Sjöfröken/Andra sången
| ← Första sången: Jagten |
|
Tredje sången: Mötet → |
ANDRA SÅNGEN
Holmen.
Sin svarta vinge trasten redan ryktat.
Och hämplingen stämt upp sin morgonsång;
Naturens barn, se'n mörkrets skuggor flyktat
Med nyfödd dag nyfödas än en gång; —
Då lilla båten nedåt viken skrider
Att sakta vagga främlingen i land
Och friska morgonen sin anda sprider
Till Skalden Allanbane på holmens strand (1)
Ljuft gråhårsmannens sång till harpan klingar
Och sväfvar öfver sjön på vindens vingar.
2.
Sång.
Så hastigt roddarn från sin år
Ej skakar vågens skum;
Så hastigt kölens krökta får
Ej jemnar sig och återgår
Till lugnets förra rum;
Som menniskan i nöjets famn
Förglömmer fordna vänners namn.
Så ror du främling öfver sjön
Och glömmer snart den lilla ön!
Till Hofs du vinne ära, makt
Och högt befäl i krig;
God falk och hund och häst för jagt;
Der skönheten i all sin prakt
Ser och belönar dig!
Varm kärlek vare dig beskärd
Och trogen vänskap, lyckligt svärd!
Men hos din trogna vän och mö
Erinra dig vår lilla ö!
3.
Och om i Högländsk drägt du ser
En hemsjuk vandringsman,
Som i din bygd ej trifves mer
Och trött till norden sig beger,
Så lindra, hvad du kan,
Hans trånad, lidande och nöd;
Med honom gästfritt bryt ditt bröd
Och kom ihåg de vänskapsrön,
Du njutit på den lilla ön!
Sist, om med vidrig vind du far
På lifvets falska haf:
Om ogunst, brist, till lön du har,
Fast redlig, klok och käck du var,
Och lyckan går i qvaf;
Så slösa ej en suck, en tår
På tacklöst Hof der falskhet rår,
Men skynda hit att lefva, dö,
Bland trogna vänner på vår ö!“
4.
På vågen ljudet bortdog just
Som båten nått den sökta kust;
Men innan Riddarn hemåt gick
Han kastade en trånfull blick
Åt lilla ön, der han förnam
Den gamle Bard, stödd mot en stam,
Så vissnad, torr och grå som han.
Der satt den vördnadsvärde man,
Så tankfull, öfver harpan böjd,
Med blicken emot himlen höjd,
Liksom han lyssnat uppå ljud
Och uppenbarelser från Gud;
Och handen låg på strängen sträckt
Liksom han väntat andens flägt.
Så stilla, som ej minsta vind
Fått lyfta håret från hans kind;
Så stilla som han nått sin död
Vid sista tonen harpan ljöd.
5.
Men Elin bredvid honom tog
Sin plats på mossig sten, och log. —
Log hon åt ankbond', rak och grann,
Som stolt sin flotta förde an? …
Månn åt sin hund, som skällde på
Det rof han icke kunde nå? …
Säg mig om någon flicka vet
Hvarföre kinden blef så het? …
Förlåt, o trofasthet, förlåt!
Men kanske jungfrun log deråt
Att hon såg Riddarn långsamt gå
Se'n vända om och tveksam stå.
Dock, väna mör, förrän J krig
Förklaren Elin, visen mig
En flicka, som ej gerna ser
Den hyllning man dess skönhet ger!
6.
Väl tycktes, då han dröjde qvar,
Att han af Elin omärkt var;
Men nu, då slutligen han gick,
Gaf hon en vänlig afskedsnick;
Och Riddarn sedan ofta sagt
Att skönsta Dam i högsta prakt,
Som honom räckt i riddarspel
Det pris, som fallit på hans del,
Ej väckt de känslor i hans själ,
Som detta blygsamma farväl. —
Han började nu hemåt gå
Med sina svarta hundar två
Och säker ledsvän jemte sig,
Som skulle visa rigtig stig.
Men Elin medvetslöst dock än
Med ögat följde främlingen
Tills han försvann; då ljöd en röst
Från väktaren i hennes bröst:
“Fy, flicka, hvad du fåfäng är!
Din Malcolm skulle ej så der
Hört på det söderländska tal,
Ej heller följt, på berg, i dal,
Med ögat, annan flickas gång.” —
”Stäm upp, O Allanbane din sång!”
Hon sade högt, din pligt ej glöm!
Men vakna ur din dystra dröm;
Och väck din harpas toner! Se
Jag vill dig ädelt ämne ge
Som passar väl i borg och hof;
Så sjung till ätten Grahams lof!”(2)
Knappt detta ord från munden flög
Förr'n rodnad öfver kinden smög,
Ty Malcolm Graham, skön och ung,
I skämt och strid var ättens kung.
7.
Den gamle Bard sin harpa tog
Och trenne gånger på den slog
En välkänd krigssångs förebud;
Men trenne gånger dessa ljud
I sorgetoner tycktes dö.
”Du fåfängt ber mig, ädla mö!"
Han utbrast med ett sorgligt rop
Och knäppte vissna händer hop.
”Jag aldrig vägrat lyda dig
Men nu du fåfängt manar mig,
Ty Han är starkare än jag,
Som röst och harpa stämt i dag,
I glädtig takt jag strängen rör
Men dystra qväden blott jag hör;
Min sång om ärans, segrens palm
Förvandlas till begrafningspsalm.
O! Måtte denna aning blott
Förkunna harpolekarns lott!
Och om min harpa har den makt
Som fädren och Sankt Modan sagt, (3)
Att ägarns timma förespå;
Till mig blott döden komma må!”
8.
”Men ack, min fröken, harpan slog,
Just så den qväll er moder dog;
Och med den samma hemska ton
Hon störde hela högtidsron,
Då jag i Bothwells riddarhof
Bordt sjunga edra fäders lof
Och äfventyr i fred och krig;
Men harpans toner sveko mig.
Det hände förrän Douglas ätt
Fördrefs på detta grymma sätt
Från hus och hem och fosterbygd,
Ett rof för fattigdom och blygd (4)
Ack, om än värre olycksfall
Min stackars herre träffa skall!
Om dessa dystra, hemska ljud
För Elin äro olycksbud!
Ej någon Skald må mera, då,
Till sorg och fröjd min harpa slå!
Ty se'n hon klingat sista gång
Till gamla Bardens afskedssång,
Jag skall dess spillror kring mig strö
Och sjelf mig lägga ned att dö!”
9.
“Min gamle vän!” sa'd hon, ”låt bli
Slikt fåfängt, grundlöst grubbleri!
Hvartenda stycke du ju kan
Som flöjt och harpa slagit an,
I Lågländsk dal, i Högländsk vrå,
Från Tweed till Spey: hvad under då,
Om någon ton, af minnets band
Ej redigt fäst, står främst ibland
Och griftesång med sång om krig
Emot din vilja blandar sig?…
Till sorglig aning fins ej skäl,
Vi här bo tryggt och trifvas väl;
Min far, af egna dygder rik,
I med och motgång är sig lik,
Han tycks ej sakna höghet, prakt,
Ej flyktad rikedom och makt,
Och stolt han trotsar ödets hot,
Som eken vinden står emot.
Väl stormen löfvet härjat har,
Men stammen, lika frisk, är qvar.
För mig” (hon små blå klockor bröt
I gräset, och en krans sig knöt)
Ӏr denna blomma, frisk och vild,
Den tjenligaste sinnebild.
Hon dricker himlens dagg och regn
Så väl som rosen, hvilken hägn
I sjelfva kungens trädgård får;
Och när hon fästes i mitt hår
Poeten svärja blir, att han
Än aldrig krona sett så grann.”
Nu leende, med snöhvit hand,
Hon kransen på sin hjessa band.
10.
Af flickans glädtighet och skämt
Blef gubbens lynne bättre stämdt.
Så Eremiterne vi se
På taflor skåda Englarne,
Som sändas till vår jemmerdal
Att lindra menskors samvetsqval.
Hans blick så äfven fästad var
På Elin, då han gaf till svar:
”Ack, goda flicka, du ej vet
Hvad rang och ärftlig värdighet
Som du förlorat! O, att jag
Fick lefva upp den glada dag
Då du, till hofvet återförd
Och firad enligt med din börd,
Bland sköna damer är förnämst
På alla baler dansar främst!
Då, alla ömma suckars mål
Hvart enda ögas föremål,
Skall röda hjertat[1] ämne bli
För alla Skalders rimmeri.
11.
”Du drömmer ljufligt”, inföll hon,
Med hemlig suck, men glädtig ton.
”Dock tycker jag om denna häll
Mer än sidenstol och pell,
Och hoppar mera gladt och lätt
I högländsk dans än Hof-menuett;
Och heldre hör jag, dagen lång,
På dig, än kunga-skalders sång.
Du talte, smickrande poet,
Om ömma suckar, men du vet
Att Rodrik Dhu, så grym och käck
Ett föremål för Sachsers skräck
Och Clanen Alpines lof och pris
Och Lomonds dalars plågoris;
Nog skjuter opp, mig till behag,
Ett röfvarströftåg — på en dag.”
12.
Den gamles munterhet försvann:
”Du bättre ämne välja kan
För narri; ty än ingen nämnt
Den svarte Rodriks namn på skämt.
I kungens borg, (jag mins det väl)
En riddare han stack ihjel (5)
Och mördarn gick, med blodig dolk,
Sin väg, bland Hofvets häpna folk.
Se'n, fastän fridlös, han sitt land,
Försvarat käckt, med svärd i hand.
Hvem eljest vågat — (ve den stund
Så rysligt ord går af min mund).
Att hysa Douglas som han gjort?
Din fader, jagad som en hjort (6)
Af Kung och Pairer biltog dömd,
Ack, röfvarn blott törs hålla gömd!
Men Elin, du är ung och skön,
Din hand han väntar sig som lön;
Snart får han Påfvens tillståndsbref,
Ty längesen till Rom han skref [2])
Det är väl sannt, han ännu har
Stor aktning för din ädle far,
Och dig så högt han håller af,
Att han, i allt din viljas slaf,
Nu låter leda sig i band
Af Elins älskansvärda hand;
Men skämta ej, var ej för trygg!
Din hand är på ett lejons rygg”.
13.
”Skald!” svarte hon och fadrens själ
I ögat lyste, ”jag vet väl
Hvad jag är skyldig Rodriks slägt.
Fru Margareta omsorg sträckt
Till systerdottern, som en mor,
Allt se'n jag hit till landet for.
I ännu heligare skuld
Jag står hos sonen; gods och guld
Ej kunna gälda det försvar
Han gaf min fågelfrie far.
Min tacksamhet ej skall förgå
Och Rodrik gerna fordra må
Mitt blod, mitt lif; men ej min tro —
Förr ville Elin Douglas bo
I fattigdomens lägsta tjäll;
För nunna bli i klostrets cell;
Förr irra kring på utländsk jord
Der aldrig taltes Skottlänskt ord
Och uti uselhet och nöd
Af hårda likar tigga bröd,
Än gifva handen åt en man
Som hon omöjligt älska kan.
14.
Hvi skakar du ditt hufvud så?
Hvad vill din blick mig förebrå?…
Att han är käck, jag medge skall
Men tygellös som forsens svall;
Och ädel när ej hämdens röst
Tändt hatets eldbrand i hans bröst.
Till väns och anförvants försvar
Han redobogen svärdet drar;
Mem deremot han icke vet
Att visa ovän skonsamhet.
Emot sin Clan han gifmild är,
Men gåfvan folket haft besvär,
Att röfva uti grannars land
Och släpat hem med slafvisk hand
Från någon askhop, släckt med blod,
Der förr en treflig bondby stod.
Jag ärar den oss värn har gett,
Men se'n hans hand jag blodig sett,
Ännu helt rykande och röd
Af bönder som en hastig död
I sömnen funnit, kan jag ej
Den handen ta i min — hu — nej!
Hans dygder vildt upplysa blott
De vederstyggligaste brott,
Liksom när blixtens ljusa får'
Hemskt öfver midnattshimlen går.
Då jag var barn hans mörka plaid [3])
Och svarta plym, mig gjorde rädd,
Som vuxen flicka jag ej tål
Att han sig visar stolt och bål.
Men Rodriks frieri, så framt
Du derom talat allvarsamt,
Min oro, eller (om min slägt
Det ordet kände) fruktan väckt.
Vi byta ämne, det är bäst;
Säg hvad du tyckte om vår gäst?
15.
“Hvad skall jag tycka? Illa nog
Att han till våra nejder drog!
Det svärd, som mig en gammal Skald
Sagt vara smidt åt Archimbald, (7)
Med dvergakonst i fordna dar
Ej af sig sjelf ur slidan far
Så framt ej fiende är när. (8)
Om han som spejare var här
Från hofvet: hvilken våda må
Din far då icke förestå?
Och denna Ö han kanske sport
Är Clanens sista tillflyktsort. —
Om ej spion, i alla fall
Hvad tror du Rodrik säga skall?
Som han så svartsjuk ingen fins —
Nej, Elin, skratta ej! Du mins,
Hur han förlidne pingst blef vred
Då Malcolm enligt landets sed,
Dig artigt förde fram till dans
Och räckte dig en blomsterkrans;
Vet, fast din fader stiftat frid,
Så andas Rodrik hämd och strid!
Men tyst! Hvad är det, som jag hör?
Ej någon väderpust sig rör,
På sjön jag ingen ser till,
Ej aspens löf slå minsta drill
Och ängulln nickar ej; likväl,
Jag ville svärja på min själ
Att något ljud — tyst! långt ifrån
Hörs krigsmusikens vilda dån!…
16.
Längst bort, uppå den klara våg
Man fyra mörka prickar såg,
Men småningom blef hvarje prick
En båt för Allans vanda blick,
Och styrde från ett sund i sjön
Med dristig rodd åt lilla ön.
De kommo närmare, och re'n
I solen Rodriks fana sken,
Med Riddarns sköldemärke prydd:
En lummig tall, med silke sydd,
Nu sågos blänka yxor. spjut,
Och mantlar brokigt pösa ut,
Och plymer hvifta stolt på sned,
Och mössor nicka upp och ned,
Då roddarn raskt sin åra drog
Och skummet högt ur vattnet slog.
I fören spelmän sågos stå,
Och långa band, till färgen blå,
Från deras pipor sänkte sig,
Att sopa båtens våta stig.
17.
Så lilla flottan kom med fart
Och krigsmusiken hördes klart (9).
Först ljudet liksom sakta samm
Förmildradt öfver vågen fram
Och dröjande vid näs och skär
De sträfva läten gömde der.
Se'n hördes högre toners svall
Liksom då krigsfolk samlas skall
Och bud går kring den hela nejd
Att kalla Clan Alpine till fejd.
Det stycket ljöd i hastigt lopp
Som då en krigshär ställes opp
Och folket vid en larmsignal,
Sig skyndar öfver berg och dal.
Nu speltes glädtig ton igen
Uttryckande framryckningen,
Och derpå nära handgemäng
Samt härmadt ljud af strid, så sträng
Med blandadt härskri, rop och skrål,
Och svärdet klang mot sköldens stål;
Och trummors larm, trumpeters skräll,
Kavalleriets traf så snäll,
De slagnas flykt och nederlag
Och sist triumf för vunnet slag…
Allt af musiken fördes ut;
Och segersången blef till slut
En klagosång för dem som dödt
Och uppåt ärans bana blödt.
18.
Musiken slöts; i bergens skog
Dess sista genljud liksom dog,
Men hundra Clansmän på en gång
Nu höjde Chefens hederssång,
Och hvarje roddare slog takt
Med årorna af allan makt.
Som vinterstorm bland nakna trän
Så dånade det vilda skrän,
I början choren blott hann fram:
”För Rodrik Dhu af Alpines stam”
Men sedan på än närmre håll,
Klart hördes sångens innehåll:
19.
Roddarsång.
Lefve vår höfding; På segrarnes bana
Långt han oss fört och sitt rykte han sträckt.
Länge må tallen, som pryder vår fana,
Frodas, att skydda och pryda vår slägt!
Gif himmel, regn och kraft!
Gif jord, ny must och saft!
Nyfödda grenar då skjuter hon fram.
Då skall hvar högländsk dal
Genljuda af vårt tal:
Hurra för Rodrik Dhu af Alpines stam! (10)
Tallen om våren behöfver ej knoppas,
Ty den om vintern ej nånsin är bar;
Clanen är trygg i dess skydd, som vi hoppas,
När vi se stormslitna eken stå bar.
Han trotsar vinterns hot
I klippan står hans rot
Aldrig dess krona skall komma på skam.
Hör Mentheits slätt och dal
Genljuda af vårt tal:
Hurra för Rodrik Dhu af Alpines stam!
20.
Slättlandet för våra krigssånger bäfvat,
Dalarne ryka af blod och af brand,
Banochars män mot oss fåfängt ha sträfvat.
Slagne vid Lomond, de skyla dess strand.
Båd Sachsisk enka, mö
Sett man och fästman dö;
Likväl vi skonat de menlösa lam.
Lennox och Levens dal (11)
Med fruktan hört vårt tal:
Hurra för Rodrik Dhu af Alpines stam!
Svärjom Vasaller, åt Rodrik vår lydnad,
Fyllom med mandom vårt krigiska kall!
Måtte den ros som är bergholmens prydnad
Slingras ihop med den grönskande tall!
På det en telning må
Dem värdig båda två
I deras skugga frodigt skjuta fram
Då skall i Alpines sal
Högt ljuda detta tal:
Hurra för Rodrik Dhu af Alpines stam!
21.
Då fru Margret till sjön gick ned
Dess unga tärnor följde med
Och hviftade med hand och duk
Och stämde in af gammalt bruk
I roddarfolkets vilda chor;
Och fru Margret, som ömsint mor,
i allting uppmärksam och mån,
Som kunde fägna hennes son,
Till Elin ropade från strand:
“Din frände stiger snart i land;
Så trög än ingen Douglas fanns
Att räcka hjelten segrens krans;”
Och flickan lydde, fast hon gick
Med tunga steg och mulen blick;
Men nu, utöfver böljans sköt,
Ett valdthorns ljud ur fjerran flöt
”Ack Allanbane!” föll hennes tal,
”Jag hör min faders hornsignal,
Hjelp mig att ro den lilla bit
Så hemta vi din herre hit.”
S'en, som en solglänt lätt och vig,
Till jullen skyndade hon sig,
Och när till holmen Rodrik kom
Och efter Elin såg sig om,
Hon redan hunnit långt från ön
Och stod på andra sidan sjön.
22.
Vi menskor vissa känslor fått
I hvilka icke jordens blott,
Men äfven himlens anda rår:
Och om det fanns en mensklig tår,
Från lidelsernas drägg så fri
Att Englar speglat sig deri,
Så var det den, en fader göt
Uti en lydig dotters sköt.
En sådan helig droppe föll
Från Douglas öga, då han höll
Den hulda Elin i sin famn;
Fast han med skäl bar hjeltenamn,
Och flickan märkte icke alls
Då ömt hon hängde vid hans hals,
En yngling, artig, skön och god,
Som vördnadsfullt på afstånd stod,
Förrn han blef nämnd af hennes far,
Fast denne yngling Malcolm var.
23.
Hemskt Allans blick flög öfver sjön
Då Rodrik landade på ön.
Bedröfvad gamle Skalden stod
Och såg på härjarns öfvermod
Men bortströk sedan, fort och stumt;
Den tår, som gjorde ögat skumt.
Då lade Douglas, vänligt glad,
Sin hand på Malcolms arm och sad':
“Hvad tror du grämer, unge vän
Så djupt, den gamle tjenaren?
Jo vet, han minns den dag, då han
De många Skalder förde an
Som öfver Bothwells hvälfda port
Högt firade den bragd jag gjort,
Då det Normandiska standar
Man i triumf framför mig bar,
Som jag i blodig drabbning tog
När stolte Percys här jag slog,
Och tappre riddare ett tjog,
Sig slöto till mitt segertåg,
Och ingen ringare i makt
Än Rodrik der, i all sin prakt.
Dock Malcolm, jag försäkrar dig
Den ståten icke glädde mig,
Fast man mig räckte segrens palm
Och stämde upp mång helig psalm;
Fast Skalder sjöngo mitt beröm,
Mig söfvande i ärans dröm,
Och Lorder följde mina spår;
Ty denne gubbes tysta tår,
Och denna goda flickas gärd
Af barnslig kärlek, mer är värd,
Än allt det fjäs man slösat har
På mig, i fordna bättre dar.
Förlåt mitt skryt; men detta visst
Fullt väger upp allt hvad jag mist.
24.
Som rodnaden i rosens knopp
Af sommardaggen höjes opp
Sågs Elins kind i purpurprakt;
Ty Malcolm hört hvad Douglas sagt;
Men flickan böjde ned sig blyg,
Att fälla glädjens tår i smyg;
Och för att sansa sig en stund
Hon talade till falk och hund,
Och hunden lönte hennes smek
Med gnäll och hopp och glädtig lek,
Och falken yfdes, stolt och hög,
Då han på lilla handen flög.
Hon löste fågelns hufva opp
Och klappade hans mörka kropp,
Men fast han nu i frihet var,
Han dröjde ändå gerna qvar.
Ack! Då hon der, så huld och god
Som fabelns skogsgudinna stod,
Hvad under om en ömsint far
För hennes skönhet partisk var!
Och vi ej heller undra på
Om älskarn dömde likaså; —
Ty med hvar hemlig blick han smög
Till flickan, tjusta själen flög.
25.
Ung Malcolm, fastän smal och lång,
Var stark och stadig i sin gång.
Ett bälte, hvari satt en knif,
Höll manteln fast, kring spensligt lif;
En rundad vada omslöts tätt
Af rutig strumpa, snörd och nätt,
Och guldgult hår, i lockar små
Sig trängde omkring mössan blå.
Hans örnblick uppå fjällets snö
Såg ripan, och kring berg och sjö,
I ödslig skog, på villsam hed,
Han kände hvarje stig och led.
Den viga stenget fåfängt sprang
När Malcolms spända båge klang;
I språnget han ett rådjur nått
Fast det af fruktan vingar fått;
Och upp till berget Lomonds topp
Han ilade i ledigt lopp.
Så skön som kroppen var hans själ,
Den kände lifligt, tänkte väl;
Och förrn han Elin såg, ej fanns
Ett hjerta mera lätt än hans.
Det hoppade i bröstet, gladt,
Som fjäderbusken på hans hatt.
Dock en och ann förtrogen vän,
Som noga kände ynglingen,
Hans nit för sanning, dygd och rätt,
Hans hat till nedrigt handlingssätt,
Och Barder, hvilka någon gång
Sett ögats blixt vid sagosång,
I tysthet sade: när han når
Till mogenhet och mannaår,
Så blir hans rykte vida spordt
Och mer än Rodriks godt och stort.
26.
De stego nu i Elins båt
För att till holmen följas åt.
Då sade flickan: “Bästa far
Din jagt för långt dig alltid drar;
Så ifrigt du ej jaga bör
På sena natten. Och hvarför…?”
På hennes läppar frågan dog
Men var i ögat läslig nog.
”Mitt barn!” han svarte, ”jagten är
En bild af kriget, och mig kär.
Jag Malcolm träffade i går,
I Finlasdalens mörka snår.
Jag der var från min hemväg stängd;
Ty jägare, en gräslig mängd,
I skogen redo af och an;
Dock denne yngling, fastän han
Är Kungens myndling, oförskräckt
Mig hjelpsam hand i nöden räckt
Och frelsat mig på lönlig stig,
Då ryttarna förföljde mig.
Han äfventyrat gods och lif
Och Rodrik skall, trots gammalt kif,
Vist honom taga mot som gäst
För Douglas skull; se'n är det bäst
Att han på hemligaste sätt
Går till sitt hem, vid Endriks slätt.
27.
Herr Rodrik, som på stranden stod
Att möta dem, blef röd som blod
Då han såg Malcolm; dock i blick
Och åtbörd icke sig förgick
Mot gästfrihetens stränga lag. —
Den lugna, vackra sommardag
Med skämt och samtal man fördref,
Men middagstiden Rodrik blef
Af hemligt budskap störd, och snart
På riddarns uppsyn syntes klart,
Att onda tidningar han fått.
Han tankfull var, men fann ej godt
Att yppa grubblets föremål,
Förr'n efter slutadt aftonmål
Dä Douglas, Elin och hans mor
Och Malcolm, omkring brasan stor,
Sig samlat i förtrolig ring.
Förlägen såg han sig omkring,
Slog sedan dystra ögat ned,
I handen dolkens fäste vred,
Liksom han tvekat; men till slut
Sitt ämne så han förde ut:
28.
”Kort tal bäst passar denna tid,
Och konstladt språk jag vämjes vid.
Min frände, eller far — om jag,
Så Douglas kalla får i dag —
Min hulda mor, och Elin (hvi
Vänds ögat bort med bryderi?)
Och Graham, som jag väntar snart
Få se, Som ädel vederpart
Och kanske vän, då myndig man
Du blir, och sjelf din Clan för an:
J veten att på nedrigt sätt
Vår Kung for fram på låglandsslätt;(12)
Det Lorder kommo på god tro
Med falk och hund att jagtens ro
Med Kungen dela; men barbarn
Grymt snärde dem i blodigt garn.
Och andra, som vid harpors ljud
På sina slott till gästabud
Mottogo kungen och hans tropp,
I egna, portar hängdes opp.
Till oss högt ropar deras blod
Från Meggats äng och Tweedens flod;
Den nejd, der fordom skördar grott
Och flera tappra Claner bott
Är för hans får en betesmark.
Nu denne trolöse monark,
För samma ändamål är här
Fast jagt hans förevändning är.
Hvad öde oss kan förestå
Af andras medfart slutas må;
Än mer: i Finlasskogens trakt
Man sett dig, Douglas, stadd på jagt;
Och uti slik förlägenhet,
Säg mig det bästa råd du vet.”
29.
Då Rodrik detta talet höll
Hans mor i stum förundran föll,
Och Elin för sitt qvalda bröst
I fadrens öga sökte tröst.
Bestört och häpen Malcolm stod,
På kinden steg och sjönk hans blod;
Dock af hans blick man tydligt fann,
Hans fruktan blott gick Elin an.
Men Douglas förde fram sitt råd
Med höld, dock utan öfverdåd:
“Af mörka åskmoln hotas vi:
Dock kanske gå de dig förbi,
Men om hos dig jag dröjer qvar
Jag viggen till ditt hemvist drar,
Ty kungabågens ilskna skott
Emot mitt hufvud rigtas blott.
Men du, som kungen följa kan
I spetsen för din tappra Clan
Fyll upp din pligt! Som hans vasall,
Du snart hans vrede blidka skall.
Jag deremot, med Elin, går
Långt bort i skogens mörka vrår,
Der bidar Douglas bättre dar
Tills himlen åter blifvit klar.”
30.
”Nej!” inföll häftigt nu hans värd,
”Jag svär vid Gud och detta svärd,
Min ätt förr komma må på fall,
Förr må min faders gamla tall
Förtvina till ett uselt flarn,
Än röda hjertats ädla barn
I faran lemna få mitt hus.
Förlåt, jag talar utan krus:
Din dotter mig till maka gif!
Du sjelf mitt råd och bistånd blif! —
Så snart man spörjer vänt förbund,
Hvar högländsk höfding, samma stund,
Vår vän och bundsförvandt skall bli
Och mot tyrannen stå oss bi.
Ack! När jag för min unga brud
Till altaret, skall klockans ljud
Gällt tränga fram till Kungens borg
Och väcka bäfvan, oro, sorg.
Och af min bröllopsfacklas ljus
Från tusen brända byars grus
Skall Jacobs sömn bli rysligt störd.
Nej, Elin se ej bort, så rörd!
Och blinka ej min mor, jag ber!
Jag har i ifvern yttrat mer,
Än menadt var; ty när till mig
Den vise Douglas slutit sig,
Behöfs ej strid, ej mordiskt bloss;
Vid våra pass vi ställa oss,
Och Kungen från vår vilda trakt
Får snöpligt gå, med all sin makt.”
31.
En sofvande till tornets topp
Skall stundom hafva klättrat opp,
Och, sittande vid takets brädd
Som lutat öfver hafvets bädd,
Vid böljans svall och stormens tjut,
Drömt farlig dröm i lugn till slut,
Tills han, af morgonsolen väckt,
I djupet skådat ned förskräckt,
Och trott sig se mång tusen ljus,
Och höra oupphörligt sus,
Och tyckt att muren, stark och hög,
Som spindelväf för vinden flög.
I denna yra, har det händt
Att han till slut sig frestad känt
I djupet brådstört hoppa ner,
Att slippa se och höra mer.
Så äfven Elin; häpen, skrämd
För Rodriks anbud, kungens hämd,
I sin förvirring frestad var,
Att köpa sin förföljde far
Ett skydd, med offret af sin hand,
Och knyta ett förhatligt band.
32.
Visst märkte Malcolm ganska väl
Ett slikt beslut i Elins själ,
Af darrningen kring hennes mund
Och öga; men i samma stund
Han ifrigt ville föra fram
Sin varning, hennes far förnam,
Den hårda kamp på lif och död
Som kinden färgade, än röd,
Då blodet ifrån hjertat flög,
Än blek, när det tillbaka smög.
“Håll Rodrik!” sade han, “vid Gud!
Min dotter kan ej bli din brud.
Ej denna rodnad fägna bör
En friare; ej heller gör
Blott blyghet flickans kind så blek.
Tro mig, min dotter utan svek
Sitt hjertas känslor visat dig,
Ej heller vill jag att för mig
Du något äfventyra skall,
Ty Douglas ej i något fall
Vill bära vapen mot sin kung.
Ack! Jag ser Jakob än som ung,
Då barnets hand af mig blef lärd
Att tygla hästar, föra svärd;
Min fröjd och stolthet gossen var
Och är mig kär som vuxen karl,
Fast han mig vållat många qval
Förledd af hetta och förtal.
Sök derför ensam kungens nåd!
För mig och Elin blir nog råd.”
33
I saln gick Rodrik upp och ned
Och i hans mörka uppsyn stred,
Med sårad stolthet, vredesmod,
Som tycktes fordra hämd och blod.
Och manteln som för brasan flög
Och skuggan hemskt på pannan smög,
Var mörkrets ande lik, då han
Utöfver nattlig vandringsman,
Villfarande på ödslig hed,
Sin svarte vinge svänger ned.
Dock, obelönad kärlek slår
De djupaste af hjertats sår:
Och Rodrik, plågad af dess brand,
Med ifver tryckte Douglas hand.
En tår ifrån det öga flöt,
Som förr ej dylik droppa göt;
Och svikna hoppets klagoröst
Knappt rymdes i hans höga bröst,
Men, med hans stolta själ i kamp,
Dess hydda liksom slog med kramp.
Hvar snyftning, hvarje uttryckt qval,
Högt hördes i den tysta sal,
Ty alla tego; men till slut
Ej Elin kunde härda ut
Att se hans sorg och modrens blick.
Hon vacklande mot dörren gick,
Och Malcolm, till den svagas stöd,
Sin arm med skyldig vördnad bjöd.
34.
Som qväfda lågan bryter fram
Ur askan, och med rök och dam
I höjden flammar, vid och stor,
Så Rodrik nu från Douglas for.
Han mer ej styrdes af förnuft
Men gaf åt svartsjuk ilska luft.
Med stålsatt hand han Malcolm slog
För bröstet och i kragen tog.
“Gå undan, jungfrupilt!” han skrek,
“Hvad, pojke, håller du för lek
Den lexa nyss du fått af mig?
Vet, om jag nu ej straffar dig,
Du derför endast tacka kan
Min gästfrihet och denne man!”
Dock Malcolm skrämdes ej af hot,
Men modigt Rodrik stod emot
och sade: “Jag ej vore värd
Min Clan, mitt namn, om eget svärd
Ej skulle till mitt skydd förslå.”
De brottades, och båda två
Med handen sökte svärd och dart,
Och blod visst flutit ganska snart,
Om Douglas ej, med jettearm
Dem åtskiljt, då med ädel harm
Han ropade: “Jag heligt svär!
Den som drar först, min ovän är.
Jag tål ej detta plumpa gräl
Och tycken J det passar väl,
Att Elins hand blir föremål
För oanständigt kif och skrål?”
De fällde långsamt händren ned
Och hvar för sig tillbaka skred;
Men de till hälften dragna jern
Än tycktes båda hugg och värn.
35.
Nu Fru Margret sprang fram med hast
Och höll i manteln Rodrik fast.
Af ångst och rädsla Elin skrek,
Och som ett lik blef Malcolm blek.
I slidan Rodrik svärdet stack
Och sade hånligt: “Malcolm! Gack
Till hvila, du; din fina kind
Tål icke nattens kulna vind(13)!
I morgon kan du gå din väg,
Och då åt Jakob Stuart säg:
Att Rodrik släpper ingen hit;
Ej heller uti kungasvit
Sin fria Clan han nånsin fört.
Hvad mer du här har sett och hört
För kungen du må sqvallra om
Hör, Melis, hit!” betjenten kom.(14)
“Gif Malcolm Graham säker lejd
Igenom hela Clanens nejd!”
Men Malcolm svarte, stolt och käckt:
“För denna ö var ej förskräckt!
Det ställe, som en engel prydt,
Är heligt, om ock röfvarn flytt
Till samma rum. Din lumpna lejd
Du spara kan, jag öppen fejd
Med Rodrik fruktar ej, och jag
Går lika trygg, så natt som dag,
I skogen, fast du låg på lur
Med alla dina kreatur.
Men Douglas! — Elin! — Nej förlåt!
Vi utan afsked skiljas åt.
Dock finns på jorden ingen vrå,
Så dold, der vi ej träffas må.
Vi träffas också, innan kort,”
Sad han åt Rodrik, och gick bort.
36.
Med honom gick den gamla Skald
(Han så af Douglas var befalld)
Och sad att Rodrik svurit på
Det brända korset[4] skulle gå
Den andra dagen kring hans nejd,
Att båda Alpines Clan till fejd.
Om Malcolm mötte någon tropp
Af Rodriks folk, han fara lopp;
Sjelf gubben ville ro i land
Långt öfver sjön till fredlig strand.
Men ynglingen gaf ingen akt
På hvad den trogne tjenarn sagt;
Han bälte, svärd och dolk knöt in
Med starka band i manteln sin
Och snart han flink och färdig stod
Att simma på den svala flod.
37.
Han tryckte gubbens hand, då mild
Han sad: “Farväl, du minnesbild
Af forntids trohet! O, att jag
Fick handla efter mitt behag!
Men kungen styr mitt gods och slott,
Som målsman för min arfvelott,
Och höfvidsman min farbror är
För hela min vasallehär.
Till vänners skydd och sjelfförsvar
Den stackars Malcolm endast har
Sitt svärd, sitt hjerta och sitt mod;
Men om det fins af Grahams blod
En enda vän, som vill och kan
Nu tjena ättens hufvudman,
Ej Douglas längre irra skall
Som jagad hjort, och i det fall,
Den fräcke röfvarn dristar sig…
Dock — jag ej mer vill yttra mig;
Men helsa Rodrik Dhu och säg,
Att Malcolm för sin återväg
Behöfde ej en gång hans båt
Och räddes ej att blifva våt.”
Med dessa ord han sprang i sjön,
Och styrde dristigt ut från ön
Och Skalden spände ögat opp
Att öfver fjärden se hans lopp,
Tills blott en punkt han fjerran såg
På klar och månförsilfrad våg.
Ej någon lom flöt mera lätt
Än han, på böljans vida slätt.
När sist han lyckligt steg i land
Han skrek “farväl”, med lyftad hand,
Och Allanbane tillbaka gick,
Med glad, mot himlen rigtad blick.