Sjöfröken/Tredje sången
| ← Andra sången: Holmen |
|
Fjerde sången: Orakelswaret → |
TREDJE SÅNGEN
Mötet.
Jemt tiden undanfar. Det fordna slägte,
Som vaggat oss som barn på sina knän,
Och som med sagor gossens undran väckte,
Till största delen redan vandrat hän;
Och dessa få, som skröpliga och svaga,
På mörka evighetens brädd stå qvar,
Likt vrak på stranden, nästa våg skall draga
I djupet ned; jemt tiden undanfar!
Dock lefva ännu de, som minnas nog
När någon Högländsk chef lät hornet skalla,
Att ifrån berg och dal, från slätt och skog,
Den trogna Clanen kring sig sammankalla,
Hur hvarje man till slägtens fana sprang
Så snart den kända ton i örat klang
Och brända korset (1)omkring nejden fördes,
Ett irrsken likt, och larmsignalen hördes.
2.
Re'n klädde dagens förebud
Den blå Catrine i purpurskrud;
Nyss milda vestans sakta flägt,
Kysst vattnets yta, skogen väckt:
Och träden slogo straxt sin drill,
Och sjön som blygsam mö spratt till,
Dock bergets skugga på dess sköt
Ej bröts, ej heller hvila njöt,
Men låg der dallrande och klar,
Som hoppet målar framtidsdar.
Den hvita neckros reste opp
Mot soln sin blanka silfverkopp,
På betet himlen fört sin kalf,
Som än af daggens kyla skalf;
Från bergens sidor dimman smög;
I ullig himmel lärkan flög
Och sände ned sin glada sång;
Men trast och klädra på en gång
Godmorgon sjöngo åt hvarann,
Liksom de varit fru och man;
Och dufvan uti skuggrik dal
Ömt kuttrade sitt kärlekstal.
3.
Men kärlekstal gaf ingen tröst
Åt Rodriks qvalbetryckta bröst.
Han häftigt gick på holmens strand
Med tunga svärdet i sin hand
Och såg på soln med ilsken blick,
När öfver bergets topp hon gick.
Hans tjenare bakom en sten,
En plägsed förberedde re'n
Af stor betydelse och vigt,
Ty enligt gammal sagas digt,
Den borde följas hvarje gång,
Det brända kors gick ut på språng.
Hans folk förskräckt vid stenen låg
Hvar gång han vresigt på dem såg.
Ty sådan eldblick örnen ger
Då han från fjellet seglat ner,
Och, liksom hängande i skyn,
Nedsänder ifrån himlabryn
På sjön sin skugga, svart och stor,
Som tystar lundens sångarchor.
4.
Man reste upp ett bål af En
Ihop med rönnens torra gren,
Med spillror af en ek betäckt,
Dem åskan ut ur stammen bräckt.
Vid bålet, klädd i kåpa grå,
Sågs Eremiten Brian stå;
Hans dystra anlete och blick
Ett mer förtvifladt uttryck fick
Af borstlikt skägg och tofvigt hår;
Hans nakna armar, ben och lår,
Med djupa ärr beviste nog
Hur hårdt han sig med gisseln slog.
Det krig som förestod hans slägt,
Ur dvalan vilda munken väckt (2)
Och nu han kom från Harrows fjell,
Der han i öknen byggt sin cell;
Han såg ej ut som kristen prest,
Men som Druiden, grafvens gäst,
Hvars hårda själ och öga tål,
Att menskooffer se på bål.
Det sades ock, att hedna rön
Han blandade med kristen bön
I de besvärjelser han röt,
Och att den sanna läran göt
En högre styrka i den kraft,
Som hednisk trolldom alltid haft.
Hans förbön ingen sökte få;
Till cellen ingen ville gå.
Om jägarn i dess granskap kom
Han snart från spåret vände om;
Men irrade en bonde dit
Och mötte fjällets eremit,
Han bad, och korsets tecken slog,
Ty rädslan andaktsskepnad tog.
5.
Om Brians födsel gick det tal, (3)
Att då hans mor i enslig dal
Dref bygdens får i vall en natt,
Hon på en gammal valplats satt,
Beströdd med slagna hjeltars ben,
Till namnet glömda längesen.
Det kunde harm och ängslan ge
Att krigarns kall så hånadt se!
Ty trampgräs fjettrade den hand,
Som förr ej tålte några band;
Och detta hvälfda ben, som slöt
Ett modigt hjerta i sitt sköt,
Var nu den skygga fåglens bo,
Som kläckte sina ägg i ro;
På denna fot, förr vig och snar,
Sin fradga snigeln lemnat qvar;
Och generalens hufvudskål,
I stället för en hjelm af stål
Och fjäderbuske, nu befanns
Beprydd med ljungens vilda krans. —
Här flickan satt, i manteln höjd;
Hon här, af ingen menska följd,
Ej någon jägare såg till,
Och ingen herde dit for vill —
Alice från denna natten dock
Ej jungfruband knöt i sin lock, (4)
Hon qval och ängslan aldrig slapp
Och flickans gördel blef för knapp;
Till kyrkan hon ej mera kom,
Sin olycksnatt ej talte om,
Men ansåg tystnad som en pligt,
Och dog i barnsnöd, utan bigt.
6.
Beständigt Brian var, som ung,
Till sinnet underlig och tung.
Han deltog ej i gossars lek
Och deras vänskap undanvek,
Men skymf och stickord tyst fördrog
Af den, som åt hans härkomst log.
Han kunde hela nätter gå
Och jemra sig i mörkret blå;
Snart gossen, till förståndet rörd,
Blindt trodde sagan om sin börd
Och sökte fadrens spökgestalt,
I luftsken, dimma, öfverallt.
För honom uppläts klostrets dörr,
Men munken vurmig blef som förr;
Han läste mången diger bok,
Och lärd han blef, men icke klok;
Han tycktes blott bli mer besatt
Af tidehvarfvets lärdomsskatt,
Ty bland studier föll hans val
På spådom, svartkonst och cabal,
Tills han, med hjernan feberbränd;
Och hvarje nerftråd öfverspänd,
Och själn af mystisk fasa tärd,
Blef skygg för samhällslifvets verld,
Och sig från menskor undandrog
Längst bort i Harrows vilda skog.
7.
Här fick han syner om hvarann,
Som af ett spökbarn väntas kan.
Han satt vid svarta klyftans fot
Som vilda forsen slog emot,
Tills han i yran Necken såg
Stå upp ur grön och skummig våg;
Och töcknet skepnad fick med hast,
Af ryslig hexa eller gast.
I midnatsstormens tjut och vrål
Han hörde andars tungomål;
Och der en slagtning skulle stå
Såg han förut de döda gå. (5)
Så villan utaf griller närd,
Sig skapade en kropplös verld,
Dock gömdes än i siarns själ
En känsla för hans likars väl.
Alice (hans enda slägtskapsrätt)
Härstammade från Alpines ätt,
Och nu han i profetisk dröm
Hört Benshies (6) klagoröst så öm.
Han äfven hört en ryttartropp
Vid midnatt rida i galopp,
På fjellet upp och ned igen,
Der ingen dödlig ridit än. (7)
En åskvigg tallens krona knäckt
Hvad olycksbud för Alpines slägt!
Straxt han omgjordade sin länd
Och gick att göra faran känd,
Och stod vid bålet nu, beredd
Till godt och ondt, som han blef bedd.
8.
Allt redo var: en vördig bock,
En hjordens ättfar, på en stock
Nu lades, vid det tända bål,
Och stacks af Rodriks blanka stål.
Det stackars offret tåligt såg
Sitt lif och blod, i högröd våg,
På lefradt skägg utgjutas grymt,
Tills dödens mörker ögat skymt.
Den dystre prest emedlertid
Tog fram ett alnslångt kors af Id,
Af samma träd som Alpines graf
I många år sin skugga gaf,
På Nunnön,(8) och vid vestans flägt
Till evig ro söft Rodriks slägt.
Hemsk tystnad rådde uppö ön
Då Brian mumlade en bön,
Men snart besvärjarns blick blef vild
Då ha med krigets sinnebild
Mot himlen sträckt, till ordet tog
Och allas ögon till sig drog:
9.
“Ve, öfver den, som icke går
Till strids, så snart han skåda får
En gren af grafvens Id, som står
På Alpines stoft; der daggens tår
Plär sorgen uttryck ge!
Han skall, till straff för bruten tro,
I lifvet njuta ingen ro,
Och ej hans ben bland fädrens bo,
Men kastas uppå ödslig mo,
Till vandrarns spott och spe!”
Han teg, men hvar och en vasall,
Som samlat sig kring Rodriks tall,
Med svärdet hårdt, slog knall på knall
Mot sköldens skrällande metall
Då tyst han hördes be.
Men liksom böljan, hvilken flöt
Mer lugnt i hafvets djupa sköt,
Mot stranden vildt och våldsamt bröt,
Så hvarje stämma häftigt röt:
“Ve den förrädarn, ve!”
Anbergets eko häråt log,
Ur klyftan vargen muntert drog,
Och örnen gladt med vingen slog,
Ty båda kände kriget nog.
10.
Snart tystnade det vilda skri
Och hemskt blef munkens signeri,
Med låga utrop, ve och ack!
Då han i brasan korset stack.
De ord, som tydligt då och då,
Man kunde höra och förstå,
Visst tycktes likna böneljud,
Men äfven hädelser mot Gud;
Sist skrek han, höjande sin hand,
Med lilla korset fullt i brand:
“Ve den, som detta tecknet ser
Och ej till strids sig straxt beger!
Ty så hans hus skall brinna ner,
Som detta kors jag visar er
Med vördnad att bese!
Den lågan lyse upp vår trakt,
Till prof på Clanens hämd och makt,
Förrädarns namn skall vara sagdt
Af barn och qvinnor med förakt;
Gud vill att så skall ske!”
Straxt hördes qvinnors tjut och gnäll
(Likt ugglans rop en vinterqväll
Som ofärd spår vid bondens tjäll)
Ihop med barnens röst så gäll
Och alla skreko de:
“Hans hus skall bli en hög af glöd,
Vi svärja honom skymf och död,
Och den, som honom räcker bröd,
Som tröstar, hjelper i hans nöd,
Förbannelse och ve!”
Det skriket svarte eko på
Djupt, djupt i skogens trollpacksvrå,
Der gamla, murkna björkar stå
På mossbelupna hällar grå.
11.
När åter allt blef tyst och lugnt
Sågs Brian andas djupt och tungt;
Och ögat glödde som en brand
Då han skar tänder, knöt sin hand.
Han öfvertänkte värre bann
Och större straffdom för den man,
Som icke flög till Rodriks stöd,
Föraktande hvad tecknet bjöd.
Det gnistrande halfbrända kors
Han släckte uti blodets fors,
Men straxt han lyfte det igen
Och dundrade förbannelsen:
“Då detta kors går kring vår nejd
Med Rodriks kallelse till fejd,
Döft varde örat, som ej hör!
Den foten lam, som sig ej rör!
Det rädda hjertat vargens mat!
Det skygga ögat korpens frat!
Den fege brinne vid sin spis
Som detta usla torra ris!
Som detta blod släckt korsets glöd,
Släck så hans ljus, du mörksens död!
Ej honom, Gud! den nåd beskär
Som detta tecken innebär!”
Han teg och folkets båda kön,
Med Amen slöto prestens bön.
12.
Med häftig åtbörd, blicken vild
Tog Rodrik krigets sinnebild:
“Med detta kors, som Brian gjort”,
Han ropade: “spring Melis fort!
Vår mötesplats är Lanriks äng
Spring, Melis, fort, min trogne dräng!” —
Som dufvan flyr för hökens klor
På sjön en båt så hastigt for;
I förn stod Melis, oförskräckt,
Och folket rodde flinkt och käckt.
Med sådan fart flög båten fram,
Att hvarje vattenbläddra sam
I lustig dans på krusig våg,
Och ännu hel i vassen låg.
Då båten landet kom så när,
Som trenne famnar ungefär,
Från fören med ett dristigt hopp
På stranden sprang betjenten opp.
13.
Spring Melis, fort; ej rådjursskinn
Knöts på så hurtig fot som din (9).
Spring Melis fort, du aldrig haft,
Slikt skäl att nyttja all din kraft!
Mot branta kullen sänk din kropp!
Raskt rusa ned ifrån dess topp!
Gå fort och vigt på kärrets dy
Men lätt uppå det falska fly!
Flyg öfver bäcken som en hjort!
På heden spring som haren fort!
Djupt är väl svalget, stigen trång
Dock, rys ej för det djerfva språng!
Vid gommen tungan låder fast;
Dock källan fly förbi med hast!
Du krig och fara med dig bär
Och sjelfva dödens härold är.
Du ej förföljer sårad hind
Ej heller mö med rosenkind:
I kapp du icke löper nu,
Med raska ynglingar som du;
Men död och fasa för omkring
I Clanens bygd; spring, Melis, spring!
14.
I hvarje koja, hvarje by,
Dit tecknet kom, blef vapengny.
Från treflig dal, från ödslig skog,
Hvarenda man till mötet drog.
Ej Melis saktade sin takt;
Ty sen han tecknet höjt, och sagt:
“Vår samlingsplats är Lanriks äng!”
Så ilade han bort i fläng. —
Straxt fiskarn släppte not och ref,
Och smedens jern i härden blef.
Från sin till hälften skurna teg
Gick skördarn bort med tunga steg.
Förutan herde hjorden gick;
I fåran plogen stadna fick.
Och murarn sprang från slef och kalk,
Och jägarn slängde bort sin falk;
Ty hvarje Alpines ättlägg var
Straxt redo till sin Clans försvar. —
Så, kring det hela, vida land,
Gick larmet ned till Achrays strand.
Ack, vackra sjö, din enslighet
Blef störd af krigets ryslighet!
Omkring ditt lugna, djupa sköt,
Är bergs och lundars sömn så söt,
Att sjelfva lärkans röst för skär,
För högljudd tycks, för lugnet der.
15.
Spring, Melis, fort! Du redan rott
Snällt öfver sjön, och förrn du trott
Duncraggans hyddor för dig stå,
Och titta fram, likt stenar grå,
I denna vackra gröna lund:
Der får du hvila dig en stund,
Ty byens herre, din signal
Skall skaffa fort till nästa dal.
— Men hvad betyda dessa skrik?
Hvad ömklig låt och sorgmusik!…
En jägare lagt bågen ner,
En tapper krigsman slåss ej mer;
På jagt, i strid, hvem skall väl, så
Som han, vid Rodriks sida stå? —
Man dagen stängt från sorgens hus,
Men uti salen brunno ljus
Kring Duncan, liggande på bår,
Och på hans lik föll enkans tår;
Hans äldsta son med sorgsen blick,
På tå till hufvudgärden gick;
Hans yngsta son som mamma gör:
Han gråter; men vet ej hvarför.
En liksång qvinnor föra ut
Med högljudd klagan, gråt och tjut:
16.
Coronach(10).
Han är från oss försvunnen.
Som hopp och glädje väckte,
Och källan är förrunnen
Som bittra törsten släckte;
Men källan fylles åter
Af molnens rika flöden;
Men enkan fåfängt gråter,
Ty Duncans sömn, är döden.
Af åkermannen skördas
De ax, som äro mognast,
Och högst hans minne vördas
Som fyllde pligter trognast.
Och bort af nordanvinden
De vissna löfven fördes;
Men grön var denna linden
Då han af blixt förstördes. —
Du kloka råd i friden:
Du snälla fot i fara:
Du röda hand i striden:
Må lugn din hvila vara! —
Som daggen uppå häcken
Som bubblan uti brunnen
Som skummet uti bäcken
Du är från oss försvunnen!
17.
Se Stuma,[1] som förundrad står
Och ser sin herre lagd på bår;
Den hund, som vid hans horneklang,
Som blixten öfver heden sprang,
Nu reste borst, med trotsigt hot,
Liksom han hört en fremlings fot.
Det var ej sorgens tysta gång,
Men brådskans eller rädslans språng;
Af häpnad hvarje gäst stod stum,
Då i det starkt upplysta rum
Så varm och dammig Melis stod,
Höll fram sitt kors, bestänkt med blod,
Och ropade med röst så sträng:
“Vår mötesplats är Lanriks äng!”
18.
Som hufvudman för Duncans stam
Den unge Angus trädde fram;
Han mottog krigets hemska tolk,
Och spände fadrens svärd och dolk
Vid sidan. Nu han såg sin mor,
Hvars sorgsna blick kring rummet for.
I hennes öppna famn han flög,
En afskedskyss på kinden smög,
Och snyftande hon sad': “Min son!
Farväl! Farväl! Fort härifrån!”
Han hastigt såg på fadrens bår,
Från ögat slängde bort en tår,
Drog andan djupt, men oförskräckt
Med fjädrad mössa stod betäckt,
Och, fålen lik, som första gång
Får ila fritt i modigt språng,
Så öfver berg och dal och fors,
Han sprang med Rodriks brända kors.
Så länge enkan sonens steg
Än hörde, gret hon ej men teg;
Men då den man, som tecknet fört
Hon såg stå qvar med ögat rördt,
Hon sad': “Din frändes lopp är gjordt,
Han ärendet bordt skaffa fort!
Sen eken fallit, till försvar
Duncraggan blott en telning har,
Dock, då min son går i sitt kall,
Af Gud han säkert skyddas skall.
Men J, som på så mången färd
För Duncan dragit edra svärd,
För sonen skynden i gevär
Och lemnen barn och qvinnor här!”
Straxt vapenbrak och krigiskt tal,
Sig spridde uti svartklädd sal
Och ifrån väggen husets folk
Fort ryckte värja, sköld och dolk.
Ur enkans sorgsna öga gick
En klarnad, lifligare blick;
Liksom hon trott att härnadsskrik
Än kunnat väcka Duncans lik.
Men denna lånta styrka snart
Försvann vid nya tårars fart.
19.
I dalen Ire, på Ledis berg
Sågs korsets brand och röda färg:(11)
Ej någon hvila Angus tog,
Men spridde larm i dal och skog;
Den tår som dröjde på hans kind
Fick stelna uti fjellens vind. —
Snart nalkades han Teithens flod;
I dal'n, på andra sidan stod
Sankt Britas ensliga kapell,
På kullen under skyhögt fjell.
Långt bort var bron och strömmen strid,
Men kort och dyrbar var hans tid;
Fast forsen brusade och röt
Och ögat hisnande sig slöt,
Han ut från stranden sig begaf
Med svärdet till sin stödjestaf,
Och modigt sträfvade mot land
Med korset i sin högra hand.
Han halkade och skummet flög
Mot skyn, och strömmen mera hög,
Mer häftig, strök hans fot förbi;
Och, om han fallit deruti:
Farväl med Duncans äldsta son!
Han aldrig kommit derifrån! —
Men, liksom stadd i dödens kamp,
Han korset höll med feberkramp,
Tills han den andra stranden nått;
Då sprang han upp för kullen brådt.
20.
Uti kapellet denna dag
Församlat sig ett muntert lag:
Nyss knöts ett oupplösligt band
Då Norman[2] gaf Mari sin hand,
Och från den Göthiskt hvälfda port
Kom bröllopsskaran gladt och fort.
Mång ärbar hustru, stadig man,
Förtroligt gingo med hvarann;
Och ynglingar, för näsvist skämt
Af flickor bannade alltjemt,
Och barn, som yrt, med stoj och skrik
Förstörde piparnes musik,
Och så den unga, vackra brud,
Uti sin nya granna skrud,
Likt rosenknoppen daggbestänkt
Med kinden högröd, ögat sänkt.
Uti sin hand, som sedig mö,
Hon höll en näsduk, hvit som snö.
Med stolta steg och eldig blick
Vid hennes sida Norman gick;
Tyst brudens moder, huld och god
Bad dottren vara vid godt mod.
21.
Vid kyrkogårdsporten, store Gud!
Hvem möter dem? Hvad olycksbud!
Han flämtade af hastigt lopp
Och smutsig var från tå till topp;
Ifrån hans kläder vattnet föll,
Hans hand det brända korset höll,
Uti hans öga sorgen sam,
Sitt tal han hastigt förde fram:
“Vår mötesplats är Lanriks äng:
Spring Norman från din bröllopssäng.!”
Ack! Skall han byta denna hand
Nyss fäst vid hans med heligt band,
Mot korset, märkt med eld och blod!
Den sol, som nyss så vänligt stod
På fästet, och det unga par
Gaf hopp om ljufva, sälla dar:
Skall den, uppå sin halfva stråt,
Se brud och brudgum skiljas åt?
Ack grymma lott! Men Clanens väl,
Din pligt, och höfdingens befäl,
Ej tåla uppskof, om än kort;
Fort då åstad! Fort, Norman, bort!
22.
Han lade af sin bröllopsskrud,
Men blicken dröjde på hans brud,
Ifrån hvars öga smög en tår,
Som han, ty värr, ej torka får.
Han mer ej tordes se ditåt,
Men modigt flög på stridens stråt.
Och i sitt lopp ej såg sig om
Förr än till sjön Lubnaig han kom. —
Hvad den var plågsam, denna färd!
Af svikna hoppets marter tärd,
Kom han ihåg, hur gladt och ömt
Han trogen kärlekslön sig drömt.
Dock mildrades förtvifvlans gift
Af törsten för en stor bedrift
Och bergsbons fröjd, då han drar ut
Att rusa fram bland svärd och spjut,
Och pligten som på honom låg,
Och hopp, att efter lyckligt tåg,
Beprydd med ärr och frejdadt namn,
Få sluta bruden i sin famn. —
Raskt öfver stock och sten det bar
Som svalan öfver kullen far;
Och mod och kärlek på en gång
Sig gåfvo luft i denna sång:
23.
“På ljungen är min säng beskärd,
En sten får bli min hufvudgärd,
Min vaggsång klang af hårda svärd,
Långt från mitt hem och dig, Mari!
I morgon ärans bädd jag får:
Jag somnar af mitt banesår
Och värmes af din heta tår;
Men den ej väcker mig, Mari!
Ack, hvad du af vårt afsked led!
Hvad det uti mitt hjerta sved!
Jag törs ej tänka på din ed
Och hvad den låfvat mig, Mari!
Ej saknad får mitt hjerta nå,
När jag mot fienden skall gå,
Bör jag som sträckta bågen stå,
Och icke sörja dig, Mari!
Snart stundar kanske sorglig tid;
Dock, om jag stupar uti strid,
Din brudgum somna skall i frid,
Med tanken uppå dig, Mari!
Men återkommer jag en dag
Med seger, ifrån blodigt lag;
Den glada hämplings ljufva slag
Skall söfva dig och mig, Mari!”
24.
Ej fortare går ljungens sved,
Balqvidder, på din torra hed, (12)
Då lågan, såsom blixten snar,
I dina djupa dälder far
Och, glödande de kala berg,
Åt svarta sjön ger purpurfärg:
Nej, den så fort ej sprider sig
Som Rodriks kallelse till krig. —
Snart folket väcks af larmsignal
Uti den lugna, mörka dal,
Längs utåt Balvaigs sanka lopp
Till sjön der strömmen rinner opp.
Se'n vände Norman söder ut,
Och alla grepo sköld och spjut
Som till den hedren ägde rätt
Att räkna sig till Alpines ätt;
Ifrån den oerfarne pilt
Hvars svaga pil blott kråkblod spillt,
Till gubben, som med skröplig hand
Det tunga svärdet på sig band.
Hvar by, hvar gård, med krigiskt rop,
Straxt sände ut sin lilla hop.
De samlades som bäckar små
I dalen, till en väldig å,
Som, vexande i styrka, snart
Flöt fram med större larm och fart,
Tills hvarje man vid mötet stod,
Med fulla vapen, dristigt mod.
Och Clanen var hans enda band,
Hans högsta ed hans höfdings hand (13)
De enda lagen Rodriks bud,
I trots af menniskor och Gud.
25.
På förmiddagen Rodrik Dhu
Gått kring det stora berg Venue,
Och spejare åt Menteith sändt,
Som alla lyckligt återvändt.
Af Grahams och af Bruces ätt
Blott märktes fredligt tänkesätt;
I Rednock man ej krigsfolk sport;
Baner ej synts på Cardros port;
På Duchrays torn ej elden brann;
Kort sagdt: man allting fredligt fann.
Men hvarför smög sig Rodrik då,
I stället att till mötet gå,
Så varsamt kring den vestra kant
Och dröjde qvar på bergets brant?
Jo, uti bergets sköte var
En dyrbar skatt än i förvar;
Ty Douglas, enligt sitt förslag,
Från holmen flyttat samma dag,
Och i en berggång, mörk och krökt,
En fristad i den kula sökt, (14)
Som uppå Celtiskt tungomål
Besjöngs som “vilda mannens hål”,
Men Sachsarn sedermera gaf
Det bättre namnet “trollets graf”.
26.
Den boningen var vild och ful
Liksom det värsta röfvarskjul,
Och svalget gapade så stort,
Så svart, som någon afgrundsport.
Uti en remna, djup och vid,
Ett jordskalf i urminnes tid
Vräkt hällar ned från bergets topp,
Som, hejdade uti sitt lopp,
Här oordentligt staplat sig
Och bildat grottans hvälfda stig. —
Beskuggad utaf ek och björk
Var platsen middagstiden mörk,
Så framt ej med ett hastigt sken
En stråle smög sig på en sten;
Men kort, som då profetens blick
Den djupa framtid skymta fick.
Här hördes aldrig larm och sorl
Blott då och då en källas porl,
Och när på insjön stormen bröt
En hålig stämma uppåt tjöt,
Som talade om vågens strid
Med klippan, sedan evig tid.
På branten stodo stenar grå
Som tycktes just på fallet stå.
Här ville vargen sjelf ej bo
Hit aldrig flyktat någon lo;
Dock Douglas dit med Elin gått
Att gömma sig — en sorglig lott!
Ej bondfolk såg åt denna trakt,
Af fruktan för de spökens makt,
Som sades ifrån alla håll
Här möta bockmän,[3] gastar, troll,
Och förde dem på villostig
Som nära kulan vågat sig.
27.
Re'n qvälln med långa skuggor låg
På sjön Catrines helt lugna våg,
Då Rodrik Dhu, med några män,
Gick uppåt höjderna igen.
Och genom passet sig begaf
Som ligger öfver trollets graf. (15)
Hans tjenare gått ned till strand
Att skjuta slupen ut från land,
Ty öfver sjön han måste gå
För att till Achraypassen nå
Och sedan stöta till sin tropp,
Som sjelf han borde ställa opp.
Dock dröjde han i skogens bryn
Bakom sitt folk: hvad ovan syn! —
En page, som Riddarns värja bar (16)
Till slut hans enda följe var.
De andra gingo jemnt sitt stråt
Och stodo snart vid Rodriks båt.
Det var en verklig ögonfröjd,
Att se dem ifrån nästa höjd;
Ty hvarje krigare der stod
Var vald för styrka, växt och mod,
Ur hela Alpines stora slägt.
Det syntes ock på deras drägt,
På deras stolta steg och skick
Och deras krigiskt djerfva blick.
En sådan skara, fri och vild,
Var sjelfva landets sinnebild.
28.
Men Rodrik, som än dröjde qvar,
På stället liksom fjettrad var,
Just der, som stigen krökte af
Till Elins boning: trollets graf.
Han samma morgon, i sin harm,
Dyrt svurit, att med krigets larm
På kärleksqvalet göra slut
Och jaga Elins minne ut.
Dock strömmar dämmas ej med sand,
Ej fjettras eld med linneband;
Men ännu svårare det är
Att kufva kärlekens begär;
Och Rodrik nu på berget satt,
Som draken vid förborgad skatt.
Visst nekade hans stolta själ
Ett muntligt afsked; men likväl
Det vore kanske någon tröst
Att höra Elins ljufva röst,
Och innom sig han hemligt svor
På vinden, som bland löfven for.
Men tyst! Hvad ton hans öra rör!
Han gamle Skaldens harpa hör,
Som stäms i hög och långsam gång,
Liksom till någon andlig sång;
Och denna röst… han säkert tror
Är Elins, eller Englars chor.
29.
Hymn.
Ave Maria! Jungfrun mild!
En jungfrus bön tag nådigt opp! —
Djupt ned i klyftan, mörk och vild;
Din glans ger de betryckta hopp.
Här, under hårda ödens rön,
Jag sofver tryggt, om skydd du ger.
Hör, jungfrun mild, en jungfrus bön!
Ack moder, hör ett barn som ber!
Ave Maria!
Ave Maria! Jungfru ren!
För mig i jordens sköte flydd,
Till ejderdun förvandlas sten,
Om du förlänar ditt beskydd.
Den kalla kulans luft blir skön
Och ljuf som våren, då du ler!
Hör jungfru ren, en jungfrus bön!
Ack moder, hör ett barn som ber!
Ave Maria!
Ave Maria! Hulda mor!
De leda troll som vistats här
Ej kunna trifvas der du bor,
Och nalkas ej, om du är när.
Med ditt beskydd din godhet krön!
Vi tåligt lida hvad oss sker,
Hör, jungfru huld, en jungfrus bön!
Ack moder, hör ett barn som ber!
Ave Maria!
30.
Musiken tystnat; men ännu
Orörligt stel, stod Rodrik Dhu,
Med vilda ögon, kind i brand,
Till dess hans page, med tveksam hand,
Tyst pekat, efter väntan lång,
På solen i sin nedergång.
Då slog han manteln kring sitt bröst
Och sade långsamt: “denna röst
För sista gång mitt öra nått!”
Den tanken grufligt var, och brådt
Han nedåt gick den branta stig
Och tyst i båten vräkte sig.
Straxt öfver sjön han for med fart
Och landade i bugten snart.
Se'n österut han hastigt gick
Och kom med dagens sista blick
Till Lanriks höjd, och nedanför,
på ängen, Clanens sorl han hör.
31.
Af folket några gingo kring
Och andra satt sig ned i ring,
De fleste efter gammal sed
I sina mantlar lagt sig ned,
Och syntes ej, ty Högländsk plaid
Knappt skiljas kan, från ljungens bädd.
Men här och der ett svärd stack ut,
Och blanka udden af ett spjut
Emellan ljungens qvistar satt,
Som lysmask uti höstlig natt.
Men när man uti skymningen
Sin höfdings örnplym känt igen,
Då höjdes rop af lust och fröjd
Som flögo uppåt skog och höjd.
Se'n trenne hurra berg och dal
Tre gånger gåfvo svar på tal;
Sist ljudet dog på fjärran hed
Och allt i tystnad sänktes ned.
- ↑ Trogen, ett hundnamn.
- ↑ Namnet Norman är här personligt och bör ej förblandas med de skarors nationalnamn, hvilka först eröfrade en del af Frankrike och sedermera hela England.
Öfversättaren har på detta, och flera andra ställen, uteslutit några lokal- och slägtnamn, hvilka för Engelska läsare kunna hafva något interesse, men för Svenskar äro likgiltiga. Dessa namns svåra uttal; deras från vårt språkbruk merendels afvikande accentuation, och olämpligheten att använda dem som rimslut, då vokalerna i moderspråket stundom hafva ett helt annat ljud än i vårt, skulle ofta göra dem till verkliga barbarismer i en Svensk öfversättning
Öfversättaren. - ↑ “Urisk” eller Högländska satyrer.