Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/8

←  7. Socialpolitiken och folkets kvalitet.

Kris i befolkningsfrågan av Alva Myrdal och Gunnar Myrdal 8. Socialpolitiken och den familjesociologiska utvecklingen.

Sakregister  →

Folkupplaga (tredje, omarbetade och utvidgade upplagan, 1935)

ÅTTONDE KAPITLET.

Socialpolitiken och den familjesociologiska utvecklingen.

En rättvridning och utvidgning av hela den socialpolitik, som inriktar sig på barnens vård, fostran och utbildning, blir nu nödvändig redan emedan familjen själv undergått och undergår genomgripande förändringar.

Familjen såsom social institution befinner sig i drift emot förfall, upplösning och desorganisation. Såsom ett av inslagen i denna förfallsprocess räkna vi till en början den utveckling, som nu försiggår, emot en familjernas allt vanligare och allt fullständigare sterilitet. Vi ha redan deklarerat vår uppfattning att barnbegränsningen driven till den ytterlighet, som t. ex. redan nu i storstäderna börjat bli vanlig, för oss framstår farlig ej blott för folkstammens uppehållande utan lika mycket för människornas egen lycka. En familj utan barn eller med ett barn är för vanliga människor icke en önsklig livsform.

Att den i breda samhällslager för närvarande kan vara ekonomiskt välmotiverad bl. a. av hänsyn till de ofödda barnen själva har utförligt visats, och vi ha även sökt ange beskaffenheten av de samhällsreformer, som skulle minska detta ekonomiska motiv till ytterlig barnbegränsning. Hålla vi oss här till den psykiska sidan av familjens inträdande sterilitet, bör till en början framhävas att den extrema barnbegränsningen lätt förknippas med en livsdödande, självförtärande, individualistisk egoism hos makarna. Särskilt i överklassen, där de ekonomiska motiven ej borde vara så tvingande, hör denna Individualism och förfallindividualistiska egoism med till barnbegränsningens direkta orsaker. Kanske än viktigare är emellertid, att denna individualistiska inställning rent allmänt tenderar att bli en av barnbegränsningens viktigaste verkningar. Man får ju inga att sörja för, man har så få band som binda. Den försiktiga, personligt återhållsamma inställningen till barnalstring sprider sig ofta och blir till en allmän livsinställning: av naturliga skäl bli dessa sterila äktenskap lätt mindre stabila. Vad som här är orsak och vad som är verkan, kan i det enskilda fallet vara svårt att avgöra. Klart är emellertid, att äktenskapens kortare varaktighet och makarnas friare sexualförbindelser delvis höra till samma stora komplex av familjens förfallstendenser.

De barn som växa upp i dessa miniatyrfamiljer höra mycket ofta till problempedagogikens stora bekymmer. Ännu vanligare är, att dessa enstaka barn utan syskon – fastän de utåt kunna te sig någorlunda normala – hela livet igenom komma att bära med sig en belastning av ett förkrympt och i olika avseenden snedvridet känsloliv, som särskilt ofta yttrar sig i övervärdig egocentricitet och en bristande förmåga av social förståelse och frisk utåtriktad livsinpassning. En sådan generation unga människor har icke de bästa förutsättningar att själva knyta andra än egocentriskt förtvinade äktenskapsband. Detta är det förtvivlade: den individualistiska inställningens gift har en växande tendens att sprida sig och förmeras generation efter generation. Industrialismen är i vårt land inte mer än ett par generationer gammal. Flertalet av dem som nu börja bli gamla ha i motsats till oss vuxit upp i stora familjer på landet; våra barn åter växa alltmera upp i små familjer i städer och samhällen.

I fördömandet av den kring sig gripande individualismen inom äktenskapen och familjerna ha vi säkerligen de populära moralisterna helt med oss. Men just här gir gränsen mellan en dilettantiskt moraliserande och en socialvetenskaplig betraktelse. Sociologen stannar nämligen icke vid att fördöma: han söker efter de sociala orsakerna, strävar efter att förstå den företeelse, han ogillar, såsom en beståndsdel i hela den sociala utveckling, vari denna företeelse ingår. Socialpolitikern söker därefter och på denna kunskapsgrundval att finna ut de åtgärder, varigenom hela denna utveckling kan vridas rätt – i de hänseenden nämligen, som äro av betydelse för det han ogillar. Detta vetenskapliga tillvägagångssätt ställer alltså vissa krav på de moraliskt intresserade medborgarnas förmåga att tillägna sig socialkunskap och att följa ett ofta invecklat tankesammanhang. Det är ett rätt nedslående faktum, att en hel del av de personer i vårt land, som känna sig kallade och ofta ha till yrke att moralisera, blott synnerligen ofullkomligt förmått möta detta krav på sociala kunskaper och på förmåga att tänka kausalt i sociala frågor. Det är beklagligt icke minst ur deras egen synpunkt: de bli därigenom satta ur stånd att mera verksamt fullfölja sina med våra i hög grad sammanlöpande syftemål. Somliga av dessa personer se rentav i själva försöken att orsaksmässigt begripa sociala fenomen – även dem som äro av moralisk betydelse – en materialistisk brist på moralitet, ett "andelivets förnekande". I själva verket vittnar det dock blott om självbedräglig belåtenhet att stanna vid det ytliga och orkeslösa moraliserandet. Kanske gäller det alldeles särskilt inför de sociala problemen, att det icke kan vara fråga om en nödvändig motsättning mellan förstånd och känsla, fastän så ofta påstås, men väl mellan förstånd och känslosamhet.

Det bör emellertid här starkt understrykas, att på samma ytliga diskussionsplan stanna även de populära antimoralisterna. Sjukligt ressentimentsbundna och därför med ett egenartat destruktionspatos prisa de den moraliska upplösningen inom familjen såsom en frigörelse från gångna tiders socialmagiska fördomar och se ofta framtidsperspektivet i en fortsatt och alltmer fullständig "frigörelse" i meningen av en individualistisk anarki på sexuallivets område; ett tillstånd av Moralism och sociala kunskapertillfälliga och opersonliga sexualförbindelser. Barnn – om de överhuvudtaget få rum i dessa egenartade utopier – skulle få övertas helt av samhället på ett sätt, som en kort tid propagerades i Sovjetryssland men aldrig tillämpades och nu heller icke längre där står såsom idealiskt. – Den moraliska diskussionen nu till dags har stundom starkt släkttycke med den religiösa diskussionen för ett par decennier sedan. Mot de moraliskt "troende" stå de "otroende" lika negativistiskt entusiastiska, som en gång ateisterna – i kraft av en numera uppenbar religiös fixering – då stodo mot de gudstroende.

Vad som sker är emellertid något väsentligt djupare, än moralisterna och antimoralisterna vanligen ana. Det är i sista hand ej fråga om blott en moralisk upplösning eller en moralisk frigörelse, gäller således ej någonting, som i högre grad kan påverkas genom enbart moraliserande predikningar eller antimoralisk propaganda. Och moralisterna kunna vara trygga: moralen såsom sådan består, trots alla påkänningar. Den har starka rötter i sociologiska nödvändigheter. Den återkommer alltid ehuru inte alldeles likadan; den förändras. Men det borde man väl ha lärt sig från historien och från det sociologiska studiet av primitiva samhällen och av kulturer i olika utveckling, att moralen skiftar med förändringarna i samhällets struktur.

Den moraliska upplösningen och den populära diskussionen om denna sak återspegla i sista hand blott anpassningssvårigheterna i en sociologisk omvandling av familjeinstitutionens hela struktur. Denna omvandling framdrives i sin tur av än djupare liggande förändringar i produktionstekniken och därmed i själva betingelserna för mänskligt liv. Detta djupare och även vetenskapligt sannare perspektiv på företeelserna vinner man, om man upphör att betrakta familjen såsom ett av Gud eller människor alldeles fritt valt och instiftat förhållande och övergår till det sociologiska betraktelsesättet, där familjens organisation framstår såsom en form för mänsklig samlevnad, mer eller mindre lyckligt anpassad till givna ekonomiska och sociala betingelser. Men å andra sidan måste man även söka frigöra sig från den alldeles motsatta uppfattning, som tar familjen såsom en gång för alla given, direkt grundad i människans natur. Det är. nu visserligen icke människorna, som förändra sig genom tiderna, men väl de av människorna skapade kulturbetingelserna. Det är även dem vi kunna verka på. Det människan skapat kan hon även i viss grad omskapa.

Från denna synpunkt ligger det tämligen uppenbart, hur felaktig den föreställningen är, som regelbundet moralisterna och oftast även antimoralisterna göra sig, då de tro att äktenskapets och familjens problem i första rummet ha sin upprinnelse i de enskilda människornas förändrade inställning – den "etiska" relationen mellan deras natur- och andesida, som teologerna brukat uttrycka saken – och först i andra rummet beror på den sociala institution som uppbygges genom dessa enskilda äktenskap och familjer. I verkligheten är tvärtom institutionen det socialt givna och föränderliga. Dess beskaffenhet betingar de enskilda människornas inställning. Moralen är väsentligen en funktion av institutionen och icke tvärtom. Och institutionen är i sin tur i huvudsak en funktion av den totala samhällsutvecklingen, vilken i sista hand framdrives av tekniken. Att denna i sin tur är en kulturföreteelse och ej en naturföreteelse vore egentligen överflödigt att påpeka, såvida ej en felföreställning om ett blint verkande mekaniskt förlopp annars så lätt trängde sig fram. I varje led av denna utveckling finns det utrymme för en avsiktlig anpassning. Anpassningen är det mänskliga handlandets domän.

Står man inför uppgiften att försöka genom praktiska åtgärder "lösa" problemet i meningen av en större social och personlig harmonis uppnående, är en sådan sociologiskt institutionell, vetenskaplig betraktelse av familjen mera pessimistisk än den moraliska – eller antimoraliska – i det den ej ger stöd åt den moraliserande illusionen, att man skulle på ett Anpassning vår uppgiftlångsiktigt och djupgående sätt kunna omskapa samhället blott genom att väcka och omvända de enskilda människorna. Men den sociologiska betraktelsen är även mera optimistisk och det i ett hänseende som borde intressera alla moralister. Genom en förändring av institutionen, av samlivets yttre betingelser. förändrar man nämligen de enskilda människornas handlingsmöjligheter samt vissa av deras handlingsbetingelser och därmed även deras moraliska inställning. Man kan inte så tänja och vrida människorna, att de kunna leva lyckligt i en livsform. som själv genom traditionens tröghet alldeles kommit ur jämvikt med den i sista hand styrande faktorn: den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Men man kan söka leda institutionens anpassning till större harmoni med samhällsutvecklingen i dess helhet och därigenom bortskaffa vissa av orsakerna till även de enskilda människornas moraliska felanpassningar.

Först därigenom vinnes grundvalen för en framgångsrik moralisk påverkan av även de enskilda människorna. Vi vilja nämligen på intet sätt ha sagt, att icke en sådan påverkan är önsklig eller att den under alla förhållanden måste bli alldeles ineffektiv. Men den är hjälplös och kan till och med verka direkt nedbrytande, om den insättes isolerad och på spjärn emot en social utveckling, som man icke därigenom förmår vända. Frågan i vad mån och genom vilka medel man kan vända en viss social utveckling är därvid icke en trossak, utan principiellt ett socialvetenskapligt problem som kan studeras. Vad särskilt gäller sättet för moralisk påverkan av de enskilda människorna är det ett bevisat faktum, att egentligen blott unga människor äro i högre grad påverkbara, på grund varav denna faktor, om den skall vara effektiv, måste få bestämma uppfostran i hem och skola men däremot –blott med föga utsikt till framgång kan resas som ett krav på de vuxna människornas omvändelse till pliktkänsla.

Skaffar man sig en tillräcklig socialvetenskaplig kunskapsgrundval för sitt omdöme, kommer det nu i praktiken aldrig att gälla ett val mellan istadig konservatism eller hänsynslös nihilism – att hålla fast vid gamla värden eller att helt förkasta dem. Problemet blir alltid att klarsynt se, hur i en föränderlig värld även normer och värden förskjuta sig, och uppgiften blir därefter att modigt bejaka det positiva även i det nya. En del gammalt och kärt måste visserligen då få falla men detta blott för att så mycket som möjligt av det verkligt väsentliga skall kunna räddas över och även förmeras. Frågan om vad som är värt att rädda och vad som kan få falla, är därvid ett utomvetenskapligt, ett i djupaste mening moraliskt element i problemet. Inte ens denna fråga är emellertid så öppen för lösa "tycken" som mången har för sig. Frågan kan överhuvudtaget icke rationellt ställas och besvaras utom på grundvalen av en klar kunskap om det sociala utvecklingsförloppet. Den fritager vidare icke – vilket skall särskilt understrykas – från plikten att framlägga, på vilket sätt och genom vilka åtgärder dessa "tycken", dessa önskemål kunna förverkligas. i

I vår värld förhåller det sig nu så, att faktiska förhållanden tämligen snävt begränsa utrymmet för i denna mening förnuftiga "tycken". Det stora flertalet av i och för sig öppna tycken och önskemål äro omöjliga att förverkliga, emedan stora sektorer av samhällslivet stå som praktiskt oföränderliga från deras synpunkt och därför med en trång ram omgärda det fria handlingsutrymmet. De äro sålunda även orimliga utgångspunkter för förnuftiga praktiska strävanden. Att reformer som föreslås och som skola kunna allvarligt diskuteras ej få vara godtyckliga utan måste taga hänsyn till bestående verklighetsförhållanden och räkna med mäktiga utvecklingstendenser såsom i viss grad fasta, är alltså vad som ligger i kravet på "anpassning". Men däri ligger också, att man ej blint underkastar sig dessa förhållanden och dessa tendenser, ej låter dem verka ut i vår tillvaro hur det faller sig, utan att man Familjens utvecklingsskedenverkligen styr institutionens anpassning till dem och därigenom försvarar livsvärdena.

Dessa abstrakta satser ha förutskickats ehuru de icke i och för sig äro mycket sägande för den som icke själv lärt känna det vetenskapsteoretiska och sociologiska betraktelsesättet. De kunna icke utan stor vidlyftighet göras innehållsrikare. Den fortsatta framställningen skall emellertid söka fylla dem med ett mera konkret innehåll, om än endast för ett begränsat område.

Familjens omvandling.

Familjen såsom samlevnadsform måste från denna synpunkt oavbrutet antagas ha förändrat sig i takt med den totala samhällsutvecklingen. Man kan illustrera denna förändringsprocess med antropologiska och historiska exempel: nomadfamiljen som en typ vitt skild från Söderhavsöarnas familj, den orientaliska familjetypen lika skiljaktig från båda och även från t. ex. den isländska släktfamiljen o. s. v. I vårt eget land har familjeinstitutionen tid efter annan undergått genomgripande förändringar. För våra behov i detta samband räcker det om vi fatta i sikte tre utvecklingsskeden, varav vi ha tydliga relikter ännu i våra dagars familjeorganisation: den patriarkaliska familjen från bonde- och hantverkssamhällets dagar, den desorganiserade, halvpatriarkaliska, individualistiska familjen, som blir resultatet av industrialiseringens genombrott och som ännu i våra dagar ej hunnit reagera färdigt inför alla dessa rubbningar, samt slutligen den fullt moderna familjetyp, som nu långsamt börjar ta gestalt i en slags mera slutlig anpassning till de av industrialiseringen förändrade ekonomiska och sociala betingelserna.

Det är denna ständiga anpassningsprocess vi se fortgå under våra ögon, och det är den som vållar så många personliga slitningar och reser så många nya sociala problem. Den gammaldags stabila och med den hävdvunna moralens patina förskönade patriarkaliska familjetypen är nämligen lika omöjlig och oändamålsenlig i våra dagar som en riddarrustning för en ingenjör. Även den moderna familjetypen kommer väl en gång att vinna sin populärmoraliska värdestegring, då traditionen förgyllt den, fastän olyckligtvis sannolikt först då den ytterligare skall behöva förändras i någon riktning; som vi nu inte kunna urskilja. Den moraliska idealiseringen kommer då på nytt att verka utvecklingshämmande och moralupplösande.

Den patriarkaliska familjen, som vi utan att ta hänsyn till alla dess variationer och till samtidiga inslag av andra familjetyper fatta som en "idealtyp" – i Max Webers mening av en för analysen vald, standardiserad abstraktion, väl att skilja från ett samhällspolitiskt ideal – var i viss mån ändamålsenligt anpassad till gamla tiders produktionsordning och sociala organisation. Familjen var en cell i samhällskroppen; den var i dessa självhushållets dagar en produktionsenhet och samtidigt en konsumtionsenhet. Familjen var ett fullständigt och i viss grad slutet ekonomiskt hushåll. Man hjälptes åt att producera det som man inom familjen skulle konsumera. De olika familjemedlemmarnas arbetsinsatser voro visserligen olika med hänsyn till både tradition och individuell funktionsduglighet, men de voro dock tämligen likvärdiga.

Speciellt i den gamla bondefamiljen var sammanhållningen betingad av arbetsfördelningens nödvändighet: mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade, barnen räfsade och plockade sten, alla togo med visst undanskjutande av andra plikter del i skörden, som betecknade en under kort tid sammanpressad stegring av nödvändigt arbete – detta bara ett exempel på en arbetsfördelning, som i och för sig icke medförde någon maktkoncentration hos ena eller andra parten. Hur arbetet fördelades är därvid oväsentligt med hänsyn till familjestrukturens grundtyp; det har även växlat efter de yttre betingelserna och traditionen i olika trakter och olika tider.

Väsentlig var blott familjens karaktär av produktions- och Den patriarkaliska familjenkonsumtionsenhet, varinom viss arbetsfördelning tillämpades. Det patriarkaliska momentet i familjeorganisationen betecknades mest av den något myndiga omsorg, som från de äldres sida lades i dagen och som var sanktionerad av tradition och religion, samt därtill av husfaderns legala maktställning, en makt som före penninghushållets dagar emellertid knappast gjorde sig i högre grad kännbar i det dagliga livet.

Man gör sig ofta alldeles överdrivna föreställningar om husfadersdespotism i denna gamla patriarkaliska familj. I själva verket hade husmodern utrymme för en nästan fullt likvärdig maktutövning, och hon hade i sina produktionsfunktioner en fast grundval för denna makt. Man glömmer vidare, att livet inom denna organisationsram var stationärt vad gäller själva formerna, och därför hunnit bli in i detaljer fast regelbundet av "folkways and mores", av pliktförbundna, allmänt respekterade sedvänjor och traditioner. Dessa tedde sig såsom yttre bud och de minskade möjligheterna till personligt nyckfull maktutövning från någon parts sida. Den patriarkaliska familjen utgör i själva verket kollektivitetens urbild – en stängd, hämmad, ofri och stillastående kollektivitet visserligen, men dock en ganska stabil form av intressegemenskap och funktionsdelning.

Till den sociala jämviktens och den patriarkaliska ordningens vidmakthållande bidrog på ett väsentligt sätt, att familjens tillvaro var nära förknippad med jordbesittning. De gamla bondeäktenskapens varaktighet och bondefamiljernas inre sammanhållning får nog i hög grad tillskrivas medlemmarnas intresse i den gemensamma egendomen. Denna kunde vanligen inte bekvämt förvandlas i pengar och delas upp, så att var och en kunde dra sina färde med sitt. Jorden måste brukas, och brukningstekniken förutsatte att detta skulle ske med förenade krafter. När den personliga erotiken och det samfällda egendomsintresset kommo i strid, fick erotiken vika. Skilsmässa kom därför sällan i fråga. Någon dramatisk upplösning av erotiska förvecklingar var knappast att tänka på. Troheten var kanske inte större då än nu, men man blundade hellre för snedsprången, eftersom en äktenskapsupplösning skulle ha vållat alltför stor oreda och alltför många ekonomiska svårigheter.

I viss mån hänga ju dessa ekonomiska hänsyn i än i dag. Att 1800-talsäktenskapen varit fastare än 1900-talsäktenskapen berodde säkerligen till största delen på att den tidens hustrur – utan egendomsrätt och utan egen försörjningsmöjlighet – inte vågade och kunde hävda sina moraliska eller personliga krav. Eller det berodde tvärtom på att den part, som fört in hela eller största delen av förmögenheten i boet eller som besatt den största inkomstmöjligheten – vanligen mannen – inte var beredd att i den omfattning lagen föreskrev skilja sig från dispositionen över förmögenhet och inkomst. Ty någon mycket fastare grundval av trohet och ömsesidiga hänsyn byggde man knappast på då än nu. Däremot reste givetvis konventionen starkare hinder. Men sociologiskt är konventionen huvudsakligen en regelbindning av sedvänjan och därför i sista hand till stor del en funktion av de nyss berörda, sammanbindande ekonomiska intressena.

Den stabila sociala organisation som förelåg i den patriarkaliska familjen kom på mångahanda sätt även barnen till godo, och det är säkert med den gamla familjetypen som en mönsterbild inför ögonen vi ofta ännu i dag föra med oss och tro på talesätten om hemmet som barnens hela värld och naturliga livsmiljö. I denna den förindustriella familjen levde barnen i intim närhet till de vuxnas hela värld. Alldeles särskilt gäller detta bondefamiljerna, som verkligen kunna sägas ha bjudit sina barn en naturligt idealisk uppväxtmiljö.

Även om barnen i början inte gjorde så mycken nytta, togo de dock del i allt. Och de hade verkliga ting omkring sig. De iakttogo naturprocesser och de vuxnas strävan att styra dessa efter sina intressen. De fingo handskas med alla de redskap Barnen i den gamla familjenoch grejor som de i framtiden skulle komma att bruka. Naturligt gick leken över i arbete, naturligt mognade deras världsåskådning. Och den bibehöll sin jämvikt, ty världen runtomkring dem var fast och fullständig, den var mer eller mindre en sluten social organisation. De växte upp i just den arbets- och livsmiljö de för framtiden skulle tillhöra. Alla deras värdeskalor blevo fasta.

Hela deras värld var statisk. Så också deras mänskliga relationer. Man umgicks med sin släkt och socknen; även som vuxen och gift utökades eller förändrades icke nämnvärt kretsen av ens sociala kontaktmöjligheter. Detta betyder en oerhörd – här naturligtvis något överdriven men "idealtypisk" – olikhet mot vår tids förhållanden. Man kan här verkligen tala om en uppfostran, som var ändamålsenlig för den tidens sociala förhållanden. Familjeorganisationen var ändamålsenligt avpassad ej blott för den av naturförhållandena och tekniken bestämda produktionsordningen, utan därmed även för det växande släktets fostran till de färdigheter och livsvärden de skulle ha behov av såsom vuxna.

Detta är icke en reaktionär skönmålning av gamla tiders förhållanden. Vi veta hur uselt och fattigt folk levde förr, vi känna den stank av smuts, nöd och instängdhet, som stiger ur hävderna. Vi önska oss icke tillbaka, och en sådan strävan vore för övrigt omöjlig att uppfylla. Men för att förstå den sociologiska utvecklingen och de nutida problemen måste man hålla klart för sig, hur mycket friare från slitningar en dylik statisk tillvaro kunde vara då valmöjligheterna voro så mycket färre och livserfarenheterna så mycket mindre variabla, samt hur den sociala institution, som genom århundraden någorlunda ändamålsenligt anpassat sig efter de bestående förhållandena, sedan får en traditionens makt över vårt tänkande, som det vill starka ansatser och nya sociala insikter till för att kunna kämpa sig fri från.

Vad särskilt gäller barnens fostran är därvid ett märkligt faktum värt att i detta samband särskilt understryka. Något väsentligt i de pedagogiska program, som nu kämpa för förståelse, var den tiden tillgodosett. Saken illustreras kanske bäst genom det påpekandet, att t. ex. programmet om "funktionell uppfostran" var överflödigt, eftersom detta krav på ett självklart och fullständigt sätt redan var uppfyllt, utan att man behövde utstudera särskilda lek- och undervisningsmetoder. Disciplinproblemet låg också alldeles annorlunda, eftersom då merparten av alla vardagshandlingar på ett helt annat sätt voro reglerade genom ett system av ändamålsenliga, traditionsfästa, pliktförbundna sedvänjor, och eftersom därvid "lydnaden" var självklarare, psykologiskt lättare och även nödvändigare ur ändamålsenlighetssynpunkt. De nya pedagogiska programmen ha i själva verket huvudsakligen kommit till för att skapa en ersättning för sociala miljöfaktorer,,som familjeinstitutionen tidigare inrymt men icke längre inrymmer.

När denna patriarkaliska familj idealtypiskt beskrivits såsom statisk är detta – vilket till slut skall understrykas – sagt i sociologisk mening, gäller familjen såsom social form för mänsklig sammanlevnad. Man får här söka värja sig för ett från det behandlade problemets synpunkt ytligt betraktelsesätt, som icke klart tar i sikte de enskilda människornas psykiska relationer till varandra inom den givna sociala formen. Även i gamla tider gjorde sig naturligtvis oavbrutet gällande utomordentligt starka rubbningar av icke minst ekonomisk natur men även i andra hänseenden. Missväxterna voro vanligare och mera ödeläggande, krig och plundringar förekommo oftare liksom förödande folksjukdomar, rättsväsendet hade stundom en mycket stor instabilitet o. s. v. Levnadsstandarden var för de breda massorna synnerligen låg och nöd hotade oavbrutet. Dödligheten var mycket större; människorna levde i ständig närhet till döden. Men vi tala här om något helt annat än allt detta, nämligen om det faktum, att man vid mindre fullständigt Det sociologiska betraktelsesättetgenomförd samhällelig arbetsfördelning levde i fastare sociala relationer till en mindre krets av individer än nu och att värdeskalorna och de sociala formerna därför voro stelare, den sociala horisonten trängre och mera sluten, det närmaste sociala rummet mera fullständigt. Förändringarna ingrepo visserligen starkt, ofta ödesdigert i människornas liv, men de medförde ej förändringar i själva organisationen av de olika människornas gemensamhetsliv.

Det skall vidare understrykas, att i själva den sociologiska metoden att skildra ett tillstånd "idealtypiskt" ligger dels ett bortseende från hela mängden av historiska variationer och geografiska olikheter i fråga om sådana egenskaper, som icke tagas i betraktande, och dels ett – delvis därigenom ernått – framhävande av vad som verkligen tages i betraktande. När så detta idealtypiserade tillstånd förlägges bakåt i tiden, är det till slut egentligen av hänsyn blott till tillståndets relativa omfattning, de framhävda dragens frekvens. Ännu i dag och till och med i Sverige finns det på sina håll familjehushåll, som äro i lika grad och stundom i högre grad nära den idealtypiska patriarkaliska familjen än en del hushåll för flera hundra år sedan. Men sådana hushåll äro icke längre så vanliga; de kunna icke anges vara "typiska". Det är från sociologisk synpunkt i just det hänseendet som utvecklingen för med sig strukturförskjutningar av kvantitativ art, vilka till slut så kumuleras, att man har att arbeta med en även kvalitativt förändrad familjetyp.

Någorlunda oförändrad från de synpunkter, som här framhävts, fortlevde den förkapitalistiska familjen i Sverige ända fram emot industrialiseringen, järnvägsbyggandet, emigrationen och alla andra ungefär samtidigt uppträdande sociala förändringsfaktorer, vilka gjort slutet av 1800-talet till en särskilt dynamisk period även ur familjesynpunkt. Då så blev fallet berodde detta ej i första hand på att förändringarna i och för sig och år från år voro större än förut; som redan framhävts är detta icke ens allmänt riktigt. Det berodde i stället på att dessa förändringar nu voro mera ensriktade och därför kumulativa till sin verkan. De skilde sig i det hänseendet från de sporadiska (t. ex. missväxt och hungersnöd), de byggde upp en social tendens. Det berodde vidare på att dessa förändringar – som i fortsättningen sammanfattningsvis kallas "industrialiseringen" – just hade den naturen, att de förändrade villkoren för människornas arbetsfördelning. Från familjesociologisk struktursynpunkt är detta nämligen det viktiga, att för ett allt större flertal familjer den relativa graden av självhushållning kraftigt minskades. Familjen såsom relativt sluten produktions- och konsumtionsenhet sprängdes genom en alltmera utvidgad, en så småningom hela samhället omfattande arbets- och funktionsdelning. Penninginkomsten trädde allt fullständigare i den omedelbara konsumtionsproduktionens ställe.

De därmed förbundna familjesociologiska förskjutningarna kunna följas efter växlande linjer, beroende på den synpunkt man väljer vid sin analys. I det följande studera vi närmast de av dessa förskjutningar, som resa de starkaste kraven på socialpolitisk nyanpassning: den ökade sociala rörligheten, arbetsgemenskapens upphävande, hemproduktionens inskränkning och därmed särskilt kvinnornas och barnens ekonomiska isolering och tilltagande sysslolöshet, familjeförsörjarens förstärkta makt tack vare att det produktiva arbetet alltmera fullständigt övergår till honom ensam och han därmed får den omedelbara dispositionen över den numera viktigaste arten av familjeinkomst: kontantinkomsten.

Den dynamiska oro, som sätter in med industrialiseringen och övar sin upplösande verkan på den gamla familjens struktur, fyller hela det borgerliga sekelslutet och kvarstår ännu. Familjens desorganisation är det socialt kanske djupast rotade kännetecknet på denna tid såsom socialhistoriskt övergångsskede. Vissa utslag av denna desorganisation – såsom t. ex. Den patriarkaliska familjens upplösningjust den extrema barnbegränsningen – ha först på allvar framträtt under efterkrigstiden, trots att vissa av orsakerna förelegat redan tidigare och även givit sig till känna såsom en tendens. Orsakerna ha emellertid måst ansamlas, tendensen kumulera sig och hela fenomenet socialpsykologiskt skapa sin resonansbotten i en förändrad inställning hos de handlande människorna själva, förändrade konventioner och ideal. Ansatsen tar en viss tid, men när den så utlöses i en utveckling bärs denna upp av hopsparad social energi. Vi ha sannolikt ännu icke på långt när sett slutet av dessa industrialiseringens efterverkningar på familjens sociologiska struktur.

Familjen såsom social form för mänsklig sammanlevnad befinner sig således alltjämt i färd med att "anpassas" efter sina nya ekonomiska villkor. Anpassningen är icke på långa vägar färdig; i vissa hänseenden är den anpassning, som skett, därtill alldeles avgjort en "felanpassning", som måste rättas till om icke felen skola bli bestående eller i alla händelser anpassningsprocessen fördröjd. Under tiden hopa sig tecknen på familjens desorganisation. Detta bör nämligen vara en huvudsynpunkt i vår analys: att individuella och sociala slitningar uppstå, när disharmoni råder mellan en social – i detta fall familjen – och dess betingelser i det totala ekonomiska och sociala liv, där institutionen har sin plats skon: tillvarelseform. Det har uppstått vad de anglosaxiska kalla "a lag" (eftersläpning) – ett glapp i utvecklingshastigheten för de bägge sociala företeelserna: familjeliv och ekonomiskt liv. Familjen blir efter i utvecklingen och därför desorganiseras den. Den desorganiseras desto mera, ju mer man hämmar dess utveckling.

Familjen är nu i sociologisk mening en passiv traditionsform utan social egenrörelse. Det ekonomiska livet innesluter däremot en drivande kraft: tekniken. Den tekniska utvecklingen kräver ständig nyorganisation av de mänskliga sammanlevnadsformerna. Familjen är därvid en särskilt stel social form. Den har i varje sin gestaltning ständigt visat sig slå djupa rötter. Även vad som kunde framstå såsom rätt likgiltiga detaljer i dess yttre utformning har satts i förbindelse med innerligt fastvuxna livsvärden och med konventioner, som gälla individens sociala anseende.

Familjens omvandling blir därför oundvikligen en tidskrävande och smärtsam process. Under ett långt tidsskede, som ännu icke är avslutat, kommer familjen att befinna sig i desorganisation: blott ett fåtal människor ha mod och insikter nog att däri trots allt skönja en begynnande reorganisation. Omvandlingen tar nödvändigtvis flera generationer. De gamla idealen måste dö ut med de generationer, som uppburit dem. De nya generationerna med sina något mera justerbara livsvärden få försiktigt orientera sig på ett skickligare sätt i en förändrad tillvaro. Det historiska skede, som därunder förflyter, är ett övergångsskede. I

Mätt med det förgångnas normer ter sig ett sådant skede såsom en urartning. Men lika ofullkomligt framstår det, skärskådat i ljuset av framtidsidealen. Skillnaden mellan de båda synpunkterna – den förtidsfixerade och den framåtblickande – är dock den väsentliga, att medan från den förra synpunkten utvecklingen går nedåt, ohjälpligt nedåt, så finns det från den senare synpunkten säkra förhoppningar om en ny social jämvikts uppnående. De konservativa ha i denna utveckling att sörja så som de sörja, vilka intet hopp ha. Den senare synpunkten är emellertid den historiskt riktigare och därtill den i längden utslagsgivande – den enda som kan vägleda ett insiktsfullt styrande av utvecklingen i syfte att förkorta övergångstidens upplösning och i syfte att åvägabringa en socialt så önsklig gestaltning av den slutliga anpassningen som är möjlig.

Låt oss något närmare granska denna slitning mellan gammalt och nytt i den nutida familjen. Den gamla patriarkaliska familjen var, som vi redan framhållit, på en gång en Maktförskjutningar inom familjenproduktionsenhet och en konsumtionsenhet. Däri låg dess sociologiska slutenhet. Under trycket av den pågående industrialiseringen har till en början familjen upphört att vara en produktionsenhet. Den är nu blott en konsumtionsenhet och har därigenom en betydligt smalare ekonomisk bas.

Detta är den viktigaste och primära förändringen. Produktionen sker nu någonstädes utom hemmet. Producenten är en specialist som producerar för en marknad, där han säljer sin vara för pengar. Vanligen är han helt enkelt arbetare och uppbär en kontant lön för sitt specialinriktade arbete. Och den familjemedlem, som mera normalt arbetar för produktionen och som förvärvar den inkomst, som skall användas för konsumtionen, är mannen. I den gamla familjen hade däremot alla medlemmar sina produktionsplikter, vilka även tjänade som en grundval för konsumtionsrättigheterna. Såväl plikter som rättigheter voro reglerade i stadfäst tradition, som i största utsträckning onödiggjorde personliga beslut. Grälet om hushållspengar kunde icke existera.

Det är sällan observerat, att upplösandet av familjeproduktionen och förläggandet av försörjningsplikterna på mannen ensam betydde en oerhörd maktökning för husfadern i familjen, som aldrig kunnat motvägas genom de moraliserande fraserna om det kvinnliga hushållsarbetets likvärdighet. Husfadern–despoten är en typ, som tillhör just det nu snart förgångna övergångsskedet. Den hade långt mindre förutsättningar i den förkapitalistiska familjen. Vi få här akta oss att låta beteckningen styra tanken. I maktmening var 1800-talets övergångsfamilj nämligen långt mera "patriarkalisk" än den gamla s. k. patriarkaliska familjen.

I samband med denna mycket väsentliga maktförskjutning inom familjen uppstå helt naturligt en mängd svårartade intressebrytningar. Såväl hustrur som barn kunna känna otillfredsställda självständighetskrav, se egna livsmöjligheter som det icke ligger i deras egen makt att utnyttja. I svårartade fall kunna dessa krav växa till farliga ressentiment. För att här tills vidare blott ta ett exempel: vilken olidlig makt fick icke helt plötsligt fadern över en sons eller dotters yrkesval och yrkesutbildning. Hela problemet om yrkesvalet var i själva verket alldeles nytt: skapat genom industrialiseringen, arbetsfördelningen och den ökade rörligheten. Då det nu uppträder, vilar makten huvudsakligen hos fadern och, märk väl, valet måste av honom avgöras personligt utan stödet och begränsningen av genom långa tider stadfäst tradition.

För denna familj, reducerad till konsumtionsenhet och med försörjningsbördan på detta ensidiga sätt lokaliserad, blir det allt svårare att upprätthålla illusionen om familjemedlemmarnas samfällda ekonomiska intresse. Med hela mängder av moraliserande talesätt söka vi förgäves täcka över det faktum, att inom familjerna tvärtom bestå starka ekonomiska spänningar. Karakteristiskt för denna övergångstyp av familj var nog just grälet om hushållspengarna, som antagligen i sin mån förgiftade merparten av 1800-talsäktenskapen.

Vissa ansatser till nyordning av äktenskapsinstitutionen måste under sådana förhållanden redan tidigt framträda som en reaktion mot familjens förändrade livsbetingelser. Närmast såsom utslag av sådana tendenser har man att betrakta lagstiftningsreformerna om gift kvinnas ekonomiska rättigheter och än mer upphävandet av mannens målsmanskap över hustrun samt hennes inställande såsom fullt medansvarig för barnen (detta skedde dock så sent som 1920). Under tiden har även hela kvinnoemancipationsstormen vuxit fram. inneslutande en mängd krav på politisk medborgarrätt och framför allt krav på ekonomiskt oberoende, helst vunnet genom eget förvärvsarbete.

Kvinnoemancipationen är således i huvudsak att betrakta såsom ett svar och en protest emot en genom industrialiseringen skedd maktförskjutning till mannens förmån. Kvinnorna i den förkapitalistiska familjen hade varit icke svagare utan betydligt starkare än kvinnorna under övergångstiden. De hade ägt så Barnen i upplösningstidens familjnära fullständig likställighet i det självhushållande kollektivet: ekonomiska liv, att en frigörelse icke varit i högre grind påkallad.

Men nu blev den det. Kvinnorna voro i försvarsställning: de voro undanträngda. Och de hade att genom organisation och politik men i första rummet genom att tränga på emot förvärvslivet söka återvinna den andel av plikter och rättigheter, som genom den patriarkaliska familjens sönderfallande höll på att berövas dem. Till vissa därmed förenade sociala konsekvenser återkomma vi senare.

Barnens fostran i familj och barnkammarskolor.

Rättslösare stodo länge barnen i denna desorganiserade övergångsfamilj. Medan kvinnorna äro vuxna människor, som själva kunnat kämpa sig fram till återvinnandet av plikter och rättigheter även inom det industrialiserade samhället, kan för barnen blott något vinnas genom samhälleliga stödåtgärder, genom aktiv socialpolitik. Och för socialpolitik av denna, art var jordmånen icke särskilt gynnsam under den framväxande industrialismen.

Oftast såg man icke problemet eller såg det blott i mycket begränsad omfattning, såsom t. ex. nödvändigheten att skydda barnen från hälsofarligt industriellt arbete. Det låg emellertid helt i linje med familjens egen utveckling, att den samhälleliga barnavården oavbrutet utvecklades och att den till en väsentlig del kom att bestå i åtgärder ägnade att undandra barnen från den nu allt mindre produktionsekonomiskt grundade och alltmer ensidigt hos familjefadern lokaliserade familjeauktoriteten – undervisningen övertogs av skolan, hjälpinstitutioner av olika slag växte fram, sjukvård och tandvård började organiseras socialt, viss samhällelig kontroll över familjernas sätt att i olika hänseenden vårda sina barn började utövas o. s. v.

Då samhället så trätt in och undan för undan övertagit makt, ansvar och kostnader för barnen, har även i viss mån den hävdvunna men nu ej längre sakligt välgrundade familjeideologien måst uppluckras. Särskilt uppfattningen om familjens uteslutande myndighet över barnen har måst maka åt sig åtskilligt. Denna ideologiska förändring måste emellertid drivas mycket längre. Starkare ingrepp i det familjeindividuella. konsumtionsvalet bli av nöden. Familjens "rätt" att låta barnen bo uselt, att eftersätta deras sunda mathållning och goda fostran, att hindra dem från ett rationellt yrkesval och att förmena dem en ändamålsenlig utbildning får inte längre vara så obegränsad som nu. Men barnens "frigörelse" kan av samhället blott köpas, genom att samhället ikläder sig en allt större del av kostnaden och ansvaret.

Det är för en förändring i denna riktning vi i denna bok talat, och våra argument ha varit befolkningspolitiska, med tyngdpunkt likväl å hänsynen till befolkningens kvalitet och till önskvärdheten av en klassmässig inkomstutjämning för barnen. Det visar sig nu att samma slags åtgärder även framstå såsom en rationell nydaning, motiverad av de. djupare förändringar i familjens struktur som följt industrialiseringen.

Denna utveckling fram emot en socialt profylaktisk barnavård får därför icke hindras genom falskt individualistiska frihetskrav. Det bör i detta samband observeras, att mycket av det segslitna patos, varmed den "individuella friheten" och det "egna familjeansvaret" försvaras, grundar sig på en sadistisk benägenhet att utsträcka denna "frihet" till en obegränsad och okontrollerad rätt att härska även över andra. En Viss slags kritik av de nymodiga intrången på familjens självbestämmanderätt är nonsens, då i själva verket barnens delaktighet i denna "frihet" aldrig hävdats och hustrurnas sällan helt ut praktiserats. Den enda "frihet", som egentligen trädes för nära, är familjeförsörjarens rätt att vara herre över sina stackare. Man får framför allt icke glömma, att denna "frihet" i meningen familjeauktoritet över barnen i gamla tider starkt Frihet och tvångtyglades och begränsades, dels av stadfäst tradition och dels av de rent faktiskt mycket begränsade valmöjligheterna i ett statiskt samhällstillstånd.

I huvudsak är denna "frihet" således ett upplösningsfenomen bland alla de andra under det liberala övergångsskedet, och ingreppen från det allmännas sida äro i huvudsak blott en ersättning för de eljest felande tyglande och begränsande faktorerna. Tvånget är icke större än det som utövades av traditionen och av valmöjligheternas begränsning i gamla tider. Inom denna ram kommer alltid en frihet att bestå. Men en frihet utan förnuftig ram är godtycke och därtill en farlig art av godtycke, då friheten består i makt över andras livsföring.

Ordets makt över tanken är som bekant särskilt stor just när de på grund av livligt missbruk genom århundraden suddiga orden "frihet" och "tvång" komma med i spelet. Människor synas aldrig kunna lära sig förstå att en viss slags frihet för somliga är förtryck och tvång över andra och att större frihet för de senare förutsätter en samhällelig kontroll över de förras handlande. De synas oemottagliga för den elementära insikten att hela samhällsordningen, alla lagar, seder och konventioner, sätta gränser för allas vår frihet och detta vanligen just för att garantera oss alla ett större och icke ett mindre mått av frihet. D. v. s. i praktiken är man icke fullt så enfaldig, som man alltför ofta låtsas vara i mera principiella resonemang. Under tämligen stor enighet ha vi i Sverige genomfört mycket stränga ingrepp i de epidemiskt sjukas frihet för att skydda oss andra från smitta, vi ha kontroll över livsmedelsförsäljning, över vattenförsörjning, över stadsplaner och husbyggande, över butikers öppethållande och över arbetstidens längd, vi ha skolplikt och bostadsinspektion o. s. v. Allt detta är förvisso starka moment av tvång infogade i samhällets institutionella ram för att värna en frihet, som för lagstiftarna framstått väsentligare än den genomförda frihetsinskränkningen. Om vi hade skrivit denna bok i demagogiskt syfte och ej i upplysande, skulle vi sannerligen ej ha benämnt våra förslag till förbättrad bostadsinspektion, till olika slags utvidgad barnavård (t. ex. ordnad hälsokontroll i skolorna), till en rationaliserad yrkesrådgivning och till större ekonomiska understöd för de ungas utbildning o. s. v. för "starkare ingrepp i det familjeindividuella konsumtionsvalet", allra helst vi väl kunnat förutse att en sådan öppenhjärtighet naturligtvis skulle komma att utnyttjas av personer, som gärna vilja komma åt sådana förslag i största allmänhet men ogärna vilja uppträda emot dem.

Men nu ha vi skrivit i upplysande syfte och det inte minst just på denna punkt. Förbättrad bostadsinspektion, liksom en mängd av all den socialpolitik vi sedan ett halvt sekel så småningom fått, är en inskränkning av familjernas fria konsumtionsval, och då bör det även sägas ut. Så mycken ofog, som just för närvarande bedrives i vår offentliga diskussion med begreppen "frihet" och "tvång", är det ett allmänt sanningsintresse, att man här utan opportun räddhåga för ordens känslomässiga valörer går rakt på sak och söker driva hem de enkla, allmängiltiga satserna: att frihet och tvång icke motsäga varandra; att friheten i varje ordnat samhälle tvärtom förutsätter ett tvång, som värnar friheten; att det ständigt är frågan om en intresseavvägning mellan somligas frihet och andras frihet; att samhällsutvecklingen oavbrutet i sig bär förändringar, som öka möjligheterna för vissa att missbruka sin frihet till ökat tvång över andras frihet, vilket blott kan mötas genom att de förras frihet blir inhägnad genom samhälleligt tvång i syfte att värna de senares; att de allmänna och lösa frihetsargumenten därför böra misstros, emedan de oftast äro de frihetsbesittandes metod att utan sakdiskussion få behålla sina möjligheter att förtrycka.

Familjernas förändrade sociala struktur har således på många vägar stegrat familjernas kostnader för barnen och samtidigt, främst genom att valmöjligheterna ökats och traditionens makt Barnen måste frigörasminskats, även stegrat deras makt över hur barnen livsinriktas. Om nu bland annat av befolkningspolitiska skäl familjerna! kostnad för barnen minskas, är det naturligt att samtidigt även i viss mån föräldrarnas alldeles obegränsade makt över hur barnens liv gestaltas, inskränkes. Det är befogat, så länge det sker i barnens intresse. På denna väg äro vi sedan länge inne och alla fortsatta framsteg på barnavårdens, barnuppfostringens och ungdomsutbildningens område komma att innebära ett fortsättande efter samma linje. –

Vid bedömandet av familjens förhållande till barnen bör även beaktas en annan betydelsefull faktor i den pågående industrialiseringen: den ökade sociala rörligheten. Uppväxtmiljön är mera sällan än förr likartad med den senare levnadsmiljön. De få och fasta sociala relationerna ha ersatts av ett otal skiftande. Släkten och bygden binda icke så starkt individen, och med hänsyn till den socialt utvidgade arbetsfördelningen vore detta heller icke ändamålsenligt. En särskilt för familjesammanhållningen viktig synpunkt är därvid, att de olika familjemedlemmarna nu normalt ha olikartade sociala anknytningar och förvärva starkt skiftande livserfarenheter. Detta medför givetvis, att illusionen om den fullkomliga enhetligheten inom familjen måste uppges. Ett visst spelrum för intressebrytningar uppkommer även härigenom. Att inte låtsa om dem vore att hyckla.

Denna rikare variation i de mänskliga förbindelserna samt den omnämnda utvidgningen av valmöjligheterna och den större rörligheten överhuvudtaget innehålla även ett memento för vår socialpolitiska strävan att nyanpassa familjeformen. Uppfostran måste först och främst mera fatta i sikte att rusta människorna för deras rörligare liv. Det fordras, att vi fostra våra barn till helt andra grader av självständighet, av egen beslutkraft, av psykologiskt oberoende än förr var nödvändigt. Vi ha berört detta behov i samband med skolans uppfostringsideal. Samma ledlinjer böra emellertid beaktas på ett mycket tidigare stadium av uppfostran, i småbarnsåldern, och de ge ett av skälen till att vi önska delvis flytta ut denna uppfostran från familjen till för flera barn gemensamma barnkammare.

Själva detta faktum, att släkttillhörigheten måste spela en allt mindre roll nu än under gamla, mer stabila förhållanden, ställer på den moderna familjen det kravet, att den måste göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Detta är ett kanske paradoxalt krav i en tidsenlig uppfostran: vi måste frigöra barnen mera från oss själva. Det duger inte att låta dem fixeras alltför starkt till oss. Den faran är emellertid överhängande nu, särskilt då barnens antal blivit mindre och varje individ därför utsättes för en alltmer intensiv föräldrapåverkan och tillgivenhet.

I sitt framtida liv ha emellertid barnen mindre än förr föräldrarna att lila till. Redan en så påtaglig företeelse som den större yrkesrörligheten och den geografiska rörligheten gör det nödvändigt för oss att psykologiskt mer lösgöra varje ny generation från den äldre. Vi få icke hämma våra barn med ensidiga fixeringar till oss själva och med alltför ensidig inriktning på just våra levnadsvanor och vår livsinställning. Däri ligger ännu ett skäl för att tidigt börja delvis lösa deras uppfostringsmiljö från den lilla och privata familjekretsen. Vad vi här säga, synes vara farligt att säga. Människor värja sig med en egenartad sentimentalitet från ett öppet ståndpunktstagande till detta problem. De söka rentav bortförklara problemets existens. Så mycket viktigare är det då, att problemet framhäves. Dessa viktiga förhållanden få icke längre stängas inom experternas trånga kretsar, de måste ut till hela folket. Den förbättrade "föräldrauppfostran", som vi måste eftersträva, har helt enkelt att ta en av sina utgångspunkter i ett studium just av barnens behov av vidgad livsorientering, av kontakt med även andra miljöer än den egna familjens.

Det viktigaste skälet till att i viss mån flytta barnens uppfostran utanför hemmet ha vi emellertid i en annan förändring Uppfostringssituationen är ohållbarav familjeinstitutionen, som industrialiseringen fört med sig: hemmen ha upphört att vara så ändamålsenliga som uppfostringsmiljö.

Arbetsgemenskapen är upphävd. Produktionen är lösgjord från hemmet och dessutom så specialiserad och komplicerad, att barnen inte kunna deltaga. Deras deltagande i ett specialistarbete – om det nu vore möjligt – skulle heller inte ha samma fostrande, livsorienterande värde som arbetet inom det gamla självhushållande familjekollektivet hade. Vi bli tvungna att hitta på leksaker: byggbitar, tåg och bilderböcker; det är redan en hel konst och kommer att bli en vetenskap. Ett modernt barns myckna leksaker äro inte i första hand ett bevis på vår större barnkärlek. Det är snarast en följd av att de vuxnas liv stängts för barnen, vilkas eget liv därför blivit fattigare. Hur skulle barnen kunna lära sig enkla former och naturlagar utom just genom att själva handskas med olika slags material?

Vad vi nu ha svårast att ge barnen medelst hela den artificiella leksaksvärld, som vi tillskapa såsom ersättning för den rika verkliga, det är tidiga upplevelser av helheten, fullständigheten, realiteten hos kulturmiljön. Vidare ha vi svårt att finna en kontakt med den framtida livsomgivningen, svårt att lära dem samarbete och ge dem fostran till jämvikt i sociala relationer. Men denna kulturorientering skall ju just bilda attityderna, värdeskalorna eller, om man så vill, moralen. Blir denna alltför familjeindividualistisk, så blir även den framtida livsanpassningen svårare. Allra svårast ter sig uppgiften givetvis i den moderna miniatyrfamiljen: ju flera någorlunda jämngamla barn, desto mera av verklighet, fullständighet och kollektivitet i sociala relationer.

Den traditionella barnuppfödningen är numera irrationell framför allt under tiden till skolåldern. Hemmet är alltför fattigt som social värld för de små. Att behålla barnen helt i hemmet var ett rationellt tillvägagångssätt (och är det än, där de gamla förhållandena bestå mera orubbade, som i jordbrukarfamiljerna), så länge modern och även fadern hade sitt arbete och snart sagt hela sitt sociala liv i eller kring hemmet, och så länge detta tillstånd var ekonomiskt betingat av även andra grunder än barnuppfödningen. Nu är metoden i allmänhet icke rationell.

Uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är närmast i stället patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, skall ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och än orimligare blir det i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. I samma mån riskera de förefintliga barnen att bli överuppfostrade och i varje fall blir situationen personligt olidlig: några få individer ständigt slitande på varandra i en allt trängre och innehållstommare miljö. Det måste ta på nerverna och livslyckan. Situationen är så mycket orimligare, som de vuxnas värld och barnens värld icke längre kan vara densamma. Att begära harmonisk intressegemenskap på en så smal bas betyder att förkväva liv hos endera – eller bägge – parterna.

En väsentlig beståndsdel i problemet om den moderna familjens anpassning till de förändrade betingelserna är därför kravet, att utom hemmets ram men dock i närmaste förbindelse med hemmet tillskapas mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen – inte enstaka, illa utrustade barnkrubbor och avlämningsställen, men välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller "lekstugor", där barnen för en betydelsefull del av sin dag kunde finna en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Kanske är det lönt att därvid framför allt trycka på de pedagogiska skälen: barnens sociala fostran. Redan detta, att man bringar dem i samvaro med jämnåriga har en oerhörd psykologisk betydelse för deras sunda utveckling. Det är av vikt icke minst med hänsyn till de moderna diminutiva familjerna. Och någon så våldsam stegring av fruktsamheten, att vi Kooperativa barnkammareåterfå de verkligt stora barnkullarna, är naturligtvis icke att räkna med. Medeltalet barn kommer väl även i gynnsammaste fall ej att överskrida tre. Man skulle möjligtvis genom en sådan fostran i nästa generation kunna dämpa den asociala, neurotiska individualism, som tyvärr i alltför hög grad präglar hela vår generation och som även sätter djupa märken i vår kultur och i våra politiska inställningar.

Det är inte tu tal om att inte barnen skulle bli bättre uppfostrade än nu från alla synpunkter. Man kunde utrusta dessa barnkammarskolor med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker, vilka äro för skrymmande och för bullrande för moderna våningar. Man kunde arrangera barnens dagliga rutin efter den för dem hälsosammaste ordningen utan att inkräkta på den övriga familjens tider och vanor. Man kunde ordna servering etc. så, att de passade barnen och gåve dem tillfälle att medverka och öva sig utan förstöringsrisker. Hall kunde vidare ge alla dessa barn ett ordentligt mål "hälsomat" liksom skolbarnen skulle få sin skollunch, för att därigenom dels kunna effektivt bidra till att hålla dietstandarden uppe och dels kunna nå den socialpolitiska kostnadsutjämning vi si många gånger talat om.

För barnens skötsel skulle man naturligtvis ha tränat folk. Kvinnor med verklig håg och fallenhet for barnafostran borde i samhällets intresse särskilt utbildas och sedan exploateras för eftersyn av 8–10 barn. Under nuvarande ordning ha somliga kvinnor med verklig och lust fä rationell barnuppfostran inte några barn alls, andra ha ett eller två att slösa sina omsorger på, medan hela mängder av kvinnor på grund endast av det fysiologiska moderskapet och familjens traditionsbundna organisation få ägna sig åt uppfostringsyrket utan att äga vare sig intresse eller

Man kunde dessutom hålla barnen under uppsikt av läkare och psykologer. Reformen skulle genomgående betyda dilettantismens ersättande med expertis och det på ett område, som mer än något annat är grundläggande för folkets liv och lycka. Den skulle vidare skapa en möjlighet att utjämna tillvaron för de många barn, som lida under särskilda missförhållanden i hemmen, och för dem som i hemmen äro utsatta för skadliga inflytelser av en eller annan art, t. ex. moderns "nervositet".

Reformen skulle däremot inte betyda – som –många reaktionärer tro och förkunna – tillgivenhetens och den personligt betydelsefulla samvarons ersättande med kylig expertis och anstaltsanda. Expertisen skulle för det första inte vara kylig och andan icke anstaltsmässig i dessa grupper om 8–10 barn. De stora anhopningarna av 25–50 barn i krubbor eller kindergarten är ett missförhållande, som ingen pedagog kan ta ansvaret för. De kollektiva arrangemangen, hushåll, lokaler etc., kunna göras stora, men uppfostringsgrupperna därinom måste vara små och i möjligaste mån stabila. Barnen måste ju ha tillfälle att lära känna sina kamrater som personligheter – den sociala fostran skall nämligen visserligen vinnas genom att kretsen av mänskliga relationer något vidgas men en huvudsak är att dessa relationer göras personliga och konkreta. Barnen komma ju vidare fortfarande att fastast höra till den egna familjen och även att ha riklig tid att njuta av föräldrakärleken. Det vore endast fråga om att för pedagogiska ändamål vissa timmar dagligen skilja dem från föräldrarna. Under den återstående delen av dagen komme samvaron inom familjen med all säkerhet att gestalta sig mera givande för båda parterna, utan så mycken gnisslande friktion och trött tjatighet. Man skulle mera avsiktligt och odelat kunna ägna sig åt att av den tid, som är anslagen för gemensam samvaro, verkligen bygga upp en fullkomligare hemmiljö. Vad familjetillhörigheten psykologiskt framför allt skall ge är känsla av kontinuitet, trygghet och personlig tillgivenhet och detta allt måste och kan bevaras.

Barnpsykologerna äro nu tämligen ense om att bestämt förorda en dylik kamratuppfostran under 3–5 timmar dagligen ända från 2–3 årsåldern. Mer kan icke motiveras av enbart Kravet på kollektiv barnuppfostranpedagogiska skäl. Då de förvärvsarbetande mödrarna i allmänhet behöva denna vikarierande eftersyn av barnen under 8 timmar, bör det emellertid framhävas, att detta deras intresse ej kommer i strid med barnens. En dylik utsträckning av barnens vistelse i storbarnkammaren innebär ingen fara. Det blir endast särskilt viktigt, att barnkammarskolan då utrustas så att viss möjlighet till ensamhet lämnas barnen och att middagssömn, måltider och utomhusvistelse lämpligt infogas. Hänsyn måste vidare alltid tagas till barnens individuellt något växlande behov. Äro dessa villkor uppfyllda, kan från pedagogisk synpunkt t. o. m. den längre bortovaron för de förvärvsarbetande mödrarnas barn godkännas, även om den ej direkt rekommenderas av barnpsykologiska skäl. Dessa senare skäl äro dock nog starka att i och för sig själva kräva, att även de mödrar som ägna sin tid helt åt hemmet skola – om ej en stor syskonskara finns – söka skaffa sina barn regelbundet tillträde även till en annan, lämplig uppfostringsmiljö än hemmet, men i så fall blott för en kortare tid av dagen.

Vad gäller de ännu mindre barnen och särskilt spädbarnen finnas inga dylika pedagogiskt tvingande skäl för vistelse utom hemmet. Infektionsrisken är tvärtom ett direkt motskäl. Då emellertid ej endast de förvärvsarbetande mödrarna ha ett behov av att kunna bibehålla sina arbetsmöjligheter fastän de få barn, utan också de hemmaförsörjda mödrarna nödvändigtvis måste ha en viss frihet från den annars kontinuerliga bundenheten, ligger dock däri skäl för att barnkammarskolorna utrustas även med spädbarnsavdelningar. Man har här endast att tillse att kvaliteten hålles mycket hög, så att mödrarna utan oro kunna taga den ledighet från barneftersynen som i växlande grad kan vara av nöden men som dock för alla är nödvändig i någon grad. Systemet med privata tjänare är nämligen icke i och för sig bättre. Dessutom torde det väl icke rimligen av någon kunna förordas som en socialpolitisk lösning, vilken skulle komma familjer i alla samhällsklasser till godo.

Detta organisationsproblem är naturligtvis särskilt viktigt för stadsbefolkningens del. Barneftersynen har i städerna kommit att innebära en långt större bundenhet för modern. Av sig själva – d. v. s. om dylika omsorger icke vidtagas – passa barnen, som ofta påpekats, alls icke in i stadsbebyggelse. Är lägenheten liten och ekonomien begränsad, så är problemet olösligt även om modern binder sig 24« timmar om dygnet med sina barn – hon "offrar" sig för dem, men gör dem i själva verket en otjänst. I synnerhet i arbetarklassen är det dessutom inte bara en vällovlig önskan utan ofta en kärv ekonomisk nödvändighet, att modern gör sig fri för förvärvsarbete.

Ur detta behov ha barnkrubborna vuxit fram. Sådana äro på många håll inrättade som sociala hjälpinstitutioner. Arbetarhustrurnas rent ekonomiskt betingade behov av frigörelse från barnen under arbetstiden har således börjat vinna beaktande. Men vanligen betraktas väl barnkrubborna ännu blott såsom nödfallsåtgärder för mödrar, som icke äro i tillfälle att helt ägna sig åt sina barn. Här ha vi emellertid angivit delpedagogiska skälen, varför rent allmänt en sådan fostran är överlägsen, ja mer och mer nödvändig. Kindergartenrörelsen å andra sidan tillgodoser på sitt sätt detta pedagogiska behov, men har mestadels vänt sig till överklassens familjer, då dess skolavdelningar i allmänhet varit privat organiserade och kostsamma, samt har dessutom tagit hand om barnen först vid en något senare ålder, några få år före den vanliga skolan. För att sammansmälta ideologien bakom bägge dessa företeelser, för att göra en social fostran före skolåldern tillgänglig för alla samhällsklasser samt kontinuerlig för alla åldrar och dessutom för att häva de psykologisk–pedagogiska synpunkterna i förgrunden är det vi förordat den delvis nya formen "barnkammarskolan". Förutsättningen för att ett ansvarigt socialt patos skall ställa sig bakom dylika stora reformkrav har därvid givetvis varit, att dessa barnkammarskolor – nursery schools Barnkammarskolankallas de i England, som varit föregångslandet, och i Amerika, där de särskilt målmedvetet organiserats som nödvändiga pedagogiska och sociala institutioner – bli sakkunnigt skötta och frikostigt underhållna.

För att förverkliga detta sociala och pedagogiska reformprogram att sätta alla klassers barn i tillfälle att få tillbringa en betydelsefull del av sin dag i ändamålsenligt inrättade storbarnkammare med lämpliga leksaker och med jämnåriga kamrater kommer det att krävas mycket arbete, till en början upplysningsarbete. Det går emellertid icke längre att avfärda detta behov med ett antal barnkrubbor, vilka, om än välskötta. blott äro avsedda som parkeringsplatser. Syftemålet med barnkammarskolorna är ett annat, är i första hand pedagogiskt, och därför måste även det inre arbetet ordnas annorlunda och huvudvikten läggas på den psykologiska fostringsuppgiften. Samhället står således nu inför uppgiften att sörja för att ett tillräckligt antal sådana barnkammarskolor skapas och att de hållas i nivå med de kvalitetskrav, som måste resas. Folkskolan har här sin stora chans. Det skulle gälla att vidga skolan nedåt till att omhänderta även de ännu icke skolpliktiga barnen.

I England har detta delvis redan skett. Där har i den stora skolreformen av 1918, som i huvudsak innebär en reglering och utvidgning av statens ansvar för skolväsendet, inryckts en förordning, att då en kommun önskar arrangera dylika barnkammarskolor, staten bidrager med halva kostnaden. På en hel del ställen ha också dylika underbyggnader till folkskolan kommit till stånd. Visserligen har den sittande konservativt"nationella" regeringen snålat mer än avsett med bidragen, men så har också arbetarpartiet svarat med att hårt driva fram barnkammarskolorna som en viktig punkt på sitt program.

Då man i vårt land ofta känslomässigt motsätter sig en utveckling efter denna linje beror det delvis på att saken otillräckligt diskuterats. Det brister helt enkelt i fråga om kunskaper. Vad som först och främst påfordras är därför upplysning. I över- och medelklassen beror motståndet dessutom på att man med skapliga inkomster, goda bostäder, tjänare och ett minimum av barn har kunnat ordna det någorlunda hyggligt för sig ändå. Det måste emellertid åter och åter framhållas att inom stadsbefolkningen flertalet familjer äro arbetarfamiljer, som leva i lägenheter om 1 rum eller möjligen 2 rum och kök i hyreskaserner. Äro vi inte beredda att helt riva vårt bestånd av hyreskaserner, och kunna vi ej även i övrigt mycket hastigt pressa upp hela bostadsstandarden högt över vad även de mest radikala reformvänner föreställa sig vara möjligt, måste även i fortsättningen flertalet familjer bo i små lägenheter i hyreskaserner. Där finns då ej plats för familjeindividuella barnkammare. Man bör göra klart för sig, då man diskuterar detta problem, att det "gamla hemmet" såsom typ ej är ett hem som är särskilt väl utrustat att erbjuda en utvecklingsbefrämjande tillvaro för barnen. Saknar man vilja eller förmåga att sätta sig in i de breda lagrens faktiska levnadsvillkor, har man heller ingen talan i denna diskussion om barnkammarskolorna.

Hela denna fråga har här upplagts från familjesociologisk och pedagogisk synpunkt. Det är mycket intressant att se hur från annat håll liknande förslag motiverats ur delvis andra synpunkter. De socialt inriktade byggnadsexperterna äro numera allmänt ense om att kräva dels att det skall öppnas lungor i de stora städerna – icke tänkta blott såsom dekorativa inslag i stadsbilden utan just som lekplatser för de uppväxande barnen, närmast skolbarnen – och dels att det i både stora och små städer överallt i kvarteren skall byggas in storbarnkammare för småbarnen, förlagda så nära bostäderna som möjligt och avsedda att vara komplement till hemmen. Där gäller det att kooperativt ordna både det utrymme och den extra arbetskraft barnen behöva ta i anspråk, två saker, som av ekonomiska skäl inte ens den mest blåögda idealist kan förvänta, att varje svensk familj individuellt skulle kunna ordna. Bygg för barnenSå mycket kunna vi nämligen icke med bästa vilja stegra bostadsstandarden. Dessa tillflyktsställen för småbarnen – som skulle ersätta bakgårdarna, de trafikerade gatorna och spiselvrårna – har man just tänkt sig utrustade med leksaker, med måltider, med utomhuslekplatser och med kompetenta småbarnslärarinnor.

Detta är en sund tanke och en nödvändig reformlinje. Bostadsexperterna synas även ha rätt därutinnan, att dessa storbarnkammare eller barnkammarskolor böra strös ut överallt i kvarteren och så direkt som möjligt förbindas med de enskilda hemmen. Den sociala bostadsförsörjningen bör ju överhuvudtaget läggas mer efter centraliserad hushållsdrift för att verkligen kunna tjäna den nutida familjeutvecklingen och för att med samhällets nödvändigtvis begränsade resurser kunna nå en maximal förbättring av hemförhållandena, sådana dessa gestalta sig under nuvarande betingelser. I denna socialpolitiska utveckling hör också barnkammarskolan in. Att den därtill, som vi nyss framhävt, ur psykologiska och pedagogiska synpunkter har större förtjänster än man vanligen från bostadssocialt håll vågat antaga, att den alltså icke är en nödfallsutväg utan i vissa hänseenden ett principiellt uppfostringsframsteg är ju bara ett ytterligare stöd för denna reformlinje. H. S. B. i Stockholm har redan utfört ett pioniärarbete på detta område. – Även om småbarnsvården skall direktare samordnas med bostadsförsörjningen än vad fallet är med den vanliga skolan, som kräver centralisering för att vara effektiv, måste ändå denna uppfostringsverksamhet i framtiden komma att ledas av det allmänna genom någon utvidgning av de sociala organen.

I alla händelser synes skolan böra kontrollerande omspinna hela den allmänna barnuppfostran i landet. Även de privata och halvprivata kindergarten och barnkrubborna, kollektivhusens och de kooperativa bostadskomplexens barnkammare måste in under pedagogiskt och skolhygieniskt överinseende. Våra skolmyndigheter måste ha möjlighet och skyldighet att lägga upp program, driva psykologisk–pedagogisk forskning och därmed bli i stånd att styra reformerna och ständigt förbättra dessa institutioner. De måste framför allt ha kontroll över utbildningen av lärarkrafter och – åtminstone delvis – barnavårdspersonal. Statliga seminarier för småbarnslärarinnor äro ett led i ett dylikt program. Även småbarnspedagogiken behöver nämligen rationaliseras och höjas till yrke inte bara för några få kindergartenlärarinnor utan för alla som överhuvudtaget ha barn om hand.

Reformer i denna riktning – oavsett nu den organisationsdetaljen, om skolväsendet eller någon annan institution skall ta initiativ och ansvar – äro i linje med tidsutvecklingen: de innebära blott en rationaliserande och förbilligande specialisering inom ännu ett livsområde. De betyda en lättnad i uppfostringsansvar och ett undanröjande av barnens hindersamhet särskilt för kvinnorna och det i så hög grad, att de säkert skulle bortskaffa en del av motivkomplexet bakom den pågående starka födelsebegränsningen. De erbjuda vidare nya medel, varigenom även kostnaderna för barnen kunna minskas för de enskilda familjerna med enahanda inverkan på föräldrarnas inställning till barnafödandet. –

Då familjen urartar såsom uppfostringsmiljö, måste skolan eller samhället genom något annat av sina organ fatta som sin uppgift att ta upp de från familjen avkopplade funktionerna och samordna den kollektiva vården av barnen så att den effektivt och skadelöst ersätter och utbygger hemvården – just i den mån denna blir otillräcklig.

De gifta kvinnornas arbetsförhållanden.

Vid motiveringen av denna vittsyftande socialpolitiska reform ha vi ännu knappast rört vid det faktum, att samhällets delvisa övertagande av småbarnens fostran tvingar sig fram även Hemarbetet förrsåsom en följd av förändringar på ett annat av industrialiseringen revolutionerat område, nämligen kvinnoarbetet.

Vid behandlingen av detta viktiga och just nu särskilt aktuella problem är det lärorikt att se tillbaka genom tiderna och studera hur kvinnoarbetets roll och dess organisation växlat. Därav framgår bland annat, hur historiskt färskt det ideal är, som de reaktionära nu vilja förfäkta i maktlös kamp mot sociala krafter vilkas styrka de underskatta.

I den patriarkaliska familjen var hustrun ungefär lika mycket och lika litet hemmaarbetande som mannen. Allt arbete var hemmaarbete i den familj, som även var organiserad såsom en produktionsenhet; något särskilt förvärvsliv fanns inte. Kom det kontanter till bondefamiljen, så var det lika ofta om inte oftare från produktionsgrenar, som lågo under hustruns arbete: smör, mjölk, ägg, kött och fläsk, garn och vävnader. Hon skötte visserligen dessutom vanligen hushållet – med barnens hjälp – men deltog även i skörden, körde vid behov t. o. m. kolforor, hade huvudansvaret för fäbodslåttern o. s. v. Om i en gammal bondebygd en man hade stått upp och förklarat, att hustruns plats var att endast sköta hushållsarbetet och vårda barnen, skulle han inte ha tagits på allvar eller skulle ha betraktats såsom en gudsförgäten radikal samhällsomstörtare, vilken kunde riskera att ruinera landets ekonomi och föra familjen mot dess undergång därest han skulle lyckas uppagitera de unga kvinnorna för ett så lättjefullt evangelium.

Vad speciellt gäller barnafödandet och barnavården, så vållade de båda uppgifterna knappast större avbräck i hustruns produktiva liv, eftersom hennes – liksom mannens – arbete ju var förlagt till hemmet eller hemmets närhet. I den mån barnen kunde göra rätt för sig, vilket de redan tidigt kunde, var för övrigt hennes barnafödande ett närmast produktivt inslag i familjens liv, medan det nu alldeles bestämt är ett rent konsumtivt. Barnavården betecknade icke någon mera central del av hustruns gärning. Man får inte glömma, att den tidens barn dels mer skötte sig själva, dels togos om hand av många andra än modern: anförvanter, syskon samt icke minst fadern, som hade betydligt större andel i barnens fostran då än nu.

När industrialiseringen kom och tvingade till förvärvsarbete utom hemmet, var det ganska naturligt att det huvudsakliga ansvaret därför föll på mannen, då ju hustrun faktiskt var mera bunden till hemmet genom den rent fysiologiska moderskapsfunktionen. Barnsängarna voro ganska täta. Så sent som omkring 1880 födde nästan var tredje gift kvinna i åldern 15–45 år barn varje år (nu endast var åttonde). När hustrun närmast av dessa skäl fått hemarbetet på sitt ansvar, bands hon ytterligare till hemmet genom att detta arbete i början industrialiserades och rationaliserades relativt sakta. Det är emellertid väl värt att lägga märke till att det är detta kortvariga övergångsskedes fördelning av arbetsfunktionerna inom familjen, denna sönderfallande patriarkaliska familj, som fått prägla vår mönsterbild av "kvinnans plats är i hemmet" – "kvinnan" här alldeles bestämt tänkt i motsättning till mannen, som ju tidigare dock även han i allmänhet haft sin plats där. Äldre och mera lysande äro inte flertalet av våra konservativa familjeideal.

Men om nu förutsättningarna för denna bundenhet radikalt förändras, måste vi då inte på nytt förändra även vårt tänkande i dessa frågor om kvinnans "naturliga" arbetsfält? Dessa förutsättningar ha redan väsentligt förändrats. Familjerna ha för det första blivit mindre, barnsängarna äro mycket färre till antalet och ta därför mindre tid, de överlevande barnens antal är i allmänhet långt mindre, trots att barnadödligheten förr hårt reducerade kullarna. Och som vi visat i tredje kapitlet har tendensen kraftigt gått till en mera koncentrerad lokalisering av de nu fåtaligare barnsbörderna till en yngre äktenskaps- och hustruålder. Barnavården tar visserligen relativt sett betydligt Bakgrunden till emancipationskravenmera tid och intresse i anspråk än förr. Men betraktad såsom "livsuppgift", vartill de, vilka moralisera över kvinnans väsen och naturliga funktion gärna vilja ha den, kan den dock högst ta moderns tid någorlunda fullständigt i anspråk fram till den tidpunkt, då minsta barnet kommer i skolåldern. Har den gifta kvinnan därefter ingen "livsuppgift" längre, fastän hennes återstående livslängd oavbrutet stegras?

Måste det inte te sig som en orimlig felanpassning, att kvinnorna helt skulle lägga upp sina liv efter dessa få års krav? Måste inte tvärtom slutsatsen bliva: eftersom den intensiva tiden för barnafödande och barnuppfostran numera är endast en kortare epok i en kvinnas längre liv, bör man göra det lättare för henne att hålla kontinuiteten med det som kommer före och efter denna period.

Redan dessa hänsyn göra kvinnornas moderna livs- och arbetssträvanden förståeliga. Ännu tydligare ser man den nödvändiga linjen i utvecklingsgången, då man betänker att hemarbetet självt är under rationalisering och hemproduktionen redan – åtminstone i stadshushåll och den därmed likartade familjetyp vi närmast tala om – helt stannat av. De tekniska möjligheterna för att flytta även den sista beredningen av konsumtionsartiklarna utom hemmet finnas även: konfektionskläder, tvättanstalter och centralkök beteckna nya steg till kvinnornas frigörelse från bundenheten till det husliga arbetet. Utvecklingen stapplar här; särskilt steget till den industrialiserade matberedningen vägrar man i det längsta att ta. Men även med det vanliga utnyttjandet av halvfabrikat har hemarbetet redan kunnat krympa samman så mycket, att man kan tala om en väldig och problemskapande frigörelse av kvinnokraft i alla samhällsklasser.

Denna söker sig då utlopp. Dels i en hel del mindre planmässig och mera artificiellt tillskapad aktivitet av olika slag, men dels också i förvärvsverksamhet. Den förra vägen har varit den hyggliga borgerlighetens väg ända in i detta sekel. Man skulle kunna fylla en bok med redogörelser för denna den kvinnliga uppfinningsförmågans instängda triumf. Dit hör de många lyxgöromålen inom hemarbetet, dit hör småborgerlighetens överlastade umgängesliv, den överambitiösa "husmoderns" mat- och hushållsintresse och hennes därmed förenade lust till trångt social skrytsamhet, dit hör broderandet och stickandet, syendet och virkandet, som fyllt väggar och soffor, bord och byrålådor, dit hör den intensiva förströelseläsningen bland kvinnor. Dit hör även – särskilt i de högre samhällslagren – en överdrivet arbetskrävande inköpsverksamhet (shopping), sport och skönhetsvård, vidlyftigare erotik, social verksamhet av välgörenhetskaraktär samt, hos de mera intellektuella och ambitiösa, därjämte en mängd "fri" litterär, konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet av knappast inkomstbringande natur. –

En hel mängd dylika aktivitetsformer tog sig alltså den av industrialiseringen frigjorda kvinnoenergien, då den icke styrdes och organiserades. Ett naturligare utlopp var emellertid vägen till arbetsmarknaden. Dit hade av rent ekonomiska skäl de fattigas hustrur omedelbart tvingats, men sedan dess ha även de bättre ställda klassernas gifta kvinnor i stor utsträckning gått samma väg. Vid sidan och kanske framom det personliga behovet av kraftutlösning har givetvis även rent allmänt behovet att stegra familjens ekonomiska standard varit drivande.

Omkring 27 % av Stockholms gifta kvinnor kunna nu beräknas vara förvärvsarbetande på ett eller annat sätt; detta enligt preliminära uppgifter från 1930 års folkräkning (siffror från andra landsändar saknas tyvärr). Typiskt för denna utveckling är, att för närvarande varje socialt ambitiös familj i alla samhällsklasser och tydligen alldeles oavsett familjeideologi söker ge sina döttrar en utbildning för att göra dem oberoende av äktenskap. "Hemmadöttrar" av den gamla typen kunna nu blott studeras i vissa kulturella avkrokar av landet De gifta kvinnorna på arbetsmarknaden– och dessutom naturligtvis i jordbruket, där de ännu ha en, låt vara minskande, allvarlig yrkesuppgift att fylla.

Det är möjligt, att denna extra ström av frigjord kvinnoarbetskraft rinner till så hastigt, att näringslivet, som just nu befinner sig i en djup desorganisationskris, har svårt att ta den i anspråk. Arbetslösheten är dock icke särskilt stor för kvinnlig arbetskraft. I varje fall är detta "nya" fenomen, att även de gifta kvinnorna uppträda på arbetsmarknaden, tydligen i ögonen fallande. En hel del mindre insiktsfulla personer lia även låtit lura sig att tro, att arbetslöshetskrisen skulle kunna mildras på ett mera väsentligt sätt, om detta nya tillflöde dämdes upp.

Såsom ett egenartat och synnerligen beaktansvärt drag i denna propaganda mot de gifta kvinnornas arbetsrätt bör framhållas, att propagandan nästan helt hållit sig på över- och medelklassplanet. Emot arbetarhustrurnas utearbete – som dock är den överväldigande merparten av gifta kvinnors förvärvsarbete – har man tydligen inte haft samma invändningar, trots att deras arbetskraft väl i allmänhet relativt bättre skulle kunna utnyttjas i hemmen, och trots att arbetslösheten dock framför allt är ett kroppsarbetets problem. Nej, man har mest fäst sig vid "rätten" till sådant arbete, som i högre grad framstår såsom en eftersträvansvärd förmån i medel- och överklasskikten: arbete i läroanstalterna, vid post och telegraf och eljest i förvaltningen o. s. v. Detta förhållande karakteriserar bäst hela opinionsrörelsens sociala karaktär.

Den som någorlunda klarögt ser sammanhangen inom det ekonomiska livet kan icke vänta bot på männens svårigheter att skaffa sig familjeförsörjarinkomster genom att förbjuda vissa kategorier, t. ex. gifta kvinnor, unga män, män till rika hustrur eller vad än, att delta i konkurrensen om arbetstillfällena. På längre sikt bli nämligen inte arbetstillfällena flera och försörjningsmöjligheterna större genom sådana bakvända reformer. Så långt borde åtminstone den nationalekonomiska folkundervisningen i Sverige ha trängt, att dylika påståenden icke skulle kunna vinna tilltro. Genom att förbjuda folk att arbeta kan naturligtvis ingen berikas. På längre sikt bli därigenom både de som icke få och de som få arbete fattigare. Tillfälligtvis kan väl en omsortering av arbetstillfällena hjälpa de fåtaliga som stå närmast till hands och skulle kunna få de avsattas platser. Men utom att vissa andra kategorier (de avsatta, deras familjer, de hembiträden och andra de i sin tur kunna avskeda o. s. v.) samtidigt bli lidande, bleve dock huvudresultatet endast att vi erkände vår oförmåga till förnuftig samhällelig produktionsorganisation och i någon mån avledde uppmärksamheten från de verkligt effektiva reformerna.

Även om ansatser i denna riktning skulle företagas, kunna de blott beteckna en av dessa kortvariga, reaktionära ytrörelser, som bruka krusa varje stor social utveckling. Utvecklingen kan nämligen inte hejdas. Dess sociala orsaker ligga för djupt och vi ha här sökt antyda dem. Kvinnorna, utan åtskillnad mellan gifta och ogifta, komma alltså med all säkerhet att allt oftare söka sig ut i arbetslivet. Denna tidstendens ha vi bara att konstatera. Det går emellertid ej att skymma undan det faktum, att mellan kvinnornas förvärvsarbete och deras benägenhet att föda barn för närvarande råder en ödesdiger konflikt.

För det första är det givet att under nuvarande förhållanden en mängd kvinnor underlåta att gifta sig av hänsyn till sitt yrkesarbete, som de icke vilja ge upp. När familjeinstitutionen alltjämt har den organisationen, att äktenskap och barn utgöra ett väsentligt hinder för förvärvsarbete utom hemmet (eller att yrkestillhörigheten minskar giftermålsutsikten, ex. lärarinnor, sjuksköterskor), så måste ett sådant resultat ofta bli följden; och det är sannerligen inte de sämsta kvinnliga arvsbärarna och barnuppfostrarna, som därigenom hållas ofruktsamma. Hur många de kvinnor äro, som, om denna konflikt ej förelegat, skulle ha kommit att gifta sig, är naturligtvis omöjligt att beräkna. Man bör emellertid hålla klart för sig, att varje Kvinnornas yrkesarbete och deras fruktsamhetinskränkning av gift kvinnas rätt och möjlighet att ha förvärvsarbete måste stegra deras antal. I detta samband har det sitt intresse att erinra om att Sverige redan förut har en abnormt låg giftermålsfrekvens i jämförelse med andra länder.

Men vidare visar statistiken allmänt, att gifta kvinnor i förvärvsarbete ha betydligt lägre fruktsamhet än de hemmaförsörjda. Edin har i en av sina intressanta undersökningar över fruktsamhetsdifferenser – gällande Stockholm under vissa år – exempelvis ådagalagt, att då männen haft en inkomst under 6,000 kr., är de yrkesverksamma hustrurnas fruktsamhet endast omkring 50 % av de hemmaförsörjdas. (Denna underfruktsamhet minskar för övrigt med stigande socialklass; för högsta inkomstgruppen, över 10,000 kr., är skillnaden utan betydelse.) Nu får man visserligen akta sig att dra förhastade slutsatser ur detta påpekande. I en sådan skillnad ligger nämligen först ett antal hustrur, som av andra orsaker icke ha några barn – egen eller mannens sterilitet, ärftlighetshänsyn eller dylikt – och just därför sett det naturligare att ägna sig åt ett förvärvsarbete. Där finnas vidare ett stort antal hustrur i unga äktenskap, vilka måhända uppskjutit sitt barnafödande någon tid som de i stället ägnat åt att stabilisera familjeekonomien. Om dessa kan man alltså icke säga, att arbetet hindrar dem från att ge sitt tillskott till befolkningen; de komma att ge det. Men vidare är en annan stor del av dessa förvärvsarbetande hustrur tvungna att söka ett betalt arbete inom hemmet; de äro helt eller delvis familjeförsörjare eller i varje fall beroende av sin inkomst. Det skulle alltså icke under några omständigheter kunna vara en samhällsvinst, att dessa hustru: utestängdes från sina förvärvsmöjligheter och tillhölles att i stället föda barn.

Även med dessa sakligt motiverade korrektioner, som naturligtvis minska de statistiska råsiffrorna för skillnaden i fruktsamhet mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande gifta kvinnor, kvarstår dock troligen en viss restskillnad, som utgör ett bevis för det faktum, att kvinnornas arbetsliv under nu rådande sociala förhållanden i viss mån inkräktar på deras önskan och deras möjligheter att ha barn. Härtill är att lägga det antal kvinnor, som av samma hänsyn icke gifta sig.

Men allt detta i sin tur innebär ju endast, att de kostnadshänsyn och den hindersamhet vi ovan flera gånger talat om, här äro verksamma. Barn äro numera i motsats till förr en rent konsumtiv och därtill direkt produktionshämmande faktor. Vill därför samhället genomföra den nyanpassning, som ligger i att dessa familjeindividuella konsumtionskostnader för barnen minskas samt i att barnen genom en mera kollektivt ordnad vård upphöra att vara så hindersamma för kvinnorna i deras livs- och arbetssträvanden, så kommer detta säkert icke att vara utan sina verkningar på äktenskapsfrekvensen och på fruktsamheten inom äktenskapen.

Om denna inställning äro vi långtifrån ensamma. För att här anföra en i vårt befolkningsproblem särskilt förfaren forskare välja vi Sven Wicksell, som redan för flera år sedan skrivit: "Den övergångstid vi leva i markerar en epok icke bara genom att fruktsamheten lagts under den fria viljans herravälde. Epokgörande är också kvinnans uppryckning under de sista decennierna till politisk, social och ekonomisk jämställdhet med mannen. Den självförsörjande kvinnan, i all synnerhet den självförsörjande, utom hemmet arbetande hustrun, måste helt naturligt begränsa sin familj. För henne blir ett barns födelse ekonomiskt betungande icke bara genom vad barnet kostar i omsorg och uppfostran utan även genom den minskning av inkomsterna, som blir en följd av moderns begränsade rörelsefrihet. Det torde härvid, enligt min uppfattning, vara av synnerlig betydelse att betänka hurusom formen för vårt hemliv, d. v. s. familjens organisation samt i diverse avseenden även organisationen av det samhälleliga arbetet i allmänhet, trots kvinnoemancipationen, ännu kvarstår i stort sett sådan, som den utbildats under den tid, då hustrun kunde förutsättas ägna hela Sven Wicksell om familjeorganisationensin tid åt det inre hemarbetet. Men denna form för hemliv, denna organisation är icke längre ändamålsenlig, vilket ja! visar sig framför allt däri, att avsevärda svårigheter möta att förena moderskapet med verksamhet utom hemmet. Och den kommer att bli ännu mera oändamålsenlig av den grund, att möjligheterna att få billig hjälp inom hemmen blir alltmera försvårad, och den tid helt säkert inte är avlägsen då vi, såsom redan inträffat i Amerika, få räkna med att även välbärgat folk måste undvara tjänare. Huru dessa svårigheter skola lösas. därom vill jag ej i detalj uttala mig, men lika säkert som att den hastiga nedgången i nativiteten till ganska stor del torde bero på den moderna kvinnans ökade krav på personlig frihet och ekonomiskt oberoende, lika säkert ligger vägen för en positiv befolkningspolitik – när en sådan blir av behovet påkallad – i en omläggning av familjelivets organisation ävensom av anställningsvillkoren för kvinnlig arbetskraft. Man måste taga konsekvenserna av den utveckling som skett och icke kan vridas tillbaka. Det gäller att finna utvägar för späda barns vård och passning, vilka giva mödrarna erforderlig frihet att sköta sitt arbete utom hemmet. För kvinnoarbetet når former utfinnas, vilka ge mödrar till späda barn tillfälle att ägna sitt barn nödig omsorg. åtminstone någon gång under 3 timmars arbetsdagen. Vidare måste man ordna med en rationell och obligatorisk moderskapsförsäkring till beredande av erforderlig frihet från arbetet under havandeskapets sista del och rimlig tid efter barnets födelse. En lagstiftning miste till som hindrar arbetsgivarna att efter godtycke avskeda kvinnlig arbetare eller tjänsteman på grund av förestående moderskap. Jämställdhet och likhet är ju icke detsamma. Skall kvinnan bli jämställd med mannen i ekonomiskt och socialt hänseende måste det ske under former, som taga nödig hänsyn till kvinnornas särställning i samhället såsom det blivande släktets mödrar, icke genom eftersträvandet a tout prix av absolut och identisk likställdhet könen emellan. Ett folk som i sin samhällsorganisation tar denna hänsyn behöver helt visst inte frukta att dö ut av brist på barn."

De som tänka sig möjligheten att i stället helt driva ut kvinnorna från arbetsmarknaden göra klokt i att med eftertanke läsa vad Gustav Cassel i anslutning till vår framställning i det föregående nyligen skrivit: "Luften är i våra dagar fylld av verop över alla de kvinnor, som ta bort sysselsättning från männen. Man glömmer därvid alldeles, att dessa kvinnor utföra ett nyttigt arbete och därigenom bidraga att göra vår folkförsörjning rikare. Samhällsekonomiskt sett ha vi helt enkelt icke råd att undvara detta arbete. I en tid, då arbetsmarknaden är så fullständigt bragt ur jämvikt som för närvarande, kan det visserligen synas som om en tillfällig hjälp skulle vinnas genom att köra bort en massa kvinnor. Det är högst tvivelaktigt om den tillfälliga rubbningen ens i någon mån skulle avhjälpas genom ett så godtyckligt ingrepp. I varje fall är en sådan utestängning av kvinnorna fullkomligt oförsvarlig. om den skall tänkas som led i en nyordning av vår samhällsekonomi."

Allt det här närmast sagda gäller naturligtvis blott städer och stadsliknande samhällen. I jordbruket äro dessa problem icke framträdande. De gifta kvinnorna ha där fortfarande arbetsfunktioner i anslutning till hemmet och de ogifta kvinnorna lösa ofta sitt arbetsproblem genom att flytta till städerna. I städerna iakttaga vi emellertid en stadig tendens hos de gifta kvinnorna att alltmera söka sig ut i förvärvslivet. Oavsett hur man värdemässigt ställer sig till denna tendens. har man att räkna med den såsom faktiskt för handen.

Godkänner man, som vi, denna pågående utveckling, som innebär en ständigt ökad mängd kvinnor i yrkesarbete utom hemmet, måste man emellertid samtidigt klart se det faktum i ögat, att detta kvinnornas yrkesarbete under nuvarande förhållanden kommer i konflikt med deras barnafödande. Man Mödrarnas yrkesarbete kräver reformermåste därför förändra dessa förhållanden för att lösa denna konflikt.

Normala unga kvinnor vilja visserligen gifta sig och ha barn; därom behöva vi icke tvivla. Men de vilja och behöva också ha arbete. Vi kunna icke godtaga de förhållanden, som nu i allt högre grad driva kvinnorna till sterilitet för att kunna få arbeta. Reformer på arbetsmarknaden måste då genomföras, som göra det möjligt för dem att föda barn utan att helt behöva släppa sitt arbete. De måste ges i lag värnad rätt till rimlig ledighet för barnafödande, till återanställning o. s. v. Frågan om skapandet av ökade möjligheter till halvtidsarbete bör vidare utredas, likaså det stora problemet, hur kvinnor efter vissa års bortovaro från arbete under en barnafödande och barnavårdande period skola kunna finna en läste väg tillbaka till yrkesarbetet. Reformer i denna riktning konst att motverka den extrema barnbegränsningstendensen hos de nu allt talrikare yrkesarbetande kvinnorna.

Det räcker emellertid ej med dessa förändringar av kvinnornas arbets- och anställningsvillkor. Samtidigt näste från al?a sidan reformer genomföras, som i nödig utsträckning göra en komplettering av moderns barnavård. Dessa reformer äro faktiskt lättare att sätta i verket än de förra. De beteckna en social organisationsuppgift, och barnkammarskolorna stå därvid som en även från barnpsykologisk synpunkt så fördelaktig lösning, att vi ej längre behöva rädas för problemet. Som vi redan framhållit har denna praktiska löning även självständigt arbetat sig fram. Barnkrubbor, lekstugor, barnträdgårdar äro ju inga okända, revolutionerande nyheter. Vad det nu gäller är att samhället gör sig medvetet om det ansvar för barnens vård, som måste tagas. Det gäller vidare att utvidga och kvalitativt höja dessa barnavårdsorgan och att befria dem från varje anstalts- och fattigvårds- eller välgörenhetskaraktär. Slutligen gäller det att i samband därmed ni värdering i den allmänna uppfattningen, att denna ändamålsenliga kooperativa barnavård vinner tillbörlig uppskattning och framför allt icke felaktigt anses underlägsen den privata tjänarevården.

Här är en allvarlig vädjan på sin plats till de personer, som helst skulle vilja se en motsatt utveckling – ett återförande av hustrur och mödrar till att vara hemmaförsörjda och helt hemmaarbetande. De personer, som se så på kvinnornas arbets- och försörjningsproblem, måste börja besinna sin plikt att ange de medel varigenom en dylik motsatt utveckling skulle kunna åvägabringas. De ställas därvid inför ett flertal problem, som likaledes skulle behöva lösas genom sociala reformer. Utvecklingen vänder nämligen icke blott därför att man till äventyrs önskar så.

Hur skall till en början med nuvarande utveckling av hushållstekniken ett fullt tillräckligt arbete i framtiden kunna beredas hustrun i hemmet utan att offra åt överflödsarbete och utan att man ger avkall både på den arbetsbesparande tekniken i hemarbetet självt och på dess delvisa ersättande med industriell produktion? Hur vill man vidare möta de ekonomiska motiv, som nu alltmera hålla kvar kvinnorna i yrkesarbete. även sedan de gift sig? Skall giftermålet innebära, att hustrun skall sluta sitt arbete, betyder det ju en i motsvarande grad större ekonomisk uppoffring: båda skola då därefter leva på den enes inkomst. Denna fråga blir särskilt viktig med hänsyn till de låga inkomster, som flertalet män efter vad vi visat få nöja sig med, och med hänsyn till den intensiva vilja att uppehålla och även stegra levnadsstandarden, som nu gör sig gällande i alla samhällslager. Genom att hålla de gifta kvinnorna från arbete kan man i alla händelser knappast stimulera männen till giftermål; och icke kvinnorna heller, eftersom giftermål då för dem skulle betyda sänkt standard, minskad ekonomisk självständighet och minskad trygghet för framtida försörjning.

Menar man åter att de skola bli hemmakvinnor först efter Mödrarnas försörjningsproblembarnens tillkomst, så gör man den familjeindividuella extrakostnaden för dessa barn särskilt stor, eftersom till de vanliga kostnaderna skall läggas minskningen i familjeinkomst genom att hustruns inkomst bortfaller. Därigenom skulle man naturligtvis direkt uppmuntra till barnlösa äktenskap. Vill man förhindra detta resultat, har man att ge hustrurna en motsvarande "mödralön". Är man verkligen villig att träda in för en sådan reform, som sannerligen inte blir billig? – I detta samband ropas ofta på en "omvärdering av hustruarbetet": hur vill man åstadkomma den? För att nå en förändring härvidlag fordras något mer än vackra talesätt, fordras sociala reformer i syfte att garantera hustrun–modern en tillräcklig livsuppgift, en självständigare och även tryggare ekonomisk ställning och en garanti för fortsatt framtida försörjning jämförlig med den arbetsinkomst, hon kan förvärva åt sig och åt familjen utom hemmet. Hur har man tänkt sig förverkligandet av allt detta? Dessa och många andra därmed förbundna problem äro sannerligen icke enklare att lösa än de problem, som grunda sig i svårigheten att kombinera moderskap med arbete även utom hemmet.

Vi bestrida på intet sätt, att här finnes utrymme för ett visst val: vilken utveckling av hustrun–moderns ställning och arbetsuppgifter, som vi vilja eftersträva för framtiden. Vi hävda emellertid, att detta utrymme ej är så synnerligen stort i den sociala utveckling vari vi befinna oss. Framför allt göra vi gällande, att en vändning av utvecklingstendensen icke kommer av sig själv, bara för att man önskar det. Vill man återföra kvinnorna till hemmet har man att träda in för mycket djupgripande samhällsreformer – mer djupgripande och troligen även mer kostsamma än dem vi föreslagit. Vill man verka i denna andra riktning har man samma plikt som vi att söka tillgodogöra sig ett fördomsfritt och djuplodande socialt tänkande över orsaker och verkningar och över möjliga reformlinjer. Den liberala laissez–aller–inställningen blir lika omöjlig från denna motsatta ståndpunkt som från vår. Föreställer man sig, att allt är bra som det är eller att allt ordnar sig av sig självt – möjligen med hjälp blott av välmenande moraliserande talesätt – då arbetar man fram en katastrof.

En kritisk diskussion av vårt förslag om barnkammarskolor m. m. måste vara av helt annan art än den som förts: den måste vara grundad på socialt kunnande och den måste framför allt erbjuda alternativ. I andra länder, där den sociala konservatismen i familjefrågorna icke så enbart söker sin förankring i sentimental okunnighet och medelklassmässig självbelåtenhet som oftast i vårt land, ha även sådana förslag förts fram, diskuterats och i viss utsträckning även prövats. En stor del av den – delvis officiella – diskussionen rörande "family endowment", "barnbidrag", "mödralön", "mother"s pensions" och änkepensioner hör dit. Även i vårt land är det högeligen på tiden att man på konservativt håll börjar orientera sig i frågan och att man sätter in med strävanden att nå fram till på social kunskap grundade förslag till saklig lösning av dessa svåra försörjningsproblem även efter andra linjer än våra. Därigenom skulle till en början hela diskussionen kunna höjas till ett annat plan än nu.

Nu är det alltjämt så att de som bejaka utvecklingen och söka former för en bättre anpassning av familjen till denna utveckling, fått monopol på att studera dessa frågor sakligt, vilket icke är strängt nödvändigt. Våra motståndare försmå regelbundet att studera familjen och att tänka över den; de nöja sig med att "tycka". Den kritik de leverera är ovärdig dem själva och ännu ovärdigare de viktiga frågor det här gäller. I sak nöja de sig nämligen med sentimentala exklamationer och med en vädjan till mödrarna att icke låta barnen tas ifrån sig. Den som emellertid själv tänker över dessa problem med rimlig kringsyn över hela problemkomplexet och med någon kunskap om de sociala och ekonomiska förhållandena framför allt i de breda lagren, ja rentav den som endast Kritiken måste ge alternativföljt det knapphändiga resonemanget i denna bok vet mer än väl, att något förslag att "ta barnen från mödrarna" aldrig av allvarliga människor skulle kunna framläggas såsom en lösning. Från vår sida kan det först och främst aldrig bli tal om något tvång; barnkammarskolan är en möjlighet som skall ställas till förfogande för frivilligt val. Vill man tala om tvång, är detta tvärtom större nu i saknad av barnkammarskolor; detta tvång leder i ökad utsträckning till att man avstår från barn och ofta även från äktenskap. Det kan vidare aldrig bli fråga om ett avlägsnande av barnen från mödrarna. Barnkammarskolorna fylla sin uppgift om de bereda vis: fritid åt mödrarna. Även om denna skilsmässa mellan barnen och föräldrarna skulle sträcka sig över en hel 8-timmars arbetsdag, kan detta icke hindra familjen att intensivt och harmoniskt uppleva familjegemenskapen. Det hindrar vidare icke barnen att bli i första hand påverkade av en god hemmiljö, eftersom deras relationer till familjen psykologiskt sett dock äro och förbliva de fastaste och de grundläggande.

Ett par förutsättningar för ett värnande av t. o. m. "eftermiddagsfamiljens" vidare och mer harmoniska gemenskap. böra emellertid förverkligas. Dels måste samarbetet mellan hem och skola åtskilligt fördjupas och förinnerligas. Detta gäller ju särskilt barnkammarskolorna som få vård om barnen i en tidig och påverkningskänslig ålder. De båda miljöerna böra vara möjligast samstämda. Genom ett sådant intimare samarbete mellan hem och storbarnkammare kan man även finna en form för den "föräldrauppfostran", som är högeligen av nöden. Föräldrar behöva nämligen läras en mängd saker om barn för att bli goda föräldrar. Ett utvidgat samarbete mellan hem och skola är för övrigt även ett önskemål vad gäller de vanliga skolorna. Barnen i skolåldern leva nu till dags ofta på ett neurosskapande sätt i två världar, som aldrig mötas. Vid en samhällelig komplettering av familjens barnafostran, som för länge sedan blivit nödvändig och som i skolans övertagande av vissa uppfostringsfunktioner redan till stor del förverkligats, måste därför samarbetet med föräldrarna komma att bli en stark och levande föreningslänk. Här gäller det att skapa en föräldraopinion för vidgat dylikt samarbete, stärkt föräldrainflytande över skolpolitiken och intimare samförstånd och samdiskussion mellan de enskilda barnens fostrare i hem och skola. Ännu mera vinner detta krav i styrka, då även de yngre barnens vård och fostran ordnas mer kooperativt, mer socialt i de former som här föreslagits och som redan i viss utsträckning godtagits.

Detta är den ena förutsättningen för att föräldrarna ej skola behöva eller ens kunna känna att de lämna ansvaret för sina barn, även om de skiljas från dem några timmar dagligen. Den andra förutsättningen för att även "eftermiddagsfamiljen" skall kunna bygga upp en konfliktfri och intim hemgemenskap, är att den utnyttjar den moderna arbetsfördelningen och tekniken så att inte den förvärvsarbetande modern vid sin hemkomst har ännu ett dagsverke att utföra i hushållet. Detta ställer bl. a. vissa krav även på männen, som måste läras att icke kräva så mycken uppassning utan tvärtom vara beredda att hjälpa till. Den manliga ungdomen måste därför fostras till större verklig kamratlighet och till större förmåga att reda sig själv. I denna riktning går även utvecklingen och denna understödes av arbetstidens förkortning. Vi mena nu bestämt, att fyllas dessa villkor, så har man skapat en familj med innerligare gemenskap än den nuvarande och därmed även en riktigare hemmiljö för barnen.

"Glädjen att ha barn" är självklar; den tillhör emellertid inte uteslutande den ena eller andra organisationsformen av familjen. För närvarande befinna vi oss i en utveckling, där de unga familjerna allt fullständigare avstå från denna glädje. Genom, förnuftiga reformer kunna vi minska de avhållande motiven och därigenom lägga grundvalen för en både socialt och individuellt friskare familjeinställning. Om däremot den Framtidsfamiljenmeningen segrar att man skall upprätthålla den gamla familjetypen utan reformer, att tvinga alla mödrar att ägna sig åt hushållsarbete och oavbruten barneftersyn, att stänga av dem från möjligheten att hålla förbindelse mellan sin ungdoms yrkesval och ett arbete för den långa medelåldern, att hindra arbetsfördelningen på hushållsområdet utan att (eftersom rationaliseringen ändå ej står att hejda) bota den tilltagande sysslolösheten inom hemmen, att förlänga det ekonomiska beroendet och den ekonomiska otryggheten för dem – då våga vi förutsäga, att unga kvinnor ej skola finna glädjen att ha barn under sådana villkor tillräckligt lockande. – Hur man in ser familjens framtid, vilka ideal man än önskar förverkliga för den, blir kravet på reformer och kraftiga reformer alltså trängande. Så stark spänning råder mellan familjens intressen och dess faktiska livsbetingelser i denna dag, så olidlig har familjens kris på grund av den sociala utvecklingen nu blivit, att inga andra lösningar än just samhälleliga reformer finnas. Sociala problem fordra sociala lösningar.

Varje enskild familj kan icke längre lösa sina livsproblem. Dessa äro nämligen för fast knutna till mäktigare sociala betingelser. Men i gemensamma ansträngningar kunna de många familjerna skapa om dessa betingelser, så att de ge livsutrymme åt de enskilda familjerna. Detta är en familjevärnande politik. Ingen traditionalism, ingen sentimental vädjan till minnet av en i verklighetens värld nu redan sönderfallande familjetyp, intet löst hot om att de nödvändiga reformerna i samarbetets, kollektivitetens tecken betyda "familjens upplösning" kan och får här förhindra en lycklig anpassning.

Den traditionella metoden att uppföda och uppfostra barn svarar sålunda emot en familjeinstitution, vars ekonomiska och sociala grundval redan undanryckts och där speciellt kvinnornas funktion var helt annorlunda ekonomiskt betingad. Nu är denna metod allt annat än rationell. Den representerar en mycket ofullständig anpassning efter förändrade förhållanden, och denna bristande anpassning kommer, om den icke rättas till, att bland annat resultera i ständigt sjunkande fruktsamhet. Ty barnlöshet är onekligen en viss form av "anpassning" efter familjens och särskilt kvinnornas förändrade sociala livsbetingelser. Vill man ha en annan slags anpassning blir man även tvungen att söka en annan utväg ur den svåra konflikt, familjen nu råkat in i. Man blir tvungen att söka påverka motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper djupt nog att möjliggöra en familjesociologisk reorganisation.

En kollektivisering av barnuppfostran är på detta sätt från många olika synpunkter samlingslinjen: av psykologiska skäl, av pedagogiska skäl, av familjeorganisatoriska skäl samt icke minst av de befolkningspolitiska och socialekonomiska skäl, som ställa det önskligt att nå en mer samhällelig fördelning av barnförsörjningskostnaderna.

Kollektivisering är tydligen i mångas ögon ett fult ord, och vi kunde också ha valt ett annat, om vi inte i klarbetens intresse just till slut velat understryka denna sida av den familjereorganisatoriska reformen. Varför är man egentligen så rädd för att inse detta, att familjen icke kan reorganiseras annat än genom att träda i en närmare gemenskap med samhället? Ser man icke att individualismen har fört oss vilse? Den har fört till de små pyntade arbetardockskåpen utan barn och förvärvade tack vare att det inte blir barn. Blir det barn, så nog bli de individualister, men bli de därför starka, friska individer? Fostras sådana individer i instängdhet?

Och vidare: skulle verkligen något väsentligt försakas av barnens föräldraupplevelse, deras uppfostran genom och samvaro med föräldrarna, blott emedan barnen därjämte finge en annan pedagogiskt värdefull kontakt? Varför är det nu ofta ej blott en tvingande nödvändighet för den fattiga modern att leva dygnet runt med sitt barn – eftersom barnet ingen annan plats har att vara på och ingen annan finns att ta vård om det – utan även, efter vad det påstås. en bjudande Sentimentala invändningarkärleksplikt, utan vars fyllande en mor ej är en rätt mor? Varför skall denna modersplikt till oavbruten samvaro med småbarnen blott gälla i arbetar- och tjänstemannaklasserna, där inkomsterna icke räcka till för individuella barnkammare och hembiträden? Och hur kan denna plikt för de fattiga klassernas mödrar hävdas – ofta med rörande tonfall – av representanter för en överklass, vars mödrar aldrig själva låtit sig så bindas, som alltid själva utan samvetskval delvis överlämnat sina barn åt tjänstefolk, som alltid själva ha haft rymliga bostäder med barnkammare och – om de så förstått – riktiga leksaker och dietetiskt riktiga måltider för sina barn? Beror det möjligen på att de inte tänkt igenom saken till grunden, att de inte förstå att den nya tiden verkligen är ny – dt kl har både nya problem, delvis skapade just av föräldragenerationen, och nya sätt att lösa dessa problem – och att de överhuvudtaget icke studerat de faktiska förhållandena tillräckligt ingående i andra samhällslager än den egna umgängeskretsen och möjligtvis välgörenhetsklientelet? Förtjäna då icke dessa förhållanden studeras bättre, innan man "tycker"? I synnerhet innan man tycker så starkt, att man börjar tala om familjeupplösande förslag.

Den nya familjen.

Det är ingen anledning att söka dölja det faktum, att en fortsatt kollektivisering av barnuppfödning och barnuppfostran innebär en genomgripande förändring av kela grundval. Men familjen just nu är blott en mellan en stabil förkapitalistisk tradition och den nya tidens förändrade betingelser. Den är, som alla känna, en familj i upplösning och är såsom sådan icke värd alltför ömhänt skonsamhet utan kräver tvärtom en radikal operation, om dess liv och fortsatta utvecklingsmöjligheter icke skola vedervågas. Den innefattar starka moment av spänning och intresseklyvning – ting som vi endast med svårighet kunna låtsas vara okunniga om, blott därför att de i det längsta förtigas och bortljugas både genom folks naturliga slutenhet i fråga om sitt eget intimaste liv och genom en viss litterär romanticism, som alltjämt mer än sociala studier får färga vår verklighetsuppfattning.

Det är en rätt spridd mening bland erfaret folk, att ett särskilt stort antal äktenskap inom den nu åldrande generationen varit olyckliga. Olyckliga äktenskap stå rentav i den allmänna uppfattningen såsom typiska för detta övergångsskede. Förr hörde man betydligt mindre av olyckliga äktenskap. Till någon del berodde det sannolikt på en starkare personlig förtegenhet men huvudsakligen väl dock på att familjerna faktiskt voro mera harmoniskt uppbyggda och anpassade, människorna mindre individualistiska.

Men nu: hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Eller tag dess standardbildande mönster: borgarhemmet. Tag t. o. m. borgarhemmet under dess senaste glanstid, från seklets mitt och fram emot världskriget – under den tid alltså, då ännu alla slags traditioner voro mera levande, värdeskalorna fasta och dessutom barnkullarna skapligt stora; detta borgarhem, som så fridfullt skyltar i tidens viktorianska puritanism men vars väl hemlighållna verklighet så elakt satiriserats i sekelslutets Giftaslitteratur. Det vore en lockande uppgift för en psykologiskt orienterad sociolog att genom kritiskt analyserade och kontrollerade enquêter ordentligt studera denna sak innan själva undersökningsobjektet, förkrigsgenerationen, dör ut och vi definitivt bli hänvisade till den sociala historieforskningens på ett sådant område nödvändigtvis klumpiga och ytliga metoder. Vilken roll spelade grälet om hushållspengarna? Vad tyckte och tänkte kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakades av könsumgänget? Hur trivdes barnen?

Denna just förgångna epoks familjetyp ha vi här sett som Familjens framtidett övergångsfenomen och just därigenom kunnat förklara desorganisationen och disharmonien. Familjen håller nu på att löpa in i en ny utvecklingsfas, och i många hänseenden uppstår då en något bättre anpassningsform. Det moderna äktenskapet skulle rentav kunna tänkas vara allmänt lyckligare redan av det skälet, att det likväl i mycket högre grad bygger på kamratlighetens grundval, än vad den nu åldrande generationen någonsin kunde åstadkomma på grund av den bristande öppenhet och vilja till renhårighet, som tyvärr åtföljde den borgerliga epokens romanticism. Men ändock är denna moderna familj, särskilt från barnens synpunkt, ingenting annat än en dålig kompromiss mellan gammalt och nytt. Vidare är hela situationen fullkomligt labil – äktenskapens tendens till allt kortare varaktighet bådar bland annat därom, likaså den mot snabb avfolkning tenderande födelsebegränsningen.

Men om vi objektivt studera de djupare sociologiska sammanhangen, om vi modigt bejaka de organiserande tendenserna, som också ligga i denna utvecklings linje, och om vi så anspänna vår socialpolitiska reformvilja, behöva vi icke se denna familj gå mot en definitiv upplösning och sterilitet. Vår strävan måste vara att nå fram till en ny, förändrad jämvikt inom den samhälleliga grundcell, varinom människornas väsentligaste sociala förbindelser skola rymmas. Denna nya familj måste bland annat vara så uppbyggd, att den icke för sin ekonomiska välfärds skull och för hustruns frihet drives fram emot allt fullständigare barnlöshet.

Inom denna nya familj skall – liksom i den gamla patriarkaliska – hustrun stå vid mannens sida såsom kamrat även i det produktiva arbetet, och barnens rätt till en för deras framtida liv ändamålsenligt fostrande existens skall ånyo vara tryggad. Under arbetstiden, de sju–åtta timmarna mittpå dagen, skall i anpassning till det industrialiserade samhällets arbetsfördelning familjen vara splittrad: de vuxna arbetande människorna måste vara på sina arbetsplatser; barnen leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Gemensam bostad, gemensam fritid samt det svårgripbara, subtila personliga förhållandet – det tro vi är konstituerande för familjen, och det kommer att bestå. Privat hushållsdrift, individualistisk föräldramyndighet, hustruns instängda livsinriktning däremot icke. Det måste bortnötas genom den sociala utvecklingen om, och i den grad som, familjens livsanpassning skulle kräva det.

För många av sina viktigaste funktioner skall familjen då bero av samhället, det större folkhushållet. Även detta drag är egentligen en principiell nyhet blott i förhållande till övergångsskedets rotlösa, isolerade familj. Den gamla patriarkaliska familjen var fast förbunden ursprungligen med ätten men sedan med grannfamiljerna, byn, bygden. Den var en integrerande del i ett större helt, och gemenskapen visade sig även i viss produktiv arbetsfördelning och i viss fördelning av plikter och rättigheter mellan familjerna. Det var egentligen först skiftesrörelsen som bröt denna större familj över familjerna genom att splittra byalagen. De enskilda hemmanens ägor samlades individuellt, varvid gårdarna måste placeras ut. Tvånget till samordning i arbetet bortföll och bygatan var ej längre det sociala forum, den tidigare alltid varit. Allmänningarna realiserades; i alla händelser undandrogs mer och mer deras utnyttjande från den by- eller bygdekommunism, som tidigare förhärskat. Industrialiseringen bröt igenom. Den vidgade arbetsfördelningen gjorde visserligen de enskilda familjerna i långt högre grad beroende av en mycket större krets av familjer än någonsin tidigare men samtidigt mindre beroende av den trängre kretsen. Det skall här icke förnekas, att detta allt på sin tid var tekniskt betingade och därför nödvändiga framsteg i utvecklingens linje. Levnadsstandarden steg oerhört och livsmöjligheterna vidgades. Men dessa förändringar hade ödeläggande verkningar för det gamla bondesamhällets gemensamhetsliv. Det var då som den egenartade form av ytterligt driven bondeindividualism växte fram, vilken vi nu ha att kämpa emot Familjen i förnyad social gemenskapdå det gäller att organisera jordbrukarna ekonomiskt. Äldre är inte heller denna art av egocentriskt trångsinne, som nu ofta går och gäller för ett uråldrigt bondekarakteristikum. Bondeindividualismen i denna form är helt enkelt ett övergångsresultat av de gamla samfälligheternas upplösning. Och i landsändar med en seg bondekultur har upplösningen ännu icke fullbordats. I jordbrukarungdomens nya organisationer håller den faktiskt på att åter övervinnas.

Den slags socialpolitik, vi här behandlat, innebär djupast sett blott ett återförande av övergångsskedets socialt isolerade familj till förnyad social gemenskap – låt vara inom ett av den industriella arbetsfördelningen utvidgat samhälle. I denna det dynamiska övergångsskedets ideologiska förvirring står då konservatismen såsom vår motståndare. Konservatismen är nu individualistisk. Det samhälle den söker bevara är upplåsningens. Därvid blir radikalismen samhällsbevarande och samhällsuppbyggande. Konservatismen blir liberal, radikalismen social.

För socialisternas del betyder detta på intet sätt en principiell omvändelse. Genom mer än ett århundrade ha socialismens förkämpar befunnit sig i oavbruten strid med de liberala befolkningsteorierna: först mot den gammalliberala malthusianismens cyniska eländespessimism och därefter mot den nyliberala nymalthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism. Socialismens avlägsna framtidsmål har ständigt varit frihetens rike, där människorna själva blivit samhällets mening och produktionen planmässigt inriktats på de mänskliga behovens tillfredsställande. I den praktiska socialpolitiken har socialismen sökt frigöra människorna från den ekonomiska otrygghetens och det ekonomiska beroendets hårda tvång, sökt tillkämpa de nödlidande hjälp. Om hjälpen blivit för ringa och hela socialpolitiken väsentligt symptomatisk och ej rationellt profylaktisk, har det inte berott på att det brustit i god vilja att även socialt genomföra planmässighetens principer. Det har berott på att socialismens politiska makt ej räckt till för mera än den mest påträngande nödens avhjälpande, däremot ännu ej för en till roten gående socialpolitisk omgestaltning av hela den nationella fördelningen och konsumtionen. – För konservatismen ligger åsiktsdilemmat djupare. Befolkningsfrågan framhäver detta dilemma. Befolkningsfrågan kan nämligen inte lösas i ett liberalkonservativt samhälle.

Vid bedömandet av denna moderna paradox – den individualistiska och liberala konservatismen – får man inte glömma, att hela den liberalistiska ideologien är en intressestyrd rationalisering av en inställning, som präglat den sociala utvecklingen blott under en historiskt sett mycket kort genombrottsperiod. Den avspeglar de krafter, som förde till upplösning av det gamla stationära ståndssamhället. Efter att i långa tider och i vårt land ända in på 1800-talet ha levat ett litterärt intressant men sociologiskt fullkomligt betydelselöst liv inom vissa ytterligt intellektualiserade, socialt anormala kretsar där individens rätt och frihet dyrkades, sjönk denna egocentriskt individualistiska inställning under industrialiseringen ned. i allt bredare samhällslager, grep till och med i viss utsträckning arbetarklassen och bondeklassen. Framför allt stadskulturen och borgerligheten genomsyrades intill hjärterötterna.

Det är här platsen att erinra om att historien dock aldrig sett ett samhällstillstånd i jämvikt och harmoni, som icke varit grundat på fasta värdeskalor inom en kollektivistisk psykologi. Den till allmän kulturkris stegrade sociala spänningen i vår tid är i sista hand ett uttryck för den alltjämt oförsonade brytningen mellan å ena sidan människornas av industrialiseringen framdrivna individualistiska psykologi från genombrotts- och upplösningsskedet och ä andra sidan det ävenledes genom industrialiseringen skapade ökade behovet av social organisation och samverkan inom förstorade sociala enheter. Industrialiseringen har sprängt de gamla enheterna: bygd, släkt, familj; har ställt de enskilda människorna ensammare i samhället; har Individualismen måste övervinnasdrivit dem till stegrad individualism i deras socialmoraliska inställning. Sprängningen har skett genom den ökade funktionsdelningen, vilken emellertid från andra sidan sedd blott betytt en utvidgad ram för den alltjämt lika nödvändiga produktionsgemenskapen. Utvecklingen har därför ställt människorna inför det hårdast tänkbara prov på förmåga av samverkan och helhetsinordning just i det läge då de mindre enheterna för socialt liv sprängts och människorna därigenom förlorat i kollektivistisk livsinställning. Det är denna väldiga konflikt som präglar alla våra problem från de världspolitiska till de personliga.

Denna spänning kan icke förbliva. Och skall utvecklingen icke utmynna i kaos och undergång, är det de kollektivistiska ansatserna som trots allt ånyo måste segra. 1800-talet kan blott få beteckna ett övergångsskede. Tekniken kan icke få bli var olycka; den måste få bli underlaget för en stegring av våra livsmöjligheter. Men det är ett tecken på hur djupt den socialmoraliska upplösningen gått, då vi ha att söka avveckla denna konflikt i kamp mot en mycket stark konservatism, helt fången i individualistiska värderingar och i en oreflekterad, men därför blott desto envisare fasa för social organisation – en individualistisk konservatism, som dessvärre åsiktsmässigt har djupa rötter även i de politiskt radikala partierna. Individualismen och liberalismen må ha varit historiskt nödvändiga, må ha betecknat ett led i en utvecklingsriktig samhällsanpassning för hundra år sedan. I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla den – var den än möter – såsom farligt asocial, såsom en broms på utvecklingen i stället för en dess drivkraft.

Den förändring av familjeinstitutionen och av människornas inställning till denna institution, som tar sig uttryck i en mot fullständig barnlöshet tenderande födelsebegränsning, tillhör således ett helt komplex av sociologiska fenomen, vilka alla ytterst ha sin orsak i de genomgripande rubbningar, som landets industrialisering i sitt genombrottsskede inneburit och innebär. Den desorganisation och felanpassning, vari du gamla familjens upplösning består, kan botas, men endast genom djupgripande socialpolitiska reformer vilkas art vi sökt studera i denna bok. Blott som en beståndsdel av detta större sociologiska, reorganisatoriska problem om familjens framtida gestaltning inom det sociala livet kan det befolkningspolitiska problemet angripas.

Någon "nationell samling" i befolkningsfrågan komma vi visserligen inte att se; därtill äro både intressen och livsåskådning alltför olika mellan samhällsklasserna och även mellan generationerna: det kommer att stå strid och bitter strid på befolkningspolitikens alla frontavsnitt. Under allt det förvirrande larmet flyttas dock fronten framåt. Vad som kommer att inträffa – och i viss mån redan hastigt nog inträffat – såsom en följd av den faktiska utvecklingen och en vaknande insikt om dennas innebörd, är likväl med tämligen stor visshet att de politiska krafterna få en förändrad huvudinriktning till befolkningsfrågan och socialpolitiken. Det som då ägt rum är blott en av dessa mera väsentliga förflyttningar av de kämpande åsikternas tyngdpunkt, vilka tid efter annan inträffa under historiens gång.

Man bör alltså vid bedömandet av den framtida åsiktsutvecklingen inom socialpolitiken icke glömma befolkningsfrågan, där vi nu befinna oss i ett sannolikt mycket kortvarigt tillstånd av åsiktslöshet. Man har nämligen icke riktigt vant sig vid det förändrade sakläget än, inte riktigt upptäckt vad det är som håller på att ske med familjen och med folket.

Hela den nödvändiga utvidgningen av socialpolitiken, den samhälleliga fördelningen av familjeansvaret, skulle naturligtvis kunna äga rum under långt mindre motstånd, såvida vi inte alla sutte så fast i just dessa individualistiska tänkesätt från industrialismens genombrottsperiod. En friare, snabbare och mer friktionsfri social anpassning hejdas av denna belastning som 1800-talstraditionen, litteraturen och skolan tyngt oss med. Utvecklingen hämmas ej blott – och ej ens huvudsakligen – Konflikten mellan tradition och tidskravgenom det motstånd, som reses av det fåtaliga socialskikt av besittande, vilka ha ett ekonomiskt intresse i att hindra den. De ha dessvärre starka bundsförvanter i vårt eget ofrivilliga traditionsberoende.

En förändring av nästa generation härutinnan är dock det enda, vari alla strävanden till mera djupgående sociala omgestaltningar måste söka sin grundläggning. Därför ligger uppfostringsproblemet på botten. Förhoppningen står till de unga. Den redan uppvuxna generationen är oftast hopplös: den är och blir i stort sett som den redan är. I denna generation synas vi ännu inte mera allmänt vara mogna för ett ansvarigt tänkande efter klart sociala linjer. Samarbetstanken är oas för främmande. Men i befolkningsfrågan liksom i alla de andra ekonomiska och kulturpolitiska problemen gäller det just att bryta ned den asociala individualismen från den industriella övergångstiden.

Det kommer att ta lång tid, men förändringen är nödvändig. Den ligger helt i linje med den faktiskt skeende sociala utvecklingen: till slut tvingar den sig igenom av egen kraft. Det tragiska är bara, att under tiden konflikten mellan det efterhängsna traditionsarvet och den aktuella livssituationen tillåtes växa ut till en sådan personlig och social disharmoni.

---

---