseende. Så länge människornas intelligens och arbetskraft och omfattande materiella hjälpmedel nu måste förbrukas, icke blott för den ekonomiska striden mellan intressen, men jämväl för striden med krigets mordvapen och förberedelserna därtill, kan nämligen den sociala frågan aldrig lösas.

Men sedan de gamla, naturliga skiljemurarne mellan folken blifvit — den ena efter den andra — nedrifna, har man — i fåvitsk fruktan för enhetsarbetet — så mycket mera sökt bevara och upprätthålla de konstlade skiljemurarne, arméerna och skyddstullarne.

Båda värka i samma riktning. Tullskyddssystemet bidrager kraftigt att upprätthålla militarismen och kriget. Genom att en stat söker göra sig i ekonomiskt hänseende så mycket som möjligt oberoende af varubytet med andra stater, afsöndrar den sig äfven i politiskt hänseende och underlättar ett brytande af freden. Som producenterna inom hvarje nation ha intresse af att till andra land få afyttra så mycket som möjligt af sina produkter, för så vidt de ej gå åt i det egna landet, men skyddssystemet söker att så mycket som möjligt utestänga andra lands produkter, är detta system äfven egnadt att framkalla en allas kamp mot alla och sålunda direkt främja krig.

Erfarenheten bestyrker också detta. Många krig ha på sådant sätt uppstått. Och här i landet se vi, hur det mäktigaste af de norskfiendtliga partierna brukar — såsom ett af de förnämsta vapnen för sina upphetsningar — »den svenska industriens intressen». Begagnande sig af våra jordbrukares bekymmersamma ställning, hvars värkliga orsaker och botemedel man ej inser, ha protektionisterna låtit Sverge taga ett stort steg baklänges — ett steg till afsöndring från den övriga världen, ett steg, som ledt oss ifrån mänsklighetens enhet, från den mellanfolkliga rätten, från unionen och freden.

Vi se, huru protektionismen dragit militarismen med sig. Vi ha bevittnat, hur landtmannapartiet kompromissade till sig först ⅓ grundskatteafskrifning mot 42 dagars värnplikt och sedan återstoden ⅔ mot de 90 dagarne; hur det vältrat bördorna öfver på de minst bärkraftiga skuldrorna inom nationen; och hur det nu till sist låtit första kammaren kommendera sig till att lämna svenska regeringen fullmakt och pengar att stuka det frihandelsvänliga Norge.

*     * *

Att detta skall lyckas, därom anser man sig vara viss, blott det nu handlas raskt och kraftigt utan några slags betänkligheter.

Stortingets förhandlingsbeslut 7 juni kom väl något opassligt för hrr reviderare, emedan det syntes värka försonande på en hel del godt folk här hemma, som förut genom det ömsesidiga ordbombardemanget retat upp sig mot norrmännen, särskildt den folkliga stortingsmajoriteten.

Men som vi sett, skyndade våra maktegande tidningsorgan att helt och hållet underkänna värdet af stortingets tillmötesgående; ja att under uttalande af misstro och förakt afgjordt tillbakavisa den framsträckta handen.

I samma väfva försiggick en märkligt vaktombyte i svenska regeringen.

Den pröfvade och alls icke krigslystne grefve Lewenhaupt, som t. o. m. ansågs lite vänligt stämd mot norrmännen, afgick såsom utrikesminister och fick till efterträdare en grefve Douglas, hvilken befans villig och användbar för situationen.

Grefve Douglas, som skall vara mycket rik och förnäm, är ledamot af första kammaren. Där blef han uppmärksammad för några starka ord mot Norge — tiden vore nu slut på de ensidiga eftergifterna, sade han — och så blef han utrikesminister. Krigsmodet måste hållas uppe. Det vore farligt om man började lugna sig här hemma. Det måste smidas medan järnet är varmt.

Redan dagen efter 7 juni-beslutet telegraferade imellertid norska regeringen till kungen, att han måtte komma till Kristiania och bilda en ny regering. Han kom. Men det lyckades honom icke att få till stånd någon med stortinget samvärkande regering, hvilket enligt dagordningen vore ett vilkor för den ifrågasatta förhandlingen med Sverge. En ren vänsterministär ville han icke godkänna, fast den skulle ega stortingsmajoritetens förtroende och lättast kunde för Norges del komma till ett resultat i underhandlingarna med det andra unionsriket. Och sedan flere försök att bilda en blandningsministär med en moderat eller en af högern i spetsen strandat på svårigheten att finna mannen, som ville våga experimentet — partierna samlade sina förväntningar främst på högermannen Bonnevie — fick Stang sitta kvar på sin ännu ej beviljade afskedsansökan, hvarpå Norges kung för tredje gången under stortinget 1895 reste hem till sitt svenska rike.

Nu förnyade våra högertidningar sina angrepp på Norge, i synnerhet stortingets demokratiska flertal. »Hela dagordningshistorien tycktes från vänsterns sida ha varit blott ett lumpet bedrägeri, ett försök att på en bakväg lura till sig makten, när den ej kunde fås på raka vägen.» Så utlåter sig ett af våra maktegandes organ. Ett annat, mer framstående och inflytelserikt, påpekade ytterligare som en tvingande nödvändighet, att Sverge måste fordra icke allenast en revision af unionsfördraget, utan ock med våldsmakt tillintetgöra Norges fria författning.

Denna tidning, som gäller för att vara de styrandes språkrör, yttrar i ett annat n:r, med tydlig hänsyftning på faran att den norska frihetskänslan kan smitta svenska folket: »desto angelägnare bör det vara för en moderat politiks och utvecklings vänner att så vidt möjligt tilltäppa denna norska oroskälla.» Hvarför skulle väl ett anfallskrig mot Norge vara så olagligt och brottsligt, frågar tidningen och tillägger som svar, att kriget endast kan tänkas komma till stånd »såsom ett berättigadt nödvärn imot unionsupplösningen och mot Norges därtill ledande missbruk af sin unionella ställning samt att ingen räsonerat härom under annan förutsättning.»

Detta sinnelag bry sig höga vederbörande alls icke om att lägga band på vare sig i riksdagen, pressen eller hvar och när som hälst. Det brusar upp vid hvarje anledning. Till ett rösträttsmöte i Filipstad, där unionsfrågan ock skulle behandlas, hade länets samtlige riksdagsmän inbjudits. Från en af dem, landshöfding Svedelius, ingick härvid följande svar, hvilket en högertidning anför som prof på ett »lugnt och värdigt uttalande»:

»Då mig veterligen ingen här i landet påyrkat eller uppmanat till våldsamt anfall mot Norge, så länge detta land själft respekterar unionsfördraget, men jag å andra sidan icke kan tänka mig, att någon svensk man, som fäster något afseende vid att vara svensk, skall önska att de styrande här i landet måtte utan motstånd uppgifva Sverges rättigheter, därest de af Norges maktegande skulle kränkas, utan tvärtom fordrar att Sverges dyrt förvärfvade rätt lika som dess värdighet skall upprätthållas gent imot revolutionära och unionsupplösande åtgärder från norsk sida, äfven om ett sådant upprätthållande måste ske med våldsamma medel — så finnes enligt min mening ingen som hälst anledning till någon sorts demonstration rörande unionskrisen.»

Det är bra länge sedan historien har att berätta om något krig, som börjats utan uppgifven anledning. Förevändningar, hvilka för lätt ledda ögon se ut som skäl, saknas aldrig. Man rusar icke på vildt. Först säger man: du har orätt, jag har rätt. Sedan smäller det. Den anfallande är part, domare och bödel.

Hvad skulle vi svara själfve den öfvermäktige moskoviten, om han talade till oss som storsvensken talar till Norge?

Alldeles som norrmännen nu omsider beslutit sig för att svara på våra hotelser — de rusta sig till försvar.

*     * *

Kan hända skulle norrmännen kunnat smälta det länge sedan framfarna, inberäknadt statsministern Åkerhjelms bevingade hot, uttaladt inför ett hundratal senatorer våren 1891: »få vi blott de 90 dagarne, skola vi tala svenska med norrmännen». Men riksdagens uppträdande 1895 med sin revisionsfullmakt och sina kreditivhöjningar åt svenska regeringen ha gjort norrmännen beslutne att gifva svar på tal.

Den 25 juni väcktes i stortinget ett förslag af Steen, S. Nielsen m. fl. om upptagande af ett inländskt statslån å tolf millioner kronor till ett raskt förstärkande af landets krigsmakt. Detta kom icke som någon öfverraskning, fast det tydligen var ett upptagande af riksdagens utmaning. Man hade börjat vänja sig vid utsikten till det värsta. Redan 4 april hade f. statsrådet Astrup, hvilken såsom medlem af stortingets komité för militärärenden deltagit i en besiktning af krigsmaterielen, fästningarna och örlogsvarfven m. m., i stortinget interpellerat regeringen angående den extraordinarie försvarsbudgeten, därvid han betonade, att det nu vore en lifssak för Norge att ha sitt försvar i ordning, och hänvisade till den betydliga utvecklingen af Sverges krigsväsen under de senaste tio åren.

Meningen vore hufvudsakligen att i hast förstärka Norges krigsflotta, som ju fortfarande är betydligt underlägsen den svenska. 12-millioners-lånet skulle — vid sidan af en af regeringen föreslagen extra försvarsbudget å sju millioner — afses till anskaffande af krigsfartyg samt till åtgärder att försvara inloppen till de större städerna.

Beträffande Norges motståndskraft till lands, så lär den icke vara att förakta. Armén kan uppbringas till 90,000 man. Ett par månader före urtima riksdagen 1892 betonades det i ett svenskt militärorgan, att Norge sedan flere år eger en värnpliktshär, visserligen ej så stor på papperet, men att massan af den vapenföra befolkningen undergått 4 till 5 månaders vapenöfning, och att, ehuru Norge förhåller sig till Sverge som 2 till 5, det dock kan, om unionstvisten går till krigsförveckling, uppsätta en större fältarmé än vi. Sedan dess ha vi fått de 90 dagarne med tillbehör och konsekvenser; men däraf ha vi väl ännu icke hunnit bli så rysligt mycket starkare. Tager man därjämte hänsyn till den frivilliga folkbeväpningen i Norge — målet är, sedan det Åkerhjelmska hotet: ingen vapenför man utan ett tidsenligt gevär — så bör en hvar inse, att det där talet om att bara med en militärpromenad besegra det af fosterlandskärlek och frihetslust lågande bärgfolket är ett fåvitskt tal.

Om världen skulle få bevittna ett skandinaviskt motstycke till det ohyggliga brodermördandet på Balkanhalfön 1885 med dess ynkliga slut för den anfallande, det materielt öfverlägsna Serbien! Det vore ju en tidsenlig afslutning på vår hjältehistoria. Man skall icke vara för säker.

*     * *

Men Norge har ock en moralisk makt till sitt värn, vida starkare än Bulgariens mot Serbien. Det skall ega Europas sympatier.

Af intresse och samkänsla står England på Norges sida. Båda betyda fred, demokrati och frihandel. I själfva Tyskland är folkopinionen för Norge, hvilket icke lär ha ändrats af kejsar Wilhelms festbesök i Stockholm juli 1895, fast tongifvande svenska tidningar däri trott sig skönja en varning till norrmännen och en uppmuntran åt våra maktegandes revideringsplaner. Af världspolitiska skäl lära norrmännen icke ha något att befara från Ryssland. Och franska republiken intager en afgjordt vänskaplig ställning till den europeiska demokratiens nordliga utpost. Le Temps, ett af Frankrikes mest inflytelserika storblad, innehöll nyligen en ledande artikel i vår unionsfråga, däri tidningen framhåller norrmännen som »ett fredligt, ärligt och arbetsamt bärgfolk, hvars befogade själfständighetskraf svenskarne besvara med krigshotelser och utspridande af löjliga rykten, att norska vänstern koketterar för Ryssland». De storsvenska anslagen mot den norska folkfriheten skola må hända ligga afslöjade ute i stora världen, innan man här hemma ännu börjat vakna till besinning.

Låt vara att det internationella fredsarbetet ännu icke åtnjuter de styrandes uppmuntran och understöd. Men det vinner dock småningom folkens erkännande och lär väl steg för steg leda till deras ömsesidiga närmande och följaktligen till krigens aflösning genom mellanfolklig rätt. Norge har i det afseendet gjort mer än någon annan stat i Europa. Det har föregått med ett stort exempel. Stortinget är den första riksförsamling i världen, som beviljat och fortfarande beviljar anslag för främjande af den internationella fredsvärksamheten, hvarmed det för sin del gifvit och gifver ett officielt erkännande åt den samma.

Detta faktum är bemärkt i utlandet och har förskaffat Norge djupa sympatier hos representative män från skilda delar af Europa. Sedan riksdagsmän från de särskilda europeiska landen sammanträdt till en interparlamentarisk fredskonferens i Bern 1892 och hälsats välkomna af den schweiziske utrikesministern, upplästes bland andra skrifvelser ett hälsningstelegram från statsminister Steen å norska regeringens vägnar, och denna hälsning mottogs med jubel af de församlade lagstiftarne, hvarpå en af de närvarande stortingsmännen, hr V. Ullmann, under församlingens lifliga bifall nämdes till konferensens förste vicepresident.

Om i vår unionsstrid alla lands aktive fredsvänner taga parti för Norge, så ser nog hela världen hur saken ligger. Lord Palmerston ansåg allmänna opinionen i ett land vara en starkare makt än krigsmakten till lands och vatten. Skola våra svenske statsmän efter, grefve Gobineaus definition trotsa en världsopinion?

*     * *

Man kunde imellertid gärna se bort från alla andra synpunkter och blott hålla sig till denna:

Gör icke orätt!

Norrmännen ha aldrig försökt göra något intrång på våra rättigheter som en själfständig nation. Sverge därimot har aldrig upphört att vilja vara Norges öfverherre.

Orsaken känna vi.

I Sverge härskar aristokrati med dragning till envälde; i Norge råder demokrati med dragning till republik.

Under senare tiden har klyftan blifvit vidare och djupare. På samhällslifvets alla områden har Sverge stått stilla eller backat, medan Norge sträfvat att följa med i det allmänna kulturarbetet.

Norge vill ut och pröfva sina ungdomliga krafter på egen hand. Sverge vill hålla sig inne och drömma om sina stordåd under flydda tider.

Medan norrmännen — en nation af sträfsamt småfolk — knoga framåt, streta svenskarne — en nation med storstass och mandariner — att hålla dem tillbaka.

Att detta missförhållande skulle värka menligt på unionen, ligger i öppen dag. Må vara att vänskapen mellan de båda folken därför icke behöft lida något allvarsamt afbräck. Ondt har det dock gjort. Och ett är i hvarje fall visst — att det aflägsnat de ledande viljorna i båda landen mer och mer från hvarandra.

*     * *

Unionskungens ställning har därunder varit ganska svår.

När Oskar II reser till sitt norska rikes hufvudstad, ledsagas han af svenska regeringen och riksdagen till Stockholms centralstation. Svenska pressen bedyrar nästan samdräktigt, att hela svenska folket följer honom, först med sina välönskningar och sedan med sin makt. Och då kungen kommer till Kristiania, välkomnas han där af en god del af norska pressen med försäkringar om sympati och bistånd från hälften af hans norska undersåtar.

Oskar II kunde ju sålunda tyckas hafva goda utsikter att segra i rättskriget med stortingets flertal. Men kommer han ända att lida ett nederlag, som kanske blir ödesdigert för hans dynasti, skall en oväldig eftervärld medgifva, att det icke var så lätt för en enda menniska, vore han ock en god och rättvis konung, att stå imot det samlade trycket af tre statsmakter — regering, riksdag och press.

Man borde för den skull här lika mycket af medkänsla som af vördnad hålla inne med anmärkningar mot konungen.

Önskligt vore imellertid, att en modig man kunde lyckas vinna konung Oskars öra för ett råd att vädja till nationen i ändamål att utröna, hur mycken sanning ligger i talet om att hela Sverge gillar de storsvenske junkrarnes unionspolitik. Vid en sådan folkomröstning skulle hvarje myndig svensk man ega att deltaga med en röst. Då det här icke gäller ett uttalande för eller mot vissa klassintressen, som ju representeras af riksdagen, men att utröna hvad folket tänker i en nationel lifsfråga, så skulle kungen få ett ojäfvigt vittnesbörd om sanningen.

*     * *

För krigiska bedrifter återstår ingen ära att vinna hvarken af furstar eller folk. Allra minst ha vi svenskar något äreglitter att vänta af ett nesligt öfverfall på våra norske bröder, för att slå ned dem och beröfva dem det bästa de ega — rätten att lefva sitt eget lif.

Endast hundlydnad skall kunna bringa vår värnpliktige ungdom att vara med om ett slikt illdåd. Utom de dumme och råe skulle hvarje svensk, som måste deltaga i detta röfvaretåg, gå med motvilligt sinne och en slappande känsla af djupaste skam. Ingen intelligent man skulle frivilligt följa de viljelösa hopar, som föstes ut att bränna och mörda i vår fredlige grannes hem.

Massan af Sverges folk står ännu så lågt, att den lika litet som någon af de stora värnpliktsnationerna skulle vägra att göra bödelstjenst äfven åt revolutionäre maktegande, om de därtill blefve befalde.

Vår beryktade svenska läskunnighet, som får gå för bildning, gör här hvarken från eller till — hufvudsaken är icke att utan hur det läses.

Millionerna äro här som i de stora militärstaterna, särskildt Italien och Ryssland, försoffade — icke af den 8o-åriga freden, som snobbarne säga, utan af släp, fattigdom och hopplöshet.

Räddningen vore att efterlikna norska folket i dess intresse för samhällsnyttiga reformer. Undergången vore, om denna lifskraftiga nation skulle påtvingas vår upplösande reaktion — vi skulle båda ruttna bort och försvinna bland folken.

*     * *

Faran synes för tillfället icke öfverhängande, men hon är icke långt borta. Alla goda krafter måste uppkallas för att om möjligt afvärja henne.

Hufvudsaken får icke längre vara att upprätthålla unionen, utan att förebygga kriget. Skriftstridernas tid är slut, professorerna och deras afskrifvare må säga hvad de vilja. Högre än unionsluntorna står rättfärdigheten.

Den nu varande unionens upplösning vore ingen olycka. Tvärtom. Sedan må en union växa fram af naturlig samhörighet i alla hänseenden. Ett neutralitetsförbund kunde därvid utgöra den bästa början. Frivilliga beslut att värna gemensamma intressen skulle vara grunden.

Men våra maktegande tro mera på bajonetterna än på rätten. Därför redes det till ett massmord på bröder, som vi må hända icke äro i stånd att hindra.

Man torde ha gått för långt att kunna vända. Om hemlighetsmakeriet med dess synliga frukter i revisions- och kreditivbesluten endast haft till syfte att imponera på norrmännen, så har det icke blott förfelat sitt ändamål. Det har ledt därhän, att skadan icke lär kunna repareras. Unionen har ej längre någon uppriktig vän i Norge.

Enligt den svenska korpralspolitiken återstår för den skull ingenting annat än att gå på med eld och svärd.

Stortingets underhandlingsbeslut 7 juni 1895 och dess en månad senare fattade beslut att gälda de diplomat- och konsulatutgifter, som Sverge åtagit sig att förskottera, kunde väl tyckas förorsaka något dröjsmål.

Ingen som känner den värkliga ställningen kan imellertid tro, att de blifvande underhandlingarna skola leda till ett för båda parterna antagligt resultat.

Norska vänstern uppger aldrig sin fordran: eget konsulatväsen och egen utrikesstyrelse, och de båda andra norska partierna skola otvifvelaktigt vid det slutliga afgörandet gå med vänstern i denna nationella sak.

Å andra sidan torde de svenske underhandlarne — så vida icke något politiskt undervärk inträffar — oåterkalleligen hålla på gemensam utrikesstyrelse.

Spänningen blir större än någonsin tillförene. Och så smäller det.

Må hända är afgörandets stund mycket närmare än man i allmänhet tror. 1895 års storting afslöts 30 juli efter att utom de vanliga försvarsanslagen, som ock ökats, hafva beviljat 15 ¼ millioner kronor extra utgifter, till ett skyndsamt stärkande af krigsmakten, däraf ensamt till sjöförsvaret 12 millioner. Dagarne närmast före stortingets afslutande förhandlades det ånyo om att få till stånd en med tinget samvärkande regering, denna gång främst med högermannen Thorne, som äfven godkändes af vänstern; men som han icke kunde blifva ense med kungen om vilkoren, blef äfven denna förhandling resultatlös. Och Stang sitter där han sitter.

Under tiden kokar det här hemma i patriothett blod. Maktegarnes pressorgan rasa. Man kallar stortingets underhandlingsbeslut »skojbeslutet» och yrkar i hetsiga ord på rask handling för att icke gifva Norge tid att rusta sig till försvar. »Nu eller aldrig» är lösen. Nu är »den lämpliga tiden», just nu medan Norge är värnlöst.

Att det här talas å förstakammarherrarnes vägnar, lider intet tvifvel. Och då allt går i vårt land som de vilja — komme det ock att gälla uppenbart lagbrott — så lär det kunna bryta löst när som hälst

*     * *

Svenskarne anfalla. Norrmännen försvara sig.

Om svenske män då icke lyda revolutionsherrarne och vägra att bära vapen mot Norge, kunna de göra det som trogne kristne och laglydige medborgare.

Sverge kallas en kristen stat. Enligt regeringsformens § 16 må konungen »ingens samvete tvinga eller tvinga låta», och något gröfre samvetstvång kan icke tänkas än att med våld tvinga en människa, som vill lefva efter Kristi lära, att i uppenbart trots mot femte budet och evangeliets maning öfverfalla och döda sin nästa, utan att ens därför kunna åberopa nödvärn.

I den för Sverge och Norge gemensamt gällande riksakten bestämmes i § 12, att stadganden i riksakten icke kunna förändras utom på det i Norges grundlags § 112 föreskrifna sätt, hvadan den af riksdagen påyrkade revisionen endast skulle kunna genomföras fredligt och icke på mindre tid än tre år.

Och enligt vår svenska strafflag, kap. 8, § 4, dömes svensk man till döden eller lifstids straffarbete, om han bär vapen mot Norge, det andra unionsriket.

Lydnad för öfvermaktens order är imellertid så allmän, att man alls icke har att befara någon militärstrejk af vår värnpliktige ungdom, äfven om den beordras till anfallskrig.

*     * *

En student med goda kunskaper och äfven god öfning i praktiska värf arbetade tappert för sin och de sinas utkomst. Han hade omsider fått en fast plats med 2,000 kr. i årlig lön. Men nu måste han exercera beväring och därmed förlora platsen.

— Jag kan ju icke undgå min värnplikt på annat sätt än om jag skulle vägra, sade han till sin far. Och det ville jag nog gärna, ty min afsky för mordvapnen är på väg att bli min religion. Men jag måste foga mig i mitt öde.

Fadern rådde honom att före exercisens början tillställa regementschefen en bevittnad skrift, däri han uppriktigt erkänner, att hans samvete absolut förbjuder honom att döda någon människa vare sig frivilligt eller på befallning, men att han, när han icke häller vill uppresa sig mot öfverheten, fullgör sin tvungna vapenöfningsplikt, fast med det orubbliga samvetsbeslutet att icke låta sig tvinga att begå något människomord.

Den unge mannen svarade, att han inte ändamålslöst ville göra sig märkvärdig.

— Låt vara, genmälde fadern, att din protestskrift genast kastades i papperskorgen. En bevittnad afskrift kunde dock vara bra att ha på fickan, när allvarets stund är inne. Vid vägran att bruka ditt vapen blir du i krigstid dömd till döden och genast afrättad. Men hade din skrift framlagts inför krigsrätten, skulle din vägran icke kunna anses hvarken som trots eller feghet och följaktligen icke ens enligt krigets barbariska kodex kunna tjena som motiv för en dödsdom.

— Kunde så vara, medgaf sonen, men icke uträttar man något, tillade han, genom att ensam intaga en undantagsställning.

— Nå, hur ämnar du göra, om du kommenderas att gå med i ett anfallskrig mot Norge?

— Jag marscherar enligt order, men siktar icke på någon, och undviker att göra något slags skada. Om jag dödas af en svensk eller norsk kula, kan ju vara alldeles likgiltigt, jag har gjort hvad jag kunnat.

— Men detta skulle stämplas som förräderi. Vore inte en öppen och djärf vägran bättre?

— Andra må döma hvad de vilja — jag har följt order så långt det varit mig möjligt. Om jag handlade mot mitt samvete, skulle jag känna mig som förrädare. För att stå väl med dem, jag kunde bero af, skulle jag ljuga och hyckla. Det gör jag inte. Du har lärt mig sanning, far — att vara sann mot mig själf och mot min nästa.

*     * *

Denna lydnadskänslans makt t. o. m. hos intelligent ungdom utgör en viktig garanti för vederbörande, att man icke skall lida brist på offer åt fosterlandet.

En annan sak är, hvad man kan uträtta genom att kommendera Sverges unge män till strid mot Norges.

De förre gå, tänkande att vi kanske ha orätt eller åtminstone tvekande om vi ha rätt.

De senare möta sina fiender med mod och beslutsamhet, hänförda af ett klart medvetande om sin rättvisa sak och lågande af harm mot inkräktarne.

Det kan icke varda annat än förbannelse af en politik, som leder därhän, att Sverges ädlaste unge män, hvilkas afsky för kriget och kärlek till freden blifvit deras religion, tvingas att lemlästa och döda sina norske bröder, medan de därmed veta sig gå själfviske våldsmäns ärenden mot dem, som försvara hus och hem, frihet och rätt.

*     * *

Att detta betraktelsesätt stämplas som osvenskt, får man finna sig i.

Själfviskhetens ideliga beskyllningar mot osjälfviskheten invärka helt visst på allmänhetens omdöme.

Hos de stränge domarne, som i hån eller fördömelse fara ut mot välmenande »samhällsförbättrare», äro oftast de fruktansvärda strafforden blott omklädnaden för fullt medveten humbug.

Sammaledes förhåller det sig med patentpatrioternas beskärmelser mot de svenske män, som intresserat sig för unionens upprätthållande och befästande genom rättvisa mot Norge.

Sådana svenske män sägas vara en »skam» för sitt land, öfver hvilka landsmän måste »blygas» o. s. v., fast vederbörande tuktomästare, undantagandes en och annan otillräknelig, i själ och hjärta icke alls tro på det ofosterländska fördärfvet hos de bestraffade radikalerna.

Men den okritiska allmänheten bestickes lätt af de ständigt återupprepade beskyllningarna.

Man borde dock förstå, att just det är svenskt att göra vårt land aktadt och afhållet öfver allt i världen och i synnerhet hos det andra unionsfolket, samt att detta endast är möjligt genom humanitet och rättvisa, men aldrig genom en högljudt pockande själfviskhet.

Det ena närmar och enar, det andra aflägsnar och söndrar.

Det ena tryggar Sverges och Norges oberoende, det andra ödelägger dem båda.

---

Några å sid. 7—8 öfverhoppade meningar refereras här, på det intet af vikt må bli förbigånget.

Först (17 april) ingaf svenska regeringen till den norska ett anbud på två norrmän i det nya ministeriella rådet, hvilket kort därefter (15 maj) uppfiffades till tre!

Då förslaget åter upptogs 1891, visade det sig af de officiella handlingarna, att svenska ministären gått in på att norrmännens antal i det ministeriella rådet skulle få bli tre, utan att längre såsom riksaktsbestämmelse hålla på utrikesministerns oföränderligen svenska nationalitet. Nu förklarades imellertid tillika af hela svenska statsrådet, att »hvarken riksakten eller någon annan unionel lag medgifver Norges deltagande i de ministeriella ärendenas behandling», att det i själfva värket icke fins någon anledning att öppna plats i det ministeriella rådet för flere än två norske ledamöter, och att i hvarje fall förutsättningen var, att föredragningen af hit hörande ärenden »framdeles tillkommer den medlem af svenska statsrådet, som är chef för utrikesdepartementet».

Att de norska statsråden under tystnad, alltså utan gensägelse, åhört dessa mot Norge förnärmande uttalanden af svenska ministären, föranledde en missbilligande dagordning af stortinget (med 59 röster mot 55) och som följd däraf Stangs fall.

---

Ärlig svensk!

Om författaren af denna skrift nu tege, skulle han känna sig som förrädare.

Han manar icke till lagbrott.

Han vill rädda karaktärer åt vårt land.

Han vill ock sprida kunskap om fakta och därmed bidraga till uppkallandet af en folkopinion, som ställer freden högre än unionen.

Lagman Torgny är ej död än i svenske mäns sinne.

Unionen må bära eller brista — vi vilja lefva i fred med Norge.