←  II. Dagbok under resan 1818–1819
Reseanteckningar
av Jöns Jacob Berzelius

Resan till England
Accums termolampa på Myntet i London  →


[ 85 ]

Resan till England.

21 juli — 23 augusti 1818.

London den 1 aug. 1818.

Jag var ännu icke fullt återställd, då jag lämnade Stockholm den 21 juli, och blef rent af illamående, då jag förnam, att min resekamrat, hindrad af ännu oafgjorda egna affärer, fattat det beslut att låta mig resa förut i dess resvagn för att begagna den uppbudade skjutsen samt att själf komma efter i en liten trilla några timmar senare med hästar, dem jag skulle beställa. Jag tyckte i början, att han tagit ett underligt parti, men sedan jag öfverlagt alla omständigheter, fann jag, att det var det enda, som kunde tagas, då frågan alltid orubbligt förblef att hinna Göteborg innan fredagsmorgonen, emedan paketbåten, som redan väntat oss sedan onsdagen, [då] skulle afsegla.

Jag reste således ensam i gref Löwenhjelms ganska bekväma resvagn, dragen af fyra hästar och körd af dess kammartjänare, som enligt hvad han själf berättade mig, under de sex år han varit hos gref L. rest fyra mil för hvar dag. Jag nämner detta för det förtroende det naturligtvis måste inge mig till hans talang såsom kusk. Under det vagnen småningom rullade bort från Stockholm och minnet af dyrbara vänner, som jag lämnade bakom mig, blandade sig med föreställningen om öden, som kunde inträffa på en så lång resa, hvilken, ehuru ej äfventyrlig, likväl var underkastad många ledsamma möjligheter, särdeles under den del däraf, då vi skulle öfverlämna oss åt vattnets och luftens ynnest, begynte min ännu svaga mage att göra sig uppstudsig och försatte mig i ett ganska lidande tillstånd. Man vet från Esops tid, till hvad grad [ 86 ]magen är vår snart sagdt själfhärskare; men denna gången måste han gifva sig och det ända till den grad, att han på Lislena gästgifvaregård med beskedlig undergifvenhet emottog en liten aftonmåltid af sådant, som gästgifvaremor kunde åstadkomma. Därefter insomnade jag ganska roligt i vagnen och väcktes, då skakningen i en hast ökades vid inträdet på Västerås stengata. Klockan var nu 3 på morgonen. Jag fann mig nu mera hvilad och frisk, än jag sedan den fatala frossans fördrifvande förut känt mig. Nu börjades en rannsakning af den vagn jag åkte uti, och där träffades då, jämte en ganska stor och väl inrättad matsäck, en series af fickor försedda med 4 but. porter, 2 but. madera, 2 but. portvin, 2 but. sauterne och slutligen 2 but champagnevin. Därnäst en ficka full af apelsiner, så att jag fann mig ganska väl omgifven. Vagnen gick oupphörligt mil i timmen och stundom mer, och för att ej fastna för betalning af väntpengar, som för 4 hästar blir drygt, måste de flesta målen inhämtas ur matsäcken under farten, hvarefter den Lorentska portern icke förglömdes.61 Eftermiddagens värme väckte mitt begär på de sköna apelsinerna. Jag grep en af dem och fann den till storlek och smak alldeles öfverensstämmande med mitt behof att blifva angenämt och mycket läskad. Men knappt hade jag förtärt ett par bitar däraf, förrän det rann mig i sinnet, att den rätte ägaren utan matsäck, vin, apelsiner, utan sin snusdosa, sin pipa och sin tobakspung, hvilket allt följde mig, och utan sällskap i en liten trilla nu stektes i solen och måste efter en sömnlös natt själf fortfarande köra, om han skulle hinna fram, under det jag, för att nyttja ett mindre brukadt ord, xnojade mig i hans vagn, åt hans matsäck, drack hans porter och förtärde hans apelsiner. Detta minskade min aptit därpå till den grad, att jag hade nog af apelsinens ena hälft och somnade från den andra; en omständighet som aldrig förr händt mig.

Jag var för öfrigt ganska lycklig däri att hafva en beständigt fortfarande nordvästvind, som höll det svalt i [ 87 ]vagnen och blåste dammet bakåt, så att jag led hvarken af hetta eller damm; jag måste till och med hela torsdagsförmiddagen behålla syrtuten på. Om torsdagsaftonen emellan 7 och 8 anlände jag till Göteborg mera uthvilad, än jag var, då resan begyntes. Jag uppsökte genast min kusin, majoren Sjösteen vid Göta artilleri, fann honom med sin fru och en af sina systrar utanför sin port och passerade i deras sällskap aftonen på ett högst angenämt sätt. General Cardell var i Göteborg och superade den aftonen hos öfverste Edenhjelm, som hade den artigheten att vilja engagera mig att i Sjösteens sällskap äfven komma dit, hvilket likväl lika förböds af mina kläders dammighet och min önskan att få vara tillsamman med vänner, som jag länge ej sett och sällan har tillfälle att råka.

Vid min återkomst till värdshuset träffade jag gref Löwenhjelm, som då nyss anländt. Fredagen den 24 sade man oss, att paketen hade motväder, att man skulle låta oss veta, om ändring skedde, men att, om gamla märken stodo, det icke vore sannolikt, att denna ändring skulle inträffa förrän natten emellan fredagen och lördagen. Jag slog mig således för den dagen på rolighet. Efter en kort visit hos general Cardell besökte jag den gamle hedersmannen doktor Dubb och passerade ett par timmar hos honom. Han hade den godheten att låta efterskicka professor Weltzin, som vistas på ett landställe vid Göteborg öfver sommaren och som budet nu till lycka träffade i staden. Weltzin förde mig till den af hans företrädare, dr Ekman, efterlämnade mineralsamling,62 hvilken hans bror, kommerserådet Ekman, skänkt till Göteborgs Vetenskaps- och vitterhetssällskap. Sällskapet, som lär hafva föga mer existens än till namnet, har dock ej ännu kunnat finna något förvaringsrum, utan den står kvar i samma rum, där dr Ekman hade den. Den är på allt sätt illa konditionerad. En del däraf är upplagd på skryt i skåp med lutande hyllor och glasdörrar; stufferna äro betäckta af damm. Det är egentligen kalkarterna och metallerna, som blifvit [ 88 ]upplagda samt något af egentliga stenar. Resten ligger hopvräkt inunder skåpen i högar. I det upplagda voro åtskilliga vackra och dyra stuffer. Bland dem, som väckte min uppmärksamhet, voro i synnerhet ett par rätt karakteristiska stuffer af tellurbundet guld och silfver (aurum graphicum) från Nagyag. Weltzin lofvade att, ehuru ej själf mineralog, söka skaffa, att så snart medlen det medgåfvo, samlingen skulle blifva tvättad och bättre förvarad, tills någon mineralog kunde komma dit och iordningställa den.

På eftermiddagen såg jag i Weltzins sällskap hos öfverfältläkaren Hollberg en af dessa båda påbegynt samling af svenska fiskar. Göteborg är for detta ändamål ett särdeles utvaldt godt ställe. Jag såg en chimæra monstrosa, om hvilken man verkligen kan säga, att den var en ful fisk. Hollberg visade mig någon del af en utmärkt stor och väl hållen insektsamling. Jag tog dock ej närmare kännedom däraf, emedan jag känner föga eller intet af entomologien, oaktadt jag i min ungdom samlade på en gång både insekter och sigiller. Det öfriga af dagen passerade jag med Sjösteens familj.

Lördagsmorgonen (den 25 juli) tillkännagaf man oss, att vi hade vind. Våra pacotiller samlades och fördes ombord. Gref L. förde sin resvagn med; dennes transport ombord på paketen, som låg ett godt stycke ut på strömmen, fordrade en stor båt och gick långsamt, så att oaktadt vi började redan kl. 8 att maka oss af, hunno vi ej att lyfta ankar på paketen förrän kl. 12, då vinden åter till det mesta gått i väster. Vi loverade oss ut och hunno redan innan kl. 8 utom Vinga Sand ut i öppna hafvet. Det blåste just lagom för min mage. — Resesällskapet bestod — utom hjältarne i pjäsen — af hofmarskalken Löfvensköld (bror till presidenten) och af en köpman från London, som hette Dyer. Paketbåten hette Princess Charlotte och fördes af kapten May, en rätt beskedlig och munter gubbe. — Söndagen hade vi ännu bättre, det vill [ 89 ]säga starkare vind, ty den fortfor alltid att vara västlig, och sjögången öktes, i mån som vi vände oss mer i söder, sedan vi passerat udden af Jutland. Jag mådde emellertid ganska väl och kände med förundran, att en tämmeligen allvarsam gungning ej på min förut så vattenskräckta mage gjorde någon obehaglig verkan. Detta stärkte mitt mod till den grad, att det nästan gick till öfvermod. Måndagsmorgonen ville jag stiga upp, men skeppet krängde något starkt, och jag hann ej få mer än en strumpa på, förrän jag måste tillbaka i min koj, där en våldsam benägenhet att kräkas nödgade mig att gapa öfver en liten rund postlinsmöbel, hvars välbekanta namn i hastigheten undfaller mig. Men längre kom det icke. Sedan jag legat en stund, kände jag icke mer något illamående. Hofmarskalken Löfvensköld och jag förblefvo i sängen hela dagen. Gref L. var ömsom ute på däck, men för det mesta i sin koj. Det blåste groft och regnade. Farkosten gick nästan hela dagen 8 ½ engelska mil i timmen, d. ä. 1 ⅓ svensk mil. Nio engelska mil är det högsta hon kan gå. All aptit hade flytt, men hela dagen fördrefs med prat. Gref L. var ganska munter och syntes icke det minsta känna af sjögången. Den fattiga engelsmannen låg beständigt med ansiktet i postlinsmöbeln, ur hvars botten ljudet af hans bemödanden återskallade med en vämjelig ihålighet.

Tisdagen var vädret vackrare, solsken och mindre häftig, men något förmånligare vind. Den hade gått i nordväst. Skeppet gick hela dagen emellan 6 och 7 ½ engelska mil i timmen. Jag passerade min tid på däck, väl icke sjuk men utan all matlust. Onsdagen var vinden i SSW. Skeppet gick 5 till 6 engelska mil i timmen. Jag kunde hela dagen vara på däck och sparade icke kaptenens äggförråd, ty det gick ännu trögt att förtära någonting, som icke kunde sväljas, just som det kom i munnen… Om aftonen kring kl. 7 fingo vi sikte af land och befunno oss midt för Yarmouth, d. ä. omkring 10 à 12 svenska mil nordligare, än vi med bättre vind hade bort kunna komma. [ 90 ]Vi styrde nu SW och hunno, innan vi gingo till sängs, till grannskapet af Lowestofts fyrbåk. Vinden stillnade, det blef lugnt, och vi vaknade åter i samma grannskap. På torsdagsförmiddagen fingo vi åter vind, men så nära full motvind som möjligt. Skeppet loverade längs åt kusten och kunde gå landet så nära, att vi ganska tydligt urskilde föremålen i land, såsom människor, hästar o. d. Hafvet var uppfylldt af skepp af alla former och storlekar, hvilka med ganska få undantag styrde samma kosa som vi. Paketbåten seglade om dem alla, och på sex till åtta timmar hände det flera gånger i öppna sjön, att vi fått ett skepp i sikte, upphunnit det och åter förlorat det. Vi passerade flera städer, såsom Aldeborough, Orford o. fl. Vid den senare går en smal vik snedt in i landet, så att den för en svensk mils längd skiljes från hafvet endast genom en smal landtunga, kallad Orford ness. Denna omständighet gaf oss ett slags spektakel. Vi sågo båtar och små skepp segla upp på land och fortfara att segla i landet lika friskt som på sjön. Vi gjorde på däck en ganska angenäm middagsmåltid, under det vi på landsidan passerade Orford och hade dess tätt bebodda grannskap under ögonen samt på sjösidan omgåfvos af hundradetals seglande skepp. Känslan af vår verkligen rätt angenäma belägenhet uppfriskades af gref Löwenhjelms sauternervin och underhölls ännu ytterligare af det säkra föreseendet af snar ankomst till Harwich. Så långt vi följde kusten af England, onsdagsaftonen och hela torsdagen, fanns den befästad med ett slags breda, men ej mycket höga, runda torn, som ofta på mindre afstånd än en half svensk fjärdedels mil följde på hvarandra. Man sade oss, att dessa torn kallades martelli towers. Jag vet ej, om jag skrifver det rätt, och vi kunde ej erfara orsaken till namnet.63 Man sade oss, att några af dessa torn i bombfria hvalf kunna rymma ända till 2,000 man, och de syntes vara ämnade att på taket bestyckas. Kl. omkring 7 ankommo vi till inloppet af Harwich, som försvaras af en liten fästning, kallad [ 91 ]Langworth fort. Den är på långt håll ej olik danskarnes Kroneborg, ehuru den är af långt mindre betydenhet, och den ger en angenäm anblick åt den förbifarande, som söker vackra utsikter. Harwich är en liten lapprisstad, men den presenterat sig från sjösidan förträffligt. En fyrbåk, en mängd på sidan belägna kaserner samt ett på andra sidan och högre beläget, litet, beständigt flaggande kastell blanda sig i åskådarens öga med staden. Under det vi kryssade i hamnen för att hinna ankringsplats, gaf oss en liten tumlare ett roligt spektakel. Han började ett stycke framför fartyget sin vanliga tumling, bestående däri att han efter hvartannat förer hufvudet, ryggen och stjärten öfver vattenytan, hvilket i synnerhet därigenom får ett eget utseende, att han på ryggen har en stor uppstående pigg. Sedan han för oss tumlat några hvarf, kastade han sig några gånger hel och hållen flera fot upp öfver vattnet, hvilket med en sådan koloss såg rätt besynnerligt ut. Vi flngo därigenom också bättre tillfälle att se dess form och färg.

Ändtligen ankrade vi kl 8, båten nedhissades i sjön, och gref Löwenhjelm och jag, som blifvit försedda med kurirpass, fördes genast af kaptenen i land. Men vi hunno ej alla tre i båten, innan tullbetjäningen redan var ombord på paketen för att taga kännedom af gods och passagerare och brummade litet med kaptenen, för det vi redan kommit undan deras klor. Det är likväl ett beskedligt folk, ty för ett 2 ½-shillingsstycke pr man får man dem genast att vända om. Denna inkomst var nu reducerad till hälften genom vår affärd.

Det var en rätt besynnerlig och alldeles icke angenäm känsla att få foten på fast land. Jag mådde riktigt illa däraf, och de första ögonblicken intermitterade min puls hvart tredje eller fjärde slag, så att jag ville svindla. Det gick dock genast öfver, men sedan gungade omkring mig husen, gatan och rummet, dit jag slutligen inkom.

Formaliteterna för att insläppas i det engelska landet bestodo nu uti att låta undersöka och påteckna sina pass. [ 92 ]Därtill håller engelska regeringen en person, som är ansvarig, att inga andra än med riktiga pass försedda få inkomma. I annat fall är den resande nödsakad att vända om med nästa paketbåt. Vi fingo våra pass genast påskrifna; men hofmarskalken L., som kom en stund efter oss, hade mera svårigheter att få påskriften, emedan klockan redan hunnit blifva 9. Genom gref L:s förord gick likväl äfven det för sig.

Alla passagerarnes saker föras af tullbetjäningen i land och insättas i tullhuset för att sedan visiteras, hvarförinnan passet måste vara godkändt. Nu inträffade den omständigheten, att tullens ämbetsmän ej komma på sina ämbetsrum förr än kl. 10 på f. m. och gå därifrån kl. 7 e. m. Vi skulle således ej hafva fått våra saker, om ej gref L. gjort våra kurirpass gällande, hvilket äfven hjälpte de andra passagerarne. Man visiterade deras saker, men vi fingo våra oöppnade på god tro. Innan allt detta hunnit gå för sig, hade klockan likväl blifvit 12. — Nu blef frågan, hvad höflighet man skulle göra den ämbetsman i tullen, som för vår skull sprungit halfva natten. Man försäkrade, att en nyligen utkommen förordning strängt förbjuder dem att emottaga någon betalning; men värdshusvärden lät oss förstå, att några buteljer vin icke skulle vägras af mannen och att det sedan kunde bero af deras öfverenskommelse, om han ville taga vinet in natura eller sälja det åt värden för hvad det kostat. Hans samvete var således fredadt och lagens bud uppfylldt. Gref L. hade tagit sin resvagn med sig. Detta kom att blifva oförmodadt dyrt. Transporten på paketbåten kostade 12 ½ pund sterling, och för dess införande måste betalas 60 procent af vagnens värde i tull, hvilket, oaktadt vagnen värderades lågt, ändå gick till nära 9 pund, som man dock trodde kunna återfås genom tillsägelse därom hos tullstyrelsen i London.

Sällskapet från paketbåten intog en god aftonmåltid tillsamman, som vi också väl behöfde, ehuru ej matlusten hos någondera af oss riktigt återkommit. — Under [ 93 ]måltiden berättade man oss, att en paketbåt anlände från Holland med 19 passagerare, hvilka i anseende därtill, att vi upptagit de sista rummen i värdshuset, måste i en stor sal tillbringa sin natt sittande. En stor vederkvickelse, sedan man i några dagar mått illa och hvarken ätit eller sofvit — Allting sker här med en viss hög grad af respekt för den resande och efter antagna bruk, som från Englands ena ända till den andra öfverallt äro desamma och lika samvetsgrant iakttagas. Värden själf i skor och strumpor och vanligen i full dress, såsom man i England kallar det, bär in soppskålen och ställer den på bordet, hvarefter två, tre till fyra uppassare, alla elegant klädda, framsätta hvar sitt fat. Värden frågar nu, hvad man befaller till dryck, och går bort. En uppassare, kallad waiter, blir kvar. Min första dryckesomsorg var sodavatten, hvaraf jag med hjärtlig fägnad slukade ett glas. Man har nu lagt bort det myckna alkalit däri, och något däraf, som blef kvarstående i glaset, hade efter en stund förlorat all smak, så att jag skulle nästan tro, att det ej innehåller mer någon soda. Jag ämnar undersöka detta vid någon ledig stund. — Jag behöfver ej tillägga till denna dags historia, att man sofver roligare i land emellan lakan än i ett på den mångstormbrusiga böljans rygg vaggadt skepp emellan filtar.

Fredagsmorgonen den 1 aug.64 kl. 8 reste vi, gref L. och jag, i gref L:s vagn, förespänd af fyra posthästar, till London. Resan gick med en betydlig skyndsamhet och alltid mer än en svensk mil i timmen. En långvarig torka har här på den kultiverade jorden frambragt dylika svåra verkningar som i Sverige. Den engelska sköna grönskan var förbytt i grått, blandadt med gulgrönt. Alla med bondbönor planterade fält voro fullkomligt utdöda och plantorna svartnade och torra. Hvetet däremot var härligt, kort i halmen, men ganska rikt i axen; man hade redan skurit mycket däraf och skar det, så fort man hann, på sidorna [ 94 ]om vägen. Detta är likväl äfven för England ovanligt tidigt Kornet var öfverallt mognande, och hafran gulnade.

Vid passagen genom Colchester beslöto vi att på den stund, under hvilken hästarna ombyttes, bese en af denna stads märkvärdigheter, jungfru Fanny på värdshuset Hvita hjorten; men vi funno till vår bestörtning, att Hvita hjorten sprungit bort och att Fanny icke mer var jungfru. Colchester är berömdt för sina ostron; vi ville på dem skaffa oss någon ersättning, men ödet ville, att det skulle vara en månad tidigare, än ostronätningen där begynnes. Under fortsättningen af vår resa hände det på ett håll, att postiljonerna körde så fort, att gref L., som annars ej hatar en god fart, måste flera gånger befalla dem att köra mindre häftigt. Vi kommo kl. ½ 8 till London, hvilket det var mig ganska kärt att återse. Vårt logis togs hos Brunet i Leicester square bredvid det hus, hvari jag förra gången bodde. Vi inhämtade nu vår middag, hvilket skedde på en i London ganska vanlig timme, och fingo senare på aftonen besök af baron Stjerneld.

Då jag skulle gå upp i mitt rum för att lägga mig, förvånades jag öfver den förträffliga upplysningen af trappan och fann den härröra från så kallade gasljus. Tvenne mässingsarmar framstodo på olika höjd af trappan, och lågan uppgick från själfva mässingen; dess höjd var omkring 3 tum och dess diameter 1 tum. Det stället där den går ut är lika beskaffadt som rummet, där ångorna kondenseras på Geddas imkylare,65 och har på sin öfre krans 12 st. ganska fina hål, ur hvilka gasen utströmmar, men så att den likväl bildar blott en enda låga. Den underhålles liksom i Argands lampor af luft, som råkar den både utpå och inuti. Den upplyser vida öfver hvad jag någonsin sett med vaxljus eller lampor, och har öfver lampor den ovärderliga förmån, att ljuset ej är så skarpt, utan man kan utan minsta olägenhet se därpå. Ingen lukt däraf förspörjes i Londons förut af stenkolsrök luktande atmosfär. I bodarna har man dylika armar till upplysning, men [ 95 ]de stå där raka upp från bordet eller disken och se ut som ett slags ljusstakar. På många ställen sätter man glas på dem såsom på Argands lampor. Jag har gjort en liten

teckning af de vanligaste ljusarmarna. Vridhanen på sidan tjänar så väl att släcka den, då den tillskrufvas, som att moderera elden genom större eller mindre öppnande, ty om man släpper på för mycket gas, så röker den, liksom när man drar för högt upp veken i en lampa.

Den 1 augusti. Morgonstunden användes till anskaffande af några för vårt utstyrande i London nödiga persedlar t ex. hattar, skor, stöflar o. d., hvarvid jag bör anmärka, att ett par halfstöflar kosta 23 rdr b:ko eller just dubbelt mot hvad ett par hela stöflar kosta i Stockholm. Baron Stjerneld hade den godheten att komma till oss på förmiddagen och att föra oss till generalkonsulen Tottie, hos hvilken vi behöfde förse oss med i England gällande penningar. Under färden dit gick ena fjädern af på hyrvagnen, hvilket nödgade oss att göra promenaden till fots. Detta åter föranledde en visit hos Londons förnämsta guldsmed, som här vill säga detsamma som juvelerare. Hans namn är Rundell. Vi besågo hans, jag kan icke säga bodar, utan magasiner af färdiggjordt silfver och den ofantliga samlingen af juvelerarearbeten. Bland många saker, som här väckte vår uppmärksamhet, var en värja, [ 96 ]som äges af en hr Coxe och af honom bäres vid högtidligheter på hofvet. Den är hvarken vacker eller gjord med smak, utan den är som våra vanliga uniformsvärjor, något kortare, men har fästet och skidan af guld och fästet smyckadt med ganska stora rubiner, safirer och några diamanter. Värjan kostar 4,000 pund sterling och förvaras hos juveleraren, emedan Coxe är rädd, att hon kan stjälas bort hemma hos honom. Sedan sågo vi ett litet fodral af 15 tums längd och 5 tums bredd, som inneslöt trenne diamanter. Den ena af dessa är efter ögonmått i sin längre tvärlinje 1 ½ tum och i den mindre 1 tum, den väger 47 ½ karat, och dess värde är 30,000 guineas eller i svenskt mynt 415,000 riksdaler banko.66 Den andra var något mindre, är värd 15,000 guineas, och den tredje var värd blott 5,000 guineas. Alltsamman således värdt mer än ½ million svenska riksdaler banko.

Sedan vi hos Tottie afgjort våra affärer, gjorde vi en liten tur på båt Themsen utföre till Greenwich för att se det där inrättade förträffliga invalidhuset. Detta invalidhus är ett af de magnifikaste slott i England. Det rymmer 1,700 invalider, som där hafva mat och husrum för lifstiden, och inrättningen ger dessutom underhåll åt 33,000 invalider, som äro spridda öfver hela England. Alla dessa invalider måste hafva tjänt i flottan. Sedan man sett mången i kriget stympad svensk soldat i djupaste armod tigga sitt uppehälle för dagen, så kan man icke låta bli att afunda britten den känsla af tillfredsställelse det måste ge att veta, att den, som försvarar hans välstånd och underhåller hans öfverlägsenhet i makt, har en reträtt, när olyckor eller tilltagande år neka honom att vidare fortfara. Gubbarne bo tillsamman i långa rum, kallade wards; hvar och en har [en] liten af bonad ek byggd, särskild kammare eller cella, där han har sin säng, sina böcker och kläder. Cellan har fönster utåt salens fönstersida och är så ljus, att jag såg flera gubbar sitta därinne och läsa. Dessa cellæ upptaga nära hälften af salens bredd, den [ 97 ]andra hälften tjänar till gemensamt umgängesrum. Den som sett den goda, ärliga svenska smutsen, kan omöjligen föreställa sig, att i ett rum, som bebos af 80 till 100 gamla och till en del lytta gubbar, skulle råda en sådan snygghet som här. Intet tecken till osund lukt i rummen; alla sängar voro öfverdragna med ett hvitt, nopprigt sticktyg, som i England alltid nyttjas ofvanpå filten, och dessa täcken voro så rena och hvita, som om de nyss kommit ur tvätten. Hvar och en åbo af dessa små rum hade dessutom ditfört flere små egna bekvämligheter, och många hade prydt sina cellæ med porträtter af deras kaptener, med gravyrer af sjöslag, som de bivistat, o. s. v. Under deras lefnad på invalidhuset ålägger staten dem inga göromål, ej ens så mycket som att själfva slå ut sitt tvättvatten, och hvar och en, som åtager sig någon del af de inom huset nödiga domestika göromålen, får särskildt betalt därför. Många roa sig med handaslöjder och förtjäna då särskildt därpå. Deras kost är på morgonen ett stycke hvetebröd och en pott dricka (ungefär 3 kvarter) af bättre slag än det i England vanliga måltidsdrickat. Till middag få de fyra dagar i veckan soppa och beef (d. ä. oxkött), men de två dagarna få de endast soppa och potates, gröna ärter eller dylikt, men dessa dagar få de pengar för det kött de annars borde hafva fått. Jag kunde icke få reda på orsaken till denna besynnerlighet i hushållningen. De få för öfrigt ingen aftonmåltid, intet te eller kaffe, utan den, som vill hafva det, skaffar sig själf. Detta göra de vanligen på det sätt, att hälften af det dricka de få, säljes åt arbetare i staden Greenwich, hvaremot de då skaffa sig te. De få dessutom en engelsk shilling i veckan i handpengar. Gubbarne äro alla lika kladda i blå jackor, väst, kortbyxor med kullriga mässingsknappar, grå ullstrumpor och skor. Hattarna äro uppvikna baktill och hafva en bred skärm framtill, såsom prästerna nyttja dem i England. Det är en egen anblick att se slottsgården och de förträffliga pelargångarna vimla af så klädda personer. [ 98 ]— Vi fingo icke se det så mycket berömda kapellet, som undergick en hufvudsaklig reparation. Gudstjänsten hölls nu i en stor sal midt emot kapellet. Där stod den likvagn, på hvilken Nelsons lik fördes till grafven. Den föreställde ett linjeskepp och var för öfrigt såsom vanligt betäckt af en himmel med fjäderbuskar.

Vi hoppades få se observatorium, men hr Pond, som förestår det, var i London. Vi togo en så kallad stagecoach och återvände till London, där vi dinerade hos baron Stjerneld i sällskap med en polsk gref Klapocki och en fransk gref Caraman, sekreterare vid franska ambassaden. Efter slutad måltid foro vi till Italienska operan. Där gafs Don Giovanni, som likväl var halfliden, då vi kommo. Madame Mainvielle, som spelat några gånger i Stockholm, var Zerlina, och en italienare, som jag ej vet namn på, spelte don Giovannis roll. Utom att madame Mainvielle sjöng bättre än fru Casagli, gick pjäsen i det hela sämre än hos oss till gref Löwenhjelms stora förnöjelse.67 Man hade uteslutit åtskilligt, t. ex. don Giovannis air, då han narrar Mazetto och distribuerar vakten. Det är roligt att se, huru smaken i olika länder är olika. Vid den visserligen i alla länder anstötliga enleveringen af Zerlina går det hos oss tämmeligen naturligt och sannolikt till, och en beskedlig fru sade en gång: »Hvad gör det, de få ju icke vara så länge i fred, innan folk kommer!» I England åter skriker Zerlina på teatern i flera repriser, innan musiken tillåter det, och som hon kommer till kulissen, är Mazetto efter och för in henne, och därpå följer en scen emellan don Giovanni och drängen, som icke synes kunna hafva någon del i äfventyret. Däremot då don Giovanni ger sin supé, som slutas så olyckligt, så har han ej mindre än åtta glädjenymfer till bords med sig. Det ville jag väl se, om våra ärbara Stockholmsfruar skulle tåla. Statyen lämnar slutligen don Giovanni åt furier, som taga honom ned i afgrunden, och går själf bort.

[ 99 ]Det skulle kanske ej vara utan intresse för mina vänner af det vackra könet att höra något om engelskorna i sin operaklädning, det är i den bästa dräkt de hafva. Därom kan vara både mycket och litet att säga. Om jag finge nöja mig med att säga, att jag icke tycker om dem, så vore jag lättast ifrån det, men jag ser redan en liten mun färdig att säga; »Det är rätt väl för er, men huru äro de klädda?» — Nå, låt mig då försöka en beskrifning. Jag skall börja med hufvudet. Hufvudena äro i allmänhet likaså särskildt klädda utpå som utstyrda inuti; jag kunde icke finna något särskildt rådande mod för hårets klädsel. Däremot har resten af deras klädnad en öfverensstämmelse, som gör, att då man beskrifvit en, har man beskrifvit alla. För att icke bedraga mina hemmavarande svenska vänner af det älskvärdare könet med falska underrättelser eller misstag i ett så viktigt ämne, så ansåg jag det bäst att vända mig till en dam för att få autentiska upplysningar. Tillfället dröjde icke länge. Under det jag i allsköns enfald betraktade en dålig balett, tog en dam plats bredvid mig… Mitt ändamål är vunnet, tänkte jag, och hon skall gifva mig besked. Jag frågade henne således om baletten, hvilken hon ej tyckte om… och tog mig den friheten att för henne berätta min längtan att kunna med värdighet och sanning svara emot några utmärkt älskvärda främmande damers önskan att veta närvarande mod i engelska damers klädedräkt. Hon syntes ej missnöjd med förtroendet och gaf mig följande underrättelse, som jag, så långt mitt minne räcker till, skall söka ord för ord afskrifva. »Ni vet», så begynte hon, »att vår gorge är en af våra förnämsta prydnader. Sättet att presentera den för ert kön på ett sådant sätt, att den skulle väcka uppmärksamhet, har alltid utgjort ett hufvudstudium i vår klädedräkts anläggande. Sedan man en tid sökt göra sig så lik naturen som möjligt, fann man snart, att detta ej kunde vara det rätta, dels emedan alla just ej kunde begagna sig däraf såsom en särdeles prydnad [ 100 ]och dels emedan» — här suckade hon — »olyckan inträffar, att äfven den naturliga prydnaden förändras och kan ej, äfven med all konst, få sitt första skick igen. Hvilken uppoffring gör icke en mor för sitt barn, då hon för dess skull förlorar en god del af sitt utseende på ett alldeles oersättligt sätt. Genom det mod, som nu allmänt nyttjas, äro mor och dotter lika. Vår närvarande paryr verkställes på följande sätt: bröstet vikes åt sidan mot armen till och kvarhålles i denna ställning af ett lifstycke, som påsättes. Därigenom bildas ett veck bredvid armen. Detta

veck kallas sabelhugget. Dess längd varierar efter kroppens sladdrighet och skinnets ymnighet. På mig, se hit. som fått ett barn, är det 2 ½ tum långt; ni skall finna det ända till ett halft kvarter långt, men det anses ej för vackert; och se på denna flicka, som sitter framför oss. Hon skulle oklädd vara en Venus, men modet har egaliserat oss, och ni kan lita på, att det på sin höjd tumslånga sabelhugg hon kramat sig till, kostat henne mycken möda. Genom denna klädselmetod blir man [ 101 ]plattad framtill, och ju plattare ju bättre. Emellertid skall det till sidan vikna hafva ett rum, hvars form är bred upptill och går nedtill ihop i en spets. Emellan dessa breda, platta, spetsiga påsar skall klädningen sitta såsom limmad på kroppen. Se här», fortfor hon, »den bästa façon.» Jag skall försöka rita af henne.

Damerna skola kanske finna denna turnyr mindre anständig, men anständigheten är öfverallt relativ, från det att gå naken som Sandwichsöarnas damer till det att till och med skyla munnen och hakan såsom turkinnorna. Här är denna klädebonad numera högsta anständighet, och det är först nyss man begynt anse såsom mindre god ton att på spetsen af dekorationspåsen (jag menar puffen, eller hvad det i Sverige heter) sy en liten tofs eller också blott en knapp; dock har jag sett det på flera. — Men vår dam fortfor: »Då en dam ses från sidan eller i profil, måste dessa påsar ej vara mycket utstående utan formera endast ett litet veck mot linningen eller skärpet, hvarvid någon hängning af den öfre delen ej är utan sin lilla merit. De som blifvit straffade med mycket fett, göra allt hvad hos dem står för att till magen nedskjuta allt öfverflödigt skinn, så att endast lagom återstår. Detta är en svårare sak, än ni föreställer eder. Man ställer tvenne stolar mot en vägg, den ena stolen omvänd på den andra. Damen, som skall klädas, tar lifstycket på sig, ställer ryggen mot den öfre stolen och lyfter upp lintyget, hvarefter tvenne pigor fatta hvar sin ända af en hopviken handduk, lägga denna öfver maggropen, stiga bakom damen på sidan om stolarna och draga af all makt bakåt och nedåt. Sa snart damen tycker det vara nog, snörar hon till lifstycket, och då detta skett, släppes handduken, och klädseln fullbordas. I motsatt fall begagnar hon det bekanta viset att draga skinnet nedifrån upp. Personer, som äro mycket feta, måste låta göra särskilda koner af fiskben på lifstycket, men kunna aldrig göra anspråk att vara af high fashion, (Jag är förlägen, huru [ 102 ]detta skall öfversättas, ty det vill ej säga goda tonen, utan kanske snarare högsta modet.) Klädningen», fortfor hon, »får ej betäcka axlarna, utan axeln skall vara bar två tum nedom rundningen. Den är mycket starkt utringad i ryggen, och det så kallade lifvet är ej mera än 2 ½ à högst 3 tum bredt och öfverallt rynkadt såsom de forna puffarna. Själfva klädningen nedanför lifvet är äfvenväl starkt rynkad, och midt i ryggen är rynkornas antal så stort, att det formerar ett slags liten kuppel Däraf ser ni aldrig någon rak engelska; alla synas eder krokiga, och den allmänna principen för dräkten, som ingen modern dam kan försumma, då hon vill anses klädd (dressed), är platthet framtill och krokighet baktill. Klädningen räcker till smalbenets början och slutar med en garnering, som håller den ut, så att den icke får falla in efter kroppen. Strumpor nyttja vi af silke och bomull. Skorna äro lika karlarnes, gå högt upp på vristen. Jag har, som ni ser (hon stack fram en rätt vacker fot), skor af ett slags grönt sidentyg. Annars nyttjas mycket äfven skinnskor och, då man går på morgnarna ute i staden, tofflor, på hvilka likväl baklädret uppdrages öfver hälen och där den uppstående tungan bör gå på halfva vristen.» Här slutade damen, och jag gjorde henne en så artig komplimang, som det var mig möjligt För att ge tillfälle till besannande af hennes uppgifter aftecknar jag här, så godt jag kan, en dam, som just nu står utanför mitt fönster och talar vid en annan dam. Likväl bör jag tillägga, att här likasom öfverallt personer finnas, som afvika från det antagna modet och som verkligen skulle kunna gå på Stockholms gator, utan att någon skulle gissa dem vara utländska. Dock måste jag bekänna, att de äro icke af den elegantare delen.

Den 2 augusti. Vi reste kl. 10 f. m. till Windsor, som ligger ungefär 3 svenska mil från London. I grannskapet bor sir William Herschel, den världsbekante astronomen, hos hvilken vi gjorde en visit. Gubben tog [ 103 ]med mycken vänlighet emot oss och lät sin betjänt följa oss ikring i hans trädgård, det är i hans observatorium. Vi besågo hans stora 40-fots reflektor samt tvenne andra, en på 22 fot och en på 15 fot. Herschel är nu 81 år gammal. Sedan vi slutat runden i trädgården, kom gubben

emot oss, och vi pratade med honom en lång stund. Han är munter och glad, ser alldeles icke decrepitus ut och är ganska lik till ställning och till och med i ansiktet gamle prosten Kinman i Östergötland.68 I fyrtio år hade han där på stället begagnat hvarje molnfri natt för sina [ 104 ]astronomiska observationer, biträdd af en syster, som vi icke fingo se, men som ännu fortfar att hjälpa honom. Herschel är född tysk, var i sin ungdom klarinettblåsare vid preussiska lifgardet i Berlin, kom sedan till England, där han för sina musikaliska talanger blef organist i Bristol. Här roade han sig med att slipa glas och göra tuber, tuberna förde hans uppmärksamhet mot himmelen, och den tyska outtröttliga fliten kom honom snart att upptäcka Uranus, hvilken likväl allra först märktes af hans syster. Detta väckte konungens uppmärksamhet på honom, han kallades från Bristol till Slough, ett litet ställe en knapp svensk fjärdingsväg från Windsor; konungen gaf honom där ett hus, en trädgård och medel att lefva af för att utan bekymmer fortfara i sina forskningar. Herschel är icke så stor mathematicus som mången engelsman, hvilken aldrig ännu kunnat förmås att vaka en natt för astronomien. Därföre hafva denna nations ovanligt afundsjuka lärda ej sällan sökt trösta sig öfver hans öfverlägsna reputation, därigenom att de tadlat hans matematiska underbyggnad. För några år sedan gjorde Herschel några högst märkvärdiga försök öfver ljusets natur, genom hvilka han viste, att solen gaf värmande strålar, som brytas olika mot de lysande. För denna upptäckt anfölls han af professor Leslie, som formligt bad honom att såsom skomakare blifva kvar vid lästen. Herschel fördrog smäleken, tiden har småningom öfvertygat äfven Leslie, att Herschel hade rätt, och Leslies smädelse hvilar på honom själf.69

Vi besågo sedan Windsor Castle, det är slottet, där konungen nu bor. Den som har sett kungliga rum på ett ställe, har nästan sett dem på alla. Jag söker således icke däraf göra någon beskrifhing. I den stora salong, där strumpebandsordensriddarne dinera med konungen på ordens högtidsdag, mötte vi tvenne egenheter. På en liten läktare stod en orgel af mahogny med ett porträtt på framsidan. Det var Händels orgel och Händels porträtt. Under orgeln låg på en page en trefärgad fana, [ 105 ]kallad Wellingtons fana. Den ligger där till åminne af bataljen vid Waterloo (som engelsmännen kalla träffningen vid La belle Alliance) och skall på bataljens årsdag alla år förnyas. I en annan salong låg en hvit fana, kallad Marlboroughs fana. Den är på lika sätt ett åminne af Marlboroughs lyckliga krigsbedrifter. Den skall alla år förnyas på den 2 augusti. Sker det ej} så förlora M:s efterkommande de betydliga förläningar af staten, som de efter hertigen ärft. Denna fana var just nu i dag en timme före vår ankomst förnyad.

Vi besågo sedan det runda tornet, som ligger på sidan af slottet, uppbyggdt på en hög kulle. Själfva tornet, oaktadt det är nästan blott dubbelt så högt som bredt, ligger likväl så öfver hela det omgifvande landet, att man däri ser ej mindre än 12 särskilda grefskap och en stor mängd smärre städer och byar. Tornet innehöll flera rum, där man förvarade gevär och harnesk tagna från fienden. På flera harnesk sågos djupa intryck af muskötkulor. Det har tjänat såsom ett slags statsfängelse, och man visade oss rum, där på en gång en kung af Frankrike och en kung af Skottland suttit fångna. Sedan besågo vi det kungliga kapellet, som ligger nedanför det runda tornet. Detta kapell är den närvarande kungliga familjens begrafningsplats. Man ser likväl inga monumenter där efter engelska konungar; de äro alla nedsatta i underjordiska hvalf, som efteråt åter beläggas med golfstenen och ej öppnas förrän vid ny begrafning. Om i dessa obesökta hvalf man gifvit någonting kungligt åt det liflösa stoftet af människan, kunde vi ej erfara. På en grafsten läste jag i förbigående: »Here lies the body of Henry the seventh.» Där fanns ingen rad mer. I detta kapell är såsom i alla så kallade chapels blott en viss del ägnad åt gudstjänsten. Denna del är inbyggd för sig och ger visst icke bekvämt rum åt 150 människor. Öfver bänkarna hänga på någon höjd fanor, som hvar och en är virkad med ett vapen och som tillhöra nu lefvande riddare af strumpebandsorden. Under [ 106 ]fanan hänger riddarens svärd. Sedan en riddare är död, borttages fanan, och hans vapen utstickes på en mässingsplåt och upphänges därunder. Väggarna äro snart fyllda med döda riddares vapen, och de äldsta riddarnes sköldemärken äro inbrända i glaset af de två första fönsterna på hvar sida om altaret. Kapellet har några fönster med inbrända målningar på glas. Målningen är god och väl utförd, och dessa fönster göra en ganska angenäm verkan. Själfva altartaflan ar ett sådant fönster. Alla ämnen för dessa målningar äro ur bibliska historien.

Efter att hafva inhämtat en god middag i staden Windsor på Castle Inn återtogo vi vägen till London och besökte i hemvägen Frogmore, som ligger en svensk fjärdingsväg eller kanske något mer från Windsor. Härtill hade vi måst begära ett slags skriftligt tillstånd af auktoriteterna i Windsor, hvilket också beviljades. Frogmore är märkvärdigt därföre, att det är helt och hållet byggdt och planteradt af närvarande drottningen, som upptog det från en simpel äng. Huset är rätt vackert, har tvenne våningar och ett för England tämmeligen stort antal rum. I nedra våningen äro flere rum fyllda med böcker. Ett rum innehåller verk hörande till naturalhistorien, ett annat fysiska böcker, och det största af dem håller en blandning af historia och skön litteratur. Bland märkvärdigheter förekommo två smärre rum, där alla ritningar, äfven de på stolsdynorna, voro gjorda af drottningen i Württemberg.70 Tvenne större rum voro tapetserade med trä, måladt och lackeradt på kinesiska viset, så att man skulle taga det för kinesiskt. Detta var prinsessan Elisabets egenhändiga arbete. I öfre våningen förekom en sängkammare med sitt förmak, där alla möbler voro af elfenben. En stor säng med fyra 3 alnar höga stolpar att bära sänggardinerna och ett par dussin länstolar, allt af elfenben, voro presenter af lady Hastings och lämningar af den österländska prakt, hvarmed hennes man lät omgifva sig såsom engelsk guvernör i Indien.71 Ett af de rum, som mest [ 107 ]intresserade drottningen, var hennes mjölkkammare. Detta rum var beläget på sidan af den större byggnaden. Hon kom hit från Windsor på aftnarna, lät i sin åsyn mjölka sina kor och lekte matmor på Frogmore. Denna mjölkkammare var nu ej annat än ett litet med ostindiska postlinskärl fullsatt rum, som hade en enda hylla, på hvilken stodo några flata kärl af förtennadt järnbleck, fyllda med mjölk, och en postlinsskål med ett par marker smör simmande i vatten. Parken omkring huset är på ena sidan omgifven med en gräfd, irregulier kanal, som ser ut att vara en förbilöpande flod, emedan den visst har sina 12 alnars bredd. Af den upptagna jorden har man bildat en kulle, som nu är beväxt med träd och buskar, och öfverst står en liten kinesisk pagod. Parken har flera små grottor och hviloställen. Det största är ett lusthus af sten, där den kungliga familjen ibland brukade dricka te. Där stod ett bord midt på golfvet, hvarpå låg ett hufvud af drottningen i Preussen, gjordt efter den mask, som togs på henne efter döden. Vi sågo en eremitage med en vördig målad eremit, hvars bord dignade under ett öfverflöd af välsmakliga frukter, allt af sten. Orangeriet innehöll foga annat än geranium, icke en gång löfkojor, som pläga fylla svenska orangerier. På ett ställe stod en vattenkonst, där vattnet, som numera ej var i gång, emottogs af flera ganska stora snäckor. Rundt omkring vattenreservoaren hade man lagt en mängd förträffliga, stora, kristalliserade mineralier, som, då de ditlades, måtte hafva sett ganska artigt ut. En stuff af kubisk Derbyshire-flusspat hade en alns längd och tre kvarters bredd. Ett stycke petrificeradt trä af en vanlig huggkubbs storlek hade redan begynt söndervittra. Ofantliga kristaller af kalkspat och kvarts voro ännu oangripna. För att minska effekten af dessa mineraliers reguliera skapnad och för att efterhand betäcka dem hade man emellan dem planterat växter, som år från år samlat humus i fördjupningarna emellan kristallerna, och på det [ 108 ]man skulle märka, att de voro ditsatta, stodo där pinnar med växternas namn. — Vi reste hem kl. ½ 8 och anlände till London kl. 10. Det var så kallt, att vi måste taga på syrtuterna, och som jag på vägen råkade somna, innan jag kände behofvet af min syrtut, förkylde jag mig och blef däraf indisponerad för nästan hela den tid vi sedan stannade i London.

Den 3 augusti. Jag vaknade illamående, men beslöt att det oaktadt försöka göra en tur för att få rätt på gamla bekanta. Jag gick först till den närmsta, instrumentmakaren Newman, för att höra, om några nya förbättringar på kemiska instrument blifvit gjorda, sedan jag sist var i London; han viste mig sitt eller rättare Brookes blåsrör,72 Davys säkerhetslampa och den så kallade nattlampan, där en liten platinatråd håller sig glödande öfver en med spiritus fuktad veke, så länge någon spiritus är kvar i veken. De voro likväl alla redan bekanta i Sverige. Jag beställde några af de senare för att skicka hem såsom modeller. Sedan sökte jag sir Joseph Banks, som endast kommer i staden om torsdagarna, Lowry, Wollaston, Bostock, Prout och Roget, af hvilka dock den sistnämnde till all lycka var hemma, ty nu hade jag gått nära en half svensk mil och hade en fjärdingsväg hem. Här hvilade jag således ut. Roget är född i Genève, är medicine doktor men praktiserar ej, är en stor mathematicus och lefver på sina revenyer. Han visade mig en förändring i kalejdoskopet, som hunnit att från höjden af allmänlighet blifva så bortlagdt, att det ej mera ses någonstädes bland mängden af till försäljning utställda varor. Denna förändring bestod däri, att fältet var deladt, ett i kvadrater, ett annat i trianglar och det tredje i sexsidiga figurer, och att förändringarna inträffade inom hvar och en af dessa rutor. Det hade den fördelen att kunna ge mönster till mattor och väfnader. Roget har beskrifvit principen för denna ändring i Thomsons annaler för maj månad. Han gaf mig [ 109 ]en kopia af beskrifningen, som jag fäster i kanten af detta blad.73

Ett af mina hufvudgöromål i London skulle blifva att studera den förträffliga mineralsamlingen i British museum. Jag vände mig därföre dit, men fann till min bestörtning, att dr König, som har inseendet öfver samlingen, dagen förut tagit en månads permission och rest till Paris. Emellertid, som jag hade en stuff af selenbunden koppar74 att aflämna, vände jag mig till dr Leach, som har inseendet öfver naturalierna, och fann i honom en högst angenäm man, som med all beredvillighet gick mig till möte. Han viste mig praktstufferna, som ligga under glas, de enda som nu kunde ses och som vanligen visas för plebs, men då jag icke kunde gå med mera noggrannhet igenom det, ville jag icke förlora hvarken hans eller min tid. Dr Leach hade nyligen besökt det ställe, där wavelliten förekommer, och uppsamlat en stor mängd däraf. Han skänkte mig några rätt goda stuffer däraf. Sedan han var där, hade ett ras inträffat och det ställe af skifferbrottet, där wavelliten förekommer, blifvit alldeles betäckt så att man ej utan kostnad kommer åt den mer. Så snart jag kom hem, utbredde jag min blåsrörsanstalt och ställde wavelliten till ansvar, för det han icke ville öfverensstämma med läran om bestämda proportioner i kemien, hvarpå han genast bekände, att han innehöll flusspatsyra, såsom jag redan förmodat; det vatten han vid upphettning öfver en spirituslampa gaf ifrån sig, rodnade lackmuspapper och angrep lilla glaskolfvens hals ganska starkt. Jag hoppas i Paris taga bättre reda på honom.75

Jag dinerade med baron Stjerneld hos gref Löwenhjelm, hvarefter vi besökte Astleys teater. Denna teater är Londons Barnhuskällare,76 men skiljer sig så mycket från Stockholms, som London skiljer sig från Stockholm. Där gafs först ett slags skådespel, föreställande en dum landtjunkare, som blir bestulen, som boxas med tjufven och får stryk till, alltsamman ren öfverdrifven fars. [ 110 ]Sedan gjordes parterren ren, och där blef konstridning på vanliga viset. Därefter kommo öfningar i hopp öfver hästar; 10 stycken unga karlar repeterade samma hopp, den ena efter den andra, så tätt de hunno, och slutligen kom pajazzo, som hoppade bättre än alla de andra. Dessa språng gjordes ganska mästerligt och slutades med, att pajazzo hoppade öfver sju stora engelska hästar och en åsna och svängde sig om i luften ett hvarf, just som han var midt öfver hästryggarna. Därefter kom lindansning på en och sedan på två linor af tvenne damer utan balanserstänger, och slutligen gafs ett vanligt spektakel, kalladt Red Riven, som till sin natur var antingen en komisk tragedi eller en tragisk komedi. Jag ville kalla den med det sista namnet. Pjäsen hade intet intresse och slutades med, att 16 personer lågo döda på teatern, då ridån gick ner. Spektaklet slutades kl. 11. Vi foro då till vauxhalln, en trädgård, som är magnifikt illuminerad och där man passerar en del af natten. Denna lustbarhet gifves endast under sista hälften af juli och under augusti. Man afhörer först en fullstämmig instrumental konsert af operans bästa sujetter, placerade i en oval byggnad. Åhörarne stå i trädgården rundt omkring. Emellanåt gifvas sångstycken. Musiken skulle göra god effekt, om icke de närvarande personernas antal vore så stort, att sorlet från aflägsnare ställen förtager ljudet. Därefter kommer lindansning i en annan del af trädgården, så åter musik, sedan ett fyrverkeri, som slutas med, att en mängd eldar afbrinna på ett fyrsidigt, ganska högt planum, hvarunder ett fruntimmer i Minervas dräkt går på lina upp och ställer sig midt i elden och går sedan ned igen. Detta är en ganska vacker anblick. Linan synes icke, skyld af röken, och man ser en kvinnofigur med fjädrad kask med hastiga steg vandra upp i den häftiga elden, stanna en stund i dess medelpunkt och återvända igen. Den person, som gjorde denna så kallade ascension, var fru Zacchi, som därföre hvarje afton betalas med 20 pund sterling. (Linans längd är 75 alnar [ 111 ]från den punkt hon begynner gå, och dess höjd från marken på högsta stället 30 alnar.) Efter fyrverkeriet begynner balen. Här äro flera salar försedda med orkestrar för dans, och i själfva trädgården utbytes den artistiska musiken mot dansmusik, tagen från gardesregementen och i full uniform. Balen var ej liflig… Vi kommo ej hem förr än kL ½ 4 på morgonen.

Den 4 augusti. Jag gick till Wollaston kl. 10, fann honom hemma och hade med honom ett kort kemiskt och mineralogiskt samtal; när jag såg på min klocka, var hon 2. Wollaston sade mig, att han torsdagen ämnade resa på landet för att passera där en månad, och böd mig därföre följande dag till middag. Han berättade mig, att dr Mac Michael var i London, gaf mig hans adress och kommissionen att bjuda honom med till middagen. Jag sökte Mac Michael, fick veta, att han samma morgon kl. 7 rest bort för att ej återkomma till London på ett år. Det kostade mycket på mig att ej få träffa dr M. M.77 Han är en af mina intimaste engelska bekantskaper. Jag gick därefter in i the City för att beställa om åtskilligt med min bokhandlare, Longman & €:o, gick därefter till instrumentmakaren Cary i Strand för att utse de instrumentalier jag lått i kommission att anskaffa, och kom hem k). ½ 5 så uttröttad, att jag knappt orkade skrifva några rader till mina vänner i Sverige för att med den dagens post underrätta om min lyckliga framkomst, och därpå sökte jag ersättning för förra nattens vak och för min mer än milslånga promenad i dag på det sätt, att jag kl. 8 gick till sängs, hvilket i London visserligen är oerhördt.

Den 5 augusti. Vauxhallsfärden hade lagt sina verkningar till Windsorsfärdens, och summan blef en ganska bastant katarr med snufva, hosta och feber, som alla infunno sig och af hvilka jag vid uppvaknandet fann mig bekajad. Symptomerna förminskades likväl frampå [ 112 ]förmiddagen, hvartill icke litet bidrog en visit af August Arfvedson, som dagen förut efter en resa i landet återkommit till London. Min första omsorg var att bjuda honom till Wollaston i Mac Michaels ställe, hvarefter vi gjorde en rund ut för att tillsamman söka åtskilliga litterära bekantskaper. Vi sökte först dr Prout, en kemist som nyss begynt få reputation, som ännu vid mitt förra besök i England var alldeles okänd, men har sedermera genom några undersökningar på animaliska ämnen78 gjort sig känd på en ganska fördelaktig sida. Jag väntade att finna en ganska ung man och af tonen i hans skrifter en mycket bestämd herre; men fann till min förundran en medelålders man, fullkomligt grånad i hufvudet och med grånadt skägg, som var, mot hvad i England är vanligt, något långt. Hela hans väsende var fullt af modesti, och i hans åtbörder låg en viss grad af rättframhet, om jag får bruka detta ord, af hvilken alla kanter och hörn voro afsvarfvade (en operation, som jag väl önskade hade någon gång skett med mig). Prout sade oss, att som hans hustru och barn bodde på landet öfver sommaren, kunde han ej, så som han ville, bulla upp för oss, men bod oss på frukost till kl. ½ 10 nästa förmiddag.

Sedan vi förgäfves sökt Bostock, Accum och Heuland, återvände vi hem till mig för att afbida middagstiden hos Wollaston, som oaktadt den ej inföll förr än kl. 6, var ovanligt tidig för London. Under tiden kom Accum för att betala vår visit och pratade med oss en timme. Accum är född i Berlin, men har sedan länge tillbaka varit i England, lefver af en handel med kemiska reagentia, kemiska instrument, medirinaldroger o. s. v. och har, som jag tror, gjort sig någon förmögenhet. Han är en ganska kunnig kemist, klokt och liberalt hufvud, men anses af de engelska kemisterna föga, därföre att han lefver af sitt handtverk. Han erböd oss att, hvad dag vi ville sätta ut, se den gasljusinrättning han på regeringens bekostnad inrättat vid Myntet, och bad mig, att jag ville genomläsa ett korrektur [ 113 ]af en encyklopedi, för hvilken han skrifvit artikeln elektrokemisk teori och där han i den historiska detaljen summariskt framlagt äfven mina idéer i den vägen. Vår middag hos Wollaston var treflig och angenäm. Medgäster voro en mr Blake, en af mina äldre bekanta, en amatör af kemien, en kapten of the navy, hvars namn jag ej minnes, samt en tysk doktor Bollemann, som har en fabrik af kromsyrad blyoxid och vinättika af den vätska, som fäs genom torr destillation af trä. Bollemann frågade mig, om kromjärn funnes i Sverige, hvarpå jag gaf ett nekande svar. Vid min fråga om orsaken till detta spörsmål berättade han om sin fabrik. Jag rådde honom att vända sig till Esmark i Norge. Han hade redan gjort det, men Esmark hade skickat honom några få skålpund däraf, för hvilka han tog 10 engelska shillings skålpundet, då han kunde få det från Amerika för 3 pence, d. ä. ungefär 8 sk. rgds. skålpundet. Jag rådde honom att skicka Esmark en priskurant på den amerikanska och att göra ett bud på Esmarks; finnes den i någon kvantitet, så lärer nog Esmark ej försumma tillfället att förtjäna. — Nu kom Jupiter midt för Wollastons fönster, hvarpå ett teleskop framställdes, och vi betraktade Jupiter en stund med alla dess månar. Wollaston visade sedan en sliding rule för kemiska behof af en spiller ny, hans egen, uppfinning. Den var af lika längd med hans skala för kemiska ekvivalenter, men slidern gick tvärtigenom, så att man hade fyra räknelinjer, af hvilka hvar och en utgjorde litet mer än en fjärdedel af hela skalan. Slidern var så gjord, att den passade för bägge sidor, så att då jämförelser af små tal gjordes med större, togs den ut och insattes åter omvänd. Det var första försöket, gjordt af Cary, och hade lyckats tämmeligen väl. Jag har sedan beställt ett par sådana af Cary, dem han lofvat göra, men tillade, att en del af delningen var gjord af Wollaston med egen hand och att han ännu ej kände grunden därföre. Detta måtte vara osant, ty Wollaston sade [ 114 ]mig, att Cary skulle säkert göra mig en. Men jag förmodar ändå, att jag ingen får, förrän Wollaston hunnit beskrifva den i Phil. Transactions, emedan den annars lätt kunde snart förlora gratia novitatis och ej mer göra effekt vid dess publikation. (Den skickades mig sedan till Paris.)

Den 6 augusti. Jag for i Arfvedsons sällskap till dr Prout, som väntade oss med en dubbel frukost af te och ganska godt kaffe, till hvilket på skotskt maner vi måste lägga pomeranssylt på smörgås. Under frukosten talades endast kemi. Prout berättade, att han vid mitt förra uppehåll i London hade nyss tagit den medicinska graden och ännu ej hunnit göra sig känd, att han ännu vore föga personligen bekant med Londons kemister, bland hvilka han umgås med ingen utom Marcet, att kemisterna här vore delade i partier och att den, som sällar sig till intet parti, är för dem till sin person lika främmande, som om han bodde i Ryssland eller Sverige. Han var ännu ej föreslagen till ledamot af Royal Society, icke ens inviterad att deltaga i Chemical club (ett slags förening emellan kemisterna, där man äter tillsamman sista torsdagen i hvar månad). Prout berättade, att han hölle på med några försök öfver jordarternas, metallers och alkaliers bildning genom den organiska processen. Han hade bestämt den kvantitet jord och eldfasta beståndsdelar, som erhålles af en viss kvantitet ägg, och skulle nu undersöka, huru mycket af dessa ämnen som erhålles, sedan en lika kvantitet ägg blifvit utkläckt till kycklingar, men innan kycklingen ännu fått något slags främmande föda. Försöket synes lofva ett anmärkningsvärdt utslag.79

Efter frukosten gjorde vi en visit hos den gamle vördnadsvärde gubben sir Joseph Banks, som oaktadt sina världsbekanta giktanfall ändå nu var ganska rask och icke syntes mig hafva åldrats, sedan jag förra gången såg honom. Under mitt samtal med sir Joseph råkade jag nämna, att jag ville med allvar studera geologiens tillstånd [ 115 ]i England, då i detsamma en medelålders man af ett behagligt utseende sprang upp från en pulpet och inviterade mig att se Smiths stora geologiska karta öfver England, som hängde i nästa rum. Arfvedson hann ej alldeles så fort fram, men oaktadt han ej dröjde kvar på sin stol, voro vi långt inne i Englands geognostiska beskrifning, innan han nalkades oss. Vår geognost förenade snabbhet i tungan med ovanlig tydlighet och redighet i den sak han föreställde. Efter en hatftimme hade vi gått igenom Englands förnämsta strata på ett verkligen intressant sätt. Efter slutad demonstration erböd han sig att hemma hos sig visa mig mera i denna väg och gaf sin adress, hvaraf jag inhämtade, att han var markscheidern John Farey sen., af hvilken jag läst en mängd artiklar i Tillochs magazine, hvilka utmärkt sig med mycken noggrannhet i angifvandet af fakta, men vanligen varit för mycket minutiösa för den, som ej känner de beskrifna ställena.

Sir Joseph inviterade oss att klockan ½ 6 äta middag på Royal Society‘s club på det bekanta värdshuset Crown and Anker tavern, Strand. Denna klubb är ej annat än ett möte af ledamöterna i Royal Society den första torsdagen i hvar månad, hvarvid de äta middag tillsamman. Arfvedson och jag placerades en på hvar sida om sir Joseph, som var chairman. Under måltiden frågade jag sir Joseph om anledningen, huru han kommit att mot sin gikt försöka eau médicinale80 Han berättade då, att under ett svårt och ovanligt plågsamt anfall en af hans vänner kommit med en flaska däraf och rådt honom att försöka det, hvilket han efter något motstånd gjorde. En timme sedan han tagit det, begynte värken upphöra, han somnade, sof roligt och vaknade utan alla plågor, hvarvid pulsen, som förut slog 120 slag i minuten, hade gått ner till 70. Sir Everard Home, som är hans läkare, förundrade sig vid dess besök följande dag öfver den oväntade förändring, som inträffat, och fick då veta sammanhanget. Vid hvarje sedermera påkommande anfall har eau médicinale borttagit plågorna [ 116 ]inom ett par timmar, och sir Joseph har nu nyttjat det utan försämring i sin hälsa i åtta år. Några, som försökte eau médicinale men togo större doser däraf, fingo kräkning| och diarré och symptomer, som ganska mycket likna dem Dioskorides, en grekisk författare i läkarevetenskapen, beskrifver såsom härrörande från bruket af »nakna jungfrun» {colchicum autumnale). Detta föranledde att försöka en tinktur på nakna jungfrun, hvilken frambragte samma verkningar som eau médicinale, och nu nyttjar man allmänt mot gikt en infusion i vin af denna växt, som fås under namn af vinum colchici hos blott en enda apotekare i London. Home påstår, att sedan detta vin fått afsätta allt grummel och klarna, så åstadkommer det inga kräkningar mer men behåller sin välgörande kraft. Home gaf mig adress till apotekaren Fischer för att få såväl en flaska af denna tinktur som uppgift på dess beredning, om jag skulle hälsa från honom.

Samtalet i ett så lärdt samfund som detta kunde naturligtvis icke vara annat än högst uppbyggligt, jag skall därföre däraf meddela en liten portion, så mycket jag nu kan komma ihåg. Någon nämnde, att kapten Kater, en mechanicus af utmärkt merit, rest på landet för sin hälsas skull. Man talte om hans olyckliga inbillningssjukdom. En medicus berättade, att han hvar dag med största noggrannhet examinerade sitt tarf, att han för någon tid sedan känt sig nödsakad att afbörda det under bar himmel, ej långt från en af hans vänner, som höll på att med en spade ansa ett träd. Vännen, som visste hans examensbegär, satte spaden i tysthet under och kastade föremålet för Katers undersökning långt bort. Kater märkte det icke, blef högst förvånad, att naturen skulle bedraga honom med en så falsk känsla af exoneration, sade icke ett ord utan for genast in till London och rådgjorde med läkaren, som ej kunde begripa det minsta af denna sjukdom. Han hade en sömnlös natt och var följande dagen ganska illamående, ända till dess på eftermiddagen äfventyret med spaden blef [ 117 ]bekant, då han blef mycket ond öfver ett så infamt skälmstycke… Jag anser profbiten tillräcklig. Middagen var af en ganska vanlig art och kostade 4 rdr 12 skill. b:ko, hvilket anses här för ett godt köp. Måltiden var till vår förnöjelse slut klockan en kvart efter 7. Baron Stjerneld hade ock budit oss till middag, och detta föranledde oss att fara till honom. Vi kommo i halfäten middag och placerade oss såsom extranäsor vid hvar sitt bordshörn. Sällskapet bestod af gref Löwenhjelm, hofmarskalken Löfvensköld, generalkonsuln Tottie och hr Troilius (translator af svenska sjömansdokumenter). Dagen därpå sågo vi i tidningarna, att svenske ministern den aftonen »entertained a large party of very respectable characters». Vi passerade aftonen hos baron Stjerneld.

Den 7 augusti. Accum hade gårdagen lämnat sitt korrektur på elektrokemiska teorien, hvilket jag med uppmärksamhet granskade och fann allt redigt och riktigt framställdt. I Arfvedsons sällskap gjorde jag honom en visit för att återlämna papperet. Han visade oss sina gasljus; han hade nämligen alla rum i sitt hus upplysta med gas. I ett af dem hängde en lampa, som var likaså rörlig som de vanliga, oaktadt den höll ett rör till gasens inledning uppifrån. Detta går till på ett ganska enkelt sätt.

Gasen ledes ifrån taket in i en liten kula af mässing, som nedtill har en stor rund öppning; innanför denna öppning ligger en mässingsknapp, slipad emot kulans insida och sedan väl smord med talg, och genom denna knapp går gasen ut i det rör, som sedan leder honom till öppningen, hvilken öfverallt är lik den jag redan förut omtalat. Lilla fig. i brädden visar, huru inrättningen är. Gasen utdrifves ur gasometrarna endast med en tryckning af ¾ tums vattenhöjd, hvarigenom det icke är svårt att få tapparna fullkomligt täta för så liten påkänning. Ett ljus, som lyser fullt så mycket som en Argandslampa, kostar 4 pund sterl. om året, då det förutsättes att ej brinna [ 118 ]längre än från ½ 7 till klockan ½ 11. Ett dylikt på gatan, som brinner hela natten, kostar 6 pund om året. Beräknar man då, hvad våra vanliga Argandska lampor kosta med rofolja eller bättre lampolja, så ser det ut, som skulle en termolampinrättning icke ge någon stor fördel. Likväl bör jag erinra, att detta är hvad köparen betalar för gasen, ej hvad den kostar säljaren.

Accum berättade oss sedan, huru det tillgår att med platina öfverdraga stenkärl. Man löser platinan i kungsvatten, koncentrerar solution och skakar den med terpentinolja. Metallen reduceras, blandar sig i oändligt fint fördeladt tillstånd med oljan, och denna olja strykes på det oglaserade godset. Den får ej hålla mycket platina. Sedan det torkat riktigt, doppas godset i glasyrblandningen och brännes sedan som vanligt. På glasyrens insida bildar sig då en oändligt tunn hinna af platina, som har metallglans i beröringen med glaset. Några få försök äro tillräckliga för att inhämta, hvad som är lagom metallhalt i terpentinoljan.

Jag frågade honom, huru sodavattnet korkas. Han svarade därpå, att det sker utan allt maskineri [och] att man endast har en passande kork till reds. Vattnet håller vid dess utsprutning 4 till 5 atmosfärer gas; man förlorar 1 till 1 ½, innan korken hinner in, men vattnet har ännu tillräckligt kvar. — Händelsen förde samtalet på elddonen af svafvelstickor, som tändas i svafvelsyra, hvilka Accum fabricerar och säljer. Hans stickor äro icke svaflade. De göras på följande sätt: man får tunna, med en särskild maskin utskurna remsor af amerikansk tall till köps… Ändarna af denna remsa doppas i en blandning af syrsatt saltsyradt kali, pulver af olibanum och mjölklister, utan allt svafvel. I brist af olibanum kan man ock taga mastiche. Sedan detta på båda ändar torkat, delas remsorna i stickor, och stickorna skäras sedan itu. Äfven för detta har man maskineri. Svafvelsyran slås på asbest. En hufvudsak är att ej hafva för mycket syra på asbesten. Dessa stickor [ 119 ]spraka aldrig och lukta väl, då våra lukta infamt både af svafvelsyrlighet och svafvelhaltig saltsyra.

Hos apotekaren Fischer i Conduit street köpte jag sedan en flaska vinum colchici, som innehåller knappa två uns och kostade 4 shillings. Fischer var ej hemma, och hans kompanjon försäkrade mig, att jag icke skulle få veta sammansättningen, om icke sir Everard Home själf skulle lämna den. Jag var icke envis, helst Home ej utan att skämmas kan vägra mig uppgiften, då jag af honom begär den. Nu är han på landet

Efter några fåfänga visiter besökte jag i Arfvedsons sällskap kemisten William Allen och fann honom till min bestörtning i full inpackning for att följande morgon göra en resa genom Norge till Stockholm och därifrån till Petersburg i ändamål att på alla ställen, där goda skolinrättningar ej finnas, inrätta sådana efter den berömda Bellska metoden. Allen är en medelålders man af ett sjukligt utseende. Han är en ganska ryktbar kemist och idkar en vidsträckt och ganska lönande handel såsom drogist. Han hörer till den klass af hvad man i England kallar dissenters, som är allmänt känd under namn af kväkare. De svara i England emot vår Brödraförsamling men utmärka sig här mer från andra än Brödraförsamlingen hos oss. De hafva en särskild klädedräkt, bestående af en bonjour-rock af brunt kläde, något afrundad framtill, men med en enda knapprad, lång väst och korta byxor af lika kläde, grå redgarnsstrumpor, skor och låga hattar med rund kulle, men denna klädedräkt är vanligen oaktadt sin yttre enkelhet högst fin och ej sällan ganska dyr. De kalla alla människor du, svärja aldrig och utmärka sig i allmänhet såsom ärligt, idogt och välgörande folk. Deras kvinnfolk kläda sig alla på ett sätt men vanligen högst osmakligt och vämjeligt, likasom det hörde till deras religion att vara obehagliga i sitt yttre. Jag har aldrig kommit att göra bekantskap med någon kväkerska, så att jag ej vet, om de göra sig samma besvär för att vara obehagliga i umgänget. [ 120 ]Deras hufvudbonad är af grått sidentyg eller mera sällan hvitt; den är ett slags hatt, hvars kulle är en skrynklig och veckad mössa. Sätt nu denna hatt på en i söndagskläder med snörlif, långt lif och linjeräta sidor hvitklädd piga på landet, där man ännu ej aflagt höga klackar på skorna, och vi hafva en kväkerska för ögonen.

Men jag återkommer till Allen, Han är en af de hederligaste människor jag känner. Få år hafva gått förbi, som han ej för allmänt nyttiga ändamål depenserat från 1,000 till 1,500 pund sterling. Redan då jag sist var i England, ifrade han mycket för skolor, har sedan kostat ganska mycket på deras inrättande i Frankrike och tänker nu göra detsamma i Norge, Sverige och Ryssland. Han reser i sällskap med några andra kväkare, hvilka synas hafva formerat en societet för inrättning af skolor. Jag har rekommenderat Allen till arkiatern Weigel och dr Sefström. jag hoppas, att Weigel gör Allen bekant med vår hedervärde Philipson, och jag ar säker, att däraf skall resultera något godt.81

Vi besökte sedan hr Farey, som visade oss sina geologiska kartor, hvilka voro af ganska stort intresse men tillåta ingen slags beskrifning. Farey hade fått i sitt hufvud, att granit bildas af lerskiffer och särdeles af den art, som engelsmännen kalla toadstone (grodsten, därföre att den har samma mörka färg som våra stora grodor, allmänt kallade klåssor). Farey ar onekligt en ganska förträfflig observator, ren och fri för alla förutfattade meningar, härledda från blind tro på någon viss teori. Englands geologer äro delade i två sekter, den stora och sämre är vulkanist, den mindre och bättre neptunist (Wernerianer), och några få klara hufvud bekänna, att ingendera af dessa åsikter är riktig. Farey ar verkligen en af dessa. Brande, chem. professor i Royal Institution, märkvärdig för det han sade åt Leopold von Buch, den störste nu lefvande geolog, att Tysklands bästa geologer ej kunde mäta sig med Englands, till hvilka Brande räknar sig, denne [ 121 ]Brande skrifver i en nyss af honom utgiften bok, att gångar (Werners Gänge) alltid äro vidare nedtill än uppåt och hafva uppkommit på det sätt, att smält granit blifvit af underjordisk eld pressad nedifrån uppåt.82

Arfvedson och jag åto middag på ett så kalladt eatingshop, där man får endast roast-beef med potates och porter. Vår värd hade två rum för sina gäster; i det nedre var köket i samma rum med matsalen. Dit gå personer, som tro sig behöfva se på, huru köttbiten afskäres och stekes. I det öfre var köket i ett särskildt rum. Vår middag, bestående af en enda men tämmeligt tillräcklig portion stekt kött med potates och litet smörsås och ett halfstop ej buteljerad (d. ä. sämre) porter, kostade oss 2 rdr 24 sk. b:ko tillsamman (d. ä. 1 rdr 40 sk. rgds på person), och detta räknade vi ändå här att äta med hushållning.

Med den anledning, att vi under hemvägen sköljde ned den bittra portersmaken med ett glas sodavatten, skall jag nämna några ord om denna nu i England så ymnigt nyttjade, läskande och behagliga dryck. Jag har genom en för några dagar sedan gjord evaporation af litet sodavatten funnit, att kvantiteten af alkali nu är betydligt förminskad däri mot förr, så att det knappt håller mer än det jag brukar göra. Det finnes på alla värdshus, i alla bodar, där patisserier o. d. försäljas, och den törstige behöfver icke gä mer än 20 till 30 alnar, innan en lapp med stora bokstäfver säger honom, att där fås imperal, improved, highly carbonated etc. soda water. Det vanligaste är att sälja det på små men tjocka kvartersbuteljer, som äro öfverbundna med segelgarn och, i detsamma segelgarnet skäres af, skjuta korken ut med ett skott som af en elektrisk pistol, hvarefter vattnet störtas i ett stort glas och utdrickes under fräsningen. Det rifver i halsen såsom brännvin. Man har sedermera funnit på ett annat sätt att hålla det färdigt i apparaten och tappa det därur direkte åt den, som vill dricka. Man får då likväl ej se apparaten, utan i boden står en fyrsidig pelare af 12 tums sida och 1 ½ alns höjd.

[ 122 ]I den hastigt utkastade fig. är A denna pelare, som ofvanpå är täckt med en tennplåt, hvars kant är uppviken (B C). B D E är ett uppstående rör af tenn, som är krökt i rät vinkel och slutas med en tapp F G, äfvenledes af tenn. Då någon kommer in för att dricka, vändes ett af de till hands på tennbrickan stående, stjälpta glasen. Därefter sättes ett glaskärl (H) af mycket tjockt glas och med

slipad öppning omkring tappen vid G, där den omgifves af en vaxad läderring, på hvilken glaset H lufttätt tillvrides. Då tappens handtag F vrides åt sidan, kommer vattnet med häftighet in uti H, och då glaset är till ⅔ fullt, vrides tappen till, och glaset tages från tappen, hvarvid en explosion uppkommer af den sammanträngda luftens utrusande. Vattnet slås nu i tumlare och utdrickes. [ 123 ]På detta sätt fås det för 4 pence glaset, då det däremot på buteljer kostar på somliga ställen 6, på andra 8 pence och på de flesta 1 shilling. Det är i alla fall alltid mycket för dyrt, men som det är en lyxartikel, betalar det en dryg skatt till kronan, hvilken konsumenten får vidkännas.

Jag försökte med anledning af återkommen podager, hvad verkan vinum colchici skulle göra, och tog däraf vid sängdags 60 droppar. Jag har likväl, oaktadt dess bruk fortsattes i några aftnar, ej känt någon verkan däraf, hvarken ond eller god, så att det kanske botar gikt hos botanister men icke hos kemister, likasom vi alla veta, att surkål ej botar frossan hos alla.

Den 8 augusti besåg jag i gref Löwenhjelms sällskap dårhuset Bethlehem, vanligen kalladt Bedlam, och King‘s Bench, som svarar emot vår gäldstuga. Bedlam var nybyggdt för tre år sedan och hade förut varit i en mycket rymligare byggnad vid Moorfield; nu ligger det i västra ändan af Southwark. Åtskilliga kväkares visiter på dårhus och arrester i England hade för några år sedan gifvit anledning till åtal hos parlamentet öfver det sätt, hvarpå de olyckliga behandlades; en sträng revision skedde, många missbruk upptäcktes, och nya förbättringar infördes, som hedra ej endast England utan människosläktet och tidehvarfvet. Vid inrättningen af det nya Bedlam tog man hufvudsakligast till efterdöme ett af kväkarne underhållet dårhus 1 York, märkvärdigt för de många kurer det gjort och därför, att de aldrig fängslat någon, såsom tyvärr alltför ofta sker på dylika ställen.

Bedlam är deladt i tre delar. Den mellersta är minst och utgores af ämbets- och boningsrum för de styrande. De två sidodelarna äro för dårar, och på hvar sida ligger ett särskildt hus för sådana dårar, som i galenskapen begått något brott och som för brist på förnuft ej kunnat annorlunda straffas. Hvarje våning utgör ett enda rum, en lång sal kallad ward, indelad på samma sätt som i [ 124 ]Greenwich till hälften af sin bredd i små rum för de galna; den andra hälften är ett långt, för dem alla gemensamt galleri. Hvart och ett af dessa små rum tycktes mig hafva 4 ½ à 5 alnar i bredd och något mera i längd. Där står en liten stålsäng försedd med en tagelmadrass och ett par filtar med lakan. Högt öfver sängen är ett litet fönster med galler, och bredvid sängen står en stol. De läsas alla in, hvar i sitt rum, om nätterna, och om dagarna äro de ute och rummen stängda. I ena ändan af rummet har rummets väktare en snygg och rymlig kammare, och midtemot hafva dårarne sin matsal. De åto just sin middag, då vi kommo. Den bestod i smör, hvetebröd och risgrynsvälling. Den senare åts med träsked utur träkärl, och smöret ströks med skeden öfver brödet, ty knif och gaffel få naturligtvis ej komma i deras händer. Jag kan försäkra, att på ingen konungs bord serveras ett bättre bröd än det, som ges åt invånarne i Bedlam.

På andra ändan af galleriet hafva de ett afträdesrum, som också förtjänar att omtalas för dess ovanliga snygghet. Man har i England mycket raffinerat i denna väg. Den hufvudsakliga delen af detta rum är en med bly öfverdragen ho, hvari contenta emottagas. Då man sedan öppnar dörren för att gå ut, så öppnar hon en ventil, som släpper en stark vattenström för några ögonblick i hon, hvarigenom denna rensköljes, och rummet blir utan all stank af färska eller gamla samlingar.

De galna, som äro så rasande, att de skulle göra skada, hindras därifrån på ett ganska enkelt sätt: man sätter på dem en tröja med långa ärmar, hvilka, sedan man lagt armarna i kors öfver bröstet, knytas bak öfver ryggen. Nu släppes personen lös och kan med denna lindriga fängsling intet mer uträtta. Vi sågo ett par sådana och frågade verkets föreståndare, som ledsagade oss, om dessa tröjor voro hårdt åtsnörda, då den person, som var föremål för vår uppmärksamhet, svarade: »Ånej, de inkommodera icke det minsta» och viste, att armen hade en viss grad [ 125 ]af frivillig rörelse. Man besinne blott, att denne var en man, som i andra länders dårhus hade varit bindgalen.

Det var rätt tillfredsställande att se, med hvad för en lydig och ödmjuk förtrolighet många af dårarne vände sig till styresmannen, då vi inkommo, och de flesta togo af sig hatten, en höflighet som engelsmän sällan göra åt andra än kungen. Den godhet, hvarmed han upptog deras ofta löjliga och galna insinuationer och hvarmed han gaf dem sina order, väckte hos mig för denne man en ganska stor vördnad. Jag har sett dårhuset i Vadstena och Danviken innan den sista omskapningen, och jag ryser, då jag tänker på skillnaden i behandlingssätt. Man sade oss, att i allmänhet 30 af 100 dårar, som inkomma, utgå botade. De obotliga, som äro förmögna, utfärdas åter till sina anhöriga, och de fattiga endast blifva kvar. I de obotligas rum voro flera personer, som i 8 till 12 år legat bundna under förra behandlingen och som nu gingo lösa. Sådana af dem, som slita sönder sina sängkläder, få ligga i en halmsoffa, där halmen bytes om hvar dag.

I de brottsliga dårarnes flygel såg det mera fängelselikt ut. Fyra till sex voro där särskildt instängda i små, för öfrigt lika beskaffade wards men inlästa inom starka järngaller, dock så att dårarna i den ena ward kunde se och tala vid dem i den motsvarande. Flere af dem hade begått mord. Bland märkvärdiga personer af dessa var Hatfield, som för fyrtio år sedan på operan sköt på Georg III; kulan gick tätt öfver konungens hufvud och fastnade djupt i träet, hvarmed logen var beklädd. Som han syntes hafva tydliga tecken till galenskap, fördes han till dårhuset, där han sedan suttit. Han har varit militär och blifvit ovanligt illa blesserad i hufvudet och på extremiteterna, och hans blessyr i hufvudet lärer hafva vållat sinnesförvirringen. Hans rum var snyggt, mannen var väl klädd och sysselsatte sig med att göra halmarbeten. Nu flätade han korgar af halm, som utgöra ett slags moderna ridikyler i England. Gref Löwenhjelm köpte en af dessa, som var [ 126 ]tämmeligt dyr; om jag ej minns orätt, kostade den omkring ett halft pund sterling. Mannen talade för öfrigt nu ganska förnuftigt och syntes icke missnöjd med sin ställning. — Bland dessa fångar sågo vi äfven Davis, som nyligen sköt på lord Palmerston.83

På kvinnosidan väcktes vår uppmärksamhet i första rummet af förestånderskan, en välklädd dam af ett behagligt utseende och som syntes vara emellan 30 och 40 år, och i det andra af pigorna, som höllo vakt t rummen; de voro med få undantag unga, vackra och väl klädda och syntes icke på något sätt missnöjda att passera sin dag instängda hvar i sitt rum på vakt. Villkoren äro icke heller lockande, ty de hafva utom kost och rum ej mer än 20 pund sterling om året, hvilket i England ej är någon så ovanlig lön.

Dårarne få vara ute, om de vilja, hela dagen. De hafva därtill en rymlig, inom murar instängd och med den vanliga engelska gräsbädden öfverdragen gård att vandra på. Där finnas inga träd eller växter, ty på dem skulle de snart göra slut, utan endast några väggfasta, murade bänkar med tak öfver, och äfven dessa finnas icke på karlsidan för att undvika all möjlig utväg för en rasande att kunna beväpna sig med något skadeinstrument.

Äfven på kvinnosidan var en särskild flygel för förbrytare. Bland dessa visade man oss en fru Nicholson, som sökt mörda konungen.84 Det var en stor, tjock käring med en högst ilsken uppsyn. Hon fixerade oss en i sänder och följde med ögonen, hvart den fixerade tog vägen, men kunde ej bringas att säga ett ord. På kvinnosidan bland de galna kan jag säga, att vi hafva sett djäfvulen lifs lefvande, sådan han afmålas på kopparsticken i alla gamla bönböcker. Det var en gammal krokryggig, rasande negrinna, som hade alldeles utmagrade, becksvarta armar och långa, smala händer. Hon satt på en egen hög stol, ur hvilken hon förmodligen icke kunde komma, gestikulerande med de ofantliga armarna, och skrek och skrattade, [ 127 ]då hon fick se oss, samt tillkännagaf med den yttersta häftighet sin önskan, att vi skulle komma närmare. Hon hade mörka kläder men bar en hvit natthufva. Jag har aldrig sett någonting så rysligt som denna figur.

Slutligen skall jag säga några ord om det sätt, hvarpå detta hus eldas. Man har sedan några år tillbaka i England infört det värmningssätt att i en särskild ugn upphetta luft och låta denna varma luft sedan gå upp i rummen. Detta går så till, att i souterrainen har man en af tackjärn gjuten ugn, i hvilken stenkol brinner hela dygnet och som däraf ganska starkt upphettas. Denna ugn omgifves utikring af ett tackjärnsöfverdrag, som lämnar emellan sig och ugnen emellan 2 och 3 tums spatium; till detta tackjärnsöfverdrag går en tackjärnstrumma utifrån och inleder kall luft till detta spatium kring ugnens utsida, hvilken luft där upphettas och, då den blir varm, uppstiger genom en fyrkantig tackjärnstrumma genom husets alla våningar. Denaa trumma, kunde jag tycka, hade på ena sidan 3 kvarter och på den andra ½ aln. Den var i hvart rum genombruten för att släppa in den varma luften. Genombrytningen föreställde dels löfverk, dels små rutor o. s. v. Man hade i hvar ward af 140 fots längd 2 sådana, och föreståndaren sade mig, att man förtiden vinter utan svårighet behöll temperaturen i rummen emellan 16 och 20 grader och att det öfversta rummet aldrig var mer än en grad svalare än det nedersta, oaktadt de fingo den varma luften från samma tackjärnstrumma. Man hade i början ej fått så varmt, emedan man sök kvarhålla den redan värmda luften i rummet så väl, att tilloppet af den uppvärmda luften från trumman därigenom förminskades. Detta värmningssätt ger rummet mer värme, än man vintertiden har i de boningsrum, där stenkolsbrasan brinner hela dagen, och därtill kommer, att det engelska eldningssättet medför en så stor förlust af värme, att hvaije särskild af dessa ugnar nu ej drager stort mera stenkol, än en enda eldstad skulle hafva fordrat. [ 128 ]Detta eldningssätt besparar således två tredjedelar af stenkolsåtgången, ger en jämn och lagom värme, som efter behof kan höjas och sänkas, och ingen eldstad behöfves i rummen. I några af matsalarna har man vanliga stenkolsspisar, men de järnstaket med igenlåsta luckor man därföre måste hafva, visa hvad olägenhet det vore, om alla rum på detta sätt skulle eldas. —

King‘s Bench ligger icke långt från Bedlam. Det är en gård, innestängd inom en ganska hög och oöfverstiglig mur. Midtuti ligger en rad med hus, hvilka likasom utanför murarna hafva fullt af bodar i nedre våningen. Alla invånare här äro gäldenärer, äfven de, som hålla bodarna. På sidorna om ingången äro ett par kaffehus. Rundtomkring boningshusen ar en rymlig spatserplats, där arrestanterna promenerade, spelte boll och dylikt. Sällskapet var blandadt, mer eller mindre välklädt, men det tunga allvar, som utmärker den på förfallodagen betalande hopen, som stryker fram och tillbaka på trottoarerna i London, har här försvunnit. Här se alla fryntliga ut, prata, skratta, och man skulle med ett hastigt omdöme tro, att det vore en liten lyckligare fläck i det tunga, nedrökta London. Men det är urvalet af sorglösa slösare, hos hvilka omtanken för ett kommande ögonblick aldrig förbittrar njutningen af det närvarandes äfven ganska njuggt uppfyllda behofver. Här finnes ett ännu bättre gäldenärsfängelse, kalladt Fleet, som jag ännu icke kommit att se. Då fängelset ej inrymmer alla gäldenärer, dömas de att bo i grannskapet inom en viss trakt; det säges, att hyrorna där genom hyresmännens mängd kommit att bli dyrare än någon annanstädes i London.

Efter King‘s Bench besågo vi vauxhallns trädgård vid dagsljus. Den skulle utan sina aftonfêter aldrig hafva fått någon särskild uppmärksamhet Därifrån foro vi i båt Themsen utföre till London bridge. Denna promenad tog oss nära tre timmar och var i hänseende till den kännedom, den gaf oss om strandsidorna, en af de intressantaste [ 129 ]kurser jag gjort i London. De förträffliga broarna göra från sjösidan en otrolig effekt. Den nyss färdigbyggda Waterloo bridge är ett mästerstycke. Den är hel och hållen af granit, hämtad från Skottland. Southwark bridge är en ännu ej färdig bro, som göres af tackjärn och ligger emellan Blackfriars bridge och London bridge, hvilken senare snart skall rifvas, emedan dess små och ojämna hvalf ej lämna tillräckligt utlopp för vattnet och strömmen därigenom blir så häftig, att man alltid måste gå antingen med ebben eller med floden för att komma därigenom. Under passagen hade vi ett samtal med vår roddare, som var en ganska hygglig karl af några och trettio år. Han berättade, att denna båt utgör hans enda näringsfång, att han därigenom vinner sin jämna bärgning, men att kronoutskylderna voro ganska tryckande. Jag kommer numer icke ihåg de särskilda delarna af uppgiften, men summan af hans utlagor till kronan och till de fattiga utgjorde 31 pund sterling, det är så nära 300 rdr b:ko.

Vi hade stämt möte med Arfvedson att råkas till middagen på den i London märkvärdiga Crown and Anker tavern i Strand för att där bese de stora salar, i hvilka man ger public dinners. Vi funno Arfvedson, men man ger där ej mat, om det ej förut beställes. Vi besågo således de stora rummen med tom mage. Där äro i synnerhet tre salar af betydlig storlek. Den största stod nu under reparation. Den är icke så lång som Börssalen [i Stockholm], men den är bredare, högre och mer ornerad. Värden hade under promenaden igenkänt, att Arfvedson och jag ätit där med ledamöterna af Royal Society, och af gref Löwenhjelms hyrlakej fått veta, hvem gref L. var. Detta hade den följd, att vi knappt hade kommit hem, förrän gref L. fick en biljett från värden, som beklagade, att han ej fått servera vår middag, men anhöll på det högsta att någon dag få göra det.

På aftonen sågo vi engelska operan, af själfva hufvudpjäsen blott slutet. Den var en operett. Därefter gafs [ 130 ]en pantomimbalett, kallad La Peyrouse. Denne La Peyrouse kommer från ett skeppsbrott och får med sig en kista, hvari han har en smörask, en bössa och ett par pistoler. Han fångar en markatta, som han dresserar till mer förstånd, än han själf har. Han blir af vildarne fängslad, skjuten o. s. v. men alltid frälst af markattan. Han bygger hus, bor på ön i åtta år, sedan han befästat sig mot vildarne. Hans hustru kommer med ett barn; får efter många högst orimliga äfventyr rätt på honom. En indianska blir svartsjuk på hustrun och förråder honom åt indianerna; han skall brännas och står bunden vid en påle, då markattan kommer och ger honom en bössa och två pistoler samt löser bandet. Då offerfesten skall börjas, införas hustrun och barnet att se på. La Peyrouse står kvar likasom bunden men skjuter i detsamma chefen och skrämmer för ett ögonblick vildarne, som dock slutligen öfvermanna honom, då i detsamma besättningen på ett engelskt skepp kommer och massakrerar dem på teatern, som är alldeles full af döda, då ridån går ned.

Orsaken till denna slags pantomimbalett, hvaraf engelska operan hvar afton får en ny, är att från Nordamerika ankommit några af de bredvid de Förenta staterna boende civiliserade amerikanerna af den arbetande eller lägre handlande klassen. Dessa kallas nu true indians och utklädas med sälskinnskläder, stenyxor, sköldar och dylikt och göra under grufliga läten en slags högst otäck, stampande och halfdansande marsch, som skall föreställa de därmed likartade scener, hvilka af reseskildrare berättas och som för dessa indianer äro lika främmande som för oss. Emellertid springer man ganska mycket efter dem och hörer ofta deras ohyggliga krigsskrän härmas i London på gatorna, på vauxhalln o. s. v.

Man har på Englands teatrar sökt härma den s. k. foyern på operan i Paris och inrättat ett eller flera större, väl dekorerade rum, som med ett gemensamt namn kallas the lobby. Den engelska operans lobby föreställde en [ 131 ]grön park med tvenne vattenkonster, som gåfvo tre alnars hög vattenstråle. Väggarna skyldes af träd, som dessutom äfven stodo inuti rummet, så att man hade trenne spatsergångar med sina säten och i fonden ett litet rum, där förfriskningar såldes. Rummet var för öfrigt starkt upplyst af gasljus…

Den 9 augusti. Söndagen är i England en allmän hvilodag. Inga nöjen, inga sällskaper eller publika förströelser göra den lik hvardagarna. Jag hade biilvit buden till hr Farey till middagen men afslog anbudet och passerade större delen af dagen med Arfvedson, dels hemma, dels promenerande i den närbelägna S:t James‘ park. Jag fick en visit af dr Bostock och dr Roget. Den förre böd oss följande dagen på frukost.

Den 10 augusti. Jag for i sällskap med Arfvedson att efterkomma dr Bostocks bjudning. Bostock är en af Englands kemister och, som jag tror, tillika praktiserande läkare. Han har förut bott i Liverpool och först för ett år sedan flyttat till London. Han är en ganska angenäm man, har helt och hållet turnyr af en läskarl och någonting alldeles oengelskt i sitt väsende. Hans hufvudsakligaste kemiska arbeten hafva varit i djurkemien men äro icke af något klassiskt värde. Nu är han mest skrifvande kemist, arbetar för Encyclopedia britannica och metropolitana samt är medutgifvare af Thomsons annaler. Fru Bostock förtjänar också sin rad bland dessa minnesteckningar. Hon är ett rätt vackert, ännu kanske ej trettioårigt fruntimmer af ett ganska angenämt väsende. Hon presiderade för frukosteringen, och de främmande kemisterna glömde för en stund värdens vetenskap för fruns behagliga umgänge. Sedan hon lämnat oss, togo våra samtal en desto lärdare flykt och räckte till klockan 1.

Efter några fåfänga visiter besökte vi Bullocks museum. Historien af detta museum är i korthet, att en handlande vid namn Bullock, efter att hafva samlat en tillräcklig [ 132 ]förmögenhet för att blifva oberoende, fann sig road af att samla naturalier, hvarpå han nedlade stora kostnader och gaf mycket penningar på hand åt sjöfarande för att hemskaffa från alla delar af jordklotet allt hvad som kunde fås. Hans samling växte slutligen, så att den ej mer kunde rymmas i det hus han bebodde, men hans förmögenhet hade därvid också blifvit i samma mån till en god del medtagen, så att han beslöt använda sina samlingar till en penningkrok. Han uppbyggde därföre ett särskildt hus, utpå siradt af egyptiska bildhuggerier och hieroglyfer och inuti inredt helt och hållet till samlingsrum. Där uppställde han sina stora samlingar, som nu stå Öppna för allmänheten mot den lindriga afgiften af en engelsk shilling, för hvilken man har frihet att gå där så länge man vill. En person uppehåller sig där för att visa, men som denne vanligen alltid är upptagen af ett parti åskådare, så har resten ingen vägledning. Bullock har därföre utgifvit en katalog öfver sitt museum, som fås till köps på stället och hvarpå han äfven förtjänar något, så att han af sitt museum på detta sätt lärer hafva emellan 1,500 och 2,000 pund sterling om året. Samlingarna äro icke uppställda i någon direkt vetenskaplig ordning, men allt är historieradt och i en så ypperlig konservation, att den som sett till exempel de krassliga samlingarna i Uppsala och däraf bedömer, huru uppstoppade djur skola se ut, skall i Bullocks museum tro sig omgifven af idel lefvande djur. Där till exempel tager boa constrictor (jätteormen) en tiger, en af de största, som förmodligen finnas. Ormen pressar tigern mot ett träd och har omslingrat honom i många hvarf, i det han fattat honom i halsen tätt under käften. Tigerns emaljögon exprimera ångest och raseri, hans grufliga gap med alla dess förfärliga tänder står öppet för att komma åt ormen, och munnens insida samt tungan äro pressade i vax. Där tager en ofantlig egyptisk krokodil en leopard; amfiben har redan veka lifvet af rofdjuret i käftarna, men leoparden böjer sig med hufvudet och [ 133 ]framfötterna mot nacken af krokodilen och försöker fåfängt sin skarpa tandrad mot fjällen, som sönderrifva hans tunga; hon är halft utfallen, blodig och sårad. Man tycker sig se i djurets fördunklade öga den annalkande döden. Där ligger en skallerorm med ett tre tum bredt och fyra tum långt hufvud, med den klufna ändan af tungan utom munnen; hans brinnande guldöga synes endast afpassa bästa ögonblicket för att ge åskådaren dödsstynget i foten eller benet. Där är en stengrotta fult af ormar i en rysligt slingrande hop, men alla så väl ditsatta, att naturkännaren, som skulle önska att följa hvarje del af hvar särskild art, kommer bekvämt åt att göra det. Där är ett träd fullt af ödlor och kameleonter. Där matar örnen sina stora gapande ungar med de blodiga inälfvorna af en kanin, som ligger död under hans klor, och små djurs ben omgifva boet. Där är en ofantlig gam i strid med en gruflig orm, om hvilken som skall äta den andra. Gamens klo är redan intryckt i ormens kropp och synes lofva, att ormen blir gamens mat. Där sitter en mängd af de skönaste papegojor, och en oändlig mängd kolibri i metallglänsande och mångfärgade fjädrar suga i olika ställningar blommornas honungshus. — Men jag kan ej beskrifva allt och slutar med det tillägg, att allt är väl betäckt med glas och på alla sidor tillkittadt så att intet damm och ingen mal kan komma in.

Vi foro från Bullocks museum till Börsen, där vi i svenska hörnet (hvar nation har här sin egen anvista plats för att med säkerhet råkas) träffade Hulthin, Uhr och Sandmark. Vi åto med några af dessa på Volpack tavern i City‘n och hade en rätt god målro, hvilket i synnerhet den kan förstå, som varit i London och känner afstånden emellan Leicester square (vårt kvarter), Great Coram street vid Russell square (där Bostock bor), Bullocks museum midtpå Piccadilly och slutligen vårt matställe på andra sidan om Börsen. Jag vågar säga, att denna kurs, af hvilken ¾ gjordes till fots, gör en styf svensk mil.

[ 134 ]Den 11 augusti. Jag for i gref Löwenhjelms sällskap till kemisten Accum, som lofvat visa oss de så kallade gaz establishments i London. Dessa gaz establishments äro de verkstäder, där gasen till stadens upplysning göres. Vi besågo först den vid Myntet inrättade, hvilken Accum byggt på statens bekostnad och efter en af honom uttänkt egen plan, olik de andra termolamporna. Därifrån foro vi till den gasfabrik, som ligger vid Black friars bridge i Southwark och som har en dubbelt större tillverkning. Beskrifningen öfver dessa båda, så mycket jag kunde inhämta från en hastig genomgång, följer på ett särskildt papper.85 Vid den senare gasfabriken frapperades vi af den mängd kolsyrad ammoniak, som syntes vara under arbete, och fingo veta, att den vätska, som med tjäran samlas bland destillationsprodukterna, innehåller ganska mycket kolsyrad ammoniak, som därutur med ringa möda till stora kvantiteter utdrages på det sätt, att vätskan mättas med svafvelsyra, afdunstas till kristallisation och destilleras med kolsyrad kalk. Man hade fått så mycket däraf, att den såldes för 18 pence skålpundet, och det oaktadt låg det mesta kvar osåldt. Att göra salmiak däraf var icke heller lönande, emedan staten lägger en så tung skatt på allt det koksalt, som inom landet förbrukas, att salmiaken, som dessutom har sin duty, därigenom hade blifvit för dyr.

Därefter besågo vi Surrey Institution, en af de flera i London befintliga privata inrättningar för studier. En subskription af 700 personer hade för flera år sedan sammanskjutit 30 guineer hvarje, och för en del af denna summa hade man byggt ett passande hus, som har ett vackert bibliotek, ett väl inrättadt laboratorium, ett auditorium och flere rum för läsning af journaler, en skön samling af kemiska och fysiska instrument m. m. Här gifvas alla vintrar föreläsningar i fysik, kemi, matematik, astronomi och naturalhistoria. Hvilken person som helst är admitterad till dessa föreläsningar mot en afgift af 10 pund [ 135 ]sterl. för året. Dessa instituter begyntes först för 18 år sedan, då gref Rumford i sällskap med några andra engelska lärda samlade en subskription för inrättandet af det så kallade Royal Institution, beläget midti den af herrskaper mest bebodda västraste ändan af London. Afståndet från denna inrättning till City‘n gjorde, att många, som önskade att begagna Royal Institution, ej kunde komma dit så ofta de önskade. Då subskriberade en del af City‘ns köpmän under ledning af en knifsmed och stålarbetare, som är en utmärkt skicklig kemist, William Pepys,86 och inom kort hade man fått ihop 60,000 pund sterling.

Detta institut har gått i tilltagande, har nu nyss på Moorfields uppbyggt ett präktigt hus i stor stil och förträffligt afpassadt för ändamålet, dit likväl institutet ej flyttas förrän i höst. Kort efteråt inrättades Surrey Institution i Southwark och Russell Institution i grannskapet af Russell square. Det sistnämnda ar quasi öfverända, och Surrey Institution blir enligt bibliotekariens profetia slut med nästa år. Royal Institution har i många år vägt, men har till sin lycka blifvit en så massiv inrättning redan, att den allmänna idéen om skadan af dess förfallande föranleder många att subskribera sina 10 pund om året, som annars bry sig litet om att draga nytta af undervisningen. Pepys förklarade för mig, huru det kommer sig, att endast London Institution går rätt säkert. »Herrarne af the gentry», sade han, »hafva väl pengar, men de hushålla för att kunna kosta så mycket mer på flickor, vad, spel, hästar o. d., och afhörandet af en lektion är för dem ett arbete. En stor del köpmän däremot och alla näringsidkare räkna de på institutet använda timmarna såsom en hvila och spara hellre andra nöjen för att hafva detta, hvaraf de ändå alltid profitera genom vinsten af användbara kunskaper».

Den 12 augusti. Jag såg i Arfvedsons sällskap Westminster Abbey, en stor, i götisk smak byggd kyrka, [ 136 ]där staten låter uppsätta epitafier öfver alla personer af utmärkt förtjänst, af hvad slag den vara må, och så små och obetydliga lämningarna af den mänskliga storheten än äro, så äro dessa fäderneslandets till kommande tidehvarf framburna tacksamhetsbetyg för det goda medborgaren i sin krets förmått verka, tillräckliga att förtjäna eftersträfvas. Då Nelson begynte den afgörande sjöträffning, i hvilken han segrande slutade sin ärofulla bana, sade han: »I dag seger eller Westminster Abbey.» På segern blef han icke bedragen men väl på Westminster Abbey, ty hans räddade och tacksamma fädernesland reste hans grafvård på det ärofullaste ställe hela konungariket har att erbjuda; i medelpunkten af S:t Paul. — Besöket af detta i alla afseenden heliga ställe profaneras likväl af den engelska handelsprincipen. Hvarje del af kyrkan har sitt vissa pris, och man slipper ej in genom afstängningen, förrän man erlagt en viss betalning, och sedan man slutat kursen och börjar inom ett annat skrank, skall man särskildt betala vaktmästaren, som fört en omkring. Blott en enda liten del af kyrkan, kallad Poets‘ corner, får man se utan betalning. Här hvila Milton, Dryden, Thomson, Goldsmith, Händel, Garrick och många flera, och Händels och Garricks minnesvård är ej mindre väl eller mindre kostbart arbetad än mången persons af högre rang och så kallad familj; döden jämnar allt, och fäderneslandets tacksägelse hvilar endast vid förtjänsten. Från Poets‘ corner kommer man i det så kallade Henrik IV:s kapell. Här finnas en mängd urgamla monumenter, bland andra Edward the Confessor‘s graf och kapell. Lord Chathams grafvård utmärker sig framför alla andra; den är af hvit marmor, räcker nästan från golfvet till taket och har en mängd kolossala figurer. Öfverst står lord Chatham i ställning af en talande På minnesvården står, att fäderneslandet reste den såsom tacksamhetsbetyg för det ovanliga välstånd och den makt, hvartill det steg under de 40 år han såsom minister förestod dess ärenden. Öfver stora [ 137 ]ingången till kyrkan står hans icke mindre märkvärdige sons, William Pitts, minnesvård med en nära lika smickrande inskrift; den är dock ej så stor, och ofvanpå står Pitts bildstod, fullkomligt lik sitt original. På vänstra sidan om ingången till den afplankning, som utgör den egentliga kyrkan och som är Bath-ordens kapell, är Newtons grafvård med några emblem af de vetenskaper han med så mycken framgång utvidgade eller nyskapade. På minnesvården stå dessa märkvärdiga ord: »Gaudent mortales, tale tantumque exstitisse generis humam decus» (de dödliga glädjas, att en sådan och så stor prydnad för människosläktet har gifvits). Detta är det högsta beröm en dödlig människa någonsin skördat, men det som betyder ännu mer är, att aldrig någon, som vetat hvad Newton var, har tyckt, att det var för mycket. (Om någon galen tysk eller en förledd svensk fosforistisk pojke87 härifrån någonsin gjort ett undantag, så länder det dem, icke Newtons minnesvård, till last.) I Bathordens-kapellet, där riddarnes standar äro uppsatta, likasom jag redan omtalat i Windsors kapell, fattades nu ett standar, det var lord Cochranes. Hans värja var afbruten. Det är samme Cochrane, som dömdes för bedräglig handel med stocks.88

Efter Westminster Abbey besåg jag panoraman i Leicester square. Den föreställde lord Exmouths belägring af Algier.89 Det skall vara alldeles precis likt hvad det föreställer, men nog syntes det ändå, att det var måladt.

Gref Löwenhjelm gaf i dag på sina rum åt härvarande svenskar en ganska utvald middag, där baron Stjerneld, generalkonsul Tottie, hofmarskalken Löfvensköld, hrr Troilius, Sandmark och Arfvedson voro bjudna. Champagnevinet sparades ej, och sedan sällskapet mot kl. 11 tröttnat att dricka, reste vi större delen till vauxhalln, som i dag skulle vara ovanligt grann, emedan det var prinsen-regentens födelsedag. Den var emellertid hvarken animerad eller rolig, och sedan vi gått där och stampat i några timmar, begåfvo vi oss därifrån men hade det [ 138 ]missödet att icke kunna få någon vagn utan måste klockan 4 på morgonen till fots passera 1 ½ fjärdingsväg hem; också blefvo pluraliteten af vauxhallsvandrarne sjuka dagen därpå, hvarvid jag likväl mot all förmodan undgick allt illamående.

Den 13 augusti. Gref Löwenhjelm blef fram på förmiddagen häftigt sjuk… Vi måste gifva återbud till ett beramadt möte i engelska banken för att bese den, och som gref Löwenhjelm mot middagen försämrades, kände jag lifligare än förut, huru hjälplös min återstående medicinska kunskap är. Jag sökte därföre Astley Cooper, som ej var hemma, och skref till honom att komma till gref L. hvilket han dock ej gjorde. Mot aftonen blef gref L. betydligt bättre, kunde sitta uppe och lät komma avisorna. Däri fanns då, att ett par mördare skulle hängas följande förmiddag i Godalming, något öfver 5 svenska mil från London, hvarvid han genast beslutade att följande morgon fara dit och hade den godheten att erbjuda mig att vara sig följaktig, då vi efter hängningen skulle resa till Portsmouth och se engelska flottan aftacklad i hamnen, och jag antog anbudet med mycken tacksägelse och någon liten rysning öfver skuldrorna.

Den 14 augusti. Klockan ½ 5 på morgonen sutto vi i vagnen och reste till Godalming. Då vi kommo till Guildford, där juryn öfver de brottsliga blifvit hållen och där de voro arresterade, skulle just processionen begynnas, och sexton stadstjänare till häst i grå kläder med blå och hvita bandrosor vid hattkullens öfre kant samt korsgevär väntade på gatan utanför fängelset. Klockan var nu 9. Vi kommo kring en kvart på 10 till Godalming, dit processionen skulle färdas i tågordning och där den väntades kring 11. På en stor äng nedanför staden hade man uppsatt en liten galge helt enkelt af tvenne 16 fot höga stolpar och en tvärslå emellan. Folk var redan samladt [ 139 ]omkring galgen och begynte komma i flockar från alla kanter; en del af höjderna ikring var redan besatt med människor af båda könen. Värden i Godalming bad oss gå upp på hans hustak, hvarifrån galgen syntes. Vi träffade där en gammal herre, som berättade for oss de kommande delinkventernas brott. De hette, den ene Chennel och den andre Cholcraft; den förre var den mördades son. Sedan han i flera år lefvat hemma hos sin far, som var läderhandlare, gifte han sig och fick litet pengar med hustrun. Nu begynte han blifva liderlig, svirade bort hustruns pengar och skildes slutligen vid henne; hans affärer syntes tid efter annan bättrade och vanligen efter mord och tjufnad, hvartill man icke kunde upptäcka gärningsmannen. Han ådrog sig emellertid misstankar. Han återkom sedan så vida i faderns hus, att han åt där. Talte därvid ofta illa om sin far och i synnerhet om hans gamla hushållerska, som han mente han skulle väl få undan snart. Ändtligen finner man en morgon hans far och hushållerskan ihjälslagna med en hammare. Man misstänkte genast sonen och den gamle Chennels dräng Cholcraft, och på anledningar, som företedde sig vid deras första underrättande om saken, grepos de genast. Det leddes i bevis, att mordet var begånget emellan kl. 9 ¼ och 10, att de aflägsnat sig kring 9 från ställen, där de varit och dit de efteråt kl. 10 återkommit; man hade sett dem strax efter 9 gå in i gamle Chennels hus. Den unge Chennel hade återkommit på värdshuset kl. 10. Han hade ätit där på kredit till middagen, betalte nu och trakterade andra. Han gaf till växling en tvåpundssedel, som var litet blodig och som en person på andra märken beviste sig hafva middagsstunden lämnat den gamle Chennel. Efter dessa och flere skäl förklarade rätten dem för guilty, oaktadt de icke kunde förmås att bekänna. Dock hade drängen kort före afrättandet lofvat prästen att på schavotten göra sin bekännelse.

Vi gingo ned på ängen strax efter 10 och betraktade det sällskap, som här beständigt öktes. Karlarne hörde [ 140 ]mest till den arbetande klassen, men fruntimmerna att döma af kläderna hörde till alla klasser och voro talrikast. Omkring galgen stod en liten trång spetsgård af nedslagna pålar på 1 ½ alns afstånd från hvarannan och ofvantill förenade med ett snöre. Här var ingen militärisk vakt, utan allt bestyrdes af konstaplar, d. ä. borgersmän, som åtagit sig detta värf. De voro till häst och förde till tecken af sin värdighet långa, afbarkade, hvita hasselkäppar utan all annan beväpning. Folksamlingen ökades beständigt och blef slutligen ofantlig. Klockan mot 11 kom processionen. Först åkte sheriffen (konungens fogate) och prästen i en kalesch dragen af tvenne hästar. Därefter kommo de sexton ridande stadstjänarne med korsgevär och sidogevär (den enda beväpning i hela samlingen). Därpå delinkventvagnen. Det var en vanlig engelsk stor forvagn. Framtill sutto delinkventerna baklänges och bödeln emellan. Händerna voro sammanbundna öfver bröstet, och armbågarna fasthöllos genom ett rep, som gick från det ena armvecket till det andra öfver ryggen, så att armarna omöjligt kunde röras. Midtemot sutto tvenne konstaplar med käppar. Bakom dessa stod schavotten på själfva vagnen med några trappsteg att komma dit upp och en ledstång rundtomkring, ungefär såsom närstående teckning visar. Rundt omkring vagnen redo konstaplar. Delinkventernas uppsyn

[ 141 ]utmärkte en djup sorg. Deras blick var orörligt fästad på jorden. De talade intet under passagen förbi oss. Vagnen stannade midtunder galgen, så att den[na] stod tvärt öfver schavotten. Nu uppfördes Chennel med blottadt hufvud. Han gjorde några rörelser med handen, liksom om han hållit på att bedja. Bödeln framdrog ur sin västficka en hvit bomullsnattmössa, som påsattes och neddrogs öfver ansiktet, så att till och med hakan skyldes. Ganska litet blef kvar af mössans spets uppstående öfver hufvudet. Nu aflöstes halsduken, repet framtogs, och snaran sattes om halsen med öglan vid högra örat, därpå kastade han den andra ändan öfver galgbommen, ställde en stege däremot, steg upp, knöt fast repet kring bommen, hängde sig däremot för att känna, om det höll, och ansade därpå snaran om halsen än en gång. Nu var Chennels toalett färdig, och Cholcraft uppfördes. Han syntes i allmänhet mera rörd, prästen kom nu upp, kunde ingen bekännelse utpressa, läste böner for dem, under det allt bereddes i ordning. Sedan han läst välsignelsen, nedsteg han från schavotten och vagnen, bödeln aftog tvärslån på ledstången af schavotten, gick själf ned, gaf på gifvet tecken af sheriffen hästarna ett piskslag — och mördarne hängde. För åskådaren, som icke såg det nedre af vagnen, var det nästan, som hade de själfva kastat sig utför. Repet vred nacken åt vänster, några få konvulsiva rörelser följde, bödeln drog dem i fötterna, händerna blånade, lifvet var slut, och vinden slingrade dem emot hvarandra. Besynnerligt, att af alla damer, som betraktade dem, blott en enda syntes yttra ett misshag öfver skådespelet Hon vände sig om, då bödeln drog de döende i benen, och sade »shocking». Men det var ock allt; de andra pratade och skrattade såsom förut. De [afrättade] skulle enligt domen om en timme nedtagas och skickas till anatomisalen, hvilket vi likväl ej afbidade utan reste genast. Midtför den gamle Chennels hus funno vi en stor folksamling.

[ 142 ]Vår väg fortsattes till Portsmouth, dit vi kommo kl. 7. Vägen gick beständigt öfver ofantliga backar, betydligt högre än dem jag sett i Sverige, alla bestående af kalk och märgel och på afstånd med ett klotrundt utseende. De buro gräs men voro nu uttorkade. I dalarna emellan dem lågo hus och kultiverade fält. Efter ankomsten till Portsmouth gjorde vi en promenad kring fästningsvallarna, besågo badinrättningarna på sjöstranden o. d. Fästningen är hållen i ganska godt stånd och har så många vallar inom hvarandra, att man i första påseende ej kan riktigt begripa, hvartill denna arrangering kunnat tjäna

I nästan alla engelska sjöstäder har man badinrättningar, dit folk reser en viss tid af året, då där bildas ett slags sällskap, likt det vid våra hälsobrunnar. Dessa ställen få då ett gemensamt namn af watering places. Badinrättningen består hufvudsakligast i en mängd af öfvertäckta vagnar, som ställas i rad på sjöstranden och som, då vattnet är högt, nedskjutas däri. Den betäckta delen af vagnen är en liten kammare, ämnad att däri afkläda sig. Vagnen skjutes aldrig längre ut i vattnet, än att man från det torra på stranden kan gå dit in på en sluttande planka. Den åt sjön vända delen har en dörr med en trappa, som går ned mot sjöbottnen, på hvilken trappa den badande antingen stiger ned på bottnen eller sätter sig på ett af trappstegen, så djupt ned han behagar. För att i detta oskyldighetens osminkade tillstånd ej vara ett föremål for gapares nyfikenhet har vagnen baktill ett slags suflett, som slås ned och bildar ett tält, hvari den badande sitter. För dem, som behöfva varma bad, har man vanligen ett badhus ett litet stycke från sjöstranden. Den rätta badtiden var ännu icke kommen. Den begynnes först i oktober och varar ända i november. Orsaken därtill är ej den, att icke juli och augusti månader äro just de, då baden bäst behöfvas och göra mesta nyttan, utan att bättre folk, d. ä. den försämrade delen af människorna, gör allting för sent, stiger upp mot middagen, går till sängs i [ 143 ]dagningen, passerar våren och början af sommaren i staden för att under den kulna hösten och början af vintern få njuta landsbygdens behag och försöker på detta sätt att tvinga naturen att rätta sig efter deras ovanor. Hos oss straffar hon dessa försök allvarsamt; t södra England ser hon genom finger med den förnäma senfärdigheten, därigenom att ekvatorns uppvärmda vatten, fördt dels af vindar och dels af ebbens och flodens skiften, småningom drifves mot norr och behåller ännu så mycket kvar af sin temperatur, att det är långt varmare, än det borde vara jämförelsevis med den årstid, som råder på land.

Den 15 augusti. Vi gjorde en promenad till den så kallade Dockyard, som utgöres såväl af arsenalen som det ställe, där skeppen byggas och repareras i egna dockor. Till vår stora ledsnad erforo vi nu, att dessa ställen icke få beses utan en särskild skriftlig order från the lords of admiralty i London, och då vi ingen sådan hade, fingo vi icke komma in, oaktadt man ganska höfligt försäkrade, att det hade varit ett utmärkt nöje att få föra oss omkring. Vi togo då en liten segelbåt och foro omkring i den viken, som utgör hamnen i Portsmouth. Vi följde i början stranden ganska nära, hvilket nu var lätt, emedan vattnet var högst. Vi hade då tillfälle att se dockorna, hvari skepp lågo under arbete, och vi sågo ett fartyg, som just seglade in i en docka för att där repareras. Den som har sett våra dockor i Karlskrona och däraf gör den slutsatsen, att de engelska skola vara någonting ännu ovanligare, bedrager sig grufligt. Här har man den stora förmån, att då ebben inträffar, rinner vattnet så ut, att dockans botten är torr; och då flodens högsta inträffar, kan ett linjeskepp gå in, hvarefter vattnet får rinna ut med ebben, då ett par slussportar tillsättas och kittas, innan vattnet hinner komma åter. Här lågo nu i hamn en stor mängd ganska märkvärdiga krigsskepp, t. ex. Victory, som var Nelsons amiralsskepp, Queen Charlotte, som fördes [ 144 ]af Exmouth vid Algiers belägring, o. s. v. Som vädret var vackert och vi hade en lagom och gynnande vind, löpte vi ut ur hamnen, som i utloppet omgifves af två befästa städer, på utsidan af Gosport och på insidan af Portsmouth. Den delen af den senare, där kronans verk ligga, det är dockorna, arsenalen o. s. v., kallas Portsea och anses utgöra en liten stad för sig själf. Äfven utom hamnen är redden betäckt, så att sedan man passerat öppningen, har man där ett slags hamn, bildad af ön Wight; denna kallas Spithead och nyttjades vid konungabesöket i England 1815 till en simulaker, som af engelska flottan gjordes för de höga allierade och hvari 300 segel deltogo.90

Vi satte i land vid baden strax utom fästningen och återvände till vårt logis. Vi funno då ett visitkort från hr Lindegren, svensk konsul i Portsmouth. Som vi icke hade något begrepp om, huru man på värdshuset visste, ens hvad landsmän vi voro, så förundrade detta oss ganska mycket. Vi skaffade oss en ledsven för att visa oss till konsuln men mötte honom på vägen; han hade fått bref från Tottie i London att söka vara oss till nytta. Lindegren är en gammal man, född i London och som för det mesta varit i England; han hade dock någon tid uppehållit sig i Stockholm under Gustaf III:s tid, så att han talade svenska utan brytning men med svårighet. Lindegren engagerade oss att gå med till dockan än en gång, där han hoppades att genom sin personliga bekantskap skaffa oss [tillåtelse] att få se förråderna, ty dockorna hade vi från sjösidan tillräckligt sett. Men i England lyder man order, vi fingo stanna utanför porten, och det blef därvid. Vi hade emellertid det nöjet att se omkring 3,000 man arbetsmanskap defilera ut för att hålla middag.

Under vår återväg berättade oss konsul Lindegren, att han länge tänkt göra en resa till Sverige, att han därtill hade en liten speljakt, på hvilken han nästa år torde företaga denna färd. Han jämrade sig grufligt öfver [ 145 ]ställningen i England. Jordens produkter betalas så lågt, att landtbrukaren intet förtjänar, och sedan freden har de fattigas och brodlösas antal stigit så utomordentligt, att han för sin del måste betala 15 shillings af 20 (det är af ett pund sterling) i fattigafgift, hvar igenom ¾ af hans inkomst måste gå till de fattiga, och af den återstående ¼ skulle han själf lefva. Jag trodde, att den beskedlige gubben roade sig med att sätta ihop sin berättelse, men Tottie har sedan sagt mig, att hans uppgift äger grund.

Vi reste kl. ½ 3 från Portsmouth till Brighton, dit vi anlände mot kl. 8. Efter en liten promenad på kajen och kring stranden hade vi tillfälle att göra den upptäckt, att vårt värdshus, kalladt Old ship tavern, var det sämsta man kunde råka ut för. Vi hade så när ingenting kunnat få att äta, och vinerna voro adultererade ända till odrickbarhet.

Den 16 augusti. Vi togo staden på morgonstunden i ögonsikte; den är belägen vid foten af en ganska hög kulle, som hel och hållen består af kalkmärgel och ar kultiverad ända upp på toppen. Vi uppstego på denna höjd och hade staden såsom på en karta under våra fötter; det enda, som här framtedde sig såsom märkvärdigt, var prinsen-regentens sommarpalats, om hvilket det i engelska tidningarna säges, att prinsen-regenten begynner en ny era i arkitekturen: att det hvarken är i grekisk, romersk, asiatisk, kinesisk eller götisk stil utan i en alldeles ny, som kan kallas den smaklösa stilen. Prinsen-regenten byggde först en rotunda, hvari större delen af den stora domen utgores af fönster, emedan den inga sådana har på sidorna. Detta inrättades till ett stall, där hästarna stodo i en cirkel. De trifdes bra däri, så länge vintern varade, men då våren kom, fann man stallet grufligt hett, och en dag hade flere hästar dött af värmen. Solen baddade nämligen in genom fönstren hela dagen, och luften upphettades oupphörligt alldeles såsom i en kondensator. Sedan detta försök ej lyckades, flyttades hästarna ut, och rotundan blef början [ 146 ]till ett palats, som nu är uppfördt eller rättare håller på att uppföras någorlunda i likhet med palatser i Hindostan, hvarifrån det sannolikt i vissa fall måste afvika för europeiska behof. På palatsets tak finnas, utom små sirade torn eller spetsar och en liten dom midt på, fyra stycken stora, svarta, efter allt utseende buteljer af den sort, som kallas damejeanner. De gifva huset visserligen ett ganska besynnerligt men också ett ganska fult utseende, och man kan åtminstone på spe anse dem som skyltar, om man får tro, hvad engelska avisorna berätta om prinsen-regentens seder. När man kommer ned af kullen, har man svårt att leta rätt på palatset, ty det är på tre sidor fullkomligt ombyggdt af icke palatslika hus. Vi kunde icke få se detta besynnerliga näste inuti, emedan man därtill måste hafva mr Bloomfields skriftliga tillstånd. Vi fingo icke ens se prinsen-regentens hästar.91

Vi begåfvo oss på återresan till London efter inhämtandet af en länge afbidad frukost, som dock ej bestod i annat än ostron, och för att lägga kronan på uppassningen i detta värdshus så måste vi afvakta räkningen, hvilken man beständigt lofvade »in a minute», men då den efter tre påminnelser icke kom och uppassaren tillade »the master is dressing», förgick tålamodet, och den oklädda värden fick höra af gref L., huru resande böra handteras. Vi reste kl. ½ 2 och kommo efter att hafva genomfarit ett backigt men oändligen pittoreskt land kl. ½ 8 till London.

Den 17 augusti. Jag besåg i gref Löwenhjelms sällskap Mansion house eller lordmayorns boställe. Det är ett ganska vackert hus af en magnifik arkitektur. I första våningen förvånades vi icke litet, öfver att alla rummen icke voro annat än idel matsalar jämte ett litet arbetsrum eller sitting-room för his lordship själf. Man viste oss den dagliga matsalen för lordens familj, matsalen för högtidsdagen samt salar för måltider af 20, 30, 50 och 100 gäster, [ 147 ]alla af olika storlek. I det stora högtidsmåltidsrummet fanns en gyllene tron för lordmayorn själf och midt däremot i andra ändan af rummet under ett halfrundt fönster ett stort hål, nu igenslaget med bräder, hvilket på högtidsdagen öppnas för att därigenom införa en oxstek så stor, att den ej kan med bekvämlighet införas någon annan väg. En trappa upp sågo vi danssalen, som dock ej är så stor som Börssalen i Stockholm, samt lady mayoress‘ sitting-rooms, hvilka hon hade den godheten att lämna, för att vi skulle få se dem, äfvensom hennes sängkammare. Magnificensen i dessa var dock ej annan än vanlig i förmögna hus i allmänhet. I souterrainen sågo vi det vaissellerie, som staden består lordmayorn och som alltid blir kvar i huset. Här voro ganska härliga kredenser, grufliga silfverpunschbålar samt lordmayorns halskedja, svärd och rikt broderade kåpa. Vi gingo sedan in i lordmayorns ämbetsrum, där han i en talrik församling var sysselsatt med att skipa lag och rätt, likväl mer i egenskap af polismästare än af domare. En illa klädd karl och ett dito kvinnfolk examinerades för en stöld af te. Man fann anledning att hålla dem i arrest och låta saken gå till domstol. Karlen sökte begagna ett ögonblicks saknad bevakning och begaf sig helt hastigt på flykten men möttes i dörren af en kraftig knytnäfve, som fattade honom i bröstet och släpade honom inom stängseln. Det sades någon tid efteråt, att mannen blifvit dömd till deportation. Efteråt examinerades ett fruntimmer, som var det otäckaste jag sett, men hon tog det partiet att icke öppna munnen, så att man hvarken fick veta hvad hon hette eller hvar hon bodde.

Från Mansion house foro vi till Guildhall, en stor öppen salong, som stundom tjänat till större möten och hvari nu Aldermen‘s court hålles. Den är märkvärdig för tre magnifika monumenter, huggna i hvit marmor, af lord Chatham, William Pitt och mr Beckford92 (en namnkunnig talare och som flere gånger varit lordmayor). I [ 148 ]salens ena ända stå ett par högst otäcka trästatyer i kolossal storlek men med en gruflig bredd mot höjden. Man känner ej hvad de ämnat föreställa. De äro mycket gamla, och man tror, att de skola vara en gammal britt och en sachsare. Bredvid Guildhall var en Åldermans-domstol. Vi gingo dit in för att höra lagskipningen. En hyrkusk var anklagad af en herre för att hafva vållat, att den senare körde omkull; vittnen intygade, att hyrkusken gjort allt för att förekomma det, men att den anklagande själf burit sig oförståndigt åt. Frikändes. På de anklagades tribun uppsteg ett välklädt fruntimmer af ett ej obehagligt, men också icke tvetydigt utseende. En vaktkarl anmälte, att hon förliden natt kl. 1 varit full och slagit honom på örat. En halt snickare kom fram och förklarade, att den anklagade vore hans hustru; examinerades nogare. Pliktfälldes, pliktade och gick — så äfven vi.

Vi besökte Newgate, som är Londons smedgård.93 Här får ingen komma in, som icke har skriftligt tillstånd från lordmayorn. Gref Löwenhjelm hade erhållit ett sådant. Vi genomgingo det väl befästade fängelset, där kväkarnes mänsklighet nyligen åstadkommit en stor reform. Fängelset delas i de dömdas och de odömdas rum. I de dömdas finnas inga andra än de, som skola dö, ty de andra föras genast till undergåendet af straffet. Dessas rum äro små, fyrsidiga cellæ hvilkas längsta sida är tre alnar. Sängen består af en trälafve på golfvet, två filtar utgöra sängkläderna och den tredje filten täcket. Här finnes för öfrigt ingen stol och intet bord, endast en ljuspipa sitter fast i muren. Dörrarna äro järnbeslagna och låsas igen med dubbla, ganska grofva lås. Man ligger här endast de två sista nätterna af sin lifstid. Fredagsförmiddagen faller domen. Genast flyttas fången i de dömdas rum, där han blir lördagen och söndagen, och måndags morgon kl. 8 hänges han på gatan utanför huset.

De odömda voro af bägge könen, hvart för sig. Af karlar fanns något öfver 200 af alla klädedräkter och utseenden, somliga dåliga och trasiga, andra så väl klädda [ 149 ]som någon engelsk petit-maître. De gå på dagen ute på en liten innestängd gård och ligga om nätterna i större och mindre rum, från 6 till 15 tillsamman, på golfvet med två filtar under och en ofvanpå. I ett särskildt rum få de under bevakning tala med sina anhöriga på det sätt, att tvenne ganska täta galler, 2 ½ aln emellan hvartdera, skilja de talande åt. Man kan ej sticka ut en hand genom gallret, och distansen gör, att man måste tala med hög röst för att förstås. På kvinnfolkssidan var en skola för de arrestanters barn, som genom moderns arrestering voro beröfvade sitt uppehälle. På de dömdas sida var också en gosseskola, men dessa gossar voro alla brottsliga och somliga af dem låsta i bojor. Vi besågo slutligen äfven kapellet, där gudstjänsten förrättas alla söndagar. De som äro dömda till döden, sitta inom en egen fyrsidig instängning framför predikstolen och så godt som midti kyrkan.

Från Newgate foro vi att bese ett vida angenämare föremål för vår uppmärksamhet, en barnskola efter Bellska principerna. Vi blefvo med mycken vänlighet cmottagna af mästaren, som gjorde sig all möda att visa oss gossarnes framsteg, och det är omöjligt att utan förundran och utan att fyllas af angenäma känslor se denna för mänskligheten hedrande inrättning. Dr Bell är en ännu lefvande prästman och var använd såsom sådan i sin ungdom i Ostindiska kompaniets tjänst i Madras. Då han här fann svårigheter att på ett mot sin önskan svarande sätt ge ungdomen den undervisning han önskade, emedan ett tillräckligt antal af lärare saknades och omöjligt kunde anskaffas, föll han på den tanken, att man borde kunna använda litet mera avancerade gossar för att lära de mindre försigkomna. Han försökte detta förslag, fann det verkställbart, gjorde därvid många förbättringar och bragte det efter sin återkomst till Europa därhän, att flere hundrade barn kunna läras på samma gång af en enda mästare i ett och samma rum och utan att man har att befara något sådant stoj och oväsende, som i skolor i allmänhet [ 150 ]är så vanligt och hvarigenom tiden fruktlöst går bort. Man lärde småningom känna värdet af hans metod, och flere förmögna, för de fattigares uppfostran ömmande personer ingingo subskriptioner till inrättandet af sådana skolor för de arbetandes barn, i hvilka de utan betalning få lära läsa, skrifva, räkna quatuor species samt känna bibeln och sin kristendom, hvarefter de äro skickliga ämnen att lära handtverk och näringsfång. Sådana skolor blefvo då på flera ställen af England inrättade, och den vi i dag besökte, kallades Bell‘s national central school och hade bredvid skolrummen samlingsrum för subskribenternas deputerade och direktörerna öfver detta skolverk. Ett vackert porträtt af dr Bell var här att se. Gossarne undervistes i en stor sal, delade i vissa flockar, formerande fyrkanter, af hvilka tre sidor utgjordes af gossar uppställda bredvid hvarandra och den fjärde var öppen, men där stod den undervisande gossen. Rummet innehöll en mängd sådana fyrkanter, och gossarnes antal var emellan två och tre hundra. De lära läsa och skrifva på en gång. Den som gör ett fel, rättas af den kamrat, som vet det bättre och som då går och ställer sig öfver honom, och detta håller uppmärksamheten så fjättrad vid det man har att göra, att hvar och en hör på och gör sitt bästa för att ej bli den sista. Två och ett halft till tre år gå åt för kursen, och i det skick skolan nu är, var i den klass, som snart skulle gå ut såsom fullärd, knappt någon gosse ännu tretton år. De räknade, skrefvo, läste sin katekes och deklamerade för oss ur bibeln, alltid så bra, att därvid var intet att påminna. Slutligen bad mästaren, att vi äfven skulle försöka dem i stafning och utleta engelska ord, som de skulle skrifva. Gref Löwenhjelm tog då ur bibeln wickedness, som skrefs utan halt, samt Jehosaphat, i hvilket en af gossarne misstog sig på ph och fick gå ett steg bättre ner. Nästa sal intill var för flickor, där ett enda fruntimmer bestridde undervisningen. Flere tyskar och italienare gingo här dagligen för att studera detaljerna af undervisningssättet.

[ 151 ]För att sluta dagens kurs besökte vi S:t Pauls kyrka, namnkunnig för sin storhet och sin ganska vackra arkitektur. Den är byggd af sir Christopher Wren. Man har i mycket imiterat Peterskyrkan i Rom, men den afviker därifrån i flere förhållanden och är betydligt mindre. Man måste betala en half shilling för att slippa in emellan bönestunderna, och af de flera saker, som här visas, har hvart och ett sitt särskilda pris. Således föres man att se den underjordiska kyrkan, den geometriska trappan, biblioteket, tornuret, nedre kransen af domen, som inuti kallas whispering gallery, emedan den genom sin kullrighet koncentrerar ljudet, och som utpå heter nedre galleriet; därifrån kommer man upp till öfre galleriet, en balkong, som går rundtomkring domen utpå, och slutligen går man med en stege upp i klotet, där tolf personer kunna sitta bekvämligt och tjugufyra, om man litet tränger ihop sig. Utsikten öfver London från såväl det nedre som det öfre galleriet är i klart väder förträfflig. Vanligen ligga husen inbäddade i ett moln af stenkolsrök, så att man ej ser stort, hvilket var händelsen i dag. Jag stannade på nedre galleriet, men gref Löwenhjelm gick ända upp i toppen. Det som af allt detta mest förtjänar att ses, är monumenten i kyrkan, alla uppsatta antingen af staten eller af allmänna korporationer åt förtjänta män. De äro af hvit marmor, och på somliga är bildhuggeriet mästerligt. Antalet af monumenten är hittills ganska inskränkt, men det är, sedan jag sista gången var i London, betydligt förökadt. Nelsons monument är det senast ditkomna. Det utgöres af Nelsons staty i vanlig storlek på en piedestal af hvit marmor, omgifven af attributer af hans militäriska bragder. Hans grafvård står i den underjordiska kyrkan midtunder domens medelpunkt och är buggen af svart och hvit marmor. — Kyrkans byggmästare, sir Chr. Wren, som hade den fägnaden att i flera år öfverlefva denna ofantliga byggnads fulländande, ligger äfven här. Hans monument sitter öfver ingången till [ 152 ]kapellet, där gudstjänsten hålles. Det består af en slät sten, på hvilken stå dessa ord: »Här hvilar sir Christopher Wren; om du vill betrakta hans monument, så se dig omkring.» (Hic jacet sir Chr. Wren; si monumentum vis, circumspice.94)

Den 18 augusti. Jag gjorde en visit hos Astley Cooper för att, då han gjort sig besvär att söka oss dagen efter gref Löwenhjelms sjukdom, göra en liten ursäkt, att jag besvärat honom. Jag hade den oförsiktigheten att icke med hans betjänt genast vid ankomsten skicka in mitt kort och invistes i en sal, där jag fick vänta bland patienter i något öfver halfannan timme och där bekantskap med betjänten ganska tydligt bestämde den ordning, i hvilken man insläpptes. Slutligen återstod ingen mer; då blef det min tur. Cooper gjorde många ursäkter, att han uppehållit mig utan att likväl veta, att jag var där. Han är Londons Bjerkén men har några egenskaper, som Bjerkén saknade; han är något större än Bjerkén var, en af de vackraste karlar jag sett, och har i sitt sätt att vara någonting så varmt deltagande, så älskvärdt, att jag ej undrar på den entusiasm, hvarmed hans patienter talte om honom. Hans kunskaper äro betydligt omfattande, och han anses för den störste kirurg i London. Bjerkén har burit förklädet på Thomas‘ hospital under Coopers handledning, och Cooper såg nu det oaktadt ut att vara yngre än Bjerkén. Cooper ville nödvändigt, att jag skulle äta middag hos honom på landet, där jag förut varit och där hans fru bor öfver sommaren, men jag afslog detta anbud, emedan tiden för Londonsejouren nu var determinerad och hade blifvit otillräcklig för hvad som återstod mig att öfverfara.

Arfvedson hade den godheten att sedan föra mig till en mr Taylor för att genom hans biträde få se Whitebreads porterbryggeri, hvilket Arfvedson under vår bortovaro i Portsmouth besett och på hvilket äfven jag var [ 153 ]buden. Taylor var ej hemma, men hans homme d'affaires viste oss en termolampa, hvilken Taylor inrättat för att upplysa en fabrik, som af honom drifves. Denna termolampa skiljer sig från de vanliga däri, att brännmaterialet är olja af den sämsta och minst dyra sorten, som droppvis insläppes i ett uppglödgadt rum, där den förvandlas i gas, hvilken sedan tvättas och ledes på samma sätt som vanligt. Man påstod, att det skulle vara hushållning, hvilket jag omöjligt kan begripa, då en engelsk pint olja ger 11 vanliga Argandslågor i en timme eller en låga i 11 timmar. Jag kan icke förstå annat, än att intresset på inrättningen, kolen, som brännas upp, och tillsynen tillsamman skola öfverstiga skillnaden i priset på god och dålig olja.

Oaktadt vi saknade Taylors introduktion på bryggeriet, så vandrade vi ändå dit, träffade verkets föreståndare, en mr Richardson, som likt större delen af Londons fabrikanter hade en liten kemisk kännedom och som på grund af denna hade den godheten att uppoffra hela två timmar för att visa mig porterbryggeriet. Vi genomgingo hela operationen från början till slutet, utan att Richardson syntes lägga någon förbehållsamhet däri. Han förde oss först upp till gröpkvarnen, som låg öfverst i huset och drifves af en ångmaskin. Den består af tvenne släta tackjärnsvalsar, emellan hvilka maltkornen pressas och plattas ut, så att den yttre hinnan på kornet spricker. Men det rifves för öfrigt icke sönder såsom på våra gröpkvarnar; därigenom blir ganska litet eller nästan intet mjölformigt, och då sötman likaväl utsuges, sedan kornet är krossadt, så får man vörten lättare klar, och den rinner fortare af. Det krossade maltet emottages af ett litet maskineri, äfven drifvet af ångmaskinen, som lyfter det upp till högre belägna förvaringsrum, hvarur det sedan vid bryggningen genom en lucka direkt nedfälles i karen. Maltet är af tvenne slag, vanligt och brändt; han lät frambära af bägge sorterna: ingendera liknade våra maltsorter till utseende, [ 154 ]hvilket förmodligen härrörde därifrån, att man får groningsprocessen att gå jämnare och stoppar den, innan den hunnit så långt som hos oss. Det var nästan ingen skillnad emellan utseendet af maltet och vanligt korn. Det brända maltet hade något grånat inuti och smakade likt brändt bröd men hade undergått den hårdare torkningen fullkomligt jämnt, och ingen del däraf var synbart bränd. I våningen därunder står mäskkaret. Vissa proportioner brändt och obrändt malt afvägas och nedsläppas dit. Bottnen är betäckt först med halm och sedan med ett bräde fullt af små hål. På detta bräde faller maltet, hvarefter kokhett vatten pågjutes. Omrörningen sker med ett maskineri. Midti karet står en järnstång med två armar, som gå nära karets brädd och på hvilka sitter ett maskineri med träkammar, som gå oupphörligt upp och ned, under det armarna gå omkring, så att vörten omskakas i alla direktioner… Kammarna hållas af kedjor, i hvilkas öglor hjulens kuggar taga och vrida således kedjorna oupphörligt omkring sig.

Efter en viss tids dragning är vörten färdig och maltet utlakadt. Då stannar omrörningen, och massan får klarna, hvarefter den klarade vörten aftappas och silas af halmen från maltet. Den ingjutes nu i en stor, fyrkantig järnpanna, som hade efter ögonmått 20 fots längd och 5 fots bredd samt 4 à 5 fots djup; här blandas den nu med humla och kokas i flera timmar, till dess att musten är dragen ur humlan. Kokningen i pannan sker med ångor på det sätt, att järnrör gå från tre särskilda imkokare och lägga sig på bottnen rör vid rör med endast så stora afstånd, som fordras för att kunna skölja ut humlefjällen. Figuren visar rörens läge.

Imkokaren är en high pressure engine, och termometern i tilledningsröret står beständigt kring + 280° Fahr. (= +138° på svenska termometern). Ångorna afkylas i pannan af vätskan, som kokar öfver rören, och det kondenserade, kokheta vattnet utpressas ur rören af de följande [ 155 ]ångorna och föres till en reservoar, från hvilken det sedan flyter ned i ångpannan. Efter slutad kokning aftappas vätskan på ofantligt vida, flata träbottnar, där den står 3 till 4 tum högt och afsvalas för att få den temperatur, som fordras till jästens igifvande, hvarefter den införes i ett stort fyrsidigt kar af en vanlig kammares storlek för att sättas i jäsning. Om sommaren kan man icke afsvala vörten tillräckligt på detta sätt. Därföre leder man den från svalkaren genom en ränna af tackjärn, utomkring hvilken går ett rör med kallt vatten i motsatt direktion, på det sätt att, där vörten rinner ut ur det inre röret, där rinner vattnet in i det yttre, så att vörten mot slutet blir starkast afkyld; graden af afkylning modereras genom den tapp,

som släpper på vattnet, så att om vörten kommer för kall ut, så släpper man på mindre vatten. Den temperatur, hvarvid jästen igifves, är ganska viktig för operationens utgång, jäsrummet har därföre en termometer med ganska stora grader, som sitter så, att skalan synes till en del utpå; men som man gör en hemlighet af gradtalet, läser mästaren alltid igen om

skalan, så att arbetarne ej skola få kunskap därom. Efter 24 timmar är massan i full jäsning och begynner skumma; fradgan stiger högt upp och skulle falla öfver på sidorna, om icke karet hade en öfverbyggnad af bräder, försedd med ett fönster och en dörr. Genom den senare ingjutes [ 156 ]vörten, men sedan skummet börjar stiga, tillslås äfven den, och om 48 timmar är kammaren fylld till taket af skummet. Nu ser man operationens framgång genom fönstret, ty om någon skulle sticka hufvudet in genom dörren, så vore han i ögonblicket oåterkalleligt kväfd. Sedan jäsningen begynt sakta sig och skummet något lagt sig, öppnas dörren och kolsyregasen utsläppes, hvarjämte den jästa vätskan intappas i smärre kärl för att under en ännu svagt fortfarande jäsning blifva af med jästen. Detta går ganska behändigt.

De smärre kärlen stå radtals i ett stort rum nedom det stora jäsningskärlet och äro alla förmedelst kopparrör i förening därmed. Man öppnar en tapp, jäskaret tömmes och fyller då jämnt ett visst antal af de smärre kärlen. Dessa stå i dubbla rader, 10 till 15 i raden, äro ofvantill täckta men hafva på sidan en öppning, där skummet och jästen framskjutes och på ett lutande bräde nedrinner i en bred träränna, som ligger emellan två rader af kärlen och tager emot jästen och skummet. Denna ränna lutar litet och samlar jästen vid sin ena ända. Denna jäst duger endast för porterbryggare och brännvinsbrännare; till allt annat är den för besk. Sedan jäsningen slutat i dessa smärre kärl, aftappas portern att förvaras och blir då ju bättre, ju längre den legat. Det är nu den kommer i de ofantliga karen. På detta bryggeri funnos trenne stora rum, som innehöllo 10 kar hvartdera; hvart kar hade 12 alnars vid botten och var så högt, att vi måste gå tre trappor upp för att komma till öfre öppningen. Jag frågade Richardson, om dessa kar medförde någon särskildt förmånlig verkan på portern, men han svarade, att detta var en ogrundad idé, att de nyttjades endast därföre, att man i dem förvarar en större mängd porter inom en långt ringare volym och att det skulle vara en oerhörd kostnad, om hela porterförrådet skulle ligga på smärre fat. En del porter kommer aldrig i de stora faten, och man kan icke märka någon skillnad. [ 157 ]Ur dessa stora kar tappas den sedan på smärre fat och kommer i källaren, i mån som där blir rum genom försäljningen.

Detta är hufvudsumman af hvad hr Richardson med den mest förekommande höflighet och vänlighet lät mig få veta om porterns tillredning, jämte hvad jag kom att med egna ögon se. Vi besågo därjämte ångmaskinen och de alldeles omätliga humle- och kornförråderna, som icke kunna liknas vid annat än kronoförråder för en armé. Bryggeriet betalar i porterafgift till kronan 10,000 pund st. årligen, och en dräng har 130 pund st. i lön om året, hvilket är nära lika med en statssekreterarelön i Sverige.

Efter denna vidlyftiga besiktning gjorde vi visit hos en vän, som bodde i grannskapet, kemisten Pepys, som efter en stunds samtal inviterade oss att bese det under byggnad varande huset för London Institution. Jag har redan vid beskrifningen af dessa institutioner i allmänhet under den 11 aug. i förhand omtalat detta institut och hänvisar dit.

Den 19 augusti. Jag besökte på morgonstunden dr Pearson, en medicus och kemist, som ej saknar hufvud men som ej är särdeles afhållen af de andra kemisterna, åtminstone i det kotteri, där jag mest hållits. Som jag under mitt förra vistande i England brukade få vänta duktigt hos Pearson, så skickade jag mitt kort upp, så att han skulle veta hvem jag var. Men då han ej syntes till, ringde jag efter hans dräng och bad honom säga doktorn, att lifvet är för kort för att nöta bort så lång tid med väntning, hvarefter min Pearson, lika oengelskt lortig som förra gången, i nattrock, tofflor och med strumporna uppdragna öfver knäna kom i galopp utför trappan med en stor pappersrulle i båda händerna. Efter en kort stund voro vi i ett ganska djupt samtal om naturen af det slem, som upphostas i lungsot och hvarmed Pearson ganska mycket arbetat. Hans pappersrulle innehöll ritningar på lungor hos [ 158 ]personer, som dött af sjukdomen, och han var nu sysselsatt med att skrifva en bok därom. Hans teorier dugde icke stort. Jag sökte föra honom något tillbaka, hvilket han ej syntes tycka om, begärde dock få skrifva upp hvad jag hade sagt honom, skref galet men ville icke sedan skrifva det rätt, »emedan», sade han, »det var detsamma».

Jag lämnade detta lustiga original och gick gref Löwenhjelm till mötes på banken, där vi genom Tottie skaffat oss tillstånd att se silfver- och guldförråderna samt sedeltillverkningen, Vi omkringfördes af bankens sekreterare och fingo först se det myntade guldet, som stod i påsar, hyllorna fulla, 1,000 guineas i hvar påse. Tillika viste man oss en ganska liten sedelbinga, som jag utan svårighet hade kunnat bära i västfickan, hvilken innehöll två millioner pund sterling. Därefter kommo vi till ett förråd, där man hade guld i tackor, sedan till ett, där man hade silfvertackor, hvaraf här var ett särdeles godt kvantum. Därefter förde man oss till det rum, där sedlar tryckas, så till ett, där de numreras och förses med datum, hvilket allt går med maskineri uppfunnet af Bramah. Därefter sågo vi de inlösta och öfverkorsade sedlarna, hvaribland en på en million pund st. Vi hade i banken samlat oss till ett antal af sju svenskar: gref Löwenhjelm, baron Stjerneld, hofmarskalken Löfvensköld, Arfvedson, Tottie, Sandmark och jag, som nu drogo åstad att inhämta sin middag på The City of London tavern. Vi åto här sköldpaddsoppa, ostron, roast-beef, ett par kycklingar och litet vinbärspastej och utdrucko sju buteljer vin, hvaribland tvenne champagne, samt två buteljer sodavatten, hvilket lilla kalas kostade oss 2 pund sterling (30 rdr rgds) pr man. Men på köpet fingo vi också se värdens källare, där han förvarade 90,000 buteljer portvin och andraviner i proportion därefter, samt hans salar för middagssällskaper och baler, hvilket allt var ganska intressant men hade bort kunna fås för någet bättre köp. I stora danssalen stodo här och där mässingsstolpar, formerande fyrkanter, på det sätt att de voro sammanbundna med röda, [ 159 ]tämmeligt tjocka yllesnören. Dessa äro ämnade att vid den grufliga trängseln på engelska baler göra ett bestämdt rum för de dansande, i hvilket spektatörerna ej få hoppa in. Mässingsstolparna kunna skrufvas lösa, så att rummet blir fritt, då det behöfves, såsom t. ex. vid långdansen.

Om aftonen voro vi på engelska operan, där man med begagnande af de omtalade true indians gaf en pantomimbalett, kallad Kapten Cook, som hade tre egenskaper: att vara ledsam, otäck och lång.

Den 20 augusti. Jag besåg i gref Löwenhjelms sällskap British museum, som ehuru nu tillslutet för allmänheten vistes oss af dr Leach. Vi genomgingo det tämligen hastigt och uppehöllo oss mest vid egyptiska och grekiska antikviteter. Bland de förra af dessa hade man nyss fått hit hufvudet af Memnons stod från Tebe, som sades i gamla historien ge ett ljud vid solens uppgång. Det var af ett enda granitblock och syntes mig från hjässan ned hafva 5 alnar; det har aldrig varit mer än denna klump, och man såg på undersidan, att det ej tillhört en hel staty. Det slutas med början af axlarna och bröstet. Bildhuggeriet är ganska godt, alla ansiktets delar äro väl formade och graniten polerad, väl bibehållen och utan fläckar af mossa eller stötar. Af hufvudbonaden felas mycket, men man trodde, att de frånslagna bitarna voro i behåll. Mineralogiskt märkvärdigt är detta stycke därföre, att ansiktet är rödt och halsen och axlarna grå; man har nämligen tagit blocket från en gång af röd, gröfre granit i en grå, finkornig hufvudmassa. Ansiktet är gjordt af gångarten och nacken samt underdelen af hufvudbergarten. Några små drummer af röd granit serpentera ifrån den större gången in i hufvudbergarten, men bildhuggaren har icke begagnat dem. Glimmern var i ganska ringa mängd och i högst små fjäll både i gång- och bergarten.

Vi besågo sedan panoraman af Grekland och Aten i Strand. Den är mindre god än den jag förut omtalat af [ 160 ]Algier i Leicester square och är alldeles för mycket tafla för att vara en panorama. Därifrån foro vi till arsenalen i Woolwich, dit gref Löwenhjelm hade fått introduktionsbref från London. Vi besågo en del af de ofantliga förråderna, särdeles af kanoner och belägringsanstalter, Congreveska raketer95 o. s. v., hvarefter vi på Themsen foro uppåt strömmen till East-India docks. På flodens strand hade vi spektaklet af några galgar med däri hängande upptorkade lurendrejare och några matroser, som gjort myteri om skeppsbord; somliga hade redan hängt där i 11 år. Ostindiska dockan är en stor vattenbassin, som med en slussport kan tillstängas, så att hon behåller sig full, när floden rinner ut. I denna bassin låg nu ett stort antal aftacklade, kopparbeslagna ostindiefarare. Från East-India docks gingo vi till fots till West-India docks, som är en dylik men långt större reservoar för västindiska kompaniets skepp, omgifven med en stad af ofantliga magasiner.

Efter att hafva vankat ganska mycket omkring hoppades vi att möta gref Löwenhjelms ekipage, som borde vänta oss vid entréen till de sista dockorna och som skulle gå oss till mötes från Woolwich. Men vi funno oss narrade därpå. Klockan var sju, baron Stjerneld hade bjudit oss till middagen, och vi hade åtminstone ¼ svensk mil till någon hyrvagn och en hel mil till baron Stjernelds hus. I denna vår bedröfvelse kom en hyrkusk och satte af sitt förande herrskap för att vända om. Vi uppstego i hans vagn med Hagars känsla, då hon fann vatten i öknen, och prisade vår ofantliga lycka; men knappt hade vi kommit i vagnen och låtit hyrkusken börja att köra, förrän gref L:s vagn anlände och vi genast förflyttade oss dit. Hyrkusken förtjänte sin shilling på mindre än en minut, och den stora lyckan att hafva funnit honom var förbi.

Jag erinrar mig nu, då jag efteråt skrifver detta, hvad jag då ej kom att tänka på, att jag denna dag för jämnt 39 år sedan kom bredmunt och skrikande till världen, och detta var den andra födelsedagen jag i England passerat.

[ 161 ]Den 21 augusti användes helt och hållet för beredelserna till vår afresa, brefskrifning och första häftets afsändande af denna, såsom jag hoppas, högst intressanta och roliga resebeskrifning, ehuru det ändå blef för sent färdigt att gå med dagens post.96 Som jag vid middagstiden, det är klockan ½ 7, var sysselsatt, så att jag ej kunde gå ut att äta, begärde jag en middag af två rätter för mig och Arfvedson hemma i hotellet. Vi fingo den, och han kostade oss 10 rdr rgds på man. Gref Löwenhjelms räkning på rum för sig och mig och några få middagar gick för dessa tre veckor till 900 rdr b:ko. Det kan man kalla att taga skäl.

Den 22 augusti. Vi reste klockan 9 från London och anlände på aftonen just i skymningen till Dover. Vägen är vacker men ofantligt backig. Gref L. gaf mig i kommission att betala vägpengarna, hvaröfver jag förde räkning. Det gick for dessa 10 mil till 19 shillings eller något litet mera än 9 rdr b:ko bara för själfva vägen. Dessa pengar betalas vid särskilda bommar, där taxan är utsatt och där man ej slipper igenom, förrän man betalat; men man bör då också icke undra på, om vägarna äro goda i England. Vi gjorde en liten promenad kring stranden i mörkret men återvände efter en liten stund till värdshuset. Man sade oss, att paketbåten till Calais skulle gå klockan 10 förmiddagen.

Den 23 augusti. Vi begagnade således morgonstunden att taga Dover i ögnasikte. Denna stad har en högst egen belägenhet. Hafsstranden till flere mils afstånd rundtomkring är en tvärt afskuren brant med en liten sandrefvel nedanför. Landet höjer sig, i mån som man kommer hafvet nära, och slutas med en tvärbrant, stundom ett par hundra fot hög. Jordmassan är kalk, och brottytan är snöhvit. En liten bäck har skurit ut en dal och gjort sig ett aflopp genom denna branta massa, och i denna dal [ 162 ]ligger Dover, på båda sidor omgifvet af höjder. Hamnen är pålad, och nedanför den tvärbranta höjden är en landremsa så bred, att ett par rader hus och tvenne gator kunna fortfara ett stycke. Höjderna på båda sidor om staden äro starkt befästa, och man har genom själfva jordvallen gjort en spiraltrappa med en liten stollgång, så att man från staden kan komma utan omvägar upp i kasernerna och på den befästade höjden. Vi genomvandrade först fästningsverket på ena sidan och sedan på den andra. Fästningen på västra sidan är mycket vidsträcktare än på den östra, och som här är absolut ingen uppväg på land mer än genom Dover och hon dominerar hela trakten, så är här en landstigning af fientliga troppar alldeles omöjlig. På den östra sidan ligga mest bombfria magasiner. Där stå lämningar efter en af Julius Cæsar uppbyggd fästning, och det nuvarande kastellet är icke yngre än sedan William the Conqueror‘s tid. Man ser franska vallen men icke Calais, som ligger längre in i en bukt af stranden.

Vi foro klockan 11 ombord på paketen, som redan lagt litet ut. Man skinnade oss alldeles ofantligt. For gref Löwenhjelms vagns nedsänkande från bron på fartyget tog man 9 rdr b:ko och för sakerna, som alla sutto fastskrufvade på vagnen, 3 samt för transporten af våra personer från stranden till fartyget (ungefär 400 alnar) 1 rdr på person. Vi gjorde några anmärkningar vid denna orimliga dyrhet, då en person, som stod bredvid, anmärkte, att i London var det ännu värre. Jag igenkände genast värden, som vi bott hos där och som ej kände igen mig, och svarade: »Ja, i synnerhet hos min herre, men där hjälpes det med att taga in på lika goda men mindre dyra värdshus.» Detta grep likväl icke mannen stort.

Vi hade frisk vind. Paketbåten var så full af passagerare, att där ej fanns åt mig annan plats att sitta än ett kusksäte af en vagn, som stod på däck, där jag tog min plats och satt rätt bra. Större delen af passagerarne måste stå. I [ 163 ]kajutan voro alla sängar fulla af sjuka. Skeppet hade knappt gått tusen alnar, förrän passagerarne planterade sig rundtomkring relingen, som slutligen blef alldeles otillräcklig för de illamående. De arma damerna orkade slutligen icke sitta kvar på stolarna, utan deras kavaljerer måste ställa sig bredvid dem och hålla dem och, då damerna hämtat sig, litet emellanåt passa på att själfva få kräkas i sin tur.

Slutligen landade vi klockan ½ 4 i Calais med högt vatten, så att vi gingo ända in i hamnen.